Lagutskottets utlåtande Nr 4 (Utlåtande 1911:LU4 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

Nr 4.

Ankom till Riksdagens kansli den 7 februari 1911, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning till
Riksdagen om upphäfvande af adelsmäns rätt till särskildt
forum i vissa mål.

Uti sin till innevarande riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade
ärnbetsberättelse har justitieombudsmannen hemställt, att Riksdagen måtte
i en till Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse anhålla, det Kungl. Maj:t, efter
utredning af sådana förhållanden, som kunna anses äga samband med en
eventuell fråga om upphörande af den för adeln ännu bestående rättigheten
att i vissa mål och ärenden hafva hofrätt till första domstol, täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till erforderliga lagbestämmelser
i syfte att adelns omförmälta rättighet måtte upphäfvas.

Till stöd härför har justitieombudsmannen anfört följande:

»Rättegångsbalken af 1734 års lag innehöll i 8 kap. 2 § följande stadganden: 2

§. »I sjmnerhet äge hofrätten åt döma öfwer thessa mål:

8. Twister om arf efter frälsemän: theras förordning wid dödstiman
om theras egendom: förmynderskap för theras barn och arfwingar, som
frälse äro: så ock ther frälseman eller thes arfwinge, wil genom offenteligit
anslag afstå thes egendom till borgenärer, och om hwartheras rätt och
företräde ther til; eller then ene maken söker åt skilja sin lott i bo från
then andras enskilta gäld.

9. Hofrätten skal ock döma öfwer the brott, ther frälseman förwerkar
lif, ära, adelig frihet, gods eller ärftelig rättighet; så ock enwiges,

Bihang till Bibel gråt. 1.911. 7 Sami. 1 Af cl. 4 Uäft. (Nr 4.)

2 Lagutskottets utlåtande Nr 4.

och andra slagsmål, eller förgripelse!- med skymfeliga ord och gierningar,
emellan frälsemän, eller theras wederlikar, när domaren i orten, ther gier ningen

giord är, först ther om ransakadt, med flera mål —---—»

° Genom dessa bestämmelser infördes i den nya allmänna lagen rättsregler,
som redan långt tidigare varit gällande på grund af adelns privilegier
och andra särskilda författningar. Grunden till adelns särställning
i detta hänseende låg otvifvelaktigt i den uppfattningen, att hvar och en
borde dömas af sina likar, och denna uppfattning fann tidigt uttryck i
lagstiftningen. I den år 1614 utfärdade rättegångsordningen (»rättegångsordinantien»)
stadgades, att Svea hofrätt skulle pröfva vissa svål are brottmål,
hvari en adelsman var inblandad, sedan vederbörande underrätt först
rannsakat öfver brottet. Men privilegiet gällde äfven för de fall, att
adelsmän sig emellan eller med andra tvistade om arfskifte eller jorda
trods. Rättegångsprocessen af den 23 juni 1615 bekräftade detta undantagsstadgande
med hänvisning till privilegierna och rättegångsordinantien.

° Att hofrätten skulle pröfva dessa adelns mål innefattade, att målen
hufvudsakligen afdömdes af adelsmän, eftersom hofrätten till större delen
bestod af adelsmän.

Adliga privilegierna den 26 oktober 1723 hade i § 6 följande lydelse:

»Förnärkar någon adelsman lif, ähra, adelig frihet och privilegier,
orods eller ärftelig rättighet, må giärningen wäl först ransakas, där hon
giord är, å härads ting på landet och å rådstugu i städer, eller wid andra
underrätter: Men ei annorstädes dömas än wid håf- eller öfwerrätten,
hwarunder han hörer. Med dem af ridderskapet och adelen, som låta
bruka sig i krigstiänst, förhålles efter krigsarticklarne; dock böra de för
ringa brott icke beläggas med sådant straff, som kan nesligit, och adelsståndet
förklenligt wara. Jämwäl skola adelens twister sins emellan om
arfskiften, förmynderskap, ersättningar eller egendomens afstående til creditorer,
som om bättre rätt strida, samt boskilnad, inför håfrätten skie.
Men uti alle andre ährender, såsom syner, jordetwister, giäld och skuldsaker,
kiöpslagan och handel, samt andre civil- och ringare bråttmåhl,. sa
emellan adelen sielf, soin adelen och andre, skal sökas och swaras a ting
och rådstugu, efter allmänna lagen, undantagandes duels-måhl.»

När sedermera lagkommittén år 1826 framlade ett fullständigt förslag
till ny civillag, hemställde lagkommittén i förslaget till rättegångsbalk,
att de allmänna domstolar, som borde upptaga och pröfva tvistemål,
skulle utgöras af tre instanser, hvilka skulle bestå, den första på landet
af häradsrätt och i stad af stadsrätt, den andra af hofrätt och den tredje
af högsta domstolen.

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

I sin motivering till detta förslag framhöll kommittén angelägenheten
af att genom minskning af instansernas alltför stora antal bereda hvarje
sak ett skyndsammare slut än förut var fallet. Kommittén påpekade
också nödvändigheten af att genom upphäfvande af den stora mängd särskilda
domstolar, som funnos, göra den rättssökandes väg mindre villsam
vid sakens början.

De särskilda domstolarna betraktade kommittén i detta sammanhang
dels från personlig, dels från saklig synpunkt. I förra hänseendet anförde
kommittén:

»Den personliga rätten, att dömas af annan än ovanlig domstol, är ett
privilegium, härledande sig, äfvensom flera undantagslagar af enahanda
art, från förhållanden, helt olika dem, som höra till närwarande samhällsskick.
Nu för tiden hafwa de skilnader, som fordom söndrade medlemmarna
af vissa stånd och corporationer från menige man, förlorat sin betydelse.
Alle äro likar inför lagen. Den enas rätt är ej heligare än den
andras. Den domstol, som är god nog för en, är god nog för alla. Hvarje
domares pligt är, att skipa lag utan mannamån. Man må lyda under
hwilken domstol, som helst: det är ändå blott rättwisa man kan begära.
Den skall tilldelas en hwar, efter sakens beskaffenhet, utan särskilda hänsigter
till stånds- eller corporationsförhållanden. För att vinna den, behöfwer
man hwarken undantagslagar eller privilegieradt forum. Allmän
lag må wara allas gemensamma band, allmän domaremakt allas gemensamma
wärn.»

