Lagutskottets utlåtande Nr 49 (Utlåtande 1911:LU49 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

Nr 49.

Ankom till Riksdagens kansli den 9 maj 1911 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse
af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Uti eu inom Andra kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 187, hafva herrar Hjalmar Branting, Carl Lindhagen,
Herm. Lindqvist, C. G. Bindley, A. C. Lindblad, Ernst Söderberg,
Knut A. Tengdahl, J. Hasselquist, B. Hj. Rissén, J. Th. Johansson,
Sven Persson, Erik Palmstiema, Carl Winberg, K. A. Borg, J. Åberg,
J. A. Wallin, N. Edv. Lindberg, C. E. Svensson, E. C. Kropp, Värner
Rydén, Sven Linders, Nils Persson, O. H.-son Waldén, Aug. Nilsson,
A. C. J. Christiernson, G. A. Strömberg, F. W. Thorsson, Emil Kristensson,
G. A. Rundgren, N. A.-son Berg, J. Forssell, E. A.-son Leksell,
Viktor Larsson, Bernh. Eriksson och L. J. Carlsson under punkt l:o
i motionen hemställt, att Riksdagen ville för sin del besluta att
återställa 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen till den lydelse dessa §§
hade före 1899 års lagändring.

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft
en inom Andra kammaren af herr Johan C. W. Thyrén väckt, till
utskottet hänvisad motion, nr 51, däri hemställts, att Riksdagen
måtte för sin del besluta, att §§ 22 och 24 i 15 kap. strafflagen
erhålla följande ändrade lydelse:

g 22. Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk af
sin rätt, genom våld eller hot, annan att något göra, täln eller

Bihang till Kiksd. prat. 1911. 7 Samt. 1 Afd. 46 Häft. (Nr 49).

Herr Brantings
m. fl.
motion.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 49.

underlåta, straffes högst med straffarbete i två år, i de fall, där
gärningen ej med svårare straff särskildt belagd är.

Gör man försök till brott, som nu sagdt är, och är det försök
ej med svårare straff särskildt belagdt, straffes med böter eller
fängelse.

§ 24. Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas af annan än
målsägande.

Till stöd för ofvannämnda af herr Branting m. fl. gjorda hemställan
har anförts följande:

»Uti en af undertecknad Branting in. fl. vid sistlidne års riksdag
väckt motion hemställdes bland annat, att Riksdagen ville dels
för sin del besluta att återställa 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen
till den lydelse, dessa §§ hade före 1899 års lagändring, dels anhålla,
att Kung!. Maj:t måtte, utan afvaktan på en rättegångsreform, taga
i öfvervägande på hvad sätt strafflagens bestämmelser om häktning
må, till värnande af den personliga friheten, kunna omarbetas, samt
därom äfvensom rörande åklagaremaktens reformering för Riksdagen
framlägga erforderliga lagförslag.

Till stöd för denna vår hemställan återgåfvo vi en del rättsfall
från senaste tider och anförde bland annat följande:

»Af här ofvan anförda rättsfall, hvilka som sagdt blott utgöra
exempel, synes oss till full evidens ådagalagdt, att hos ett stort
antal domstolar förefinnes en för den medborgerliga tryggheten farlig
benägenhet att gå vida utöfver, hvad enligt lagens mening rimligtvis
bör betraktas såsom straffbart hot. Till en del kan detta måhända
ursäktas därmed, att domaren saknar tillräcklig ledning i
lagen för bedömandet af, huruvida hotet skall betraktas såsom straffbart
eller icke, och genom försökets likställande med fullbordadt
brott är han många gånger i fråga om bevisningen beröfvad det
mest bindande indiciet, nämligen att den af sedda effekten inträdt.
Det är också uppenbart, att en strafflatitud från 5 kronors böter
till 2 års straffarbete lämnar synnerligt utrymme för en godtycklig
tillämpning, och därigenom kommer ytterligare den medborgerliga
tryggheten i fara, i synnerhet om domaren enligt sina personliga
förutsättningar har svårt att sätta sig in uti den tilltalades förhållanden,
hans känslor och tankegång.

Af ofvannämnda rättsfall framgår järn vid, att åklagaremakten
Tinnu mindre är vuxen sin uppgift att i förevarande fall oväldigt

lagutskottets utlåtande Nr 49.

och förnuftigt tillämpa gällande lag, i hvad på den ankommer. Det
är förvisso upprörande, att personer till och med beröfvas friheten
under längre eller kortare tid, tack vare en så sväfvande och tendentiös
lagstiftning. Det förefaller visserligen, som om inom högsta
domstolen, hvilken afstyrkt 1899 års ändringsförslag, skulle kunna
motses en mera skolad uppfattning i fråga om det straffrättsliga
begreppet hot, och att det sålunda kan blifva för den oskyldige
möjligt att i sista instans få sitt förfarande underkastadt eu mera
insiktsfull pröfning. Dock är att märka, att han kanske under
rannsakningstiden hållits häktad och utstått ett lidande, som måste
kännas så mycket svårare, som han i en mängd fall måste anse sig
fullkomligt oskyldig.

