Lagutskottets utlåtande Nr 48 (Utlåtande 1918:LU48 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

Nr 48.

Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1918 kl. 2 e. in.

Utlåtande i anledning av dels Iiungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om fastställande av högsta pris å vissa
varor under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
m. m. dels ock två i ämnet väckta motioner.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Stärner, Rogberg, greve Spens, Dahl,
Köhlin *), Permansson, Klefbeck, Lagerkvist, Lindqvist i Kosta, Lindley
Ernst, Karlsson i Fjäl, Helger, Svensson i Betingetorp, Johansson i
Trollhättan och Andersson i Knäppinge *).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 2 april 1918 dagtecknad proposition, nr 220,
vilken blivit hänvisad till lagutskottet, har Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till lagom
fastställande av högsta pris å vissa varor under utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden m. m.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling
förehaft två inom andra kammaren i ämnet väckta motioner, nr 112
av herr Olsson i Kollungeröd och nr 376 av herr Björck.

Beträffande grunderna för ifrågavarande lagförslag får utskottet,
i den mån ej redogörelse därför här nedan lämnas, hänvisa till propositionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 35 höft. (Nr 48.)

Utskott*.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 48.

I fråga om vad motionärerna hemställt samt vad de till stöd för
sina yrkanden anfört hänvisas till motionerna, i den män desamma icke
finnas återgivna här nedan i samband med behandlingen av de särskilda
bestämmelserna i lagförslaget.

Det i Kungl. Maj:ts förevarande proposition innefattade lagförslaget
är enligt motiveringen avsett att ersätta dels lagen den 30 maj
1916 om fastställande av högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara
eller andra utomordentliga av krig föranledda förhållanden m. m., vilken
författning genom lag den 27 april 1917 förklarats skola äga fortsatt
tillämpning till och med den 30 april 1918, dels ock den därtill sig
anslutande lagen den 14 juni 1917 med viss föreskrift angående handel
med varor, för vilka bestämts högsta pris, vilken lag jämväl upphör att
gälla med utgången av innevarande april månad. Den nya lagen
överensstämmer i huvudsak med gällande lagstiftning; de väsentligaste
avvikelserna innebära dels en utvidgning av ansvarsbestämmelserna,
dels ett upptagande i lagen av stadgande om andel till åklagare och
angivare av utdömda böter.

I likhet med föredragande departementschefen finner utskottet,
att åt ifrågavarande lagstiftning bör förlänas fortsatt giltighet. Utskottet
har emellertid vid granskning av de särskilda stadgandena i
förslaget och i ämnet väckta motioner föranlåtits till vissa här nedan
angivna ändringsförslag och uttalanden.

2 §.

I lagförslaget har liksom i gällande maximiprislag bland annat
föreskrivits, att av Konungens befallningskavande meddelat förordnande
om maximipris, dess återkallande eller upphörande, skall, så snart ske
kan, införas i en eller derå tidningar i orten. Utskottet förutsätter, att
Konungens befallningshavande vid tillämpning av förevarande stadgande
skall låta sig angeläget vara att tillse, att omförmälda kungörande städse
sker i tidningar, som genom spridning inom olika grupper av befolkningen
bringa tillkännagivandet till de flestas kännedom.

8 § lista stycket.

Enligt första stycket i denna paragraf har stadgats straff, icke
blott såsom i gällande maximiprislag för den, som med vetskap därom,
att för vara gäller fastställt högsta pris, håller varan till salu för högre

Lagutskottets utlåtande Nr 48. 3

pris, utan jämväl för den, som med nämnda vetskap i avsikt att för
avyttring förvärva varan, för densamma bjuder högre pris. Angående
upptagande i lagen av denna bestämmelse anförde departementschefen
till statsrådsprotokollet:

