Lagutskottets utlåtande Nr 47 (Utlåtande 1911:LU47 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 47.

Nr 47.

Ankom till Riksdagens kansli den 8 maj 1911 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af vackt motion med förslag till ändrad
lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen.

Uti en inom Första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion
nr 46 har herr Sant. Clason anfört följande:

»Kap. 18 par. 13 strafflagen iidedes som bekant med följande bestämmelse: »Sprider

någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och
sedlighet sårar, straffes med böter eller fängelse.»

Trots detta lagbud har under senare tid i vårt land och i allt mer
växande omfattning framträdt eu yrkesmässig trafik med teckningar — icke
minst vykort — af sedlighetssårande beskaffenhet, att den med skäl påkallar
ingripande. Omdömet om denna rörelses förkastlighet och farlighet
har på de mest skilda hall varit enstämmigt. Jag citerar några utdrag
ur Stockholmspressen under sistlidne december månad:

Svenska Dagbladet den 18 dec. 1910.

»Vid några tillfällen under .senare tid har uppmärksamheten kommit att
riktas på en osedi ighetstrafik, som fått en oroande tillväxt i hufvudstaden och
tär (ifrigt äfven på sina ställen i landsorten. Det har sålunda kommit till tal
och på sistone äfven åtal angående de anständigheten sårande bilder som ganska
o hölj dt utbjudas. Men samtidigt ha försports klagomål öfver svårigheterna att
med hjälp af laga myndighet komma trafiken till lits. De som själfvilligt åtagit
sig en allt annat än angenäm renhallningsuppgitt tro sig hos ordningsmakten,
som å tjänstens vägnar horde af eget initiativ göra hvad göras kunde, ha funnit
en alltför lam vilja att ens biträda härvid.

Bihang till Riksd. prot. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 44 Höft. (Nr 47.)

Lagutskottets utlåtande Nr 47.

Mången slår sig kanske till ro med den tanken, att det är val inte så farligt
som det låter; snusk kar väl funnits i alla tider ock kan väl inte kelt utrotas
ur ett stort samkälle med folk af alla kalibrar o. s. v. Men förhållandena
ka verkligen utvecklat sig på ett sådant sätt ock i en sådan grad, att inga undanflykter
få godtagas. Vi kafva själfva med vämjelse öfvertygat oss om, att denna
ruttenhet så gripit omkring sig, att uraktlåtenheten af en operation maste betecknas
som en samkällsvåda.

Ensamt kär i Stockholm finnas numera både engros- och detalj affärer i den
åsyftade branschen, af senare slaget drygt ett tiotal, som helt oköljdt bedrifva
sin trafik. Yi skola noga akta oss för några namn och adresser^— det har tyvärr
visat sig att sådant utgör en tacknämlig reklam — ock en ingående beskrifning
förbjuder sig själf. Vare det nog sagdt, att hvem som helst som går in i eu dylik
affär ock röjer det rätta intresset inom några ögonblick kar framför sig kollektioner,
importerade såsom ’konst’(!), med motiv som måste framkalla illamående
kos hvarje med sundt smaksinne utrustad person, men som kos svagare karaktärer
och framför allt bland ungdomen måste väcka de allra uslaste instinkter till lits.
En talare, som på ett offentligt möte nyligen vidrörde^ saken, yttrade sig ungefär
så: ''tänk er det värsta ni kan tänka er, tänk sedan något tio gånger värre — och
ni har ändå inte tänkt någonting så vederstyggligt’. Vi kunna nu intyga, att
det icke ligger någon öfverdrift i yttrandet med hänsyn till att talaren hade ett
auditorium af sedligt normala personer inför sig.»

Stockholms Dagblad den 18 dec. 1910.

»Försäljningen af gifter i vanlig mening är icke fri och giftblandare ha
strängt straff att vänta. Inom det moderna samhället växer emellertid fram en
samling giftblandare, som man hittills för litet beaktat och som lagens arm ej
tillräckligt kan nå; personer som med. kallt blod och för vinning anskaffa och
tillhandahålla det farligaste åtkomliga gift, som kan tänkas för unga mottagliga
sinnen: förråande, osedliga bilder. Mot dessa reagerar icke samhället som sig bör.

