Lagutskottets utlåtande Nr 50

Utlåtande 1915:LU50

Lagutskottets utlåtande Nr 50.

1

Nr 50.

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1915 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj.t i fråga om dels undersökning rörande verkningarna.
av lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa
jordbruk i Norrland och Dalarne samt lagen samma dag
om arrende av viss jord å landet inom Norrland och
Dalarne ävensom förslag till förbättringar i dessa lagar,
dels ock ändring i vissa angivna avseenden uti förstnämnda
lag.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Lindhagen, av Ekenstam, Gezelius,
Alexanderson, Lars Olsson, greve Spens, Dahl, Hult, Tisell,* Pettersson i
Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Schotte,* Borg,* Holmdahl*
och Igel.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Till lagutskottets behandling har hänvisats en av herrar Ivar Ven- Herr Veu
''ner ström, Nils Olsson i Rödningsberg, Per Norm, C. 0. Johansson i Sol - m
lefteå, C. A. Svensson i Skönsberg, Carl Lindhagen, Verner Hedlund,

Christian Ericson i Funäsdalen och 0. TV. Edbom inom andra kammaren
väckt motion, nr 126, däri hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t måtte anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa en allsidig
undersökning angående verkningarna av uppsikts- och arrendelagarna för
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 43 käft. (Nr 50). 1

2 Lagutskottets utlåtande Nr 50-

Norrland och l)a lar no av den 25 juni 1909 samt därefter för riksdagen
framlägga de förslag, vartill undersökningen kan föranleda».

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan hava motionärerna anfört
följande:

»Yid 1914 års riksdagar väckte Daniel Persson i Tällberg motion om
utredning och ändring i viss riktning av uppsiktslagen för Norrland och
Dalarne av 25 juni 1909, och Lindhagen in. fl. yrkade utredning av verkningarna
av uppsikts- och arrendelagarna samt förslag till de förbättringar
av dessa lagar, som kunna av förhållandena påkallas. I enlighet med
Lindhagens motion föreslog lagutskottet, att riksdagen måtte besluta en
hemställan till Kungl. Maj:t om undersökning av verkningarna och förslag
till förbättringar av nämnda lagar. Andra kammaren biföll utan
votering lagutskottets förslag. Första kammaren återigen avslog detsamma
med 71 röster mot 49, vadan frågan förföll.

Den jämförelsevis ringa röstövervikt, som 1914 hindrade samstämmiga
beslut av riksdagens båda kamrar, borde redan nu vara mogen att försvinna.
Riktigheten av lagutskottets tillstyrkande motivering står kvar
med oinskränkt styrka. Det är fortfarande sant, att det står i rätt god
överensstämmelse med ifrågavarande lagstiftnings för sökskaraktär, att de
lagstiftande myndigheterna genom tid efter annan återkommande undersökningar
av dessa lagars praktiska verkningar tillföras en på sakkunnigt och
insiktsfullt omdöme grundad kännedom om de förhållanden, som till äventyrs
kunna påkalla ändringar’. Det är fortfarande sant, att ''de skäl, som
ansetts göra nämnda utredning’ — om Norrländska förbudslagen —
''önskvärd och lämplig, kunna med enahanda styrka åberopas för motsvarande
åtgärd med avseende å de norrländska arrende- och uppsiktslagarna. ’
Det är också allt fortfarande sant, att ''anledning till framskjutande av
tidpunkten för en dylik undersöknings påbörjande synes så mycket mindre
föreligga, som vissa anmärkningar emot åtskilliga av dessa lagars särskilda
bestämmelser redan förekommit’. Fast mera ha sådana graverande fakta
särskilt angående uppsiktslagens bristfälligheter kommit i dagen, att effektiva
förändringar och förbättringar måste anses vara snarast av nöden.

Under debatten i andra kammaren yrkade Petersson i Lidingön såsom
reservant avslag bland annat med det huvudskälet, att en dylik undersökning
skulle ''innefatta ett misstroendevotum mot jordbrukskommissionerna,
som icke bör givas dem’, och han hotade till yttermera visso
med, att den ''skulle leda till betänkliga följder i avseende på jordbrukskommissionernas
verksamhet . Under debatten i första kammaren yttrade

Lagutskottets utlutande Nr 50. o

reservanten Gezelius, att man borde avvakta resultaten av jordbrukskommissionernas
verksamhet, och fortsatte: ''Vad man nu vet, åtminstone vad
utskottet vet om jordbrukskommissionernas erfarenheter, inskränker sig till
privata uttalanden om de inom någon av kommissionerna vunna erfarenheterna
och vad man hört. Ingenting därutöver.’ Vid granskning av
jordbrukskommissionernas rapporter visar det sig, att reservanternas avslagsmotivering
i berörda stycken faller fullständigt till marken. Redan i de
före 1914 års senare riksdag tillgängliga rapporterna påpekade jordbrukskommissionerna
kraftigt nog en hel rad bristfälligheter i uppsiktslagen. I
de i januari i år insända rapporterna ha jordbrukskommissionerna med erfarenhetens
styrka ytterligare understrukit förut gjorda erinringar.

