Lagutskottets utlåtande Nr 43 (Utlåtande 1916:LU43 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

Nr 43.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1916 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Iiungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 9, 36 och
37 §§ i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan
och tomtindelning dels ock i ämnet väckta motioner.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Alexanderson, Trana, Rogberg,
greve Spens, Dahl *), Tisell, Eliasson *), Lindhagen, Gustafsson i Örebro *),
Karlsson i Fjäl, Holmdahl, Lindley i Söderhamn, Rehn och Lindqvist
i Kosta.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 11 april 1916 dagtecknad proposition, nr 164, vilken
blivit hänvisad till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till lag om ändrad
lydelse av 2, 3, 9, 36 och 37 §§ i lagen den 31 augusti 1907 angående
stadsplan och tomtindelning.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,
får utskottet hänvisa till propositionen.

I sammanhang med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft fyra med anledning därav väckta motioner nämligen
inom första kammaren
nr 111 av herr Lamm samt

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 saml. 33 käft. (Nr 43.)

Herrar
Lamms och
Cederborgs
motioner.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 43.

inom andra kammaren

nr 278 av herr Cederborg,

nr 279 av friherre Palmstierna och

nr 280 av herr Schotte med instämmande av herrar Holmdahl och
Svensson i Eskilstuna.

I de av herr Lamm och herr Cederborg väckta, lika lydande motionerna
anföres:

»Kungl. Maj:ts proposition nr 164 med förslag till vissa ändringar
i lagen angående stadsplan och tomtindelning upptager den viktiga avvikelse
från nu gällande stadganden, att för område tillhörande kronan
stadsplan må fastställas utan att vara antagen av stadsfullmäktige eller
allmän rådstuga.

Mot det föreslagna nya stadgandet kunna för visso ur städernas
synpunkt högst allvarliga betänkligheter framställas, och synes det särskilt
betänkligt, att frågan skulle nu drivas fram ensam för sig utan
samband med andra föreliggande frågor om ändringar i stadsplanelagen
och således utan möjlighet till överblick i vad mån dessa frågor kunna
sammanhänga med eller röna verkan av den nu framförda frågan. Mig
synes därför bäst vara, att propositionen avslås för att den däri berörda
frågan må komma under skärskådande i vederbörligt sammanhang. Men
om detta ej kan ske, utan frågan nu drives fram till avgörande, är
det åtminstone angeläget, att icke jämte det minskade inflytande på
samhällets utveckling förslaget onekligen innebär för städerna, deras
intressen samtidigt åsidosättas i annat hänseende. Det till grund för
stadsplanelagen liggande kommittébetänkandet upptog, såsom chefen för
justitiedepartementet i motiveringen till föreliggande förslag anfört, den
föreskrift, att om stadsplan fastställts på ansökan av annan än samhälle,
det skulle åligga jordägaren att ej mindre upplåta marken till erforderliga
i planen upptagna gator, torg och andra allmänna platser, fria från
inteckning, än även tillhandahålla gatorna och de allmänna platserna
vederbörligen iordningställda och försedda med nödiga avloppsledningar.

Ur motsvarande stadgande i det föreliggande lagförslaget har bestämmelsen
om skyldigheten att tillhandahålla gatumarken försedd med
avloppsledningar uteslutits, utan att av motiveringen klart framgår avsikten
med uteslutnia gen. Med hänsyn härtill ligger den tolkning nära
till hands, att kronan skulle vara befriad från denna skyldighet, en
tolkning, som kan antagas vinna ett visst stöd av vad lagrådet anfört
vid 9 §.

Att här förutsatta befrielse för kronan innebär en orättvisa mot

Lagutskottets utlåtande Nr 43. 3

vederbörande samhälle, ligger i öppen dag. En gatas förseende med
avloppsledningar är ju en lika nödvändig förutsättning för vidliggande
tomters bebyggande som gatans anordnande i övrigt för sitt ändamål;
och den omständigheten, att i 29 och 30 §§ av lagen icke upptagits
någon uttrycklig bestämmelse angående avloppsledningar, har sin förklaring
däri, att förutsättningen för att framställa yrkande enligt 29 §
är, att bebyggandet invid gatumarken framskridit i en viss grad — och
före bebyggandet måste ju avloppsfrågan vara ordnad.

På grund av vad jag nu anfört, får jag i första hand hemställa,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke må vinna riksdagens
bifall.

Skulle emellertid riksdagen finna det kungl. förslaget böra läggas
till grund för en lagändring att nu genomföras, tillåter jag mig hemställa,
att riksdagen för sin del ville antaga sådan lydelse av det föreslagna
nya stycket i 9 § stadsplanelagen, att därav otvetydigt framgår, att det
skall åligga kronan att i föreliggande fall tillhandahålla gatumarken,
försedd med vederbörliga avloppsledningar, och torde vederbörande
utskott vidtaga den formulering av lagtexten, som för ändamålets vinnande
finnes erforderlig.»

Friherre Palmstierna anför i sin motion:

»Med Kungl. Maj:ts proposition nr 164 ha åtskilliga förslag till
ändringar av nu gällande lag angående stadsplan och tomtindelning förelagts
riksdagen till prövning och godkännande. Visserligen äro ett par
av dessa ehuru nog så betydelsefulla för stadssamhällenas utveckling av
beskaffenhet att utan samband med den allmänna revisionen av stadsplanelagen
och byggnadsstadgan kunna avgöras, men andra synas återigen
så nära sammanhänga med en del såväl av riksdagen som eljes
påkallade reformer på detta område, att man kan ifrågasätta huruvida
det är lämpligt att redan nu, innan revisionsarbetets resultat föreligger,
fatta beslut rörande de av Kungl. Maj:t förebragta ändringsförslagen.

