Lagutskottets Utlåtande Nr 52 (Utlåtande 1910:LU52 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande Nr 52.

Nr 52.

Ankom till Riksdagens kansli den 27 maj 1910, kl. 7 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen
samt en med föranledande däraf väckt motion.

Grenom en den 20 mai 1910 dagtecknad proposition, nr 223, hvilken KuncJl- Ma3:ts
af båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 13 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt
och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare,
om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän
förargelse eller fara för andras förförelse däraf kommer.

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är
afsedt för otuktigt bruk eller till att förebygga följder af könsumgänge;
eller i skrift, som han utsprider, eller eljest genom tillkännagifvande
för allmänheten till salu utbjuder eller själf eller genom annan till försäljning
kringför dylika föremål; eller under sådana förhållanden, att
allmän fara för andras förförelse däraf kommer, vare sig muntligen eller
Bill. till Biksd. Prot. 1910. 7 Sami. 1 Afd. 48 Höft. (Nr 52.) 1

Lagutskottets Utlåtande Nr 52.

genom utspridande af skrift söker förleda till användande af föremål,
som nu sagts, eller meddelar anvisning om sättet för deras användande;
varde, ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter
ty där stadgas.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

Herrar v.
Mtntzers och
Ekmans motion.

I sammanhang med berörda proposition liar utskottet till behandling
förehaft en i anledning af densamma inom Första kammaren af
herrar C. H. v. Mentzer och K. J. Ekman afgifven, till lagutskottet
hänvisad motion, nr 91, af följande lydelse:

»Med anledning af Kung!. Majits nådiga proposition, nr 223, med
förslag till lag om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen få vi
härmed vördsamt anföra följande.

Vi instämma till fullo i herr statsrådet och chefens för justitiedepartementet
uttalande, att det onda, hvaremot lagändringen riktar
sig, är ett gift, som kan moraliskt och fysiskt fördärfva hela nationen,
och att ett kraftigt och snabbt ingripande för att stäfja detta onda är
af nöden.

Våra betänkligheter gälla endast omfattningen af den föreslagna
lagändringen. Vi anse nämligen, att det af Kungl. Maj:t framlagda
förslaget icke är tillräckligt effektivt, i det att detsamma, såvidt vi
kunnat finna, ej riktar sig mot själfva försäljandet eller tillhandahållandet
af ifrågavarande medel från butik eller nederlag, ej heller
mot försäljning eller tillhandahållande enskilda emellan annorledes än
genom kringförande till salu.

I syfte att få lagförslaget i dessa enligt vår mening synnerligen
viktiga hänseenden kompletteradt tillåta vi oss att föreslå nedan upptagna
lydelse af paragrafen. Möjligen skulle, med hänsyn till läkarevetenskapens
kraf, kunna vid slutet af paragrafen tilläggas ytterligare:
»Hvad nu är sagdt gäller ej försäljning eller utlämnande af här afsedda
föremål från apotek efter legitimerad läkares ordination».

Enligt vår mening är dock allt bruk af preventiva medel förkastligt,
hvarför vi — emellertid öfverlåtande åt vederbörande utskott
att taga jämväl frågan om nämnda tillägg under närmare pröfning —
för närvarande inskränka oss till att yrka,

Lagutskottets Utlåtande Nr 52. 3

att Riksdagen ville för sin del antaga följande lydelse af 18 kap.
13 § strafflagen:

Där någon säljer eller till annans begagnande utlämnar eller
muntligen eller i skrift, som han utsprider, eller eljest genom tillkännagifvande
för allmänheten till salu utbjuder eller ock offentligen utställer
eller förevisar föremål, som är afsedt för oriktigt bruk eller
till att förebygga följder af könsumgänge; eller under sådana förhållanden,
att allmän fara för andras förförelse däraf kommer, vare sig
muntligen eller genom utspridande af skrift söker förleda till användande
af föremål, som nu sagts, eller meddelar anvisning om sättet för deras
användande; varde, ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom.
sägs, dömd efter ty där stadgas.»

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande proposition
och de synpunkter, hvilka vid dess utarbetande varit bestämmande,
får utskottet hänvisa till propositionen.

Lika med föredragande departementschefen och med hänsyn till
hvad af honom blifvit anfördt finner utskottet en lagstiftning, som
tydligare och effektivare än gällande lag vänder sig mot de samhällsfarliga
förhållanden, hvarom här är fråga, vara af behofvet påkallad.

