Lagutskottets Utlåtande Nr 47 (Utlåtande 1910:LU47 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

Nr 47.

Ankom till Riksdagens kansli den 12 maj 1910 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om dels rätt till expropriation
af vattenfall dels ock utvidgad koncessionslagstiftning
med afseende å vattenfall och kraftstationer.

Lagutskottet tiar till behandling i ett sammanhang förehaft motionerna
inom Andra kammaren,

nr 107 af herrar Karl Staaff, Fridtjuv Berg, Jakob Pettersson,

Ad. Wiklund, D. Persson, E. A. Nilson, Carl Jansson, G. Jansson,

J. Bromée, K. G. Karlsson, Th. af Callerholm, Carl Carlson Bonde,

Johan Ericsson, S. II. Kvarnzelius, L. Gust. Broomé, Frithiof Söderbergh,

Joh. Ström, Ernst Beckman, Axel Schotte och Karl Starbäck samt

nr 88 af herr Gust. Sandström.

Herr Staaff m. fl. har i sin motion anfört följande: Herr staafs

»Vid riksdagarna 1908 och 1909 väcktes af undertecknad Staaffm- A
m. fl. motion i syfte att vinna utredning, i hvad mån och under hvilka
villkor staten och eventuellt äfven kommuner må erhålla rätt till expropriation
af vattenfall.

Motiveringen till 1908 års motion i förevarande ämne var af följande
lydelse:

Riksdagen anhöll sistlidna år i skrifvelse till Kungl. Maj:t om
framläggande af förslag till ändamålsenliga lagbestämmelser i fråga om
grunderna och sättet för bestämmande af lösen vid jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof.

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 7 Samt. 1 Afd. 44 Höft. (Nr 47.)

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

Emellertid vill det synas, som om expropriationslagstiftningen
jämväl i annat afseende än det, som i denna skrifvelse berördes, tarfvade
någon ändring.

Sålunda synes själfva rätten att expropriera, såvidt angår staten
och måhända äfven kommunerna, i visst hänseende böra utvidgas.
Expropriationsrättens omfång är i 1 § af kungl. förordningen angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof sålunda bestämd: »Där
Konungen pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild man,
menighet eller inrättning tillhörer, begagnas skall, antingen till rikets
försvar, till allmän väg, bro, hamn eller lastningsplats, till torg eller
gata i stad, till uttappning eller sänkning af sjö, till strömrensning,
farled eller annan vattenledning, till allmän byggnad eller till dylikt
allmänt behof, vare ägare pliktig att afstå hvad för ändamålet fordras;
njute dock den, som härigenom skada lider, ersättning därför.»

Denna bestämmelse är efter vår mening för snäft tilltagen. Sedan
genom senare tiders uppfinningar å elektroteknikens område vårt å
vattenfall ganska rika land erhållit möjlighet att i stor skala förse kommuner,
industri och handtverk med elektrisk kraft, spörjer man sig
med stigande bekymmer, huruvida, så som det för närvarande är ställdt
med vattenfallen, landets invånare och produktion verkligen skola kunna
få den nytta af ifrågavarande betydande vattenrikedom, som vederborde.

Förhållandet är ju nämligen, att allenast en mindre del af vattenfallen
— enligt gjorda beräkningar cirka 12 å 14 procent af landets
hela vattenfailskraft — befinner sig i statens ägo, medan återstoden,
d. v. s. den vida öfvervägande delen, är underlagd privat äganderätt.
Den frågan framställer sig då, huruvida det är sannolikt, att denna
väldiga, i privat ägo befintliga kraft också kommer att användas på
det för invånarne och produktionen mest förmånliga sätt och särskilda
huruvida man kan påräkna, att den kommer att tillhandahållas till
skäligt pris.

I detta afseende måste man tyvärr hysa stora farhågor. Om
vattenfallskraften, förmedlad genom de elektriska ledningarna, kunde
sägas vara underkastad fri konkurrens, är det gifvet, att priset skulle
röna hälsosam inverkan däraf. Men det förhåller sig tydligen icke så.
Då kraften icke lämpligen och utan stora kostnader kan öfverföras
annat än till viss utsträckning, blifver förhållandet i stort sedt, att
hvarje vattenfallsägare ensam så att säga ekonomiskt behärskar ett
visst kringliggande område, där icke konkurrensen, utan det faktiska
monopolet kommer att råda.

Lagutskottets Utlåtande Nr 47. 3

ÄrHHfcBrir S

,f f ''T‘ land *•** «tak fart. Får detta for Jå i aievärdTd
»M béLga S%f pris” öti

befolknings trefnad fn J hela vår- protektion o h Sed vS ZI*
heter såsom indnstriidkando folk, behöfver oj sägas J g"

Undei sådana förhållanden se vi inn*en annan ntvno* ön
pnationslagstiftningen nndergår en sådan OdriT a Äfenftl iT”"
dar det för den allmänna hushållningen fin e?’n- Ll ev“ ’

lamphgen npptagas vid den utredning, hvarom vi ärna inhålla.11

Man kan spörja, huruvida ej eu liknande nödvändighet visat sin
de manga länder i Europa, där vattenfall förekomma. Det är då att
marka, att i dessa länder i allmänhet helt andra rättsren-W it jjf

•»« isil;::;. jas

ää Äa te hr3V tsiso

ÄÄtÄS

rimligt tlU S‘Ön''e “*''***« «* ®r

. I denna framställning hafva vi visserligen i främsta rummet käft
var tanke riktad på staten. Dock torde det S lättbegripliga"kSfämvt
bola komma under öfvervägande, huruvida och under Indika Vilkor
kommuner^ bora erhålla möjlighet till expropriation af vattenfall’ °

I anledning Tf-°V Wf0t äWoPades Jämväl denna motivering.
syfte hemstähde ?°tl0n odl annan motion med liknande

tin Kli ¥ 4 190t8 ,;,rs laS''utskott, att Riksdagen måtte i skrifvelse

mån och ''under aE[}tall:iy att KungL Maj:t täcktes låta utreda, i hvad

Cde erhålla rätt tte VlUk°r/tate? och eventuellt äfven kommuner
ernatia lätt till expropriation åt vattenfall.

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

Hvad utskottet sålunda hemställt bifölls af Andra kammaren utan
votering, men afslogs af Första kammaren med 70 röster mot 43, hvilka
afgåfvos för bifall.

Vid 1909 års riksdag förnyade lagutskottet sin år 1908 gjorda
framställning. Lagutskottets förslag bifölls jämväl denna gång af Andra
kammaren, men afslogs af Första kammaren utan votering.