År 1832 aflämnade lagkommittén förslag till ny kriminallag och hemställde
därvid i den uti förslaget ingående senare delen af rättegångsbalken,
att de allmänna domstolar, som enligt kommitténs förslag till
civillag hade att upptaga civilmål, också skulle vara allmänna domstolar i
brottmål. I sin motivering anförde lagkommittén härutinnan, att på samma
grunder som kommittén föreslagit afskaffande af särskilda domstolar i
tvistemål, hade kommittén som allmän regel antagit, att sådana domstolar
äfven i brottmål skulle försvinna.

Lagkommitténs omförmäla båda förslag blefvo, som bekant, icke upphöjda
till lag. Men förslagens inflytande på allmänna rättsuppfattningen
och lagstiftningen är uppenbart och visade sig genom en hel följd af
partiella reformer.

I fråga om adelns rätt till särskildt forum har eu tydlig brist på
öfverensstämmelse mellan den allmänna rättsuppfattningen och den positiva
lagstiftningen kunnat fortvara in i våra dagar. Ett bifall till lagkommitténs
förslag till ny rättegångsbalk skulle hafva fört med sig, att ofvan
intagna bestämmelser i 8 kap. 2 § rättegångsbalken af 1734 års lag för -

4 Lagutskottets utlåtande Nr 4.

svunnit. Då lagkommitténs förslag ej antogos, kom i stället adelns rätt till
särskildt forum att upprepade gånger göras till föremål för reformförslag.

Vid riksdagen åren 1828 — 30 var spörsmålet uppe i samband med
frågan om afskaffande af ett flertal särskilda domstolar. Lagutskottet,
som i hufvudsak tillstyrkte reformförslagen, förklarade angående det föreslagna
upphörandet af adelns rättighet att i vissa mål hafva hofrätt till
första domstol, att, då denna fråga icke hade egenskap af en blott lagfråga
utan rörde ett adelns privilegium, hvars förändrande eller jämkande
berodde på samtliga riksståndens öfverenskommelse och Konungens bifall,
funne utskottet sig icke Anständigt att tillstyrka bifall till ändringen.
Men för den händelse att adeln skulle finna för godt att till befordrande
af enhet i rättegångsordningen afsåga sig ifrågavarande rättighet, samt de
öfriga riksstånden och Kungl. Maj:t gillade en sådan afsägelse, framlade
utskottet i denna mening ett förslag till förordning om upphörande af
frälsemäns rättighet att i vissa mål dömas af hofrätt såsom första domstol.

Lagutskottets betänkande återremitterades af adeln, och sedan utskottet
i nytt utlåtande betonat, att dess förra förslag endast var villkorligt,
blef utskottets senare utlåtande bifallet af samtliga stånden. Adelns godkännande
af hvad utskottet villkorligt föreslagit betraktades icke som en
formlig afsägelse af privilegiet, och därmed var frågan fallen för den
riksdagen.

Frågan återkom emellertid i sin helhet vid riksdagarna åren 1847/48,
1850/51, 1856—58, 1862/63 samt 1865/66. Vid alla dessa riksdagar förordade
lagutskottet ett totalt upphäfvande af privilegiet, men reformen
föll på motstånd från adelns sida. Att de tre ofrälse stånden klart uppfattade
reformens nytta och nödvändighet, torde vara utom allt tvifvel.
Och att reformens anhängare äfven inom adeln bildat en afsevärd minoritet,
framgår af röstsiffrorna vid de olika riksdagarna. Vid riksdagen 1847/48
afslogs förslaget med 38 röster mot 36, som afgafvos för ärendets återremitterande
till lagutskottet. Nästa gång frågan var uppe, eller vid riksdagen
åren 1850/51, blef lagutskottets förslag afslaget med 86 röster mot
40, som afgåfvos för återremiss. Vid riksdagen åren 1856—58 afslogs lagutskottets
hemställan med 55 röster för afslag mot 25 röster för bifall. Vid
riksdagen åren 1862/63 afgåfvos 23 röster för afslag mot 21 röster för bifall.
Frågans behandling vid den sista ståndsriksdagen, eller riksdagen åren
1865/66, var mera invecklad. Under öfverläggningen hos adeln framställdes
nämligen det särskilda förslag, att adelns forum privilegiatum
skulle upphäfvas i fråga om brottmål men i öfrigt kvarstå. Detta förslag
samlade en majoritet af 64 röster mot 42. Prästeståndet förenade sig
med adeln, men när lagutskottet i ett senare betänkande hemställde till

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

borgare- och bondestånden att med frånträdande af sina tidigare beslut
förena sig med adeln och prästeståndet, afslogs detta af borgareståndet,
och därmed hade frågan fallit.

Beträffande upphäfvande af adelns forum privilegiatuin i konkursmål
var fråga uppe vid riksdagarna åren 1834/35, 1850/51 och 1859/60.
Vid sistnämnda riksdag förelåg till behandling förslag om antagande af
ny konkurslag och därmed sammanhängande författningar. Genom 1 § i
den då antagna och den 18 september 1862 utfärdade konkurslagen blef
bestämdt, att ansökning om egendomsafträde skulle ingifvas till underrätten
i den stad eller å landet till domaren i den ort, där gäldenär borde inför
domstol svara i mål, som anginge gäld i allmänhet. Därmed var adelns
domstolsprivilegium i fråga om konkursmål upphäfdt, och det uttalades
också i konkurslagens ingress.

o O

När lagutskottet vid riksdagen 1847/48 tillstyrkte ett totalt upphäfvande
af adelns forum privilegiatum, skedde detta därigenom, att utskottet
framlade ett förslag till förordning, hufvudsakligen innehållande
att, sedan adeln med öfriga riksstånds samtycke och Kungl. Maj:ts bifall
afsagt sig den i 6 punkten af adelns den 16 oktober 1723 utfärdade privilegier
stadgade rättighet att i vissa mål dömas omedelbarligen af hofrätt,
så blefve 8 och 9 mom. af 2 § i 8 kap. rättegångsbalken jämte därmed
öfverensstämmande särskilda författningar upphäfva. I författningsförslaget
var jämväl intaget, att mål och ärenden, som jämlikt samma
lagrum och författningar tillhört hofrätt såsom första domstol, därefter
skulle tillhöra underrätt och behandlas efter allmän rättegångsordning.

Detta förslag blef sedermera af utskottet upprepadt vid de följande
ståndsriksdagarna, blott med vissa mindre väsentliga tillägg. Ett sådant
tillägg gjordes vid riksdagen åren 1850/51 och innefattade ett bestämdt
uttalande om adelns rätt att till boupptecknings- och arfskiftesmän i
stärbhus i stad kalla personer efter fritt val. Med denna sak, hvarom ett
förbehåll förklarats nödigt under diskussionen hos adeln vid riksdagen
1847/48, förhöll sig på följande sätt.

Sedan urminnes tid hafva borgmästare och råd (d. v. s. magistraterna)
i städerna haft befattning med upprättande af bouppteckningar och arfskilten
därstädes. Denna rätt omtalas redan i de af drottning Kristina år
1636 utfärdade privilegierna för Stockholms stad. Men i samma privilegier
gjordes uttryckligt undantag för »privilegierade personer», med
hvilket uttryck i främsta rummet torde hafva åsyftats adelns medlemmar.
När sedermera år 1667 en förmyndarekammare inrättades i Stockholm,
bestämdes, att bouppteckningar skulle genom förmyndarekammarens försorg
hållas i alla stärbhus, som lydde under den borgerliga juridik -

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

tionen. I en af Kungl. Maj:t den 3 oktober 1675 utfärdad resolution
och förklaring på städernas fullmäktiges besvär yttrades (§ 35), att såväl
kronans betjänte, utom adelsståndet, som stadens borgerskap skulle vid
bouppteckningar och arfskiften vara underkastade borgmästare och råds
»disposition». Den sålunda antydda åtskillnaden emellan adliga och ofrälse
stärbhus motiverades därmed, att adelns »arfskaper» vore allenast »undergifna»
hofrätternas jurisdiktion, under det att de öfriga lydde under stadsrätt.
Genom en senare resolution och förklaring af den 20 januari 1693
föreskref Kungl. Maj:t, att alla i hufvudstaden bosatta personer — utom
adelsståndet — skulle i afseende å bouppteckning och arfskifte lyda under
borgmästare och råd.

Under förarbetena till 1734 års lag förekom i åtskilliga af de många
förslagen till ärfdabalk ett uttryckligt förbehåll för adeln, såväl på landet
som i stad, att till bouppteckningar och arfskiften kalla förrättningsmän
efter eget val. Något sådant förbehåll inflöt emellertid icke i 1734 års
lag, som, utan att göra någon inskränkning i adelns på privilegierna grundade
rättighet i förevarande hänseende, i 9 kap. 1 ^ ärfdabalken förklarade,
att rättighet att fritt kalla bouppteckningsförrättare skulle tillkomma
stärbhusdelägarne, när egendomen fanns å landet eller skulle ärfvas efter
landsrätt, hvaremot ett annat förhållande skulle äga rum, när boet lydde
under stadsrätt. På prästeståndets begäran vid riksdagen 1731 infördes i
omförmälta lagrum ett förbehåll i afseende å arfvingar i prästhus.

Adelns rättighet att i stad fritt kalla boupptecknings- och arfskifteslörrättare
antyddes vidare i en förordning den 1 mars 1749, hvarigenom
Kungl. Magt bestämde arfvodet för magistratspersoner vid boupptecknings
upprättande i städerna till 1/s % uti kronans betjäntes och andra stärbhus

— utom adelsståndet. Däremot var, så vidt jag har mig bekant, adelns
rätt att i städerna fritt kalla boupptecknings- och arfskiftesförrättare icke
uttryckligen och direkt stadgad vare sig i de adliga privilegierna eller i
någon annan särskild författning. När lagutskottet vid riksdagen 1850/51

— i sammanhang därmed, att utskottet tillstyrkte, att adelns forum privilegiatum
måtte upphäfvas — ansåg sig böra göra ett förbehåll för adelns
rätt att i stad tillkalla boupptecknings- och arfskiftesförrättare, skedde
detta därigenom, att utskottet åberopade § 35 i förutnämnda resolution
och förklaring af den 3 oktober 1675, jämförd med förordningen den 1
mars 1749. Och samma förfarande iakttogs af lagutskottet, när frågan om
upphäfvande af adelns forum privilegiatum återkom vid de följande ståndsriksdagarna.

Ett annat tillägg:, som kom att ingå i lagutskottets ifrågavarande för OO

7 0.0 «i

fattningsförslag från och med riksdagen 1850/51, afsåg behandlingen af mål,

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

som vid privilegiets upphäfvande redan voro anhängiga hos hofrätt. Sådana
mål skulle jämlikt förslaget af hofrätten afgöras.

Genom 1866 års riksdagsordning kom frågan om upphäfvande af
adelns rätt till särskildt forum i ett förändradt läge. I stället för att en
lagändring i sådant syfte tidigare förutsatte bifall af adeln såsom ett i
lagstiftningen deltagande riksstånd äfvensom de öfriga ståndens och Konungens
gillande, kom en dylik ändring att bero af Konungs och Riksdags
sammanstämmande beslut, hvartill den till adelsmöte församlade adeln
gifvit sitt samtycke. Men att erhålla adelns samtycke till ett totalt upphäfvande
af domstolsprivilegiet har hittills visat sig omöjligt, om än partiella
reformförslag genomförts och talrika reservationer mot adelns beslut
att vilja fasthålla privilegiet afgifvits.

Redan vid första riksdagen efter den nya representationsordningens
genomförande, eller alltså riksdagen år 1867, kom frågan om afskaffande
af adelns särskilda forum i vissa mål ånyo på dagordningen. I anledning
af motioner i Riksdagens båda kamrar erinrade lagutskottet om hvad flera
föregående Riksdagars lagutskott yttrat i ämnet och upptog såsom sitt förslag
hvad lagutskottet vid senaste riksdagen hemställt. Hvad utskottet
sålunda föreslagit blef utan debatt af båda kamrarna bifallet. Som det
emellertid af någon anledning blef försummadt att expediera skrifvelse i
ämnet, kunde beslutet icke föranleda någon åtgärd.

Vid 1868 års riksdag förekom frågan ånyo. I afgifvet utlåtande öfver
en i andra kammaren väckt motion i ämnet åberopade lagutskottet sitt
vid 1867 års riksdag afgifna yttrande och förklarade sig anse, att de tillförene
anförda skälen för den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden fortfarande
ägde giltighet. Utskottet hemställde därför, att Riksdagen måtte för sin
del besluta eu författning om upphäfvande af frälsemäns forum privilegiatum,
och sedan detta förslag gillats af båda kamrarna, blef Riksdagens
beslut i ämnet för Kungl. Maj:t anmäldt i skrifvelse af den 7 april 1868.
Då frågan icke kunde slutligen afgöras utan adelns bifall, men Kungl.
Maj:t icke fann skäl att för frågan sammankalla urtima adelsmöte, lät
Kungl. Maj:t den af Riksdagen i ämnet gjorda framställningen förfalla.
Emellertid aflat Kungl. Maj:t den 3 februari 1869 till det nämnda år
sammanträdande adelsmötet en skrifvelse, däri Kungl. Magt förklarade sig
vilja inhämta adelns yttrande, huruvida adeln för sin del godkände det
förslag, som var innefattadt i omförmälta riksdagsskrivelse. Till svar härå
anförde adeln, att den icke kunde biträda Kungl. Maj:ts framställning,
så vidt därmed afsåges förändring af den frälsemän enligt stadgandet i
8 kap. 2 § 8 mom. rättegångsbalken tillkommande rätt att få vissa dem
rörande mål och ärenden omedelbarligen af hofrätt handlagda och bedömda.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 4.

Adelns beslut i denna del fattades med 130 röster mot 74. Utan votering
beslöt adeln däremot att för sin del samtycka till den af Kungl. Maj:t
ifrågasatta förändringen af det i 6 § af adelns privilegier den 16 oktober
1723 grundade samt i 8 kap. 2 § 9 mom. rättegångsbalken meddelade
stadgandet, att frälseman i vissa, brottmål borde omedelbarligen dömas af
hofrätt. Sedan Kungl. Maj:t i anledning häraf för 1870 års Riksdag framlagt
förslag till författning om upphäfvande af frälsemäns och deras vederlikars
rätt till särskild! forum i brottmål, blef detta förslag tillstyrkt af
lagutskottet, som hänvisade till sin tidigare uttalade uppfattning i frågan,
och af Riksdagens båda kamrar utan debatt antaget, hvarefter förordning
i ämnet utfärdades den 12 maj 1870.

År 1893 återkom frågan i följd af en i Riksdagens andra kammare
väckt motion, som af lagutskottet tillstyrktes, hvarefter utskottets hemställan
af båda kamrarna gillades utan debatt. Frågan blef därefter hänskjuta
till 1893 års adelsmöte, som äfven hade att pröfva en inom adeln
väckt motion i samma syfte. A delsmötet beslöt med 73 röster mot 43
att afstå såväl det i Riksdagens skrifvelse i ämnet innefattade lagförslaget
som den vid mötet väckta motionen. Reservation emot beslutet anmäldes
emellertid af 27 i adelsmötet deltagande personer.

Redan efter kort hvila kom frågan om upphäfvande af adelns forum
privilegium i en viss del åter fram. I sin till 1895 års Riksdag afgifna
ämbetsberättelse hemställde dåvarande justitieombudsmannen, att Riksdagen
måtte för sin del besluta upphäfvande af det genom kungl. brefvet den
26 oktober 1748 meddelade stadgandet därom, att tvister om arf m. fl.
mål, som uppräknades i 8 kap. 2 § rättegångsbalken och anginge utländske
adelsmän, hvilka i riket inkommit, skulle af hofrätten dömas; dock att de
mål och ärenden, som vid den tid, detta beslut trädde i kraft, vore på
ho frätts pröfning beroende, skulle af hofrätten med slut afhjälpas. Lagutskottet
fann den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden verka i riktning emot
att åstadkomma önskvärd enhet i lagskipningan, samt föreslog därför, att
Riksdagen måtte för sin del antaga en af utskottet formulerad lag i ämnet.
Denna, som i hufvudsak öfverensstämde med justitieombudsmannens förslag,
innehöll tillika såsom en öfvergångsbestämmelse, att förmynderskap,
i afseende å hvilka vårdnaden före 1895 års utgång blifvit af hofrätt utöfvad,
skulle jämväl därefter förblifva under hofrättens inseende, till dess
i laga ordning kunde varda annorlunda lörordnadt. Hvad lagutskottet sålunda
hemstäflt bifölls af båda kamrarna utan debatt, hvarefter lag i ämnet
utfärdades den 29 november 1895.

Vid 1907 års riksdag återkom frågan om upphäfvande af adelns forum
privilegiatum genom en i Riksdagens andra kammare väckt motion i ämnet.

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

Motionen utmynnade i en hemställan, att Riksdagen måtte för sin del
antaga en så lydande lag angående upphäfvande af frälsemäns och deras
vederlikars rätt till säxskildt forum i vissa mål:

»Med ändring af hvad § 6 af ridderskapets och adelns privilegier den
16 oktober 1723 samt 8 mom. af 2 § i 8 kap. rättegångsbalken innehålla
därom, att vissa mål och angelägenheter rörande frälsemän skola omedelbart
af hofrätt bedömas och handläggas, förordnas, att dessa mål och ärenden
hädanefter skola tillhöra vederbörande underdomstolar och efter allmänna
rättegångsordningen behandlas, dock att därigenom icke någon
inskränkning sker i den rätt, som jämlikt kungl. resolutionen den 3 oktober
1675, § 35, jämförd med kungl. förordningen den 1 mars 1749, tillkommer
arfvingar i adliga stärbhus att till förrättande af bouppteckningar
och arfskiften i samma stärbhus kalla dem de helst därtill vilja bruka;
kommande i följd häraf kungl. brefvet den 7 april 1805, hvarigenom
Svenska akademiens ledamöter blifvit förunnade enahanda förmåner i rättegångsmål
som ridderskapet och adeln, att till all verkan upphöra.

