Lagutskottets utlåtande Nr 44 (Utlåtande 1912:LU44 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

Nr 44.

Ankom till Riksdagens kansli den 23 april 1912 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning af väckta motioner om dels utvidgad tilllämpning
af lagen angående förbud i vissa fall för bolag
och förening att förvärfva fast egendom m. m., dels
ock ändrad lydelse af 24 § i lagen om arrende af viss
jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, Håkanson, Söderbergh, af Ekenstam,
Bergendahl, Alexanderson, Trana, Hult, grefve Spens, Petersson i
Lidingö villastad, Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken, Olsson
i Broberg, Persson i Norrköping och Rehn.

Till behandling- af lagutskottet har hänvisats en af herr Carl
Lindhagen inom Andra kammaren väckt motion, nr 214, af följande
lydelse:

»På grund af kända förhållanden, som utvecklats i en myckenhet
äldre framställningar, nödgas jag hemställa: att Riksdagen ville

l:o) hos Kungj. Maj:t begära framläggande af förslag att lagen
angående förbud i vissa fäll för bolag och förening att förvärfva fast
egendom den 4 maj 1906 enligt förebild af norrländska arrende- och
vanhäfdslagarna utsträckes att omfatta äfven enskilda skogsspekulanter;

2:o) hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till de norrländska arrendeoch
vanhäfdslagarnas fulländande i de afseenden, som omförmälas i
undertecknads reservationer till lagutskottets betänkande i ämnet vid
1909 års riksdag;

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 saml. 40 höft. (Nr 44.)

Herr Lindhagens

motion.

Herr Mörtsells
m. fl.
motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

3:o) hos Kungl. Maj:t begära en snar allsidig och oväldig undersökning
af ofvannämnda tre lagars och den norrländska ägostyckningslagens
verkningar i afseende å de syften, som de skulle tjäna, äfvensom
i den mån utredningen därtill ger anledning omedelbart framlägga förslag
till förbättring i lagarna.»

I sammanhang med behandlingen af den i andra punkten af herr
Lindhagens motion gjorda hemställan har utskottet förehaft en af herrar
F. O. Mörtsell, Olof Jonsson och Ant. Wikström inom Andra kammaren
väckt, till utskottet likaledes hänvisad motion, nr 25, af följande lydelse
:

»Med kännedom om huru nödvändigt det är för kommunala myndigheter,
att alla skattepliktige inom kommunen ordentligt inbetala sina
sig påförda skatter och att därtill alla efter sin egendom deltaga, så
kan det icke vara lagstiftarnes mening att stadga sådana bestämmelser
att vissa fastigheter bli fria från skatt. Detta har dock redan visat sig
vara händelsen med lagen af den 25 juni 1909 om arrende af viss jord
i Norrland och Dalarne, hvilket närslutna bilaga visar. Då jordägaren,
— det är i nämnda landsdelar bolagen — är enligt § 24 utan ansvar
för de af fastigheten utgående skatter, utan de hvila uteslutande på
arrendatorer, och dessa — åtminstone inom lappmarken — till största
delen utgöras af fattigt folk, så finnes bara ett sätt som kommunalstyrelsen
kan tillgripa för att utfå skatt af arrendator och det är utmätning.
Först och främst är detta en motbjudande åtgärd gent emot
en kommunens medlem. Och sedan, förutsatt att arrendator ägde utmätningsbar
lösegendom, så finnes det platser där man vid en dylik
förrättning omöjligen kan utfå värdet för den utmätta egendomen, ty
vederhäftiga spekulanter saknas. Och därtill, om det kunde gå för sig
för ett år att genom utmätning indrifva utskylderna af arrendator, så
blir han genom en sådan åtgärd så mycket ekonomiskt försvagad, att
det icke kan göras om ett kommande år. Nämnda sätt kan sålunda
icke, i förevarande fråga, äga framtiden för sig. Då man dessutom vet,
att jordägaren utaf ett, till en fattig person utarrenderadt hemman kan
skörda afsevärda summor i skogsafverkning, så synes det vara både
skäl och rättvisa att en lagändring härutinnan må äga rum.