Under åberopande af ofvan anförda motivering tillika med de af
lagutskottet för dess nämnda framställningar anförda skäl, tillåta vi oss
hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån och under hvilka villkor
staten och eventuellt äfven kommuner må erhålla rätt till expropriation
af vattenfall.))

Herr Sandströms
motion.

Herr Sandströms motion är af följande lydelse:

»I samma mån som vattenkraftsindustrien under de senaste åren
visat eu allt snabbare utveckling, har frågan om koncessionsyillkoren
för vattenfallens utbyggande för kraftstationer och lör kraftledningarnas
framdragande blifvit allt viktigare och tilldragit sig allt större intresse.

Som bekant finnes redan nu ett ganska utbildadt koncessionsförfarande
i fråga om tillgodogörande af våra vattenfall, beroende på den
mångfald af allmänna och enskilda intressen, som härvid kollidera med
hvarandra och som behöfva regleras. Så jordras för det första alltid
domstolens koncession eller medgifvande till vattenbyggnadens utförande.
Denna koncession innefattar en mängd villkor och föreskrifter om sättet
för byggnadernas utförande, tillåten dämningshöjd, dammarnas skötsel
m. m., och dessa villkor afse icke blott att trygga enskilde rättsägares
intressen — nämligen deras, som ofvan eller nedan i vattendraget äga
jord, fiske, vattenverk eller annan egendom — utan äfven att tillgodose
vissa allmänna intressen såsom allmän farled, allmän flottled och
vandringsfiskens framsläppande. Finnes i vattendraget kongsådra, hvilket
är fallet med våra flesta strömmar och alfvar af någon betydenhet, är det
emellertid icke nog med domstolens medgifvande, utan då fordras därförutom
koncession af Kungl. Maj:t, som därvid plägar föreskrifva nog så
stränga villkor för skyddande af ofvannämnda allmänna intressen. Och om,
såsom på senaste tiden blifvit allt vanligare, vattenfallet skall tillgodogöras
i och för uppförande af kraftstation och tillhandahållande af elektrisk
energi för belysning, verksdrift o. d., så kräfves i regel ytterligare en
koncession af Kungl. Maj:t å rätten till kraftledningarnas framdragande.
Denna sista koncessionsskyldighet föreligger emellertid icke i fråga om
kraftledningar af viss mindre spänning, liksom ej heller beträffande

Lagutskottets Utlåtande Nr 47. k

ledningar under jorden eller — annat än undantagsvis — i fråga om
finnig ar. som till hela sm sträckning utföras på egen mark Koncessionen
beviljas för fyrtio år i sänder och afser i främsta rummet ?öreamande
af de faror, hvilka aro förenade med anläggningar af ifrågavarande
slag men asyftar äfven, enligt hvad uttryckligen framhölls vid
tillkomsten af den lag af den 27 juni 1902, hvari ifrågavarande W
cessionsplikt fastställdes, tillgodoseende af det allmän J intresse

ändring i senast<\aT kar Repade gånger framhållits behofvet af
ndnag Lnu Sallande koncessionsvillkor och tillägg af nya villkor De
den nkmfdagaSatta konfesBionsvillkoren hafva afsett dels att trygga

den ki aftkonsumerande industriens och allmänhetens intressen dels
realiserande af vissa statsekonomiska och socialpolitiska önskemTl
M Rlksdagen i skrifvelse af den 28 maj 1907, att Kungl

laj t matte föranstalta om utredning, på hvilket sätt betryggande o-arantier
för kontraktsenligt utnyttjande af elektrisk energi skulle kunna

fZZ afhi\mnS !Uer e,ljest beredas körnare af sådan energi Då
1 1<3t ±or beståndet af dylika leveranskontrakt icke ansågs kunna

beredas genom inteckning i vattenfallsfastigheten, ifrågasattes f nämnda
, /ve}.®e’ kontraktets bestånd borde säkerställas genom koncession
profning^ aggmngen- I)enna fr%a är ännu beroende på Kungl. Maj:ts

p Vid nästföregående års riksdag gjordes i ett flertal motioner

mTS?”* .°m fnkeI?e m ,K,mSL Maj:t »ed begäran om utredning
_ forsla rörande ytterligare koncessionsvillkor, delvis af synnerligen

IömSh”ftloef el 1 de88S.m0tioner fr^liölls med skärpa, harm
, , vr aftkonsu in eu ternas ratt och intressen ingalunda vore tillräckligt

- yggade därigenom, att garanti erhölles för kontraktsvillkorens tillo-odo sTten

Lnomert kontraktstidef» härutöfver erfordrades, att

staten genom koncessionen bereddes tillfälle att reglera kraftpriserna

ochendener] k°"*raktstldeils lltgång och dymedels hindra, att allmänheten
eu den ki aftkonsumerande industrien oskäligt uppskörtades Men

poSmo|aTf?e8 eUet h™jelianda ILÄ soS

koncessionen !! m0n0mi8k art’ ^tterst lyftande ett sådant innehåll i
vntw d ’ därigenom i större eller mindre grad möjliggjordes
vattenfallens socialisering och ekonomiska exploatering af staten Sånda
lfiagasattes, att sjulfva förvärf vet af ett vattenfall skulle göras
beleende af koncession, att koncessionsafgift skulle erläggas till sluten

öfvertag'' f”fl %Dehållas rätt att vid koncessionstidens slut utan lösen
oiveitaga kraftanläggningen, att i hvarje fall koncessionsafgift borde
oreskufvas for kungsadrans tillgodogörande, att koncessionen äfven i

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

fråga om vattenfallets utbyggande borde begränsas till viss tid, åtminstone
i fråga om kungsådran, att staten under alla förhållanden
borde förbehållas rätt att inlösa vattenfallet och kraftstationen o. s. v.

Lagutskottet tillstyrkte på grund af motionerna begäran om utredning
angående nya och ändrade koneessionsvillkor, hufvudsakligen
till tryggande af kraftkonsumenternas intressen, och dess hemställan
bifölls i denna del af Andra kammaren. I Första kammaren däremot
afslogos motionerna öfver hela linjen. Att döma af hvad som yttrades
vid frågans behandling i nämnda kammare, synes någon realbehandling
af de särskilda sins emellan ganska olika yrkandena knappast hafva
förekommit, utan samtliga i motionerna gjorda framställningar skurits
öfver en kam och betraktats såsom ett led i ett systematiskt arbete på
den privata äganderättens undergräfvande och afskaffande. Och i den
oreflekterade skräcken härför fingo äfven de mest moderata framställningarna,
som afsågo skydd för den kraftkonsumerande industrien, dela
de öfrigas öde.