Jordbrukskommissionen i Västernorrlands län är i sina rapporter
mycket bekymrad över att underdomstolarnas tolkningar av uppsiktslagen
synas hota att göra den alldeles meningslös. I den av Harald Lundberg
undertecknade rapporten för 1913 heter det: De jämförelsevis få rätte gångar,

som jordbrukskommissionen måst väcka, ha ådagalagt, att underdomstolarna
i allmänhet hävda den uppfattningen, att uppsiktslagen icke
äger tillämplighet på sådana vanhävdade hemman, där det kan visas, att
vanhävden inträtt före nämnda lags trädande i kraft. Skulle Kungl. Maj:t
bli av samma mening, torde jordbrukskommissionerna ha börjat sin verksamhet
nog så tidigt. Ty eu vanhävd upptäckes icke eller förmärkes icke
under de tre, fyra första åren. Den sker så småningom och ej på eu bestämd
tidpunkt. Jag skulle utan överdrift kunna påstå, att vanhävden på
samtliga inom detta län för vanhävd anmälda och besiktigade fastigheter
inträtt långt före år 1909. Men jag skulle icke kunna förmoda, att Kungl.
Maj:t i denna sak kommer att dela underrätternas uppfattning, ty då förefölle
enligt min mening uppsiktslagen meningslös.’ I rapporten för år
1914 beklagas ytterligare ’den uppfattning en del domstolar hysa angående
vanhävdslagens bestämmelser, nämligen att vanhävd, som tillkommit före
vanhävdslagens trädande i kraft, icke vore underkastad samma lags bestämmelser.
Ty skulle sistnämnda åsikt vinna burskap och komma till
fastighetsägarnas kännedom, komme det att möta nästan oöverstigliga hinder
att hädanefter få förefintlig vanhävd avhjälpt på överenskommelsens
väg, enär nästan all för jordbrukskommissionen anmäld vanhävd inom detta
län kan sägas ha tillkommit före år 1909.’

Under år 1913 fann sig jordbrukskommissionen i Västernorrlands län
nödsakad att bringa ett märkligt missförhållande till Kungl. Maj:ts kännedom.
Den inkom med den frågan, huruvida uppsiktslagen kunde anses

4 Lagutskottets utlåtande Nr 50.

tillämplig på Kramfors bolag i Yästernorrlands län. Jordbrukskommissionen
upplyste om att Kramfors bolag efter ägostyekningslagens tillkomst styckat
större delen av sina hemman, så att inägorna enbart fingo utgöra en lott
och all hemmanets övriga mark en annan, ivr 1914 försåldes inägolottema
till bolagets disponent, Kjellberg, och transporterades vid bolagets övergång
i nya händer 1907 till nuvarande disponenten. Den övriga delen av
hemmanen, den skogbärande marken, behöll bolaget i sitt namn. Ehuru
inägolottema formellt ägdes av disponenten, skötte dock bolaget dem, framhöll
kommissionen, såsom all bolagets annan egendom. Bolaget uppbar de
årliga arrendena och bokförde dem som en bolagets inkomst, bolagets förvaltare
uppgjorde i disponentens namn nya arrendeavtal o. s. v., men till jordbrukskommissionen
svarades: disponenten äger dessa hemmansdelar och han
äger dem icke ''huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen’. I sitt
yttrande över jordbrukskommissionens förfrågan ansåg justitiekanslersämbetet,
att lagen icke var tillämplig på Kramfors bolags vanhävdshemman. Och Kungl.
Maj:t fann sig ej föranlåten att göra något åt saken utöver ämbetets utlåtande;
uppsiktslagen är alltså bragt ur funktion i fråga om Kramfors bolags ingalunda
få vanhävdshemman. Jordbrukskommissionen i länet upplyser, att under
1913 ett stort antal vanhävdsfall befunnits icke hemfallna under uppsiktslagen,
emedan de frånstyckade inägorna blivit försålda till enskilda personer.

Om ett ingalunda ovanligt sätt att söka slingra sig undan uppsiktslagens
bestämmelser förmäler jordbrukskommissionen för Jämtlands län i
sin rapport för år 1914. Den säger: ''Ett inom länet varande bolag sålde
för några år sedan sina ägande fastigheter till tvenne andra trävarubolag.
Flera av de ursprungligen utmärkta hemmanen befunno sig vid tiden för
försäljningen till hus och jord i ett bedrövligt tillstånd, och då de nya
ägama sedermera föranstaltade om laga klyvniDg av en del av de skogrika
fastigheterna, blev i flera fall inägoområdet till envar brukningsdel
av så ringa omfattning, att uppsiktslagen för dem ej kunde tillämpas —
— intet hinder således för fortsatt förfall, därvid kommissionen står rättslös.
’ Samma missförhållande äger rum även inom Yästernorrlands län.
I rapporten för 1913 förmälde jordbrukskommissionen därstädes, att den
icke kunnat beivra sex anmälda vanhävdsfall, emedan inägorna varit av
alltför ringa omfattning för att självständigt jordbruk därå skulle kunna
idkas. Sin rapport för 1914 slutar Jämtlands läns jordbrukskommission
sålunda: En ändring av lagen i sådant syfte, att densamma må vinna

tillämpning å hemman, som uppenbarligen förvärvats eller innehavas huvudsakligen
för tillgodogörande av skogsavkastningen, även om det styckas

5

Lagutskottets utlutande Nr 50.

eller delas i sä små lotter eller brukningsdelar, att självständigt jordbruk
därå ej kan idkas, anser kommissionen mycket önskvärd’.

