Lagutskottets utlåtande Nr 48 (Utlåtande 1916:LU48 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

Nr 48.

Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1916 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 13, 16 och
41 §§ i lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 samt
till lag om utsträckt rätt att i visst arbete använda manliga
minderåriga av viss ålder dels ock två i ämnet
väckta motioner.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Alexanderson,

Trana*), Söderbergh, Stärner, Knut Larsson*), Rogberg, greve Spens,
Dahl*), Lindhagen*), Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Karlsson
i Fjäl*), Borg*), Holmdahl, Igel och Lorentzon*).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 17 mars 1916 dagtecknad proposition, nr 116, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande här
nedan intagna förslag till

l:o) lag om ändrad lydelse av 13, 16 och 41 §§ i lagen om arbetarskydd
den 29 juni 1912 och

2:o) lag om utsträckt rätt att i visst arbete använda manliga
minderåriga av viss ålder.

I samband med denna proposition, som hänvisats till lagutskottet,
har utskottet till behandling förehaft följande med anledning därav
väckta motioner, nämligen inom första kammaren nr 102 av herr Strömberg,
med instämmande av herrar friherre Fleming, Ekelund, friherre
C. J. Beck-Friis, Svensson, Knut Larsson, Norman, Johan E. Ekman och
Nyländer, samt inom andra kammaren nr 260 av herrar Törnkvist,
Söderberg i Stockholm, Hallén, Christiernson, Vennerström, Johansson i
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 saml. 37 höft. (Nr 48.) 1

Utskottet.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 48.

Sollefteå,. Nilsson i Kristianstad, Anderson i Råstock, Skareen, Ingvar son,
Eriksson i Grängesberg och Waldén.

Beträffande grunderna för de ifrågavarande lagförslagen får utskottet,
i den mån ej redogörelse därför här nedan lämnas, hänvisa till
den kungl. propositionen.

I fråga om vad motionärerna hemställt samt vad de till stöd för
sina yrkanden anfört tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna, i den
mån desamma icke finnas införda här nedan i samband med behandlingen
av de kungl. förslagen i de delar, ifrågavarande motioner för
varje särskilt fall avse.

De i förevarande proposition föreslagna lagändringarna åsyfta, såsom
av departementschefens anförande till statsrådsprotokollet framgår,
att med hänsyn till dels det inom olika arbetsgrenar mer och mindre
starka skyddsbehovet, dels önskvärdheten att åt minderåriga arbetare
bereda arbetstillfällen eller yrkesutbildning, dels ock näringarnas behov
av arbetskraft bereda vissa begränsade möjligheter till undantag från
arbetarskyddslagstiftningens bestämmelser rörande minderårigas användande
i industriellt arbete. De ifrågasatta lagändringarna beröra förbudet
mot minderårigas användande till nattarbete ävensom stadgande!) a
om åldersgränser, intygsböcker och läkarbesiktning i vissa arbeten, som
bedrivas under särskilt gynnsamma förhållanden.

Enligt lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912, vilken lag trädde
i kraft den 1 januari 1913, kunna, såsom i den kungl. propositionen
framhålles, minderåriga användas till nattarbete enligt så att säga tre
olika regimer. Dels medgiver 13 § d) direkt och utan begränsning till
verksamhetens art nattarbete för yngling över 16 år under förutsättning,
att arbetstiden är begränsad till högst 8 timmar av dygnet och arbetet
icke oftare än under var tredje vecka infaller å tid mellan kl. 11 e. m.
och kl. 5 f. m. Dels må enligt 16 §, vars tillämpning är begränsad till
ynglingar över 16 år och till arbete å större arbetsställen, som av tekniska
skäl måste oavbrutet fortgå såväl natt som dag eller tidvis måste
forceras, Konungen vid behov kunna medgiva eftergift från de i § 13 d)
förekommande bestämmelserna. Dels slutligen må, enligt den i lagen
sist upptagna övergångsbestämmelse, 8 § 1 mom. i den eljest upphävda
lagen den 17 oktober 1900 angående minderårigas och kvinnors användande
till arbete i industriellt yrke intill utgången av år 1915 i fråga
om ynglingar över 15 år fortfarande tillämpas å arbetsställe, där nämnda
lagrum dittills vunnit tillämpning. Å dessa arbetsställen — bestämmelsen
avser allenast gruvarbete ävensom arbete vid masugnar eller

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

hyttor, stång]ärnsbruk, manufakturverk och andra industriella anläggningar,
där arbetet förutsätter så kallad ständig eld, ävensom vid sågverk
och därmed förenade brädgårdar — må i kraft härav arbetstiden
''under iakttagande av vissa villkor utsträckas till i medeltal 12 timmar
av dygnet och förläggas jämväl till annan tid än mellan kl. 6 f. m. och
kl. 7 e. in. Sistnämnda undantagsbestämmelse har från innevarande års
början upphört att gälla, men lärer enligt tyst överenskommelse fortfarande
tillämpas.

Efter framställning från socialstyrelsen har Kungl. Maj:t nu i fråga
om bestämmelserna om minderårigas användande i nattarbete föreslagit
jämkningar i två olika hänseenden, för vilka utskottet här nedan vill
redogöra var för sig.

Enligt den föreslagna ändringen i 13 § d) arbetarskyddslagen
skulle möjlighet beredas att använda minderårig — förutsatt alltjämt
att arbetstiden är begränsad till högst 8 timmar av dygnet — till arbete
å tid mellan kl. 7 e. m. och kl. 6 f. m., ändå att arbetet därigenom
oftare än var tredje vecka kommer att infalla å tid mellan kl.
11 e. m. och kl. 5 f. m.; villkor härför skulle vara, att arbetet ifråga om
de tider på dygnet, då det skall utföras, är anordnat på sätt, som av
vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare godkänts.

Till stöd härför har i den kungl. propositionen åberopats en av
socialstyrelsen i ärendet avgiven framställning, däri styrelsen såsom sin
mening uttalar, att den nu gällande föreskriften, att arbetet icke oftare
än under var tredje vecka må infalla å tid mellan kl. 11 e. m. och kl.
5 f. m., vore ägnad att vid glasbruk och anrikningsverk samt måhända
i viss mån även vid pappersmassefabriker onödigtvis försvåra de minderårigas
användande i ett arbete, beträffande vilket nödiga förutsättningar
för sådan användning eljest förelåge. Sålunda torde vid anrikningsverk
skiftindelningen ofta vara så anordnad, att ombyte ägde rum klockan 4
förmiddagen, vilket medförde, att de, som den ena veckan slutade klockan
4, började arbeta vid samma klockslag den andra — de komme alltså
att två veckor i följd arbeta å tid mellan klockan 11 eftermiddagen och
5 förmiddagen. För att kunna sluta arbetet tidigare å lördagarna började
å vissa arbetsställen första skiftet (vid 2-skiftsindelning) å nämnda
dagar tidigare än vanligt, till exempel klockan 3, varav följde att för
samma lag en dag varannan vecka arbetet infölle å tid mellan nämnda
klockslag. Åven förekomme, såsom till exempel vid ett fönsterglasbruk,
att skiftindelningen vore glidande på det sätt, att mellan 8-timmarsskiften
inlagts en rast om 1 timme. Indelningen förskötes sålunda 3
timmar varje dygn, vilket medförde, att ett lag, som till exempel en

Herr Törnkvists
m. fl.
motion.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 48.

dag började arbeta klockan 4 förmiddagen, redan fjärde dagen därefter
komme att utsträcka sitt arbete till klockan 12 midnatt.