I betraktande af att eu mängd åtal och utslag, som under nästförflutna
år utförts och ådömts jämlikt 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen,
kunna karakteriseras såsom Övergrepp från åklagaremaktens
och rättskipningens sida samt ledt till svåra lidanden för den, som
drabbats af detta klasslagstiftningens blindt huggande svärd, torde
man kunna påstå, att den personliga friheten haft och fortfarande
har mera att frukta af dessa strafflagsbestämmelsers tillvaro än af
de Övergrepp, hvartill enstaka strejkande arbetare gjort sig skyldiga
och som skulle drabbats af fullt tillräckliga straff enligt det generella
stadgandet om hot. För rättssäkerheten och för rättskipningens
auktoritet är det af nöden, att denna undantagslagstiftning, hvilkens
karaktär af uppenbar klasslag icke längre kan förnuftigtvis bestridas,
blifver ur strafflagen utmönstrad. Den dömande myndighetens äfvensom
ordningsmaktens och åklagaremaktens synnerliga oförståelse för
de sociala problemen, särskildt ådagalagd under föregående års stora
sociala strid, nödvändiggör jämväl en återgång till tidigare generella
straff bestäm m elser.

Vår förmodan att högsta domstolen, som afstyrkte åkarpslagförslaget
år 1899, komme att ådagalägga en mera skolad uppfattning
af det straffrättsliga begreppet hot, och att det sålunda kunde
blifva möjligt för den oskyldige att i sista instans få sitt förfarande
underkastadt en mera insiktsfull pröfning, har under år 1910 besannats.
Normalfallet för åkarpsförbrytelserna från 1909 års stora
arbetskonflikt ter sig nu på följande sätt. Den förmente förbrytaren
häktas af allmänna åklagaren; slappes af underrätten, dömd till en
å två månaders fängelse; hofrätten sänker straffet till böter; högsta

Isig utskottets utlåtande Nr 49.

domstolen frikänner fullständigt, men lämnar hvarken restitution
åt den oskyldige eller näpst åt åklagaren.

Dessa nakna fakta tala ett förunderligt språk. Arbetareorganisationerna
hafva måst göra stora ekonomiska uppoffringar för att
på vederbörligt sätt släpa de oskyldigas mål genom instanserna. I
de fall, där de anklagade lämnats åt sig själfva, hafva de vanligen
ådömts urbota straff i underrätten hvars dom äfven vunnit laga kraft.
Många hafva varit nödsakade att utvandra till främmande länders
drägligare arbetsförhållanden, innan den trögflytande apparaten i
våra häradsrätter hunnit fram till eu fällande dom. Hade icke
arbetareorganisationerna ingripit och bringat rättshjälp åt den enstaka
fattiga arbetaren, skulle denne aldrig hunnit fram till högsta
domstolens frikännande. Emellertid synas underdomstolarna ännu
icke taga vederbörlig hänsyn till högsta domstolens prejudikat utan
fortsätta på den hårda regimens väg.

Vår motion lyckades icke tillvinna sig bifall af 1910 års riksdag.
Det framhölls emellertid af en af de förnämsta talarne under
fjolårets debatt, att Åkarpslagen är felaktig samt »förvisso gjort mera
skada än nytta». Samme talare var sålunda af den mening, att
1899 års lagändring var ett misstag och han skulle tydligen framkommit
till samma resultat som vi själfva eller åkarpslagens afskaffande,
om han icke haft som en hufvudafsikt att bringa vår
strafflag i öfverensstämmelse med andra gällande strafflagar. Denna
öfverensstämmelse skall, enligt hans uppfattning, ske genom införande
af nya kriminaliseringar i vår strafflag. Icke blott försök i föreliggande
fall, utan försök till alla slags brott skola göras straffbara.

Men månne icke vår gällande strafflag har ett af sina få försteg
framför andra strafflagar just i den punkten, att försök i allmänhet
icke äro straffbelagda, därvid vår lag äfven följer en uråldrig
germansk straffrättsregel. 1864 års strafflag har gifvit oss
nog och öfver nog af straffbestämmelser, och någon ökning är allra
minst af behofvet påkallad. En af de bärande principerna i all
humanitär strafflagstiftning är och förblir väl den, att man endast
skall straffa i sådana fall, där det allmänna rättsmedvetandet bestämdt
så krafvel*. Och det lärer på intet sätt kunna påvisas att
något allmänt rättskraf hos vårt folk ropar på straffbeläggningar
af alla försök till brott.

