Lagutskottets utlåtande Nr 45 (Utlåtande 1915:LU45 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 45.

Nr 45.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1915 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran ''dels om framläggande av förslag
i fråga om beredande åt Stockholms stad av egen
stiftsstyrelse och egen biskop, dels ock om utredning och
förslag i fråga om ändring i stiftsindelningen.

Närvarande: Herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, av Ekenstam*, Söderbergh,
Alexanderson, Lars Olsson, greve Spens, Dahl, Valerius Olsson, Tisell*, Pettersson i
Södertälje, Lindqvist i Kosta, Pettersson i Bjälbo, Gustafsson i Örebro, Borg* och
Rehn*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två till
utskottet hänvisade, inom första kammaren väckta motioner, nr 6 av
herr K. J. Ekman och nr 22 av herr Sam. Stadener.

Herr Ekman har i sin motion hemställt,

»att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t i samband med nu pågående utredning av frågorna rörande
omreglering av biskoparnas löneförmåner och om domkapitlens omorganisation
låta utreda, huruvida och under vilka förutsättningar Stockholms
stad må kunna erhålla egen stiftsstyrelse och egen biskop, samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan giva anledning.
»

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 38 Käft. (Nr 45.)

Herr

Ekmans

motion.

Herr

Stadeners

motion.

Utskottets

yttrande.

Herr Stadeners
motion.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 46.

Herr Stadener har i sin ovan omförmälda motion yrkat,

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t, i samband med utredning rörande ändrade
grunder för biskoparnes avlöning, låta jämväl verkställa utredning,
i vad mån ändring i stiftsindelningen bör äga rum samt efter verkställd
utredning för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan
föranleda.»

I fråga om motiveringen för dessa yrkanden hänvisas till motionerna,
som vidhäftas detta utlåtande.

Såsom herr Stadener i sin förevarande motion erinrat, har den
svenska stiftsindelningen mycket gamla anor. Med undantag av Luleå
stifts avsöndring från Hernösands stift år 1903 och den i samband därmed
vidtagna sammanslagningen av Växjö och Kalmar stift har någon
förändring i stiftsindelningen — förutom vissa s. k. superintendenturers
utbytande mot biskopsämbeten — på mer än tvänne sekler icke vidtagits.
De förhållanden, som rått vid de olika stiftens tillkomst och
utgjort betingelserna för den stiftsindelning, vi ännu äga, hava emellertid
under tidernas lopp väsentligen förändrats. Utskottet vill i sådant
hänseende endast erinra om den ojämnhet, varmed folkmängden tillväxt
i skilda delar av landet. Till följd av berörda förhållanden är stiftsstyrelsernas
arbete för närvarande synnerligen ojämnt fördelat, vilket
av motionären så utförligt belysts, att ett närmare ingående härpå icke
synes utskottet påkallat. Det lärer icke kunna förnekas, att denna olikhet
i arbetsbelastning icke motsvarar kraven på god administrativ ordning,
varigenom de skilda förvaltningsområdenas behov såvitt möjligt i
lika mån kunna tillgodoses. Så som förhållandena gestaltat sig, torde
stiftsstyrelserna i de större stiften hava vissa svårigheter att medhinna
den mångskiftande och krävande verksamhet, som åligger dem, varjämte
det näppeligen blir möjligt för dem att i varje fall förvärva den
ingående lokalkännedom om förhållandena i stiftet, som denna verksamhet
ofta påkallar. Härtill kommer, att de uppgifter, som särskilt
åvila stiftscheferna, äro av den art, att de i stor utsträckning kräva ett
personligt ingripande, vilket givetvis i hög grad måste försvåras, därest
deras verksamhetsområden såväl till areal som folkmängd äro alltför
stora.

Till ovan anförda skäl, som tala för en reglering av bestående
stiftsindelning, vill utskottet slutligen framhålla den av motioiwen påpekade
bristen på överensstämmelse mellan de civila och ecklesiastika

Lagutskottets utlåtande Nr 45.

förvaltningsområdena, vilket, såsom motionären framhållit, torde medföra
åtskilliga olägenheter, då samverkan mellan stiftsstyrelser och länsstyrelser
naturligtvis därigenom försvåras.

Medan utskottet av ovan anförda skäl finner en jämkning i stiftsindelningen
i och för sig önskvärd, vill utskottet å andra sidan även
framhålla, att en synnerligen lämplig tidpunkt för genomförandet av en
dylik reform för närvarande torde föreligga. Såsom motionären erinrat,
står nämligen frågan om reglering av biskoparnes löner på dagordningen,
sedan riksdagen år 1913 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt,
att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning rörande ändrade
grunder för biskoparnes avlöning samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Vid genomförandet av denna
reform, som otvivelaktigt kommer att hava till resultat en större likställdhet
i löneförmånerna biskoparne emellan, lärer rättvisligen en
jämnare fördelning av biskoparnes arbetsbörda samtidigt böra vidtagas.
Likaväl som grundsatsen om samtidig reglering av lön och tjänst tilllämpats
vid den nyligen genomförda löneregleringen för prästerskapet
i övrigt, lärer nämligen denna princip böra upprätthållas, då fråga är
om reglering av biskoparnas löner. Ytterligare en omständighet, som
talar för att spörsmålet om jämkning i stiftsindelningen nu upptages,
finner utskottet däruti, att sakkunniga nyligen blivit tillkallade för beredning
av frågan om domkapitlens organisation, en fråga, som ävenledes
torde höra nära samman med den förevarande.