Allestädes ha jordbrukskommissionerna synnerligen svårt att komma
till rätta med de s. k. jobbarna’, som i regel låta jorden vanhävdas mera
hänsynslöst än något bolag. Mycket ofta lyckas de med sina knep sno
sig undan uppsiktslagen. I den av jordbrukskommissionen för Västernorrlands
län för år 1913 avgivna rapporten säges det om de enskilda skogsspekulanterna,
att de ’på allt sätt söka utsuga jord och skog och dessutom
söka ställa sig utom uppsiktslagens bestämmelser, bland annat genom
upprättande av så kallade skenköp och dylikt, vilket ofta förorsakar stort
besvär och mycken tidsutdräkt. Arrendatorerna åt sådana skogsspekulanter
äro verkligen att beklaga.’ Samma jordbrukskommission anser sig i
rapporten för 1914 ’ej kunna underlåta att för herr statsrådet ytterligare
framhålla svårigheten att komma till rätta med eu del så kallade jobbare’,
och som botemedel mot nämnda förhållanden påyrkar den, att ''lagens bestämmelser
böra skärpas’. Liknande uttalanden komma från jordbrukskommissionen
i Jämtlands län. Eapporten för 1913 nödgas ytterligare
konstatera svårigheten att komma till uppgörelse med enskilda fastighetsägare,
vilka söka på allt sätt slingra sig undan lagens räckvidd, såsom
t. ex. genom företeende av intyg över förordnande för lantmätare att utföra
ägostyckning eller, där mer än eu är ägare, laga klyvning — skenåtgärder
för att i det längsta värja sig för kommissionens ingripande’.
Sammalunda i rapporten för 1914. I densamma står det om Jämtlands
mycket talrika spekulanter: ''Sedan bolagen numera ej äga rätt att för värva

jordbruksfastighet, har denna rätt i stället övertagits av vad man
kallar ''jobbare’, ett konsortium av två eller flera personer, som av vinningslystnad
göra affärer med fastigheter i avsikt att skövla skogen. Hemman,
som komma i sådana personers händer, upplåtas vanligen åt tillfälliga
brukare eller brukas alls icke. Grödan säljes eller bortföres, hus och
jord få förfalla i vanhävd. I många fall, då kommissionen efter hållen
besiktning sökt träffa överenskommelse med vederbörande om åtgärder för
vanhävdens avhjälpande, ha ägarna varit rustade med intyg om förordnande
för lantmätare att förrätta egendomens klyvning mellan delägarna,
en skenförrättning, som ofta fördröjes i det längsta, intill dess någon köpare
inställer sig, som möjligen kan finnas villig att förvärva den på skog nu
i det närmaste blottade samt till hus och jord förfallna och utsugna fastigheten.
’ Vidare omnämnes, att jobbare stundom i likhet med bolagen såsom

6

Lagutskottets utlåtande Nr 50.

skyddsåtgärd betjäna sig av det förfaringssättet, att de avhända sig inägojorden
genom styckning.

Av de klara fakta angående uppsiktslagens skröplighet, som framgå
ur ovan anlörda officiella handlingar, framgår alltså, att en undersökning
med ty åtföljande förslag till lagändring ingalunda kommer, såsom 1914
års reservanter velat göra gällande, i strid med jordbrukskommissionernas
verksamhet. Den står i stället i den allra bästa överensstämmelse med
jordbrukskommissionernas intressen och erfarenheter, eftersom de upprepade
gånger anhållit om förbättringar och skärpningar av gällande lag. Jordbrukskommissionerna
själva, de som äro mest sakkunniga, ha sålunda smulat
sönder ett av reservanternas huvudargument mot bifall till lagutskottets tillstyrkande
av Lindhagens motion, vadan hopp borde kunna hysas om att
motståndet mot den begärda undersökningen av uppsikts- och arrendelagarna.
s verkningar nu är försvunnet eller åtminstone väsentligen mattare.»

Herr vice tal
mannen D.
Perssons
motion.

I sammanhang med denna motion har utskottet till behandling förehaft
en av herr vice talmannen l). Persson väckt motion, nr 26, i andra
kammaren, vilken motion är av följande lydelse:

»Uti motion nr 16 vid 1914 års senare riksdag hemställde undertecknad,
att, riksdagen behagade i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes utreda och för riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring av lagen angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne
den 25 juni 1909, att ägare till odlad jord, som faller under bemälda
lag, skall vara ansvarig för jordens hävd, även om sådan jord är upplåten
åt annan vare sig genom arrende eller annorledes, samt att omförmälda
lags bestämmelser skola tillämpas å hemman, som uppenbarligen förvärvats
eller innehaves huvudsakligen för tillgodogörande av skogsavkastningen,
även om det styckas eller delas i så små lotter eller brukningsdelar, att
självständigt jordbruk därå ej kan idkas’.

Till stöd för denna framställning anfördes följande:

''Under de senare åren har staten gjort mycket för att underlätta
och befrämja uppodling av jord, i synnerhet inom Norrland och Dalame,
och sålunda visat ett särskilt intresse för odlingen i dessa bygder. Det
är då ganska naturligt, att staten har intresse utav att odlingarna också
vidmakthållas. Det var ock i syfte att trygga odlingarnas bestånd i dessa
bygder, som lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk
i Norrland och Dalarne tillkom.

