Lagutskottets utlåtande Nr 47 (Utlåtande 1916:LU47 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 47.

Nr 47.

Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1916 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förbud i vissa fall mot fortskaffande av
gods med svenskt fartyg mellan utrikes orter samt lag
om utsträckt tillämpning av lagen den 6 mars 1916 om
förbud i■ vissa fall mot överlåtelse av svenskt fartyg
eller andel däri samt mot tidsbefraktning av fartyg, dels
och en i ämnet väckt motion.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Alexanderson, Söderbergh,
Gezelius, Rogberg, greve Spens, Dahl *), C. G. Lindley, Permansson,
Lindhagen *), Schotte, Persson i Norrköping, Gustafsson i
Örebro, Holmdahl, Igel och Lindqvist i Kosta.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 25 april 1916 dagtecknad proposition, nr 186, som
hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga följande förslag till

Bihang till riksdagens protokoll 1016. 9 saml. 36 käft. (Nr 47.)

Lagutskottets utlåtande Nr ål.

dels

Lag

om förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan

utrikes orter.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen, i
den mån så prövas nödigt, förordna, för viss tid eller tills vidare, att med
svenskt maskindrivet fartyg, som äger en bruttodräktighet av tvåhundra
registerton eller därutöver, gods icke må fraktas mellan utrikes orter.
Vad sålunda är stadgat om fraktande skall gälla fortskaffande av gods
jämväl i annat fall än vid befordran mot vederlag.

Under tid, då sålunda meddelat förordnande är gällande, skola i
sjölagen givna stadganden, som avse befogenhet för befälhavare att sälja
av redarens gods eller av lasten eller röra utlossning av gods annorstädes
än i bestämmelseorten, äga tillämpning, ändock att därigenom gods, som
inlastats å utrikes ort, skiljes från fartyget å sålunda belägen ort; dock
må i fall, som avses i 128 och 129 §§ sjölagen, lossning av gods, som
inlastats å utrikes ort, äga rum endast å inom riket belägen ort.

2 mom. Från förbud, som i 1 mom. sägs, undantagas med inskränkningar
och enligt bestämmelser i övrigt, som Konungen må meddela:

a) fartyg, som göra regelbundna resor mellan Sverige och utrikes
orter efter en på förhand kungjord plan, som tillämpas, då denna lag
träder i kraft; samt

b) gods, som utgöres av skeppsproviant och skeppsförnödenheter för
fartyget ävensom förnödenheter tillhöriga passagerare och å fartyget anställda
personer, samt gods, som bärgats ombord å fartyget.

Ytterligare undantag från ovannämnda förbud må för särskilda fall
eller i därom utfärdade kungörelser medgivas av Konungen eller den
Konungen därtill bemyndigar.

Lagutskottets utlåtande Nr 47.

2 §•

Fortskaffas gods med svenskt fartyg i strid mot föreskrift, som
enligt 1 § meddelats, straffes befälhavaren med böter, högst tjugutusen
kronor, eller fängelse i högst ett år.

Har redare eller annan, som i redares ställe haft befattning med
fartyget, bjudit, legt, trugat eller eljest uppsåtligen förlett befälhavaren
till förseelsen eller med råd eller dåd främjat densamma eller, med vetskap
om förseelsen, underlåtit att, såvitt det stått i hans makt, hindra
dess utförande, varde dömd till straff, som i första stycket sägs.

Där frakt för godsets fortskaffande skolat enligt därom träffat avtal
tillkomma den brottslige, vare han skyldig utgiva fraktens belopp. År
den, vilken frakten skolat tillkomma, ej förfallen till straff efter ty ovan
sägs, skall han förpliktas att av frakten utgiva det belopp, vartill för
-honom uppkommen vinst å det olovliga fraktandet högst kan skattas.

3 §•

Under tid, då förordnande enligt 1 § är gällande, må icke slutas
avtal, varigenom utlänning erhåller nyttjanderätt till svenskt fartyg av beskaffenhet,
som med förordnandet avses, eller om sådant fartygs tidsbefraktning
av utlänning. Undantag från detta förbud må för särskilda fall
eller i därom utfärdade kungörelser medgivas av Konungen eller den
Konungen därtill bemyndigar. Utländsk innehavare av nyttjanderätt till
fartyg, som ovan sägs, eller utländsk tidsbefraktare av sådant fartyg må,
utan hinder av förbudet, överlåta sin rätt till annan utlänning.

Sluter någon avtal i strid mot i första stycket given bestämmelse,''
vare avtalet ogillt och varde den, som med nyttjanderätt upplåtit eller på
tid bortfraktat fartyget eller överlåtit sin nyttjanderätt eller rätt såsom
tidsbefraktare, straffad på sätt i 2 § första stycket sägs samt förpliktad utgiva
avtalat vederlag; dock att, där avtalet slutits i strid mot förordnande,
som meddelats enligt lagen den 6 mars 1916 om förbud i vissa fall
mot överlåtelse av svenskt fartyg eller andel däri samt mot tidsbefraktning
av fartyg eller lagen om utsträckt tillämpning av nämnda lag, endast påföljd,
som där stadgas, må tillämpas.