Det lider efter min mening intet tvifvel, att åtskilliga af de i
förra årets motioner ifrågasatta nya koncessionsvillkoren äro ägnade att
väcka starka betänklig]! et er. Så är särskild! fallet med krafvet, att
antingen eu årlig koncessionsafgift skall utgå till staten eller hela kraftanläggningen
vid koncessionstidens slut tillfalla staten utan lösen. Detta
skulle onekligen icke blott innebära en kränkning af äganderätten, utan
äfven från statsekonomi synpunkt säkerligen medföra öfvervägande
skadliga verkningar, såsom ägnadt att i hög grad- fördröja och försvåra
tillgodogörandet af den nationalegendom, som vi äga i våra vattenfall.
I det hela kan man i diskussionen om koncessionsfrågan inom och utom
riksdagen spåra en benägenhet att å ena sidan öfverskatta det ekonomiska
värdet af vattenfallet i dess naturliga skick samt å andra sidan
förbise betydelsen för det allmänna af vattenfallens snara tillgodogörande.
Att så sker, kan nämligen ofta för det allmänna vara åt större vikt,
äfven ekonomiskt, än huruvida vattenfallet är i statens eller enskilds ägo.

Dessa invändningar träffa emellertid i ingen mån yrkandet på
koneessionsvillkor till skydd för den kraftkonsumerande industrien och
allmänheten. Ju mera vattenkraften och den däraf alstrade elektriska
energien börjar ersätta ångkraften, desto angelägnare måste det vara
att tillse, att den nya kraftkällan kommer hela landet och dess industri
till godo. För ett lands ekonomi och konkurrensförmåga med utlandet
är det af afgörande vikt att äga billig krafttillgång. Och då vi äro nog
lyckliga att i våra vattenfall äga en kraftkälla, som för en mycket lång
framtid är mer än tillräcklig att tillgodose alla våra industriella behof,

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

är det en samhällsangelägenhet af högsta vikt, att denna kraftkälla ställes
till industriens och allmänhetens förfogande till så billigt pris, som de
naturliga förutsättningarna medgifva, och att, om faror för dess onödiga
fördyrande yppa sig, man resolut vidtager nödiga åtgärder för dessas
undanröjande.

Finnes då någon verklig fara för vattenkraftens onödiga och oskäliga
fördyrande? För besvarande af denna fråga torde det vara tillräckligt
att erinra, att tillhandahållandet af elektrisk energi, alstrad
genom vattenkraft, enligt sakens natur är och bör vara ett monopol för
kraftstationens innehafvare. Det är ett monopol därför, att en kraftledning
icke utan orimliga kostnader kan dragas längre än en viss begränsad
sträcka. Hvarje kraftstation kan därför behärska endast ett
visst område omkring stationen, och kan i regel icke med fördel draga
konkurrerande ledningar inom området för andra aflägsna kraftstationer.
Och det bör vara ett monopol, därför, att det skulle innebära ett stort
nationalekonomiskt slöseri, om de kraftstationer, som undantagsvis äro
så belägna, att de kunna konkurrera, skulle draga korsande ledningar
inom hvarandras områden. Materielens och anläggningens dyrhet skulle
gorå ett dylikt förfarande opraktiskt och oekonomiskt. Och detta äro
ägarne af vattenfallen och kraftstationerna säkerligen nog kloka att inse.
Den sannolika utvecklingsgången blir därför, att dessa, i stället för att
till egen skada genom konkurrens nedbringa kraftpriserna och fördyra
anläggningarna, komma att uppdela landet och den konsumerande industrien
sig emellan, så att hvarje kraftstation behärskar sitt monopoliserade
område. Nästa steg är kraftbolagens sammanslutning i truster,
och det är många omständigheter, som göra vattenkraftindustrien mer
än de flesta industrier speciellt lämpad för trustbildning.

Huru uppenbar denna vattenkraftindustriens monopolställning än
synes vara, så hafva försök icke saknats att förneka densamma. Så
har man invändt, att staten, som äger många af våra största vattenfall,
skall genom sin konkurrens kunna hindra trustbildning och oskäliga
kraftpriser. Men huru skall detta gå till? Staten äger för närvarande,
om man frånser dess omtvistade anspråk på en del vattenfall i Norrland,
blott 14 å 15 procent af landets vattenkraft. Fn god del däraf kommer
säkerligen _ att behöfva tagas i anspråk för statens egna behof, främst
elektrifieeringen af stats]ärnvägarna. Återstoden kommer icke att blifva
tillräcklig att drifva effektiv konkurrens med de enskilda kraftnäten,
äfven i de fall, där dylik konkurrens med hänsyn till kraftstationens
läge vore möjlig. Och det är förut påpekadt, att en sådan konkurrens
under alla förhållanden är oekonomisk och opraktisk. Statens kraft -

8 Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

stationer komme nog att få sina rayoner för kraftdistributionen, liksom
de enskilda måste ha sina.

Vidare bär man invändt, att konkurrensen med ångkraften bör
vara tillräcklig att hålla prisen på elektrisk energi nere på skälig nivå,
i synnerhet som ångmaskinerna blifvit och blifva allt mer bränslebesparande,
allt efter som tekniken förbättras på detta område. Detta har
ju sin riktighet, men äro icke vattenkraftindustriens hjälpmedel föremål
för samma° tekniska förbättringsarbete? Och finnes det någon rimlig
anledning att antaga, att teknikens framsteg på detta område skall gå
långsammare än på ångmaskinens? Det för fragan afgörande är, att
stenkolen förefinnas i begränsad mängd, och att man, om man ser en
lång framtid till mötes — och detta måste man göra, då det gäller
förebyggande lagstiftningsåtgärder — ovillkorligen måste räkna med en
successiv stegring af stenkolspxfiserna. Den omständigheten, .att priset
på ånghästkraften ännu i långa tider kommer att beteckna gränsen för
det pris, som kan betingas för den elektriska hästkraften, innebär sålunda
på intet sätt någon garanti för att ej de elektriska kraftpriserna med
monopolets hjälp kunna uppdrifvas långt öfver hvad som med hänsyn
till de naturliga förutsättningarna är skäligt.