Man kan också inför det faktum att ett förslag till lagändringar
av så pass invecklad natur, som det här är fråga om, framlagts först
när tre veckor av riksdagens ordinarie arbetstid återstå, vara tveksam
om lagförslaget kan hinna bli föremål för den sorgfälliga behandling
det rätteligen kräver och spörja om icke det vore lämpligast att under
hänvisning härtill för det närvarande ej upptaga den kungl. propositionen
till behandling.

Oavsett den ståndpunkt vederbörligt utskott och riksdagen må
intaga i detta avseende synes det emellertid vara av vikt att motions -

Friherre

Palvistiernax

motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

ledes belysa eu mycket betänklig sida i den kungl. propositionen nämligen
påyrkandet av att kronan i sin egenskap av markägare skall erhålla
en privilegierad ställning och att över dess mark av Kungl. Maj:t
stadsplan må kunna uppgöras och fastställas även i strid mot önskemål
uttalade av den kommun inom eller intill vilken marken är belägen och
detta emot erläggande av minsta möjliga vederlag från kronan-markägarens
sida till kommunen i fråga. Denna sak berör icke endast eller
huvudsakligen Stockholms stad, som i flera riktningar omges av kronojord
utan även en stor del andra städer och stadssamhällen. Ett par
ledamöter av lagrådet anmärka att lagtexten ger möjlighet att kronans
donationsjordar kunna planläggas för bebyggande på detta sätt och en
mängd municipalsamhällen, vilka uppväxt kring statens järnvägsstationer
och vilka ha en rik erfarenhet av hur bekymmersamt det kan vara att
i sin mitt ha kronan såsom markägare kunna få känning av vad lagändringsförslaget
innebär.

Förslaget har således en mycket stor räckvidd och är ägnat att
påkalla uppmärksamhet hos kommunalmännen i våra städer och inom
orter där stadsbildning försiggår i närheten av eller över kronojord.

Men dessutom har det en betydelsefull principiell innebörd. Det
skulle nämligen ställa kronan i dess egenskap av markägare uti en från
andra enskilda jordägare särskilt gynnad ställning. De förmåner kronan
genom lagförslaget skulle tillerkännas få dessa icke åtnjuta. För den
händelse att sida vid sida ligga områden tillhörande såväl kronan som
annan får kronan, den må vara företrädd av något av sina inom statsförvaltningen
befintliga verk eller av Kungl. Maj:t, en frihet i utnyttjandet
av sin mark som icke tillkommer den enskilde. Den äganderätt
staten har till viss mark förlänas härigenom möjligheter, vilka icke den
enskilde markägaren får åtnjuta. Därest riksdagen biträder detta förslag
ligger givetvis däri en principförklaring, vilken kan även på andra områden
än de vilka falla under det kommunala livets område få mycket
vittgående konsekvenser. Principen kan nämligen fullföljas också i andra
avseenden, varhelst kronan har äganderätt till mark. Jag vill icke yttra
något om de fördelar och nackdelar detta kan föra med sig — detta
torde, för övrigt vara svårt att överblicka — utan blott konstatera den
principiella innebörden av det förslag Kungl. Maj:t framställt i denna del.

Tydligen har emellertid Kungl. Maj:t själv funnit sig något osäker
vid beträdandet av denna nya, förut av Kungl. Maj:t och riksdagen anvisade
vägen. Man är icke själv fullt övertygad om att det är rätt att låta
kronan såsom markägare få alldeles särskilda förmåner och låter därför
i motiveringen till lagförslaget ge tillkänna att »vid en blivande mera

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

genomgripande omarbetning av stadsplanelagen frågan om markägares
rätt att söka fastställelse a stadsplan bör upptagas till förnyad prövning».
Den enskilde markägaren skulle således sedan väl kronan-markägaren
fått en gynnad ställning genom den nu förordade lagstiftning i sin tur
i en nära framtid erhålla vissa rättigheter utöver vad gällande lagstiftning
medger. Den konsekvensen skulle således ett bifall till kung!
propositionen medföra att också andra markägare än kronan skulle
senare förlänas nya förmåner. Kungl. Maj:t har icke kunnat helt frigöra
sig från den uppfattningen att äganderätten vare sig den ligger
i kronans eller annans hand icke bör vara förlänad med olika egenskaper
utan att ägarna inför lag skola vara likställda, varför ett löfte
ges åt de andra markägarna att de sannolikt efter det att kronan-markägaren
berett sig äskade förmåner också skola komma i åtnjutande av
något motsvarande inom stadsområdet. Detta bör observeras icke endast
med anledning av den tveksamhet rörande den principiella lämpligheten
av att skilja på markägare av olika kategorier som därav må kunna
utläsas i den kungl. propositionen utan också med hänsyn till att förslaget
således förebådar så omvälvande planer som i motiveringen antydes
att låta de enskilda kunna på helt annat sätt än nu sker uppträda
emot de planer för sitt bebyggande samhällena uppgöra, varför mycket
allvarliga erinringar däremot måste göras.

Man finner sålunda att även ehuru Kungl. Maj:t uti förslaget till
ändring av stadsplanelagen § 2 ansett sig kunna ge kronan-markägaren
för det närvarande en från enskilda jordägare privilegierad ställning så
är dock kravet härpå dikterat av ett allmänt och otvetydigt jordägarintresse.

Detta framskjuter för övrigt på flera ställen uti statsrådsprotokollet.
En viss månhet förmärkes om stadsmarkägarens finansiella intressen.
Man har inte ett ord att säga om all den spekulation som försvårat
våra städers utveckling. Samhällenas farhågor anses »överdrivna» och
vad 1904 års kommitterade på sin tid föreslagit i form av vederlag från
den enskilde till kommunen anses nu vara för mycket begärt. Det
inskränkes väsentligt. Det är i sin egenskap av jordägare och med
dennes intressen för ögonen, men utan de speciella allmänna synpunkter,
vilka dock på detta område måste vara förhärskande, som Kungl. Maj:t
uppträder i och med framläggandet av lagförslaget i denna del.