4 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, så ock vad den brottslige eller
annan jämlikt denna lag förpliktats utgiva tillfälle kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.

Lagutskottets utlåtande Nr 47.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling, och
gäller till och med den 31 mars 1917. Av Konungen jämlikt denna lag
givet förordnande må ej äga tillämpning längre än till och med sistnämnda
dag. I fråga om sådan, under tiden för lagens giltighet begången förseelse,
som i lagen sägs, skall vad där är stadgat fortfarande gälla.

Har, då förordnande, som enligt i 1 § meddelats, bliver gällande,
fartyg avgått från utrikes ort, där gods inlastats, må, utan hinder av förordnandet,
godset fortskaffas till utom riket belägen ort.

Varder förordnande, varom i denna lag stadgas, vid lagens utfärdande
meddelat, må Konungen jämväl föreskriva, att där avtal, som enligt 3 §
är under där nämnd tid förbjudet, slutits före lagens ikraftträdande men
efter den 14 april 1916, avtalet skall upphöra att gälla, om ej någondera
parten inom trettio dagar, efter det lagen trätt i kraft, söker Konungens
godkännande samt sökt godkännande varder av Konungen beviljat. Har
sådan föreskrift meddelats och varder på grund av avtal, som slutits under
nyss nämnda tid före lagens ikraftträdande samt ej av Konungen godkännes,
fartyg efter lagens ikraftträdande ställt till utlännings förfogande,
äge vad i 3 § av denna lag stadgas om annan påföljd än avtals ogiltighet
motsvarande tillämpning, och skall vad i 4 § av lagen är stadgat i
tillämpliga delar gälla.

dels ock

Lag

om utsträckt tillämpning av lagen den 6 mars 1916 om förbud i vissa fall
mot överlåtelse av svenskt fartyg eller andel däri samt mot tidsbefraktning

av fartyg.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i lagen den 6 mars 1916 om förbud i vissa fall mot överlåtelse
av svenskt fartyg eller andel däri samt mot tidsbefraktning av fartyg är
stadgat angående avtal om svenskt fartygs tidsbefraktning av utlänning
skall ock gälla avtal, varigenom utlänning erhåller nyttjanderätt till svenskt
fartyg.

Sluter någon i strid mot förordnande, som jämlikt detta stadgande meddelats,
avtal, varigenom utlänning erhåller nyttjanderätt till svenskt fartyg,
skall vad i 2 och 3 §§ av nämnda lag stadgas äga motsvarande tillämpning.

Lagutskottets utlåtande Nr 47.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och
gäller till och med den 31 mars 1917. Av Konungen jämlikt denna lag
givet förordnande må ej äga tillämpning längre än till och med sistnämnda
dag. I fråga om sådan, under tiden för lagens giltighet begången förseelse,
som i lagen sägs, skall vad där är stadgat fortfarande gälla.

Varder förordnande enligt denna lag vid lagens utfärdande meddelat,
och är sådant förordnande, som avses i 1 § andra stycket av lagen
den 6 mars 1916 och vid nämnda lags utfärdande meddelats, gällande, då
nu ifrågavarande lag utfärdas, må Konungen jämväl föreskriva, att där
avtal, som i sistnämnda lag avses, slutits före samma lags ikraftträdande
men efter den 8 januari 1916, avtalet skall upphöra att gälla, om ej någondera
parten inom trettio dagar, efter det denna lag trätt i kraft, söker
Konungens godkännande samt sökt godkännande varder av Konungen
beviljat. Har sådan föreskrift meddelats och varder på grund av avtal,
som slutits under nyss nämnda tid före denna lags ikraftträdande samt
ej av Konungen godkännes, fartyg efter denna lags ikraftträdande avlämnat
till utlänning, äge vad i 2 § av lagen den 6 mars 1916 stadgas
om annan påföljd än avtals ogiltighet motsvarande tillämpning, och skall
vad i 3 § av samma lag är stadgat i tillämpliga delar gälla.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en av herr
Thore inom andra kammaren väckt motion, nr 299, däri motionären
hemställt,

»a) att i § 1 mom. 2, förslag till lag om förbud i vissa fall mot
fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan utrikes orter in. in., ytterligare
undantagsbestämmelser må införas,

dels med avseende å maskindrivna fartyg intill 1,500 tons bruttodräktighet,
då sådant fartyg sysselsättes i nordeuropeisk fart, dels rörande
maskindrivna fartyg, vilka efter lagens ikraftträdande inköpas från utlandet
eller kontrakteras vid svenska varv;

b) att § 2 av samma lagförslag gives en sådan lydelse, att straffhotet
i främsta rummet riktas mot redaren eller annan, som i redarens
ställe haft befattning med fartyget.»