Huru välbehövlig denna lag var, visa de berättelser, som av respek -

Lagutskottet''s utlåtande, Nr 50. 7

tive jordbruksko in m issioner årligen avgivits. Av dessa berättelser framgår
nämligen, huru liten omsorg vissa bolag samt enskilda personer, som
förvärvat fastigheter huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen,
i många fall ägna den uppodlade jorden.

Med stöd av omförmälda lag hava visserligen jordbrukskommissionerna
i många fåll genom godvillig överenskommelse med jordägarna
lyckats få dessa att sätta vankavdad egendom i laggill skick, och där .
det inte lyckats genom godvillig överenskommelse ha tvångsåtgärder vidtagits
och tredskande jordägare tvingats att sätta jord och åbyggnader i
stånd. Men jordbrukskommissionerna ha ock under sin verksamhet fått
erfara, att personer icke saknas, som sätta vinstbegäret högre än lydnaden
för lagen och som genom varjehanda transaktioner sökt kringgå
lagen och undkomma dess verkningar. I sådant syfte har odlad jord i
stor omfattning utarrenderats till enskilda personer under sådana former,
att uppsiktslagen icke kunnat å desamma tillämpas, oaktat jorden legat
i vanhävd.

Den fiskaliska rätt, som är staten förbehållen enligt uppsiktslagen,
förefinnes nämligen icke i den så kallade norrländska arrendelagen. Detta
är också ganska naturligt, ty ändamålet med arrendelagen var egentligen
att stödja arrendatorerna och förbättra deras ställning samt att reglera och
trygga det privaträttsliga avtalet mellan jordägaren och arrendatorn. Att
så var förhållandet framgår tydligt av föredragande departementschefens
yttrande till statsrådsprotokollet den 12 februari 1909 vid föredragning
inför Kungl. Maj:t av förslaget till nämnda lag. Refererande till norrlandskommitténs
förslag i ämnet yttrade han nämligen bland annat följande:
''Med arrendelagen åsyftades förbättring av de arrendatorers ställning,
vilka innehade jord, tillhörig sågverksbolag eller andra idkare av
trävaruindustri. ’

Av justitierådet Slcarstedts kommentarie!- till dessa lagar framgår,
att nämnda justitieråd förutsett, att jord skulle kunna upplåtas till nyttjande
åt annan på sådant sätt, att uppsiktslagens bestämmelser å densamma
ej kunde tillämpas. Redan då dessa lagförslag förelågo till behandling
i riksdagen, uttalades också dessa farhågor av flera talare i andra
kammaren.

Då vissa personer genom utarrendering av jord så att säga söka
betäckning bakom den norrländska arrendelagen för att undkomma uppsiktslagens
tillämpning, kunde det väl ligga nära till hands att söka botemedlet
genom en omarbetning av arrendelagen. Då emellertid det mål,

8 Lagutskottets utlåtande Nr JO.

till vilket jag syftar, nämligen tryggande av den odlade jordens fortbestånd
såsom odlad, knappast kan vinnas, utan att ändring av uppsiktslagen
även kommer till stånd, torde man böra inrikta sig på att söka
vinna målet genom ändring av allenast sistnämnda lag.

Såvitt jag kan förstå, skulle detta kunna ske genom att ur 1 § i
denna lag utesluta tredje stycket, varjämte den omredigering av 8 § skulle
. verkställas, som påkallades av ändringen i 1 §.

Jag kan nämligen icke tänka mig någon annan möjlighet till förebyggande
av anmärkta missbruk av arrendelagen, än att jordägaren blir
ålagd att svara för jordens hävd, även om densamma är upplåten åt annan
till nyttjande, under vilken form sådan upplåtelse än verkställts.

Några principiella skäl mot ett sådant stadgande torde inte heller
med fog kunna framställas, då ju ett liknande ansvar enligt lagen den 23
juli 1903 angående vård av enskilda skogar åvilar ägare till skogsmark,
varå avverkningsrätt till skog upplåtits till annan.

Förutom användandet av arrendelagen som medel att undkomma uppsiktslagens
verkningar, ha åtskilliga idkare av trävaruindustri, eller, för
att^ begagna ett något vulgärt men fullt berättigat uttryck, skogsjobbare,
anlitat ett annat rättsinstitut, skiftesstadgan: Flera personer ha förenat sig
till ett s. k. konsortium och inköpt jordbrukshemman med tillhörande
skogar uteslutande i avsikt att skövla skogen och sålunda utan tanke på
den odlade jordens hävd. Om konsortiet inte lyckats försälja den odlade
jorden eller att få densamma utarrenderad, har hemmansklyvning begärts
och hemmanet styckats i så små lotter, att självständigt jordbruk därå
icke kunnat idkas, och på det sättet har konsortiet undkommit den för
detsamma besvärliga uppsiktslagen.

För att råda bot mot detta missförhållande utan att ingå på andra
lagstiftningsområden än uppsiktslagen, vill det synas mig, som att detta
skulle kunna ske genom att i berörda lag införa den bestämmelsen, att
hemman, som uppenbarligen förvärvats eller innehaves huvudsakligen för
tillgodogörande av skogsavkastningen, skall falla under uppsiktslagen, även
om det styckas eller delas i så små brukningsdelar, att självständigt jordbruk
därå ej kan idkas.