Ty man har all anledning betona att i detta fall företrädes det
allmänna av kommunen och blott mera sällan är det såsom dess representant
kronan i fråga om stadssamhällenas bebyggande i sin egenskap
av markägare har anledning inskrida. Nu gällande lag ger Kungl. Maj:t

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

rörande samhällenas utveckling en vidsträckt rätt att pröva och förkasta
vad de kommunala myndigheterna besluta, men att kronan därför att
den har mark inom kommunen skall vid bedömandet av de ärenden
kommunen underställer Kungl. Maj:t skulle begagna sig härav för att
emot samhällenas inbyggares önskan och vad det allmännas väl — oavsett
vem som äger marken — kräver, besluta om stadsplaner, vilka anläggas,
med statens affärsförvaltningars intresse såsom verkliga ögonmärket, det
bör vara uteslutet och bär hittills icke heller i annan mån förekommit
än att Kungl. Maj:t brukat när stadsplan icke motsvarat krouan-markägarens
intresse utesluta kronojorden från underställd stadsplan.

Jag har tidigare inom riksdagen detta år sökt belysa den tendens
som Kungl. Maj:t på senare år ådagalagt att i olika avseenden verkställa
inskränkningar i den kommunala förvaltningens utövande av självstyrelsens
grundsatser och framhållit det betänkliga som ligger häri.
När nu ytterligare ett bevis härpå framkommer och Kungl. Maj:t vill
beröva kommunerna möjlighet att behålla sitt avgörande inflytande på
hur deras egen utveckling bör försiggå när kronan är stor jordägare
synes också detta böra mana dem vilka anse kommunernas rörelsefrihet
vara en värdefull faktor i vårt svenska samhälle att se sig väl före,
innan bifall lämnas till vad Kungl. Maj:t föreslår.

Ur praktisk synpunkt komme förslaget till ändring av § 2 att
medföra många svårigheter och verka i hög grad hämmande på stadssamhällenas
utveckling i den mån nämligen för denna främmande synpunkter
bli bestämmande för hur stora områden inom respektive samhällen
bebyggas. Från municipalsamhällena kring statens järnvägar har
man god erfarenhet härav. Inom deras områden har i regel vid nyare
stadsplaners fastställande beslutats att mark, som antingen redan tillhör
kungl. järnvägsstyrelsen eller som i en nära framtid kan anses behövlig
för järnvägsdriften, uteslutes ur stadsplan. Därmed har då följt att de
olika stadsstadgarna icke vunnit tillämpning å marken i fråga, men dess
bebyggande har likväl delvis, ehuru vanligen oregelbundet, försiggått
till förfång för samhället. Många slitningar mellan detta och kronan
ha härunder uppstått och ständiga klagomål ha framförts. Slutligen
har svenska stadsförbundet i skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 november
1914 ansett sig böra fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på förhållandet
och framställt en del förslag till ändringar. Med det lagförslag som
nu av riksdagen behandlas skulle emellertid olägenheterna så långt ifrån
undanröjas att de snarare i vissa avseenden kunde befästas då Kungl.
Maj:t ju förordar att kronojorden icke endast som för närvarande kan av
Kungl. Maj:t uteslutas ur den av kommunen uppgjorda och av Kungl.

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

Maj:t i övrigt godkända stadsplanen, utan även bebyggas om så vore i
strid mot samhällets önskan och detta utan att vad de viktiga ledningsnäten
angår — avlopp, vatten, ljus, — någon hänsyn måste tagas till
samhällets krav.

Man inser lätt vad detta betyder i samhällen där kronan har eu
stor eller i varje fall betydelsefull del av stadsområdet i sin ägo. Stadsplanen
uppgöres med hänsyn till terrängförhållandena och iakttagande
av samhällets behov av utveckling i skilda avseenden under rådande
ekonomiska och sociala förutsättningar. Bebyggnadsplanerna, vilka intimt
förknippas med stadsplanen och indelningen av jorden i tomter,
upprättas med tanke på de olika stadsdelarnas skilda egenskaper. Somliga
lämpa sig till följd av trafikförhållanden och sjöfartsförbindelser
in. m. bäst till industriområden och arbetarhem böra finnas i närheten
därav. Centrala stadsdelar äro naturliga samlingspunkter för handelsutbytet
och detta fordrar ett byggnadssätt av särskild art. Vissa andra
områden avses för bostadshus o. s. v. Platser böra reserveras för det
regelbundet återkommande behovet av offentliga anstalter, skolor, sjukhus,
kyrkor och parkutrymmen. Noggrann hänsyn måste tagas till
hygieniska krav, dragningen av kommunikationsleder och hushållningen
med anläggningskapitalet för de kommunala affärsverkens påkallade utvidgning
m. m. Det är eu mångfald faktorer, vilka inverka vid övervägandet
av hur stadsplanen bör uppgöras. Men därom är man fullt
ense numera att plottrandet med stadsplanebitar är ett fullständigt oting.
Det förrycker stadsbildens enhetlighet och omöjliggör den planmässighet
i stadsplanearbetet som är nödvändig om allsidig hänsyn må kunna
tagas till samhällets behov och onödiga omkostnader sparas.

Själva uppgörandet av förslaget till stadsplan oberoende av vem
som äger marken bör således inom stads område tillkomma en enda
myndighet, den nämligen, vilken företräder samhället självt. Den känner
bäst var skon klämmer som bär den och samhället känner bättre än
någon annan hur dess egen utveckling kan och bör försiggå. Skulle
här kronan för sina områden göra en plan och samhället en annan för
någon närliggande del i staden och såsom i propositionen föreslås, kronan
inte ens vara skyldig nedlägga avloppsledningar i enlighet med den för
samhället lämpade avrinningsplaneu kunna rent olidliga förhållanden
uppstå. Kronan tänker bara på att förtjäna — precis som andra jordägare
i stad — men just på dess mark kan kommunen behöva under
aktgivande på sammanhanget i det organiska stadsbyggandet ha plats
för vissa inrättningar, utrymmen för allmänna platser, avrinning för
huvudkloakledningen, särskilt byggnadssätt med lägre hus för att t. ex.