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört:

»Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr 186 med förslag till lag om
förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan
utrikes orter in. in. tillhör den art av restriktiva lagstiftningsförslag gent
emot den fria näringsverksamheten, som med anledning av de genom

Motion.

Lagutskottets utlåtande Nr ål.

världskriget skapade förhållandena för landets välfärd ansetts vara av behovet
påkallade. Närmast avser detta lagförslag att genom lagstiftningsåtgärder
tillförsäkra landet dess behov av fartygstonnage för den egna exporten
och importen. Mot lagförslagets sålunda angivna syfte , är intet
att invända. Det enskilda intresset måste tydligen, där detta är behövligt,
tillbakasättas, i fall det allmännas väl så kräver.

Emellertid utgör den genom lagförslaget bebådade inskränkningen
av fartygstonnagets fria utnyttjande i frakt marknaden ett synnerligen
kraftigt beskärande av den hittillsvarande näringsfriheten till sjöss. Det
ligger över huvud icke i den moderna sjöfartens natur, att, bortsett från
vissa specialfall, exempelvis rörande kustfart och annan inskränkt fart, vid
fartygstonnagets användande vara underkastad några hämmande bestämmelser.
Endast i sådana fall att fartygsägare mot statligt vederlag åtagit
sig att trafikera viss route, är han inom området för denna överenskommelse
bunden till sin handlingsfrihet. Sådan begränsning vid fartygstonnagets
användande har hittills förekommit blott rörande linjefarten. I
den allmänna fraktfarten — trampfarten — äga redarna, allt i mån av
beskaffenheten av deras tonnage, fria händer att engagera fartygen i den
mest lönande marknaden. Med den fria konkurrensen följa emellertid
icke blott fördelar utan även olägenheter. Under perioder av överflöd på
tonnage — två laster för tre fartyg — nedgå raterna, följande lagen om
tillgång och efterfrågan, till ett minimum. För att kunna hålla fartygen
i gång och undvika de med uppläggning av tonnaget förenade kostnaderna
och olägenheterna göras fraktslut, som, endast i fall resan försiggår
under särdeles gynnsamma förhållanden, lämna något överskott. En förlängd
resa eller annan motighet, som under ett normalt tillstånd på fraktmarknaden
icke spelar så stor roll, åstadkommer vid en depressionsperiod
alltid större eller mindre förluster, vilka främst gå ut över de omoderna
fartygen, eller i allmänhet hårdast träffa de i den ekonomiska kampen
sämst ställda rederiföretagen. Fortsätter ett sådant deprimerande tillstånd
på fraktmarknaden under någon längre tid, uppstå här och var betydande
förluster på rederirörelsen, och man tvingas stundom att helt eller delvis
nedlägga fraktfarten och bortsälja tonnaget. Den depressionsperiod på
fraktmarknaden, som under hela tio år, dock mer och mindre accentuerad,
rådde under åren närmast före år 1912, gick synnerligen hårt ut över
trampfarten och icke minst den svenska. Störa förluster gjordes vid en
del rederiföretag, och att våra svenska tramprederier med sitt i många fall
ingalunda förstklassiga fartygsmaterial lyckades att kämpa sig igenom de
dåliga sjöfartsåren, torde i allmänhet ha berott därpå, att fartygen förvärvats
till billigt pris, att driftskostnaderna även i en del andra avseen -

Lagutskottets utlåtande Nr 47.

den kunde hållas nere samt att man vid ett och annat tillfälle lyckades
driva upp en frakt och fullborda en resa, som resulterade i ett skäligt
överskott.

De som regel billiga fraktsatserna vid varutransport sjöledes ha haft
ett betydande inflytande till utökandet av varuförmedlingen länder och
världsdelar emellan, vilket i hög grad befrämjat utvecklingen av industrien,
jordbruket m. fl. näringar. Det inlägg i folkhushållningens tjänst,
som sjöfarten och därvid icke minst den del av verksamheten, som sysslat
med trampfart, härvid åstadkommit, har knappast tillbörligt uppskattats.
Särskilt för vårt land, som sjöledes distribuerar och ävenledes mottager
en myckenhet massgodsvaror till och från olika delar av världen, ha de
billiga sjöfrakterna haft en synnerligen välgörande nationalekonomisk betydelse.
Som exempel på låga transportkostnader till sjöss må nämnas,
att under långa perioder stenkol från Storbritannien till svensk hamn
transporterades, lastnings- och lossningskostnader inberäknade, för en
fraktsats av 3 kronor å 3 kronor 50 öre per ton, utgörande cirka 0,2 öre
per ton och kilometer vägsträcka. Motsvarande billiga fraktrater ha förekommit
vid transporten av trä, trämassa, sten, malm, kraftfoder, gödningsämnen
m. fl. varor.

