Lagutskottets Utlåtande Nr 46• (Utlåtande 1910:LU46 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande Nr 46•

Nr 46.

Ankom till Riksdagens kansli den 9 maj 1910 kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående aflösning af landtbönders, bolagsarrendatorers,
torpares och deras vederlikars jordbruk å enskilda
domäner.

Uti eu inom Andra kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 148, hafva herrar Carl Lindhagen, A. J. Christiernson, Herman
Lindqvist. Ernst Söderberg, Nils Persson, Sven Linders, F. W. Thorsson,
N. Edv. Lindberg, E. C. Kropp, Hj. Branting, Bernh. Eriksson, Värner
Rydén, A. (7. Lindblad, Johan Åberg, August Nilsson, 0. II. Waldén,
C''. 77. Svensson, Hj. Rissén, Knut Tengdahl, Victor Larsson, G. A. Rundgren,
N. A:son Berg, J. A. Wallin, Charles Lindley, Ernst Blomberg,
J. Th. Johansson, Sven Persson, J. Hasselquist, Emil Kristensson, Johan
Forssell, L. J. Carlsson, Gustaf Strömberg, K. A. Borg, E. A. Leksell,
Rob. Karlsson, Erik Palmstierna och A. Åkerman anfört följande:

»Genom feodalväsendet kom i de flesta Europas stater småtiondeklassen
uti det största beroende, som mångenstädes öfvergick till fullständig
lifegenskap. Detta olidliga tillstånd framkallade en rörelse för
att återgifva jordens brukare friheten. Denna rörelse, som gjorde sig
gällande öfverallt, där feodalväsendet slagit fast rot, fann sin afstötning
först i midten af 1800-talet. Böndernas emancipation bedrefs på
vissa håll med kraft, på andra mera likgiltigt och med ständiga förhinder.
Medlen växlade från fullständig reduktion till en bönderna
Bill- till Riksd. Prat. 1910. 7 Samt. 1 Åfd. 43 Höft. (Nr 46.) 1

Lagutskottets Utlåtande Nr 46.

pålagd betungande utlösningsskyldighet. Kesultaten blefvo också mycket
olika, allteftersom målmedvetenhet, ingripande i rätt tid och omtanke
äfven i det lilla gjorde sig gällande eller icke.

Början till uppkomsten af ett sådant feodalväsende har icke heller
varit främmande för vårt land. Men detta ståfjades i tid genom de
kända reduktionerna, riktade första gången mot katolska prästerskapets
och den sista gången mot den svenska högadelns jordvälde. Dessa
statshandlingar verkade, att Sverige under förenämnda rörelses höjdpunkt
i det öfriga Europa stod tämligen oberörd af densamma.

Emellertid lämnades orubbade en stor del af de . adliga
godsen, hvilka sedan här och hvar alltmer utvidgats. Under tidernas
lopp ha dessutom af företagsamma händer bildats nya storgods genom
inköp och sammanslagning af småbondejord. Stora trakter af vårt
lands bästa jordbruksjord upptagas därför nu så godt som uteslutande
af omfattande så kallade herregårdar, hvilka jämte sitt eget jordbruk
behärska en myckenhet småbruk på hemmansdelar och torp.

Vid sidan af dessa godsbildningar har uppstått en vida mäktigare,
af den moderna industrialismen uppburen feodalism, grundad i landets
skogsrikedom och grundlagd först af bruksrörelsen, sedan äfven af
sågverksindustrien och numera jämväl af pappersmasseindustrien och
andra fabrikationer med skog som råvara. Just vid den tidpunkt, då
sträfvandena utomlands att störta feodalväldet afdomnade mångenstädes
dock med mycket ofullkomliga resultat, tog hos oss den nya industriella
feodalbildningen ett synnerligt uppsving, särskilt i följd af trävarukonjunkturernas
uppblomstring på världsmarknaden. Småbondehemman
folio och falla fortfarande i mängd för skogsköpare och staten har,
sorgligt att säga, på allt sätt uppmuntrat förödelsen genom att samtidigt0
utkasta sina skogar, hemman, torp och nybyggen till ett lättfånget
byte för lystmätet.

Af dessa orsaker har för närvarande i Sverige uppkommit ett
utbildadt och omfattande feodalsystem: dels en jordbruksfeodalism och
dels framför allt en industriell feodalism, under hvilka makter stora
samhällsklasser af landtbönder, arrendatorer, torpare och lösa arbetare
slafva. Därtill kommer ett stort antal torpare, lydande äfven under
smärre gårdar.