Slutligen har man framhållit — och som det vill synas, icke utan
f0g — att det hittills icke visat sig, att ägarne af kraftstationerna
sökt oskäligt uppskörta sina konsumenter. Tvärtom, säges det, ha en
mängd af nu existerande kraftleveransaffärer svårigheter att få debet
och kredit att gå ihop och kunna under inga förhållanden sägas hafva
någon oskälig vinst af sin rörelse. Detta må nu hafva sin riktighet,
men orsakerna härtill äro af tillfällig och öfvergaende art. Den elektriska
kraftindustrien är ännu i sin begynnelse, har ännu ej på långt när
öfvervunnit alla tekniska svårigheter och har i de flesta fall ännu ej
erhållit afnämare till hela den kraft, för hvilken kraftstationen är afsedd.
Vid det första förvärfvandet af kundkretsen är det naturligt, att
abonnenterna erbjudas möjligast goda och billiga villkor. . Men hvem
garanterar att så blir förhållandet, när den första kontraktstiden om 20,
30 å 40 år utgått, och kraftens afnämare kunna ställas i valet mellan
att betala afsevärdt höjda priser eller ock med betydande olägenhet och
kostnad öfvergå till ångkraft? Det är icke för de närmaste åren faran
för oskäliga kraftpriser hotar, utan för framtiden, och det är med
hänsyn till denna, som man har att träffa sina mått och steg. Det är
ej de nuvarande priserna, som skola regleras, utan de, som man har
att befara af den framtida utvecklingen. Huruvida den omständigheten,
att faran sålunda tilläfventyrs ej är omedelbart öfverhängande, bör för -

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

anleda därtill, att man kan se tiden an och tillsvidare uppskjuta statens
ingripande, det är en fråga för sig, till hvilken jag sedermera skall
återkomma.

Det låter sig alltså icke förnekas, att vattenkraftsindustrien och
den därpa grundade elektriska kraftleveransen redan är, men ännu mer
i framtiden kommer att blifva monopoliserad. Den prisreglerande faktor,
som konkurrensen innebär, kommer således att vara väsentligen utesluten.
Den kraftkonsumerande allmänhetens och industriens intressen fordra
då ovillkorligen, att prisregleringen åstadkommes på annat sätt, d. v. s.
genom statens, ingripande. Det är ett rätt egendomligt förhållande, att
man under diskussionen om denna fråga vanligen får höra dem, som
motsätta sig ett dylikt statens reglerande ingripande, tala å industriens
vägnar och i det hela uppträda så, som om här förelåge en stridsoch
intressefråga mellan staten å ena sidan och hela industrien å andra
sidan. Man förbiser gärna, att den kraftproducerande och den kraftkonsumerande
industrien i denna fråga ha skarpt skilda intressen. Den
ena har intresse att af sina kraftanläggningar draga så stor inkomst,
som omständigheterna medgifva, den andra att erhålla sin kraft till
möjligast billiga pris. Det är gifvetvis det senare intresset, som mest
sammanfaller med samhällsintresset och är mest förtjänt af tillgodoseende.
Att äfven den kraftproducerande industrien måste hafva sin
skäliga, inkomst, är en gifven sak, men man får ej förbise, att denna
industris samhällsnytta just består i och betingas af dess förmåga att
tillhandahålla den öfriga industrien billig kraft. En kraftindustri, som
oskäligt fördyrar kraftpriserna, är i högsta grad samhällsskadlig och
ruinerande för landet. Kraftindustrien bör och måste vara den öfriga
industriens tjänarinna, men icke dess härskarinna.

Om det alltså är klart, att staten måste ingripa och på något sätt
reglera kraftprisen, så blir frågan, huru detta lämpligen bör ske. Flere
sätt äro tänkbara och äfven tillämpade i utlandet. Ett är att i koncessionen
fixeras en viss maximiinkomst för kraftstationen, med bestämmelse,
. att Överskjutande inkomsten skall tillfalla abonnenterna. Men
den gifna påföljden häraf blir, att kraftstationens ägare, sedan maximiinkom.
sten blifvit uppnådd, saknar intresse att ytterligare utveckla och
uppdrifva affären. Denna olägenhet undanröjes i viss mån, om man,
såsom också förekommer, låter öfverskottet fördelas mellan kraftleverantören
och abonnenterna. Men därvid kvarstå andra svårigheter, särskilt
i fråga om grunderna för vinstens rättvisa fördelning mellan abonnenterna.

Bill. till Biksd. Prot. 1910. 7 Sami. 1 Afd. 44 Häft.

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

Den lämpligaste och vanligast anlitade utvägen torde vara, att
staten förbehålles rätt att hindra kraftleverantören att godtyckligt drifva
priserna i höjden antingen genom fastställande åt maximaltariffer eller
genom fixerande af priset för hvarje särskildt fall, när framställning
härom göres. Som bekant har man hos oss i ett analogt fall redan
anlitat detta medel, nämligen vid de enskilda järnvägarna. Dessa äro
enligt sakens natur i väsentlig grad monopolaffärer, och för att hindra
den trafikerande allmänhetens obehöriga uppskörtande genom monopolet
ingår alltid i järn vägskoncessionen förbehåll om rätt för staten att fastställa
maximitariffer för frakttaxorna.

Nu har man, särskildt inom teknikerkretsar, med mycken styrka
framhållit, att det är förenadt med hart när oöfverkomliga svårigheter
att åstadkomma maximaltariffer på detta område. Grunderna och formerna
för debiteringen af den elektriska strömmen äro, säges det, af så mångfaldigt
varierande slag, att de icke låta sig hänföras till och jämföras
med eu maximaltariff. Utan tvifvel ligger det mycken sanning häri.
Men huru stora dessa svårigheter än må vara, så äro de säkerligen
icke oöfverkomliga — desto mindre, som frågan synes vara löst i utlandet,
där dylika maximaltariffer på åtskilliga ställen förekomma. Och
huru mångskiftande de olika debiteringsgrunderna vid ett och samma
verk än kunna vara, så måste dock under dem alla ligga en gemensam
kalkyl, en objektiv beräkningsgrund. Och med ledning af denna måste
prisernas skälighet kunna kontrolleras. Kan detta ej ske genom för
vissa grupper af leveranssätt fastställda maximitariffer, så får saken
ordnas så, att priserna kontrolleras och godkännas af staten i hvarje
särskildt fall. Hela saken är så viktig, att den ej får falla på betänkligheter
af dylik art. Gifvetvis komma äfven andra svårigheter att möta
frågans lösning, särskildt därutinnan, att en viss begränsning af leveransområdena
äfvensom skyldighet i viss omfattning att fortfarande tillhandahålla
kraft åt förut anslutna abonnenter kan blifva nödig att föreskrifva,
men äfven dessa svårigheter måste kunna öfvervinnas hos oss
lika väl som det lyckats i utlandet.