Den svenska handelsflottan har under de senare 20 åren i ökad
utsträckning förmedlat varutransport mellan Sverige och utlandet. Under
åren 1870—1895 utgjorde vår handelsflottas del i denna trafik icke fullt
35 %, men proportionen ökades under de följande 10 åren, huvudsakligen
på grund av tillkomsten av billigt tramptonnage, till omkring 50 %,
vilken siffra sedermera bibehållits. Angående storleken av det svenska
tonnaget som sedan krigets början varit sysselsatt i nu omförmäld fart
föreligger veterlig! ingen statistik; någon förryckning till nackdel för den
egna flaggan torde dock, såvida ej sådan förskjutning ägt rum under den
allra senaste tiden, knappast vara tillfinnandes.

Det har nyss framhållits den stora fördelen för svenskt näringsliv
därigenom, att billigt svenskt tramptonnage varit tillgängligt för landets
utländska varutransport. Särskilt under skeppningssäsongen vid våra norrländska
hamnar, då det gäller att få ut en för varje år ökad produktion
av massgods, har den i allmänhet goda tillgången på fraktsökande fartyg,
även vid skeppningens början och slut, då risk för ishinder förelegat,
varit näringslivet till stora tjänster. Att våra svenska redare härvidlag
velat betjäna sina kunder i så stor utsträckning som möjligt, framgår
bland annat därav, att vid förliden vinterperiods början närmare ett 40-tal fartyg, alla på ett eller annat undantag svenska, infröso i de norr -

8 Lagutskottets utlåtande Nr 47.

ländska hamnarna, och först efter stora svårigheter och kostnader lyckades
komma loss.

Det är emellertid att bemärka, att svenskt tonnage icke innehar
något monopol, ej heller i tävlan med främmande fartyg kan betinga sig
någon särskild favör i fråga om fraktsatserna på den svenska marknaden.
De svenska skeppsredarna, enkannerligen trampredarna, ha aldrig rönt och
förövrigt aldrig begärt att få röna någon behandling som mest gynnad
nation på den inhemska marknaden. I den fria varuförmedlingen till
sjöss har det helt och fullt ingått i det allmänna medvetandet, att den
redare, som erbjuder sig att transportera en last till en eller annan pence
eller bråkdel av pence billigare pr ton än den eljest lägsta marknadsraten,
den och ingen annan, vare sig han tillhör den ena eller den andra
nationen, har den största utsikten att få ombesörja transporten. Den
snabba förflyttningen av tramptonnaget, speciellt i vad angår europeiska
farvatten, från en marknad till en annan utesluter vanligen även, att fraktsatserna
på en viss trade avsevärt stiga utöver den allmänna fraktnivån.
Skulle, exempelvis under skeppningssäsongen på våra östersjöhamnar, frakterna
visa en stegring eller kvarbliva på en nivå, som gynnsamt avviker
mot förhållandena på en annan tillgänglig fraktmarknad, så har man
omedelbart att motse ett tillopp av danska, tyska, norska, holländska och
engelska fartyg, vilka vilja vara med om att dela förtjänsten. Resultatet
blir då en nedpressning av raterna.

Med fäst avseende på nu skildrade förhållande i den allmänna fraktfarten
skulle det land, som införde bestämmelser angående begränsning
av den egna trampflottans utnyttjande i den fria marknaden, utan att
samtidigt skydda densamma mot övermäktig konkurrens i hemmamarknaden
göra sin sjöfart en stor otjänst, överhuvud gå ej heller under normala
förhållanden tendenserna i den riktningen. För ett monopol eller favoriserande
genom statliga åtgärder av den egna flaggan vid förmedlande av
landets egen sjötransport i utrikes fart lägga gällande handelstraktater
hinder i vägen. Landets sjöfartsnäring får härvidlag mera vädja till den
goda viljan hos sitt lands exportörer och importörer än till vad staten i
sådant syfte förmår åstadkomma. Men å andra sidan då staten ej ansett
sig vilja eller kunna ge den egna trampflottan det skydd på hemmamarknaden,
som näringen vid många tillfällen fullt väl kunnat behöva, så har
staten i stället måst lämna denna flotta fria händer att engagera sig i
fraktfart, varhelst sådan befunnits vara mest lönande. Våra trampångare
ha anskaffats under en sådan förutsättning. Så länge trampfarten
fortgår under konkurrensens tecken, måste medgivande till fri nyttjande -

Lagutskottets utlåtande Nr 47.