Hvad först angår offentligt utställande eller förevisande af ifrågavarande
föremål har lagrådet framhållit, att sådant redan enligt gällande
lag torde vara straffbart i alla de fall, då skada däraf kan föranledas.
Men äfven om så skulle vara händelsen, lärer, då tvekan härom icke
är utesluten, ett förtydligande i nämnda afseende icke kunna anses
annat än lämpligt.

Beträffande därefter förbudet mot ifrågakomna föremåls utbjudande
till salu genom tillkännagifvande för allmänheten har lagrådet framhållit,
att ur sedlighetens och den offentliga anständighetens synpunkt till stöd
för detsamma kunde anföras starka skäl, hvilka måhända öfvervägde
de skäl, som från andra synpunkter kunde framställas däremot, samt
beträffande det ifrågasatta förbudet rörande kringförande till försäljning

Ulskottels

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande Nr 52.

af nämnda föremål, att något däremot icke syntes vara att erinra. De
skäl, som det oaktadt bestämt lagrådet för att afstyrka den föreslagna
lagstiftningen i sist berörda delar — nämligen i förra fallet, att densamma
ej omedelbart finge afseende å tryckt skrift, och i senare fallet
betydelselösheten af ett förbud ensamt mot kringförande till försäljning
— synas utskottet emot det äfven af lagrådet erkända befintliga samhällsbehofvet
i det omförmälda afseendet icke förtjäna beaktande.

Vidkommande därefter förslaget, i hvad det afser sådant förledande
till användande af ifrågavarande föremål eller meddelande af
anvisning om sättet för deras användande, att allmän fara för andras
förförelse häraf kommer, lär i många eller kanske i de flesta tall sträft
därå följa redan enligt gällande lag. Att detta icke alltid blir fallet,
torde dock kunna anses antagligt. Vid sådant förhållande och då det
enligt utskottets mening måste vara en ovillkorligen bjudande plikt för
samhället att reagera mot en dylik fara och de skadliga verkningarna
häraf, synes utskottet den föreslagna lagstiftningen äfven i denna del
vara önskvärd. Att ett sådant reagerande inom föreslagna gränser skulle,
såsom man sökt göra gällande, innebära ett obehörigt ingrepp i yttrandefriheten
i tal och skrift, synes utskottet icke kunna med större log åberopas
emot den nu föreslagna än emot den redan gällande lagstiftningen
på detta område. Enligt hvad som framgår af exempel från främmande
länders lagstiftning i detta ämne har man ej heller där ansett
sig af nämnda hänsyn förhindrad från mer eller mindre ingripande åtgärder
i den riktning, hvarom här är fråga.

Lika med de i ärendet hörda myndigheter finner utskottet det
vara af vikt, att hithörande frågor fortfarande få behandlas i den offentliga
medicinska undervisningen liksom eljest under omständigheter, som
icke äro ägnade att medföra sådan fara, som här förutsatts. Med den
affattning, som i sådant syfte gifvits åt förslaget, synes icke heller
hinder i nämnda hänseende kunna komma att möta.

Med afseende å den anmärkta bristande öfverensstämmelse mellan
tryckfrihetsförordningen och'' allmänna strafflagen, som, innan en ändring
i den förra hinner genomföras, blir en följd af den ifrågavarande lagstiftningen,
finner utskottet, lika med departementschefen, häraf icke
kunna hämtas tillräckliga skäl för underlåtenhet af erkändt erforderliga
åtgärder, hvilka redan nu kunna vidtagas.

Om sålunda utskottet funnit sig böra tillstyrka en lagstiftning i
angifven riktning, har dock utskottet icke kunnat biträda den i omförmälda
motion uttalade mening om lämpligheten att nu stadga ett full -

Lagutskottets Utlåtande iSfr 52. 5

ständigt förbud mot saluhållande af föremål, som liär afses. Ehuru
nämligen mycket talar för ett sådant förbud, möta dock däremot åtskilliga
betänkligheter. Under alla omständigheter synes nödig försiktighet
fordra, att ej på ett område, där lagstiftning erbjuder så stora
svårigheter, gå utöfver det i propositionen innefattade förslaget, som
tillkommit efter sakkunniges hörande. Skulle antagandet af sistnämnda
förslag visa sig ur stånd att verksamt hämma det samhällsonda, man
här vill träffa, kan ju en af vunnen erfarenhet påkallad skärpning af
lagstiftningen framdeles genomföras.

_ Mot den straffskärpning, förslaget innehåller, har utskottet icke
funnit anledning till anmärkning.