Man behöfver här endast erinra om den stora mängden så kallade
bolagshemman i Norrland och Dalarna samt i Värmland, Dalsland,
Västmanland, Uppland, Södermanland, Närike, Småland, östra delen af
Bohuslän, norra Västergötland o. s. v., om de vidsträckta herrgårdstrakterna
i Södermanland, Östergötland, Smaland, Skåne och mången -

Lagutskottets Utlåtande Nr 46. 3

städes i (ifrigt, om myckenheten torp på dessa alla domäner, på skattelösta
rekognitionsskogar och på enskilda gårdar öfverallt i landet, om
de talrika jordbrukslägenheter, som upptagits antingen själfrådigt på
andras ägor utan någon erinran från jordägarens sida eller ock på
grund af dennes muntliga samtycke. En särskild uppmärksamhet
krafvel’ därjämte alla dessa af kronan i gångna tider till bruksrörelsen
anslagna hemman och torp, hvilkas åbor förbehållits en viss själfständig
besittningsrätt men dock småningom egenmäktigt fråntagits
den af bruksägarna utan att kronan vårdat sig om att stå åborna bi.

Om den stora af statsmakten, stödd på de ofrälse stånden, verkställda
reduktionen af adelns jordagods läses nu i den officiella läroboken
i historia, att denna statshandling var i sin begynnelse en oundviklig
och rättvis sak och. i det hela medförde stora fördelar för landet,
då därigenom »egendomen blef jämnare fördelad, slut gjordes på stormansväldet
och allmogen återvann sin forna själfständighet».

Vår tids ofrälse klasser ha anledning att falla i egna tankar vid
denna berättelse. Skulle det ej äfven nu behöfvas, att egendomen
blefve jämnare fördelad? Breder sig ej äfven nu öfver landet ett stormansvälde,
den moderna feodalismen och den moderna kapitalismen,
hvarpå det borde göras ett slut? Förefinnes ej äfven nu en allmoge
af kufvade småbrukare och en beroende arbetareklass, som borde återvinna
sin själfständighet? Och i sådan händelse skulle icke äfven för
vår tid allt detta vara en rättvis sak och medföra stora fördelar för
landet?

Detta den nu bestående feodalismens jordvälde är bland annat en af
de förnämligaste orsakerna till emigrationen från vårt land. Ofrihet
och utarmning på de små jordbruken, ingen framtid därstädes för
brukarnas barn, omöjligheten i vidsträckta trakter att få jord för den
jordlösa befolkningen medverka mäktigt till denna folkvandring mot
nya jungfruliga världsdelar, som med öppna armar taga emot främlingarna.

Från början på 1860-talet blef uppmärksamheten mera fästad
vid emigrationen, som då antog en hotande omfattning. Saken förekom
upprepade gånger vid Riksdagen. Man forskade dock föga efter
de innersta orsakerna utan vände sig blott med bitterhet mot själfva
företeelsen. Att finna något enkelt medel, hvarigenom sattes en damm
för emigrationen, var spörsmålet. Då ett sådant medel ej kunde utfinnas,
ledde alla därom väckta förslag ej heller till någon åtgärd.

Lagutskottets Utlåtande Nr 46.

Man fick nöja sig med att ordna kontroll på emigrantvärfningen och
emigranternas behandling under öfverfarten till den nya världen.

Vid 1869 års riksdag väcktes emellertid, vid sidan af andra
motioner i ärendet, afspeglande förenämnda uppfattning, tillika en
motion, i hvilken framträder ett helt annat åskådningssätt, belyst
ytterligare i motionärens utredande vidlyftiga anförande vid sakens
behandling i Andra kammaren. Motionären, dåvarande revisionssekreteraren
Claes Albert Lindhagen, uppfattade utvandringens betydelse såsom
Sveriges andel i ett världshistoriskt verk, den nutida folkvandringen,
som skall definitivt afgöra bodelningen mellan nationaliteterna och
bestämma deras öde »för all framtid ända till mänsklighetens afton».
Han utgick ifrån att emigrationen såsom grundad i människonaturen ej
kunde förhindras och frågade sig då i stället, hvad som borde göras för att
vända den, i den mån som den var oundviklig, till gagn för fäderneslandet.
Vid eftertanke angående emigrationens väsende fann han den ej
kännetecknas endast af förlust af arbetskrafter och bortförda penningar.
Han erinrade äfven, att förlusten ersättes genom »stegrad företagsamhet
och lättade utvägar till försörjning för de kvarblifvande», han talade
om det yngre släktet, som »möter framtiden med större mod och tillförsikt,
då det ser framför sig, huru utvandrarena ständigt lämna
öppna rum i arbetarenas leder för dem, som komma närmast efter och
kunna hysa förhoppning att i värsta fall få utväg till bärgning på
annan ort, om det misslyckas hemma». Från en sådan synpunkt måste
utvandringen framställa sig icke blott såsom eu bortgång från ett
gammalt fädernesland, men äfven såsom grundläggningen af ett nytt.
Om utvandraren billigt och rättvist bedömdes, så kunde det inträffa,
att »i stället att, såsom nu, hejdlöst blanda sig med den första främmande
nationalitet han möter, blir han villig, värdig och mäktig att
grundlägga svensk nationalitet och svensk odling på den främmande
jorden».