■ OUl^n överhuvud begär, att landets tonnage av tramp gare

skall kunna hallas uppe och förmeras i önskvärd utsträckning
Ombesörjandet i någorlunda normalt omfång av vår export och import
sjöledes är för landet en synnerligen vital angelägenhet. Måste för
denna transports tillgodoseende vissa restriktioner i fråga om de svenska
fartygens fria utnyttjanderätt införas, sä får icke det enskilda in" esset bär
a la sig hindrande i vägen. Det ovan anförda har ej heller på minska
sätt avsett att innebära någon ovillighet från sjöfartens sida &tt underoidna
sig riksintresset, ej heller att påvisa att tidsförhållandena icke skulle

^tÄt beskaffenhet. Det förda resonemanget bär

haft tm syfte att söka klarlägga trampfartens natur och under vilken för “a

zz ar uppsa“ °eh ; o"

grupp som närmast kommer att beröra* av desamma, måste dock vissa
etånkl^heter framställas mot lagförslaget sådant det föreligger. Först

infånrlmt umP9’ att.man visserligen med restriktiva åtgärder kan
infånga och kvarhalla svenskt tonnage för betjänande av den egna varulanspoiten
men härmed befrämjar man icke någon totalutöknino- av lan kön

från6utl° ^ rV! gGrm Ybjggnad in°m Iandet eller genom in~
lecW för inl "t? Hd , Sakert finnas för närvarande avsevärda kapital
ediga föi insättning i rederiföretag. Anskaffning av fartyg har emellertid
knappast någonsin tillforne vant förenat med så stora svårigheter och
kostnader som för dagen är fallet. Införes nu dels eu särskatt påMöfaitsnaringen,
dels restriktioner vid fartygens utnyttjande, är det fara värt
att man drar sig för att gorå fartygsmköp eller kontraktera beställningar’

1 onnagesvarigheterna, med sin för landets näringsliv hämmande inverkan
komma att kvarstå och lagen till sin verkan sålunda bliva tdl inJet gagn.’
Aven. ma framhållas att den eventuella lagen synes komma att binda

hållSdeSkanr6fl1Sefrihet * uts,träckning än som under nuvarande för kiten

ino r l^ oundgängligen påkallat. Detta gäller främst fraktadf
“°? °rdf r°P,eiska1 farvatten- Man bör taga sikte på att, enligt
våra fnn °ar c™ kungl; ProP°sitionen, varken Norge eller Danmark,

nåcrra inSnt6 /Ö™a“9ta k°nkurrenter på trampfartens område, infört
naQia inskränkande bestämmelser om sina fartygs fraktfart

komma fät "tf", -k § 2 1 ^ in synpunkten

ma tram att ett strafthot, i främsta rummet riktat emot fartygsbefäl havaren,

ställer denne i ett ömtåligt läge. Enligt 8 48 i siöla-n Ter

visserligen befålhavaren, då fartyget befinner sig “utot hemorten? »tttv Bihang

till riksdagens protokoll IDIG. 9 saml. 36 höft. (Nr 47.)

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr il.

sluta fraktavtal, men denna funktion utövas numera sa gott som undantagslöst
å maskindrivna fartyg av redaren eller dennes ombud i land. De
fälhavaren får sålunda intet verkligt inflytande på fartygens resor. _ Lventuell
licens för fartygets befraktning mellan utrikes orter torde ej he r
lämpligen bliva förmedlad genom befälhavaren. Det bill- rederiet e lei
dettas ombud som sköter om den saken. Vid en från rederiet meddea
order om att företaga en viss resa kan befälhavaren alltså bliva ställd ^
en pliktkonflikt — å ena sidan skyldigheten att följa nu stiftad lag, a
andra sidan att fullgöra sin lydnadsplikt gent emot redaren eller dennes

f°rtr°e f a om övergångSbestämraelser vid lagens ikraftträdande må
uppmärksamheten dragas till fraktavtal, ingångna före den 14 april 191b,
och som avse flera efter varandra följande resor mellan utländska ortei.»

Den stora efterfrågan på tonnage, som i följd av det pågående
krigstillståndet för närvarande överallt är rådande, har, såsom i den kungi.
propositionen framhålles, även för vårt land medfört svårighet att anskaffa
det tonnage, som för vår import och export erfordras. Den
med utländska fartyg, som eljest omedelbart eller medelbart bidragit till
våra sjöfartsförbindelsers upprätthållande, har i tilltagande grad minskats
samtidigt med att en avsevärd del av det svenska tonnaget dels övergått i utländsk
ägo, dels eljest dragits bort från Sverige till utländska trader. Seda
försäljningarna av svenska fartyg till utlandet vid innevarande ars början
stigit på ett oroväckande sätt, har denna riksdag i anledning av en av Kung
Makt framlagd proposition antagit ett förslag till lag om förbud i vissa fal
mot överlåtelse av svenskt fartyg eller andel dan samt mot tidsbefia
nino- av fartyg; och har lag i ämnet sedermera utfärdats den 6 sisthdne
mars. Enligt denna lag får svenskt fartyg eller andel dan ej utan Kung .
Maj:ts tillstånd överlåtas till utlänning, ej heller far svenskt fartyg;tta
obestämd tid eller för längre tid än sex månader bortfraktas till utlänning.
Det kunde emellertid befaras, säges det i den kungl. propositionen, att
under inflytande av den utländska fraktmarknaden ^/^enska tonnaget
skulle komma att i ökad omfattning användas till fraktfart a trader, som
icke eller endast i otillräcklig män berörde Sverige. Utvecklingen synes
jämväl gå allt mera i denna riktning. De tonnageförskjutningar, som p
en del "utländska trader ägt rum tillföljd därav, att en stor del av det
därstädes använda främmande tonnaget bortgått och i stailet bundits v
det egna landet, hava ägt rum under högst betydande fraktste0nn m.
Där dessa fraktstegringar medfört frakter större eller lika störa som ,
vilka betalats för fraktfart på Sverige, samt inträff åt pa trader, \ ar es
risker eller andra olägenheter varit mindre än vid fraktfart pa ett lan