På grund af hvad ofvan anförts, får utskottet hemställa,

l:o) att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
måtte af Riksdagen bifallas, samt

2:o) att omförmälda motion icke måtte föranleda
till någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 maj 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Bill. till Eiksd. Erol 1910. 7 Sami 1 Afd. d8 Saft.

Lagutskottets Utlåtande Kr 52.

Reservationer:

af herrar Pettersson från Södertälje, Jansson i Edsbäcken och Olsson
i See, Indika hemställt,

l:o) att Riksdagen, med efsing å föreliggande
kung1], proposition, måtte i anledning af densamma i skrifvelse
till Kung!. Magt anhålla, att Kungl. Magt täcktes
efter verkställd utredning taga under öfvervägande,
hvilka åtgärder lämpligen må kunna vidtagas i syfte
att på ett verksamt sätt motarbeta den fara för vårt
folks sedliga lif, som är förenad med den på sista
tiden framträdande propagandan för användning i
otuktig^ syfte af s. k. preventiva medel, samt för
Riksdagen framlägga de förslag, hvartill detta öfvervägande
kan föranleda.

2:o) att om förmå Ida motion icke måtte föranleda
till någon Riksdagens åtgärd.

Till stöd för denna hemställan hafva herrar Pettersson från Södertälje
och Jansson i Edsbäcken anfört följande:

»Under senaste tid har från visst håll inom hnfvudstaden driiVits
en ifrig propaganda i syfte att inom vidsträckta kretsar mana till
användande af s. k. preventiva medel. Vid sidan af utläggningar i
befolkningsfrågan har man dessutom på ett sätt, som i hög grad
vittnar om brist på takt och ansvarskänsla, invigt stora skaror af unga
män och kvinnor i konsten att förekomma de naturliga följderna af
ett otuktigt lefnadssätt. Det är uppenbart, att denna propaganda innebär
eu allvarsam fara för ungdomens sedlighet och därigenom för
vårt folks framtid, hvilken fara är ägnad att ådraga sig statsmyndigheternas
synnerliga uppmärksamhet.

Det lagförslag Kungl. Magt förelagt Riksdagen i syfte att afvärja
denna folkfara synes emellertid i flere afseenden vara mindre tillfredsställande.
Hvad sålunda till en början beträffar förslaget att med straff
belägga yttranden i tal eller skrift, hvilka åsyfta att förleda till bruk af
preventiva medel eller innefatta anvisning om sättet för deras användande,
måste man enligt vår mening beakta de tungt vägande principiella

Lagutskottets Utlåtande Nr 52.

betänkligheter, som af lagrådet framställts mot att öfver hufvud belägga
med straff sådana framställningar rörande preventivmedlen, Indika icke
i strafflagens mening såra tukt och sedlighet. Helt visst kunna allvarliga
och etiskt berättigade framställningar i detta ämne förekomma,
hvilka möjligen i strid mot framställarnes syfte kunna medföra en viss
fara i det afseende, som i lagförslaget omförmäles, men hvilka dock icke
böra drabbas af straff. För att inse detta behöfver man endast erinra
sig, att användandet af preventiva medel under vissa omständigheter
måste af hygieniska (medicinska'') skäl anses berättigadt, samt att frågan
om den nationalekononomiska innebörden af nativitetens afsiktliga begränsande
ännu icke vunnit någon slutgiltig lösning. Men äfven om
de medicinska och nationalekonomiska meningar, som i detta afseende
i allvarligt syfte framföras, skulle af det störa flertalet betraktas som
villomeningar, är det enligt vår öfvertygelse oriktigt att använda strafflagen
såsom ett medel till deras undertryckande.

En annan tungt vägande invändning mot Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag är, att det otvifvelaktigt skulle visa sig vara i hög
grad overksamt för vinnande af det därmed afsedda'' syftet. I sådant
afseende har redan lagrådet erinrat, att den föreslagna straffbestämmelsen
icke skulle kunna erhålla tillämpning å tryckt skrift, förrän tryckfrihetsförordningen
blifvit i erforderliga afseende!! ändrad, hvilken som
bekant kan ske först år 1912. Därest Kungl. Maj:ts nu föreliggande
förslag anta ges, skulle således under åtminstone 1 sh års tid yttranden
af här antydt innehåll fritt få spridas genom tryckt skrift, men bestraffas,
ifall de hade formen af muntligt föredrag. Att vederbörande
i sådant fall skulle koncentrera, sin verksamhet på spridning af tryckta
broschyrer och priskuranter, synes ganska antagligt, och att därigenom
kan vållas minst lika stor skada som genom muntliga föredrag, lär väl
med hänsyn till den allmänna läskunnigheten få anses uppenbart.