Bestämmelsen, att arbetet icke oftare än under var tredje vecka
finge infalla å tiden mellan klockan 11 e. m. och klockan 5 f. m., ansåge
styrelsen icke vara från skyddssynpunkt behövlig, men otvivelaktigt
ägnad att medföra åtskilliga svårigheter; det med bestämmelsen avsedda
syfte, nämligen att förhindra minderårigas användande till övervägande
fortsatt nattarbete, syntes kunna i samma grad vinnas genom
en föreskrift, att den minderåriges arbetstid i genomsnitt icke till övervägande
del finge infalla å tid mellan kl. 7 e. m. och kl. 6 f. m.

I enlighet härmed avfattades även lagrummet i det till lagrådet
remitterade förslaget. I anledning av en erinran av lagrådet om önskvärdheten
av, att den tid, som skulle ligga till grund för en dylik genomsnittsberäkning,
bleve i lagrummet angiven, men detta befunnits
förenat med svårigheter, blev förslaget omlagt på sätt ovanstående
redogörelse utvisar.

Herr Törnkvist m. fl. hava i sin motion yrkat, att 13 § d) måtte
erhålla följande ändrade lydelse:

»Den minderårige må icke användas till arbete å tid mellan kl. 7
e. m. och kl. 6 f. m.; dock må minderårig av mankön, vilken fyllt
sexton år, användas till arbete å tid, som nu är nämnd, där hans arbetstid
är begränsad till högst åtta timmar av dygnet samt tillika arbetet
icke oftare än under var tredje vecka infaller å tid mellan kl. 10 e. m.
och 4 f. m.»

Till stöd härför har anförts:

»Den vidsträckta befogenhet, som enligt det kungl. förslaget skulle
lämnas yrkesinspektör eller bergmästare, synes icke tillrådlig. Åven om
större olägenheter ej skulle uppstå av ett sådant stadgande, måste det betraktas
som högst både olämpligt och farligt, att yrkesinspektör eller bergmästare
skulle äga befogenhet att, efter uppfyllande av vissa av dem fastställda
betingelser, medgiva nattarbete oftare än vad i lagen stadgas.
Syftet med denna del av sociallagstiftningen måste vara att till det minsta
möjliga inskränka nattarbetet för både äldre och yngre arbetare. Sedan
riksdagen i fjol avlät en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning
om i vilken omfattning och under vilka förhållanden nattarbete för
män förekommer inom industrien samt, om utredningen därtill giver anledning,
förslag till inskränkande bestämmelser för mäns nattarbete inom
vissa industrier föreläggas riksdagen, synes det desto mindre lämpligt
att nu företaga utsträckning av minderårigas nattarbete. Kungl. Maj:ts

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

nu framlagda förslag till stadgande i fråga om minderårigas användande
till nattarbete går i motsatt riktning, det upphäver till dels nu gällande
bestämmelse, att minderårig över 16 år icke må användas till nattarbete
i industriellt yrke under nattens sex timmar eller tiden kl. 11 e. m. till kl. 5
f. m. oftare än var tredje vecka. I stället för att åt yrkesinspektör eller
bergmästare lämna en befogenhet med så stor räckvidd vore det skäl i
att överväga, om icke tiden »kl. 11 e. m. och kl. 5 f. in.» borde ändras.
De flesta invändningarna mot detta stycke i lagen synas gälla, att skiftsindelningen
i regel sammanfaller med tiden kl. 4 f. m. och att här omhandlade
yngre arbetskraft borde stå till förfogande just vid det nya
arbetsskiftets inryckning i arbete. Genom att fasthålla vid proportionen
6 timmars obeskuren nattfrihet och fastställa den tid, under vilken arbete
av minderåriga över 16 år får ske högst var tredje vecka, till M. 10 e. in.
och kl. 4 f. to.» i stället för »kl. 11 e. m. och kl. 5 f. m.», synas de
anförda olägenheterna vid skiftsindelningen kunna bliva avhjälpta.»

Utskottet finner väl, med hänsyn bl. a. till vad i den kungl. propositionen
blivit upplyst om förekomsten av s. k. glidande skiftindelning,
den av motionärerna föreslagna anordningen icke vara till fyllest för
avhjälpande av de av socialstyrelsen påpekade olägenheterna. Men å
andra sidan kan det enligt utskottets mening med fog ifrågasättas, huruvida
icke den befogenhet, som enligt lagförslaget lämnas yrkesinspektörer
och bergmästare, blivit alltför obestämt angiven. Kungl. Maj:t
förutsätter, att erforderliga direktiv för utövandet av denna befogenhet
komma att meddelas av socialstyrelsen. Det synes emellertid utskottet
lämpligt, att redan i lagen själv angives den princip, som bör komma
till användning vid medgivande av undantag från den allmänna regeln.
Och det synes därvid ligga närmast. till hands att föreskriva, att den
ifrågasatta arbetstidsindelningen befinnes ur skyddssynpunkt likvärdig
med den anordning, som i lagtexten utmärkts såsom betryggande.

Den andra, i den kungl. propositionen ifrågasatta bestämmelsen om
minderårigs nattarbete innehålles i det säx^skilda förslaget till lag om
utsträckt rätt att i visst arbete använda manliga minderåriga av viss
ålder. Enligt detta förslag skulle ovanberörda övergångsbestämmelse i
arbetarskyddslagen vinna utsträckt tillämpning, i vad angår ynglingar
över 16 år, intill utgången av år 1917. Åven detta förslag är, såsom
av propositionen inhämtas, föranlett av framställning från socialstyrelsen,
däri framhållas de svårigheter, som för arbetsgivarna inom här ifrågavarande
industrier, speciellt järnhanteringen, skulle uppstå, därest arbetar -

Vtsleottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

Herr Strömbergs
motion.

skyddslagens bestämmelser om minderårigs arbetstid nu omedelbart
genomfördes, samt önskvärdheten av att genom övergångstidens förlängning
. erhålla möjlighet att bättre bedöma, huruvida dessa svårigheter
verkligen, såsom från industrihåll gjorts gällande, äro omöjliga att övervinna.

Med anslutning härtill har herr Strömberg i sin motion yrkat

»dels att riksdagen måtte i Kungl. Maj:ts framlagda förslag till lag
om utsträckt rätt att i visst arbete använda manliga minderåriga av
viss ålder vidtaga den ändring, att användning av dylika minderåriga
på föreslaget sätt medgives intill utgången av år 1920;

dels ock att riksdagen måtte i underdånig skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om verkställande av skyndsam utredning angående behovet
att för särskilda industrier med kontinuerlig drift vidtaga jämkningar
i lagen om arbetarskydd i vad samma lag inskränker möjligheten
att till nattarbete använda minderårige samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill samma utredning kan giva anledning.
))

Till stöd härför har anförts:

))I nådig proposition (nr 116) har Kungl. Maj:t för riksdagen framlagt
förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen om
arbetarskydd samt till lag. om utsträckt rätt att i visst arbete använda
manliga minderåriga av viss ålder. Sistnämnda lagförslag har särskilt
avseende å förhållandena inom järnindustrien och åsyftar att något
undanskjuta de stora olägenheter, som en omedelbar tillämpning av
lagens bestämmelser i fråga om nattarbete för ynglingar under 18 år
otvivelaktigt skulle medföra för nämnda industri. Då förevarande fråga
för industrien äger en utomordentligt stor betydelse, torde några bidrag
till dess allsidiga belysning här vara motiverade.

