Lagutskottets utlåtande Nr 4 (Utlåtande 1912:LU4 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

Nr 4.

Ankom till Riksdagens kansli den 2 februari 1912 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning
till Riksdagen angående ändring af bestämmelserna om
danaarf.

Uti sin till innevarande Riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade
ämbetsberättelse har justitieombudsmannen hemställt, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag, innefattande jämkning, till
förmån för efterlefvande make, af gällande bestämmelser om danaarf.

Till stöd härför har justitieombudsmannen anfört följande:

Enligt bestämmelserna i 15 kap. ärfdabalken skall under vissa förhållanden,
såsom när någon atlider utan att efterlämna arfvingar, arfvet
falla Konungen till. Denna Konungens rätt är oberoende däraf, att efterlefvande
make finnes.

Lagkommittén intog härutinnan en annan ståndpunkt. I dess förslag
till allmän civillag var sålunda följande stadgande (1 kap. 24 § ärfdabalken)
intaget: »Nu är ej arfvinge till: var den döde gift, och lefver make
efter; fälle egendomen maken till: tinnes ej make; gånge egendomen till
kronan.»

I motiven anfördes härom: »Det nya stadgandet, att, i brist af arfvinge,
den dödas make, om sådan finnes, tillträder egendomen framför
kronan, öfverensstämmer såväl med den allmänna arfsprincip, att kvarlåtenskapen
bör öfvergå till den, som antages vara närmaste föremålet för
den aflidnas kärlek och välvilja, som ock med den grundsats, att enskild
egendom ej bör tillfalla staten förr, än sådana samband emellan den döda
och någon efterlefvande person saknas.»

Lagberedningen ansåg likaledes ifrågavarande rätt böra tillkomma
efterlefvande make men gjorde undantag för det fall, att förhållandet

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 3 käft. (Nr 4—5.) 1

Lagutskottets utlåtande ~Nr é.

emellan makarna vid dödsfallet var så rubbadt, att de voro skilda till
säng och säte, eller rättegång om äktenskapsskillnad var vid domstol anhängig.

Den af lagkommittén och lagberedningen sålunda uppställda principen
lärer åtminstone i viss mån vara uppburen af den allmänna rättsuppfattningen.
Till stöd härför torde kunna åberopas den omständigheten,
att, ehuru Kungl. Maj:t sedan lång tid tillbaka årligen till Riksdagen aflåta
propositioner angående efterskänkande af danaarf till förmån för efterlefvande
make, Riksdagen icke någonsin afslagit dylik proposition. Professor
Winroth yttrar ock i sitt arbete om »Arf och danaarf» (sid. 274):
»Från riksdags och myndigheters sida har ock makes ansökan om danaarfs
erhållande rönt tillmötesgående i en omfattning, som snarast
ty dt på en känsla, att anspråket innebure en på oskrifven lag grundad
rättighet.»

Anmärkas må emellertid i detta sammanhang, att då staten efterskänkt
sin rätt till danaarf till förmån för efterlefvande make, denne varit
i fattiga omständigheter. Då ansökan om rätt till danaarf icke gjorts
af person i goda ekonomiska villkor, kan man följaktligen ej heller afgöra,
huruvida den nuvarande rättsåskådningen i allo ansluter sig till, hvad lagkommittén
och lagberedningen i förevarande afseende stadgade.

För min del finner jag väl skäl kunna anföras till stöd för en begränsning
af ett sådant stadgande därhän, att efterlefvande make icke
skulle erhålla den rätt, hvarom här är fråga, där han vore i goda ekonomiska
omständigheter. Å andra sidan har jag den uppfattningen, att en
dylik begränsning icke skulle vara af afsevärd praktisk betydelse vid det
förhållande, att förmögna makar icke lära underlåta att genom testamente
behörigen förordna om sin kvarlåtenskap. Sannolikt skulle en eventuell
utredning gifva vid handen, att här i landet danaarf efter förmögen person
icke eller åtminstone ytterst sällan förekommit.

Det skulle kunna synas, som om en lagändring i den af mig antydda
riktningen vore obehöflig, då ju, enligt hvad ofvan framhållits, Kungl.
Maj:ts till Riksdagen gjorda framställningar om efterskänkande af danaarf
till förmån för efterlefvande make städse bifallits. Observeras bör
dock, dels att ansökan om dylikt efterskänkande alltid är förbunden med
kostnader, dels ock att sökanden regelmässigt måste å det efterskänkta
beloppet vidkännas afdrag på grund af den advokatfiskalen i kammarkollegium
tillkommande provision; och detta är uppenbarligen icke betydelselöst
med hänsyn till de jämförelvis obetydliga belopp, hvarom här
är fråga.

Dessutom bör icke förgätas, att den nuvarande anordningen onödigtvis
upptager tid ej mindre för myndigheter än äfven för Riksdagen.