På grund af hvad jag anfört och hvad i bilagda skrifvelse är
närmare framhållet, får jag vördsamt hemställa: att Riksdagen måtte
besluta den ändringen i lagen af den 25 juni 1909 om arrende af viss
jord i Norrland och Dalarne, att den 24 § får den lydelsen: »Jordägaren
vare ansvarig för alla af hemmanet utgående utskylder.»

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

Den i herr Mörtsells m. fl. motion åberopade, motionen vidfogade
bilagan bär följande lydelse:

»Till Ledamoten i Riksdagens Andra kammare Herr F. O. Mörtsell.

Sedan kommunalstämman i Malå den 21 oktober 1911 uppdragit åt undertecknade
att ingå till Riksdagens justitieombudsman, för att med hans medverkan
söka få en lagändring i sådant syfte att jordägare och i sista hand hemmanet —
och ej brukare — må åligga utgöra från utarrenderade hemman utgående utskylder,
så vilja vi likaledes bringa till Eder kännedom därom och i densamma relaterade
förhållanden samt anhålla att Ni genom motion i Riksdagen och eljest måtte söka
utverka önskade lagändring.

Den förutnämnda skrifvelsen är som följer:

»Uti lag om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907, 2 kap. 23 §
stadgas: »Arrendatorn ansvare för all skatt och annan allmän tunga, som för fastigheten
utgår och enligt lag åligger jordägaren, dock med undantag för bevillning.
Tillkommer under arrendetiden ny sådan skatt eller tunga, svare jordägaren själf
därför». De stadganden i fråga om arrende i allmänhet, som finnas i nämnda lag,
ansågos emellertid ej tillämpliga för norrländska förhållanden, hvarför den 25 juni
1909 utfärdades en särskild förordning om arrende af viss jord å landet inom
Norrland och Dalarne. Äfven uti denna förordning finnes ett stadgande om arrendators
skatteplikt. Det heter nämligen i 24 §: »Arrendatorn må ej förpliktas att
ansvara för annan för fastigheten utgående skatt eller allmän tunga än som enligt
föreskrift i därom utfärdad lag eller författning åligger brukare så ock för vägunderhållet
in natura.» Så vidt vi förstå äro nyssnämnda båda stadganden fullkomligt
lika med endast den skillnaden att en arrendator i Norrland och Dalarne
är befriad från vägunderhållet in natura, hvilken tunga liksom ock själfva fastighetsbevillningen
skulle åligga jordägaren. Denne skulle i öfrigt vara helt befriad från
ansvar för af fastigheten utgående skatter m. m. Frånsedt nu att den lindring,
som skulle tillgodokomma en arrendator i Norrland, är tämligen illusorisk, då det,
liksom för närvarande i Malå socken, ej förekommer något vägunderhåll in natura,
enär alla vägar underhållas af vägkassan, så är stadgandet om skattefrihet för jordägaren
en stor fara för den kommunala finansiella ställningen, ty det är i många
fall som arrendatorn saknar tillgångar att gälda hemmanet påförda utskylder. Stadgandet
_ har äfven ledt till för lagstiftarna säkerligen oanade och för kommunerna
betänkliga följder. Här i Malå finnas en mängd bolagshemman, som äro utarrenderade,
och före nyssnämnda lags tillkomst var det ingen fara för kommunerna att
utfå utskylderna, ty bolagen, som då i sista hand voro ansvariga för dem, betalte
hellre än riskera hemmanets utmätning. Men nu, då bolagen ej äro ansvariga, ha
de börjat vägra betala, väl vetande att det är en insolvent arrendator som det
åligger betala och att de ej behöfva riskera en utmätning. Följden har blifvit den,
att de årliga afskrifningarna af kommunalutskylder ökats betydligt och att utsikterna
till en fortgående stegring af afskrifningarna äro afskräckande stora. Ja, drar man
ut konsekvenserna af denna bolagens skattevägran och tillämpning af arrendelagen,
så kommer man till det resultatet att alla hemmansägare, genom att pro forma
skaffa sig en insolvent arrendator, icke behöfva betala kommunalutskylder alls för
hemmanet. Alla kommunala utgifter skulle då drabba de s. k. inkomsttagarne. Det
torde kanske invändas dels att en arrendator alltid borde besitta så pass stor lös -