»Från olika håll —---har tramställts det önskemål, att då

maximerad vara avyttras till överpris, straff skulle ådömas icke blott säljaren
utan även köparen. Iför min del vill jag icke förneka, att vissa skäl
kunna tala för en sådan anordning. Det synes mig dock knappast vara
tillrådligt att nu bestämma straffpåföljd för köparen såsom eu allmän regel.
Däremot torde det icke möta betänkligheter att för särskilda fall straffbelägga
även köparens medverkan vid sådana köpslut som nyss nämnts.
Ett kriminaliserande av köparens handling synes vara av förhållandena
särskilt påkallat i de fall, då någon för överpris tillhandlar sig maximerad
vara, icke för sitt eget behov, utan i illojalt spekulationssyfte. En dylik
mellankandstrafik är, även vad maximerade varor beträffar, visst icke
ovanlig. Det har klagats över att dylika mer eller mindre yrkesmässiga
uppköpare gå från butik till butik i staden eller från gård till gård pa
landet och för överpris tillhandla sig maximerade varor i syfte att därefter
själva avyttra dem, givetvis med ytterligare pristillägg. Då en
sådan mellanhand i sin ordning försäljer varan för överpris, blir han ju
redan nu straffbar enligt maximiprislagen, men det har visat sig önskvärt,
att mellanhandens verksamhet göres straffbar redan på ett tidigare
stadium. Under nu angivna förutsättningar torde således vid handel
med vara, för vilken gäller maximipris, köparen böra underkastas ansvar
lika väl som säljaren. Härvid torde, i analogi med vad som nu gäller
för säljaren, vilken ju redan genom själva saluhållandet gör sig förfallen
till straff, ansvar för köparen böra inträda i och med ett anbuds
avgivande. I enlighet med vad jag nu anfört har i förevarande paragraf
av förslaget tillagts en bestämmelse om straff för den, som med vetskap
därom, att för vara gäller fastställt maximipris, i avsikt att för avyttring
förvärva varan bjuder högre pris för densamma.»

Herr Olsson i Kollungeröd har i sin motion — vilken blivit väckt,
innan den kungl. propositionen förelagts riksdagen — hemställt, att
riksdagen måtte för sin del besluta att i tillämpliga delar samma straffpåföljd
bestämmes för såväl köparen som säljaren vid överskridande av
lagstadgade maximipris. Till stöd härför anföres huvudsakligen, att det
ofta är köparen — vilken i regel bättre känner gällande maximipris
— som genom att överbjuda varan lockar säljaren att förbryta sig,

Motioner.

Utskottet.

Motion,

Ui skottet.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 48.

och att det ej kan vara riktigt, att den som bär den huvudsakliga
skulden för ett lagbrott, skall vara fri från straff.

Jämväl herr Björck har yrkat, att straff måtte stadgas för köpare
såsom en allmän regel, således oberoende av om köpet skett för avyttring
eller för egen förbrukning. Som skäl för denna sin hemställan
framhåller motionären, att från den lojale medborgarens synpunkt sett straff
lör köpare ter sig såsom alldeles oundgängligt, om brutal egennytta och
hänsynslöst åsidosättande av den moraliska rättens bud skola i någon
mån kunna av samhället hållas inom skrankorna.

Ehuruväl köparens förfarande att för en vara bjuda högre
pris än maximipris kan vara av den beskaffenhet, att straffpåföljd
kan ifrågasättas, har utskottet på de av departementschefen anförda
skäl dock stannat vid att tillstyrka, att köparen underkastas ansvar
allenast, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, för det fall, att köparen i avsikt
att för avyttring förvärva varan bjuder högre pris än maximipris.

Herr Björck har vidare i sin motion hemställt, att brott mot ifrågavarande
lag måtte, därest omständigheterna äro synnerligen försvårande,
beläggas med straffarbete i högst 2 år. Till stöd härför anföres huvudsakligen,
att det utan vidare syntes klart, att i närvarande tid inga brott
Tir samhällets synpunkt kunde te sig mera svårartade än de, som innebure
ett frånbändande av medmänniskorna deras rättmätiga andel av
tillgängliga begränsade förråd, därigenom att de ekonomiskt bättre
ställda vid sidan av ransoneringen tillskansade sig med stöd av guldets
makt större del av dessa förråd, än som egentligen borde tillkomma dem.
Emellertid syntes den föreslagna lagstiftningen icke med tillräcklig
skärpa reagera mot brottslighet av denna högeligen samhällsfarliga art.
Böter kunde icke anses som ett tillräckligt effektivt straff för avvärjande
av nämnda samhällslära. Här om någonsin syntes straffarbete genomgående
böra inrymmas som strafform för antisocialiteten.

Jämväl utskottet finner förseelser mot bestämmelser av nu ifrågavarande
art någon gång kunna vara av den allvarliga beskaffenhet, att
frihetsstraff bör följa på desamma. Utskottet, som emellertid anser, att
straffarbete näppeligen bör ifrågakomma, hemställer alltså om sådan
ändring i 8 § första stycket, att, därest omständigheterna äro synnerligen
försvårande, må dömas till fängelse i högst sex månader. Samma
straffbestämmelse torde jämväl böra införas i paragrafens tredje och

Lagutskott?,is utlåtande Nr 48. 5

fjärde stycken. Av nu föreslagna ändringar påkallas jämväl, viss jämkning
i 10 §.

Herr Björck har slutligen i sin motion yrkat, att fastställande av
bötesstraff för nu omhandlade förseelser måtte ske i förhållande till den
brottsliges årsinkomst. Genom eu sådan åtgärd, framhåller motionären,
skulle bötesstraffets efter den dömdes växlande ekonomiska ställning olikartade
inverkan kunna på ett effektivt sätt undanröjas.

Såsom motionären erinrat, har professor J. Thyrén i sitt principbetänkande
angående strafflagens reformering förordat en omläggning av
bötesstraffet i den riktning, motionären föreslår. Hur önskvärd en dylik
omläggning än kan vara, lärer det vara uppenbart, att eu sådan icke
kan nu införas i en enstaka lag på speciallagstiftningens område.

8 § 2:dra och 3:dje styckena.

1 det till lagrådet remitterade lagförslaget hade i dess 1 och 4 §§
införts bestämmelser, avsedda att utmärka, att vad i lagen stadgades
om varas saluhållande till högre pris än maximipris och om tillgodogörande
av högre belopp för kostnad än enligt 4 § bestämts skulle
äga tillämpning jämväl där vederlaget utginge i annat än penningar.
Till stöd härför anförde departementschefen till statsrådsprotokollet:

»Folkhusliållningskommissionen har — —--anfört, att tvekan

uppstått, huruvida lagen vore tillämplig även för det fall, att för vara
eller prestation, varå satts maximipris, begärdes vederlag, icke i penningar,
utan i annan vara, vars marknadsvärde överstege maximipriset.
Visserligen hade i allmänhet lagens mening ansetts vara, att jämväl
ett sådant utbjudande till byte omfattades av lagen, men ett visst stöd
för en motsatt uppfattning kunde hämtas från de i nuvarande 7 §
använda orden ''håller varan till salu för högre pris eller för kostnaden
gör sig högre belopp till godo’. Då emellertid utbytet i den allmänna
handeln av maximerade varor numera i stor utsträckning skedde med
vara som vederlag i stället för penningar, borde uppenbarligen lagens
bestämmelser i nu anmärkta hänseende förtydligas, så att det klart
bleve utsagt, att vad i lagen stadgades om varas saluhållande till högre
pris än det varan enligt maximiprislagen åsätta och om tillgodogörande
av högre belopp för kostnad än enligt 4 § bestämts skulle äga tillämpning
jämväl där vederlaget utginge i annat än penningar. I enlighet
med vad kommissionen sålunda hemställt, har jag, till förekommande

Motion.

Utskotta.

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

av all tvekan härutinnan, låtit i 1 och 4 §§ av förslaget införa uttryckliga
bestämmelser i nu angivna hänseende.»

I infordrat yttrande över lagförslaget fann lagrådet den sålunda
ifrågasatta utvidgningen av lagens tillämpningsområde vara ägnad att
väcka betänkligheter. Overlåtaren av maximerad vara skulle bliva ställd
inför tvånget att i varje fall bilda sig ett omdöme, huruvida motprestationen
i värde överstege maximipriset eller ej. Tydligen måste det härvid
ej sällan hända, att han icke tilltrodde sig träffa ett avgörande,
som kunde godtagas även av vederbörande myndighet. Den samvetsgranne
komme sålunda att av lagbestämmelsen avhållas från mången
kanske fullt lojal varuomsättning. Av departementschefens yttrande framginge,
att uppmärksamheten närmast varit riktad på den händelse, att
vederlaget utgjorde annan vara med marknadsvärde överstigande maximipriset.
Ofta torde emellertid sådan vara, som lämnas i byte mot den
maximerade, icke förekomma i öppna marknaden, liksom naturligtvis
motprestationen till denna kunde utgöras icke av vara utan av arbete,
viss förmån av ekonomisk natur, o. s. v. Svårigheterna att bestämma
vad som finge anses utgöra gällande marknadsvärde vore ock påtagliga.
Måhända ville man anse, att med försäljning över maximipriset borde
likställas åtminstone det fall, att i vederlag lämnades vara, som även
den vore maximerad och vars efter maximipriset beräknade värde vore
högre. Härvid erinrades emellertid, att försäljning under maximipris
vore fullt tillåtlig. Slutligen framhölls, att, därest överlåtaren av den
maximerade varan betingade sig ett vederlag, som han insett eller bort
kunna inse vara med hänsyn till föreliggande omständigheter uppenbart
oskäligt, hans förfarande vore straffbart redan enligt lagen den 19 juni
1917 med vissa bestämmelser mot oskäliga pris under utomordentiiga,
av krig föranledda förhållanden. Lagrådet hemställde fördenskull, att
ifrågavarande i förslagets 1 och 4 §§ intagna bestämmelser måtte få
utgå.

För den händelse emellertid stadgandeu med nu ifrågavarande syfte
fortfarande skulle anses önskliga, yrkade lagrådet, att berörda bestämmelser
måtte, till sin avfattning på visst sätt jämkade, överflyttas till 8 §. En
av lagrådets ledamöter ansåg dessutom, att — med hänsyn till de många
skäl, såsom angelägenheten att bliva av med ett för stort lager, önskan
att hjälpa och så vidare, som kunde medföra, att en innehavare av en
vara kunde vilja avhända sig densamma mot ett vederlag, som i värde
vida understege varans värde, beräknat efter maximipris eller marknadspris
— de eventuellt ifrågasatta straffbestämmelserna i 8 § borde avfattas
så, att såsom villkor för straffbarhet uppställdes, ej blott att veder -

Lagutskottets utlåtande Nr 48. 7

Ingets värde uppenbart överstege värdet å den persons vara efter
maximipris räknat, vilkens bestraffning ifrågasattes, utan även att av
omständigheterna i övrigt tydligt framginge, att syftet med transaktionen
varit att kringgå bestämmelserna i förevarande lag.

Vid ärendets förnyade föredragning inför Kungl. Maj:t i statsrådet
förklarade departementschefen efter att hava redogjort för innehållet av
lagrådets utlåtande, att han för sin del visserligen icke ville förneka,
att ett visst fog kunde finnas för de inom lagrådet uttalade betänkligheterna,
men att han dock icke kunde tillmäta dem avgörande betydelse.
Vägande praktiska skäl syntes tala för bibehållande av bestämmelser i
förevarande syfte. Såsom folkhushållningskommissionen vitsordat, bedreves
för närvarande i stor utsträckning byteshandel med maximerade
varor. Det vore klart att, därest ett sådant varuutbyte finge ohindrat
fortgå, det mål, vartill lagstiftningen om maximipris syftade, måste
komma att förfelas. Vidkommande däremot överflyttningen av ifrågavarande
bestämmelser till 8 § hade förslaget omarbetats i enlighet med
vad härutinnan av lagrådets flesta ledamöter hemställts.