Redan vid behandlingen i första kammaren av förslaget till den nuvarande
lagen om arbetarskydd begagnade jag tillfället att framhålla —
vad ock redan utskottet uppmärksammat — hurusom nödvändighet förelåge
av särskilda undantagsbestämmelser från lagens stadganden om
nattarbete för minderåriga för industrier med kontinuerlig drift, i första
rummet för järnhanteringen. På direkt förfrågan, som av mig under
debatten framställdes till dåvarande statsrådet och chefen för finansdepartementet
friherre Adelswärd svarade denne, att det vore hans avsikt
att föreslå Kungl. Maj:t »att inom lagens ram genom undantagsbestämmelser
taga hänsyn till nu avsedda förhållanden då arbetets natur så
påkallar, så att ingen rubbning av gängse arbetsmetoder till direkt skada
för produktionen behöver uppstå». Det var under intrycket av det löfte,

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

som sålunda av herr finansministern avgavs, som jag och, efter vad jag
tror mig veta, många andra läto betänkligheterna mot lagen i denna
del falla och med sina röster bidrogo till lagens genomförande. Vi
trodde härvid alla, att det skulle visa sig möjligt att få till stånd sådana
undantagsbestämmelser, varom finansministern talat, så att ingen rubbning
av gängse arbetsmetoder till direkt skada för produktionen skulle
behöva uppstå. Tyvärr har detta dock numera visat sig omöjligt. Finansministerns
löfte har icke kunnat infrias. Inom den nuvarande lagens
ram kunna icke utfärdas några undantagsbestämmelser, som råda bot
på olägenheterna. Järnindustrien hotas sålunda, därest lagens bestämmelser
om nattarbete för minderåriga skola träda i tillämpning för
samma industri, att på det betänkligaste skadas och faran är ej inskränkt
till en ekonomisk risk för själva industrien utan har en vida
större social och nationalekonomisk räckvidd.

För åskådliggörande av frågans innebörd tillåter jag mig här nedan
återgiva, de huvdsakligaste delarne av ett yttrande, som under år 1915
blivit till socialstyrelsen avgivet af Järnbrnksförbundet i anledning av
eu utav socialstyrelsen gjord förfrågan beträffande behovet att till nattarbete
använda minderåriga av mankön, som fyllt sexton år, i större
utsträckning, än som inedgives i lagen om arbetarskydd. Sedan Järnbruksförbundet
redogjort för resultatet av en enquete angående 16- och 17-åringars användning i nattarbete — enligt vilken vid 19 olika järnverk
sysselsattes omkring 780 dylika minderåriga — heter det:

För samtliga sålunda angivna verk gäller, att ynglingarna använts
och fortfarande skulle användas för lättare, efter deras ålder och kroppskrafter
avpassade sysselsättningar, huvudsakligen bestående i hantlangning
och utförande av vissa arbeten, son kräva tidigt inövande av de
erforderliga handgreppen. -— — — — — — — — — — — _ _

A alla de platser, där ynglingar under 18 år sålunda funnit användning,
har deras skiftindelning sammanfallit med de äldre arbetarnes,
och av den tonlön, som för hela laget blivit fastställd, oftast genom eu
till gällande kollektivavtal upprättad tonlönslista, har ock genom samma
lista bestämts den procentsats, som skulle tillkomma den eller de platser,
som bekläddes av minderåriga. Någon möjlighet att för olika arbetare
i samma lag ordna olika skiltindelning, så att arbetare över 18 år
skulle fortfarande få arbeta med hittills gällande arbetstider, medan för
16- och 17-åringar en viss reducering av arbetstiden skulle ske, föreligger
å de allra flesta arbetsplatser icke. Ifrågavarande ynglingar äro
nämligen mestadels anknutna till respektive verks gång på enahanda
sätt, som de övriga arbetarne i laget, och utom de arbetstekniska skäl,

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

som sålunda absolut hindra ett permitterande av ynglingarna tidigare
än av de äldre arbetarne, är det ock flere andra skäl, som härvidlag
tala bestämt emot olika arbetstider för olika arbetare. Erinras må härvid
allenast om den ökade oregelbundenhet, som skulle uppkomma i
arbetarnes hem i avseende å vilotider, måltidstimmar o. s. v. för far
och son eller för bröder av olika åldersklasser. Skall sålunda en ändring
av arbetstiden genomföras för en grupp av arbetare i de skiftgående
verken, måste samma ändring ock vidtagas för de övriga arbetarne.

Som för kungl. socialstyrelsen torde vara väl bekant, är den förhärskande
arbetsindelningen i de skiftgående avdelningarna av vårt lands
järnverk sådan, att endast två skiftlag omväxla, till följd varav arbetstiden
under vanliga vardagsdygn blir i medeltal tolv timmar per dygn.
Ett möjliggörande av just denna arbetstid, särskilt i järnverken, har
ock för de minderårigas del uttryckligen avsetts i förutnämnda lag den
17 oktober 1900 § 8 mom. 1. Sant är, att å flertalet arbetsplatser under
ett eller flere skift per dygn tillämpas vissa raster, varigenom den effektiva
arbetstiden (nettoarbetstiden) för de skiftgående arbetarne kommer
att understiga tolv timmar per dygn. Då emellertid rasternas längd för
samma arbetslag endast å ytterst enstaka platser uppgår till sammanlagt
så mycket som 1 Vä timme per dygn, vilken tidslängd torde vara
maximum, finner man, att nettoarbetstiden även å platser, som hava
rikligast tillmätta raster, dock icke understiger i medeltal 10 Va timmar
per dygn.

Att ytterligare öka rasternas längd, så att man på denna väg kan
komma ned i en effektiv arbetstid för arbetslagen i de skiftgående verken
av högst 10 timmar per dygn, är icke tillrådligt. Verkens ekonomi förbjuder
avgjort — särskilt i dessa tider med rådande abnorma priser å bränsle
och andra materialier -— en dylik misshushållning, utan synes det tvärtom
vara önskvärt, att utvecklingen kunde gå i motsatt riktning och
verkens kapacitet sålunda i allt högre grad utnyttjas, så att vårt lands
industri i detta hänseende kunde komma i jämnhöjd med vad som
presteras i de stora industriländerna.

Den väg, som nu av många anvisas för den önskvärda utvecklingen,
är införande av treskiftsystemet (tre arbetslag om vart och ett åtta
timmar per dygn). Detta system har inom vårt land införts vid en del
hyttor, särskilt vid de mest krävande platserna i dessa (uppsättare), men
däremot har systemet icke annat än rent undantagsvis vunnit tillämpning
i martin- och valsverk samt övriga skiftgående verk.