Lagutskottets utlåtande Nr 4. 3

I afseende härå tillåter jag mig åberopa följande yttrande i Första
kammaren vid 1911 års riksdag af statsutskottets ordförande vid behandlingen
af fråga angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf: »Af
denna handling se herrarne, att en kyrkvaktare Ahlgren i Linköping aflidit
och efterlämnat änka utan barn, och att boet "visade en behållning
af 244 kronor 39 öre. Här blef sålunda fråga om ett danaarf. Änkan
ingår sedan till Kungl. Maj:t och begär, att detta må efterskänkas till
hennes förmån. Häröfver har då hörts Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Östergötlands län, magistraten i Linköping och så kammaradvokatfiskalsämbetet.
Därefter behandlas ärendet i en kungl. proposition och kommer
till Riksdagen, och så behandlas det af utskott och så i Riksdagens plenum.
Under tiden har detta lilla arf, som denna fattiga änka skulle få, smultit
ihop från 244 kronor 39 öre till 127 kronor 28 öre, och därifrån skall
då ytterligare dragas kammaradvokatfiskalens aktoratsprovision. Här ha
under alla riksdagar förekommit en mängd propositioner om sådana här
danaarf. Och jag frågar de herrar, som icke hafva suttit på den afdelning
i statsutskottet, som har att behandla i första hand dessa frågor, om
de någonsin läst igenom en sådan framställning? Jag tar för afgjordt,
att det är icke en enda af dem, som ägnat ett ögonblicks uppmärksamhet
däråt. Och aldrig har Riksdagen mig veterligen gjort annat än bifallit
framställningarna. Jag frågar: Är det rimligt, att sådana här små
obetydliga saker, som detta danaarf, skola marschera hela den långa vägen
som nyss angafs, och därigenom beredas förluster för en stackars änka?
Kan man icke hitta på någon metod för att ändra detta? Det synes mig
ligga nära till hands, att det öfverlämnades till Kungl. Maj:t att afgöra
sådana frågor, åtminstone när de icke gälla något högre belopp. Om man
till exempel medgåfve Kungl. Maj:t att afgöra dem, om icke beloppet går
högre än till 1,000 kronor, så är det säkert, att ingen människa skulle
lida därpå, utan bara en del fattiga efterlefvande ha förmån däraf.»

Enligt de ännu gällande stadgandena om danaarf i 1734 års lag skall
behållningen i boet efter den, som aflidit utan att efterlämna arfvingar,
tillfalla kronan. I denna sin omfattning torde emellertid dessa bestämmelser
numera icke fullt öfverensstämma med den allmänna rättsuppfattningen
i landet. Såsom af justitieombudsmannens ifrågavarande framställning
framgår, uttalade redan lagkommittén, i sitt den 1 augusti 1826 afgifna
förslag till allmän civillag, såsom öfverensstämmande med arfsrättens
allmänna grunder, att kronans ifrågavarande rätt till danaarf ej skulle inträda,
förrän såväl närskylda till den döde som make efter honom saknades.
Äfven lagberedningen föreslog sedermera i sitt år 1847 afgifna
förslag till ärfdabalk ett stadgande af liknande innehåll.

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

Att nämnda af lagkommittén och lagberedningen föreslagna stadganden
om inskränkning af kronans rätt till danaarf till förmån för efterlefvande
make åtminstone i viss mån öfverensstämmer med den gängse
rättsuppfattningen synes utskottet, på sätt justitieombudsmannen anfört,
vinna stöd af den omständigheten, att Riksdagen alltsedan slutet af 1800-talet undantagslöst bifallit de propositioner om efterskänkande af danaarf
till förmån för efterlefvande make, som af Kungl. Maj:t för Riksdagen
framlagts.

I detta sammanhang må också erinras, hurusom i ett flertal utländska
rättssystem en verklig arfsrätt tillerkänts efterlefvande mäke, i vissa länder
jämväl före närskylda. . Sålunda tillfaller enligt tysk, dansk och norsk
rätt den efterlefvande maken med arfsrätt en viss del af den efter den
aflidne maken arffallna egendomen, äfven om andra arfvingar finnas, och
i vissa fall hela kvarlåtenskapen.

Billigheten af den föreslagna ändringen för den svenska rättens del i
bestämmelserna beträffande ifrågavarande ämne synes utskottet slutligen
framgå äfven af de utaf justitieombudsmannen framhållna med ansökningarna
om danaarfs efterskänkande förenade olägenheterna. Att ur statens
synpunkt hålla på att dessa bestämmelser skola fortfarande bestå i hela
sin omfattning synes ock vara så mycket mindre skäl, som kronans inkomst
af danaarf torde vara synnerligen ringa.

Vid den omarbetning af hithörande bestämmelser, som af ett bifall
till förevarande framställning föranledes, torde böra bemärkas det förhållandet,
att vissa städer enligt särskilda privilegier eller aftal hafva att åtnjuta
den rätt i afseende å danaarf, som eljest tillkommer kronan.

Utskottet får på grund af hvad sålunda anförts hemställa,

att Riksdagen med anledning af justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning måtte i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag, innefattande
jämkning till förmån för efterlefvande make
af gällande bestämmelser om danaarf.

Stockholm den 1 februari 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDEN.