Lagutskottets utlåtande Nr 49 (Utlåtande 1917:LU49 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1917 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om försäkringsrörelse ävensom en i ämnet
väckt motion.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Stam er, Rogberg*), Alexanderson,

greve Spens, Permansson*), Klöf beck*), Fant, Persson i Norrköping, Holmdahl,
Zelahn, Lindley i Söderhamn, Rehn och Lindqvist i Kosta.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 30 december 1916 dagtecknad proposition, nr 39,
vilken hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om
försäkringsrörelse.

Beträffande innehållet av berörda förslag ävensom de skäl, varå
detsamma grundats, får utskottet hänvisa till propositionen.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
en inom första kammaren av herr Carl G. Ekman väckt, till utskottet
hänvisad motion, nr 101, däruti anförts följande:

»Den föreliggande propositionen nr 39 om ny försäkringslag är liksom
sina föregångare typisk i fråga om det sätt, varpå den vill ''fullt
trygga försäkringstagarnas intressen’. Om behovet härav har försäkringsinspektionen
talat i sitt utlåtande, liksom den talar om behovet av
att vissa missförhållanden inom livförsäkringen snarast möjligt avhjälpas.
Och bestämmelserna om hur verksamheten skall bedrivas och kontrolleras
enligt de mest solida grunder äro också många och ingående. Men det
finns en annan, icke mindre viktig sida av saken, som i detta lagförBihang
till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 38 käft. (Nr 49.) 1

Proposi tionen.

Motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

slag liksom i de föregående icke synes mig vara tillräckligt tillgodosedd.
Det är frågan om hur den stora mängden av försäkrade skall kunna få
sina intressen skyddade gent emot vissa mäktiga privatintressen, som i
vissa avseenden strida mot de förra.

Det gäller därvid i främsta rummet livförsäkringen, vilken genom
själva sin natur låter en person stå i ett närmare och mera intresserat
förhållande till det bolag, vari han är försäkrad, än vad fallet är inom
någon annan försäkringsgren. Efterföljande förslag har därför främst
tagit sikte på livförsäkringen, fastän det naturligtvis även är avsett att
verka betryggande i fråga om andra slag av försäkringsbolag.

Livförsäkringen har nu blivit en angelägenhet av en ofantlig social *
och nationalekonomisk betydelse. Den förr ganska vanliga motviljan,
förenad med misstroende, varmed livförsäkringsidén möttes, torde nu i
huvudsak ha gett vika, och de flesta inse, att det är till deras eget och
deras anhörigas bästa, om de lyssna till maningen att livförsäkra sig.
Men i samma mån som denna insikt växer och även de ekonomiskt vanlottade
söka att genom fullgörande av inbetalningar till livförsäkringsbolagen
bereda familjen största möjliga framtida trygghet, i samma
mån framstår det också såsom ett verkligt statsintresse, att denna sak
kommer under en effektiv lagstiftning, så att det icke må kunna finnas
fog för den invändning, som ännu ibland höres, att ''livförsäkringen
blott är till för att de styrande i bolagen skola få dra fördel av folkets
pengar.

Det kan numera anses vara ett allmänt erkänt faktum, att livförsäkringsverksamheten
är till för de försäkrades skull. Det var med utgångspunkt
därifrån, som på sin tid de s. k. ömsesidiga livförsäkringsbolagen
började, och det är ock insikten om sagda faktum, som föranlett
antagandet av en försäkringslag, sådan den nu är, och tillsättandet
av en försäkringsinspektion. Dennas blotta tillkomst tycks emellertid
vara höjdpunkten av de medgivanden, man hittills velat göra åt den försäkrade
allmänhetens särskilda intressen. Inspektionens granskningsbefogenhet
avser huvudsakligen gällande bestämmelsers efterlevnad och
bolagens soliditet. Någon trygghet för att allt blir skött på bästa sätt
och var och en får sitt medför icke denna institution. Ja, den medför
en nackdel i det avseendet, att ett falskt sken av en sådan trygghet
likväl sprides genom inspektionens blotta tillvaro. Det finns exempel
på, att livförsäkringsbolag försökt göra reklam med detta inspektionens
anseende såsom betryggande och velat lugna allmänheten med, att bolagen
stode under inspektionens kontroll, även när kontrollen varit som
mest värdelös. Inspektionen har t. o. m. för några år sedan funnit sig för -

Lagutskottets utlåtande Nr 49. 3

{inlåten att i tidningspressen dementera dylika överdrivna föreställningar,
i det den förklarat, att Törsäkringsinspektionens ämbetsmyndighet är
genom försäkringslagen starkt begränsad, och det är endast i vissa särskilt
angivna fall — såsom då avvikelse sker från försäkringslagen eller
från bolagsordningen eller från övriga för bolagets verksamhet stadfästa
grunder eller då tillräckliga tillgångar för redovisning av försäkringsfonden
saknas — som inspektionen äger direkt ingripa’.

Att denna möjlighet och skyldighet att fullt betrygga allmänhetens intressen,
vilka menige man anser vara alldeles självskriven för försäkringsinspektionen,
i själva verket icke förefinnes för inspektionen och icke heller
för försäkringsbolagens revisorer är en mycket betänklig brist i försäkringslagen,
en brist som synes mig ofördröjligen böra fyllas. Det står här alltför
stora intressen på spel för den svenska allmänheten. Vid slutet av år 1915
voro i de svenska livförsäkringsbolagen försäkrade betydligt över 900,000
personer av Sveriges befolkning med ett sammanlagt försäkringsbelopp av
mer än 1 V2 milliard kronor. Denna enorma summa är de försäkrades egendom
åstadkommen med deras i bolagen insatta besparingar, genom vilka
de, var och en efter sin förmåga, velat ernå taygghet mot de ekonomiska
olyckor, som ett dödsfall kan medföra, och detta på de möjligast fördelaktiga
villkor, enligt vad bolagens prospekt och reklamer utlova. När
man erfar, att dessa tusentals millioner, tillhörande nära 1 million medborgare,
äro i vissa avseenden utlämnade åt några få enskilda personers
godtycke måste man finna det synnerligen önskvärt att varje utrymme
för ett sådant begränsas. Ty i försäkringslagen, den förut antagna
liksom den nu föreslagna, saknas tillräckliga alltmer uppenbart av behovet
påkallade bestämmelser till effektiv begränsning av bolagsstyrelsens
makt. Att några enstaka personer, nämligen styrelsen och dess medintressenter
äro allenarådande i ett stort bolag, vars övriga intressenter
i verkligheten kunna räknas i tusental, ja i vissa fall i hundratusental,
är ju någonting abnormt. I alla andra bolag är det, såsom naturligt är,
delägarna, som i sista hand bestämma, medan styrelsen blott är verkställande
och mer eller mindre ledande. I ett försäkringsbolag, där de
försäkrade rätteligen borde ha en verklig delägares ställning, kunna
de i de allra flesta fall icke på något sätt bestämma över bolagets angelägenheter.

Rättvisan fordrar härvidlag, att man gör skillnad mellan aktiebolag
och ömsesidiga bolag. Lämpligheten av livförsäkringsaktiebolags förekomst
över huvud taget kan ju ifrågasättas, men då de nu finnas, utge
de sig i alla fall icke för att vara något annat än vad de äro. Den
som låter försäkra sig i ett dylikt bolag vet eller borde åtminstone veta,

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

att han icke får en delägares ställning där, och att det är aktieägarna
som i allt bestämma. Icke så med de ömsesidiga bolagen. Dessa äro
angelägna att framhålla, att de försäkrade enligt ömsesidighetsprincipen
äro delägare, ''bolagets rätta ägare’, som ha rösträtt på bolagsstämman
och ''själva äga och bestämma över bolaget’. Men vid detta vackra
teoretiska erkännande stannar det också. Ty i praktiken är det så, att,
då det ömsesidiga bolaget grundas, det vid sin sida får ett s. k. förlagsaktiebolag,
vars delägare bli de faktiskt bestämmande, i det att de
även vid försäkringsbolagets stämma ha en röst pr aktie. Antalet av
dessa aktier kan t. ex. i vissa fall vara 1,000 st., och för att uppväga
dem erfordras alltså 1,000 försäkrade. Envar förstår emellertid, att 1,000
försäkrade aldrig infinna sig till bolagsstämman, såvida det icke sättes i
gång en synnerligen kraftig agitation. Någon dylik förekommer icke,
enär de försäkrade i regel hållas i okunnighet om sådana detaljer i
bolagets skötsel, vilka man kunde vilja anmärka emot. Dessutom skulle
det vara omöjligt för någon utom styrelsen att med kallelse anträffa så
många försäkrade, såvida icke en offentlig agitation för saken kunde
sättas i gång, vilket naturligtvis möter stora svårigheter.

Då nu regeln är, att styrelsen och något fåtal släktingar eller vänner
till densamma inneha alla aktier i förlagsaktiebolaget, blir styrelsen faktiskt
enväldig gent emot de försäkrade i ett livförsäkringsbolag. I beslut
på bolagsstämman, som röra styrelsens förhållande till bolaget, får den
visserligen enligt lag icke delta, men dessa saker ställa nog i regel de
övriga medlemmarne i förlagsaktiebolaget om till styrelsens belåtenhet.
Ty man måste ha klart för sig, att det naturligtvis är bolagets stiftare,
som från början övertaga aktierna i förlagsaktiebolaget och välja sig
själva till styrelse samt noga tillse, att de aktier, som eventuellt överlämnas
åt andra personer, komma i händerna på sådana, som i allt kunna anses
följa styrelsen, eller över huvud taget till sådana personer, av vilkas aktieövertagande
styrelsen har fördel.

Medveten därom, att den icke behöver frukta någon opposition, än
mindre något mothugg på bolagsstämman, ävensom därom, att bolagets
revisorer lika val som försäkringsinspektionen vanligen icke kunna uppträda
annat än som rena siffergranskare, kan alltså styrelsen sköta bolagets
angelägenheter ganska mycket efter eget behag. Nu borde det vara
självklart för alla, att den mänskliga naturen — i sig själv svag, då den
ser ett gott tillfälle att gynna de egna intressena — på ett och annat
håll, där hänsynen till medmänniskor icke är någon regel, som stålsätter
karaktären, helt enkelt måste duka under för sådana frestelser. Men av
detta solklara psykologiska faktum synes icke tillräckliga spår i försäk -

Lagutskottets utlåtande Nr 4.9.

ringslagen. Den avser blott förebyggande av de grövsta missförhållanden,
och icke heller då är den alltid betryggande, såsom nogsamt framgått i
mer än ett fall, då inspektionen icke knnnat följa händelsernas utveckling
i tid utan kommit för sent med sitt ingripande. Man erinrar sig
särskilt fallet med livförsäkringsbolaget Kronan. Hur man skall tyda
förekomsten av en dylik lucka i lagen är icke gott att säga. Skulle det
kunna vara möjligt, att här förelåge en obehörig hänsyn till de många
på samhällsskalan högt uppsatta män med stor makt, som i de flesta fall
utgöra styrelserna i våra livförsäkringsbolag? Måhända räkna vederbörande
på, att den sekretess, varmed man förstått att omge livförsäkringsbolagens
förhållanden, skall visa sig kunna från allmänhetens kännedom
undanhålla alla fall, vilka kunde vara ägnade att illustrera, vad
ovan påpekats? Då har man i så måtto rätt, att denna i allo olämpliga
sekretess i de flesta fall hindrar allmänheten från att kunna bedöma, i
vad mån dess rätt eventuellt kränkes. Men allt emellanåt dunstar det i
något särskilt fall ut bland allmänheten ''ett och annat, som visar, att
allt icke är bra som det är.

Härvid åsyftas icke dessa s. k. livförsäkringsprocesser mellan eu
försäkrad eller hans rättsinnehavare och försäkringsbolaget, ty de grunda
sig ofta, om icke oftast på försäkringsägarens oförmåga eller ovilja att
rätt förstå försäkringsvillkoren och deras tillämpning. Man kan i stället
peka på sådana allmänt kända fall som de upprepade skandalerna i
Livförsäkringsbolaget Kronan, vidare vad som i fråga om de försäkrades
rättslöshet framkom under förutvarande direktören i Livförsäkringsbolaget
Sveda Idamrins process mot Svecia, ävensom Livförsäkringsbolaget Vasas
avtal med det danska ’Tryg’, vilket hade till följd, att en enda utländsk
man kunde såsom innehavare av aktiemajoritet i Vasas förlagsaktiebolag
helt bestämma över detta svenska livförsäkringsbolag. Kanske de som
äro upphovet till denna försäkringslag invända, att enstaka oegentligheter
förekomma på alla områden och lika litet kunna förebyggas inom livförsäkringsrörelsen
som annorstädes. Dessa svarar jag, att dylika oegentligheter
kunna i väsentlig mån undvikas genom lagbestämmelser, vilka
här av mig skola föreslås. Men än mer: jag har kännedom om att
man på vissa håll är i färd med att glida in i ett system att gynna
privatintressen på de försäkrades bekostnad. Vad sägs om att direktören
i ett ömsesidigt livförsäkringsbolag — visserligen ett av de större —
tillförsäkrat sig själv i arvode och tantiöm en årlig inkomst av mellan
30,000 och 40,000 kronor av de försäkrades medel? Vad sägs om, att
styrelsens ledamöter för sitt mycket minimala arbete förse sig med 4,000
kronor om året, kanske i år mera? I ett dylikt bolag kan man dock

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

brösta sig över ''omsorgen om de försäkrades vinstintressen'' och att
förvaltningsomkostnaderna hållas så låga som möjligt. Granskas närmare
omsorgen om de försäkrades vinstintressen, kan den emellertid även på
annat sätt ta sig nog så underliga uttryck. Vad sägs om en dylik
omsorg, som visar sig i att icke var och en får, vad han är berättigad
till av bolaget? Vid utbetalningen av denna så nitiskt hopsparade vinst
händer det nämligen, när så är möjligt, att man tillämpar en princip —
som för övrigt går igen även vid andra utbetalningar — att om man
kan kringskära, vad som tillkommer en enskild, så gagnar detta det stora
flertalet försäkrade, genom att bolagets behållning, och därmed vinstfonden,
ökas. Alltså: den stora massan av försäkrade får (dock icke i
lika hög grad som direktören med sin tantiém) glädja sig över behållningens
stadiga ökande, men denna massa består av enskilda, av vilka
var och en kan råka ut för att få bidraga till ökningen genom att bli
ett offer för ledningens mani att på mångahanda sätt pressa upp behållningen
med mesta möjliga.

Det är nu visserligen en mycket svår sak att reglera dessa förhållanden
på ett fullt tillfredsställande sätt. Men givet är, att man icke
får slå sig till ro därmed, utan i detta som i så många andra fall får
man försöka göra vad som är möjligt. En del av de svårigheter, som
här förefinnas, torde för övrigt mest bero på, att några andra vägar än
de nu brukliga förvånande nog icke försökts. Vad som brukar invändas
mot den praktiska genomförbarheten av en förbättring får man en god
föreställning om genom uttalanden för några år sedan av en insändare
i försäkringstidningen Gjallarhomet. Utgångspunkten är den förut omnämnda
processen mot livförsäkringsbolaget Sveda, varom en daglig
tidning hade skrivit: ''De förhållanden, som den blottat, äro nämligen
icke någonting för Svecia säreget. Gången är alldeles densamma inom
alla andra ömsesidiga bolag, som vid sidan ha förlagsaktiebolag, och
någon anmärkning däremot har icke framställts ens under denna rättegång.
Anledningen till att uppmärksamheten icke kommit att fästas å
det rättsvidriga i att utomstående berättigas fatta avgörande beslut i ett
livförsäkringsbolags angelägenheter, även där deras egen rätt på det
mest tydliga sätt strider mot bolagets verkliga delägare, torde vara, att
något till den grad eklatant exempel icke hittills kommit till allmän
kännedom. De vid rådhusrätten tvistande ha emellertid, kanske utan att
ens ana det, gjort försäkringstagarna en stor tjänst genom att rikta deras
uppmärksamhet på vilka faror de löpa, så länge hittills följd praxis
i fråga om rösträtt å bolagsstämma i ömsesidigt försäkringsbolag följes.
Vare sig rättens utslag går i ena eller andra riktningen, har den slående

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

intressemotsatsen påvisats och understrukits.’ Härtill anmärkes i Gjallarhornet,
att, enligt erfarenheten, de försäkrade trivas bra även i ett livförsäkringsa/cffebolag,
oaktat de* i sådana bolag, på ett par undantag när,
äro berövade all medbestämmanderätt. Och beträffande de ömsesidiga
livförsäkringsbolagen med förlagsaktiebolag uppträda de försäkrade endast
sällan vid deras stämmor, om man ej räknar med de förlagsaktieägare,
som tillika äga rösträtt som försäkrade. Det fortsättes: ’I de ömsesidiga
livförsäkringsbolag, som icke hava förlagskapital och där försäkringstagarna
alltså ensamma behärska bolagsstämman, blir det styrelsens och
revisorernas sak att se till att bolagsstämman blir något så när talrikt
besökt. Om ej för annat måste man för betryggande av omvalen stöta
på sina närmaste vänner att gå upp på stämman. En och annan gång
kan det bli litet starkare tillströmning, och det är, när någon oppositionsman
drivit agitation för personändringar i styrelsen eller bland revisorerna.
Sådant märks emellertid i god tid, och de ledande uppbringa då vanligen
utan svårighet ett tillräckligt stort röstetal för att behärska situationen.
Ett exempel på, att en styrelse i ett ömsesidigt livförsäkringsbolag fått
vika för oppositionell sammanslutning bland de försäkrade torde vara så
gott som okänt. Åven i aktiebolag, där viss rösträtt inryms åt de livförsäkrade,
har man gjort samma iakttagelse, att rösträtt är dem fullkomligt
likgiltig, och att den därför utövas blott i ett försvinnande fåtal
fall. I ett svenskt aktiebolag, där den ena revisorn skall väljas av de
försäkrade, har valet ofta bestämts av en enda person, om vars närvaro
i det viktiga ögonblicket man måst på förhand förvissa sig.

Av vad vi anfört framgår, att de försäkrades medverkan vid ett
livförsäkringsbolags ledning är och förblir allenast en tilltalande teori.
Dess förverkligande stöter på ett oöverstigligt praktiskt hinder, att de
försäkrade icke vilja vidkännas det besvär, som är förbundet med utövningen
av dem tillerkänd makt. Att taga kännedom om bolagets
förhållanden i den omfattning, att man kan bilda sig ett omdöme rörande
vid bolagsstämma föreliggande ärenden, tar tid och kraft i anspråk, ocli
därför resonera de allra flesta som så, att saken nog reder sig dem förutan.
Det får nämligen noggrant ihågkommas, att detaljerna av ett livförsäkringsbolags
rörelse ej ligga så klara för menige man som affärer
av annat slag.

Under sådana förhållanden är det heller icke skäl i att allt för starkt
betona nödvändigheten av försäkringstagarnas rösträtt och timra upp
några slutledningsbyggnader med denna lösa grund som bas. Försäkringstagarna
i ett livförsäkringsbolag äro predestinerade att hemfalla under
envälde; antingen är detta envälde redan på förhand organiserat för

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

deras räkning, vilket är det förståndigaste, eller ock framgår enväldet
med logisk nödvändighet ur deras eget fria val. Man utser en överhet,
en styrelse, som en gång vald, om den blott bibehåller enigheten, ej kan
mot sin vilja entledigas.’

Det framhålles dock i slutet av den åsyftade artikeln, att bestämmelsen
om att de försäkrade få övervara bolagsstämma och taga del av
vad därvid försiggår samt av styrelsens föreliggande utredningar innebär,
att den viktiga princip, som ligger i ett visst slags publicitetskontroll, blivit
uttryckligen fastslagen.

Uttalandet i Gjallarkornet framgår sålunda först och främst ur den
gamla kända regeln, att allt är bra som det är, tydligen vilande på det
lika gamla och kända faktum, att de fall, då det icke är bra, icke ingå
i vederbörandes sakkunskap. Ännu en gång må betonas, att de fall, då
försäkrades rätt verkligen kränkes, nästan aldrig komma till en större
allmänhets kännedom. Men de existera, såsom jag ovan framhållit. För
de försäkrades likgiltighet mot bolagsstämmorna i de ömsesidiga bolagen
rekommenderas av artikelförfattaren själv ett botemedel: styrelsens åtgärder
att dra de försäkrade dit. Felet är blott att artikelförfattaren icke
kan tänka sig, att styrelsen kan vara intresserad av en sådan åtgärd på
andra grunder än att omvalen måste tryggas. En helt annan sak
blir det emellertid här, om åtgärden föreskrives i lag. Och en helt annan
sak blir det med styrelsens villighet att effektivt efterkomma föreskriften,
därest endast en minoritet inom styrelsen, såsom rimligt och rättvist är,
utses av förlagsaktieägarna, där sådana finnas, medan de övriga styrelsemedlemmarna
utses av de försäkrade särskilt samt av regeringen. Och
förlagsaktiebolagets delägare finge, liksom de andra, på bolagsstämman
blott ha en röst per person, icke per aktie. Man kunde då alltid vara
säker på att alltid få ihop en hel del försäkrade, om än naturligtvis icke
alla, vilket ju icke heller vore önskvärt redan ur lokalfrågans synpunkt.
Att icke heller någon liten klick bland de försäkrade kunde tillvälla sig
obehöriga fördelar framför de övriga har man säkerhet för i försäkringslagen,
dels om i det nya förslagets § 168 bland de ärenden, som en
stämmodeltagare icke må besluta om, även upptagas sådana frågor, genom
vilka hans egen redan förefintliga eller genom förslagets avgörande uppstående
rätt strider mot någon annans på samma sätt förefintliga eller
uppstående rätt, dels i §§ 185 och 186 om klander av bolagsstämmobeslut,
därvid dock i § 186 bestämmelsen om att de klandrande dock
skola vara minst 1U av sammanlagda antalet röstberättigade bör såsom
orättvis utgå, dels slutligen i den av mig föreslagna bestämmelsen om
tillsättande av visst bestämt antal styrelseledamöter genom regeringen

Lagutskottets utlåtande Nr 49-

och förlagsaktiebolaget, där det finnes kvar, vilket är fallet hos flertalet
ömsesidiga bolag. Genom bestämmelsen att man icke får avgöra sin
egen rätt hindras exempelvis en viss vinstgrupp bland de försäkrade att
tillskansa sig obehöriga vinstförmåner å de övrigas bekostnad.

Detta är det viktigaste villkoret för att de försäkrade må i praktiken
uppnå den teoretiskt dem redan tillerkända bestämmanderätten i
bolaget: alltså en effektiv och väl avpassad begränsning av styrelsens
och förlagsaktiebolagets makt. Men det finnes också ett annat villkor,
som knappast är mindre viktigt. Det har redan förut i denna motivering
framskymtat: det är en effektiv kontroll.

Vanligen är det ju verkställande direktören, som sköter bolagets angelägenheter.
Styrelseledamöterna i övrigt kunna icke sägas utgöra någon
effektiv garanti mot hans förehavanden, lika litet som revisorerna
utgöra det mot honom eller styrelsen. Revisorerna fatta nämligen för
det mesta sin uppgift endast såsom rena siffergranskare (och de ha knappast
heller någon möjlighet att komma mycket längre i en omfattande
affär). Ungefär samma sak gäller om försäkringsinspektionen.

För att nu åter citera Gj allar hornet finner man där angående skandalen
i Kronan: ’Den som främst här drabbas av ansvaret är den vid
1904 års slut fungerande styrelsen, som enligt vad vi med bestämdhet
veta kategoriskt avböjt alla varningar och hänvisat till sitt ''förtroende’
till verkställande direktören. Det är ingen konst att visa förtroende, när
de obehagliga följderna av ''förtroendet’ drabba tredje man. Det är väl
också därför som lagen uppdragit en del gränser för slikt ''förtroende’
och bestraffar det ''förtroende’, som går längre, under den något mindre
gentilt klingande rubriken: vårdslöshet mot huvudman.

Bolagets herrar ordinarie revisorer hava spelat en nästan stum roll
i dramat; deras enda bidrag till detsamma har varit en förklaring, att
de funnit allt i sin ordning, och en tillstyrkan om decharge. De hava
också — — —.’

Det erfordras tydligen ändrade bestämmelser för revisorerna och försäkringsinspektionen
angående kontrollen, som ju dock redan nu i viss •
mån åligger dem. Men hur mycket dessa myndigheter än ivra för sin
granskningsuppgift måste det dock vara mycket som undgår dem. I
själva verket är och förblir det endast en säker kontroll, som står till
buds. Det är den i alla bolagets angelägenheter deltagande personalens.
Rätteligen borde denna genom formlig lagbestämmelse åläggas såväl att
vägra medverkan till allt oriktigt som även att genast underrätta myndigheterna,
därest något oriktigt likväl sker. Men i svensk lagstiftning
har man ju hittills sökt att så mycket som möjligt undvika att på såBihang
till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 38 käft. (Nr 49.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

dant sätt inblanda en i enskild tjänst anställd person. Staten bar ju åtminstone
ännu så länge icke alltid möjlighet att skydda honom för hämnd,
och åtskilliga andra olägenheter kunde ju vållas. Men en sak är åtminstone
nödvändig: lagförbud för ett bolags ledning att på något som helst
sätt hindra personalen från att bringa till ofientligheten sådana av bolaget
vidtagna åtgärder, som kränka någons rätt eller otvetydigt sätta den
i fara.

Att principen om offentlighetens ljus över livförsäkringsbolagen är
erkänd även i fackmannakretsar framgår av det förutnämnda uttalandet
i Gjallarhornet, där publicitetens vikt framhäves. Såsom exempel på vad
det det kan bli fråga om nämner jag, att i ett bolag, om vars tydliga
strävan att gynna privata intressen på de försäkrades bekostnad jag förut
meddelat ett och annat, har nyligen ett försök gjorts att fullständigt
klavbinda tjänstemännens yttrandefrihet, fastän på grund av de hotades
eniga uppträdande en ändring i bestämmelsens skarpaste uttryck vanns,
vilken mildring man emellertid torde ha skäl att betrakta såsom i praktiken
betydelselös. Vad sådant kan betyda jämfört med vad som i övrigt
angående bolaget ifråga sipprat ut fordras ingen som helst skarpsinnighet
för att förstå.

Försäkringsbolagens grunder och soliditet samt de rättsförhållanden,
som skola råda mellan bolagen och de försäkrade, äro ju enligt försäkringslagen
offentliga. Om offentligheten beträffande tillämpligheten av allt
detta, särskilt de försäkrades utbekommande av sin rätt, finnes ingenting
i lagen stadgat. Ett stadgande finnes verkligen, men det är negativt:
i § 227 föreskrives att ’vad försäkringsinspektionen eller dess ombud
vid granskning av böcker, räkenskaper och handlingar eller vid bolagsstämma
må hava erfarit angående enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden må ej yppas för allmänheten’. Detta skulle med god vilja
kunna tolkas så, att vad styrelsen tillgodogör sig av de försäkrades tillgångar
icke får offentliggöras, ej heller vad som eventuellt utbetalas för
litet eller för mycket till någon försäkrad eller någon annan. Det nödvändiga
tillägget måste alltså bli: så framt icke någons rätt. därigenom
kränkes.

Motiveringen till mitt förslag har blivit ganska utförlig; detta i den
förhoppningen, att det mycket vanliga missförstånd, som förefinnes beträffande
livförsäkringsfrågor, nämligen att sådana blott skulle vara för
fackmännen och icke kunna intressera allmänheten, skulle undanröjas,
om de till äventyrs vore till finnandes även bland herrar ledamöter av
utskottet och riksdagen.

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

Svårligen kan någon numera saga, att lian icke skulle vara i något avseende
berörd av denna fråga, som nu utan gensägelse blivit av djup
social karaktär, och då det påvisats, hur mycket inom denna verksamhet
faktiskt ännu är ordnat på ett riskabelt sätt, måste lagstiftarna gripa in.
Förutom det kränkande för rättskänslan, som ligger däri, att de ömsesidiga
bolagens utbasunande av sina för den försäkrade särskilt förmånliga
grunder i själva verket vid en granskning befinnas i de flesta fall
vara helt enkelt ett sken, har man den alltjämt hägrande faran att, om
intet göres, alltjämt nya och allt svårare missförhållanden kunna uppstå.
Ty möjligheten finnes, och det är nog. Plikten bjuder att förhindra
olyckan, där så kan ske. Jag har nämnt, att faktiska exempel finnas,
och det är, såsom en gång stått att läsa i en tidning om denna sak,
att de varnande exemplen dock äro värda att medan tid är beaktas.
Problemet att förverkliga talet om de försäkrades rätt att vara verkligt
medbestämmande vid ömsesidiga bolags styrande är svårt, men detta är
i och för sig ingen anledning till att skjuta ifrån sig dess lösning.
''Apres nous le déluge är en inkompetensförklaring, icke något program’.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag härmed föreslå, att
riksdagen behagade antaga följande ändringar och tillägg i den kungl.
propositionen med förslag till lag om försäkringsrörelse:

118 §, fortsättning på första stycket: vilka också äga att bestämma
om bolagets angelägenheter i den ordning denna lag föreskriver!

119 §, efter andra stycket: När dessa villkor äro uppfyllda för hela
garantikapitalets återbetalande, må garanterna, därest de därom framställa
anhållan, ha rätt att återfå hela garantikapitalet. Likaså må det
ömsesidiga livförsäkringsbolagets delägare ha rätt att besluta om återbetalande
av hela garantikapitalet eller någon del därav.

136 §. Tredje stycket får följande lydelse: Dels stiftarnas, styrelseledamöternas
och styrelsesuppleanternas fullständiga namn ävensom nationalitet
och hemvist.

150 §. Rubriken får följande lydelse: Om styrelse, verkställande
direktör och firmateckning.

Första stycket får följande lydelse: För ömsesidigt försäkringsbolag
skall finnas en styrelse, bestående av fem eller sju ledamöter. Dessutom
skall finnas en verkställande direktör, som skall vara föredragande i
styrelsen, av vilken han icke får vara ledamot. Styrelsens och verkställande
direktörens arvoden bestämmas av bolagsstämman. Beviljande
åt styrelsen likasom åt verkställande direktören eller annan ansvarigdirektör
av tantiéme å bolagets behållning, bruttoinkomst, premieinkomst,

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

ansökta eller beviljade utlösta försäkringsbelopp eller liknande må icke i
någon form förekomma.

Tredje stycket får följande lydelse: Styrelsen och verkställande direktören
väljas på bolagsstämman, dock att denna ifråga om 2 (när hela
antalet är 5) eller 3 (när hela antalet är 7) ledamöters väljande blott
får uttala önskemål, vilka sedan meddelas försäkringsinspektionen, som
i sin tur meddelar Konungen, med förordande av de sålunda föreslagna
eller andra. Konungen tillsätter därefter ifrågavarande antal styrelseledamöter,
därvid de lämnade förslagen må följas i den mån de befinnas
lämpliga. De försäkrade tillsätta för egen del 2 (när hela antalet är 5)
eller 3 (när hela antalet är 7) styrelseledamöter. Den återstående ledamoten
tillsättes av garanterna. Dock må de försäkrade icke utse mer
än en styrelseledamot förrän deras antal uppgår till minst 5,000. Intill
dess övergår deras ovannämnda rätt att utse flera styrelseledamöter på
garanterna. De försäkrade och garanterna obetaget att till Konungen
hänskjuta utseendet av samtliga styrelseledamöter, på så sätt, att de på
bolagsstämman föreslå till styrelseledamöter ett större antal personer än
de ha rätt att välja för egen del, bland vilka Konungen, efter försäkringsinspektionens
hörande, har att utse de lämpligaste i stadgad proportion.

Efter femte stycket inskjutes: Suppleanter för styrelseledamöterna
skola utses till samma antal och i samma ordning som dessa. Styrelsesuppleant,
som icke utövar befattning i stället för någon styrelseledamot,
må icke uppbära arvode.

V ad som för bolagets personal kan finnas stadgat angående frånvaro
i tjänsten skall gälla även för styrelseledamot och styrelsesuppleant.

I sjätte stycket inskjutes efter orden Val av ny ledamot’: vilket
skall ske på samma sätt som för den avgångne var fallet.

154 §. Framför första stycket inskjutes: För att styrelsen skall
vara beslutför fordras, där styrelseledamöterna äro 5, att minst 4 av
dessa eller deras behörigen fungerande suppleanter äro närvarande, samt,
där de äro 7, att minst 5 av dessa eller deras behörigen fungerande
suppleanter äro närvarande.

165 §. I första stycket utbytas orden ’en eller flera’ mot orden
’tre eller fem’.

Andra stycket får följande lydelse: Revisorerna väljas på bolagsstämman,
dock att denna ifråga om 1 (när hela antalet är 3) eller 2
(när hela antalet är 5) revisorers väljande blott får uttala önskemål,
vilka sedan meddelas försäkringsinspektionen, som har att tillsätta ifrågavarande
antal revisorer, ''därvid hänsyn tages till de lämnade förslagen

Lagutskottets utlåtande Nr 40.

i mån av deras lämplighet. De försäkrade tillsätta för egen del 1 (när
hela antalet är 3) eller 2 (när hela antalet är 5) revisorer. Den återstående
revisorn tillsättes av garanterna. Suppleanter för revisorerna
skola utses till ett antal av minst tre i samma proportion och i samma
ordning som revisorerna själva. Revisorssuppleant, som icke utövar
befattning i stället för någon revisor, må icke uppbära arvode.

166 §. Efter andra stycket inskjutes: Revisorerna skola under sin
granskning efter bästa förmåga tillse, att styrelsen eller någon, åt vilken
den lämnat uppdrag, icke med någon åtgärd brutit mot gällande lag
eller författning eller mot bolagsordning eller mot övriga stadfästa grunder
för bolagets verksamhet. De skola särskilt tillse, om och i vad mån
utgifterna för bolagets verksamhet motsvaras av behovet och vad som
är skäligt i ena eller andra riktningen, likaså beträffande utbetalning av
förfallna försäkringsbelopp noga genomgå alla till varje fall hörande
handlingar.

167 §. Efter första stycket inskjutes: Hava revisorer underlåtit att
till bolagsstämman anmäla sådan mot lag eller författning stridande
handling, som de under sin granskning av bolagsförvaltning upptäckt,
anses de medansvariga i den handlingen.

168 §. I första stycket inskjutes efter orden ''stridande mot bolagets’:
Ej heller må han delta i avgörande av förslag, vars antagande
skulle tillerkänna honom en rätt, som strider mot någons redan förefintliga
rätt.

I andra stycket utbytas orden ''förvaltningsåtgärd, för vilken han
är ansvarig’ mot orden ''styrelsens förvaltning’.

169 §. Före första stycket inskjutes: Försäkrad äger icke att utöva
rösträtt på bolagsstämma förrän han varit försäkrad i bolaget minst tre
år i följd. De röstberättigade försäkrade ha vid bolagsstämman en röst
vardera. Garant eller delägare i livförsäkringsbolagets förlagsaktiebolag
har vid livförsäkringsbolagets stämma en röst för varje helt tiotal aktier
(dock minst en röst), så länge icke de försäkrades antal är minst 5,000.
Sedan detta antal är uppnått, ha garanterna blott en röst pr person.
De försäkrade ha alltid eu röst pr person.

171 §. Före första stycket inskjutes: Under tiden före bolagsstämman
skall styrelsen på alla trycksaker, som äro avsedda att komma
de försäkrade tillhanda från och med den 1 januari det år, varunder
stämman hålles, på en lätt i ögonen fallande plats och ett lätt i ögonen
fallande sätt uppmana de försäkrade att om möjligt besöka bolagsstämma
samt med några ord erinra om betydelsen av rätten härtill. Samtliga
i bolaget försäkrade inom den ort, där stämman hålles, skola 14 dagar

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

Utskottet.

före stämman erhålla särskilt skriftligt eller tryckt kallelsebrev med

lämpligt framhållande av vikten av att rösträtten på stämman utövas.

176 §. I första stycket inskjutes efter ordet ''såframt’ följande:

''samtliga de i omröstningen deltagande eller’, ävensom efter orden ''en

femtedel av’ ordet ''bolagets''.

177 §. I första stycket, tredje raden, inskjutes efter ordet ''äge''
följande: ''allt eftersom beslutet kom till samtliga de i röstningen deltagande
eller annars minst en femtedel av bolagets samtliga röstberättigade’,
varjämte orden ''röstberättigade till det antal, som stadgas i
176 § 1 mom.’ utgå.

186 §. Å tredje raden utgå orden ''röstberättigade, utgörande minst
en femtedel av sammanlagda antalet’ och ersättas med ordet ''röstberättigad’.

Efter § 211 föreslås insättande av en ny § så lydande:

Löner och arvoden inom bolaget få under ingen förevändning hemlighållas.
Tjänsteman får under ingen förevändning och på intet sätt
hindras från att bringa till offentligheten sådana av det bolag, där han
är anställd, vidtagna åtgärder, som kränka någons rätt eller sätta den
i fara.

218 §. Tredje stycket utgår.

227 §. Andra stycket ersättes med följande: försäkringsinspektionen
har att biträda med utseende av visst antal styrelseledamöter och revisorer,
på sätt som i 150 och 165 §§ sägs. För dessa genom inspektionens
förmedling utsedda funktionärer har inspektionen att förutom de
i denna lag förefintliga bestämmelserna utfärda särskilda instruktioner
beträffande uppnåendet av en effektiv tillsyn över att bolagets verksamhet
bliver skött på ett i allo tillbörligt sätt; ifrågavarande funktionärer äga
av bolaget uppbära arvode till belopp, som bestämmes av Konungen.»

Det i Kungl. Maj:ts proposition framlagda lagförslaget har till syftemål
att med bibehållande i allt väsentligt av de grunder, varå 1903 års
försäkringslag med däri sedermera gjorda ändringar och tillägg är byggd,
bringa försäkringslagstiftningen i överensstämmelse med de principer,
som fastställts genom lagen om aktiebolag den 12 augusti 1910 och
lagen om bankrörelse den 22 juni 1911. Den omarbetning, som av sådan
anledning vidtagits, har varit huvudsakligen av formell natur och endast
i vissa mindre viktiga hänseenden hava ändringar i vad som hittills
gällt föreslagits. Den mest betydande av dessa ändringar torde vara
försäkringslagens utsträckande att gälla även rånte- och kapitalförsäkringsanstalterna.

Lagutskottets utlåtande Nr d!>.

Herr Ekman har i sin motion ifrågasatt omfattande ändringar i de
sålunda föreslagna stadgandena i syfte att i vissa fall bättre tillgodose
och betrygga försäkringstagarnes intresse. Det har enligt hans uppfattning
visat sig, att under nu gällande ordning försäkringstagarnes
rätt och bästa understundom icke tillvaratages såsom önskvärt och rättmätigt
vore, och att det är nödigt genom lagbestämmelser tillförsäkra
dem ett större medinflytande å vissa försäkringsanstalters skötsel än som
för närvarande äger rum.

Utskottet har icke kunnat undgå att finna, att inom försäkringsrörelsen
på senare tid förekommit missförhållanden, vilka synas göra det antagligt,
att åtgärder böra i vissa hänseenden vidtagas i den riktning som motionären
antytt. Utskottet har härom inhämtat yttrande från chefen för
försäkringsinspektionen, vilken till utskottet avlämnat en P. M., som bifogas
utskottets utlåtande. Utav vad däri anförts finner utskottet framgå,
att de av motionären påyrkade ändringarna i det riksdagen nu förelagda
lagförslaget, innan de kunna förordas till antagande, måste underkastas
en undersökning och bearbetning, som det icke ligger i utskottets
vån att nu åstadkomma. Att i avbidan på en dylik bearbetning låta
anstå med antagande av det förelagda, ur andra synpunkter behövliga
lagförslaget, synes utskottet icke böra ifrågakomma, så mycket mindre
som eventuellt nödiga befunna ändringar i ovan angivna syfte utan
svårighet kunna genomföras senare.

Vid sådant förhållande och då utskottet ej funnit anledning till anmärkning
mot Kungl. Maj:ts riksdagen föreiagda förslag får utskottet
hemställa,

att riksdagen måtte

l:o) bifalla Kungl. Maj:ts proposition nr 39; och

2:o) i anledning av herr Carl G. Ekmans förevarande
motion anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa
utredning, huruvida, i vad omfattning och på
vad sätt de försäkrades ställning i ömsesidiga försäkringsbolag
må kunna stärkas och försäkringsinspektionens
rätt till åtgärder mot dylika bolag ökas, samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning
kan föranleda.

Stockholm den 7 maj 1917.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

Bilaga.

P. M.

angående herr €. G. Ekmans motion.

Motionären gör gällande, att den kontroll, som försäkringsinspektionen
enligt lagen kan utöva, icke innebär någon trygghet för att allt blir skött på
bästa sätt. Häri har han otvivelaktigt rätt, även om jag icke kan giva honom
rätt däri, att försäkringsinspektionens kontroll väsentligen inskränker sig till
siffergranskning. Het må även påpekas, att försäkringsinspektionens i lag stadgade
befogenhet väsentligt ökades genom de lagändringar, som vidtogos år
1914, främst därigenom att bolagens frihet att ingå återförsäkringsavtal inskränktes
och att det stadgades, att omkostnadsplan skall ingå i de av Konungen
fastställda grunderna för livförsäkringsverksamhet. Genom den förra av dessa
bestämmelser är det numera möjligt för försäkringsinspektionen att förhindra,
att ett bolag, som egentligen är för svagt att fortsätta sin verksamhet, likväl
bereder sig möjlighet därtill genom att av återförsäkringsbolag betinga sig hjälp
för stunden på villkor, som i längden äro synnerligen oförmånliga för försäkringstagarna,
vilkas intressen därför fordra bolagets upplösning. Och den
senare av de nämnda bestämmelserna innebär tydligen en värdefull garanti mot
att bolagets medel användas till omkostnader, som bort kunna undvikas. Kontroll
över att omkostnadsplanen icke överskrides skall ske på det sätt, att bolaget
för varje år till försäkringsinspektionen avlämnar en av dess aktuarie uppgjord
jämförelse mellan de enligt omkostnadsplanen beräknade och de verkliga
omkostnaderna.

Föreskriften om omkostnadsplanens intagande i grunderna och dess årliga
jämförelse med de verkliga omkostnaderna har ännu icke tillämpats, därför att
bolagen enligt 1914 års lag äga rätt att fortfarande begagna sina förut fastställda
grunder, i vilka sådan omkostnadsplan icke ingår. Det är först när bolag begär
en mera väsentlig ändring i sina grunder, som enligt lagen omkostnadsplanen
skall införas i dem. Och naturligtvis i nytt bolags grunder. Hittills har endast
ett bolag fått nya grunder, men under innevarande år komma flera bolag, som
icke längre kunna tillämpa sina hittills gällande grunder utan måste begära nya,
att få omkostnadsplaner fastställda. Och det torde icke kunna dröja länge, innan
alla bolag, vare sig de vilja det eller ej, se sig nödsakade att begära nya grunder
och i samband därmed bliva underkastade kontroll över sina omkostnader.

Jag har ansett mig böra erinra om den skärpning av kontrollen över livförsäkringsbolagen,
som sålunda införts genom 1914 års lagändring, då nu förslag
väckts om ny skärpning.

Motionären vänder sig mot att »några enstaka personer, nämligen styrelsen
och dess medintressenter, äro allenarådande i ett stort bolag, vars övriga intressenter
i verkligheten kunna räknas i tusental, ja i vissa fall i hundratusental».
Han menar, att det i alla andra bolag är »delägarna som i sista hand bestämma,
medan styrelsen är verkställande och mer eller mindre ledande. I ett försäkringsbolag,
där de försäkrade rätteligen borde hava en verklig delägares ställning,

Lagutskottets utlåtande Nr 49. 17

kunna de i de flesta fall icke på något sätt bestämma över bolagets angelägenheter Det

synes mig vara uppenbart, att motionären här gör olikheten mellan
ömsesidiga försäkringsbolag och andra bolag större än den i verkligheten är.
Ty samma svårighet att öva något verkligt inflytande på bolagets ledning, som
onekligen förefinnes för den stora massan av delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag,
finnes även i varje annat bolag, som har ett stort antal delägare.
Även där blir det styrelsen och densamma närstående delägare, som bestämma
över bolaget — till dess att en annan grupp förvärvar sig majoritet vid bolagsstämman.
De delägare, som hava endast mindre lotter i bolaget — och dit höra
i ett försäkringsbolag alltid försäkringstagarna — kunna göra sig gällande endast
genom att sammansluta sig för att stödja varandra vid bolagsstämman.

De missförhållanden, som uppstå därigenom att delägarna i ett ömsesidigt
försäkringsbolag ha för litet verkligt inflytande, bestå enligt motionären, om jag
rätt förstått honom, bland annat däri att garanterna förskaffa sig och sina vänner
— främst verkställande direktören och styrelsens ledamöter — otillbörliga förmåner
på de försäkrades bekostnad. Jag kan ej här inlåta mig på frågan om
och i vad mån, såsom motionären påstår, oskäliga arvoden till direktörer och
styrelseledamöter förekomma, men anser mig dock böra framhålla, dels att det
kan vara god uträkning även ur de försäkrades synpunkt att bolaget betalar höga
arvoden, om det därigenom kan förvärva väl kvalificerade personer i sin ledning,
dels att även om det ur principiell synpunkt är önskvärt att det förhindras att
oskäliga arvoden givas, så är den ekonomiska betydelsen därav för försäkringstagarna
ringa i ett bolag, som nått en större utveckling. Särskilt vänder motionären
sig mot tantiemberäkningar. Även om olämpliga sådana förekomma, tror
jag icke det vore riktigt att förbjuda dem helt. När motionären påstår, att förmåner
stundom beredas de ledande därigenom, att de försäkrades rätt till andel
i bolagets vinst otillbörligen kringskäres, vill jag nämna, att endast två eller tre
klagomål inkommit till försäkringsinspektionen från försäkringstagare, som ansett
sig icke hava erhållit den andel i vinsten, som tillkom dem enligt de för bolaget
gällande grunderna. Försäkringsinspektionen äger enligt lag befogenhet att upptaga
till prövning sådana klagomål och att påfordra rättelse, om de befinnas
grundade.