De mål och ärenden, som vid den tid denna författning träder i kraft
äro på hofrätts pröfning beroende, skola af hofrätten handläggas och med
slut af hjälpas.»

Det sålunda väckta förslaget öfverensstämde i tillämpliga delar hufvudsakligen
med de framställningar, som i ämnet gjorts af lagutskottet från
och med riksdagen 1850/51. I sin motivering erinrade motionären om
frågans öde från och med riksdagen 1868 samt anförde ur riksdagsskrifvelsen
nämnda år vissa uttalanden, som gingo ut därpå, att privilegiet
ingalunda kunde anses som en verklig förmån för adeln utan fasthellre
vore för de flesta bland adelns ledamöter till olägenhet. Motionären framhöll
tillika, att adelns domstolsprivilegium rubbade principen om allas likhet
inför lag, hvartill motionären fogade det uttalande, att under den tid,
3om förflutit sedan frågan om privilegiets upphäfvande senast var uppe,
olägenheterna af undantagsstadgandena på detta område i allt högre grad
gjort sig kännbara, på samma gång den rättsprincip, som läge till grund
för upphäfvande af ett dylikt särstadgande, allt starkare gjort sig
gällande.

Lagutskottet, som förklarade sig i likhet med motionären finna det
framlagda förslaget innefatta en tidsenlig reform, hemställde därför, att
Riksdagen måtte för sin del antaga det i motionen framlagda lagför e5

O O o

slaget.

Denna hemställan blef af bägge kamrarna utan debatt bifallen, hvarefter
Riksdagen genom skrifvelse af den 8 mars 1907 underrättade Kungl.
Maj:t om beslutet. För att inhämta adelns yttrande, huruvida adeln god Bihang

till Jiikxd. prat. Hill. 7 &aml. 1 Afd. 4 Häft. 2

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

kände det i berörda skrifvelse innefattade lagförslaget, kallade Kungl. Maj:t
därefter adeln till urtima möte.

Det sålunda sammankallade adelsmötets riddarhusutskott hemställde i
afgifvet utlåtande, att den af Riksdagen för dess del antagna lag i ämnet
icke måtte af adeln godkännas. Denna hemställan, hvaremot fem af utskottets
ledamöter reserverade sig, grundades på ett flertal skäl, som till
största delen innefattade ett upprepande af hvad förut vid riksdagar eller
adelsmöten anförts emot den ifrågasatta reformen, naturligtvis med uteslutande
af sådana argument, som stodo i samband med adelns afskaffade
representationsrätt eller uppbädda delar af domstolsprivilegiet. Utskottet
sökte sålunda i allmänhet göra gällande, att de praktiska fördelarna af
privilegiet icke obetydligt öfvervägde de olägenheter, som med detsamma,
kunde vara förenade, och uttalade utskottet därför den mening, att det
icke förelåge något skäl för adeln att gagnlöst bortskänka en förmån, som
utan någon som helst olägenhet för andra kunde fortfarande bibehållas.
T öfrig! anförde utskottet, bland annat, att privilegiet icke kunde rubba
likheten inför lag, eftersom samma lag tillämpades för alla, äfven om domstolarna
växlade; att exempelvis adliga myndlingar i Stockholm skulle
efter privilegiets upphäfvande finna sina intressen ojämförligt sämre tillgodosedda
än ofrälse myndlingars, alldenstund förmyndarekammaren i
Stockholm enligt sin instruktion endast hade befattning med förvaltningen
af ofrälse mjmdlingars medel; samt att lagförslaget saknade bestämmelse,
huruvida i de fall, då hofrätt förordnat förmyndare, tillsynen öfver förmyndarens
förvaltning fortfarande skulle af hofrätten utöfvas.

Riddarhusutskottets hemställan blef af adelsmötet med 103 röster mot
48 bifallen, och om frågans utgång fick 1908 års Riksdag emottaga underrättelse
genom en skrifvelse från Kungl. Maj:t.

* *

I likhet med motionären vid 1907 års Riksdag och flera hans föregångare
finner jag för min de] den länge och ifrigt påyrkade reformen
beträffande adelns domstolsprivilegium vara en principsak af vikt. Här
är det nämligen fråga därom, huruvida någon på födseln grundad
olikhet mellan skilda grupper af svenska medborgare skall finnas i fråga
om den rättsliga behandlingsordningen för vanliga civila ärenden och tvistemål.
Huruvida adeln skulle hafva förmåner eller olägenheter af privilegiets
afskaffande eller — därest tilläfventyrs både olägenheter och fördelar
komine att däraf blifva en följd för adeln — om olägenheterna skulle
öfverväga fördelarna eller tvärtom, är däremot något, som adeln ensam får

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

undersöka. Frågans behandling inom adeln som riksstånd och, efter upphörande
af . adelns representationsrätt vid riksdagarne, hos den till adelsmöte
församlade adeln ger mig emellertid anledning till det antagande,
att meningarna härutinnan hos adeln själf varit och fortfarande äro delade.

Reformens motståndare hafva vid många tillfällen och senast vid 1907
års adelsmöte sökt göra gällande, att de bestämmelser, som gifvits om
instansordningen och sålunda afgöra, hvilken domstol man skall anlita i
ett visst fall, icke berörde frågan om likhet inför lagen, hvilken uteslutande
berodde på, om domstolarna hade samma lag att tillämpa. Att olika
domstolar användas i första instans, har man funnit i detta hänseende sakna
betydelse. Fn sådan invändning torde emellertid, så vidt jag förstår, vara
utan allt värde. Klart är, att en olikhet i fråga om rättegångsförmåner
innefattar eu olikhet inför lag. Likheten inför lag rubbas lika säkert
genom en formell olikhet emellan skilda samhällsklasser som genom att
materiellt olika rättsregler på dem vinna tillämpning. Rättegångsordningen
är lika väl en beståndsdel af lagen som de öfriga balkarna och i upphäfda
balkars ställe inträdda särskilda lagar. Då såsom nu 8 kap. 2 § 8 mom.
rättegångsbalken blott gäller för frälsemän och ej för rikets öfriga innebyggare,
föreligger härutinnan en tydlig olikhet inför lag. Denna olikhet
blir anstötlig, i samma mån olikheten medgifver åt en samhällsklass
ett företräde framför andra samhällsklasser, och kanske rent af för dessa
senare klasser medför skada.