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 44.

egendom att utskylderna skulle kunna uttagas, dels ock att han, som äger rösta
för fastigheten, skulle tillse att han finge utöfva densamma. Hvad emellertid angår
första invändningen, så är det verkligen i många fall — åtminstone inom Malå socken
—, som arrendatorn saknar tillgångar. Förresten lämnar lagen vederbörande fria
händer att ordna det så, att arrendatorn mycket väl kan bruka jorden utan tillgångar,
ty de behöfva endast tillämpa 24 § i lagen den 14 juni 1907 och 30 § i
lagen den 25 juni 1909. Sistnämnda lag 20 § synes lägga hinder i vägen för
myndigheterna att hålla sig till en del af naturaprodukterna och den öfriga delen
är, i de fall då utmätning ifrågasättes, ej större än att det behöfs, då stadgandet i
65 § U. L. i fråga om nödtorftigt uppehälle måste tillämpas. Beträffande rösträtten
så äro de kontanter — 40 å 50 kronor — han får vidkännas i utskylder af större
värde för en fattig arrendator än rätten att utöfva rösträtt, och då funderar han
ej länge på hvad han bör göra. Det är faran för en allmän tillämpning i antydd
riktning af arrendelagen, som drifvit oss till att göra Eder uppmärksam på detta
olyckliga stadgande under förhoppning om att en ändring skulle kunna åstadkommas.

Yi för vår del kunna ej finna annan utväg till en förbättring, än att jordägaren
och i sista hand hemmanet göres ansvarig för hemmanets utskylder. Däri
är ingenting orätt, åtminstone här i Lappland, där hemmanets skog lämnar större
afkastning än själfva jordbruket. För öfrigt betalar arrendatorn i regel ett arrende
till jordägaren, hvilken sålunda strängt taget äfven njuter af jordens afkastning.
Att den, som sålunda har största fördelen af hemmanets afkastning, äfven bör
ansvara för utskylderna är naturligt. Om nu jordägaren vill kontraktera med
arrendatorn, så att utskylderna ingå uti arrendet, må det vara hans ensak. Han,
jordägaren, har i alla fall större utsikter att af arrendatorn utfå ett stadgadt
arrende — genom hemmanets vidmakthållande, arbete med skogsafverkning m. m.
från detsamma — än hvad kommunerna nu ha för att utfå utskylderna.»

Malå den 8 januari 1912.

Ax. Björzén. Ernst Benström.

Kyrkoherde. Kommunalnämndens ordförande.»

De ämnen inom den s. k. norrlandslagstiftningen, som i förevarande
motioner beröras, hafva tidigare flera gånger varit föremål för
Riksdagens behandling.

Frågan om utsträckning af lagen den 4 maj 1906 angående förbud
i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom eller
den s. k. norrländska förbudslagen till att omfatta äfven jordförvärf af
bolagstjänstemän och enskilda skogsspekulanter underställdes Riksdagens
pröfning genom en af herr Lindhagen in. fl. inom Andra kammaren
år 1909 väckt motion, däri motionärerna yrkade, att Riksdagen måtte
för sin del antaga en lagstiftning i syfte att förbudslagen skulle i
erforderlig mån gälla äfven med afseende på dylika förvärf. På hemställan
af lagutskottet i utlåtande nr 52 blef emellertid motionen af
båda kamrarna afslagen.