Här torde icke vara platsen att ingå på en jämförelse mellan treskift-
och tvåskiftsystemen ur olika synpunkter och på det ena eller

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

andra systemets företräde och större användbarhet för vårt lands järnverk.
Det lärer vara till fyllest att på sätt redan skett konstatera tvåskiftsystemets
faktiska överhand inom vår nu ifrågavarande industri och
att härtill lägga, att någon övergång i allmännare omfattning till treskiftsystem
vid järnverken måste anses för närvarande otänkbar. Möjligheten
härtill är utesluten först och främst på grund av den redan nu
ytterst kännbara bristen på kunniga arbetare, men ock på grund av
bristande tillgång även i övrigt på nödvändiga resurser, särskilt i form
av bostäder. Att framtvinga en så radikal omvälvning av arbetsförhållandena
inom industrien torde ej heller med lagen om arbetarskydd
hava varit avsedd.

Med den föregående framställningen är svaret redan givet på den
av kungl. socialstyrelsen uppställda frågan på vad sätt, med hänsyn
tagen till olika skiftindelningar och övriga arbetsförhållanden, de minderårigas
arbete med tillämpning av eftergift skulle kunna ordnas, så att
deras arbetstid ej komme att överskrida tio timmar av dygnet eller 60
timmar i veckan. Även om man med arbetstid här avser netto-arbetstid
och icke, såsom i 1900 års lag, bruttotid, måste svaret likväl bliva, att
en dylik anordning, som här ifrågasatts, icke kan genomföras.

År alltså möjligheten av en generell eftergift från lagens bestämmelser
bunden inom de snäva gränser, som sålunda av kungl. socialstyrelsen
— helt säkert i enlighet med lagens egen formella avfattning
— uppställts, måste det sägas, att järnverken i stort sett icke hava någon
nytta av en dylik eftergift, och följden härav blir vidare den, att ifrågavarande
ynglingar måste avskedas. I det följande skola nu några synpunkter
framhållas, som starkt göra sig gällande inför den ytterst nedslående
utsikten av en dylik nödvändighet.

Främst frågar man sig då om de nu vid årsskiftet ikraftträdande
bestämmelserna om 16- och 17-åringar verkligen motiverats av något
behov för dessa ynglingars eget vidkommande av minskat arbete: har
det med andra ord kunnat i minsta mån göras sannolikt, att det arbete,
som vid järnverken hittills i enlighet med 1900 års lag krävts av dessa
ynglingar, i någon mån skadat vare sig deras fysiska eller andliga hälsa
och utveckling? Järnindustriens män äro för sin del icke tveksamma
om svaret på denna fråga: berörda arbete har ingalunda skadat men väl
varit till nytta för pojkarne i alla avseenden.

Vad arbetets inverkan i fysiskt hänseende beträffar torde det vara
ett notoriskt faktum, att arbetet i fråga stärker ynglingarna och utvecklar
dem. Sällan ser man annorstädes, vare sig i städer eller på landsbygd,
arbetareungdom av sådan spänstighet och sådan kroppsutveckling
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 87 höft. (Nr 48.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

som vid de stora bruken. Detta förhållande hör man ofta intygas,
exempelvis av personer, såväl läkare som militärer, vilka handhava arbetet
med inskrivningsförrättningarna och därvid hava rikliga tillfällen att
göra jämförelser mellan olika orters ungdom. Väl förekomma även vid
bruken då och då ynglingar med svagare fysik; den obligatoriska årliga
läkarebesiktningen utgör dock en borgen för att en sådan yngling icke
sättes till arbete, som är för tungt för honom, varjämte man ock kan
vara viss att arbetsgivare, förmän och föräldrar hava blicken öppen för de
risker, som i dylika fall kunna vara för handen.

Ynglingens andliga utveckling efter slutad skolgång främjas ock i
hög grad av sådant arbete, som hittills givits honom. Hans eget intresse
att få börja arbeta och göra skäl för sig, att gå i arbetslag med
äldre och känna sig som »karl», är ett intresse, som ovillkorligen bör
på lämpligt sätt tillvaratagas och omhuldas i stället för att alldeles
stäckas. Och stäckt bliver utan tvivel detta intresse, om hinder skola
resas mot ynglingens sysselsättande före 18 års ålder i de verk, dit hans
håg stått långt innan nämnda ålder.

Sysslolöshetens stora fara lurar nämligen på en sådan yngling under
de två år, med vilka hans väntetid förlängts. Hans skolgång är slutad,
ytterligare påbyggnad på denna i form av yrkesskolor eller dylikt kan
icke genomföras, någon produktiv sysselsättning kan ej beredas honom.
Följden blir att han, liksom hans jämnåriga, nödgas att slå dank, och
därmed har deras fysiska och andliga utveckling utsatts för vida större
risker, än som hittills varit fallet, då ynglingarna fått gå i arbete.

Men ej blott dessa 16- ''och 17-åringar själva lida av en dylik nödtvungen
sysslolöshet. Åven deras föräldrar och de hem de tillhöra bliva
härvid lidande. Här skall bortses från vådan ur andra synpunkter och
endast framhållas en: det pekuniära bidrag, som en sådan yngling i så
otaligt många fall nu kan av sin arbetslön lämna till familjens uppehälle.
Det blir otvivelaktigt ökade bekymmer i ett flertal hem med
många barn, där hittills sönernas arbetsförtjänst varit ett gott tillskott,
att ej tala om de ingalunda sällsynta fall, där familjefadern fallit ifrån
och där hans änka just på sina större pojkars förtjänst kunnat väl draga
sig och de sina fram och sluppit falla det allmänna till last.

I det föregående har talats om ynglingarnas och deras anhörigas
intresse i den fråga, som nu är före. Ett icke mindre viktigt intresse
föreligger dock för industrien att få hithörande spörsmål ordnade på ett
verkligt förnuftigt sätt.

Härvid skall endast i förbigående beröras den redan här ovan omnämnda
bristen på kunniga arbetare, som på senare år framträtt allt

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

starkare i vårt land i mån av den industriella utvecklingen. Skola nu
arbetsgivare nödgas att ersätta de hundratal av 16- och 17-åringar, som
hittills kunnat användas i järnverken, med äldre arbetare, blir naturligtvis
bristen på dylika allt kännbarare och kommer att göra sig så mycket
mera gällande efter hand som vårt lands industri eventuellt kommer i
åtnjutande av det ytterligare uppsving, som förväntas bliva en följd av
de genom världskriget inträdda förhållandena. Märkas bör ock härvid
den sugning efter arbetare, som med all säkerhet kan förväntas från
de stora krigförande länderna för ersättande på industriplatserna av arbetare,
som utkallats i militär tjänstgöring och häri stupat eller för sitt
kommande liv gjorts obrukbara.