Då vi sålunda ingalunda kunna vara med om att söka upphäfva
den från alla vederhäftiga håll erkända orättfärdigheten i nu

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

gällande lag på denna punkt genom att i större eller mindre mån
utvidga principen om försökets straffbarhet, måste vi fasthålla vid
vårt flera gånger framförda yrkande.»

Motiveringen i herr Thyréns motion är af följande lydelse: Uermotiov^M

»Andra stycket af £ 22 i 15 kap. strafflagen infördes som bekant
genom en lagändring af år 1899. Denna bestämmelse intager
i flera afseenden en särställning bland den svenska rättens straffbestämmelser.
Hedan det förhållande, att det i sagda § beskrifna
brott upptagits uti det undantagsområde, där vår strafflag låter försöksstraff
inträda, är i någon mån påfallande. Men vida mera öfverraskar
det, att straff för försök här likställts med straff för det fullbordade
brottet, och allramest, att detta straffbara försök icke motsvarar
hela det stora området af det inom paragrafen fallande fullbordade
brottet, utan endast ett närmare angifvet, starkt begränsadt
område. Om det är svårt att finna ut något skäl, hvarför ifrågavarande
försök skulle, i motsats till mordförsök, våldtägtsförsök,
mordbrandsförsök, rånförsök och öfverhufvud de allra flesta försök
i vår strafflag, straffas lika strängt som fullbordadt brott, så torde
det vara ännu svårare att utfinna något skäl, hvarför ett misslyckadt
hot att framtvinga något annat än just arbetsinställelser (jfr
t. ex. misslyckad »chantage») skall vara straffritt, under det att ett
misslyckadt hot, åsyftande ett tvång till arbetsinställelse skall icke
blott straffas utan straffas lika med fullbordadt brott.

Det kan under sådana förhållanden för ingen de! väcka förvåning,
att bestämmelsen af år 1899 visat sig vara ett synnerligen
kraftigt politiskt agitationsmedel, och att den missämja mellan klasserna,
som den bidragit att framkalla, mer än uppvägt den nytta,
den i öfrigt må hafva medfört. Det är också kanske icke alldeles
oförklarligt, om underrätterna stundom skulle hafva låtit bestämmelsens
exceptionella karaktär påverka sin tolkning af själfva brottsbeskrifningen
i paragrafen och betraktat handlingar såsom straffbart
hot, Indika de svårligen skulle haft någon tanke på att så uppfatta,
därest det icke varit fråga om arbetsinställelse.

En lagändring på denna punkt kommer således helt visst ingen
dag för tidigt. Såsom bekant, hafva upprepade gånger af enskilda
ledamöter utaf Riksdagen motioner väckts om återställande af 15: 22
Str. L. till dess ursprungliga lydelse. Eu sådan åtgärd har emellertid
ur juridisk synpunkt emot sig det afgörande skål, att den är eu

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

förändring i orätt riktning, enär hvarje mera genomgripande reform
af strafflagen icke lärer kunna undgå att bringa vår svenska strafflag
i öfverensstämmelse med andra gällande strafflagar därutinnan,
att brott öfverhufvud (bortsedt från förseelser) straffas redan på
försöksstadiet. Mellan den nu befintliga -— på ett egendomligt undantagsstadgande
beroende — och den framtida på försöksstraffets
generalisation grundade straffbarbeten skulle således inskjutas eu
kortare öfvergångstid af straffrihet. Men ett dylikt vacklande, från
straffrihet till straffbarhet (1899), från straffbarhet till straffrihet och
från straffrihet tillbaka till straffbarhet, skulle för rättsuppfattningen
i landet lätt te sig såsom ett lagstiftande på måfå och alldeles icke
vara ägnadt att vidmakthålla den nödiga känslan af lagstiftningens
säkerhet och målmedvetenhet.

Det viktiga synes därför vara, att det oförnekliga och svåra
misstag, som blifvit begånget genom 1899 års lagändring, rättas därigenom,
att åt andra stycket af 15: 22 Str. L. gifves den lydelse,
som det från början bort hafva, i det att dels det straffbara försöket
utvidgas till motsvarighet emot hela det fullbordade brottet,
dels försöksstraffet ställes till det fullbordade brottets straff i ett
förhållande, som öfverensstämmer med det i den svenska strafflagen
eljest vanliga.