Lagutskottets utlåtande Nr ål.

med Sveriges belägenhet, är det givet, att småningom en betänklig förskjutning
till Sveriges nackdel kan bliva följden, om ej effektiva åtgärder
till motarbetande av denna tendens vidtagas.

Av uppgifter, som utskottet i den ordning, 46 § riksdagsordningen
anvisar, införskaffat från kommerskollegium, framgår, att vid 1915 års utgång
inom den svenska handelsflottan funnos 719 ång- och motorfartyg
med en dräktighet av 200 bruttoton eller däröver; dessa fartygs sammanlagda
dräktighet utgjorde 923,922 bruttoton. Under innevarande års första
kvartal hava — om man här frånser ett par större rederier, från vilka
uppgift ej föreligger — 271 ångare om 200 ton eller däröver (4Tio procent
av hela ång- och motorfartygstonnaget om minst 200 tons dräktighet
vid 1915 års utgång) gått i s. k. trampfart på utlandet, därav 70 om
tillhopa 121,709 bruttoton uteslutande och 125 om tillhopa 161,095 bruttoton
delvis mellan utrikes hamnar; för 21 fartyg av dessa sistnämnda med
en dräktighet av tillhopa 22,584 bruttoton var fraktfarten utrikes hamnar
emellan den väsentliga. Icke mindre än 30''6o % av det vid årets början
befintliga svenska ång- och motorfartygstonnaget på 200 ton eller däröver
voro helt och hållet eller till större eller mindre del undandragna svenska
trader. — Det ångfartygstonnage om minst 200 tons dräktighet, som för
innevarande års nu löpande andra kvartal, efter vad hittills avtalats och
blivit bekant, befraktats till lastresor utländska hamnar emellan, utgör c:a
145,000 bruttoton. Från denna summa bör dock göras avdrag med några
tusen ton för dubbelräkning av samma tonnage. Även för tredje kvartalet
äro redan till ej obetydligt omfång dylika fraktavtal träffade.

För bättre bedömande av dessa siffrors betydelse hade det givetvis
varit av intresse att kunna jämföra motsvarande tal för föregående åren;
material härtill har emellertid icke stått till buds. Emellertid må ur statistiken
för år 1915 nämnas, att under detta år i dess helhet 69 ångfartyg
av ovannämnda dräktighet om tillhopa 110,870 bruttoton intjänade
all sin ofrakt eller mera än 50 % därav i trainpfart mellan utländska hamnar.
Ä ena sidan bör vid denna jämförelse erinras, att första årskvartalet
på grund av isförhållandena normalt torde hava att uppvisa större rent
utländsk fraktfart än de övriga kvartalen, under vilka skeppning av trävaror
från norrlandshamnar äger rum, och att med hänsyn härtill antalet
fartyg som helt eller övervägande gå i fart mellan utrikes orter kan bliva
mindre för ett år i dess helhet än för dess första kvartal. Men å andra
sidan synes just med hänsyn härtill den nyss angivna preliminära siffran
för innevarande andra kvartal antyda en utveckling i föga önskvärd
riktning.

Jämför man vidare siffrorna för första kvartalet åren 1915 och 1916

Lagutskottets utlåtande Nr 47.

över det i svenska hamnar i trafik med utländsk ort in- eller utlöpande
tonnaget, visa även dessa en avgjord försämring för innevarande år: det
svenska tonnaget har — om man frånser ångfärjetrafiken — minskats från
c:a 1,010,000 till 770,000 ton eller med c:a 240,000 ton; det utländska
tonnaget — fortfarande med bortseende från ångfärjetrafiken — har väl
däremot ökats från c:a 780,000 till 880,000 ton eller alltså med c:a
100,000 ton; men hela denna ökning och åtskilligt därtill faller på den
ökning i tyskt tonnage, som är en bekant följd av att en mängd tyska
oceanångare satts in i östersjötrafik. Detta förhållande har ju emellertid
icke inverkan på vår fraktmai''knad, så vitt fråga är om nordsjö-, medelhavs-
eller oceanfart.