Den huvudsakligaste uppmärksamheten måste emellertid ägnas den
stora vikt, som i valsverken och manufakturverken ligger på arbetsskicklighetens
och arbetsvanans uppammande och främjande redan på
ett tidigt stadium. Som bekant måste en hel del speciella handgrepp,
nödvändiga för vissa arbetens utförande, inläras redan från den tidiga
ungdomen, medan kroppen ännu är mjuk och böjlig och innan intresset
ännu hunnit svalna. Särskilt är detta fallet med ett flertal av de arbeten,
som förekomma i järnverkens skiftgående avdelningar. Ofantligt
mycket beror här på handgreppen och vanan och på att arbetarens anlag
verkligen göra honom lämplig för den plats han bekläder. Och
anlagen göra sig märkbara och kräva ett tillvaratagande just under de
år ynglingen nu skulle på grund av en olämplig lagstiftning tvingas
att gå sysslolös. Förhindras ynglingarna att redan före 18 års ålder
pröva sina anlag och söka skaffa sig nödig färdighet, kunna de icke
bliva dugliga att vid inträdet i mannaåldern fylla de krävande platserna
inom järnverksindustrien.

Ett exempel, som härvid bör särskilt omnämnas, är tråd- och finverksvalsaren.
De färdigheter, som krävas av en dylik, kunna ingalunda
börja inläras först efter fyllda 18 år. För mången står det därför nu
som en gåta, huru man i framtiden skall på dessa platser få så dugliga
arbetare, som ovillkorligen krävas vid de många järnverk, där valsning
av ifrågavarande slag förekommer.

En omständighet, som härvidlag också bör uppmärksammas, är den,
att värnpliktsåldern numera inträder ett år tidigare än förr. Härigenom
sker ett tidigare avbrott i arbetarens ännu icke avslutade utbildning,
och säkerligen kommer härav att för industrien förmärkas en menlig
inverkan ur ovan angivna synpunkter.

I sammanhang med vad som ovan sagts må vidare framhävas den
betydelse, som vanan vid det allmänna arbetet i järnverk obestridligen

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

har. Ej för tyngden i arbetet; annat arbete kan mången gång vara
tyngre men dock lättare för den ovane än arbetet i ett järnverk. Men
väl för temperaturförhållandena, som göra det sistnämnda arbetet för
den från ungdomen ovane mången gång svåruthärdligt, men däremot
lätt för den, som från tidiga år vant sig därvid, särskilt om denne därtill
har generationers intresse för arbetet vid ugnar och gående verk
i blodet och fått i de bildbaraste åren börja omsätta detta intresse i
produktiva prestationer.

Av vad ovan anförts torde hava framgått den stora vikten av att
frågan om 16- och 17-åringarnas arbete i järnverken löses på sådant
sätt, att det blir möjligt att fortfarande sysselsätta dessa ynglingar i
i det skiftgående arbetet. Sättet för en sådan lösning kan knappast
bliva annat än som redan antytts, nämligen att 1900 års lags bestämmelser
i fråga om dylika minderåriga må fortfarande i huvudsak få
gälla. Kan detta ej genomföras utan en ändring i lagen om arbetarskydd
— och det torde kunna befaras att läget är sådant — är det för järnbruksindustrien
ett önskemål av utomordentlig vikt, att en dylik lagändring
må komma till stånd snarast möjligt i början av nästkommande
år och att kungl. socialstyrelsen för ändamålet vidtager de mest energiska
åtgärder. Järnbruksindustrien ser eljest med stort bekymmer
framtiden an.’

Det ovan citerade yttrandet är undertecknat av Järnbruksförbundets
styrelse, bestående av cheferna för ett flertal av industriens förnämsta
verk med rik erfarenhet och obestridlig insikt just om de förhållanden,
varom här är fråga. Vad av dem anförts har man icke rättighet att
utan vidare frånkänna all betydelse i tanke att de uttryckta farhågorna
äro överdrivna och att saken nog skall, blott lagen får träda i full tillämpning,
kunna låta sig ordnas på ett tillfredsställande sätt t. ex. genom
införande av tre skiftlag eller genom någon annan anordning, som det
måhända kan ligga nära till hands, särskilt för en utomstående, att giva''
anvisning på såsom en enkel lösning av den gordiska knuten, men som
i praktiken icke låter sig så lätt genomföras.

Socialstyrelsen har ock, då den grep sig an med arbetet att bereda
det nu framlagda förslaget, visat god vilja till förståelse för järnindustriens
svårigheter. Under de resor ut till arbetsplatserna, som byråchefen
och sekreteraren på styrelsens 2:dra byrå enligt vad som framgår
av socialstyrelsens redogörelse, företagit, torde de ock otvivelaktigt
hava kommit till den övertygelsen, att förhållandena ovillkorligen krävde
en lagändring, och frågan var blott vilken form denna lagändring skulle

Lagutskottets utlåtande Nr 48. 13

få. Eu förlängning enbart av övergångsbestämmelsen fann man enligt
socialstyrelsens nyssnämnda redogörelse icke innebära någon verklig lösning
av frågan utan endast ett uppskov därmed. Ändring i lagens
realbestämmelser ansågs nödvändig.

Så utarbetades av socialstyrelsen olika förslag i dylikt hänseende,
för vilka i den skrivelse från socialstyrelsen, som återgivits i den kungl.
propositionen, utförligt redogöres. Där omtalas ock att intet av dessa
förslag vare sig å arbetsgivarnes eller å arbetarnes sida vunnit det stöd,
som måste anses erforderligt för att trygga dess förverkligande. Vid
sådant förhållande har socialstyrelsen ansett sig nödgad att avstå från
försöket att giva frågan den lösning, som på grund av de föreliggande
förhållandena ansetts erforderlig, och beslöt sig socialstyrelsen i stället
för att förorda det nu framlagda förslaget om förlängning av övergångsbestämmelsen,
ehuru socialstyrelsen kort förut betraktat denna utväg
såsom innebärande endast ett uppskov med frågan.

Ja, ett uppskov innebär för visso Kungl. Maj:ts förslag i denna del.
Järnindustrien kan med all säkerhet icke under den korta tid, varmed
övergångstiden förlängts, eller ens under en vida längre tid ordna sig
för lagens ikraftträdande på ett sådant sätt, att de framhållna olägenheterna
försvinna. Man kommer att i slutet av år 1917 stå precis på
samma punkt som i slutet av år 1915, nämligen inför utsikten att med
övergångstidens utlöpande arbetsgivarne vore tvingade att avskeda massor
av 16- och 17-åringar. Ett nytt förslag om ytterligare förlängning
av övergångstiden blir då oavvisligen nödvändigt, såframt icke ett förslag
kan till dess åstadkommas, som innebär en verklig lösning av frågan.
Men därtill synes, i det läge frågan nu ligger och efter det negativa
resultatet av socialstyrelsens hittills gjorda försök, tiden vara
alltför knapp. För att frågan skall kunna bliva föremål för den allsidiga
och omsorgsfulla utredning, som dess vikt utan tvivel förtjänar,
och för att ett förslag må kunna framkomma, som verkligt löser frågan
men icke undanskjuter densamma, torde en övergångstid på ytterligare
fem år vara fullt motiverad.»

Å andra sidan hava herr Törnqvist m. fl. i sin förut omnämnda
motion yrkat, att förslaget till lag om utsträckt rätt att i visst arbete
använda manliga minderåriga av viss ålder, måtte av riksdagen givas
följande ändrade lydelse:

»Härigenom förordnas som följer:

Har med tillämpning av sista stycket i övergångsbestämmelserna
till lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 arbetstiden för minderårig

Herr Törnqvists
in. fl.
motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

Utskottet.