Större vikt skulle den föreslagna inskränkningen av garanternas och ökningen
av försäkringstagarnas inflytande hava, om därigenom kunde mera effektivt
förhindras sådana åtgärder av bolagets ansvariga ledning, som i vissa fall kunna
leda till bolags ruin. Ett livförsäkringsbolags omkostnader äro under dess första
verksamhetstid proportionsvis så höga, att bolaget, särskilt med de hittills i lagen
föreskrivna reglerna för fondavsättningen, knappast kunna undgå att gå med förlust.
Dessa svårigheter ha inneburit stor frestelse för bolagsledningen att söka
dölja den verkliga ställningen eller förbättra den genom återförsäkrares hjälp,
vilken emellertid lämnats på villkor som, såsom ovan antyddes, ofta än mer undergrävde
bolagets ställning. Genom den år 1914 gjorda lagändringen ha å ena
sidan dessa svårigheter minskats, i det reglerna för fondavsättningen gjorts
mindre betungande, å andra sidan bolagets återförsäkringsavtal ställts under
kontroll av försäkringsinspektionen. Men trots dessa ändringar komma nya livsäkringsbolag
alltjämt att hava att kämpa med stora svårigheter, som särskilt
med hänsyn till garanternas intresse att ej genom bolagets upplösning gå förlustiga
sina insatser kunna innebära vissa frestelser för ledningen. I den mån

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 38 höft. (Nr 49.) 3

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

sålunda här kan finnas en intressemotsats mellan försäkringstagare och garanter,
är en ökning av de förras inflytande önskvärd, om därigenom ökad kontroll över
bolagets ledning kan vinnas till förekommande av osunda transaktioner.

Nu antydda motiv för den föreslagna lagändringen finns icke i fråga om ett
livförsäkringsbolag, som övervunnit den första tidens svårigheter och konsoliderats.
Men det kan å andra sidan icke nekas, att då ett dylikt bolag icke längre
har något som helst behov av främmande kapital, är det ur principiell synpunkt
icke tilltalande, att sådant kapitals ägare skola hava så stort inflytande på bolagets
ledning. Till försvar för detta inflytande kan emellertid anföras, att detsamma
medför en värdefull garanti mot att frågan om bolagets förvaltning göres till
föremål för partistrider bland försäkringstagarna. Om det är försäkringstagarnas
majoritet på bolagsstämman, som ensam beslutar över bolagets ledning, så är det att
befara, att ledningen, till uppenbar skada för bolaget, skall kunna genom en kupp
från ryckas den gamla styrelsen och överflyttas till en ny, icke därför att den
förra skött bolaget illa, utan därför att några personer, som lyckats hopagitera
en tillfällig majoritet, önska träda i dess ställe. Dylika kupper underlättas tydligen
i hög grad därav, att delägarnas antal är mycket stort, men deras intresse
för bolagets ledning i allmänhet ringa.

Det är insikten om denna fara som gjort, att eu de! bolag överflyttat bolagsstämmans
befogenhet helt eller delvis till »huvudmän», vilka första gången
utses dels av garanterna dels av försäkringstagarna, men sedan äga rätt att komplettera
sig själva, när någon av dem avgått. I sådana bolag hava alltså varken garanterna
eller försäkringstagarna rösträtt, med mindre de äro utsedda till huvudmän.
I ett bolag äga huvudmännen ej rätt att komplettera sig själva, utan utses på
viss tid. Därvid välja de försäkrade sina huvudmän på det sätt, att de genom
direkta val, förrättade distriktsvis, utse ett större antal »representanter», som
vart femte år sammanträda för val av huvudmän.

Motionären har icke saknat blick för behovet av viss garanti mot att ett
parti bland försäkringstagarna skaffar sig otillbörligt inflytande. Han menar sig hava
funnit en sådan däri, att Konungen skulle äga att utse visst antal styrelseledamöter.
Förslag till dessa skulle upprättas av bolagsstämman och försäkringsinspektionen
skulle avgiva yttrande däröver.

Om jag jämför detta sätt att skapa den önskade garantien med t. ex. den
ovan anförda metoden med huvudmän, utsedda av försäkringstagarna genom indirekta
val, så kan jag ej annat än giva den senare obetingat företräde. Jag tror, att
om man anser sig behöva en lagstiftning på detta område, bör man välja en
metod som ansluter sig till denna. Mot motionärens förslag bär jag att anmärka,
att Konungen väl i regel skulle komma att utse de av stämman föreslagna, så att
hans befattning med saken bleve blott formell. Men om någon gång Konungen
skulle finna sig böra frångå förslaget och sålunda påtvinga bolaget en styrelseledamot
mot delägarnas önskan, så innebure detta ett så starkt ingripande från
statens sida, att rätten därtill ej synes böra finnas i annat fall, än då uppenbara
missförhållanden insmugit sig i bolagets ledning. För närvarande är det så, att
lagen giver försäkringsinspektionen formell rätt att ingripa mot ett bolag, endast
om det föreligger avvikelse från lag, bolagsordning eller grunder eller om de till
redovisning av försäkringsfonden avsatta tillgångarna icke äro tillräckliga eller
om bolagsordning eller grunder icke längre anses betryggande. Men då ju missförhållanden
kunna förekomma, som äro av nog så allvarlig art, utan att dylik
avvikelse eller brist uppkommer, vore det enligt min åsikt önskligt, om lagen

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

uttryckligen gåve försäkringsinspektionen befogenhet att ingripa mot bolag, där
försäkringsinspektionen funne, att uppenbara missbruk insmugit sig i bolagets
ledning. Den norska försäkringslagen bär en sådan bestämmelse. Jag tror att
den skulle göra mera nytta än den av motionären föreslagna.

Motionären föreslår även, att en (eller två) av revisorerna skulle utses av
försäkringsinspektionen efter förslag av bolagsstämman. Detta synes onödigt,
då försäkringsinspektionen enligt gällande lag redan bär befogenhet att i livförsäkringsbolag
utse en revisor att deltaga i revisionen tillsammans med bolagets
revisorer. Och i det nu föreliggande lagförslaget föreslås, att sådan befogenhet skall
givas försäkringsinspektionen även ifråga om andra försäkringsbolag än livförsäkringsbolagen.
Jag vill emellertid framhålla, att jag funnit gagnet av att försäkringsinspektionen
sålunda genom ett ombud deltager i revisionen mer än tvivelaktigt,
därest försäkringsinspektionen icke kan ungefär samtidigt företaga en grundlig
och i detalj gående inspektion av bolaget. Under denna förutsättning kan försäkringsinspektionens
ombud i revisionen göra gagn särskilt genom att rikta bolagets
egna revisorers uppmärksamhet på sådant, som det fordras försäkringsteknisk
insikt för att förstå. Men ett försäkringsbolags förhållanden äro så svåra att
genomforska, att försäkringsinspektionens revisor på egen hand och utan stöd
av sådan inspektion icke kan öva verksam kontroll. Om inspektion icke kunnat
verkställas men försäkringsinspektionen dock deltager i revisionen genom ombud,
kan därför en falsk föreställning väckas om det ansvar, som försäkringsinspektionen
kan påtaga sig för att allt är i ordning. Jag anser därför, att det icke
vore lyckligt, om försäkringsinspektionen ålades att varje år utse en revisor i
varje bolag.

Stockholm 19 april 1917.

P. G. Laurin.