Herr 8chottes
motion.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 43.

i stads omgivning sänka markvärdet och minska hyresstegringen m. m.
Och då svarar kronan nej, ty som andra jordägare i stad vill den förtjäna
det mesta möjliga på markens försäljning i den spekulativa marknaden
även om detta icke överensstämmer med samhälleliga krav. Det
finns icke alls några skäl antaga att ej vår nitiska statsförvaltning uppfyllande
sina ämbetsplikter med samma energi som enskilda söker tillvarataga
kronans intressen och till följd av dess maktställning måhända
också lättare än dessa skola lyckas härutinnan. Men till gagn för den
befolkning och den stad som ut.sättes för sådant blir åtgärden icke.

Det är följaktligen utan tvivel bäst om kommunen som för närvarande
sker uppgör stadsplan för hela samhället. Sedan tillkommer
det givetvis såsom nu att underställa densamma Kungl. Maj:ts prövning
och godkännande, varvid Kungl. Maj:t såsom erfarenheten visat har
möjlighet att vid sidan om bevakandet av de allmänna synpunkterna
kunna vinna gehör för sina speciella markägareintressen.

Jag tillåter mig med stöd av det nu anförda yrka avslag på
Kungl. Maj:ts proposition nr 164 i vad den avser sådan ändring av
lagen om stadsplan och tomtindelning, varigenom för område, som tillhör
kronan, stadsplan må fastställas utan att vara av stadsfullmäktige
eller allmän rådstuga antagen.»

Slutligen har i herr Schottes motion anförts:

»I Kungl. Maj:ts proposition nr 164 hava föreslagits vissa ändringar
av gällande stadsplanelag, avseende i huvudsak dels att för sådana områden
å landet, där större byggnadsverksamhet är att förvänta, och för
vilka jämlikt 37 § på framställning av Konungens befallningshavande
eller områdets ägare stadsplan fastställes, tillika må kunna fastställas
sådana särskilda byggnadsbestämmelser, som omförmälas i lagens nuvarande
3 §, dels ock att stadsplan må kunna fastställas för kronan tillhörigt
område utan att vara av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan
antagen.

Emot det första av dessa önskemål eller mot sättet för dess genomförande
synes icke vara mycket att erinra, dock torde denna ändring
ej förtjäna att genomföras ensam för sig. Så mycket mera är att invända
med avseende å förslaget, att kommunalrepresentationens godkännande
ej längre skall erfordras för stadsplanering av kronan tillhörigt
område.

Uppgörande och antagande av stadsplan har hittills uteslutande
tillhört kommunens kompetensområde, även om för stadsplanens giltighet
överordnad myndighets fastställelse erfordrats. Denna grundsats har

Lagutskottets utlåtande Nr 43. 1

fastslagits redan i 1874 års byggnadsstadga och jämväl upptagits i
stadsplanelagen. I det år 1904 avgivna kommittéförslag, som ligger
till grund för nämnda lag, hade visserligen, såsom ock justitieministern
i motiveringen till föreliggande proposition erinrat, kommitterade föreslagit,
att stadsplan jämväl skulle kunna fastställas på ansökan av annan
än samhället, som visade sig vara ägare till hela det område planen
omfattade. Därest så skedde, skulle jordägaren, i den mån han ville
genomföra planen och innan bebyggandet finge börja, till samhället
utan ersättning överlämna den i stadsplanen upptagna gatumarken,
vederbörligen iordningställd och försedd med nödiga avloppsledningar.
Kommitterade avsågo emellertid med sitt förslag huvudsakligen förhållandena
å sådana platser å landsbygden, där livligare byggnadsverksamhet
vore att förvänta, och som, enligt inom riksdagen och av ett
flertal ämbetsmyndighet^r uttryckt önskan, borde stadsplanemässigt
regleras, redan innan de erhållit en »större sammanträngd befolkning»
och byggnadsstadgan sålunda där kunde förklaras tillämplig. Inom stad
skulle stadgandet enligt kommitterades förmenande uppenbarligen blott
undantagsvis kunna komma till tillämpning. I de avgivna yttrandena
över kommittéförslaget uttalades allmänt så starka och väl grundade
betänkligheter mot att avhända stadskommunerna kontrollen över den
byggnadsmässiga utvecklingen, att dåvarande justitieministern valde en
annan väg än den av kommitterade föreslagna för att söka tillgodose
det föreliggande behovet av en tidig stadsplanering av vissa områden
å landet. I det förslag till lag om stadsplan och tomtindelning, som
förelädes 1907 års riksdag, upptogos bestämmelser om sådana stadsplaner
i en särskild paragraf, den nuvarande 37 §, medan grundsatsen
att fastställelse kan meddelas endast å av kommunen antagen stadsplan
i alla andra fall förblev orubbad. Ej heller under riksdagsbehandlingen
undergick lagförslaget i detta hänseende någon ändring.

De skäl, som av departementschefen nu anförts för en revision
av den ståndpunkt lagstiftaren hittills intagit i föreliggande fråga, synas
icke övertygande.