Gagnet af ett folk på andra sidan oceanen med samma språk
och samma kultur som vi ansåg motionären vara rent moraliskt men
oberäkneligt stort. »Till det andliga arbete, vi som nation fullgöra för
vår egen och hela mänsklighetens utveckling, skulle vi få förstärkning
från ett stort, talrikt folk. Våra ord skulle höras, och hvad vi skrifva
skulle läsas och begrundas, icke blott här hemma i våra aflägsna
ängder, utan af en nationalitet, som nu vore stark nog att göra sig
gällande inför de öfriga nationaliteterna och ställa sig i jämbredd
med dem». Denna utflyttning tänkte sig motionären dock icke såsom
uteslutande en svensk, utan han talade i öfrigt i sin framställning all -

Lagutskottets Utlåtande Nr 46. 5

tid om önskvärdheten att samla en »skandinavisk» kultur i den nya
världen, och han utpekade också de trakter i Förenta staterna och
Canada, som lämpade sig och då ännu stodo öppna för en sådan
skandinavisk folkvandring och hvilkas nordligaste fortsättningar skulle
bilda till och med ett gemensamt helt med en skandinavisk besittning
Grönland. ö’

Till sist betonade motionären, att det i hvarje fall vore en plikt
för samhället att i någon mån tillse, »att dess utvandrande barn må
kunna undgå att vid ankomsten till nya världen blifva utsatta för
elände och undergång».

Förslaget gick ut på att genom agenter söka bringa »ordning
och sammanhang» i utvandringen till dessa trakter, dit emigrationen
från de nordiska länderna till en ej obetydlig del redan
ginge och efter all rimlig beräkning fortfarande borde gå. Dessa
agenter skulle icke vara vanliga tjänstemän utan »män, hvilka af
hängifvenhet för ett stort mål ägnade sig åt ifrågavarande kall». De
skulle »helst i förening med sådana från de öfriga nordiska länderna»
dels gå emigranterna till hända efter deras ankomst till bestämmelseorten,
dels lämna fullt sanningsenliga uppgifter till hemlandet om det
verkliga tillståndet därute, »dels slutligen om också endast medelbart
och i blygsam skala leda och befrämja bildandet af en skandinavisk
nationalitet i den nya världen samt blifva densammas väktare och
förkunnare därstädes».

Statsutskottet afstyrkte motionärens förslag efter en mycket
knapphändig motivering och frågan förföll genom båda kamrarnas
beslut. »Saken vann icke på långt när den uppmärksamhet som densamma
förtjänade» skref efteråt professor AV. E. Svedelius i sina studier
i Sveriges statskunskap, där förslaget utförligt behandlades.

Därmed lycktades kan man säga den sista territoriella stormaktsdrömmen,
som drömts i svensk politik, en stormaktsdröm icke under
pickelhufva utan om en iredlig, inbjuden eröfring''. Tillfället är nu
försummadt och återkommer icke mer.

Emellertid återstår oss dock alltid, för att tala med 1869 års
motionär, »det andliga arbete, vi såsom nation fullgöra för vår
egen och hela mänsklighetens utveckling». I detta arbete har efter
eu tids resignation emigrantspörsmålet åter dykt upp på dagordningen.
Man börjar ana, att emigrationen kan ha djupliggande sociala orsaker,
som möjligen kunna undanröjas. Dit hör också tillgodoseendet af
krafvel på jord åt alla efter hvar mans behof. Då det icke längre
står öppet att lägga ny svensk jord i andra världsdelar till den, som

6 Lagutskottets Utlåtande Nr 46.

finnes i det gamla landet, blir man än mer hänvisad att tillvarataga
den senare.

Frånsedt det tämligen betydelselösa sträfvandet på sista tiden att
befordra återvandring af förutvarande emigranter genom att åt dem
förmedla jordbruk, hvilkas innehafvare förmodligen då i stället skola
emigrera, kan dock sägas, att det uppseglande hufvudintresset i emigrationsfrågan
för närvarande riktar sig på, att söka skapa nya jordbruk
för det folk, som finns i landet. Detta är också riktigt och viktigt,
ehuru uppgiften mycket försvåras genom de dyra omkostnaderna.
Mark måste nämligen oftast anskaffas till högsta gångbara spekulationspris
och isynnerhet är uppförandet af nya åbyggnader en betungande
utgift.

Däremot riktar man sig föga mot de missförhållanden, som härflyta
från det feodala systemet. Att i brist på andra utvägar tvångsvis
skaffa jord i de trakter, där detta system är förhärskande, vill
vederbörande icke inlåta sig på.

Betänkligast af allt är dock, att man ej med allvar vill inlåta
sig ens på att upprätthålla redan färdiga jordbruk, som årligen i
mängd och säkerligen i vida större utsträckning än de nya som skapas,
icke blott stanna i växten utan gå tillbaka eller alldeles ödeläggas
både till jord och byggnader på bolagshemman, torp och liknande
domäner. Denna förödelse ses med jämnmod, och hvarför? Jo, därför
att det enligt den fatalistiska privaträttsliga uppfattningen och.de
enskilda intressen, som ha gagn af densamma, icke går an att ingripa
mot olyckan själf. Det är en privaträtt att hålla stora klasser af
landets innevånare i ett jordbundet beroende af enskilde.