Beträffande de grunder, efter vilka den ifrågasatta regleringen lämpligen
torde böra ske, ligger närmast till hands att undersöka, huruvida
icke eu utjämning stiften emellan kunde ske med hänsyn till folkmängden,
så att alltför stora olikheter i berörda avseende kunde undvikas.
Men därjämte lärer även de skilda stiftens areal samt antalet kyrkoförsamlingar
och skoldistrikt inom dessa böra tagas i betraktande. Givet
är emellertid, att vid en reform av nu ifrågavarande art största
möjliga varsamhet måste iakttagas, så att icke rubbningar i en ordning,
som har seklers hävd, vidtagas i andra fall än där hänsynen till utvecklingens
berättigade krav gör det oundgängligen erforderligt. Särskilt
vill utskottet såsom sin mening uttala, att en utredning i ämnet
lärer böra utgå därifrån, att de nuvarande stiftens antal icke ökas, utan
att man torde böra begränsa sig till att med bibehållande av det antal
stift vi för närvarande äga, åstadkomma en jämnare fördelning av de
skilda stiftstyrelsernas arbete. Ett upprätthållande av denna princip
synes utskottet — med hänsyn till den styrka, varmed den gjordes gällande
vid Härnösands stifts delning —vara att anbefalla, därest icke genom -

Lagutskottets utlåtande Nr 45.

Herr

Ekmans

motion.

förandet av reformen skall äventyras. Med denna utgångspunkt för
reformarbetet lärer det ej heller erbjuda några svårigheter att hålla sig
inom den nuvarande kostnadsramen för stiftstyrelserna.

Därest en utredning i det syfte, som avses med herr Stadeners
motion, kommer till stånd, lärer härvid frågan om den högre kyrkliga
administrationen för Stockholm ävenledes komma under omprövning.
Att starka skäl tala för Stockholms avskiljande från ärkestiftet, torde
icke kunna förnekas; vad motionären i ämnet anfört synes utskottet tillfullo
ådagalägga behovet härav. Ärkestiftets omfattning samt den även
synnerligen stora arbetsbörda, som åvilar ärkebiskopen, göra det knappast
möjligt för denne, att i den omfattning, som vore önskvärd, ägna sin
uppmärksamhet åt huvudstadens kyrkliga frågor. Stockholms befolkningsförhållanden,
den snabbt fortgående nybildningen av församlingar, som
där äger rum, samt andra förhållanden, för vilka motionären närmare redogjort,
synas utskottet väl motivera, att ledningen av den kyrkliga administrationen
i huvudstaden anförtros åt en chef, som huvudsakligen kan
ägna sig åt denna uppgift. På vad sätt detta syfte lämpligast må kunna
förverkligas, torde först efter närmare utredning klart kunna bedömas.
Vid sådant förhållande har utskottet icke funnit anledning ingå på prövning
av de utvägar, som av motionären föreslagits eller från andra håll
blivit ifrågasatta. I frågans nuvarande läge vill utskottet endast inskränka
sig till att — i anslutning till vad ovan anförts i samband med behandlingen
av herr Stadeners motion — för sin del framhålla, att lösningen
av ifrågavarande spörsmål ej lämpligen torde kunna vinnas på det sätt,
att antalet biskopar därigenom ökas.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Magt låta utreda, om och på vad sätt en jämkning
i gällande stiftsindelning lämpligen bör äga rum,
och, i samband därmed, huruvida Stockholm i kyrkligt
avseende bör avskiljas från ärkestiftet, samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan giva anledning.

Stockholm den 17 maj 1915.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 45.
Reservationer:

av herr Petersson i Lidingö villastad, som med instämmande av
herrar greve Spens. Dahl, Valerius Olsson och Pettersson i Bjälbo anfört:

»Med utskottet har jag varit ense dels därom, att eu omreglering
av nuvarande stiftsindelning är ur flera hänseenden av behov påkallad
dels och att tidpunkten för ett upptagande av denna fråga är lämplig,
då frågorna om en reglering av biskoparnas löneförmåner och om
domkapitlens organisation för närvarande stå på dagordningen. Likaså
delar jag utskottets uppfattning, att de förhållanden, å vilka herr
Ekman i sin motion fästat uppmärksamheten, väl motivera, att ledningen
av den kyrkliga administrationen i huvudstaden anförtros åt en chef,
som huvudsakligen kan ägna sig åt denna uppgift. Jag har alltså förenat
mig med utskottet i att tillstyrka riksdagen att till Kungl. Maj:t
avlåta en skrivelse, som kan giva anledning till att ovanberörda tre
frågor upptagas till behandling i ett sammanhang.