Det synes mig själfklart, att staten vid denna reglering af kraftpriserna
måste förfara ytterst grannlaga, ja till och med liberalt, så
att kraftindustrien icke beröfvas en fullt skälig inkomst af sin rörelse.
Ett motsatt förfarande skulle icke blott vara obilligt och oberättigadt,
utan äfven ytterst skadligt för det allmännas intresse, såsom ägnadt
att verka hämmande på vattenkraftens tillgodogörande och industriens
utveckling. Man torde emellertid sakna anledning att befara, att staten
skall missuppfatta och missbruka denna sin uppgift. Så har ej heller

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

skett i fråga om kontrollen öfver järnvägarnas trafiktaxor eller andra
statens kontrolluppgifter.

Ett annat syfte som med ett utvidgadt koncessionsförfarande kan
och bör vinnas, är underlättandet af statens förvärf af kraftkällor och
kraftstationer. På senare åren har den meningen börjat allt mera tränga
igenom, att det är riktigt och fördelaktigt, att de största och viktigaste
af våra naturtillgångar — grufvor, skogar och kraftkällor — äro i allmän
ägo och därigenom undandragna den privata spekulationen. Det torde
ej heller kunna förnekas, att produktion och leverans af elektrisk kraft
synnerligen väl lämpa sig för statsdrift. Men ett dylikt förvärf får
icke — såsom från vissa håll ifrågasatts — ske genom öppen eller
maskerad konfiskering utan mot full ersättning. En särskild form för
ett sådant statens öfvertagande af kraftkällor, som anses behöfliga för det
allmänna, skulle kunna erhållas genom en utvidgning af expropriationsrätten,
men denna torde endast kunna få en tämligen begränsad användning.
Lämpligare synes vara att anlita samma utväg, som redan tillämpats
i fråga om de enskilda järnvägarna. Beträffande dessa förbehåller sig
staten som bekant i koncessionen rätt att lösa till sig banan för visst
pris. Detta är, om inlösen sker inom tio år från banans anläggning,
hela anläggningskostnaden med tillägg af fem procent ränta å anläggningskostnaden,
men med afdrag af uppkommen nettobehållning. Sker inlösen
senare, betalas en summa, motsvarande två gånger nettobehållningen af
trafiken under de sista tio åren före inlösandet. En liknande bestämmelse
skulle efter min mening utan olägenhet kunna införas i koncessionsvillkoren
för kraftanläggningar. Dock torde därvid böra iakttagas, att
inlösningsvillkoren i dessa fäll måste göras något liberalare än i fråga
om järnvägarna. En järnväg anlägges som bekant sällan i syfte att
erhålla direkt vinst af det däri nedlagda kapitalet. Det är de lokala
trafikbehofven, som framkalla järnvägen, och de aktier, som tecknas för
dess bringande till stånd, lämna i regel under många år ingen utdelning.
En statsinlösen, som ger hela anläggningskostnaden med fem procent
ränta, måste därför anses mycket tillfredsställande. Ett vattenfalls
utbyggande och eu kraftstations anläggning sker däremot alltid i direkt
vinstsyfte, och därför böra inlösningsvillkoren rättas därefter, om man
vill undvika, att statens lösningsrätt skall verka hämmande på vattenfallens
tillgodogörande. Bestämmas emellertid lösnings villkoren ej alltför
knappa, skall med all säkerhet lösningsrätten icke komma att verka
som ett hinder för kraftindustriens utveckling.

Beträffande frågan, huruvida koncessionen bör fästas vid själfva
kraftkällan och kraftstationen, eller om det är tillräckligt, att den fästes

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

vid kraftledningarna, så vill det synas, som om det senare skulle vara
tillfyllest, därest man med koncessionen icke vill vinna annat mål än
kraftprisernas reglering. Men vill man därjämte bereda staten rätt till
inlösen af anläggningen, så måste koncessionsvillkoren fästas jämväl vid
vattenfallets utbyggande och kraftstationens uppförande. Ett dylikt
tillvägagående lärer ej heller kunna möta några betänkligheter ur den
synpunkten, att det skulle vara mera betungande för vattenfallsägaren,
än om koncessionen fästes blott vid kraftledningarna. Utgår man därifrån,
att koncessionsvillkoren i båda fallen måste göras fullt effektiva,
så torde det vara tydligt, att kraftindustriens intresse blott är beroende
på koncessionsvillkorens innehåll, men icke därpå, huruvida de formellt
häfta vid den ena eller andra delen af anläggningen.

Då behofvet af kraftprisernas reglering och af en statens inlösningsrätfc
torde vara detsamma, vare sig kraftstationen är baserad på ett
vattenfall eller på annan kraftkälla, torde den nu ifrågasatta koncessionen
böra tillämpas på alla slags kraftstationer, oberoende af kraftkällans
beskaffenhet.

Nu har man, såsom här ofvan påpekats, velat göra gällande, att
åtminstone ännu inga sådana missförhållanden i fråga om kraftpriserna
yppat sig, att statens ingripande kan anses vara af behofvet påkalladt.
Man bör därför, har det sagts, låta anstå med koncessionslagstiftningar,
till dess de missförhållanden, man därmed vill träffa, faktiskt gjort sig
gällande. Det är redan förut framhållet, hurusom dessa på kraftindustriens
monopolställning grundade missförhållanden enligt sakens natur
icke visa sig genast vid kraftanläggningens tillkomst och uppgörandet
af de första abonnentkontrakten. Då råder ju ännu en viss konkurrens.
En person, som tänker anlägga en fabrik, drifven med elektrisk kraft,
kan på förhand förhandla med olika kraftleverantörer om kraftpriset och
låta det fördelaktigaste anbudet medverka vid bestämmandet af fabrikens
förläggning i närheten af den ena eller den andra kraftstationen. Men
är fabriken väl en gång förlagd därstädes och det gäller att antingen
vid kontraktstidens utgång få kontraktet förnyadt på skäliga villkor
eller att under kontraktstidens fortgång få behöflig ökning i kraftleveransen,
då först är fabriksägaren helt och hållet i kraftleverantörens
våld. Det är naturligt, att dylika situationer ännu icke hunnit i någon
afsevärd mån inträda — därtill är den elektriska kraftindustrien ännu
för ny — men hvad framtiden kommer att bära i sitt sköte, är lätt
att förutse.

Det är särskildt två skäl, som synnerligen starkt tala för att icke

Lagutskottets Utlåtande Nr 47. 13

ett ögonblick dröja med denna lagstiftning^ om man öfver hufvud anser
den nyttig och nödig.