Det måste komma en tid, då jorden och särskilt kronans gamla
egendomar praktiskt taget återbördas till alla. På denna händelsernas
gång kunna dock de lefvande generationerna af beroende småbrukare och
andra landtarbetare ej rimligtvis vänta. Missnöjet gror också i sinnena,
ehuru det är svårt för dessa samhällsklasser att i detta »ensittarnas
land» samla sig och göra sina intressen gällande. Redan nu måste
något effektivt göras för dem. Detta sker endast genom att det icke
blott sättes en damm för feodalismens vidare framfärd utan äfven vidtages
en aflösning ytterst genom expropriation (tvångsaflösning) af de små
beroende jordbruken.

Statsmakterna ha som sagdt ännu icke kommit till klarhet om
det verkliga sakläget. Spår till ett uppvaknande i insikt, att man
bör göra någonting för att i främsta rummet åtminstone bevara den
jordbrukskultur som redan finnes, saknas dock icke alldeles.

Lagutskottets Utlåtande Nr 46.

Den mest påfallande yttringen däraf innefattas i tillsättandet af
norrlandskommittén, utfärdandet år 1906 af lag om förvärfsförbud och
år 1909 af en arrendelag och en vanhäfdslag för norrländska bolagshemman.
Därmed har man tillika nalkats kapitlet om tvångsaflösning.
En sådan aflösning af jordbruket på bolagsjord i Norrland och Dalarne
föreslogs i kommitténs betänkande. Kommitténs majoritet arbetade
länge på ett förslag till lag om aflösning, ytterst genom expropriation
dels af de färdiga jordbruken med tillbehör, dels af komplettering i
jord och tillbehör till jordbruk, som redan blifvit på ett otillfredsställande
sätt utstyckade, och dels äfven af mark för bildande af nya jordbruk.
Slutligen bestämde sig de flesta ledamöterna för att omedelbart förorda
tvångsaflösningen endast för det senaste ändamålet, under det reservanter
fullföljde förslaget i sin helhet. Ett komplement till dessa förslag voro
förslagen till arrende- och vanhäfdslagar, hvilka skulle skydda de färdiga
jordbruken och deras brukare och möjliggöra nyodlingar, till dess aflösning
på lämpligt sätt frivilligt eller genom expropriation ägt rum.

Åflösningens väg beträddes ock i en vid 1908 års riksdag väckt
motion, att jordafsöndringar från hemman, hvilka såsom arf afsöndras
på viss tid och mot vissa skyldigheter till stamhemmanet, måtte tryggas
i den fortsatta besittningen af densamma. Med fog beklagade sig
motionären öfver den snäfhet, hvarmed tillfälliga utskottet affärdade
hans framställning. Och ehuru äfven andra talare förordade densamma
med erinran endast, att den fått alltför trånga gränser, vågade dock
ingen af dem gentemot utskottets omedgörlighet ens göra ett yrkande
inom Andra kammaren.

Författningen af år 1907, hvarigenom bereddes lättare utvägar
att befria ryttare-, soldat- och båtsmanstorp från stamhemmanets inteckningar
är också en yttring af ett sträfvande att bevara det gamla
jordbruket.

Äfven förtjänar här åberopas 1907 års riksdagsskrifvelse om
åtgärder särskildt med anlitande af expropriation i ändamål att vid
fisklägen, stationssamhällen och andra områden på landet, där en
sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå, ordna förhållandena
med afseende å redan befintlig eller för samhällets utvidgning erforderlig
tomtmark. Denna framställning innefattar bland annat begäran om
en omedelbar aflösning ytterst genom expropriation af tomter till förmån
för inneliafvarna af de på tomterna uppförda bostadslägenheterna.
Med samma fog kunna motsvarande åtgärder ifrågasättas för att rädda
småbruk ur jordbundet beroende.

Lagutskottets Utlåtande Nr 46-

Vid 1909 års riksdag frambars emellertid af tjugunio ledamöter
inom Andra kammaren en motion om tvångsaflösning af ifrågavarande
jordbruk. Förslaget afstyrktes af lagutskottet och föll i bägge kamrarna,
i den Andra dock efter votering med 111 röster mot 88.

Den ofvan ifrågasatta aflösningen betyder själffallet ej, att staten
skall efter expropriation själf öfvertaga dessa jordbruk och deras skötsel,
och icke heller att åtgärderna skola riktas mot alla dylika jordbruk
eller ske i ett slag. Aflösningen bör äga rum i erforderliga fall och
i den mån brukare finnas, som önska aflösningen och äro beredda att
öfvertaga jorden. På åtskilliga ställen ha brukarna det jämförelsevis
bra, och så länge det fortfar och brukare ej påfordra en aflösning,
finnes ej anledning till ingripande.