Men äfven om deri föreslagna lagen framdeles kompletterades med
motsvarande ändring i tryckfrihetsförordningen, skulle den ändock blifva
i väsentlig mån ineffektiv. Det är nämligen känd!, att såsom medel i
syfte att förekomma lifsfrukt i följd af samlag kunna användas icke
endast vissa för ändamålet särskildt afsedda »föremål», utan äfven åtgöranden,
hvilka icke förutsätta sådana, och det har uppgifvits, att
dylika åtgöranden, om de iakttagas med vederbörlig omsorg, kunna
vara fullt lika verksamma som de antydda föremålen. Om nu all propaganda
för spridande af kännedom om och manande till användning af de preventiva
»föremålen» förbjuden och belägges med straff, så innebär detta
gifvetvis icke något hinder för dem, som så önska, att fortfarande inom

8 Lagutskottets Utlåtande Nr 52.

lika vidsträckta kretsar agitera för bruket af sådan preventiv behandling-
gom icke förutsätter dylika föremål. Och det är ej omöjligt, att
under sådana förhållanden tekniken för sistnämnda arter af preventiva
åtgärder kommer att utvecklas och fullkomnas. Det . förefaller icke
lockande att med en dylik eventualitet lör ögonen gå till den lagstiftning,
hvartill Kungl. Maj:t nu inbjudit Riksdagen.

Hvad som nu anförts om den föreslagna lagens ineffektivitet gent
emot muntligt eller skriftligt förledande till användande af preventiva
medel eller anvisning om sättet för deras användande gäller i tillämpliga
delar äfven den del af förslaget, som stadgar straff för utbjudande
af dylika föremål till salu eller deras kringföring till försäljning.

Vidkommande slutligen deri del af förslaget, som afeer införande
af straff för offentligt utställande eller förevisande af föremål, hvarom
här är fråga, så är, såsom lagrådet påvisat, ett sådant utställande eller
förevisande redan nu belagdt med straff, då skada däraf kan följa.

Att äfven de ofvan omförmälda åtgärderna — försök att förleda
till preventiva föremåls användande eller anvisning'' därom under förhållanden,
som medföra allmän fara för andras förförelse, samt sådana
föremåls salubjlidande — redan nu hemfalla under strafflagen, därest
dessa åtgärder »såra tukt och sedlighet», häfdas ej blott af lagrådet,
utan äfven af chefen för justitiedepartementet i hans anförande till
statsrådsprotokollet den 29 april 1910.

Då'' således den föreslagna Ingen å ena sidan är ägnad att medföra
en viss fara för den yttrandefrihet i allmänna frågor, som^det
lie’ger i samhällets välförstådda intresse att skydda och upprätthålla,
samt å andra sidan måste komma att visa sig väsentligen overksam
till afvärjande af den fara för ungdomens förförelse till otukt, som den
omförmälda propagandan medför, och då samhället icke heller nu är
alldeles utan vapen mot densamma, synes det oss ej vara välbetänkt
att nu antaga lagen. Långt ifrån att gagna skulle densamma kunna
lända till skada genom att äfventyra rättsordningens helgd, då det
mycket snart skulle visa sig, att lagstiftningens luckor lämnade dem,
som drifva denna osmakliga agitation, alltför bekväma tillfällen att
fortsätta sin verksamhet.

Härvid framställe!’ sig emellertid den fragan: kan icke något lian
statsmyndigheternas sida åtgöras i syfte att motarbeta denna tala för
ungdomens sedliga förvildning? Till svar härå må till en början eiinias,
att lagstiftningens betydelse såsom ett medel att inplanta tukt och sedlighet
i människorna icke bör ölverskattas. Naturliga anlag samt allvarlig
fostran i hem och skolor äro härvid mycket starkare bestäm -

Lagutskottets Utlåtande Nr 52.