Det ena skälet ligger däri, att om man dröjer med koncessionslagstiftningen,
till dess de befarade missförhållandena redan i någon
större skala visat sig, man icke kan undgå att göra lagstiftningen
retroaktiv för att kunna komma industrien till någon effektiv hjälp.
Detta åter betyder ett brutalt ingripande i uppkomna rättigheter och
ingångna aftal, som i och för sig är föga önskvärd!, om ock stundom
oundvikligt. Måste ett ingripande i och för reglering af kraftpriserna
förr eller senare äga rum, borde väl alla vara ense därom, att detta
bör ske med minsta möjliga kränkning af bestående rättigheter. Men
härför förutsättes, att lagstiftningen kommer till stånd, innan de förhållanden,
som den afser att förebygga, hunnit i någon större omfattning
inträda.

Det andra skälet är detta. Det är som bekant en viktig fråga
för vattenkraftsindustrien att få våra nuvarande ytterst bristfälliga vattenrättslagar
utbytta mot en modern och praktisk lagstiftning. Förslag
härtill äro redan utarbetade af vattenrättskommittén och väntas komma
att framläggas för 1911 års riksdag. Antagandet af dessa förslag med
däri förekommande vidsträckta expropriationsrättigheter för vattenfallsägarne
kommer att i hög grad underlätta vattenfallens tillgodogörande
och öka deras värde. Då det nu vid förra årets riksdag visat sig, att
intresset för en eventuell koncessionslagstiftning i Första kammaren är
mycket ringa, medan å andra sidan af naturliga skäl intresset för de
ifrågasatta reformerna i vattenrättslagstiftningen i samma kammare är
synnerligen stort, så torde enda möjligheten att inom en öfverskådlig
framtid få koncessionslagstiftningen genomförd, om man eljest anser
den önsklig, vara att behandla den i sammanhang med och göra den
till villkor för antagandet af de nya vattenrättslagarna. Det är därför
af största vikt, att koncessionsfrågan omedelbart utredes, så att den
kan föreläggas Riksdagen samtidigt med lagförslaget på vattenrättsområdet.
Ty sker icke detta, torde man, med hänsyn till den vikt,
Andra kammaren visat sig lägga vid behofvet af kraftprisernas kontrollering,
hafva att vänta, att vattenrättsreformen måste uppskjutas i afbidan
på koncessionsfrågans utredning och framläggande. Men ett
dylikt uppskof med den viktiga reformen vore från alla synpunkter att
beklaga, och bör därför om möjligt förekommas genom koncessionsfrågans
utredning före nästa års riksdag.

Det synes mig slutligen som om vattenkraftsindustriens intressenter
borde hafva ett direkt intresse af denna frågas ändamålsenliga lösning.

Utskottets

yttrande.

14 Lagutskottets Utlåtande Nr å7.

Det största hindret för erhållandet af industriidkare som abonnenter å
deri elektriska kraften är utan tvifvel den osäkerhet, som för närvarande
råder i fråga om leveransvillkoren för framtiden. Denna osäkerhet blir
endast delvis undanröjd genom det säkerställande af leveransvillkoren
under kontraktstiden, hvars möjliggörande för närvarande är föremål
för Kungl. Maj.fs pröfning. Förr än åtgärder träffats, som för kraftafnämarne
bereda trygghet för tillgodonjutande på rimliga villkor äfven
utöfver kontraktstiden af den kraft, hvarpå de baserat sina industriella
anläggningar, förr kan. någon tillslutning i stor skala af större industriidkare
såsom kraftbolagens kunder svårligen ske. Dessa industriidkare
skola till dess fortfarande föredraga att bibehålla ångkraften, därest de
icke äro i tillfälle att förvärfva och utbygga ett lämpligt vattenfall för
egen räkning. Det vill därför synas, som om äfven kraftindustriens
målsmän borde hafva sitt speciella intresse af, att den ifrågavarande
utredningen snarast möjligt kommer till stånd.

På grund af hvad jag ofvan anfört, hemställer jag vördsamt, att
Riksdagen måtte besluta hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning,
huruvida och i hvad män staten må kunna genom utvidgad
koncessionslagstiftning med afseende å vattenfall och kraftstationer beredas
ej mindre tillfälle att kontrollera och reglera priserna för leverans
af elektrisk energi från kraftstationer till afnämare än äfven rätt att
mot skälig ersättning inlösa kraftstationen med kraftkälla och ledningar.))

Då gällande förordning angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof medgifver expropriation af jord och lägenhet, torde
däraf framgå, att äfven vattenfall kan enligt förordningen utgöra föremål
för expropriation, så snart sådant allmänt behof föreligger, som är
förutsättning för expropriationsrätten. Att i fråga om dessa allmänna
förutsättningar en precisering och utveckling af gällande lag i olika
afseenden är af nöden, synes med hänsyn till efter förordningens tillkomst
inträdda förändrade förhållanden tydligt och har äfven vid olika tillfällen
af Riksdagen framhållits. Som bekant är också frågan härom
föremål för utredning af den s. k. expropriationskommitten, hvars arbeten
väntas inom kort vara afslutade.

De i den nu förevarande motionen framställda yrkanden gå emellertid
vida utöfver de principer, som hittills ansetts böra ligga till grund för
expropriationslagstiftningen.

Medan nämligen enligt gällande lagstiftning för expropriation erfordras
förhandenvaro af ett behof, som i viss eminent mening är allmänt,
skulle den nu påyrkade expropriationsrätten till vattenfall kunna till

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

förmån för staten och kommunen begagnas, när helst det för den allmänna
hushållningen funnes nyttigt. En dylik rätt för det allmänna
kan utskottet icke finna annat än synnerligen hämmande för den enskilda
företagsamheten och det enskilda initiativet, som sålunda skulle, äfven
om blott utsikt till ett behof i framtiden förelåge, och kanske utan hänsyn
till nedlagdt kapital och omsorg om en gagnelig verksamhet, vara
hotadt af möjligheten, att stat eller kommun önskade begagna sin rätt
att komma i besittning af vattenfallet och den därtill möjligen hörande
anläggningen.

Hvad särskildt angår kommunerna anses det, som bekant, förenligt
med gällande kommunallagstiftning, att desamma inköpa vattenfall, så
så snart viss del af ett sådant erfordras för kommunens räkning, men
i vinst- eller spekulationssyfte använda en dryg återstod af den därifrån
hämtade kraften. Vid sådant förhållande skulle den nu af motionärerna
påyrkade expropriationsrätten för kommunerna kunna gifva anledning
till missbruk från deras sida, hvilka, samtidigt som de skulle kunna skada
den enskilde, stode i tydlig strid med principerna för en sund kommunalpolitik.

Af anförda skäl har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka den
i herr Staaffs m. fl. motion gjorda framställning.

Utskottet öfvergår därefter till det i herr Sandströms motion berörda
ämnet om utvidgad koncessionslagstiftning med afseende å vattenfall
och kraftstationer.