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

År 1909, då de norrländska arrende- och vanhäfd slagarna af Riksdagen
antogos, påyrkade likaledes herr Lindhagen i en reservation till
lagutskottets utlåtande (nr 64) de ändringar och tillägg beträffande
samma lagar, som han nu återupptagit i mom. 2:o) af sin förevarande
motion. Dessa ändringar och tillägg afsågo i fråga om arrendelagen:
ingressen till lagen (lagens tillämpning på mindre arrenden) och följande
paragrafer, nämligen 2 § (om arrendetiden), 3 § (om rätt för arrendatorn
att frånträda arrendet), 4 § (om förlängning af arrendeaftal i visst fall),
17 § (om kostnad för syn), 21 § (om nyodling), 22 § (om betesrätten),
23 § (om jakt- och fiskrätt), 24 § (om ansvarighet för skatter och onera)
äfvensom öfvergångsbestämmelserna (lagens retroaktiva verkan). I fråga
om vanhäfdslagen föreslogos ändringar beträffande 1 § (hvilka fastigheter,
som äro underkastade uppsikt m. in.), 2 § (om rätt att nedlägga jordbruk
i visst fall) äfvensom beträffande rubriken och lagen i sin helhet i
så måtto, att lagen borde benämnas »Lag angående förekommande af
vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne» samt lagens affattning
i öfrigt jämkas i öfverensstämmelse med denna rubrik. Dessa yrkanden
vunno då icke Riksdagens bifall.

Vid 1910 års riksdag framställdes i motion af herrar Lindhagen
och Karlsson i Fjäl, under framhållande särskildt af önskvärdheten af
att den norrländska förbudslagen utsträcktes till att gälla äfven jordförvärf
af bolagstjänstemän och enskilda skogsspekulanter, yrkande att
Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om en opartisk undersökning
rörande verkningarna af nämnda lag särskildt hvad anginge bolagstjänstemäns
och andra dylika personers fastighetsförvärf samt fästighetsinrop
af bolagen själfva å exekutiva auktioner. Därjämte föreslogs, med
anledning däraf att den norrländska arrendelagen dels på grund af den
otillfredsställande affattningen af dess öfvergångsbestämmelser och dels
på grund af att bolagen skyndat sig att upprätta arrendeaftal före lagens
trädande i kraft, icke skulle ernått den tillämpning, som därmed varit
afsedd, att en sådan opartisk undersökning, som ofvan nämnts, måtte
åstadkommas äfven därom i hvad mån nyssberörda lag vunnit tillämpning
på bolagens och deras vederlikars arrendegårdar och, där så ej skett,
om anledningarna därtill. Slutligen begärdes, därest utredningen därtill
gåfve anledning, framläggande för Riksdagen af förslag till förbättringar
i berörda lagar.

Lagutskottet afstyrkte (i utlåtande nr 34) motionen, och denna
hemställan bifölls af Första kammaren, hvaremot Andra kammaren antog
en till utlåtandet fogad reservation, däri hemställdes, att Riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes anordna under -

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

sökning rörande verkningarna af lagen den 4 maj 1906 om förbud i
vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom, samt i
den mån och på det sätt, som kunde anses.lämpligt, offentligen framlägga
resultaten af en dylik undersökning. Genom kamrarnas skiljaktiga
beslut var emellertid frågan förfallen.

Vid riksdagen 1911 återupptogos dessa framställningar af herr
Lindhagen i något förändrad form. I afseende på förbudslagen påyrkade
han, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära dels framläggande
af förslag om lagens utsträckning till att omfatta äfven enskilda
skogsspekulanter, och dels en undersökning rörande förhållandena med
bolagens lästighetsinrop å exekutiva auktioner samt öfriga verkningar
af lagen äfvensom, därest utredningen därtill gåfve anledning, förslag
till förbättringar i lagen. Beträff ande de öfriga norrlandslagarna yrkade
han arrende- och vanhäfdslagarnas fullständigande i öfverensstämmelse
med sin ofvan berörda reservation till lagutskottets betänkande år 1909.

Lagutskottet tillstyrkte beträffande förbudslagen eu skrifvelse till
Kungl. Maj:t af enahanda innehåll som ofvan omförmälta till lagutskottets
betänkande 1910 fogade reservation. Denna utskottets hemställan
godkändes af Andra kammaren, men afslogs af Första kammaren,
till följd hvaraf frågan alltså äfven då förföll. I öfriga afseenden
blef motionen af lagutskottet afstyrkt och af båda kamrarna afslagen.