Till stöd för kommunens ensamrätt att antaga stadsplan hava,
såsom departementschefen erinrar, anförts huvudsakligen två skäl. Man
har ansett den nödvändig för att kommunen skall kunna bibehålla kontrollen
över byggnadsverksamhetens utsträckning, samt vidare för att
den något så när skall kunna bestämma omfattningen av de av denna
utsträckning betingade utgifterna för polisbevakning, belysning och dylikt.
Det första av dessa skäl finner departementschefen något oklart, då ju
stadens myndigheter i allt fall få yttra sig och stadsplaneförslaget underBihang
till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 33 höft. (Nr 43.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

kastas prövning av sakkunnig myndighet, nämligen överintendentsämbetet.
Under sådana omständigheter kunde icke staden tillerkännas
ett berättigat intresse att, under åberopande av behovet av sin kontroll,
förhindra stadsplanens fastställande. Vad det andra skälet angår, förmenar
departementschefen, att farhågorna för ökade kommunala förvaltningskostnader
äro överdrivna, framför allt i betraktande av att med
bebyggandet även nya kommunala skatteobjekt uppkomma, varjämte ju
förslaget stadgar, att gatumarken, i behörigt skick iordningställd, utan
vederlag skall överlämnas till samhället. Å andra sidan kan stadens
stadsplanemonopol lätt begagnas till att avpressa en jordägare alltför
vittgående eftergifter, och exempel på sådana missbruk hava enligt
justitieministerns åsikt icke saknats. Han tvekar icke att uttala, att
frågan om detta stadens monopol borde underkastas en revision, vars
resultat enligt hans mening uppenbarligen borde bliva ett mer eller
mindre fullständigt upphävande till jordägarnes förmån av stadens ensamrätt
att antaga stadsplan. I avvaktan på den grundligare utredning,
som en sådan revision förutsätter, finner sig departementschefen oförhindrad
att redan nu föreslå ett upphävande av det kommunala stadsplanemonopolet
för kronan tillhörig mark, under förmenande att det
givetvis är ett allmänt intresse av största vikt, att icke kronans utnyttjande
av sin mark onödigtvis försvåras. Redan förut har departementschefen
framhållit, att tiden för en genomgripande revision av
stadsplanelagen nu är inne, och att utredningsarbete i detta syfte så
snart förhållandena det medgiva bör igångsättas.

Utan att förneka att en omarbetning i viktiga punkter av 1907
års stadsplanelag kan vara önskvärd, synes man böra ställa sig särdeles
tveksam till de här angivna utgångspunkterna och principerna för ett
sådant revisionsarbete. Det kan utan överdrift sägas, att den viktigaste
erfarenheten vid lagens tillämpning varit, att den är alltför betungande
särskilt för mindre samhällen, vilkas ställning gentemot jordägarne på
grund av lösensförpliktelser och andra skyldigheter är rätt svag. Detta
har medfört, att stadsplan för sådana samhällen, där en rationell reglering
måhända mest är av nöden, endast så småningom kunnat upprättas
och genomföras, och det finnes goda grunder att antaga, att stadsplanelagen
för flertalet mindre samhällen i viktiga punkter ännu i dagär
en författning, som blott står på papperet — detta av den tvingande
anledning att ett bokstavligt genomförande av lagens stadganden alldeles
skulle överstiga samhällets bärkraft.

De av departementschefen åberopade fallen av missbruk av samhällets
stadsplanemonopol gentemot jordägare äro icke allmänt bekanta;

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

däremot torde det motsatta förhållandet, eller att jordägare oskäligt utnyttja
sin ställning gentemot samhället, tyvärr vara en icke ovanlig
företeelse. Inom riksdagen hava klagomål häröver mer än en gång
anförts, och 1910 års riksdag har med anledning härav hos Kungl. Maj:t
anhållit om utredning i vissa hithörande frågor. Då nu justitieministern
finner sig böra upptaga frågan om ändringar av stadsplanelagen, hade
man därför kunnat vänta, att sistnämnda missförhållanden i främsta
rummet skulle bliva föremål för hans uppmärksamhet. Det är med eu
viss förvåning man erfar, att ett av de viktigaste ämnena för det blivande
revisionsarbetet i stället skall bliva att undanröja den enda förmån, som
lagen givit kommunen vid förhandlingar med motsträviga jordägare,
nämligen dess ensamrätt att antaga stadsplan, samt att denna rätt, vad
kronan tillhörigt område angår, redan nu, enligt justitieministerns mening,
bör upphävas.

De ovan angivna skäl, som departementschefen i motiveringen
anfört för denna principiella ändring av stadsplanelagstiftningen, synas
vid närmare granskning föga hållbara. Det är visserligen sant, att
stadens rätt att yttra sig över stadsplaneförslag samt överintendentsämbetets
prövning av detsamma innebär vissa garantier för att icke i
stadsplanetekniskt hänseende otillfredsställande stadsplaner skola fastställas,
men det är icke detta, som i främsta rummet åsyftats, när man
med uteslutande av jordägaren lagt hela det förberedande stadsplanearbetet
i samhällets hand. En sådan motivering för samhällets ensamrätt
hade ju med hänsyn till de flerstädes rätt ringa fackkunskaperna i förevarande
ämnen hos de kommunala myndigheterna varit hart när oförklarlig.
Lagstiftarens tanke har i stället uppenbarligen varit, att stadsplaneärendena
äro av så vitalt intresse för själva orten och dess invånare,
att de nödvändigtvis tillhöra kommunens naturliga verksamhetsområde och
icke böra avgöras utan dess bestämmande medverkan. De betydande
civilrättsliga verkningar, som efter 1907 års lagstiftning äro förenade
med stadsplanen, och den utomordentliga utveckling, som stadsplanetekniken
under det sista årtiondet undergått, hava i hög grad bidragit
till att framhäva detta förhållande.