mando faktorer. Saknas dessa, kunna statsåtgärder till sedlighetens
värnande visa sig fullständigt kraftlösa. Härmed är dock ingalunda
förnekadt, att statsmyndigheterna såväl genom lagstiftning som genom
andra åtgärder kunna i viss mån aflägsna de faror, som hota folket
genom sedligt förfall, tuktlöshet och utsväfningar. 1 främsta rummet
ledes härvid tanken till folkupplysningen i alla dess olika former såsom
ett medel att sprida kunskap såväl om sedlighetens grundläggande betydelse
för individens och folkets hälsa och lycka, som ock om folkökningens
nödvändighet såsom villkor för vårt folks framtid. Därjämte tillåta vi
oss framhålla, att alla åtgärder i syfte att bereda de sämst ställda medborgarna
bättre utkomstmöjligheter och utsikter att tidigt bilda egna
familjer och egna hem äro i hög grad ägnade att motarbeta lockelserna
till tygellöshet och promiskuitet på det sexuella området. Allt som kan
befordra och stärka hemlifvet blir också till ett värn för sedligheten.
Ett godt inflytande i samma riktning kan äfven förväntas af sådana
reformer som moderskapsforsäkring och en väsentligt förbättrad barnavård.
Riksdagen har i de två sistnämnda afseendena redan aflåtit
skrivelser till Kungl. Maj:t, hvilka ännu äro beroende på pröfning.

Till sist må ej förnekas, att möjligen äfven strafflagen kan tarfva
ändring, vare sig genom skärpning af det nu stadgade straffet för tukt
och sedlighet sårande handling eller genom omformulering af samma
bestämmelse eller i bägge nämnda afseenden. Med hänsyn till den
sena tidpunkten för det kungliga lagförslagets framläggande för Riksdagen
bär det ej varit oss möjligt att på grundvalen af studier i främmande
staters lagstiftning samt allsidigt beaktande af alla de olika hänsyn,
som härvid måste komma i betraktande, nu angifva, vare sig,
huruvida en dylik straff!agsändring verkligen är absolut nödvändig,
eller, om så är fallet, huru den bör formuleras. Så mycket må emellertid
sägas, att, om eu ändring af strafflagens stadgande om tukt och
sedlighet sårande handling skall ske, denna ändring måste ske på sådant
sätt, att den å ena sidan lämnar den medicinska vetenskapens och den
allvarliga samhällsforskningens yttrandefrihet oförkränkt samt å andra
sidan icke är behäftad med sådana luckor, att syftet med lagstiftningen
väsentligen förfelas.

Det torde således få anses gifvet, att denna viktiga fråga kräfver
ytterligare utredning, som uppenbarligen endast kan åstadkommas genom
Kungl. Maj ds försorg»;

af herr Lindhagen, som anfört:

»Den nu ifrågasatta lagstiftningen kommer, såvidt inom lagutskottet

Lagutskottets Utlåtande Nr 52.

hunnit utrönas, att i jämförelse med andra länders stadgande!! beteckna
eu i förslagets syfte långt gående lagstiftning på ifrågavarande område.
Det enda land som har eu liknande lagstiftning är Norge. Den norska
lagens andlige fader var prästmannen Lars Oftetal, hvilken år 1891
med instämmande af tre andra personel- väckte motion i ämnet inom
stortinget. En lag utfärdades samma år i anledning af detta förslag
och denna lags bestämmelser ha därefter utan någon närmare motivering
väsentligen upptagits i den nya norska strafflagen.

Den första frågan gäller förslagets ledande grundsatser. Dessa
äro höljda i ganska stort dunkel.

Såvidt jag förstår kan donna sak ej lidelsefritt bedömas annat än
mot bakgrunden af den sexuella frågan i sin helhet. Det gäller, hur
en obetvinglig naturdrift hos människan skall i ändamålets och den
samhälleliga gemenskapens intresse någorlunda tyglas af förnuftet, så att
den ej går utöfver alla gränser och i stället för att bringa lif verkar
förödelse.

För detta syfte har med utgång från den naturliga familjen,
närmare utformad efter religionstiftares eller lagstiftares verkliga eller
förmenta föreskrifter, utbildat sig en samhällsuppfattning, hvars normer
fortfarande kunna sägas vara officiellt gällande. Dessa normer torde
vara följande: Könsdriften må göra sig gällande endast inom det officiellt
erkända äktenskapet, där den åter till gengäld har sin fulla frihet. De
naturliga följderna häraf få icke förekommas genom några som helst
konstlade åtgöranden. Full afhållsamhet är däremot medgifven. .Rashygieniska
hänsyn är eu privatsak. Utom äktenskapet måste full
afhållsamhet äga rum. Allt görande och låtande mot dessa förordningar
är icke tillåtet och således omoraliskt.

Emellertid har som bekant det lefvande lifvet ej funnit sig till
rätta i dessa författningar. Det går i tysthet sin egen väg, där det
kan och så faller sig. Sociala förhållanden och individuella öden skapa
sina egna lagar vid sidan af de offentliga moralbuden.