Emellertid har Kungl. Maj:t den 30 december 1911 förordnat om ,
utredning angående verkningarna i olika afseenden af den norrländska
förbudslagen i syfte att i fall af behof kunna inskrida till rättelse och
jämkning i hvad som kunde visa sig vara till skada.

De spörsmål, som i herr Lindhagens förevarande motion beröras,
hafva alltså i den omfattning, som för närvarande ansetts erforderlig och
lämplig, af regeringen gjorts till föremål för undersökning och pröfning i
syfte att, där behof däraf framträder, åvägabringa nödiga förbättringar.
Att, innan denna undersökning kommit till något som helst resultat, vare
sig begära ytterligare undersökning eller genomförande af vissa förändringar
i sagda lagstiftning synes utskottet ej lämpligt. Det är visserligen
sant, att den undersökning, hvarom nu förordnats, omfattar endast förbudslagen
af den 4 maj 1906. Men beträffande särskildt arrende- och vanhäfdslagarna
är att märka, att dessa tillkommit och trädt i gällande kraft först
under år 1909. Någon erfarenhet om deras verkningar, som kunde läggas
till grund för ett bedömande i hvad mån de kunde tarfva förändringar,
kan sålunda endast i obetydlig mån hafva vunnits. Härtill kommer,

Lagutskottets utlåtande. Nr 44.

att de jordbrukskommissioner, som enligt vanhäfdslagen förordnats att
kafva uppsikt öfver jordbrukets bedrifvande å bolagens hemman, först
den 27 januari 1911 erhållit reglemente och på de flesta håll icke
förr än under nämnda år kommit i någon egentlig verksamhet. Det
är uppenbarligen allt skäl att afvakta att dessa kommissioner något
fatt arbeta, innan man skrider till ändringar i de lagar de hafva att
tillämpa eller till en på dylika ändringar syftande undersökning. Man
bör sålunda enligt utskottets mening icke nu utsträcka undersökningen
rörande ifrågavarande lagstiftning längre, än regeringen funnit ändamålsenligt.
För öfrigt torde det få antagas, att därest i något afseende
under undersökningens gång behof häraf skulle visa sig, Kungl. Maj:t
icke lärer underlåta att vidtaga erforderliga åtgärder.

Af det ofvan sagda följer, att utskottet icke heller anser sig kunna
nu tillstyrka Riksdagen att hos Kungl. Maj:t begära vidtagande af de
ändringar i arrende- och vanhäfdslagarna, som i hen- Lindhagens motion
föreslagits. Äfven om det i viss mån kunde ansetts önskvärdt, att
särskildt beträffande arrendelagen några bland de af motionären framhållna
önskemålen vunnit mera afseende vid lagens genomförande, innehåller
motionen i allt fall icke tillfyllestgörande skäl, hvarför man, sedan
lagarna genomförts i sin nuvarande form, redan nu, innan de utöfvat
någon egentlig verkan, skulle begära ändring i desamma,

Hvad slutligen angår den i herr Mörtsells in. fl. motion berörda
frågan om ansvarigheten för af utarrenderad fastighet utgående skatter
och onera, hvilken fråga jämväl beröres i herr Lindhagens ofvannämnda
reservation, synes sagda motion afse ändring af den norrländska arrendelagens
bestämmelser i detta hänseende hufvudsakligen i de skatteberättigade
kommunernas intresse. Motionärerna synas emellertid härvid
hafva utgått från en oriktig uppfattning om grunden till de af dem
öfverklagade missförhållandena. Dessa hafva nämligen icke sin upprinnelse
eller sin anledning i den norrländska arrendelagens stadgande!!
om jordägares och arrendator ömsesidiga ansvarighet i fråga om de för ,
eu utarrenderad fastighet utgående skatter, utan sammanhänga med
kommunallagarnas bestämmelser i detta stycke. Äfven den allmänna
arrendelagen intager i detta afseende enahanda ståndpunkt som den
norrländska. Det är sålunda icke endast i Norrland, som man fäst
sig vid och klagat öfver missförhållanden i afseende på möjligheten fölen
kommun att utbekomma kommunalutskylder af utarrenderad egendom.
Riksdagen har ock tidigare begärt lagstiftningsåtgärder till afhjälpande
häraf. På hemställan af lagutskottet beslöt nämligen 1911 års Riksdag
i skrifvelse till Kungl Maj:t anhålla, »det täcktes Kungl. Maj:t låta

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

utreda på hvad sätt och under hvilka villkor kommuners, tingslags,
härads och landstings samt andra med dem jämförliga menigheters
intresse att utbekomma utskylder och därmed likställda afgifter, hvilka
skola till dem utgöras, må bättre tillgodoses än som enligt gällande
stadganden om förmånsrätt är förhållandet samt för Riksdagen framlägga
det förslag, som däraf kan föranledas.» Och af motiveringen till
denna skrifvelse framgår, att man särskildt äfven afsett möjligheten af
förmånsrätt i fastigheten för kommunalutskylder af utarrenderad jord.
Den af Riksdagen i ämnet aflåtna skrifvelsen har sedermera al Kungl.
Maj:t öfverlämnats till de inom finansdepartementet tillkallade sakkunnige
rörande kommunalskatteväsendets ordnande för att tagas under öfvervägande
vid fullgörande af det dem lämnade uppdraget. I samband
med öfriga å skatteväsendets område ifrågasatta reformer lär alltså äfven
förslag vara att förvänta till reglering ur ofvan angifna synpunkt al nu
berörda förhållande. Äfven för förhållandet mellan jordägaren och arrendatorn
i afseende å utgörandet af fastighetsskatt till kommunen lärer
det sätt, hvarpå kommunalskattefrågan och beskattningsfrågorna i sin
helhet lösas, blifva af stor betydelse. Såväl med hänsyn härtill som på
grund af hvad här ofvan i fråga om herr Lindhagens motion anförts,
finner sig utskottet icke kunna tillstyrka sådan ändring i arrendelagen,
som af herr Mörtsell m. fl. föreslagits.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

a) att herr Lindhagens under mom. Do) i hans
förevarande motion framställda yrkande icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda;

b) att herr Lindhagens under mom. 2:o) i samma
motion gjorda yrkande icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda;

c) att herr Lindhagens yrkande under mom. 3:o)
i motionen icke må föranleda till någon Riksdagens
åtgärd; samt

d) att den af herr Mörtsell m. fl. väckta motionen
ej heller må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 15 april 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

Reservation

vid mom. a)

af lierr Lindhagen, som anfört:

»Att den norrländska förbudslagen rätteligen bör omfatta icke blott
förvärf af bolag utan äfven af enskilda skogsspekulanter ligger i sakens
natur. Det är en lucka i lagen, som här måste fyllas, och den uppfattningen
bör man också uttalas ofta från norrlänningar. En undersökning
om denna sak borde väl åtminstone igångsättas någon gång.
Visserligen har landshöfding Widén nu blifvit af Kungl. Maj:t utsedd
att låta undersöka verkningarna af förbudslagen i allmänhet. Men då
herr Widén vid föregående riksdagar bekämpat förslaget om förbudslagens
utsträckning till enskilda skogsspekulanter, hvilkas kvarstående förvärfsrätt
enligt hans uttalanden synes nästan skulle verka välgörande för lagen,
så må det ej förtyckas, att de, som ha en motsatt mening, anse denna
speciella punkt i utredningsfrågan böra särskildt betonas och hemställes
därföre:

att Riksdagen, med anledning af yrkandet mom. 1
i herr Lindhagens motion, ville hos Kungl. Maj:t begära
ett behjärtadt öfvervägande, huruvida ej den norrländska
förbudslagen bör utsträckas, att i likhet med
norrländska arrende- och vanhäfdslagarne omfatta äfven
enskilda skogsspekulanter.»