Bristen på tonnage har, enligt vad utskottet erfarit, i all synnerhet
varit kännbar för den svenska trävaruexporthandeln. För Norrlands sågverksdistrikt,
från vilka den största trävaruexporten äger rum, är skeppningssäsongen
relativt kort, och det är därför nödvändigt, att densamma
intensivt utnyttjas. Ett tonnage av 121,000 ton eller det som, enligt vad
ovan visats, under innevarande års första kvartal sysselsatts uteslutande i
fraktfart mellan utrikes orter, lärer, under förutsättning att varje fartyg
medhinner åtminstone tre resor fram och åter, transportera cirka 250,000
standard; Sveriges hela trävaruexport under 1915 utgjorde 1,077,000 standard.
Frakterna från södra Norrland till Englands ostkust, vilka år 1915
i genomsnitt höllo sig omkring 90 shillings per standard, lära i april 1916
hava uppgått till 200—215 kronor per standard.

Även statens livsmedelskommission har, enligt vad utskottet inhämtat,
i ständigt och under senaste tiden allt hastigare stegrad grad fått
känning av svårigheterna att anskaffa det tonnage, som oundgängligen erfordras
för kommissionens synnerligen omfattande importverksamhet. Kommissionen,
som ju numera ombesörjer vår huvudsakliga import av såväl
spannmål som foderämnen, har alltsedan sin tillkomst befraktat för spannmålsimporten
100 ångare om tillhopa 399,000 ton (därav 57 svenska, 37
norska, 4 danska och 2 holländska) samt för importen av foderämnen cirka
25 ångare om tillhopa 100,000 ä 125,000 ton. Under senare tid har
emellertid kommissionens tonnagebehov vida överstigit det utbud, som
gjorts från de svenska rederiernas sida; tonnagets otillräcklighet har för
varje månad blivit allt mera kännbar. Den fraktstegring, som under den
sista tiden ägt rum, torde, enligt vad från kommissionen uppgivits, sakna
motsvarighet här i landet. Som exempel har anförts, att frakten på Argentina
ensamt under loppet av tre veckor innevarande år stegrats med ett belopp,
motsvarande dubbla normala frakten; hela fraktstegringen sedan
krigets början lärer för t. ex. vete uppgå till ej mindre än c:a 1,100 /.

Lagutskottets utlåtande Nr 47.

En fortsatt utveckling i denna riktning ger anledning till de allvarligaste
bekymmer, huru det skall bliva de svenska befraktarna möjligt att längre
följa med i den oerhörda konkurrensen om tonnaget.

Såsom i den kungl. propositionen framhålles, har till den tonnagebrist,
varunder vårt land för närvarande lider, kraftigt bidragit det förhållande,
att ett flertal andra länder till sitt skydd redan vidtagit mer
eller mindre vittgående åtgärder i lagstiftningsväg för att försäkra sig om
sitt inhemska tonnage för eget behov. Förutom krigförande makter, bland
vilka särskilt England infört synnerligen stränga bestämmelser, hava numera
jämväl tvenne neutrala länder, nämligen Holland och Spanien, inslagit
på denna väg.

Det förslag till lag om förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods
med svenskt fartyg mellan utrikes orter, som nu förelagts riksdagen, utmärkes,
i likhet med ett flertal av riksdagen i år eller föregående år antagna,
av den rådande utomordentliga situationen föranledda lagar, därav
att lagens giltighetstid är begränsad till viss bestämd under nästkommande
lagtima riksdag infallande dag ävensom att lagen för sin tillämpning förutsätter
ett Konungens förordnande, som blott får meddelas å tid, då den
av kriget förorsakade abnorma ekonomiska situationen fortfar.

Konungen skall äga att för viss tid eller tills vidare förordna,
att gods icke må med svenskt maskindrivet fartyg, som äger en dräktighet
av 200 registerton eller däröver, fraktas mellan utrikes orter; överträdelse
härav medför ansvarspåföljd, i första hand för befälhavaren, men
jämväl för redare eller annan som i redares ställe haft befattning med
fartyget, där han anstiftat eller främjat förseelsen eller, trots vetskap om
densamma, underlåtit att göra vad i hans makt stått att förhindra den.
Den frakt, som tillkommit den brottslige, är förbruten. Skall frakten tillkomma
någon, som ej är straffbar enligt nyss angivna regler, skall denne
i allt fall förpliktas utge uppkommen vinst med belopp, vartill denna högst
kan skattas.

Från det ifrågavarande fraktningsförbudet givas emellertid undantag
av olika slag. Dels kan för enskilda fall eller i utfärdade kungörelser
licens meddelas av Konungen eller den myndighet han därtill bemyndigar,
och dels undantagas genom bestämmelse i lagen själv från förbudets tilllämplighet
bl. a. fartyg, vilka redan vid lagens utfärdande enligt på förhand
kungjord plan gå i linjefart, som berör Sverige. Konungen skall
dock äga i fråga om sådan fart göra de inskränkningar och bestämma de
villkor, som finnas nödiga. Härom yttrar föredragande departementschefen
till statsrådsprotokollet:

»Till de föreslagna reguljära undantagen hör främst linjefarten. En

Lagutskottets utlåtande Nr 47.

inarbetad fartygslinje utgör en tillgång för rederiet av så stort värde, att
endast i nödfall kan ifrågasättas att förhindra fraktfart på en sådan trade,
även där verksamheten till övervägande del består i fraktande av gods
mellan utrikes orter. Sådana tider kunna emellertid komma, då ett dylikt
linjerederi måste i landets intresse förflytta tyngdpunkten för sin fraktfart
till större överensstämmelse med det egna landets ofrånkomliga behov.
Med tanke på sådana fall har föreslagits, att inskränkningar i det
sålunda stadgade undantaget skall kunna meddelas av Konungen.»