På goda grunder hava stadskommunerna av ålder ansetts skyldiga
att övervaka och vid behov leda den byggnadsmässiga utvecklingen
inom sina områden. Detta har delvis skett genom lämpliga delningar
och upplåtelser av byggnadsmark, åtgärder för vilka städerna fordom
erhållit kronans stöd i form av jorddonationer. På senare tid har den
kommunala fastighetspolitiken åter tillvunnit sig ökad betydelse, och i
de flesta städer torde kommunen numera genom lämpliga markinköp

12 Lagutskottets utlåtande Nr 43.

och upplåtelser söka leda och stimulera den enskilda byggnadsverksamheten.
De andra medel, som i detta hänseende stå städerna till buds,
falla inom stadsplane- och byggnadsväsendets områden. Kommunerna
reglera det enskilda byggandet genom byggnadsordningar och stadsplaner,
och de senare pläga numera i regeln förenas med sådana
bestämmelser om byggnads höjd och våningsantal, om yttre och inre
byggnadslinjer o. s. v., som i detalj fastslå själva bebyggandets karaktär,
ej blott med hänsyn till byggnadernas utseende och samverkan till en
god stadsbild, utan även och framför allt med beaktande av byggnadernas
ändamål, den så att säga sociala sidan av stadsplanetekniken. Det är
uppenbart, att betydelsen härav i vår tid med den hastiga tillväxten av
städernas mindre bemedlade befolkningsklasser och de stora, alltför
bekanta svårigheter, som dessa klassers bostadsförhållanden förorsaka,
näppeligen kan underskattas. Redan i 1874 års byggnadsstadga lämnades
åtskilliga bestämmelser, åsjfftande att betrygga en i förevarande hänseende
rationell reglering av städernas bebyggande; och sedan 1907 års stadsplanelag
öppnat möjlighet att med civilrättslig verkan i samband med
stadsplan lämna detaljerade föreskrifter om sättet för bebyggandet, hava
dessa frågor ägnats långt större uppmärksamhet än förr. Jämväl i de
föreliggande förslagen till ny byggnadsstadga föreskrives, att planerandet
skall ske med hänsyn till de olika ändamål, som äro betingade av samhällets
utveckling och områdets naturliga beskaffenhet och att i stadsplanen
sålunda skall bestämmas, huruvida bebyggandet skall inriktas på
bostäder av olika slag eller affärer, industrier, upplag, hamnutrymmen
eller dylikt.

Det torde sålunda vara tydligt, att det nutida stadsplanearbetet
ingalunda blott avser en estetiskt och tekniskt tillfredsställande uppdelning
av marken för byggnadsändamål, utan att det på goda grunder
syftar vida längre, nämligen att — ofta i samverkan med andra
kommunala förvaltningsgrenar, fastighetsförvaltningen, samt vatten- och
belysningsverken — reglera och leda stadens utvidgning i dess helhet, att
försöka tillgodose samhällets behov av lämpliga områden för höstäder och
andra ändamål, i korthet: att bidraga till utformningen av den växande
sociala organism som ett stadssamhälle utgör. De synpunkter, kommunen
härvid måste företräda, kunna givetvis lätt komma i konflikt med jordägarnes
intresse av att erhålla största möjliga inkomst av sin egendom.
Behovet av sunda, luftiga och väl belysta bostäder kan påkalla en uppdelning
av marken och ett byggnadssätt, som icke ger tomterna det
saluvärde jordägaren väntat sig, och överhuvudtaget är det uppenbart,
att det i våra större städer synnerligen befogade kravet på ett rymligt

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

och lågt byggnadssätt i samhällenas yttre delar icke alltid kan vara
tilltalande ur markägarnes privatekonomiska synpunkter. Av vad ovan
sagts följer vidare att ledningen av stadsplanearbetet måste för varje
ort vara enhetlig. De olika stadsdelarnes byggnadsmässiga karaktär är
ömsesidigt betingad. Frågan huruvida en trakt bör avses för bostadsändamål
eller för industrier, eller i vilken utsträckning mark bör reserveras
för planteringar eller för offentliga byggnader o. s. v., kan endast
avgöras med hänsyn tagen till hela ortens utveckling och därav betingade
behov samt till sättet för övriga stadsdelars planering och användning.

Alla dessa omständigheter samverka till att ännu mer än förr
utprägla stadsplaneärendenas kommunala karaktär. Uppgörandet och
bedömandet av en stadsplan kräver icke blott tekniska och estetiska
fackinsikter, utan därjämte en kännedom om samhällets utveckling och
behov, som näppeligen kan förutsättas hos någon annan än ortens
kommunala myndigheter. Den djupt ingripande betydelse för ortens
utveckling i många hänseenden, som en nutida stadsplan äger, gör det
ock nödvändigt att låta dessa myndigheter på ett bestämmande sätt
medverka vid dess uppgörande och taga ansvaret för densamma.

Det sönderbrytande av stadsplanearbetets enhetlighet, som den av
justitieministern förordade grundsatsens genomförande innebär, skulle
däremot i högsta grad kunna försvåra kommunens strävanden att befrämja
en rationell utveckling av byggnadsverksamheten. Av vad ovan
anförts torde framgå, att det icke är tillräckligt, att den nya stadsplanen
med avseende å gatulinjer och dylikt ansluter sig till förut gällande,
utan att jämväl i andra hänseenden ett samband måste finnas. Åven
en i stadsplanetekniskt hänseende tillfredsställande stadsplan kan ur
andra, ej mindre viktiga synpunkter vara olämplig, men det lär med
säkerhet få antagas, att ett bestridande från kommunens sida av ansökan
om fastställelse av en sådan plan endast i undantagsfall skulle komma
att vinna Kungl. Maj:ts beaktande. Överintendentsämbetets prövning kan
givetvis endast komma att avse förslagets estetiska och tekniska sidor.