I 2 § af lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, med däruti genom lagen den 31 augusti
1907 gjorda ändringar, stadgas som följer: »Vill någon utföra elektrisk
anläggning, där största effektiva spänningen öfverstiger tvåhundrafemtio
volt, räknadt, om jordledning användes, mellan en ledning och jorden
och i annat fall mellan två ledningar, söke Konungens tillstånd till företaget;
dock vare sådant tillstånd ej erforderligt, där anläggningen till
hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller inhägnad gård eller
under jordytan, ej heller där anläggning, som icke berör allmän väg eller
allmän farled, utföres på egen mark samt antingen afståndet från ledning,
som skall framdragas ofvan jordytan, till boningshus eller annan vid
gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård öfverstiger tjugu
meter eller, om dylik ledning skall framgå på mindre afstånd än nu är

sagd t, ägaren sådant medgifvit.--Tillstånd, hvarom i denna paragraf

sägs, må af Konungen meddelas endast för viss tid, ej öfverstigande
fyrtio år. Meddelas det sökta tillståndet, föreskrifver Konungen, under

16 Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

förbehåll af enskild rätt, på hvilket sätt och under hvilka villkor anläggningen
må utföras och nyttjas.» Tillstånd, hvarom sålunda stadgats,
erfordras alldeles oberoende däraf, huruvida vederbörande jordägare lämnat
sitt samtycke till anläggningens utförande eller expropriation för ändamålet
påkallas. I 2 § af Kungl. Maj:ts nådiga stadga om elektriska
anläggningar för belysning eller arbetsöfverföring den 31 december 1902
har föreskrifvits, att, utöfver hvad i nyssberörda lag för vissa fall stadgats
angående skyldighet för den, som vill utföra elektrisk anläggning, att
till anläggningen söka Konungens tillstånd, sådan skyldighet skall åligga
den, som vill framdraga elektrisk ledning'' lör belysning eller arbetsöfverföring
inom område för vattentrafikled, järnväg eller allmän väg.
Tillstånd erfordras här oberoende af om ledningen framdrages öfver
eller under jorden. Särskilda säkerhetsföreskrifter för utförandet och
användandet af elektriska anläggningar halva meddelats förutom i
nämnda stadga i en af kommerskollegium utfärdad kungörelse af den
1 mars 1904.

Af det anförda framgår, att enligt gällande lagstiftning koncession
i regel erfordras för distribution af elektrisk kraft. Antalet af de af Kungl.
Maj:t enligt ofvanberörda lag beviljade koncessioner utgjorde den 1
januari 1910 360. Enligt hvad som framhölls vid tillkomsten af omförmälda
lag, afser densamma icke blott att genom koncessionsvillkor
förekomma den fara, som är förbunden med anläggningar al ifrågavarande
slag, utan äfven att genom uppställande af vissa bestämmelser
vid koncessionernas meddelande och särskild! deras begränsning till viss
tid kunna föreskrifva nya, utaf senare uppkomna samhällsbehof dikterade
villkor för dem.

I skrifvelse den 28 mars 1907 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte låta föranstalta om utredning, på hvilket sätt betryggande garantier
för kontraktsenligt utnyttjande af elektrisk energi skulle kunna genom
lagstiftning eller eljest beredas afnämare af sådan energi samt, i den
mån Riksdagens medverkan till lagstiftning i ämnet erlordrades, för
Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.
I denna skrifvelse uttalas den förmodan, att det berörda viktiga
ändamålet ej torde kunna vinnas annorledes än på koncessionsvägen.
Det riktas där äfven uppmärksamheten på, hurusom man äfven i vårt
land varit betänkt på att efter utlandets föredöme i koncessionerna införa
villkor af mera allmän art, hvilka skulle kunna i särskilda afseende
betrygga såväl det allmännas som konsumenternas intresse. I anledning
af denna skrifvelse inför numera Kungl. Maj:t alltid i de koncessioner,
som beviljas enligt berörda lag, innefattande vissa bestämmelser

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

om elektriska anläggningar, följande föreskrift: »Anläggningens innehafvare
skall vara skyldig iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga
om leverans af elektrisk kraft från anläggning af nu ifrågavarande slag,
som framdeles kunna blifva af Kungl. Maj:t utfärdade.»

I de utlåtanden af sakkunnige, som öfver denna Riksdagens skrifvelse
afgifvits, har enstämmigt betonats, att reglerande af kraftprisen
genom ingripande från det allmännas sida vore en synnerligen ömtålig
fråga, samt att stora tekniska och praktiska svårigheter därvid mötte.
Uti det af statens inspektörer öfver elektriska anläggningar för belysning
eller arbetsöfverföring i ämnet afgifna yttrande af den 14 mars
1910 har för vinnande af det med nämnda skrifvelse afsedda syfte
bland annat framhållits nödvändigheten af en öfverskådlig teknisk-ekonomisk
statistik öfver hela landets kraftöfverföringsindustri samt hemställts,
att inspektörerna måtte erhålla i uppdrag att verkställa en sådan.

Från den kraftkonsumerande industriens eget håll har icke heller,
utskottet veterligen, anspråk på kraftprisernas reglerande af staten,
åtminstone ej något mer allmänt, framkommit. Hvad man från dylikt
håll kräfver är, att sådan säkerhet för den elektriska kraftens tillgodonjutande
erhålles, hvars vinnande närmast åsyftas i ofvanberörda riksdagsskrivelse
den 28 mars 1907.

Gentemot krafvet på maximaltariffer framhålles, förutom de särskilda
af motionären berörda svårigheterna att i olika fall och under
olika naturliga och tekniska förutsättningar finna lämpliga sådana, att
äfven på detta område en sund konkurrens är det bästa sättet att reglera
och hålla nere priserna. Ofta finnes nämligen onyttjad vattenkraft,
tillhörig andra ägare, i närheten af distributörernas anläggningar. Och
lika viktigt som att erhålla vattenkraften från närmaste håll anses
synnerligen otta vara att fa den från ett vattenfall, som genom förefintliga
utbyggnads- och regleringsmöjligheter lämpar sig°för den art
af kraftkonsumtion, hvarom är fråga. Härvid spelar äfven in den af
det tekniska framåtskridandet följande allt större möjligheten att bättre
utnyttja vattenkraften, samt att vid kraftens öfverförande använda högre
spänningar och längre afstånd, direkt proportionella mot spänningen.
Konkurrensen med ångkraften tillerkännes i ifrågavarande hänseende
jämväl stor betydelse, då man antager, att kostnaderna för dammanläggningar
och andra vattenbyggnadsarbeten till följd af arbetsprisernas
fortgående höjning skola förblifva i stigande, medan vid ånganläggningar
dels maskinkostnaden, som härvid är relativt mera betydande, anses
Bill. till Riksd. Prot. 1910. 7 Sami. 1 Åfd. 44 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