Det ömsesidiga frivilliga aftalet kommer också fortfarande att
blifva utgångspunkt för aflösningen. Det nya är, att statsmakten inträder
såsom den ena kontrahenten och målsman för den rätts- och
maktlöse jordbesittaren. Staten skall därvid tillse, att aflösningen
kommer till stånd i erforderliga fall; att den vidare kommer att omfatta
allt, som bör höra till jordbesittningen; att den sker på billigaste
villkor, så att den ej blir ruinerande för jordbrukaren; och att den
familj, som suttit på jorden, i regeln får företrädesrätt till densamma.
Men för att ej äfven statsmakten här skall stå maktlös, fordras det
ett yttersta maktmedel. Detta yttersta medel är expropriation. En
dylik expropriationslagstiftning skall säkerligen här liksom eljest i stor
utsträckning göra sig själf öfverflödig, i det den förmår framtvinga
enskilda uppgörelser, som eljest ej skulle kommit till stånd.

Det måste som sagdt särskildt betonas, att den nu ifrågasatta
aflösningen ej kan, om den skall fylla sitt ändamål, äga rum efter nu
stadgade och tillämpade orimliga grunder för jordlösen. Något konst™
eradt marknadsvärde får ej tjäna till ledning och någon vinst i
regeln ej ens beräknas, åtminstone ej när det gäller utbrytning ur
stora jordbesittningar och i all synnerhet icke, när jorden ursprungligen
varit donationsjord från kronan.

Vidare måste, enligt hvad erfarenheten lärt oss, aflösningen förbindas
med villkor, som upprätthålla ändamålet samt omöjliggöra, att
jorden återfaller i främmande händer.

Slutligen måste åtgärder vidtagas, som betrygga brukarnes ställning,
intill dess aflösningen hunnit äga rum. Detta kan nämligen
taga lång tid och i vissa fall är, såsom ofvan erinrats, en aflösning
kanske tills vidare obehöflig, ja icke ens önskvärd. Bland dessa åt -

Lagutskottets Utlåtande Nr 46.

gärder måste också ingå en sträng uppsikt öfver, att jordägaren ej får
tillfälle att förekomma aflösningen genom att dessförinnan bortdrifva
brukarne och inlägga jorden med fastighetens öfriga ägor.

En lag om den ifrågasatta aflösningen skall således fastslå följande
saker, nämligen:

l:o) statsmaktens rätt och plikt att taga initiativ till aflösningen
och att därvid såsom målsman bevaka jordbrukets intresse och jordbrukarens
rätt;

2:o) grunddragen för organisationen af denna statsverksamhet;

3:o) nödiga och ändamålsenliga bestämmelser om det yttersta
maktmedel (expropriation), som skall förläna allvar åt förhandlingarne
om frivillig uppgörelse samt taga vid, där aftal ej kan komma, till
stånd;

4:o) upprätthållande af ändamålet med jordens aflösning äfvensom
hufvudvillkoren för den afstådda jordens upplåtelse till enskilde (sättet
för amortering af lösenbeloppet, företrädesrätt till upplåtelse o. d.).

Med åberopande af det nu anförda hemställes alltså:

att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära förslag till lagstiftningsåtgärder
i ändamål att, för jordbrukets upprätthållande och
brukarnes frigörelse från beroende i erforderliga fall och under för
framtiden betryggande villkor, åstadkomma aflösning ytterst genom
expropriation (tvångsaflösning) af landtbönders, bolagsarrendatorers,
torpares och deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner.»

På sätt motionärerna erinrat, hade Norrland skommitténs majoritet
i sitt betänkande föreslagit vissa åtgärder för att från trävaruindustriens
egendomar åt allmogen bereda lägenheter, lämpliga för odling. Kommittén
tänkte sig, att detta skulle kunna ske genom tillsättande i hvarje län
af en kommission, bestående af lämpliga, af Konungen utsedda personer,
hvilka skulle hafva till uppgift att på frivillighetens väg söka
förmå ägarne till afstående af den för berörda ändamål behöfliga jorden.
För att emellertid äga tillgång till kraftigare medel för nående af nämnda
syfte än underhandlingens föreslog kommittén tillämpning under vissa
förutsättningar af expropriationsinstitutet. Det af kommittén för sådant
ändamål uppgjorda lagförslaget ingick såsom ett led i de öfriga förslag,
kommittén afgaf, och hvilka numera, som bekant, resulterat i flere särskilda
lagar. Tre reservanter inom kommittén funno kommitténs förBih.
till Fdksd. Prof. 1910. 7 Sami. 1 Afd. 43 Höft. 2

Utskottets
yttrande.

Lagutskottets Utlåtande Nr 46.

slag i denna del gå längre än omständigheterna påkallade och ansågo
sig därför icke kunna biträda kommitténs förslag.