För att förhindra att utfärdat förbud kringgås på så sätt, att svenskt
fartyg tidsbefraktas av utlänning — sådan tidsbefraktning är för närvarande
förbjuden blott om den sker på obestämd tid eller för längre tid
än sex månader — eller genom nyttjanderättsavtal upplåtes till utlämning,
meddelas i 3 § förbud mot sådana fraktavtal och upplåtelser, vilket förbud
gäller, så länge Konungens ovan omförmälta förordnande är i kraft.

Det framlagda förslaget är visserligen ägnat att väcka ganska starka
betänkligheter. Det ingripande, vartill Kungl. Maj:t enligt detsamma bemyndigas,
är synnerligen vittgående. Även en kombinerad fart, som berör
jämväl svenska hamnar, och som måhända till vida övervägande del
betjänar svensk handel, komme att kännbart därav beröras, då ju, vad
trampfart angår, varje fraktning av gods mellan utländska hamnar bleve
beroende av utverkat tillstånd, och Kungl. Maj:t jämväl skulle hava i sin
hand att belägga linjefarten med enahanda band. Verkningarna av ifrågavarande
förbud låta sig för närvarande svårligen beräknas, vare sig ifråga
om de menliga följderna för vår sjöfartsnäring av utestängande från de utländska
traderna eller ifråga om den reglerande verkan å fraktpriserna för
svensk export och import.

Men å andra sidan äro följderna av tonnagebristen för vår handelsomsättning
med utlandet redan så kännbara och kunna lätteligen i fortsättningen
stegras så betydligt, att Kungl. Maj:t icke synes böra sakna de möjligheter att
bekämpa svårigheterna, som här avsedda lagstiftning kan erbjuda. Ej heller
torde finnas anledning att, på sätt i herr Thores motion hemställes, från förbudet
generellt undantaga fartyg, som gå i trampfart inom nordeuropeiska
farvatten eller som efter lagens ikraftträdande inköpas från utlandet eller
kontrakteras vid svenska varv. Där i dylika fall skälig anledning till
undantag kan anses föreligga, torde säkerligen licens kunna påräknas. Då
utskottet fördenskull tillstyrker bifall till den kungl. propositionen, vill
utskottet emellertid giva uttryck åt sin förväntan, att den kommission, åt
vilken prövningen av förekommande licensansökningar, enligt vad den
kungl. propositionen ornförmäler, är avsedd att anförtros, erhåller sådan

Lagutskottets utlåtande Nr 47. 15

sammansättning, att däri beredes tillbörlig representation åt sakkunskapen
på sjöfartsnäringens område, samt att kommissionens arbete organiseras
med allt tillbörligt aktgivande på den i ärenden av ifrågavarande slag
eminenta nödvändigheten av snabbast möjliga handläggning och, där
så erfordras, telegrafiskt meddelade svar och besked av allehanda slag.

Yad vår linjetrafik, särskilt den transoceana, angår, har, såsom ovan
nämnts, departementschefen visat sig beakta att endast i trängande nödfall
ingrepp i dess nationalekonomiskt så hoppgivande och betydelsetulla
verksamhet företages. Enligt utskottet från kommerskollegium tillhandakommen
uppgift, härrörde under år 1915 denna transoceana trafiks biuttointäkter,
i allt 38,007,000 kronor, till ej mindre än 41,93 % eller 15,937,177
kronor av fraktfart mellan utrikes hamnar. Utskottet vill uttrycka den
förhoppning, att förhållandena skola så gestalta sig, att ett utsträckande
av förbudet till att i verkligt besvärande omfattning gälla denna fart måtte
kunna undvikas.

Mot förslaget till lag om utsträckt tillämpning av lagen den 6 mars
1916 om förbud i vissa fall mot överlåtelse av svenskt fartyg m. m.,
vilket förslag avser att genom ett förtydligande bringa denna lag i överensstämmelse
med den avsedda nya lagstiftningen om förbud mot utländsk
fraktfart, har utskottet icke haft något att erinra.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

l:o) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
måtte av riksdagen bifallas samt

2:o) att herr Thores motion, i vad den ej kan
anses besvarad genom vad utskottet ovan anfört, icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 maj 1916.

På lagutskottets vägnar:

NIES ALEXANDERSON.