Och därmed är jag inne på en synpunkt, från hvilken frågan mer
än en gång skärskådats och vid sitt slutliga ordnande uppenbarligen bör
betraktas. En abstrakt likformighet i fråga om instansordning’ kan vara
önskvärd utan att behöfva leda till afskaffande af ett urgammalt privilegium.
Reformens motståndare hafva också funnit angeläget vara att framställa
privilegiet såsom oskadligt för andra medborgare. För min del finner
jag däremot det vara obestridligt, att hvarje ökning af hofrätternas arbete,
som framkallats genom att de i fråga om vissa mål och ärenden utgöra
första instans för adeln, är en skada för landets öfriga medborgare. Att
en sådan ökning i hofrätternas arbetsbörda kan vara en följd af privilegiet,
bör ej vara svårt att inse. Först och främst är det naturligtvis bortkastadt
arbete, som i hofrätten nedlägges på tvistemål, hvilka antagligen ej
fullföljts. Hade ett dylikt mål stannat vid rådstufvurätt eller häradsrätt,
om dessa domstolar bildat första instansen, skulle hofrätten ej behöft taga
någon som helst befattning därmed. Hvad ansökningsärenden angår, är
det helt naturligt, att många af dem, t. ex. frågor om stämpelbeläggning
af bouppteckningar, helst stora och upptagande många arfvingar, förordnande
och entledigande af förmyndare, förmyndares öfvervakande etc.,

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

från hofrätterna borttaga en arbetstid, som bättre skulle kunna användas
på pröfning af inkomna mål. Att privilegiet skall fortfara att lägga beslag
på hofrättsafdelningarnas tid och arbetskraft, samtidigt med att man söker
genom utomordentliga åtgärder möjliggöra ett afhjälpande af den länge
öfverklagade långsamheten med måls afgörande i öfverrätterna, är naturligtvis
lika olämpligt som för den skattdragande allmänheten i sin mån
betungande.

Två af riddarhusutskottet vid 1907 års adelsmöte berörda frågor
synas mig vidare behöfva tagas i särskildt öfvervägande. Den ena sammanhänger
med spörsmålet om behöfliga öfvergångsbestämmelser i den lag,
hvarigenom adelns forum privilegiatuin skulle komma att upphäfvas. Tydligen
är det ej nog med att i sådant hänseende förordna, att mål, som
vid lagens trädande i kraft anhängiggjorts hos hofrätt, också skola slutligen
afgöras af hofrätten. Det kan nämligen med ett visst fog göras
gällande, att bestämmelse bör gifvas om vårdnaden af sådana förmynderskap,
som på grund af domstolsprivilegiet redan stå under hofrättens inseende.
I analogi med det öfvergångsstadgande, som 1895 års lagutskott
förordade i fråga om privilegiets upphäfvande för utländske adelsmän,
hvilka i riket inkommit, skulle vid ett totalt upphäfvande af adelns forum
privilegiatum kunna stadgas, att de förmynderskap, i afseende å hvilka
vårdnaden före privilegiets upphäfvande blifvit af hofrätt utöfvad, skulle
jämväl därefter förblifva under hofrättens inseende, till dess i laga ordning
kunde blifva annorlunda förordnadt. Ett sådant tillägg skulle för
vederbörande hofrätt medföra befogenhet att fortfarande öfva inseende
öfver ett hos hofrätten anhängig! förmynderskap, till dess hofrätten förordna!
om vårdnadens öfverflyttande på därför lämplig underrätt.

Den andra frågan afser förbehållet för stärbhusdelägare i adliga
stärbhus i stad att till bouppteckning och arfskifte kalla förrättningsmän
efter eget val. Och härmed är på det närmaste förbundet spörsmålet
om den ställning, omyndig person, tillhörande adeln i Stockholm, skulle
komma att intaga till förmyndarekammaren därstädes.

Uppenbart torde vara, att ett totalt upphäfvande af adelns domstolsprivilegium
kan äga rum, utan att intrång behöfver göras i adelns rätt
att i stad fritt tillkalla boupptecknings- och arfskiftesförrättare. Men då
det möjligen kan sättas i fråga, att icke heller i detta hänseende en
särskild rättighet bör åt adeln förbehållas, torde frågan tarfva närmare
belysning.

Adelns ifrågavarande rättighet är, såsom af det föregående framgår,
en konsekvens af adelns domstolsprivilegium, och från denna synpunkt
kunde det låta säga sig, att rättigheten att i stad fritt kalla ifrågavarande

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

förrättningsmän borde stå och falla med privilegiet. En sådan slutsats är
emellertid ohållbar, då många andra omständigheter måste tillerkännas
betydelse vid frågans besvarande.

Till att börja med bör icke lämnas ur sikte, att adelns frihet att kalla
boupptecknings- och arfskiftesförrättare icke är någon adelns uteslutande
rättighet utan tillkommer äfven många andra. Sådan rätt äger hvarje
stärbhus på landet. Vidare är samma rättighet uttryckligen medgifven
delägare i stärbhus efter prästman i stad. Slutligen gäller stadgandet om
magistratens rätt att i stad förordna boupptecknings- och arfskiftesmän
långt ifrån alla städer. Genom förordningen den 1 maj 1868 bestämdes,
att stadgandet i 9 kap. 1 § ärfdabalken att vid uppteckning af egendom,
som finnes i bo, lydande under stadsdomstol, eller utgöres af
fastighet i stad, borgmästare och råd skola nämna två eller flera redlige
män, som egendomen uppteckna och värdera, må, efter Konungens förordnande,
upphöra att gälla i afseende å bouppteckning i den stad,
hvarest afgifter för bouppteckningars och arfskiftens förrättande icke vidare
tagas i beräkning till bestridande af löner eller andra allmänna utgifter.
Därefter skulle stärbhusdelägare vara berättigade att till såväl uppteckning
och värdering af egendomen, som ock arfskifte kalla gode män, på
sätt som är stadgadt om bo, hvilket ej lyder under stadsdomstol. Sådant
förordnande är åt Kungl. Maj:t meddeladt i fråga om ett stort antal, särskild!
mindre och medelstora städer i riket. När fullständiga stadsprivilegier
lämnas en ort, göres alltid förbehåll, att den blifvande stadens invånare
skola äga att fritt kalla bouppteckningsförrättare.