I likhet med lagrådet finner utskottet det möta betänkligheter att
på sätt föreslagits i propositionen förklara maximiprislagens bestämmelser
äga tillämpning, jämväl där vederlaget utgår i annat än penningar.
Då emellertid, på sätt departementschefen anfört, skäl kunna anföras
jämväl för upptagande i lagen av en dylik bestämmelse och syftet med
maximiprislagen skulle i viss'' mån förfelas, därest varuutbytet i hela
dess omfattning Ange ohindrat fortgå, har utskottet ansett sig böra stanna
vid att, med ett tillägg i förtydligande syfte, förorda bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

§ io.

På sätt ovan vid 8 § första stycket anförts, har den i 8 § vidtagna
straffhöjniDgen föranlett viss jämkning i 10 §.

12 §.

I förevarande paragraf har bland annat föreslagits, att viss begränsad
andel av enligt lagen ådömda böter skall tillfalla vederbörande
åklagare och angivare. Något dylikt stadgande återfinnes icke i gällande
lagstiftning i ämnet. Enligt motiveringen för den föreslagna ändringen
framgår, att en dylik ändring synts folkhushållningskommissionen angelägen.
Samma skäl till ökande av åklagarens nit och av allmänhetens

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

intresse för övervakande av kristidslagstiftningens efterlevnad, vilka föranlett
bestämmelser om andel till åklagare och angivare i böter, utdömda
enligt de av Kungl. Maj:t utfärdade kristidsförfattningarna, talade enligt
kommissionens mening för införande av enahanda bestämmelser i maximiprislagen;
och det kunde i varje fall icke anses lämpligt, att i konkurrensen
om åklagarmaktens arbetskraft ställa tillämpningen av maximiprislagens
föreskrifter i sämre ställning än övriga kristidsförfattningars.
Att maximiprislagens efterlevnad lämnat mycket övrigt att önska kunde
icke bestridas; och även om antalet däremot begångna förseelser varit
stort, hade dock antalet beivrade sådana varit förvånande obetydligt.

I fråga om ett dylikt stadgande anförde departemenschefen, att
han visserligen måste ur principiell synpunkt anse det mindre tilltalande,
att åklagaren genom bekommande av bötesandel premierades för utövningen
av honom åliggande tjänsteplikt, men att han med hänsyn till
förevarande lagstiftnings provisoriska natur och då enligt nyssnämnda
kristid sförfattningar åklagaren tillagts andel i utdömda böter, ansett sig
kunna tillmötesgå kommissionens hemställan.

Då riksdagen senast under förra året i skrivelse till Kungl. Magt
uttalat sig för en indragning eller i varje fall begränsning av åklagarens
andel i böter, samt utskottet icke finner det med nödvändighet av behovet
påkallat, att i förevarande lag dylik andel tillerkännes åklagare,
har utskottet icke ansett tillräckliga skäl föreligga för att i en lagstiftning,
där dylik rätt till bötesandel hittills icke förekommit, nu införa
denna rätt. Utskottet har likaledes ansett, att ej heller angivare bör
tillerkännas andel i böter. I enlighet härmed har förevarande paragraf
omarbetats.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga
följande

Lagutskottets utletande Nr 48.

Kung!. Majits förarm. Utskottets förslug.

Lag

om fastställande av högsta pris k vissa varor under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden m. in.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Finnes vid krig eller krigsfara, vari riket betinner sig, dier eljest
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, att inom riket
eller del därav pris å livsmedel, foder för kreatur, vara, som är avsedd
att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvara
eller annan dylik förnödenhet stegras väsentligt högre än förhållandena
påkalla, äge Konungen, där så prövas nödigt, i erforderlig omfattning
förordna, att vid frivillig försäljning av sådan vara skäligt, av Konungen
bestämt pris ej må överstigas.

Högsta priset å vara må, ändå att varans beskaffenhet är lika,
bestämmas olika för särskilda delar av riket, sa ock för olika slag av
handel.

Från förordnande, som ovan sägs, må Konungen medgiva de
undantag, som kunna prövas skäliga.