å något arbetsställe intill utgången av år 1915 varit utsträckt på sätt i
8 § 1 mom. av lagen den 17 oktober 1900 angående minderårigas och
kvinnors användande till arbete i industriellt yrke var medgivet, må å
det arbetsställe minderårig av mankön, som fyllt sexton år, intill utgången
av år 1916 användas i enlighet med de i samma lagrum givna
bestämmelser.»

Motionärerna anföra härom:

»Eu övergångstid av tre år innan minderårighetsbestämmelserna rörande
nattarbete trätt i kraft måste anses vara tillräcklig lång för de
förberedelser, som ansågos nödiga för mötande av den nya lagens strängare
bestämmelser. Då emellertid snart fyra månader gått sedan lagen
av år 1912 i denna del skulle trätt i kraft och vi stå inför det faktum,
att åtgärder av vederbörande arbetsgivare icke vidtagits för lagens
effektiva ikraftträdande redan med innevarande års ingång och ej heller
sedan dess man synes ha förberett sådana åtgärder, kan det kanske vara
av nödvändigheten påkallat, att riksdagen i så måtto bifaller propositionen
i denna del, att övergångsbestämmelserna antagas att gälla allenast
under år 1916.»

Väl kan det enligt utskottets mening icke ifrågakomma, att åt här
avsedda näringar för all framtid medgiva rätt till undantag från arbetareskyddslagstiftningens
föreskrifter om minderårigas arbetstid. Den
minderårige arbetare, som sysselsättes i en arbetsindelning med tre
skift och två lag, såsom inom järnhanteringen är brukligt, och alltså
får arbeta åtta timmar och vila lika lång tid i ständigt växlande följd
under arbetsveckan, kommer därigenom aldrig att därunder få åtnjuta
eu tillräckligt lång sammanhängande, i uppväxtåren mera än eljest behövlig
vilo- och rekreationstid. Men å andra sidan torde icke kunna
förnekas, att, såsom herr Strömberg i sin motion påpekar, industriens,
särskilt järnhanteringens, målsmän haft en ej helt ogrundad anledning
att antaga, att Kungl. Maj:t skulle, där förhållandena så påkallade, inom
lagens ram meddela sådana undantagsbestämmelser, att rubbning av
gängse arbetsmetoder till men för produktionen ej behövde uppstå. Det
är härav förklarligt nog, att man ansett sig kunna uraktlåta att under den
medgivna övergångstiden vidtaga erforderliga åtgärder för driftens omläggande,
genom att t. ex. åtminstone för de minderåriga införa arbetsindelning
med tre i stället för två lag, eller att, om detta ej befunnes görligt
eller lämpligt, vidtaga åtgärder, genom upprättande av yrkesskolor
eller beredande av tillfällen till annat arbete, för att vid industriplatsen
behålla och mot dåliga inflytelser av sysslolöshet bevara ställets upp -

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

växande arbetar ungdom. Såsom bekant har emellertid ovannämnda förväntan
om åtgärder från Kungl. Maj ds sida icke kunnat infrias. I arbetarskyddslagens
16 § är visserligen åt Kungl. Maj:t inrymd möjlighet
till dispens från bestämmelsen i 13 § d), men Kungl. Maj:t är härvid
bunden av stadgande i 13 § a), att arbetstiden för minderårig över 16
år ej må överstiga 10 timmar av dygnet; denna dispensmöjlighet gagnar
alltså icke exempelvis järnverken, där arbetstiden, oavsett förekommande
raster, i medeltal utgör 12 timmar pr dygn och detta med sådan fördelning,
att i genomsnitt på varannan period av 24 timmar komma 16
och på varannan sådan period 8 arbetstimmar. Också har, såsom av
propositionen inhämtas, dispens enligt 16 § beviljats i ytterst ringa omfattning,
under det att vid järnhanteringen och därmed jämställd industri
arbetet bedrivits med stöd av sista övergångsbestämmelsen.

Då man alltså icke torde kunna undgå att medgiva ytterligare anstånd
med genomförandet, så vitt nu är ifråga, av arbetarskyddslagens
bestämmelser, bör enligt utskottets åsikt anståndstiden bestämmas med
fäst avseende å dess uppgift att lämna industrien tillfälle att ordna sig
på sådant sätt, att de anmärkta olägenheterna i möjligaste mån förmildras.
Med hänsyn till de förhållanden, som i herr Strömbergs motion
anförts, lärer ett anstånd vare sig till utgången av innevarande år, varom
i herr Törnqvists m. fl. motion hemställes, eller till utgången av år
1917, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, vara för ändamålet otillräckligt.
Utskottet har ansett övergångstiden skäligen kunna bestämmas till 1918
års utgång. Dock vill utskottet betona, att utskottet härmed icke i
någon mån anslutit sig till det i herr Strömbergs motion framställda
önskemålet om åvägabringande av för industrien behövliga jämkningar
i lagens realbestämmelser; tvärtom bör förväntas, att från industriens
sida erforderliga åtgärder för anpassning efter de genom lagen ändrade
förhållandena ju förr dess hellre vidtagas.

Genom de av Kungl. Maj:t föreslagna ändringarna i 16 och 41 §§
i lagen om arbetarskydd inrymmes åt Kungl. Maj:t möjlighet att i fråga
om lätt arbete, som bedrives i fria luften och icke direkt regleras av
mekaniskt driven maskin, meddela dispens från iakttagande av vissa
föreskrifter rörande minimiålder, anmälningsskyldighet och läkarbesiktning.
Till grund för Kungl. Maj:ts förslag i denna del ligger, såsom
av propositionen inhämtas, dels en framställning från statens industrikommission,
däri, med hänvisning till rådande bränslebrist, betonas önskvärdheten
av att få med större frihet använda minderåriga till vissa
arbeten vid torvberedning, särskilt torvens vändning och stackning, dels

j (\ Lagutskottets utlåtande Nr 48.

ock ett av socialstyrelsen däröver avgivet yttrande, däri det bland annat
heter:

»Till vinnande av utredning i ämnet har socialstyrelsen genom frågecirkulär,
som distribuerats av yrkesinspektörerna, sökt införskaffa vissa
upplysningar rörande minderårigas användande inom torvindustrien. De
inkomna svaren avsågo 106 arbetsställen för tillverkning av torvströ och
25 arbetsställen för bränntorvsberedning eller sannolikt det alldeles övervägande
antalet arbetsställen av ifrågavarande art, där verksamheten var
att anse som industriell. Beträffande de här särskilt avsedda sysselsättningarna,
vändning och stackning av torv, uppgavs hela arbetarantalet
för år 1915 till 5,346, varav 957 minderåriga av mankön och 647 minderåriga
av kvinnkön. Förutom dessa minderåriga, sammanlagt 1,604,
som voro anställda direkt hos arbetsgivaren, lärer ett betydande antal
barn, som åtföljde sina föräldrar för att biträda dem i deras ackordsarbete,
hava använts till nämnda sysselsättningar, Torvens vändning
och stackning, som försiggår under sommarmånaderna, maj—september,
kan endast utföras vid uppehållsväder och skall verkställas, när torven
är lagom torr. Härav följer, att arbetet har en i liög grad tillfällig
karaktär och att någon stadigvarande arbetsstyrka ej gärna kan anställas
för detsamma. Någon bestämd arbetstid lärer ej förekomma, utan
få arbetarna komma och gå, när de vilja. Detta sammanhänger med
det förhållandet, att arbetarna i stor utsträckning hava ifrågavarande
arbete till ^sysselsättning vid jordbruks- eller annat arbete. Arbetet är
lätt och försiggår i fria luften samt påskyndas ej genom samband med
någon mekaniskt driven arbetsprocess. Onekligen kan arbetet med toivens
vändning och stackning med skäl jämföras med arbete inom jordbruket,
och är ju även, vid torvberedning för jordbrukets behov, att
räkna dit. Dessutom är de minderårigas användande till arbetet, såsom
ovan berörts, ofta nog av en sa pass oordnad och tillfällig beskaffenhet,
att det torde möta avsevärda svårigheter att å deras användande tillämpa
arbetarskyddslagens bestämmelser om intygsböcker samt läkarundersökning
och -besiktning.

De skäl, som kunna åberopas för medgivande av större frihet i avseende
å minderårigas användande till arbete a torvfälten, lära emellertid
med lika berättigande kunna anföras till förmån för lättnader med
hänsyn till minderårigas användande till en del andra arbeten. Sålunda
lärer det från skyddssynpunkt ej gärna vara något att erinra mot till
exempel den användning av skolbarn till planerings- och planteringsarbeten,
som under de senare somrarna förekommit i Kiruna. Ehuru
dessa arbeten lära bedrivits i viss mån såsom undervisning, torde de lik -

Lagutskottets utlåtande Nr 48. 17

väl formellt taget vara att anse såsom underkastade bland annat lagens
9 §. Såsom jämförliga med arbetena å torvfälten kunna vidare exempelvis
anföras bärplockning, som ju i avseende å lingon erbjuder betydande
arbetstillfällen, och insamling av kottar till fröklängningsanstalter
samt möjligen malmplockning vid gruvorna ute å marken. Nu berörda
slag av arbeten torde ej kunna räknas till jordbruk, utan lärer åtminstone
lagens 9 § vara tillämplig å dem.

Förutom det mindre tilltalande i att i lagen tillskapa ett särskilt
undantag till förmån för torvindustrien, synas sålunda även reella skäl
tala för att giva undantagsbestämmelsen en mer allmängiltig avfattning.
Lämpligen torde man då kunna, i huvudsaklig överensstämmelse med
ett av yrkesfarekommittén formulerat förslag, låta ifrågavarande undantag
avse lätt arbete, som bedrives i fria luften och icke direkt regleras
av mekaniskt driven maskin.»

De lagbestämmelser, från vilka ifråga om arbete av nu angivet slag
dispens skulle kunna lämnas, äro dels föreskriften i 9 §, att minderårig
icke må i arbete användas före fyllda tolv år eller, beträffande industriellt
arbete av något större omfattning, före tretton, respektive fjorton år,
dels stadgandet i 15 § om skyldigheten att införskaffa intygsbok och
läkarintyg för den minderårige, dels ock stadgandena i 33 § om arbetsgivarens
anmälningsskyldighet och i 35 § om läkarbesiktning å minderårig
arbetare.

Hen- Törnkvist in. fl. hava i sin motion yrkat, att vad Kung!. Maj:t
föreslagit såsom tillägg till 16 och 41 §§ måtte av riksdagen avslås.
Motionärerna hava härom anfört:

»Det nya stycke Kungl. Maj:t föreslår tillfogat § 16 av innehåll att

’I fråga om lätt arbete, som bedrives i fria luften och icke direkt
regleras av mekaniskt driven maskin, må Konungen meddela eftergift såväl
från de i 9 § andra stycket givna förbud som från stadgandena i 15 §’

synes oss alltför vittgående. Inom ''lätt arbete som bedrives i fria
luften och icke direkt regleras av mekaniskt driven maskin’ synes kunna
innefattas också sådant arbete, ex. i brädgårdar, vid hamnar, skeppsvarv,
stenhuggerier etc., som för de minderårigas skydd kräver de försiktighetsåtgärder
9 och 15 §§ i nu gällande lag avser att bereda minderårig.
Denna del av propositionen bör avslås. I konsekvens härmed bör Kungl.
Maj:ts förslag i första stycket § 41 ej heller av riksdagen bifallas.»

I fråga om det slag av arbete, för vilket den nya bestämmelsen i
första hand är avsedd, nämligen vändning och stackning av torv, ävenBiliang
till riksdagens protokoll 1916. 9 smil. 37 höft. (Nr 48.) 3

Herr Törnkvists
m. fl.
motion

Utskottet.

18 Lagutskottets utlåtande Nr 48.

som i fråga om andra arbeten, vilka såväl i lätthet som i avseende å
de hygieniska förhållanden, varunder de bedrivas, äro därmed likställda,
synes det utskottet, att goda och vägande skäl hava förebragts för
medgivande av en sådan Kung!. Maj:ts dispensrätt, som i propositionen
föreslås.

Åven motionärerna synas icke hysa betänkligheter mot ett stadgande
av sådan innebörd. Deras farhåga riktar sig därpå att under det föreslagna
stadgandet skulle i tillämpningen kunna hänföras jämväl arbete
i brädgårdar, skeppsvarv, stenhuggerier, o. s. v. Ehuru dessa farhågor
förefalla ej obetydligt överdrivna, har det dock synts utskottet, att en
jämkning i redaktionen bör äga rum, som tydligen klargör vilka slags
arbeten som med stadgandet avses.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

l:o) att riksdagen, med tillkännagivande att Kungl.
Maj:ts ifrågavarande förslag icke kunnat av riksdagen
i oförändrat skick bifallas måtte för sin del antaga
följande förslag till

lag om ändrad lydelse av 13, 16 och 41 §§ i lagen om arbetarskydd

den 29 juni 1912.

Härigenom förordnas, att 13, 16 och 41 §§ i lagen om arbetarskydd
den 29 juni 1912 skola erhålla följande ändrade lydelse:

13 §.

Beträffande minderårigs användande till bergverks-, bruks-, fabriks-,
hantverks- eller annat industriellt arbete eller till byggnadsarbete, ändå
att det ej är att hänföra till industriellt arbete, skola gälla följande bestämmelser:
_ . .

a) Den minderåriges arbetstid må ej överskrida, för minderårig
under tretton år sex timmar av dygnet eller trettiosex timmar i veckan,
för minderårig, som fyllt tretton men ej fjorton åt, åtta timmar av
dygnet eller fyrtioåtta timmar i veckan och för annan minderårig tio
timmar av dygnet eller sextio timmar i veckan.