De förmögnare klassernas erfarenheter om de möjligheter lifvets
goda erbjuder alstrar en naturlig obenägenhet att frångå invanda behof.
Däraf följer äfven en benägenhet att inskränka barnantalet och för detta
ändamål använda sig dessa klasser i stor utsträckning af konstlade
medel, då den medgifna afhållsamheten endast undantagsvis kan upprätthållas.

Andra utbrytningar ur den offentliga sexuella samfundsordningen
uppkallas af missförhållanden i det samhälleliga äktenskapet. Sena
äktenskap och minskad äktenskapsfrekvens, för att taga det viktigaste

Lagutskottets Utlåtande ktv 52.

exemplet, ställa alltmer en stor del äfven af de vuxna utanför nämnda
institutions privilegier och följderna däraf äro lika kända som förklarliga.

Från sakkunniga håll börja vidare framföras de försummade rashygieniska
synpunkterna vid sidan af angelägenheten att förekomma
spridande af venerisk smitta, och då afhållsamhet visat sig icke kunna
upprätthållas, träda äfven här möjligheten och befogenhet af förebyggande
åtgärder fram i diskussionen.

Inom de fattigare klasserna begynner man också mångenstädes
göra sig den frågan icke blott om det är rätt att skaffa till världen ett

stort antal sjukliga och undernärda barn utan ock om ej äfven dessa
klasser efter de. förmögnares föredöme böra vid barnalstringen taga
någon hänsyn till familjens ekonomi. I all synnerhet måste dylika
uppfattningar med makt framträda bland en vaknande fattig befolkning,
som lefver under osunda bostadsförhållanden i städer eller industricentra
och måste kontant köpa allt för familjens behof.

Bakom allt detta och åtskilligt annat af enahanda innebörd upptornar
sig slutligen den stora befolkningsfrågan, spörsmålet om möjligheterna
för släktets fortgående ökning på grundvalen af de existensmöjligheter,
som stå till buds. Detta är nog en sådan allvarlig fråga,
som i längden ej låter sig öfverlämnas bara åt slumpen och skickelserna.
Nödvändigheten förr eller senare af en begränsning af barnalstringen
ur denna synpunkt har länge sysselsatt tänkare och" vetenskapsmän.

Om dessa tankar kunna meningarne vara delade och man står
ännu tämligen handlös inför de gåtfyllda problemen. Men tankarnes
bärare hafva rätt i hvarje fall till det största beaktande af sin fordran
på ett öfvervägande af ämnena och eventuell rättelse i de officiella
moralbegreppen.

Häremot möter nu starkt motstånd för det första från de besittande
klasserna, liv lika såsom väktare af allt bestående hålla på den
officiella moralen oförändrad sådan den är och strängt skilja mellan
denna och den enskilda moral, som inom vidsträckta kretsar bland dessa
klasser särskild! på mansidan framtvungits af förhållandena. Vid sidan
al detta hyckleri möter ett ärligt motstånd från alla dem, som oberoende.
af samhällsställning icke på sin ogen väg mött eller eljest haft
anledning att beakta de missförhållanden, som gifvit upphof till de
nya. tank änne. Intoleranta som människorna äro framför allt i lifvets
viktigaste, frågor ropar man då på dessa båda så skilda håll: men detta
stämmer ju icke med mina begrepp, hvar är strafflagen!

Nu måste det i alla fall för den sexuella frågan såsom en samhällsfråga
finnas vissa fasta utgångspunkter, utstakade af naturlagarne.

Lagutskottets Utlåtande Ur 52.

För min del tror jag att de äro följande: Ett tygellöst skattande åt
drifterna med fantasilifvet sysslande företrädesvis ikring dessa saker
bryter för nationerna såväl som för individerna deras dådkraft. Det
är förnuftigt och manligt att hålla dessa saker nere till att vara endast
något af en detalj i lifvet. Vidare bör erfarenheten ha lärt, att för den
första ungdomen är afhållsamhet en naturfordran; tillfredsställd njutningslystnad
på detta område sätter oftast märke för lifvet i detta späda
material. Slutligen bjuder en naturlig känsla, att dessa individernas
intima angelägenheter tillhöra privatlifvet och ej utan nödtvång utställas
till allmänt beskådande.