Yäl inser jag, att avsevärda svårigheter erbjuda sig för att på ett
fullt tillfredsställande sätt kunna förebygga nu anmärkta missförhållanden,
men den odlade jordens hävd och bevarande för därmed avsett ändamål
är av så stor nationalekonomisk och social betydelse, att dessa svårigheter
måste övervinnas.’

9

Lagutskottets utlåtande Nr 50.

Vid samma riksdag väckte herr Lindhagen m. fl. eu motion, nr 138,
vari, efter särskild motivering, hemställdes, ’att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t begära en undersökning angående verkningarna av de norrländska
arrende- och vanhävdslagarna samt framlägga resultaten av denna undersökning
och föreslå de förbättringar i dessa lagar, som kunna av förhållandena
påkallas’.

Lagutskottet, till vars förberedande behandling dessa motioner hänvisades,
avgav däröver gemensamt utlåtande, nr 32, uti vilket, efter en utförlig
motivering, hemställdes, ''att riksdagen, i anledning av förevarande
motioner, må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kung] Maj.t täcktes
låta verkställa en allsidig undersökning rörande verkningarna av lagen om
arrende av viss jord å landet i Norrland och Dalarne den 25 juni 1909
samt lagen samma dag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och
Dalarne samt därefter för riksdagen framlägga de förslag, vartill undersökningen
kan föranleda’.

Mot detta skrivelseförslag hade fem av lagutskottets ledamöter avgivit
reservation. Andra kammaren antog emellertid utskottets förslag, varemot
första kammaren avslog såväl utskottets hemställan som de i ämnet väckta
motionerna.

Av den diskussion, som förekom vid ärendets föredragning i kamrarna,
framgår, att anmärkningarna egentligen riktade sig mot utskottets
förslag och icke så mycket mot den av mig väckta motionen. Särskilt
var förhållandet så i andra kammaren, där lagutskottets ordförande med
mycken skärpa sökte göra gällande, att såväl utskottets förslag som herr
Lindhagens m. fl. motion voro för vitt omfattande, varemot han framhöll,
att han icke riktade några anmärkningar mot min motion. Lagutskottet
ansåg sig icke heller böra ingå i någon närmare prövning av min motion,
då utskottet förordade en allmän undersökning av de norrländska arrendeoch
uppsiktslagarna. I det avseendet yttrar utskottet: ’I den av herr
vice talmannen Persson framlagda motionen, vilken utmynnar i ett yrkande
om skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t, har uppmärksamhet fästs å en del
oegentligheter, som skulle vidlåda uppsiktslagen. Med hänsyn till den
allmänna undersökning, som utskottet förordar, har utskottet icke ansett
sig böra ingå i en närmare prövning av motionen. Utskottet finner nämligen
uppenbart, att vid den av utskottet förordade undersökningen jämväl
de i herr Perssons motion påpekade förhållanden och sättet för avhjälpande
av desamma ägnas särskild uppmärksamhet.’

Ehuru jag till fullo delar lagutskottets sålunda uttalade mening om
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 48 käft. (Nr 50). 2

Utskottets

yttrande.

10 Lagutskottets utlåtande Nr 50.

behovet av en allsidig undersökning rörande verkningarna av norrländska
arrende- och uppsiktslagarna, anser jag mig dock böra förnya min omförmälda
motion, emedan däri påvisade olägenheter, därest lagen tillnärmelsevis
skall få åsyftad verkan, skyndsamt böra undanröjas, och detta synes
mig kunna ske utan alltför vidlyftiga förberedande undersökningar, då
däremot en mera allmän undersökning av bemälda lagars verkningar skulle
kräva avsevärd tid.

Att en ändring i det syfte, jag påyrkat, är av behovet högeligen påkallad,
styrkes såväl av jordbrukskommissionernas berättelser för år 1914
som av ett brevsvar, jag erhållit från herr ordföranden i Jämtlands läns
jordbrukskommission, vilket senare närslutes som bilaga till denna motion.

På grund av vad sålunda anförts får jag vördsamt hemställa, att
riksdagen behagade i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes utreda och för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av
lagen angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne den 25
juni 1909, att ägare till odlad jord, som faller under bemälda lag, skall
vara ansvarig för jordens hävd, även om sådan jord är upplåten åt annan,
vare sig genom arrende eller annorledes, samt att omförmälda lags bestämmelser
skola tillämpas å hemman, som uppenbarligen förvärvats eller innehaves
huvudsakligen för tillgodogörande av skogsavkastningen, även om
det styckas eller delas i så små lotter eller brukningsdelar, att självständigt
jordbruk därå ej kan idkas.»

Förevarande motioner avse båda en revision av vissa delar av den så
kallade norrlandslagstiftningen. Herr Yennerström med flere hemställa i
sin motion, att en allsidig undersökning måtte företagas angående verkningarna
av lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk
i Norrland och Dalarne samt lagen samma dag om arrende av viss jord
å landet inom Norrland och Dalarne, samt att efter undersökningens
fullbordande de ändringar måtte vidtagas i omförmälda lagar, vartill
utredningen må giva anledning. Den av herr Persson väckta motionen
innefattar en hemställan, att ändringar måtte företagas i den norrländska
uppsiktslagen i syfte dels att någon inskränkning i lagens tillämpning ej
vidare må äga rum för det fall, att fastighet är utarrenderad i enlighet
med den norrländska arrendelagen, dels och att uppsiktslagen må göras
tillämplig i fråga om hemman, som uppenbarligen förvärvats eller inne -

Lagutskottets utlåtande Nr i>0. 11

haves huvudsakligen för tillgodogörande av skogsavkastningen, hven om
hemmanet styckas eller delas i så små lotter, att självständigt jordbruk
därå ej kan idkas.