2 §•

Har Konungen förklarat sådana förhållanden, som i 1 § avses,
vara för handen och inträder inom kommun sådan prisstegring, 6om i
nämnda paragraf sägs, i fråga om livsmedel, foder för kreatur eller vara,
som är avsedd att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft,
må, i den mån högsta pris för sådan vara ej är för kommunen gällande
på grund av förordnande, som av Konungen jämlikt 1 § meddelats,
Konungens befallningshavande, när så finnes nödigt, på förslag av livsmedelsnämnd,
kommunalnämnd eller magistrat eller eljest, i erforderlig
omfattning förordna, att vid detaljhandel med varan inom kommunen
skäligt, av Konungens befallningshavande bestämt pris ej må överstigas.
Från dylikt förordnande äge Konungens befallningshavande medgiva de
undantag, som kunna prövas skäliga.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 saml. 35 höft. (Nr 48.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Innan förordnande som nu sagts meddelas, skall livsmedelsnämnd
hava haft tillfälle att yttra sig i ärendet.

Konungens befallningshavandes förordnande skall ofördröjligen
underställas Konungens prövning och fastställelse; gällande dock förordnandet
omedelbart till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda
av Konungen bestämt.

Förordnandet skall, så snart ske kan, uppläsas i kommunens kyrka
eller kyrkor samt införas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar
i orten. Där sådant förordnande av Konungens befallningshavande
återkallats eller av Konungen efter underställning eller eljest
upphävts, skall även detta kungöras i den ordning, som nu angivits.

3 §.

Vägrar den, som i avsevärd myckenhet innehar någon för honom
eller hans hushåll eller för annan av honom idkad näring än handel
uppenbarligen ej behövlig vara, för vilken gäller av Konungen enligt
1 eller '' 2 § fastställt högsta pris, att sälja varan till sådant pris och
finnes varans försäljning vara erforderlig för tillgodoseende av behovet
av dylik vara, äge Konungens befallningshavande låta, genom livsmedelsnämnds
försorg eller i annan lämplig ordning, för innehavarens
räkning och på hans bekostnad sälja varan till det fastställda priset
eller, där Konungens befallningshavande på grund av särskilda omständigheter
så finner skäligt, till nämnda pris minskat med högst tio
procent.

Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning, där borgenär
såsom pant eller eljest under panträtt innehar vara, som i första stycket
avses, eller har rätt att kvarhålla sådan vara såsom säkerhet för sin
fordran; och njute borgenären rätt till betalning ur köpeskillingen.

Konungens befallningshavandes beslut om varas försäljning skall
g-å i verkställighet, ändå att det överklagas.

4 §•

Finnes vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, att kostnad för
transport eller tillhandahållande av vara, som i 1 § sägs, stegras väsentligt
högre än förhållandena påkalla, äge Konungen, där så prövas nödigt,

Lagutskottets utlåtande Nr 48. 11

Kung!. \laj:ts förslag. Utskottets förslag.

i erforderlig omfattning förordna, att sådan kostnad ej må överstiga
skäligt, av Konungen bestämt belopp; och skall vad i t § andra och
tredje styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Gäller för vana enligt 1 eller 2 § fastställt högsta pris eller har
någon till offentlig myndighet gjort särskild utfästelse beträffande högsta
pris, till vilket vara må av honom försäljas, må ej, i vidare mån än
som överensstämmer med offentlig myndighets anordning, såsom villkor
för varans försäljning fordras, att jämväl annan vara inköpes.

6 §•

Har Konungen förklarat sådana förhållanden, som i 1 § avses,
vara för handen, åligger en var att, vid förfrågan av Konungens befallningshavande
eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, lämna upplysning,
huruvida och i vilken myckenhet han innehar vara, som i nämnda

paragraf omförmäles. .

Vägrar någon vid sådan förfrågan att lämna den begäida upplysningen
eller finnes skälig anledning misstänka, att han söker vilseleda
om sitt innehav av varan, äge Konungens befallningshavande låta verkställa
undersökning av salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet,
varöver han förfogar, samt taga del av hans handelsböcker och andia

dylika handlingar. . .