Den uti ett flertal bland strafflagens försöksbestämmelser förekommande
klausulen »och blef endast genom omständigheter, som
voro af gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad»
har icke upptagits uti ifrågavarande år 1899 införda bestämmelse.
I betraktande af dels den brottsliga handlingens särskilda
beskaffenhet vid paragrafen i fråga, dels de betänkligheter,
som kunna framställas emot formuleringen af nämnda klausul, torde
densamma kunna utelämnas äfven vid ett utvidgande af försöket
till paragrafens hela omfång.

I första stycket af § 22 har allt sedan strafflagens tillkomst det
förbehåll funnits, att bestämmelsen skall inträda, endast för så vidt
gärningen icke är med högre straff särskildt belagd. Om nödvändigheten
af att just i detta fall uttryckligen framhålla eu subsidiaritet,
hvilken eljest ganska ofta måste, vid lagens tystnad, antagas
såsom en själfklar sak, kunna meningarna kanske vara delade. Då
emellertid detta förbehåll upptagits i fråga om det fullbordade brottet,
torde konsekvensen fordra, att ett motsvarande förbehåll införes
järn viil vid försöksbestämmelsen.

Lagutskottets utlåtande Nr 49. 7

Eu lagändring af nu föreslagna beskaffenhet uti g 22 kräfver
eu ändring af åtalsbestämmelsen i § 24. Särskild! i betraktande
däraf, att den i § 19 p. 6 Prom. L. Str. L. stadgade häktningsbefogenhet
uteslutes vid försöket, i och med det att straffarbete utgår
ur straffskalan, torde det icke möta någon olägenhet, att brottet
enligt 15: 22 i sill helhet föres under allmänt åtal, hälst bevisninningen
om det fullbordade brottet nästan alltid förutsätter målsägandens
förklaring, om att hans handling eller underlåtenhet verkligen
framkallats genom det af lagen förutsatta tvång.»

I det utlåtande, som af 1908 och 1910 års lagutskott afgafs i
anledning af väckta motioner om sådan ändring af 15 kap. 22 och
24 §§ strafflagen, som i herr Brantings m. fl. förevarande motion
påyrkas, anförde utskottet följande:

»Det har tämligen allmänt erkänts, att den af de ifrågavarande
motionärerna åsyftade ändring i 22 och 24 §§ af 15 kap. strafflagen,
hvilken genom lag den 10 juli 1899 genomfördes, icke uppfyller de
anspråk, som från formellt juridisk synpunkt ansetts kunna ställas
på densamma. I trots af de hysta farhågorna i detta och andra
afseenden, hvilka redan vid lagens stiftande med skärpa framhöllos,
ansågs dock behofvet af ett sådant straffrättsligt skydd, hvarom här
är fråga, vara af den tvingande natur, att de anföi’da betänkligheterna
måste fara. Den erfarenhet, som numera vunnits af lagens praktiska
tillämpning, torde emellertid icke med fog kunna påstås hafva
i allmänhet besannat de hysta farhågorna. Denna erfarenhet synes
nämligen icke visa, att det här mott större svårigheter än i andra
fall vid lagtillämpningen kunna förefinnas att af omständigheterna
vid en handlings begående med erforderlig säkerhet sluta till förefintligheten
af eu sådan rättsstridig afsikt, som i lagrummet förutsättes.
Under lagen har, såvidt utskottet kunnat finna, icke heller
hänförts andra åtgöranden än sådana, som inneburit verklig fara för
det viktiga samhällsintresse, uppehållandet af rätten för den som
vill verkställa arbete att utföra sådant, som man genom den antagna
straffbestämmelsen velat skydda. Men om sålunda erfarenheten
angående lagens tillämpning enligt utskottets mening icke gifvit vid
handen, att den drabbat obehörigt eller orättvist och fördenskull
bör bringas nr giltighet, torde erfarenheten beträffande behofvet af
sådant straffskydd som det här förevarande ännu mindre gifva

Utskottets

yttrande.

Taigutsköttel* utlåtande Nr 49.

anledning till lagens upphäfvande. I detta afseende synes utskottet
vittnesbörden allt fortfarande vara af den beskaffenhet, att det
skydd, lagen lämnar, icke utan fara kan eller bör af samhället
undvaras.»

På grund af hvad sålunda anfördes hemställde lagutskottet, att
motionerna icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Hvad 1908 och 1910 års lagutskott sålunda anföll har utskottet
ej funnit anledning frångå.