Redan dessa skäl torde till fullo motivera, att lagstiftaren hittills
givit stad och med stad i förevarande hänseende likställt samhälle på
landsbygden ensamrätt att antaga stadsplan, och att endast sålunda antagen
stadsplan kan av Kung!. Maj:t fastställas. Men härtill kommer
efter år 1907 även ett annat, nämligen de civilrättsliga verkningar stadsplanen
medför. Genom stadsplanens fastställande blir stadskommunen
ej blott berättigad, utan i många fall även skyldig att lösa mark, som
ingår i gata eller tomt, samt att på i stadsplanelagen stadgat sätt ansvara
för gatas upplåtande. Det synes från kommunens sida med skäl

14 Lagutskottets utlåtande Nr 43.

kunna fordras, att en förvaltningsakt, vilken i sådan grad som en stadsplan
i civilrättsligt hänseende berör kommunen, också skall förutsätta
dess medgivande.

Justitieministern förmenar emellertid, att detta monopol kan av
staden gentemot jordägare missbrukas. Det hade varit av stort intresse
att närmare lära känna de fall av sådant missbruk, som justitieministern
anser hava förekommit, då det icke är lätt att inse huru härvid kan
hava tillgått. I åtskilliga tyska staters byggnadslagstiftning har kommunen
bemyndigats att för områden, som ännu icke upptagits i stadsplanen,
meddela ett allmänt och tillsvidare gällande byggnadsförbud,
och även om en sådan befogenhet kan vara ur flera synpunkter motiverad,
är det å andra sidan klart, att den jämväl kan missbrukas gentemot
jordägare. Men i Sverige, där byggnadsverksamheten utanför
stadsplanen i regeln är fullkomligt fri, är det överraskande, att sådant
missbruk kunnat förekomma. Därest staden uppställer obilliga fordringar
och till följd därav överenskommelse med jordägaren icke kan ernås om
stadsplan för dennes mark, är ju denne oförhindrad att planera, stycka,
försälja och låta bebygga marken alldeles som han finner för sig förmånligast.
Det enda tvångsmedel, som kan komma till användning
gentemot honom, är det byggnadsförbud, varom stadgas i stadsplanelagens
5 §. De viktigaste förutsättningarna härför äro emellertid, att
fråga väckts om stadsplanens utsträckande över området, eller att beslut
om antagande av stadsplan för detsamma fattats. I det förra fallet
räcker förbudet endast högst sex månader och kan alltså ej medföra
några svårare olägenheter, i det senare måste det likaså snart utlöpa,
nämligen med ärendets avgörande hos Kungl. Maj:t. Undantag från
detta förbud må för övrigt i särskilda fall medgivas av Konungens
befallningshavande. Stadens möjligheter att trakassera jordägare äro
sålunda särdeles begränsade och inskränka sig egentligen till det fall,
att beslut om stadsplans antagande fattats, men ärendet sedermera avsiktligt
förhalas och byggnadsförbudets giltighetstid därmed oskäligt
förlänges. Några exempel på sådant förfarande äro icke bekanta. Därest
försök att på detta sätt från kommunens sida utöva en obehörig påtryckning
på jordägarne skulle förekomma, lärer det kunna tagas för
givet, att dess verkningar skulle omintetgöras av Konungens befallningshavande,
vilken, såsom nyss anmärkts, ju har rätt att i särskilda fall
meddela undantag från sådant byggnadsförbud.

Härmed skall visserligen icke förnekas, att redan stadens ensamrätt
att antaga stadsplan lämnar den vissa fördelar vid förhandlingar
med jordägare, vilkas mark skall planeras. Områdets upplåtande och

Lagutskottets utlåtande Nr 43. 15

bebyggande i enlighet med en verklig stadsplan, för vars genomförande
staden är ansvarig, innebär naturligtvis förmåner, för vilka det kan vara
lönt att underkasta sig vissa uppoffringar. Dessa uppoffringar avse i
regeln gatornas upplåtande och iordningsställande. Det är endast billigt
och rättvist, att jordägaren, vars byggnadsmark genom stadsplanen får
ett ökat värde, också vidkännes kostnaderna för de nödvändiga trafiklederna.
Staden söker därför ofta genom förhandlingar med jordägaren
skaffa sig äganderätten till gatumarken utan den omgång och de kostnader,
som skulle uppstå, om den endast litade till stadsplanelagens
stadganden i förevarande hänseende, samt att tillika erhålla ersättning
för den ojämförligt större delen av gatukostnaderna, som åtgår för
gatans iordningsställande, beläggning, förseende med nödiga avloppsledningar
m. m. Om fastighetsägares skyldighet att bidraga till dessa
kostnader finnes i ett flertal andra europeiska stater särskild lagstiftning,
men då sådan lagstiftning, i trots av därom gjorda framställningar från
kommunalt håll, i Sverige ännu saknas, må man icke förtänka städerna,
om de söka att genom förhandlingar med vederbörande intressenter i
någon mån göra sig skadeslösa. Något obehörigt tvång kan staden,
såsom ovan framhållits, i intet fall utöva, då det alltid står jordägaren
fritt att avbryta förhandlingarna och med åsidosättande av stadens krav
låta stycka och bebygga marken så som han finner lämpligast. I regeln
torde emellertid överenskommelse uppnås, då jordägare pläga erkänna
det berättigade i stadens krav på ersättning för sina gatukostnader.
Exempelvis i de avtal, som Stockholms stad avslutat med kronan om
upplåtande av mark på Norra Djurgården, har den senare parten bland
annat förbundit sig att överlämna gatumarken i planerat skick samt
att bekosta gatornas stenbeläggning, deras förseende med nödiga trummor
och ledningar o. s. v. I betraktande härav förefaller det än anmärkningsvärdare,
att den enda fördel lagen givit kommunen vid sådana
förhandlingar nu anses böra försvinna. Samtidigt stadgas visserligen,
att gatumarken, vederbörligen iordningställd, skall utan ersättning överlämnas
till kommunen, men härmed avses, såsom departementschefen
framhåller, icke nödiga avloppsledningar och allenast billigaste gatubeläggning,
något som i de flesta fall ej kan anses tillfyllest.