Genom tidningarna ha gått notiser om anmälan till polisen rörande i hufvudstaden
saluhållna bilder af tydligen sedlighetssårande art. I ett fall pågår domstolsbehandling.
Yi ha nu fått några kort oss förevisade, och vi måste bekänna,
att de öfvergå allt hvad vi kunnat föreställa oss. Det är icke längre fråga om
mer eller mindre nakna modellfigurer, utan om mycket värre ting, om de raaste,
obehagligaste, oskönaste framställningar af könsakten, om rent perversa situationer,
om andlig smuts, som stinker på långt håll. Här finnes icke ens en tillstymmelse
af konst, långt mindre af skön konst. Vid undertryckande af dylika alster trädes
intet befogadt intresse för nära. Här kunna alla samarbeta, både folk, som åt
ointresserade kallas moralister, och personer, som eljes icke hysa något intresse
för sedlighetsfrågor. Här har socialdemokraten samma anledning som högermannen
och den frisinnade att värna om ungdomens rätt att vara befriad från slik uselhet.
Om dessa försäljare af andligt gift kan omdömet blott vara ett enda: att
de äro parasiter på samhällskroppen och att deras fördärfliga vinningslystnad är
rent .skurkaktig.»

Lagutskottets utlåtande Nr 47.

Stockholmstidningen den L9 dec. 1910:

»Om det stundom funnits skäl till den anmärkningen, att en del speciellt
sedlighetsifrande herrar och damer i sin kamp mot hvad de ansett oanständigt
gått åtskilligt utanför en sund naturlig smaks fordringar, så föreligger i alla
händelser nu en anledning för alla, som ha något intresse för vårt tolks och särskildt
ungdomens andliga hälsa, att förena sig i yrkandet på kraltiga åtgärder
mot en rundt omkring oss florerande osedlighetstrafik af det mest vidriga slag.

Hit till landet importeras genom särskildt därför inrättade .engros-affärer
och försäljas uti detalj affärer af olika slag massor af fotografiska bilder af sådan
art, att en hvar, som sett dem, genast förstår, att här inte ens i den mest aflägsna
öfverflyttade betydelse kan vara fråga om konstens frihet eller om några mer eller
mindre konventionella gränser mellan konstnärlig och pornografisk framställning
af det nakna. Hvad här åsyftas ligger så långt från detta gränsområde, att det
icke ett ögonblick skulle falla någon normalt utrustad människa in, hvilken moraliskt
och estetisk åskådning hon än hyste, att här tala om konstens frihet.

Dessa bilder utställas naturligtvis icke i fönstren, men de köpas fritt af
gammal och ung och ha äfven en strykande åtgång. Skolgossar samla sina slantar
för att kunna komma öfver dem, och en hvar, som har familj och barn, måste
med en känsla af ångest tänka på, hur svårt (let är att skydda de uppväxande
ungdomarna från det, som förärar, förfular och smutsar deras fantasilif, när de
äro som mest mottagliga för intryck af olika slag.»

Socialdemokraten den 19 dec. 1910:

»Vi pläga inte ropa på polis i otid och ha ej heller lust att vara i följe
med dem, som vilja kringgärda oss och våra vanor med alla möjliga och omöjliga
restriktioner och förbud. Sådant kunna zeloter af olika valörer och värden få den
tvifvelaktiga äran att vara ensamma om.

Det är således verklig fara å färde, om vi anse oss böra påkalla polismyndigheternas
ingripande på ett visst område. Nu föreligger en sådan fara,
som omedelbart måste afvärjas. Det gäller de osedliga vykorten eller s. k. Pariser -fotografierna. Icke dessa, som hänga som skylt i fönstren, irtan andra, som ligga
dolda i diskens hemliga lådor och som tagas fram på särskild begäran, om kunden
ej inger misstanke.

Vi ha varit i tillfälle att se ett antal dylika fotografier. Och något vidrigare
kan man inte tänka sig. Det är en ohygglig orgie i perversitet, som man knappt
skulle tro vara möjlig i ett civiliseradt land. Dessa kort ha ingenting med den
nakna konsten att göra, de äro ett brottsligt ockrande på ungdomens okunnighet
och nyfikenhet och på sexuellt abnorma människors sämsta sensationer och
lidelser.

Därför måste det höjas ett ljudande rop till våra myndigheter: se till, att
denna skamlösa trafik stäf jas omedelbart!