Frågan om en undersökning av de norrländska arrende- och uppsiktslagarnas
verkningar har tidigare varit föremål för riksdagens prövning.
Yid 1912 års riksdag väcktes av herr Lindhagen en motion i ämnet, vilken
jämväl innefattade en hemställan, att vissa ändringar måtte vidtagas i
norrlandslagstiftningen utan avbidan å utgången av den begärda undersökningen.
I sitt utlåtande rörande sistnämnda motion lämnade lagutskottet
följande framställning angående frågans behandling före omförmälda
tidpunkt:

»Yid 1910 års riksdag framställdes i motion av herrar Lindhagen
och Karlsson i Fjäl, under framhållande särskilt av önskvärdheten av att
den norrländska förbudslagen utsträcktes till att gälla även jordförvärv av
bolagstjänstemän och enskilda skogsspekulanter, yrkande, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla om en opartisk undersökning rörande verkningarna
av nämnda lag särskilt vad anginge bolagstjänstemäns och andra
dylika personers fastighetsförvärv samt fastighetsinrop av bolagen själva å
exekutiva auktioner. Därjämte föreslogs, med anledning därav att den
norrländska arrendelagen, dels på grund av den otillfredsställande avfattningen
av dess övergångsbestämmelser och dels på grund av att bolagen
skyndat sig att upprätta arrendeavtal före lagens trädande i kraft, icke
skulle ernått den tillämpning, som därmed varit avsedd, att en sådan
opartisk undersökning, som ovan nämnts, måtte åstadkommas även därom
i vad mån nyssberörda lag vunnit tillämpning på bolagens och deras vederlikars
arrendegårdar och, där så ej skett, om anledningarna därtill.
Slutligen begärdes, därest utredningen därtill gåfve anledning, framläggande
för riksdagen av förslag till förbättringar i berörda lagar.

Lagutskottet avstyrkte (i utlåtande nr 34) motionen, och denna hemställan
bifölls av första kammaren, varemot andra kammaren antog en till
utlåtandet fogad reservation, däri hemställdes, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes anordna undersökning rörande
verkningarna av lagen den 4 maj 1906 om förbud i vissa fall för
bolag och förening att förvärva fast egendom samt i den män och på det
sätt, som kunde anses lämpligt, offentligen framlägga resultaten av en
dylik undersökning. Genom kamrarnas skiljaktig beslut var emellertid
frågan förfallen.

Historik.

12 Lagutskottets utlåtande Nr 50.

Vid riksdagen 1911 återupptogos dessa framställningar av herr Lindhagen
i något förändrad form. I avseende på förbudslagen påyrkade han,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära dels framläggande av förslag
om lagens utsträckning till att omfatta även enskilda skogsspekulanter
och dels en undersökning rörande förhållandena med bolagens fastighetsinrop
å exekutiva auktioner samt övriga verkningar av lagen ävensom,
därest utredningen därtill gåve anledning, förslag till förbättringar i lagen.
Beträffande de övriga norrlandslagarna yrkade han arrende- och vanhävdslagarnas
fullständigande i överensstämmelse med sin ovan berörda reservation
till lagutskottets betänkande år 1909.

Lagutskottet tillstyrkte beträffande förbudslagen en skrivelse till Kungl.
Maj:t av enahanda innehåll som ovan omförmälta, till lagutskottets betänkande
1910 fogade reservation. Denna utskottets hemställan godkändes
av andra kammaren, men avslogs av första kammaren, till följd varav
frågan alltså även då förföll. I övriga avseenden blev motionen av lagutskottet
avstyrkt och av båda kamrarna avslagen.

Emellertid har Kungl. Maj:t den 30 december 1911 förordnat om
utredning angående verkningarna i olika avseenden av den norrländska
förbudslagen i syfte att i fall av behov kunna inskrida till rättelse och
jämkning i vad som kunde visa sig vara till skada.»

Beträffande sin ståndpunkt till de väckta frågorna anförde därefter
utskottet:

»De spörsmål, som i herr Lindhagens förevarande motion beröras,
hava alltså i den omfattning, som för närvarande ansetts erforderlig och
lämplig, av regeringen gjorts till föremål för undersökning och prövning i
syfte att, där behov därav framträder, åvägabringa nödiga förbättringar.
Att, innan denna undersökning kommit till något som helst resultat, vare
sig begära ytterligare undersökning eller genomförande av vissa förändringar
i sagda lagstiftning synes utskottet ej lämpligt. Det är visserligen
sant, att den undersökning, varom nu förordnats, omfattar endast förbudslagen
av den 4 maj 1906. Men beträffande särskilt arrende- och vanhävdslagarna
är att märka, att dessa tillkommit och trätt i gällande kraft
först under år 1909. Någon erfarenhet om deras verkningar, som kunde
läggas till grund för ett bedömande i vad mån de kunde tarva förändringar,
kan sålunda endast i obetydlig mån hava vunnits. Härtill kommer, att
de jordbrukskommissioner, som enligt vanhävdslagen förordnats att hava
uppsikt över jordbrukets bedrivande å bolagens hemman, först den 27 januari
1911 erhållit reglemente och på de flesta håll icke förr än under

Lagutskottets utlåtande Nr 50. 13

nämnda år kommit i någon egentlig verksamhet. Det är uppenbarligen
allt skäl att avvakta, att dessa kommissioner något fått arbeta, innan man
skrider till ändringar i de lagar de hava att tillämpa eller till en på dylika
ändringar syftande undersökning. Man bör sålunda enligt utskottets mening
icke nu utsträcka undersökningen rörande ifrågavarande lagstiftning
längre, än regeringen funnit ändamålsenligt. För övrigt torde det fä antagas,
att, därest i något avseende under undersökningens gång behov härav skulle
visa sig, Kungl. Maj.t icke lärer underlåta att vidtaga erforderliga åtgärder.