vid mom. b)

af herr Lindhagen, som med instämmande af herr Persson i Norrköping
yttrat:

»Då inom utskottet från yrkandets vedersakare uttalades särskild
önskan om ett upprepande i tryck af de särskilda ifrågasatta ändringsförslagen
i arrende- och vanhäfdslagarne, jämte motiven därtill, så torde
saken lämpligen få anstå till nästa riksdag, utom hvad angår tillägget
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 40 käft. (Nr 44.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

till 24 §, livilket är brådskande och dessutom äger ett visst sammanhang
med herr Mörtsells m. fl:s motion. Detta tillägg, här nedan
återgifvet med kursiv stil, var upptaget i 1907 års proposition och hade
lämnats utan erinran vid den föregående granskningen i högsta domstolen.
I 1908 års proposition hade tillägget uteslutits.

Det hemställes alltså:

att Riksdagen, med anledning af mom. 2 i herr
Lindhagens motion, ville för sin del antaga följande
ändrade lydelse af 24 § i norrländska arrendelagen:

Arrendator må ej förpliktas att ansvara för annan
för fastigheten utgående skatt eller allmän tunga än
som enligt föreskrift i därom utfärdad lag eller författning
åligger brukare så ock för vägunderhållet in
natura. Ökas den arrendatorn åliggande skatt eller tunga
därigenom, att fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden
höjes, vare jordägaren arrendatorn ansvarig för
den sålunda uppkomna ökningenj)

vid mom. c)

af herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, som yttrat:

»Den så kallade norrlandslagstiftningen är en social lagstiftning,
som man följaktligen ej bör lämna å sido efter genomförandet utan
måste följa med uppmärksamhet från början helst den af kända skäl blef
ineffektiv i många afseenden.

Nu har ju omsider af Kungl. Maj:t förordnats om en undersökning
af förbudslagens verkningar, hvilket uppdrag lämnats åt herr Widén.
Men man måste förundra sig öfver och beklaga, att ej undersökningen
utsträckts att omfatta äfven den ö fluga norrlandslagstifningen.

Beträffande arrende- och vanhäfdslagarne erinrar utskottet, att
desamma trädt i kraft först år 1909 eller tre år senare än förbudslagen.
Den gångna tiden är emellertid mer än tillräcklig för att i grundväsentliga
delar få en uppfattning om lagarnes betydelse eller misslyckande, och
innan en undersökning kommit i gång och slutförts skall ännu längre
tid förspillas och tillräckligt många missförhållanden få ostördt hopa sig.
Redan den frågan i hvad mån bolagen undgått arrendelagen genom att
före dess ikraftträdande den 1 september 1909 upprätta kontrakt, på
hvilka lagen således ej är tillämplig, är gifvetvis en fråga af stort
intresse. Likaså behöfver omedelbart utrönas, hvilken verksamhet jord -

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

brukskommissionerna ådagalagt i och för tillämpningen af vanhäfdslagen.
Klagomål öfver deras passivitet har försports, och man har ju ock med
undantag för Jämtlands län icke hört något af dem. Däremot klagas från
bolagsarrendatorer på vissa håll, att bolagen söka tvinga dem att
iståndsätta de till dem öfverlämnade vanskötta hemmanen utan ersättning
vid äfventyr att eljest få flytta. Af vikt vore äfven att lå veta effekten
af det förhållande, att arrende- och vanhäfdslagarne ej finge äga tillämpning
båda på samma hemman.

Om motionens yrkande beträffande norrländska ägostyckningslagen
har utskottet knappast yttrat sig. Denna författning är ju också lika
gammal som förbudslagen, om den än i början var antagen endast
såsom provisorisk lag. Enligt densamma har det blifvit lagdt i befallningshafvandes
skön att tillse, det ägostyckningarne blifva lämpliga med
tillräcklig skogsmark och annat. Säkerligen tillämpas detta med mycket
olika intresse hos skilda befallningshafvande. Klagomål ingå också
fortfarande öfver dålig ägostyckning. Här gäller det att se till, innan
det är för sent, huruvida ej lagen åsidosättes vid de allt talrikare pågående
ägostyckningarne.