Vad vid sådan undersökning inhämtas må ej yppas i vidare man an
som erfordras för vinnande av det med undersökningen avsedda ändamål.

7 §■

Då förklarande, som i 2 § sägs, av Konungen meddelats, äge
Konungens befallningshavande, därest till följd av livsmedelsnämnds,
kommunalnämnds eller magistrats anmälan eller eljest sådant finnes av
behovet påkallat, att beträffande detaljhandel med vara, som i nämnda
paragraf avses, för kommun eller del av kommun meddela särskilda

föreskrifter i

angående skyldighet för handlande att i eller vid försäljningslokalen
hava uppsatt anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet,

angående skyldighet att sälja visst slags vara efter vikt eller ettei

mått eller

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

angående förbud mot att, på en gång eller neder viss tid, sälja
samme förbrukare eller samma hushåll mer än viss angiven myckenhet
a7 .7.a.ra elIer att sälja av viss vara annorledes än mot avlämnande av
skriftliga, av livsmedelsnämnd utfärdade anvisningar;

så ock annan dylik föreskrift, som må vara ägnad att motverka
oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning
av vara.

I fråga om föreskrift, som ovan sägs, skall vad i 2 § andra stycket
ar stadgat aga motsvarande tillämpning. För förseelse mot dylik föreskrdtage
Konungens befallningshavande bestämma böter från''och med
två till och med femhundra kronor.

Föreskrift, som i denna paragraf avses, skall, så snart ske kan,
kungöras på sätt i 2 § sista stycket sägs ävensom insändas till jordbruksdepartementet.
Vad nu är stadgat angående föreskrifts kungörande
skal] aven tillämpas, då sådan föreskrift ändras eller återkallas.

8 §

Den, som med vetskap därom,
att för vara gäller enligt 1 eller
2 § fastställt högsta pris, håller
varan till salu för högre pris eller,
i avsikt att för avyttring förvärva
varan, för densamma bjuder högre
pris, straffes med böter från och
med fem till och med tiotusen
kronor.

Lika med saluhållande av vara
till högre pris än det fastställda
eller bjudande av sådant högre pris
anses, om för överlåtelse av varan
kräves eller bjudes i annat än penningar
utgående vederlag till värde,
uppenbarligen överstigande det fastställda
priset.

8 §•

Den, som med vetskap därom,
att . för vara gäller enligt 1 eller
2 § fastställt högsta pris, håller
varan till salu för högre pris eller,
i avsikt att för avyttring’ förvärva
varan, för densamma bjuder högre
pris, straffes med böter från och
med fem till och med tiotusen
kronor. Åro omständigheterna synligen
försvårande, må till fängelse i
högst sex månader dömas.

Lika med saluhållande av vara
till högre pris än det fastställda
eller bjudande av sådant högre
pris anses, om för överlåtelse av
varan, på sätt i första stycket sägs,
kräves eller bjudes i annat än penningar
utgående vederlag till värde,
uppenbarligen överstigande det fastställda
priset.

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

Kungl. Maj:ts förslag.

Till böter, som i första stycket
sagts, dömes ock den, som, med
vetskap om att högsta belopp för
kostnad är enligt 4 § bestämt, för
kostnaden gör sig till godo högre
belopp eller ock i annat än penningar
utgående vederlag till värde,
uppenbarligen överstigande det bestämda
beloppet.

Utskottets förslag.

Till tstraff, som i första stycket
sagts, dömes ock den, som, med
vetskap om att högsta belopp för
kostnad är enligt 4 § bestämt, för
kostnaden gör sig till godo högre
belopp eller ock i annat än penningar
utgående vederlag till värde,
uppenbarligen överstigande det bestämda
beloppet.

Samma lag vare, där någon handlar i strid mot sådan av honom
avgiven utfästelse, som i 5 § avses, eller bryter mot det i samma paragraf
stadgade förbudet,

eller, vid förfrågan av Konungens befallningskavande eller enligt
dess uppdrag av kronobetjänt, vägrar att lämna upplysning, varom i
6 § förmäles, eller vid sådan förfrågan eller vid undersökning, som i
samma paragraf sägs, söker vilseleda om sitt innehav av någon i 1 §
avsedd vara.