År detta riktigt skulle det sålunda vara ett samhällsintresse att
den svåra kamp, individerna ha att utkämpa med sig själfva, icke ytterligare
försvåras af utomstående därpå inriktade inflytelser. Detta är
säkerligen grunden till det nuvarande stadgandet i 18 kap. 13 § strafflagen
om straff för den, som utsprider skrift, målning, teckning eller
bild, som sårar tukt och sedlighet, eller genom annan gärning sårar
tukt och sedlighet, så att allmän fara för andras förförelse däraf kommer.

Denna straffbestämmelse är så allmänt affattad, att den bör vara
tillfyllest för do åsyftade fallen.

Justitieministern har emellertid framhållit, att äfven framställningar,
som äro fria från otuktig^ syfte, dock kunna verka förförande. Offentligt
förledande till preventivmedels användande eller offentligt lämnade
anvisningar om sättet för sådana medels användande kunna i och för
sig ha en sådan verkan. Förbudet mot dylikt förledande och dylika anvisningar
är därför, säger justitieministern, förslagets viktigaste bestämmelse.

Häremot kan åberopas lagutskottets eget medgifvande, att kanske
i de flesta fall gällande lag dock räcker till. De fall, som sedan återstå,
är väl sådana, där dock framställningens sociala eller vetenskapliga
uppgift gifver framställningen dess egenart. Att förbjuda dylika utläggningar
blott därför att de ej utesluta möjlighet till förförande verkningar
är exempelvis detsamma som att förbjuda rättegångar i brottmål
därför att dessa, såsom ofta sker, locka till begående af liknande
brott. Ett förbuds hufvudsakliga verkan blir här, att lagen, på sätt
lagrådet närmare utvecklat, framträder såsom en bestraffare af misshagliga
åsikter i allvarliga och brännande samhällsproblem.

Justitieministern med gifver i sitt sista anförande till statsrådsprotokollet
— ehuru ganska ovilligt såsom framgår af ordalagen — att vid
de medicinska läroverken böra hithörande frågor fortfarande få behandlas
och äfven i andra fall är, fortsätter lian, »måhända» ett ovillkorligt förbud
ej alltid på sin plats. Utskottet gör ett liknande medgifvande.
Men hvad menas här med »behandla»? Få åsikter också uttalas om
lämpligheten af preventiva medel under vissa förhållanden och desamma

Lagutskottets Utlåtande Nr 52.

för ändamålet rekommenderas? Säkerligen kan här alltid uppkonstrueras
möjligheten af en samtidig förförelse och mången håller före
att en nyligen af två kvinnliga läkare under den allvarligaste ansvarskänsla
nedskrifven »handledning i sexuell undervisning och uppfostran»
otvifvelaktigt skulle kunna falla under lagen beträffande uttalanden, som
där på ett par sidor förekommer beträffande de preventiva medlen. Att
här hänvisa till åklagaremaktens och domstolarnes diskretion låter sig
icke heller göra på grund af att dessa äro i vårt land organiserade
mera såsom byråkratiska än folkliga institutioner.

Bakom förslaget och sympatierna för detsamma ligger emellertid
ytterst dold en annan sak, som måste först klargöras, nämligen frågan
huruvida de preventiva medlen äro förkastliga under alla förhållanden
och om det öfverhufvud taget får tillåtas mer än en mening därom.

I Lars Oftedals motion år 1891 i norska stortinget yrkades straff
äfven för ^den, »som använder medel, hvarmed åsyftas att förhindra
lifsfrukt af samlag mellan man och kvinna». Denna del af förslaget
föll dock på den af majoriteten i vederbörande utskott framlagda motiveringen,
att ett är, att strafflagen ej kan drabba hvarje omoralisk handling,
ett annat är att samhället ej bör tåla, att hvad det sedliga medvetandet
dömer som omoraliskt offentligen anbefalles.

Den i Riksdagen väckta motionen ställer sig också klart på den
ståndpunkten att allt bruk af preventiva medel är förkastligt, en
omoralisk handling, men stannar vid att vilja straffa allt tillhandahållande
af dylika medel. Inom utskottet uttalades emellertid af flera
medlemmar att enligt deras mening äfven bruket af preventiva medel
borde, möjligen med undantag för de fall, då de ordineras af läkare,
beläggas med straff, ehuru ingen till sist kunde förmå sig att väcka
motion därom.

Utskottet uttalar sig försiktigare. Åtskilligt talar för motionens
ifrågasatta förbud säger utskottet, men åtskilliga betänkligheter kunna
dock göras gällande emot detsamma. Hvilka dessa betänkligheter äro,
omtalar icke utskottet. Men man misstager sig nog icke så synnerligen
mycket om bakom dessa döljer sig bland annat ett förbarmande
öfver den ofvannämnda dubbelmoralens talrika anhängare, hvilka jämte
sin officiella och säkerligen uppriktiga sedliga harm mot preventivmedlen
tillika måste ängsligt vaka öfver rätten att få använda och således äfven
kunna åtkomma desamma.