Motionärerna synas nu efter mönster af nämnda förslag åsyfta,
att en expropriationsrätt af den art, som den nyss nämnda, måtte för
hela landet införas, men gälla icke särskild! trävaruindustriens jord eller
ouppodlad jord eller jord af viss beskaffenhet, utan generellt all jord,
som af ägaren upplåtits till brukare. Motionärerna framhålla sålunda,
under hänvisning bland annat till de i äldre tid här i landet verkställda
reduktionerna, att de rikta sig mot hvad i motionen benämnes jordbruksfeodalismen
och den industriella feodalismen, hvarunder enligt deras förmenande
stora samhällsklasser af landtbönder, arrendatorer, torpare och
lösa arbetare »slafva». Äfven torpare under smärre gårdar och särskild!
åbor under bruken borde enligt motionärerna få tillgodonjuta den ifrågasatta
expropriationsrätten för att sålunda återvinna en af dem en gång
ägd, men under tidernas lopp förlorad sj beständighet.

Utskottet finner det ur olika synpunkter önskvärd!, att mindre
jordbruk bildas, och att åtgärder därför vidtagas. I fråga däremot
om de medel, som därvid böra anlitas, får utskottet taga bestämdt
afstånd från motionärernas förslag.

Expropriationsrätten är uppenbarligen en rätt för undantagsfall,
som enligt sin natur måste handhafvas med stor begränsning. Af den
uppfattning om äganderätten och dess helgd, som ligger till grund för
den nuvarande samfundsordningen, är en sådan begränsning en enkel
konsekvens. Med vår gällande rättsordning kan det sålunda ej anses
öfverensstämmande att, om vissa kategorier jordinnehafvare från egen
eller samhällets synpunkt kunna anses mindre väl situerade än vissa
andra kategorier, gifva expropriationsrätten såsom ett medel i händerna
åt de förra för att komma i besittning af de senares egendom. Någon
som helst anledning att, sedan en dylik grundsats om den mer behöfvandes
generella tvångsrätt till den mindre behöfvandes egendom införlifvats
med rättsordningen och i enlighet med motionärernas yrkande
vunnit tillämpning, begränsa den endast till de fall, där den förment
behöfvande är arrendator eller torpare eller där jordegendom är behofvets
föremål, finnes i hvarje fall uppenbarligen icke. För en icke socialistisk
uppfattning synes skadan af den osäkerhet, som af ett dylikt
tillstånd skulle blifva en följd, och det hämmande band, som därmed
skulle läggas å företagsamhetslusten, så uppenbar, att den ej kräfver
ytterligare ordande.

Det är ett kändt sakförhållande, huru jämsides med minskningen
mångenstädes af landsbygdens befolkning och det större tilloppet till

Lagutskottets Utlåtande Nr 46. 11

städerna, som är kännetecknande för vår tid, styckningen fortgår af de
större jordpossessionerna till mindre brukningsområden, livilka ofta förvärfvas
af mindre bemedlade under betingelser, som äro för sådant
ändamål lämpade. De åtgärder af olika slag, som från det allmännas
sida vidtagas för underlättande för mindre bemedlade att bereda sig
egen jord, äro alltför väl kända för att behöfva i detta sammanhang
uppräknas. Med ett fortgående å den härvid inslagna riktningen lär
ännu mycket mera kunna göras och äfven stå att vinna.

Hvad angår frågan om statsåtgärder med direkt syfte att just åt
de kategori af jordinnehafvare, som här af motionärerna närmast
åsyftas, bereda en bättre och själfständigare ställning, saknas ej heller
lämpligare utvägar an de af motionärerna förordade.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 maj 1910.

På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande Nr 46.

Reservationer:

af lierr Widén beträffande vissa delar af utskottets motivering;

af herrar Lindhagen, Jansson i Edsbäcken, Pettersson från Södertälje
och Olsson i See hvilka hemställt,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion
ville anhålla att Kungl. Maj:t måtte taga. i öfvervägande,
huruvida och i hvilken utsträckning lagstiftningsåtgärder
kunde vidtagas i ändamål att, för
jordbrukets upprätthållande och brukarnes frigörelse
från beroende, i erforderliga fall åstadkomma aflösning
ytterst genom expropriation (tvångsaflösning) af landtbönders,
bolagsarrendatorers, torpares och deras vederlikars
jordbruk på enskilda domäner, äfvensom för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande
kan föranleda.

Till stöd för denna framställning har herr Lindhagen för sin del
anfört:

»Förevarande ämne innefattar en utomordentligt stor och allvarlig
fråga, som det vore önskligt att samtiden beaktade mera än som sker.
Utskottet synes också uppfattat saken så och en förtjänst i utlåtandet
är, att det åtminstone uppriktigt och oförbehållsamt utan spegelfäkteri
fört till strids de stora motsättningarna i samhället.