Den vidriga rörelsens växande omfattning torde nog i vissa fall ha
främjats af bristande kraft hos vederbörande myndigheter att inskrida — en
brist, som i hufvudstaden jämväl framträdt i fråga om biografrörelsens för -

Lagutskottets utlåtande Nr 47.

kastliga utväxter. Åtminstone synes detta framgå exempelvis af ett sådant
faktum som det, att eu anmälan om försäljning af tukt och sedlighet
särande bilder, som redan i slutet af sistlidne oktober ingafs till vederbörande,
först i inbiten af december och efter inskridande af justitieombudsmannen
föranledde åtal.

Emellertid har från autoritativt håll — Stockholms detektivschef —
också framhållits (i eu interview i Svenska Dagbladet den 20 december
1910), att de för närvarande stipulerade straffen icke äro tillräckligt effektiva.
»Jag är upprörd», heter det däri, »öfver all den snusk, som gömmes
här, och det kännes bittert att ej kunna skrida in så fort och så eftertryckligt
som förhållandena kräfva. Hvad hjälper det att vi rapportera
och rapportera och domstolarna behandla och döma. Proceduren tar lång
tid i anspråk, med öfverklagningar o. d. år, och under tiden fortgår
geschäftet. Hur annorlunda skulle det ej vara, om i gällande lagrum
endast inrycktes ett par ord, så att lydelsen blef — — — ''dömcs till
böter, fängelse eller straffarbete’. Hade vi haft en sådan strafflatitud, så
hade den här cigarrhandlaren nu suttit häktad.»

Den sålunda gjorda anmärkningen torde vara fullt befogad och eu
straffskärpning äfven eljest påkallad. För en yrkesmässig handtering, sådan
som den ifrågavarande, hvilken med rätta sammanställts med giftblandarens,
finnas inga ursäkter. Jag tillåter mig därför föreslå att såsom straffart
för ifrågavarande brott äfven upptaga straffarbete intill två år. Då däremot
någon straffskärpning icke föreslås med hänsyn till öfriga i paragrafen
omförmälda brott, så föranleder detta smärre omredigeringar i paragrafens
återstående delar. Skulle lagutskottet anse någon jämkning i den af mig

t o o o O

föreslagna ordalydelsen önskvärd för att vinna det åsyftade målet, hemställer
jag, att utskottet ville själft föreslå densamma.

På grund af hvad sålunda anförts får jag vördsamt hemställa, att
Riksdagen ville för sin del antaga följande lydelse af kap. 18 § 13 strafflagen
:

§ 13.

Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och
sedlighet sårar; straffes högst med straffarbete i två år. Sårar man genom
annan gärning tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för
andras förförelse däraf kommer, straffes med böter eller fängelse.

Där någon — — — — användande; straffes, ändå att gärningen ej
är sådan, som i 1 mom. sägs, med böter eller fängelse.»

Lagutskottets utlåtande Nr il.

Deri af motionären här berörda frågan om åtgärder för en effektivare
lagstiftning mot sådana tukt och sedlighet sårande gärningar, som af
honom afses, har tidigare uppmärksammats inom Riksdagen. Sålunda
anhöll Riksdagen i skrifvelse den 5 maj 1893, att Kungl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, huruvida icke de lagbestämmelser, som afse
förekommande af osedlighet eller lockelser därtill, måtte kunna göras mera
verksamma genom att fullständigas och i öfrigt mera lämpas efter rådande
förhållanden, särskildt med afseende å tillsynen öfver dessa bestämmelsers
efterlefnad, samt därefter vidtaga de åtgärder, som häraf kunde föranledas.
I denna skrifvelse framhöll Riksdagen bland annat, att anledning
fanns att antaga, att tukt och sedlighet sårande bilder spriddes i stort antal
utan att sådant behörigen beifrades. Om orsaken till att åtal för sådana
brott mera sällan förekomme, befunnes vara ofullständighet i gällande
lagstiftning, borde denna undergå sådan ändring, hvarigenom laglig tukt
med större energi måtte kunna upprätthållas. Särskildt vore det i sådant
ändamål viktigt, att strafflagens förbud mot utspridande af osedliga’ skrifter,
målningar, teckningar och bilder fullständigades genom förbud jämväl
mot dylika alsters utbjudande eller hållande till salu.