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

Då natur- eller olyckshändelse avbrutit arbetets regelbundna gång,
må eftergift från här givna bestämmelser kunna beträffande minderårig,
som fyllt fjorton år, meddelas av vederbörande yrkesinspektör eller
bergmästare för högst en månad och av yrkesinspektionens chefsmyndighet
för högst fyra månader.

b) Deltager den minderårige med arbetsgivarens vetskap i kurs för
sådan undervisning, som i 10 § omformäles, vare arbetsgivaren, där
den minderårige ej fyllt femton år, skyldig så begränsa den minderåriges
arbetstid, att sammanlagda undervisnings- och arbetstiden för
dygn ej överstiger den i a) av denna § medgivna arbetstid.

c) Den minderåriges arbete skall avbrytas genom lämpliga och,
där arbetets natur det medgiver, regelbundet återkommande raster.
Under rasterna må den minderårige ej tillåtas att uppehålla sig i arbetslokal,
där till följd av arbetets beskaffenhet luften är förorenad av
ämnen, vilka äro skadliga för hälsan; åliggande det, där så är förhållandet,
arbetsgivaren att anvisa lämpligt annat rum, varest den minderårige
kan under rasterna vistas och intaga sina måltider.

d) Den minderårige må icke an- d) Den minderårige må icke an vändas

till arbete å tid mellan kl. vändas till arbete å tid mellan kl.

7 e. m. och kl. 6 f. m.; dock må
minderårig av mankön, vilken fyllt
sexton år, användas till arbete å tid,
som nu är nämnd, där hans arbetstid
är begränsad till högst åtta timmar
av dygnet samt tillika arbetet
antingen icke oftare än under var
tredje vecka infaller å tid mellan kl.
11 e. m. och kl. 5 f. m. eller ock
är i fråga om tider av dygnet, då
det skall utföras, fördelat på sätt,
som av vederbörande yrkesinspektör
eller bergmästare godkänts såsom
likvärdigt med nyssnämnda anordning.

16 §.

Beträffande sådant arbete, som Beträffande sådant arbete, som

i 15 § angives och som av tek- i 15 § angives och som av tek -

7 e. m. och kl. 6 f. m.; dock må
minderårig av mankön, vilken fyllt
sexton år, användas till arbete å tid,
som nu är nämnd, där hans arbetstid
är begränsad till högst åtta timmar
av dygnet samt tillika arbetet
antingen icke oftare än under var
tredje vecka infaller å tid mellan kl.
11 e. m. och kl. 5 f. in. eller ock
är i fråga om tider av dygnet, då
det skall utföras, anordnat på sätt,
som av vederbörande yrkesinspektör
eller bergmästare godkänts.

16 §.

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

Kungl. Mag ds förslag.

niska skäl måste oavbrutet fortgå
såväl natt som dag eller tidvis måste
forceras, må Konungen, i den mån
så finnes av behovet påkallat, för
minderårig av mankön, vilken fyllt
sexton år, meddela eftergift från
det i 13 § d) givna förbud utöver
vad där medgives.

I fråga om lätt arbete, som
bedrives i fria luften och icke direkt
regleras av mekaniskt driven maskin,
må Konungen meddela eftergift såväl
från de i 9 § andra stycket
givna förbud som från stadgandena

TJtskottets förslag.

Ifråga om arbete med vändning
och stackning av torv eller annat därmed
jämförligt lätt arbete som bedrives
i fria luften och icke regleras
av samband med mekaniskt driven
arbetsprocess, må Konungen meddela
eftergift såväl från de i 9 § andra
stycket givna förbud som från stadgandena
i 15 §.

41 §.

Vid meddelande av sådan eftergift, som avses i 16 § andra stycket,
må Konungen tillika medgiva befrielse från iakttagande av föreskrifterna
i 33 och 35 §§.

Konungen må i sådant fall, som avses i 17 §, föreskriva, att vad
i 33—36 §§ stadgas i större eller mindre utsträckning skall äga tillämpning
jämväl beträffande minderårig, som användes i annat arbete, än
15 § angiver.

Likaledes må Konungen föreskriva, att de i 30 och 37 §§ meddelade
bestämmelser skola utsträckas till att gälla jämväl andra arbetsställen,
än nämnda §§ avse.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

och B)

lag om utsträckt rätt att i visst arbete använda manliga minderåriga

av viss ålder.

Härigenom förordnas som följer:

Har med tillämpning av sista
stycket i övergångsbestämmelserna
till lagen om arbetarskydd den 29
juni 1912 arbetstiden för minderårig
å något arbetsställe intill utgången
av år 1915 vant utsträckt på
sätt i 8 § 1 mom. av lagen den
17 oktober 1900 angående minderårigas
och kvinnors användande till
arbete i industriellt yrke var medgivet,
må å det arbetsställe minderårig
av mankön, som fyllt sexton
år, intill utgången av år 1917 användas
i enlighet med de i samma
lagrum givna bestämmelser.

Har med tillämpning av sista
stycket i övergångsbestämmelserna
till lagen om arbetarskydd den 29
juni 1912 arbetstiden för minderårig
å något arbetsställe intill utgången
av år 1915 varit utsträckt på
sätt i 8 § 1 mom. av lagen den
17 oktober 1900 angående minderårigas
och kvinnors anvädande till
arbete i industriellt yrke var medgivet,
må å det arbetsställe minderårig
av mankön, som fyllt sexton
år, intill utgången av år 1918 användas
i enlighet med de i samma
lagrum givna bestämmelser.

Denna lag träder i kraft dagen
efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift från trycket utkommit
i Svensk författningssamling:.

Denna lag träder i kraft dagen
efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift från trycket utkommit
i Svensk författningssamling.

samt 2: o) att de i ämnet väckta motioner, i den
mån de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 maj 1916.

På lagutskottets vägnar:
NILS ALEXANDERSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

Reservationer:

1) av greve Spens;

2) av herrar Karlsson i Fjäl och Igel, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka riksdagen att i oförändrat skick antaga Kungl. Maj:ts förslag
till lag om utsträckt rätt att i visst arbete använda manliga minderåriga
av viss ålder;

3) av herrar Persson i Norrköping och Borg, som ansett, dels att
13 § d) i det av utskottet under A) upptagna lagförslag bort erhålla
följande lydelse:

»Den minderårige må icke användas till arbete å
tid mellan kl. 7 e. m. och kl. 6 f. m.; dock må minderårig
av mankön, vilken fyllt sexton år, användas till
arbete å tid, som nu är nämnd, där hans arbetstid är
begränsad till högst åtta timmar av dygnet samt tillika
arbetet icke oftare än under var tredje vecka infaller
å tid mellan kl. 10 e. m. och 4 f. m.»

dels ock att den föreslagna lagen om utsträckt rätt att i visst arbete
använda manliga minderåriga av viss ålder bort erhålla följande lydelse:

»Härigenom förordnas som följer:

Har med tillämpning av sista stycket i övergångsbestämmelserna
till lagen om arbetarskydd den 29
juni 1912 arbetstiden för minderårig å något arbetsställe
intill utgången ''av år 1915 varit utsträckt på
sätt i 8 § 1 mom. av lagen den 17 oktober 1900
angående minderårigas och kvinnors användande till
arbete i industriellt yrke var medgivet, må å det arbetsställe
minderårig av mankön, som fyllt sexton år, intill
utgången av år 1916 användas i enlighet med de i
i samma lagrum givna bestämmelser.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen
enligt därå meddelad uppgift från trycket utkommit i
Svensk författningssamling.»

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1916.