I fråga om de största städerna tillåter jag mig att beträffande hithörande
förhållanden endast erinra om hvad som gäller i Stockholm. 1
hufvudstaden har magistraten, såsom i det föregående redan blifvit antyda
af ålder haft befattning med upprättande af bouppteckningar i stärbhus,
som lydde under stadens jurisdiktion. Denna befattning öfvergick
vid förmyndarekammarens upprättande till denna, och blef såsom varande
ett särskildt privilegium bibehållen vid antagande af 1734 års lag, hvari
magistraternas befogenhet att förordna bouppteckningsman stadgades i 1 §
af 9 kap. ärfdabalken. För bestyret med boets upptecknande och värderande
skulle förmyndarekammaren äga att uppbära viss procent af stärbhusets
tillgångar eller senare af boets behållning, och denna afgift blef i
törsta rummet använd till aflönande af förmyndarekammarens tjänstemän,
hvarefter öfverskottet gick till de fattiga. Med tiden har emellertid den
sed vunnit insteg, att bestyret med bouppteckningars upprättande i Stockholm
i stärbhus, som i detta hänseende lydt under förmyndarekammaren,
verkställts af stärbhuset och icke af förmyndarekammaren, hvars befattning

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

med bouppteckningarna inskränkt sig därtill, att vederbörande tjänsteman
hos förmyndarekammaren emottagit en genom stärbhusets försorg upprättad
s. k. bouppgift samt efter granskning af de i bouppgiften satta
värdena, eventuellt med ledning af särskilda af stärbhuset anskaffade värderingsbevis,
låtit omskrifva bouppgiften till en formlig bouppteckning och
sedermera i sin egenskap af tjänsteman hos rådstufvurättens första afdelning
inregistrerat den sålunda tillkomna bouppteckningen. Denna sed har
genom upprepade bestämmelser fått en i viss mån officiell sanktion. Genom
en af öfverståthållaren och magistraten i Stockholm den 19 december
1856 utfärdad arbetsordning för ämbets- och tjänstemännen vid Stockholms
rådstufvurätts första afdelning såsom domstol i vissa mål, som förut tillhört
det afskaffade justitiekollegium och förmyndarekammaren gemensamt,
bestämdes såsom ett åliggande för den ene af de dåvarande två stärbhusnotarierna
att, då någon anmälde sig om bouppteckning, af sökanden emottaga
skriftlig uppgift å stärbhusets dels tillgångar med föreslagna värden
därå, dels skulder. I sammanhang därmed förklarades, att, om någon
undandroge sig att ingifva sådan förteckning eller att föreslå värden, men
likväl begärde bouppteckning, med åtagande att å bouppteckningsstället
afiämna bouppgiften, kunde sådant icke vägras. Samma bestämmelser
hafva sedermera influtit i en utaf öfverståthållaråmbetet och magistraten
den 1 november 1907 utfärdad arbetsordning för rådstufvurättens _ första
afdelning vid handläggning af, bland annat, mål och ärenden af nu ifrågavarande
beskaffenhet.

Af här lämnade redogörelse för hithörande bestämmelser har jag funnit
framgå, att bouppteckningsafgiften i Stockholm icke längre med rätta
kan betecknas såsom en skälig ersättning för ett utfördt arbete. Klart år
nämligen, att stärbhusen, som själfva få ombestyra det egentliga arbetet
med boupptecknings upprättande, också få godtgöra detta arbete. Bouppteckningsafgiften
är därmed till sin karaktär förändrad till att i själfva
verket "utgöra en skatt på stärbhusen i hufvudstaden, betydligare i den
mån behållningen i boet är större. Att lägga denna skatt på adliga stärbhus,
hvilka hittills varit därifrån befriade, skulle i min tanke både vara
orättvist och utgöra ett verkligt skäl för motstånd emot den tillämnade
reformens genomförande. Att ingen afgift behöfde kräfvas af adeln för
det obetydliga besvär, förmyndarekammarens tjänstemän enligt praxis och
arbetsordning skulle hafva med bouppteckningens upprättande, ligger också
i öppen dag.

Något olika är frågan om adelns ställning till förmyndarekammaren
i öfrigfT hänseenden. Enligt förmyndarekammarens instruktion är dess
befattning för närvarande begränsad till vårdnaden af ofrälse myndlingars

Lagutskottets utlåtande Kr 4. 15

angelägenheter. Denna begränsning skulle naturligtvis kunna bortfalla
genom en enkel ändring åt förmyndarekainmarens instruktion. Men i
ö rigt skulle adliga myndlingars införande under förmyndarekammarens
befattning kunna medföra konsekvenser, som icke skulle helt och hållet
sakna betydelse.

Med bouppteckningsafgifterna jämte ränta därå skola, enligt hvad
särskilt är stadgadt, i första hand bestridas förinvndarekammarens förvaltningskostnader,
hvarefter 250 kronor årligen tillfalla frimurarebarnhuset
Återstoden — i den mån den icke kan erfordras för fyllande af
brist i den s. k. garantifonden, hvilken har till ändamål att betrygga uppfyllandet
af förmyndarekammarens räntegodtgörelse å omyndiga^ samt
frånvarande eller okända arfvingars insatta kontanta medel (allmänna
fonden) och förmyndarekammarens öfriga förbindelser äfvensom att ersätta
r^1S*er förvaltningen — skall järnte förmyndarekammarens öfriga
behållna inkomster tillfalla allmänna barnliusinrättningen i Stockholm. °

Genom ett upphäfvande af adelns forum privilegiatum skulle adlio-a
myndlingar till förmyndarekammaren erhålla samma ställning som redan
äges af myndlingar i prästhus eller i stärbhus efter utländska, på riddarhuset
icke introducerade adelsmän. Adliga myndlingars införande under
förmyndarekammare!!, utan att bouppteckningsafgifter erlades för adlio-a
stärbhus, skulle möjligen kunna medföra, att förmyndarekammarens arbetskrafter
finge förstärkas. En häraf vållad utgift medförde otvifvelaktigt
minskning i förmyndarekammarens till allmänna barnhusinrättnino-en
utgående öfverskottsmedel. Om eu dylik minskning verkligen vore°att
efara genom ett upphäfvande af adelns domstolsprivilegium, skulle natur!gtvis
kunna göras till föremål för utredning före privilegiets upphäfvande,
och likaså kunde utredas, huru en dylik minskning i allmänna barnhusets
inkomster finge ersättas.