Justitiekanslersämbetet vitsordade i sitt öfver Riksdagens berörda skrifvelse
afgifna utlåtande af den 20 augusti 1896 bland annat behofvet af
sådan ändring i 18 kap. 13 § strafflagen, att däri komme att stadgas straff
äfven för den, som för egen eller andras räkning hölle till salu eller utbjöde,
utställde eller ansloge sådan skrift eller bild, som sårade tukt och
sedlighet.

Med hänsyn särskildt till den stora spridning skrifter af här ifrågavarande
beskaffenhet nått från det ena landet till det andra samt vikten
af internationella åtgärder för motverkande af den fara, som häruti visat
sig förefinnas, hölls på inbjudan af franska regeringen i Paris den 18 april
—4 maj 1910 en internationell konferens för förhindrande af osedliga
publikationers spridande. Denna konferens, vid hvilken 15 stater, däribland
Sverige, voro representerade genom ombud, beslöt dels att, med
villkor om ratificering, antaga ett »arrangement», afseende vissa administrativa
åtgärder mot omförmälda publikationer, och dels att ett å konferensen
utarbetadt förslag till konvention, innefattadt i ett slutprotokoll, skulle
underställas de särskilda regeringarnas bedömande. Nämnda förslag till
konvention innehåller bland annat, att straff bör drabba enhvar, som för
afsalu eller utdelning tillverkar eller innehar osedliga skrifter, teckningar,
bilder eller föremål, för samma ändamål importerar eller låter importera,
transporterar eller låter transportera dylika alster, drifver handel därmed
(äfven icke offentligt) eller yrkesmässigt utlånar dem eller tillkännagifver

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 47.

denna handel på hvilket offentligt sätt som helst. De kontrollerande stater,
hvilkas lagstiftning för närvarande icke anses tillräcklig att gifva effekt åt
konventionen, förbinda sig att vidtaga eller för sina folkrepresentationer
föreslå nödiga mått och steg i detta afseende. Arrangementet är icke
nndertecknadt å Sveriges vägnar, hvaremot slutprotokollet undertecknats
af samtliga i konferensen deltagande staters ombud.

Vikten af effektivare lagbestämmelser i omförmälda afseende har
äfven vitsordats af den s. k. reglementeringskommittén i dess den 31 december
1910 afgifna betänkande.

I en till Kungl. Maj:t den 20 februari 1911 ingifven skrift hafva
ärkebiskopen J. A. Ekman in. fl., med framhållande att spridningen af
bilder eller andra alster med för tukt och sedlighet sårande framställningar
under senare tider tagit ett omfång, som borde uppkalla samhället till försvar
däremot, hemställt, att Kungl. Maj''-t täcktes låta utarbeta förslag till
förändrade lagbestämmelser i sådant syfte.

I anledning häraf har också inom justitiedepartementet utarbetats och
underställts lagrådets granskning förslag till tillägg till 18 kap. lo § strafflagen
i ändamål att skrift, målning, teckning eller bild, som afsåges i paragrafens
första stycke, måtte kunna förklaras förbruten. Detta förslag kommer
emellertid, enligt hvad utskottet inhämtat, icke att föreläggas denna Riksdag.

På sätt i motionen framhålles, har det blifvit allt vanligare, att tukt
och sedlighet sårande ritningar, fotografier och andra afbildningar, bland
annat i form af vykort, mestadels från utlandet spridts här i landet och
nått eu utbredning, som inger allvarsamma farhågor. Mot det ocker på
andras obetänksamhet eller lättsinne, hvartill den gör sig skyldig, som för
egen vinning och såsom en lönande affär bedrifver ifrågavarande slags trafik,
måste det enligt utskottets mening vara samhällets plikt att skarpt reagera.
Särskilt för ungdomen, hos hvilken dylika schackrare lära hafva lyckats
afsätta sina varor i större omfattning, än man i allmänhet vill tro, synes
den här föreliggande faran iögonenfallande. Det synes vara anledning antaga,
att, om ej denna rörelse, som väl hittills i allmänhet i någon större omfattning
bedrifvits endast i de större städerna, allvarligen stäfjas, densamma skall
komma att sträcka sig och sina verkningar ut till öfriga delar af landet.

Lika med motionären finner utskottet det därför vara af synnerlig
vikt, att, såvidt på lagstiftningen ankommer, de åtgärder vidtagas mot
ifrågavarande slags samhällsonda, hvaraf behof ostridigt förefinnes.