kunna genom tekniska framsteg nedbringas, dels ock utsikten ökas att
för kraftens frambringande använda annat bränsle än stenkol. Härtill
kommer, att man för att vinna ett ekonomiskt godt resultat af de dyrbara
vattenkraftanläggningarna är hänvisad till att snarast möjligt skaffa
kraftstationen en stor afsättning. Kapitalet, som erfordras för ett vattenfalls
utnyttjande, måste nämligen redan från början nedläggas på en
vattenkraftanläggning, då däremot vid eu ångcentral anläggningen och
det härefter erforderliga kapitalet successivt kan ökas. De ekonomiska
förhållandena göra det därför till en nödvändighet, att man äger möjlighet
att utsträcka den elektriska kraftens afledande till platser, där
större konsumtion ifrågakommer. Om hvarje vattenkraftstation endast
tillmättes ett visst begränsadt område, inom hvilket den kunde vinna
afsättning, skulle detta därför ofta vara liktydigt med att för lång tid
göra kraftstationen till en oräntabel affär.

Den fria konkurrens, som sålunda äger och anses böra äga rum
i fråga om leverans af energi för industriens behof, finner man föga
jämförlig med förhållandena i fråga om de enskilda järnvägarna, för
hvilka koncession meddelas bland annat för att skydda från konkurrens
och därigenom skapa ett monopol, hvilket just är förutsättningen för
deras privat- och nationalekonomiska bärkraft. Att vid fråga om koncession
å vattenkraftens användande anlägga en synpunkt, som skulle
föranleda koncessionsvägran, så snart vattenkraften icke leddes från
närmaste håll, torde väl däremot i allmänhet icke utan stor fara låta
sig göra. Vid fråga om annan kraft än vattenkraft kan väl en sådan
synpunkt knappast komma i betraktande.

Motionären har framhållit, att några sådana missförhållanden i
fråga om kraftpriserna — åtminstone icke i någon afsevärd mån —
ännu icke yppat sig, att statens ingripande för deras reglerande kunde
anses vara af behofvet påkalladt. Detta torde äfven vara den allmänna
meningen. Det har fastmer hvad vattenkraftanläggningarna angår visat
sig förenadt med svårighet att förränta och amortera de dryga kostnaderna.

Vid anförda förhållanden och då, såsom ofvan framhållits, i de
koncessioner å elektriska anläggningar, som lämnas, förbehåll göres
med hänsyn till bestämmelser angående leverans af elektrisk kraft,
hvilka framdeles kunna komma att meddelas, håller utskottet före, att
med åtgärder från statens sida för kraftprisernas reglerande lämpligen
bör anstå i afbidan åtminstone på att meningarna hunnit mera stadga
sig angående lämpligheten och möjligheten af en dylik reglering. I
hvarje fall synes utan fara kunna ytterligare afvaktas den utredning,

Lagutskottets Utlåtande Nr 47. 19

som med anledning af Riksdagens ofvanberörda skrifvelse den 28 mars
1907 pågår.

Med afseende å motionärens yrkande på lösensrätt efter viss tid
för staten såsom koncessionsvillkor i fråga om de af honom åsyftade
anläggningarna gäller hvad utskottet ofvan anfört emot den påyrkade
expropriationsrätten för staten till vattenfall. En dylik rätt, äfven
ntöfvad med den varsamhet, som motionären för sin del synes förorda,
skulle uppenbarligen i hög grad ytterligare öka den för industrien och
näringslifvet skadliga osäkerhet på vattenlagstiftningens område, som
sedan länge varit allmänt öfverklagad och som alltmera hotar att förkväfva
det enskilda initiativet i vårt land på detta område.

Att kräfva koncession för utbyggandet af vattenfall, där fråga ej
är om kraftens distribution, eller för andra kraftanläggningar än elektriska,
synes från motionärens egen utgångspunkt öfverflödigt. Öfverföring
af annan än elektrisk kraft förekommer som bekant i jämförelsevis
liten utsträckning.

På grund af hvad utskottet ofvan anfört, får utskottet hemställa,

l:o) att herr Staaffs in. fl. förevarande motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,
samt

2: o) att herr Sandströms ifrågavarande motion
icke heller måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 maj 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

Reservationer.

Beträffande utskottets hemställan under l:o):

Herrar Widén, Pettersson från Södertälje, Lindhagen, Jansson i
Edsbäcken, Er sson, Berggren och Persson i Borrby hafva anfört följande:

»Det är uppenbart, att för staten och äfven för kommunerna ofta
är af synnerlig vikt att besitta erforderlig vattenkraft för tillgodoseende
af de anläggningar och andra anstalter, som af dem för samfärdsel,
belysning, drifkraft eller andra anordningar för allmänt väl böra anordnas.
Att här föreligger ett sådant allmänt ändamål, som bör kunna
grunda en expropriationsrätt, synes oss likaledes obestridligt.

En rätt till expropriation i dylika händelser af vattenfall torde
dock ej vara medgifven i gällande expropriationslag, och i hvarje fall
är det otydligt, hur det därmed förhåller sig.

Man kan också tänka sig, att, såsom motionärerna ifrågasatt, det
jämväl kan uppstå ett allmänt behof att afbryta eller förekomma ett utnyttjande
af vattenkraft, som användes eller befaras kunna användas
på ett för befolkningen och produktionen oförmånligt sätt. Under nuvarande
förhållanden synes oss dock denna sak lämpligast ordnas genom
en utveckling af koncessionssystemet, hvithet ämne upptagits äfven vid
denna riksdag i eu af herr Sandström väckt motion.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställes,

att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda, i hvad mån och under hvilka villkor
staten och eventuellt äfven kommuner kunde erhålla
rätt till expropriation af vattenfall.))

Beträffande utskottets hemställan under 2:o):

Herrar Widén, Pettersson från Södertälje, Lindhagen, Jansson i
Edsbäcken, Ersson och Berggren hafva under hänvisning till den af herr
Sandström i hans motion anförda motiveringen yrkat,

Lagutskottets Utlåtande Nr 47.

att Riksdagen måtte besluta hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning, huruvida, i hvilken omfattning
och under hvilka villkor koncessionslagstiftning bör,
utöfver hvad för närvarande äger rum, införas med
afseende å vattenfall och kraftstationer, afsedda för
leverans af elektrisk energi.

Herr Olsson i Broberg har begärt få anteeknadt, att han icke
deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prof. 1910

7 Sami.

1 Afd. 44 Raft.