Mot utskottets återgifvande af motionens syfte måste till en början
göras erinringar. Det är icke norrlandskommittens förslag, som utgjort
något mönster för motionen. Historiens lärdomar och framför allt sakens
egen natur stå som de stora förebilderna.

Icke heller afser motionen såsom det framställes »all jord, som af
ägaren upplåtits till brukande». Den syftar endast på den särskilda
kategorin odaljordbruk, som i följd af den ekonomiska utvecklingen
kommit under feodalismens välde och närmare betecknats såsom landtbonde^,
bolagsarrendatorers, torpares och deras vederlikars jordbruk.

Lagutskottets Utlåtande Nr 46.

Det betonas också i motionen, att aflösningen bör endast äga rum
i erforderliga fall efter pröfning och blott då en önskan därom hos
brukaren förefinnes.

Formerna för det aflösta jordbrukets upplåtande med tryggad rätt
till brukaren stå som en öppen fråga. Motionen har endast framhållit,
att upplåtelsen måste ske under för framtiden betryggande villkor, d. v. s.
så, att den nedlagda omtanken icke efteråt får omintetgöras genom
jordens återförsäljning till feodalherren eller annat dylikt upphäfvande
af aflösningens ändamål.

Mot utskottets skäl för sitt afstyrkande kan egentligen icke framföras
någon argumentering. Motiveringen utmynnar som sagdt i ett
betonande, att utskottets majoritet representerar en intressemotsats gent
emot de medborgare, hvilkas människorätt förslaget afser att värna.

Motionen står, säger utskottet, i strid med den uppfattning om
äganderätten och dess helgd, som ligger till grund för den nuvarande
samfundsordningen. Det är ej med vår gällande rättsordning öfverensstämmande
att gå till väga på sätt i motionen ifrågasatts. Detta är en
klar och förklarlig ståndpunkt från utskottets sida. Alla makthafvare
ha afgjort spörsmålen på detta enkla sätt eller med andra ord genom
maktspråk. För dem finnas särskildt inga gränser för äganderätten.
Äganderätten till jord är en lika oantastlig sak som äganderätten till
en rock. Och äganderätt till människor, hvarom här ytterst blir fråga,
är en lika naturlig sak som den förvärfvade förfoganderätten öfver
döda ting.

Så hänsynslös och okänslig för människors öden är vår gällande
rättsordning dock icke. Det är att göra den alltför stor orätt.
Älven den följer, om än långsamt, med utvecklingen och antager ny
gestalt med nya förhållanden. I motionen har uppräknats några företeelser
på senare tider, som beteckna ett uppvaknande i insikt och ett
vandrande mot det stora oundvikliga, som förebådas i motionen.

Till dessa företeelser kan ytterligare läggas en till Konungen från
Östergötlands läns hushållningssällskap den 22 sistlidne mars afgifven
framställning, i hvilken utvecklas samma tankegång som i motionen.
Man hade vid en undersökning inom länet rörande det obetydliga antalet
ansökningar om egnahemslån från den stora mängden innehafvare
al lägenheter på ofri grund funnit, att förnämsta anledningen därtill
var, att jorden icke var till salu. Det lärer emellertid, säger hushållningssällskapet,
icke vara ekonomiskt riktigt att understödja och
underlätta bildandet af nya egna hem och samtidigt underlåta att söka
hindra redan befintliga sådana att förfalla, kanske försvinna. I andra

Lagutskottets Utlåtande Nr 46.

länder har man stiftat lagar, som möjliggöra exproprierandet af jord
för åstadkommande af egna hem och i vårt land finnes ju inlösningsrätt
stadgad ifråga om jords afstående för allmänt behof. Det synes,
fortsätter sällskapet, som nu ifrågavarande förhållande äfven kunde
anses såsom ett allmänt behof af den allra största betydelse och att
en inskränkning i äganderätten till förmån för det allmänna äfven i
detta fall kan anses berättigad. Sällskapet slutar emellertid utan angifvet
skäl med att begränsa sin framställning till att bland annat
påkalla en utredning rörande möjligheten att åstadkomma inlösningsrätt
till jorden för sådana lägenheter på ofri grund, där jordens värde i förhållande
till åbyggnadernas är af mindre betydenhet.

Denna framställning liksom Riksdagens egen i motionen åberopade
skrifvelse år 1907 om aflösning ytterst genom expropriation af tomtmark
äfvensom norrlandskommitténs jämväl af utskottet framhållna hemställan
i ämnet äro ju till sin grund af enahanda beskaffenhet som den
nu behandlade motionen. Man skall vara bra förblindad för att fortfarande
affärda alla dessa rörelser i tiden för den verkliga rättens förverkligande
så hårdnackadt som det nuvarande lagutskottet gör. Den
»företagsamhetslusta», som utskottet tror kunna hållas vid makt endast
genom att ifrågavarande orättvisor få ostörda äga bestånd och ytterligare
gripa ikring sig, är sannerligen en lusta, som bör betagas lusten till
vidare lifsyttringar.