Vidkommande därefter det i herr Thyréns motion gjorda yrkande
afses därmed att undanröja de mot ifrågavarande lagrum riktade anmärkningar
hufvudsakligen genom eu generalisering såväl af det
straffbara försöket som af den allmänna åtalsrätten i hithörande fall.
I sammanhang härmed yrkas, att i det föreslagna andra stycket af
den ifrågavarande 22 §:n straffet måtte sättas till böter eller fängelse
i stället för såsom för närvarande högst straffarbete i två år.

Enligt förslaget skulle ej blott sådant försök till tvingande till
deltagande i arbetsinställelse eller förhindrande att återgå till arbete
eller att öfvertaga erbjudet arbete, som afses i 22 §:ns nyssnämnda
stycke i dess nuvarande lydelse, utan äfven hvarje annat försök till
brott, hvarom förmäles i paragrafens första stycke, göras straffbart,
I fråga om åtalsrätten påyrkas, att denna måtte göras allmän i fråga
om alla de brott, som dels redan inbegripas, dels ock enligt motionärens
förslag skulle komma att ytterligare falla under nämnda
paragraf.

Beträffande motionärens förslag i förra hänseendet vill utskottet
erinra, att det från dennes egen utgångspunkt - det ur modern
straffrättslig synpunkt oegentliga i det här gjorda undantaget från
principen om försökets straffrihet i vår lagstiftning — knappast
synes mer tilltalande att, med oförändradt bibehållande i öfrigt af
sagda princip, gifva detta undantag den större omfattning, som af
honom förordats. Då till stöd härför hänvisas på de nyare grundsatser
i fråga om försöksstraffets större användning, som enligt
motionärens mening måste komma till uttryck i eu eventuell ny
strafflagstiftning, lär man väl, äfven under förutsättning att
motionärens i detta hänseende gjorda antagande blir besannadt,
tillsvidare böra mer än vid denna omständighet fästa sig vid den
bestående rätten och hvad däri i detta afseende gäller. I hvarje
fall skulle tydligen enligt motionärens förslag en af de såsom det

lagutskottets utlåtande Nr 49.

synes tyngst vägande af de gjorda anmärkningarna mot ifrågavarande
lagrum, nämligen den förmenta svårigheten med afseende
å det straffrättsliga bedömandet af det här afsedda hot, ej blott
komma att oförminskadt kvarstå, utan därjämte äfven träffa alla de
öfriga fall, som enligt sagda förslag ytterligare skulle komma att
inbegripas under lagrummet.

Om alltså utskottet icke funnit tillräckliga skäl vara anförda
för motionärens förslag i nu omförmälda del, bär utskottet ansett
afgörande betänkligheter möta mot en sådan utvidgning af den
allmänna åtalsrätten i fråga om hithörande brott, som förslaget
innebär.

I den skrifvelse af den 18 maj 1892, däri Riksdagen anhöll,
att Kung!. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke allmän
åklagare måtte berättigas att å tjänstens vägnar tala å sådana under
1 5 kap. 22 § strafflagen hänförliga förbrytelser, som afsåge att genom
våld eller hot hindra annan från fortsättande af lofligt arbete, som
han åtagit sig, hvilken skrifvelse ledde till lag i ämnet af den 9 juni
1893, framhöll Riksdagen, att det syntes uppenbart, att i ifrågavarande
fall fruktan för hämnd eller andra af ett olidligt tvång
framkallade hänsyn i allmänhet förhindrade en angifvelse, som eljest
icke uteblifvit, och att det med hänsyn härtill vore af vikt, att förbrytelser
af ifrågavarande art ställdes under allmänt åtal. De skäl,
som sålunda anfördes, kunna tydligen ej gifvas giltighet i allmänhet
i fråga om brott, som åsyftas i denna §. Fastmer skulle enligt
utskottets uppfattning den föreslagna utvidgningen af åtalsrätten på
detta område på ett i förhållande till hittills gällande principer
understundom ganska stötande sätt kunna komma att ingripa
i privata förhållanden. I sådant hänseende torde endast behöfva
erinras om de jämförelsevis vanliga fall af utpressning eller af
brott mot den kroppsliga integriteten, hvilka kunna vara förenade
med omständigheter af den ömtåliga beskaffenhet, att de ej utan
vidare böra framdragas inför offentligheten — bland annat exempelvis
sådana fall af mot kvinna rikt.adt våld eller hot, som, ehuru jämförliga
med de i 12 och 14 §§ af ifrågavarande kapitel omnämnda,
likväl ej kunna därunder hänföras — och hvilka enligt gällande lag
äro att bedöma enligt 22 §:ns bestämmelser. Enligt motionärens
mer omfattande förslag skulle dessa fall komma att ytterligare ökas.
Principen om ifrågavarande brotts undantagande i allmänhet från

Bihang till Riksd. prot. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 46 Häft.