Enligt utskottets mening kan det vid anförda förhållanden icke vara
riktigt, att dylika åtgärder helt åsidosättas i afvaktan på det mer ingående
och mer tidsödande öfvervägande, som för behörigt fullständigande af den

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

gällande lagstiftningen i ämnet, bland annat ur internationellt rättslig
synpunkt, kan vara erforderligt.

I sådant syfte anser utskottet omedelbart böra afhjälpas den förut
framhållna och af erfarenheten ytterligare bestyrkta brist i nämnda lagstiftning,
att däraf i allmänhet ej träffas den, som håller till salu eller
utbjuder alster af ifrågavarande beskaffenhet utan att försäljning eller
annat utspridande ägt rum. Då den bevisning, som i sistnämnda hänseende
erfordras, ofta visat sig svår att åstadkomma, hafva vederbörande
myndigheter icke kunnat med nödig effektivitet ingripa i förekommande fall.

Af anförda skäl har utskottet ansett sig böra ej mindre förorda
sådant tillägg till förevarande lagrum, att saluhållande och utbjudande af
skrift, målning, teckning eller bild, som sårar tukt och sedlighet, komma
att falla under lagrummets straffbestämmelser, än äfven i viss mån tillmötesgå
det af motionären framställda yrkandet om straffsskärpning. Utskottet,
som i sistnämnda hänseende icke kunnat tillmäta afgörande betydelse
åt den omständigheten, att straffet för hithörande brott nästlidet
år blifvit höjdt, har nämligen äfven ansett straffarbete böra kunna följa å
ifrågavarande förbrytelser, om synnerligen försvårande omständigheter äro
för handen.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion,
ville för sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse af 18 kap. 13 $ strafflagen:

Härigenom förordnas, att 18 kap. 13 § strafflagen
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Sprider någon ut (iller håller till salu eller utbjuder
skrift, målning, teckning eller bild, som tukt
och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse.
Aro omständigheterna synnerligen försvårande, må till
straffarbete i högst två år dömas. Sårar man genom
annan gärning tukt och sedlighet, så att allmän förargelse
eller fåra för andras förförelse däraf kommer,
straffes med böter eller fängelse.

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

Där någon — — — — — användande; straffes,
ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs,
med böter eller fängelse.

Stockholm den 5 maj 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Reservation

af herrar Widén, Pettersson i Södertälje, Petrén, Lindqvist och Åkerman,
hvilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hafva följande
lydelse:

»Den af motionären här berörda frågan — — — — — — — —

hafva vederbörande myndigheter icke kunnat med nödig effektivitet ingripa
i förekommande fall. Utskottet har därför ansett sig böra förorda sådant
tillägg till lagrummet i fråga, att saluhållande och utbjudande af skrift,
målning, teckning eller bild, som sårar tukt och sedlighet, komma att falla
under lagrummets straffbestämmelser.

Hvad åter angår det af motionären framställda yrkandet om straffskärpning
vill utskottet erinra, att genom lagen den 10 juni 1910 blef i
samband med tillkomsten af det nuvarande andra momentet uti ifrågavarande
lagrum maximum i strafflatituden för spridandet af alster af nu
förevarande slag höjdt, från fängelse i 6 månader till fängelse i 2 år. Med
hänsyn till den sålunda helt nyligen vidtagna betydande straffskärpningen
för ifrågavarande brott samt den ofvan föreslagna utvidgningen af lagrummets
straffområde, hvarigenom enligt utskottets mening vunnits möjlighet för
ett effektivt bekämpande af det samhällsonda, som i motionen afses, har
utskottet funnit sig icke böra tillstyrka den nu föreslagna ytterligare straffskärpningen.

På grund af hvad sålunda anförts hemställes,

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion
ville för sin del antaga följande förslag till

Lagutskottets utlåtande Nr 47.

Lag

om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen:

Härigenom förordnas, att 18 kap. 13 § strafflagen
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder
skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet
sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag
samma vare, om man genom annan gärning sårar tukt
och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för
andras förförelse däraf kommer.

Där någon —--användande; varde, ändå att

gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter
ty där stadgas.»

Herrar Lindhagen, Ersson och Jansson i Edsbäcken hafva anhållit
få antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom
utskottet.

Bihang till Riksd. prof. 1911. 7 Samt. 1 Afd. 44 Höft.