Mot utskottets anvisningar på andra utvägar är det lika ogörligt
att söka argumentera. Det är visserligen erkännansvärdt och ingifver
kanske någon glimt af förhoppning, att utskottet i alla fall ej stannat
bara vid negationer. Men därvid kringgår utskottet, hvad frågan rör
sig om, och hänvisar till sträfvandena att skapa nya jordbruk. Det
behöfves blott, att häremot åberopa motionens utläggning af denna sak
och dess framhållande, att den första angelägenheten borde väl vara
att bevara och frigöra de beroende gårdsbruk, som af gammalt finnas.
Säkerligen är det också i känslan af, att utskottet ej hållit sig till ämnet,
som utskottet omsider på sista raderna af sitt yttrande framkastar, att
i fråga om statsåtgärder med direkt syfte att åt jordinnehafvare, som af
motionärerna närmast åsyftas, bereda en själfständigare ställning, saknas
ej heller lämpligare utvägar än de af motionärerna förordade. Hvilka
dessa lämpligare utvägar äro, aktar sig utskottet dock lör att omtala
och icke heller får man veta, hvarifrån de äro att förvänta.

Det må till sist tillåtas mig att till detta ämne anknyta fyra
korta politiska betraktelser.

Lagutskottets Utlåtande Nr 46. 15

Deri första politiska betraktelsen ar, att den försoning i samhället
som man och. detta med rätta — sa mycket förordar, tydligen anses
kunna komma till stånd utan några uppoffringar till deras förmån som
ha anledning att beklaga sig. Till och med att nödgas taga penningar
i stället för jord är för mycket begärdt. En dylik försoningslära bygo-er
på en mycket stor villfarelse. '' öö

Den andra politiska betraktelsen är, att representanterna inom
utskottet för den grupp i Första kammaren som kallar sig »de moderata»
häi lika litet som eljest ansett sig kallade att framträda med någon särskild
moderation. Tvärtom betonade i utskottet just dessa representanter
till skillnad flan företrädarne för det parti inom Första kammaren som
numera ärligt kallar sig höger, att ett betänkande som detta icke var
dem nog, utan att de önskat en ännu våldsammare förkastelse öfver
motionens syfte. Allting har emellertid sin förklaring. Dessa röster
inom Första kammaren äro de sista bortdöende tonerna af den rena
manchesterskolans anbefallningar af hänsynslös ekonomisk strid, blottad
på all medkänsla. Särskild! har denna brist på moderation bland »de
moderata» framträdt i behandlingen af jordfrågorna. Det har varit
företrädesvis bland skyddstullsvännernas parti inom Första kammaren
som sakens sociala bakgrund visserligen sparsamt, men dock här och
hvar väckt. förståelse. Sannolikt beror detta på, att den, som har ordet
skydd åtminstone i något afseende på sitt program, lättare kommer
under. fund med, att skydd kanske behöfves äfven för annat än de
egna intressena.

Den tredje politiska betraktelsen är den, att det parti inom Andra
kammaren, som kallar sig »landtmännen», tydligen dock icke representera
de landtmän, om hvilka här är fråga. För de mest betryckta jordbrukarna.
synes detta parti ej vilja lägga sig i selen. Till och med
den motivering, hvarmed Första kammaren brutit stafven öfver framställningen
till dessa jordbrukares förmån, är enligt detta partis uppfattning
den rätta. Någon reservant från representanterna inom utskottet
iör »lanatmännen)) förekommer nämligen icke ens mot motiveringen.

• De° Mjärde politiska betraktelsen är egentligen en undran, hur
det i själfva verket förhöll sig med högerpartiernas stora och allenastående
vänlighet mot bondejorden under landstingsmannavalen, hvarmed
de säkerligen också infångade en stor del af sina röstetal. Den stående
lösen .var, att vänsterpartierna skulle besjälas af ett argt uppsåt att »vilja
taga jorden från bönderna». Man kunde då väl förväntat, att från dessa
vedersakare skulle med välvilja upptagits ett förslag att återgifva till
småbondeklassen den jord, som genom bolagsförvärfven eller annorledes

16 Lagutskottets Utlåtande Nr 46.

frångått densamma. Äfven ett dylikt förslag brännmärkes emellertid nu
i utskottets utlåtande såsom grundadt på en »socialistisk uppfattning)).
Denna formel synes således ägna sig för mångsidiga syften. Men en
uppmärksam läsare bör dock åtminstone af detta lagutskottsbetänkande
liksom af de två föregående utlåtandena nr 33 och 34 få tämligen klart
för sig för det första, hvilka det i sjkifva verket är, som ej hafva
någonting emot, att feodalismen får »taga jorden från bönderna», och
för det andra, hvilka det är, som enständigt motsätta sig att till de
verkliga brukarne återställes den jord, som samma feodalvalde redan
»tagit från bönderna».

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1910.