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

allmän åklagares åtalsrätt har också vuimit uttryck i våra grannländers,
Norges, Danmarks och Finlands strafflagar.

Beträffande den af motionären för de af honom afsedda försöksbrott
föreslagna straffskala vill utskottet, lika med hvad som
tidigare i detta afseende erinrats, framhålla, att för de hithörande
fall, där redan för närvarande försöket träffas af straff, det objektiva
moment, som betecknar skiljaktigheten mellan den afsedda effektens
inträdande och dess uteblifvande, icke kan tillerkännas samma betydelse,
som merendels eljest inom straffrätten ansetts böra ske.
Nämnda skiljaktighet synes böra gifvas större betydelse i fråga om
de af motionären åsyftade fall, där straff för försök för närvarande
ej inträder. I allt fall är straffminimum i fråga om hithörande
brott satt så lågt, att straffarbete ej torde ådömas, om ej synnerligen
försvårande omständigheter föreligga,

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

l:o) att herr Brantings in. fl. ifrågavarande
motion i förevarande del icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda; samt

2: o) att herr Thyréns ifrågavarande motion
ej heller måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1911.

På lagutskottets vägnar:
ERNST HÅKANSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

Reservationer:

af herrar Widén och Högberg;

af herrar Berggren och Forsberg, som ansett, att utskottet bort
tillstyrka herr Thyréns förevarande motion;

af herrar Söderbergh, Pettersson i Södertälje och Åkerman, hvilka
hemställt,

att Riksdagen ville med anledning af de i
ämnet väckta motionerna, för sin del besluta, att
15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen erhålla följande
ändrade lydelse:

22 §.

Tvingar —--belagd är.

Gör man genom våld eller sådant hot, som
i 23 § i detta kapitel omförmäles, försök till tvång,
som nu är sagdt, straffes, där gärningen ej med
svårare straff särskildt belagd är, med böter eller
fängelse.

24 §.

Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af
allmän åklagare, där ej målsäganden det till sådant
åtal angifver. Ej heller må brott, som i 23
§ sägs, åtalas af annan än målsägande.

Till stöd härför har anförts

af herr Pettersson i Södertälje, med hvilken herr Söderbergh i
hufvudsak instämt:

»Såsom uti ifrågavarande motioner framhålles, innefattade de
år 1899 vidtagna ändringarna i 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen
anmärkningsvärda afvikelse!* från eljes gällande principer i vår

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

strafflag. (Sålunda infördes straff för försök till tvång till arbetsinställelse,
medan ej blott för försök till alla andra slag af tvång,
utan äfven för försök till andra minst lika svåra brott, såsom inbrott,
dråp etc. fortfarande blefvo straffria. Och straffet för försök
till tvång till arbetsinställelse sattes lika med straffet för det fullbordade
tvånget, medan eljes försöksbrottet straffas efter en mildare
skala än det fullbordade brottet. Dessa i och för sig betänkliga
afvikelse!’ från eljes gällande lagstiftningsprinciper uppfattades, naturligt
nog, af de organiserade arbetarne såsom ett mot dem riktadt
vapen till begagnande af arbetsgifvarne, hvilkas handlings- och rörelsefrihet
lämnats obunden. Det är därför icke alldeles utan skäl
som man betecknat 1899 års lagändring såsom ett verkligt missbruk
af lagstiftningsmakten. Härtill kommer, att samma lagändring synes
hafva fått ett betydligt vidsträcktare tillämpningsområde än som af
lagstiftarne torde varit afsedt, till följd af den allt bestämdare framträdande
tendensen att såsom försök till tvång genom hot’ betrakta
åtskilliga åtgärder, hvilka innebära hot, icke med något rättsstridigt,
utan med något som den tvingande haft rätt att göra. Nu
anförda förhållanden hafva föranledt, att de år 1899 verkställda
skärpningarna i 15 kap. strafflagen i ej ringa mån bidragit att öka
misstroendet och oviljan mellan samhällsklasserna. De hafva mer
än någon annan lag, som stiftats under de sista årtiondena, varit
positiva hinder för samhällsfriden.