För min del finner jag frågan om upphäfvande af adelns forum privilegiatum
vara så grundligt debatterad både vid riksdagar och adelsmöten
att dess lösande i en af det allmänna rättsmedvetandet fordrad riktning
borde, med iakttagande af ofvan framhållna synpunkter, utan svåri<die*t
kunna genomföras.» °

har

1868

Såsom af justitieombudsmannens ifrågavarande framställning inhämtas,
Riksdagen icke mindre än vid fyra olika tillfällen, nämlio-en 1867
, 1898 och 1907 för sin del besluta afskaffande af adelns s?k. forum

<^g Lagutskottets utlåtande AV 4.

privileoiatum. På sätt justitieombudsmannen vidare utvecklat, hav emellertid
Riksdagens sålunda vid upprepade tillfällen fattade beslut endast hatt
till resultat upphäfvande — genom kungl. förordningen den 1- maj 187U
af den i 8 kap. 2 § rättegångsbalken af 1734 års lag förekommande bestämmelsen
om särskildt forum för adelsmän i vissa brottmål. Den i
samma lagrum meddelade, äfven den på 6 § af 1723 års privilegier för
ridderskapet och adeln närmast grundade föreskiften, att hoträtt skall
döma i »tvister om arf efter frälsemän: deras förordning vid dodstimman
om deras egendom: förmynderskap för deras barn och arfymgar som frälse
äro» består däremot fortfarande, då dess upphäfvande hittills alltid strandat
på adelsmötets motstånd.

Hvad an<rår den af justitieombudsmannen nu väckta saktragan, huruvida
ifrågavarande på börden grundade olikhet inför lagen mellan eu viss
mindre klass af medborgare och samhällets öfriga medlemmar bör uppehållas
eller icke, torde från Riksdagens sida allt vidare ordande darom
vara öfverflödigt. Endast så mycket må i sådant. hänseende ytterligare

framhållas, att, på sätt justitieombudsmannen påvisat, ifrågavarande för

adeln själf såsom det vill synas till sitt värde i och för sig skäligen tvifvelaktiva
bestämmelser gifvetvis medföra en viss olägenhet tor landets otriga
medborgare, särskildt den allmänhet, som jämte adelns medlemmar har
att i rikets hofrätter söka sin rätt. Motsatsen mellan en sådan sakernas
ordning och hvad det allmänna rättsmedvetandet, sådant det i var tid

utveckfats, klöfver, synes i ögonen fallande. _ .

Beträffande därefter frågan om adelns ställning i omformalda hänseende
efter afskaffande af förevarande privilegium och hvad darmed kan
sammanhänga, uttalades i det af Riksdagen för dess del tidigare antagna
lagförslaget i ämnet, att däri afsedda mål och ärenden hädanefter skulle
tillhöra de allmänna domstolarna och, med angifvet undantag, etter allmänna
rättegångsordningen behandlas. Däraf synes med tydlighet framgå
att enligt sagda förslag frälsemännen borde, bortsedt från de for förmyndarkammaren
i Stockholm gällande särskilda bestämmelser beträffande förvaltning
af de af kammaren orahänderhafda medel, för framtiden tråda
i väsentligen samma förhållande till denna som till magistraterna i otriga
städer, där bouppteckningar skola förrättas af magistratsperson^. Häråt
påkallas emellertid, på sätt justitieombudsmannen erinrat, tydligen blan
annat viss ändring i den af Kungl. Maj:t för förmyndarkammaren utfärdade
instruktion, enligt hvilken kammaren endast har att utöfva vard
och inseende öfver ofrälse omyndigas tillgångar och garantera a dem belöpande
afkomst. Äfven lär, *såsom justitieombudsmannen närmare angifvit,
försåvidt angår samtliga nyss afsedda städer, en undersökning

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

hvilken, utskottet veterligen, vid den tidigare behandlingen af den föreliggande
frågan icke verkställts — vara erforderlig beträffande vissa stärbhusen
efter adelsmän rörande förhållanden. Jämväl torde uttryckliga föreskrifter
böra meddelas angående vårdnaden af de förmynderskap, hvilka
redan omhänderhafvas af hofrätt.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning, måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t, efter utredning af sådana
förhållanden, som kunna anses äga samband med
en eventuell fråga om upphörande af den för adeln
ännu bestående rättigheten att i vissa mål och ärenden
hafva hofrätt till första domstol, täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till erforderliga lagbestämmelser
i syfte att adelns omförmälta rättighet
måtte upphäfvas.

Stockholm den 7 februari 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Reservation

af herr Lindhagen, som beträffande utskottets motivering anfört:

»Det synes mig närma sig till ett rent spektakel, om riksförsamlingen
skall fortsätta, såsom den upprepade gånger under snart sagdt ett århundrade
gjort, att slösa tid, arbete och tryckningskostnader förgäfves för
att få bort denna lilla rest af medeltid, hvarom nu är fråga.

På samma gång jag instämmer i utskottets hemställan, har jag därför
ansett, att i motiven bort tilläggas ett uttalande af den meningen, att samtidigt
bör genom ändring af grundlag i föreskrifven ordning adelns vetorätt
i denna sak upphäfvas, vare sig nu en sådan grundlagsändring in Jiihang

till lliksd. prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 4 Häft. 3

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

skränkes till detta eller, såsom synes tidsenligast, omfattar upphäfvandet
af allt adelskap med hvad därtill hörer af privilegier.»

Herrar Widén, Ersson och Olsson i Broberg hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1911.