En uppfattning, som anser just användandet af preventiva medel
obetingadt som eu omoralisk handling, synes dock få svårt att bortförklara,
hvarför ej gärningsmannen utan endast medhjälparne skola
Bih. till Biksd. Prot. 1910. 7 Sami. 1 Afd. 48 Häft. 3

Lagutskottets Utlåtande Nr 52.

straffas. De framkomna yrkandena om straff för själfva bruket äro
därför utan tvifvel konsekventa och renhåriga, hvithet ej i samma mån
kan sägas om det kungliga förslaget. Straff för bruket blefve med
en sådan uppfattning endast ett komplement till gällande straff för
fosterfördrifning, som är lagligen förbjuden äfven i fostrets mest primära
utvecklingsstadium.

En annan och särdeles viktig erinran i afseende å förslagets brist
på konsekvens är dess ordande allenast om »föremål». Det lämnar ur
räkningen alla andra åtgärder i preventivt syfte, som kanske i än större
utsträckning tillämpas. Enligt lagen skulle dessa oafsedt följderna
fritt få utläras och rekommenderas, blott det ej sker i otuktigt syfte.
Det synes ej kunna här uppdragas någon hållbar gränslinje och allra
minst, ifall de nämnda åtgärderna, såsom påstås från vetenskapligt håll,
ofta ha en skadlig inverkan till skillnad från föremålen.

Säkerligen står man här helt enkelt inför det fenomenet, att den
officiella ordningen redan vant sig så vid oundvikligheten af de antydda
åtgärderna, att de kunna sägas fått officiös sanktion. Till sin moraliska
halt äro de dock hvarken sämre eller bättre än föremålen. En ännu
större begreppsförvirring föreligger i den ganska vanliga uppfattningen
att det för ogifta vuxna männen är försvarligare att ej fråga efter
följderna utan endast »betala». En dylik öfverlagd ansvarslöshet att
sätta värnlösa människor till lifvet är väl vida mer moraliskt förkastlig
än en åtgärd att förekomma det.

Förslaget innehåller ock bestämmelser om straff för offentligt utställande
och utbjudande samt kringförande till försäljning af preventiva
föremål. Detta innefattar enligt justitieministerns egen utsago den
mindre viktiga delen af förslaget. Denna del är ock väsentligen utbruten
ur ett förslag, som reglementeringskommittén ämnat framställa,
och bör således med ännu större skäl lika väl som frågan om förhöjning
i straffet kimna anstå till ett normalt öfvervägande i samband
med den tillämnade strafflagsrevisionen eller behandlingen af det väntade
kommitté förslaget.

Äfven om man sålunda måste göra gällande, att de preventiva
medlen icke äro produkter af naturens egen ordning och nr den synpunkten
böra undvikas, så är dock denna ordning i så många afseenden
åsidosatt genom bristfälliga samhällsförhållanden, att människorna öfver
allt äro hänvisade att genom egna förordningar bringa rättelse. Själf
har jag icke kunnit bilda mig någon afgjord mening om hvad som är
riktigt och nyttigt i alla dessa spörsmål. Att alla allvarliga meningar

Lagutskottets Utlåtande Nr 52. 15

äfven på detta område böra få göra sig gällande, synes mig dock vara
en elementär rättighet.

Domarereglorna säga, att domaren icke skall vara på någon part
vred, förty vreden förhindrar honom, att han icke kan besinna hvad
rätt är i saken, och vidare att domaren icke skall vara hastig till att
döma, förr än han väl begrundat saken, ty en hastig dom är sällan
god och rätt. Hvad sålunda sagts om rättskipningen gäller äfven om
lagstiftningen.

Förevarande lagförslag är framkommet i hastigt för att ej säga
hetsigt mod och söker efter laga riksdagstids utgång med åsidosättande
af riksdagsmedlemmarnes konstitutionella rättigheter kasta ut ett lystmäte
för stunden åt uppjagade stämningar. Bygges förslaget dessutom
såsom allmänt antages på politiska beräkningar, är det så mycket mer
värdt att falla.

Af dessa skäl hemställes,

l:o) att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
icke må af Riksdagen bifallas;

2:o) att i följd häraf den i ämnet väckta motionen
icke heller måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.»

samt

af herr Widén.