9 §•

Delaktighet i förseelse mot denna lag straffas efter ty i 3 kap.
strafflagen är stadgat.

10 §.

Den, som under tid, då han
är ställd under tilltal för förseelse
mot denna lag eller enligt 7 § given
föreskrift, fortsätter samma förseelse,
skall, då han därtill varder
lagligen förvunnen, för varje gång
stämning därför utfärdats och delgivits,
fällas till de böter, som äro
stadgade för sådan förseelse.

10 §.

Den, som under tid, då han
är ställd under tilltal för förseelse
mot denna lag eller enligt 7 § given
föreskrift, fortsätter samma förseelse,
skall, då han därtill varder
lagligen förvunnen, för varje gångstämning
därför utfärdats och delgivits,
fällas till de böter eller det
fängelsestraff, som äro stadgade för
sådan förseelse; dock må fängelsestraffet
icke överstiga ett år.

14 Lagutskottets utlåtande Nr 48.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

11 §•

Förseelse mot denna lag eller enligt 7 § given föreskrift skall
åtalas av allmän åklagare.

Åtal för förseelse mot föreskrift, varom i 7 § förmäles, anhängiggöra
i stad hos polisdomstol, därest särskild sådan är inrättad, men
eljest hos poliskammare och, där sådan icke finnes, vid allmän domstol
samt å landet vid allmän domstol. Förseelse, som i 8 § sägs, åtalas
vid allmän domstol. Om klagan över domstols eller poliskammares
beslut i dessa mål gälle vad i allmänhet angående besvär i brottmål
finnes förordnat.

12 §.

Böter för förseelse mot föreskrift,
som i 7 § omförmäles, tillfälle
med en tredjedel åklagaren och
med två tredjedelar livsmedelsnämndens
kassa.

Av böter, som ådömas enligt
8 §, tillfälle en tredjedel, dock högst
femhundra kronor, åklagaren och
återstoden kronan.

Finnes särskild angivare, tage
han hälften av åklagarens andel.

Saknas tillgång till böternas
fulla gäldande, skall förvandling ske
enligt allmänna strafflagen.

12 §.

Böter för förseelse mot föreskrift,
som i 7 § omförmäles, tillfalla
livsmedelsnämndens kassa, »ten böter,
som ådömas enligt 8 §, tillfalla
kronan. Saknas tillgång till böternas
fulla gäldande, skall förvandling
ske enligt allmänna strafflagen.

13 §.

Konungen äge meddela de närmare föreskrifter, som må erfordras
för tillämpning av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1918 och gäller till och med
den 30 april 1919.

Lagutskottets utlåtande Nr 48. 1»

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Förordnande, som jämlikt lagen den 30 maj 1016 om fastställande
av högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden m. in. av Konungen eller Kontingent
befallningshavande givits om högsta pris å vara eller om högsta belopp
av kostnad för transport eller tillhandahållande av vara, må, utan hinder
av vad i samma lag eller i lagen den 27 april 1917 angående fortsatt
tillämpning av lagen den 30 maj 1916 är därom annorlunda stadgat,
fortfarande lända till efterrättelse, såsom vore förordnandet enligt denna
lag meddelat; dock må varken förordnande, som givits jämlikt lagen
den 30 maj 1916, eller sådant, som meddelats enligt denna lag, gälla
längre än till och med den 30 april 1919. Vad nu är stadgat skall
äga tillämpning även i fråga om bestämmelser, som jämlikt 6 § i lagen
den 30 maj 1916 eller 7 § i denna lag meddelats av Konungens befallningshavande.

Beträffande sådan under tiden för denna lags giltighet begången
förseelse, som avses i 7 eller 8 §, skall vad i lagen är stadgat fortfara
att gälla även efter den 30 april 1919;

samt .

B) att motionerna nr 112 och 376 i andra kammaren,
i den mån de icke kunna anses besvarade
genom vad utskottet under mom. A) hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 april 1918.

På lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.