Detta nu endast såsom några exempel. Därtill förtjänar också
erinras, att det svnes vara dålig hushållning med tid och omkostnader
att ej samtidigt med en undersökning af förbudslagen begagna den
igångsatta apparaten till en utredning af hela ämnet.

Det hemställes alltså:

att Riksdagen med anledning af mom. 3 i herr
Lindhagens motion, ville hos Kungl. Maj:t begära en
allsidig och oväldig undersökning, utom af den norrländska
förbudslagens, jämväl af de norrländska
arrende-, vanhäfds- och ägostyckningslagarnes verkningar
i afseende å de syften, som de skola tjäna, äfvensom
i den mån utredningen därtill ger anledning framläggande
af förslag till förbättring i lagarne.

vid mom. d)

af herr Lindhagen, som med instämmande af herr Persson i Norrköping
anfört:

»Den i motionen och vidfogad skrifvelse uttalade förmodan, att
arrendelagarne pålagt arrendator viss skatteskyldighet, beror såsom ut -

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

skottet erinrat pa ett fullständigt misstag. Det är kommunallagarne som
föreskrifva, att fastighetens kommunalutskylder skola till kommunen erläggas
af arrendatorn och häri kunna arrendelagarne ej göra någon
ändring.

Hvad i arrendelagarne däremot kan stadgas är en reglering af
förhållandet mellan jordägaren och arrendatorn i den senares intresse,
så att antingen förbud stadgas för jordägaren att i arrendekontraktet
öfvervälta betalningsskyldighet i sista hand på arrendatorn af pålagor,
som jordägarne enligt lag skola betala till det allmänna eller ock jordägaren
ålägges att i sista hand gentemot arrendatorn ansvara för utskylder,
som denne senare enligt lag skall erlägga till det allmänna.
Det är ansatser i denna riktning, som innehållas i arrendelagarne.
Särskildt kan en sådan hänsyn vara påkallad i den norrländska arrendelagen
och reservationen här ofvan under mom. 2 innehåller ett ytterligare
steg därutinnan.

Hufvudsaken i motionen är emellertid påståendet, att särskildt i
Lappland äfven om fastigheten utarrenderats jordägaren dock faktiskt
uppbär hemmanets hufvudsakliga inkomst nämligen afkastningen af
skogen. Detta är också riktigt och grunden för ett gammalt önskemål
hos lappmarksbefolkningen, att jordägaren, bolaget, också skall stå för
kommunalutskylderna. I den mån arrendelagen stadgar en sådan skyldighet
för jordägaren i förhållande till arrendatorn ökas äfven kommunens
utsikter att kunna utfå de utskylder, för hvilka den enligt kommunallagarne
har att hålla sig till arrendatorn.

Här måste emellertid erinras, att särskildt i lappmarkerna minst
lika mycken hänsyn måste tagas till den hemmansägare, som har kvar
äganderätten till sin jord och måste betala hemmanets alla skatter,
oaktadt hemmanets väsentliga värde, skogen, är på lång tid upplåten med
afverkningsrätt till ett bolag. Här är det likaledes i hög grad på sin
plats och äfvenså ett gammalt folkkraf i lappmarken, att afverkningsrättshafvaren
bör vara ansvarig gentemot den fattiga hemmansägaren
för hemmanets alla utskylder. Detta kraf ingår dock ej i motionens
yrkande, men bör ovillkorligen pröfvas i sammanhang med den af motionärerna
väckta frågan.

Det hemställes alltså:

att Riksdagen med anledning af herr Mörtsells
m. H.:s motion ville hos Kungl. Maj:t begära ett öfvervägande,
i hvad mån uti 24 § i norrländska arrende -

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

lagen må för lagens hela giltighetsområde eller åtminstone
för lappmarkerna skäligen stadgas, att jordägaren
skall vara arrendator ansvarig för de utskylder, som
det enligt kommunallagarne åligger arrendator att gälda
till det allmänna.»

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 40 ähft. (Nr 44.)