Av det ovan sagda följer, att utskottet icke heller anser sig kunna
nu tillstyrka riksdagen att hos Kungl. Maj:t begära vidtagande av de
ändringar i arrende- och vanhävdslagarna, som i herr Lindhagens motion
föreslagits. Även om det i viss mån kunde ansetts önskvärt, att särskilt
beträffande arrendelagen några bland de av motionären framhållna önskemålen
vunnit mera avseende vid lagens genomförande, innehåller motionen
i allt fall icke tillfyllestgörande skäl, varför man, sedan lagarna genomförts
i sin nuvarande form, redan nu, innan de utövat någon egentlig verkan,
skulle begära ändring i desamma.»

Med hänvisning till vad sålunda i utlåtandet anförts hemställde
utskottet, att det i motionen framställda yrkandet om undersökning av
norrlandslagstiftningens verkningar icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Denna utskottets hemställan bifölls av första kammaren utan votering
och av andra kammaren med 103 röster mot 67, vilka avgåvos för
bifall till en vid utskottets utlåtande fogad reservation, innefattande yrkande
om skrivelse till Kungl. Maj.t i motionens syfte.

Den på Kungl. Maj:ts uppdrag företagna utredningen angående verkningarna
av lagen om förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom, vilken utredning sedermera utsträckts till att avse
jämväl de norrländska ägostyckningslagarnas tillämpning och verkningar,
slutfördes under loppet av år 1913.

Vid 1914 års senare lagtima riksdag väcktes dels av herr Lindhagen
med flera eu motion i samma syfte som den av herr Vennerström med
flera vid innevarande riksdag framlagda, dels ock av herr vice talmannen
Persson en motion av enahanda innebörd som den framställning i ämnet,
som av samme motionär nu förelagts riksdagen och anfördes därvid i den
av herr Lindhagen med flera väckta motionen rörande föremålet för undersökningen
bland annat följande:

»Undersökningen bör naturligtvis omfatta lagarnas verkningar i de

14 Lagutskottets utlåtande Nr 50.

avseenden, för vilkas tillgodoseende de blivit stiftade. Det bör således
utredas, hur det i tillämpningen gestaltat sig med arrendelagens bestämmelser
om viss minsta arrendetid, om rätt för arrendator att odla och få
ersättning för jordförbättringar samt åtnjuta husbehovsvirke och bete, om
skyldigheten för jordägaren att bygga husen och verkställa större reparationer,
om syneförrättningar, om övergångsstadgande, som förbjuder lagens
verkan i något avseende på äldre avtal, om lagens giltighet enligt ingressen
allenast där arrendet omfattar inrösningsjord till en vidd av minst 4 hektar
och så vidare. Beträffande vanhävdslagen bör utredas, i vad mån jordbrukskommissionerna
verkat i sin uppgift och vilka vanskligheter därvid mötts,
vilka tolkningar givits åt lagens grundstadgande i 1 § första stycket (jämför
misstolkningen för Nås socken anmärkt av undertecknad vid 1913 års
remissdebatt inom andra kammaren), i vad mån jordägare söka utan ersättning
överflytta tungan av lagen på arrendatorerna, vilken tolkning
givits av ''självständigt jordbruk’ såsom villkor för lagens tillämplighet,
vilken verkan kunnat iakttagas av kompromissbestämmelsen i 1 § tredje
stycket om lagens otillämplighet i allmänhet, där norrländska arrendelagen
gäller, och så vidare.»

Lagutskottet, som företog omförmälda motioner till behandling i ett
sammanhang, hemställde i avgivet utlåtande (nr 32), att riksdagen, i anledning
av ifrågavarande motioner, måtte avlåta en skrivelse till Kung].
Maj:t av enahanda innehåll, som i herr Yennerströms med flera förevarande
motion avses. Till utlåtandet anmäldes emellertid reservation av
fem utav utskottets ledamöter. Vid ärendets behandling i kamrama beslöt
första kammaren efter votering med 71 röster mot 49 att avslå såväl de
i ämnet väckta motionerna som utskottets i ärendet gjorda hemställan,
varemot andra kammaren utan votering biföll utskottets hemställan.