En lagändring på denna punkt kommer därför, såsom herr
Thyrén riktigt anmärker, ingen dag för tidigt. Men denna ändring
synes icke lämpligen böra ske så som herr Branting m. fl. föreslagit,
nämligen genom att helt enkelt återställa 15: 22 strafflagen
till dess ursprungliga lydelse. En sådan åtgärd skulle nämligen
kunna missuppfattas, så att efter lagändringens verkställande alla
försök att tvinga någon att deltaga i arbetsinställelse inom vissa
kretsar ansåges vara straffria. Och några af de bestämmelser i
strafflagen, enligt hvilka ett sådant tvångsförsök skulle drabbas af
straff, äfven om 15: 22 återställes till sin ursprungliga lydelse, äro
enligt mitt förmenande ej fullt effektiva i berörda hänseende. Särskilt
gäller detta om 14: 13 och 15: 23 strafflagen. Lagändringen
torde därför böra ske så, att försök att tvinga någon att deltaga %
arbetsinställelse, då det sker genom våld eller hot, fortfarande bär straffas,
så vidt det såsom medel <invända våldet eller hotet % och för sig är
straffbart, men drabbas af (it något strängare sträft än det som nu

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

stadgas för hot eller det lindrigaste slaget af misshandel. Men i enlighet
med hvad ofvan anförts bör ett försök till tvång, som begagnar
sig af dylika medel, vara straffbart, vare sig det går tit på att
tvinga någon till arbetsinställelse eller till någon annan underlåtenhet
eller verksamhet.

Att, såsom herr Thvrén föreslår, ytterligare utsträcka försöksstraffet
till att gälla äfven försök till tvång med rättsenliga medel
synes mindre tilltalande redan med hänsyn till den ringa omfattning,
i hvilken vår lag i allmänhet bestraffar försök till brott. Föröfrigt
är det svårt att tillförlitligt bedöma, huruvida icke genom en
sådan generalisering af försöksstraffet eu del jämförelsevis oskyldiga
handlingar skulle komma att obehörigen kriminaliseras. I alla
händelser är det uppenbart, såsom också utskottet framhåller, att
den af herr Thyrén förordade utvidgningen af åtalsrätten på detta
område skulle komma att på ett ganska stötande sätt ingripa i
privata förhållanden.

Jag anser alltså, att med straff af böter eller fängelse böra beläggas
alla sådana försök till tvång, som tagit formen af redan i
sig själf straffbart hot eller våld, samt att på samma gång bestämmelserna
om åtalsrätten böra återföras till sin ursprungliga lydelse.»

samt af herr Åkerman:

»Redan de yttre omständigheter, under hvilka den s. k. åkarpslagen
genomdrefs, äro ägnade att rubba tilltron till dess opartiskhet.
Men ännu större betydelse måste tillmätas de anmärkningar af mera
materiellt innehåll, som kunna framställas mot denna lag. Det torde
vara nog att erinra om, att lagen innebär en principiell brytningined
de grunder, på hvilka vår lagstiftning hittills varit byggd i fråga
om försöksinstitutet. Hvarje försök att tvinga annan till deltagande
i strejk har nämligen genom åkarpslagen belagts med samma straff som
det fullbordade brottet. Och det hot, hvari försöket kan taga form,
har lämnats alldeles obestämdt. Det behöfver icke ens innefatta
hot om rättsstridig handling, än mindre vara redan i och för sig
straffbart, för att handlingen skall falla under åkarpslagen. Ett
försök att tvinga annan att begå brott, t. ex. förräderi eller mord,
att deltaga i uppror eller att föröfva någon annan brottslig gärning,
är straffbart endast om försöket skett genom våld eller sådant i och
för sig brottsligt hot (hotelse om misshandel eller annan brottslig

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

garning), som omtalas i 15 kap. 23 § strafflagen. Samma gäller om
försök att tvinga annan till deltagande i lockout eller hindra honom
från att utföra eget, själfständigt arbete. Men ett försök att tvinga
annan till deltagande i strejk är däremot alltid belagdt med straff,
således äfven om det hot, hvari försöket tagit form, icke i och för
sig är brottsligt. Och detta straff kan uppgå till två års straffarbete,
medan straffet för försök till annans tvingande att begå groft
brott är högst sex månaders fängelse. För att icke tala om att
häktningsrätten vid åkarpsbrott blir i hög grad utvidgad genom att
straffarbete ingår i straffskalan.

Då, på sätt nämnts, hotets begrepp blivit i åkarpslagen lämnadt
alldeles obestämdt, kan såsom tvingande hot betraktas äfven ett i
ganska ringa mån aggressivt försök att inverka på någons öfvertygelse,
och arbetare kunna således genom en energisk tillämpning
af denna lag obehörigen hindras i sitt organisationsarbete. Därmed
öppnas äfven möjlighet att på en omväg omintetgöra strejkrätten.
Ty rätten att själf nedlägga arbetet medför såsom ovillkorlig konsekvens
rätten att öfvertala annan att icke taga den lediga platsen.
Åkarpslagen har sålunda infört ett undantagsstadgande, som saknar
hvarje analogi inom strafflagens område, samt innebär vidare eu
klasslagstiftning, i det den träffar blott den ena parten vid arbetskonflikter,
nämligen arbetstagarna. Däri ligger det fundamentalt
oriktiga, man må bedöma denna lag ur juridisk eller socialpolitisk
synpunkt.