Däremot har jag icke kunnat följa utskottet i fråga om det direktiv,
som utskottet ansett sig böra lämna ifråga om den begärda utredningen.
På två särskilda ställen i sin motivering har utskottet ansett
nödigt uttala, att utredningen bör utgå därifrån, att de nuvarande stiftens
och biskoparnas antal icke ökas. Visserligen är jag även för min
del på det klara med, att antalet av dessa kyrkliga ämbetsmän bör
hållas så nära det bestående som möjligt, men att redan nu uppställa
som ett oeftergivligt krav, att en sådan ökning icke må ifrågakomma
synes mig föga lämpligt. Sådant bör enligt min uppfattning göras beroende
av hvad den begärda utredningen därutinnan kan komma att
giva vid handen. Det är, såsom utskottet anför, givet, att vid en reform
av ifrågavarande art största möjliga varsamhet bör iakttagas, så
att icke rubbningar i en ordning, som har seklers hävd för sig, vidtagas
utan att sådant är oundgängligen nödigt. De historiska förhållandena
på detta område och därur uppvuxna känslor och stämningar hos
stora landsdelars befolkning kräva enligt min mening synnerligt hänsynstagande.

På dessa skäl har jag ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t i samband med nu
pågående utredning av frågorna rörande omreglering
av biskoparnas löneförmåner och om domkapitlens
omorganisation låta utreda, om och på hvad sätt en

Lagutskottets utlåtande Nr 45.

ändring i gällande stiftsindelning lämpligen bör äga
rum, därvid särskilt torde komma under övervägande,
huruvida Stockholm bör i kyrkligt avseende skiljas
från ärkestiftet, samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill uti-edningen kan giva anledning.»

samt av herrar Lindhagen, Borg och Lindqvist i Kosta, vilka anfört:

»Den ställning man måste intaga till förevarande motioner beror
väsentligen ytterst på olika uppfattningar om tidsenligheten av en statskyrkas
bibehållande.

För anhängare av statskyrkans bestånd synes det oss ställa sig helt
naturligt, att biskopsstiften behöva i organisationens intresse bibehållas
till sitt nuvarande antal samt tilläventyrs även, såsom inom utskottet
framhölls, väsentligen ökas. Vi dela åter den av en stor del av svenska
folket omfattade och även av mången prästman inom statskyrkan biträdda
uppfattningen, att det under de nutida förhållandena måste bliva
i längden ohållbart, att svenska staten såsom sådan skall omfatta en
viss speciell religionslära och söka med all makt tvinga medborgarna
i gemen att med övertygelse omfatta densamma. Rätta förhållandet
är väl också, att högst få av svenska statskyrkans medlemmar hava
någon kännedom om, vari den rena evangeliska lärdom egentligen består
till skillnad från andra kristna trosläror. Åven statsråden, som måste
bekänna denna lära, sväva säkerligen i regel i fullkomlig obekantskap
därom.

Med denna uppfattning är det icke förenligt att ytterligare befästa
och stärka den svenska statskyrkans organisation. Däremot är det
givet, att så länge denna kyrka består, måste dess oundgängliga dagliga
kraf behörigen tillgodoses. Det synes oss därför förtjäna övervägas,
huruvida icke, såsom i herr Stadeners motion framhållits, den ifrågasatta
regleringen av biskoparnas löner, bör förbindas med en reglering
även av deras arbete och således även av stiftsindelningen. Att åter
Stockholms stad blir ett särskilt biskopsdöme förefaller oss med vår
uppfattning icke vara av några avsevärda skäl påkallat. Men några
hinder synas icke heller böra möta, att vid en reglering av samtliga
biskopsstiftens gränser även Stockholms stad blir inordnad under ett
biskopsdöme, blott därigenom ej utgifterna för det allmänna ökas samt
ej heller stiften till antalet bliva flera än nu. Snarare synes oss önskligt,
att i och för den avveckling av statskyrkan, som säkerligen ej kan
undvikas, ytterligare sammanslagning av stiftens antal kunde äga rum.

På grund av vad sålunda anförts få vi hemställa,

Lagutskottets utlåtande Nr 45.

att riksdagen i anledning av förevarande motioner
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t i samband med pågående
reglering av biskoparnas avlöningar även måtte
taga under övervägande en motsvarande reglering av
stiftens gränser, dock med iakttagande att stiftens antal
under inga förhållanden ökas, samt det allmänna ej
heller belastas med högre omkostnader än för närvarande
äger rum.»