I sitt utlåtande i ämnet vid 1914 års senare lagtima riksdag anförde
lagutskottet bland annat följande:

»Norrlandslagstiftningens allmänna syftemål har varit det norrländska
jordbrukets vidmakthållande såsom självständig näring och bondeklassens
bevarande under en utvecklingsperiod, som i dessa landsändar i mångt
och mycket burit prägeln av ett övermäktigt inflytande från trävaruindustrien
å den jordbrukande befolkningens ekonomiska och sociala levnadsvillkor.
I högre grad än för annan rättsbildning gäller för en dy hk
av lokala undantagsförhållanden betingad lagstiftning, att densamma icke
från början kan framträda i fullfärdigt skick, utan att först efter praktisk
tillämpning av lagen med någon större säkerhet kan bedömas, huruvida

Lagutskottets utlåtande Nr 50. 15

den rätta vägen blivit funnen för vinnande av det föresätta raälet. Det
står därför i god överensstäm melso med ifrågavarande lagstiftnings försökskaraktär,
att de lagstiftande myndigheterna genom tid efter annan återkommande
undersökningar av dessa lagars praktiska verkningar tillföres en
på sakkunnigt och insiktsfullt omdöme grundad kännedom om de förhållanden,
som till äventyrs kunna påkalla ändringar av redan givna bestämmelser.

Såsom förut erinrats, har beträffande norrlandslagstiftningen en undersökning
av ovan angivet slag hittills företagits endast i fråga om lagen
om förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom
samt ägostyckningslagen. De skäl, som ansetts göra nämnda utredning
önskvärd och lämplig, kunna emellertid efter utskottets förmenande med
enahanda styrka åberopas för motsvarande åtgärd med avseende å de
norrländska arrende- och uppsiktslagarna. Emot tidigare framställda förslag
i sådant hänseende har anförts, att dessa lagar icke ägt giltighet
under tillräcklig tid för att nödig erfarenhet om deras verkningar skulle
kunna hava vunnits. Det synes emellertid utskottet, att detta skäl numera,
sedan nära fem år förflutit från lagarnas ikraftträdande, icke kan
tillmätas betydelse. Anledning till framskjutande av tidpunkten för en
dylik undersöknings påbörjande synes för övrigt så mycket mindre föreligga,
som vissa anmärkningar emot åtskilliga av dessa lagars särskilda
bestämmelser redan förekommit. Utskottet har därför, i anslutning huvudsakligen
till den av herr Lindhagen m. fl. väckta motionen, ansett sig
böra tillstyrka en undersökning av de norrländska arrende- och uppsiktslagarnas
verkningar i syfte att därigenom må kunna bedömas, huruvida
dessa lagar visat sig i nuvarande avfattning motsvara sitt ändamål, samt
i vad mån ändrade bestämmelser må kunna anses erforderliga.

I den av herr vice talmannen Persson framlagda motionen, vilken
utmynnar i ett yrkande om skrivelse i ämnet till Kung!. Maj:t, har
uppmärksamhet fästs å eu del oegentligheter, som skulle vidlåda uppsiktslagen.
Med hänsyn till den allmänna unndersökning av de norrländska
arrende- och uppsiktslagarna, som utskottet förordar, har utskottet
icke ansett sig böra ingå i eu närmare prövning av motionen.
Utskottet finner nämligen uppenbart, att vid den av utskottet förordade
undersökningen jämväl de i herr Perssons motion påpekade förhållanden
och sättet för avhjälpande av desamma ägnas särskild uppmärksamhet.»

Vidkommande först den av herr Vennerström m. fl. väckta motionen, finner
utskottet motionärernas uppfattning om lämpligheten av en undersök -

Ut skottet.

lf> Lagutskottets utlåtande Nr 50.

ning rörande verkningarna av den norrländska uppsiktslagen bestyrkas av

de erfarenheter, som vunnits av jordbrukskommissionemas för åren 1911_

1914 avgivna årsberättelser i anledning av det dem enligt uppsiktslagen
givna uppdrag. Sålunda har exempelvis jordbrukskommissionen för Västerbottens
län bland annat framhållit, att uppsiktslagen vore synnerligen svävande
och otydlig, samt att följaktligen de resultat, vartill lagens "tillämpning
vid rättegång kunde föranleda, syntes ovissa. Erfarenheterna från
jordbrukskommissionemas verksamhet synas enligt de avgivna berättelserna
jämväl i övrigt ådagalägga, att den norrländska uppsiktslagen i sin nuvarande
lydelse icke i allo visat sig motsvara det syfte, som föranlett lagens tillkomst.

Beträffande den av herr Persson väckta motionen synes vunnen erfarenhet
giva vid handen, att vissa oegentligheter med avseende å uppsiktslagens
tillämplighet, vilka i motionen beröras, äro av den allvarliga art,
att desamma böra göras till föremål för särskild uppmärksamhet. I likhet
med lagutskottet vid 1914 års senare riksdag har utskottet emellertid ansett,
att frågan om avhjälpande av nämnda oegentligheter lämpligen bör
behandlas i ett sammanhang med en allmän undersökning av uppsiktslagens
verkningar.

Med hänsyn till uppsiktslagens och den norrländska arrendelagens inbördes
sammanhang torde ifrågavarande undersökning böra avse jämväl verkningarna
av sistnämnda lag, i vad densamma äger samband med lagstiftningen
i övrigt till förekommande av vanhävd å jord i Norrland och Dalarne.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner,
må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta verkställa en allsidig undersökning
rörande verkningarna av gällande lagstiftning till förekommande
av vanhävd av viss jord i Norrland och Dalame
samt därefter för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen må föranleda.

Stockholm den 19 maj 1915.

På lagutskottets vägnar:

CAEL LINDHAGEN.

Tryckt hos 1’. Palm gnista Aktiebolag, Stockholm 1915.