I den af herr Thyrén afgifna motionen i detta ämne har —
det skall villigt erkännas — bortkvistats bestämmelser, som gjort
åkarpslagen till ett vidunder af lag. Men till den, socialpolitiskt
sedt, sjukaste punkten i lagen har herr Thyrén icke satt yxan, utan
har han lämnat hotet i paragrafens andra moment till sitt begrepp
lika obestämdt som förut. Då därtill kommer, att den af herr Thyrén
föreslagna allmänna kriminaliseringen af försök till tvång innebär
en betydlig utvidgning af strafflagens periferi och, utförd i lefvande
lifvet, kan medföra konsekvenser, som det icke är möjligt att ens
närmelsevis nu beräkna, samt vidare de af herr Thyrén föreslagna
stadganden om åtalsrätten redan på de af utskottet anförda grunder
synas mig icke antagliga, har jag för min del icke kunnat biträda
herr Thyréns motion.

I den af socialdemokratiska partiet framburna motionen har
upptagits det redan vid mer än ett föregående tillfälle gjorda yrkan -

Lagutskottets utlåtande Nr 40.

(let om åkarpslagens uppi hafvande, så att 22 och 24 §§ i 15 kap.
strafflagen återföras till sin gamla lydelse. För en åtgärd i denna
riktning hafva vid föregående riksdagar äfven ett stort antal ledamöter
af liberala samlingspartiet uttalat sig. Denna uppfattning har
jag också biträdt, och mina sympatier äro alltjämt på den sidan.
Men genom herr Thyréns motion har frågan onekligen kommit i ett
förändradt läge och utsikterna för en enkel återgång till lagens gamla
lydelse minskats. Tv herr Thyréns förslag öppnar dock en möjlighet
att borttaga en del af åkarpslagens mest pregnanta orimligheter utan
att uppgifva det extra skydd för arbetsvilliga vid konflikter, som på
många håll anses eftersträfvansvärdt. Då emellertid å andra sidan
herr Thyréns förslag icke lärer vara i oförändrad form antagligt,
men det äf honom gifna uppslag synes böra utnyttjas för att nu
omsider få ett slut på åkarpslagens offerväsen, tillåter jag mig förorda
den medelväg mellan herr Thyréns och socialdemokratiska
partiets förslag, att med straff belägges allenast sådant försök till
tvång, som tagit formen af redan i sig själf straffbart hot eller
våld, på samma gång bestämmelserna om åtalsrätten återföras till
sin m''sprungliga lydelse och straffsatsen regleras i enlighet med herr
Thyréns förslag.»

af herr Lindqvist, som anfört följande:

_ »Utskottet framför i år för tredje gången schablonmässigt samma
motiv för sitt yrkande om af slag på socialdemokratiska riksdagsgruppens
förslag om ändring i 15 kap. strafflagen. För alla talande
och betecknande rättsfall, som af motionärerna framförts såsom bevis
för denna Jdasslags verkningar, ställer sig utskottet fortfarande
likgiltigt. Det sakförhållande, att högsta domstolen lämnar allt flera
frikännande prejudikat i dessa åkarpsmål, där underrätterna på
grund af lagens tänjbarhet dömt till hårda straff, har ej ens kunnat
bringa utskottet att åstadkomma ett enda nytt skid för sitt afslag
på den föreslagna lagändringen.

Allt fortfarande kvarstå dock alla vådor i följd af denna åkarpslag,
och det nya uppslag, som i år motionsvis framförts för att bortlyfta
klassmärket från ifrågavarande lagbestämmelse, lämnar ingen
som helst garanti för att dessa vådor skulle bortfalla genom en
dylik förändrings genomförande.

Af dessa skäl och med stöd af de motiv, som vid upprepade

lagutskottets utlåtande Nr 49.

tillfällen framförts i de från socialdemokratiska riksdagsgruppen i
ämnet väckta motionerna, får jag hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att
22 och 21 §§ i 15 kap. strafflagen skola erhålla
samma lydelse, som de hade före deras genom
lagen den 10 juli 1899 antagna nya lydelse.»

Herrar Lindhagen, Jansson i Edsbäcken och Ersson hafva anhållit
få antecknadt, att de ej deltagit i behandlingen af detta ärende
inom utskottet.

Stockholm, Oskar Eklunds boktryckeri, 1911.