Om man av här angivna skäl sålunda måste motsätta sig det i
den kungl. propositionen ifrågasatta upphävandet av stadens ensamrätt
att antaga stadsplan, är därmed icke sagt, att förhållandena å här förevarande
område äro i allo tillfredsställande. Av vad som ovan anförts
rörande stadsplanearbetets betydelse torde även framgå önskvärdheten
av att allt bebyggande inom stadens område sker efter viss plan och be -

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

stämda regler. Det är ingalunda tilltalande, att byggnadsverksamheten
utom stadsplanen är så fri som nu.

Den utredning, som de i förevarande proposition berörda spörsmålen
påkalla, sammanhänger jämväl med andra, av riksdagen förut i
år behandlade frågor, nämligen om fastighetsregister samt om lagstiftning
rörande avstyckning och sammanläggning av jordområden i stad.
I det utlåtande, som av sammansatta stats- och lagutskottet härom
avgavs, och som av båda kamrarna bifölls, uttalades bland annat, att
all uppmärksamhet måste ägnas åt, att icke genom ett planlöst styckningsförfarande
stadsplane- och byggnadsväsendets rationella utveckling försvåras,
och att denna synpunkt vid den ytterligare utredning, som utskottet
i dessa frågor ansåg nödvändig, borde beaktas. Då det här gäller fastighetsbildningen
utom det planerade området, måste denna utredning uppenbarligen
komma att beröra samma problem, som återfinnes i propositionen
om ändringar i stadsplanelagen, nämligen huru bebyggandet lämpligast
skall regleras å sådant område, för vilket kommunen icke antagit stadsplan.
Tydligtvis föreligger här ett nära samband, och det synes därför
lämpligt, att resultatet av den med anledning av riksdagens beslut nyligen
igångsatta utredningen om jordstyckningslagstiftningen avvaktas, innan
en, även för denna lagstiftning principiellt viktig ändring av stadsplanelagen
vidtages. Härtill föreligga så mycket starkare skäl, som denna
utredning, enligt vad sammansatta stats- och lagutskottet i sitt utlåtande
uttalat, jämväl torde komma att omfatta frågan, huruvida icke samtliga
de bestämmelser, som för städerna gälla med avseende å jorddelning,
stadsplan, tomtväsen och fastighetsredovisning in. m., kunde sammanföras
i en författning.

Vad ovan sagts om de i propositionen nr 164 föreslagna lagändringarna
gäller såväl i enskild ägo befintlig som kronan tillhörig mark.
Det har alltid på goda grunder ansetts vara en stor förtjänst hos 1907
års stadsplanelagstiftning, att den i allt väsentligt likställt kronan med
övriga enskilda jordägare, och det finnes, därest man icke vill godkänna
justitieministerns motivering för ett generellt upphävande av det kommunala
stadsplanemonopolet, icke några skäl varför denna princip nu
skulle frångås. Justitieministern har visserligen framhållit, att det vore
ett allmänt intresse av största vikt, att icke kronans utnyttjande av sin
mark onödigtvis försvåras, men häri ligger väl näppeligen något annat
än ett konstaterande av, att den föreslagna lagändringen skulle vara
för kronan, d. v. s. för staten som förmögenhetsobjekt, förmånlig, något
som dock knappast kan sägas utgöra skäl till en lagändring.

Det har jämväl anmärkts, att risken för ett missbruk från kronans

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

sida av rätten att ansöka om fastställelse å stadsplan är mycket mindre
än då det gäller enskilda, då kronan såsom markägare givetvis gärna
komme att underkasta sig alla de allmänna hänsyn, som vid stadsplans
uppgörande måste beaktas. Det finnes emellertid goda grunder att
antaga, att så ingalunda alltid skulle bliva fallet. Av naturliga skäl
pläga de myndigheter, som företräda staten som jordägare, vid dylika
ärendens behandling anse sig förpliktade att söka tillförsäkra kronan
största möjliga ekonomiska vinst av området, och vid mer än ett tillfälle
liava dessa fiskaliska intressen starkt kolliderat med kommunens
önskan att tillgodose den allmänna hygienens och trevnadens krav vid
markens planerande. Den kritik, som överintendentsämbetet tilläventyrs
kan finna sig föranlåten att rikta emot sådana av kronan föreslagna
stadsplaner, måste givetvis också bliva betydligt mildare, än om planen
uppgjorts och inlämnats av kommunen eller enskild jordägare. Att lagstiftningen
skulle tillförsäkra kronan som jordägare en undantagsställning
och därmed bryta en av de viktigaste grundsatserna i 1907 års
stadsplanelag, skulle därför vara föga tilltalande.

Emot vissa särskilda punkter i det framlagda lagförslaget må
slutligen några anmärkningar riktas.

I 9 §, första stycket, stadgas, att gator, torg och andra allmänna
platser skola till staden överlämnas utan ersättning och försatta i behörigt
skick. I det motsvarande stadgande, som upptogs i 1904 års
kommittéförslag, föreskrevs tillika, att gatorna vid överlämnandet skulle
vara försedda med nödiga avloppsledningar, och anförde kommitrerade
till stöd härför bestämmelsen i byggnadsstadgans § 22 mom. 2, att ny
stad ej må bebyggas, utan att plan för vattnets avledande är antagen
och genomföres i den män bebyggandet fortskrider. Detta skäl torde
fortfarande så mycket mera äga sin fulla giltighet, som kronan, enligt
vad förut anmärkts, redan genom fria avtal i liknande fall ansett sig böra
åtaga sig att bekosta gatans förseende med nödiga trummor och ledningar.

I 2 § fjärde stycket användes uttrycket ''område, som tillhör kronan’.
Tveksamhet synes kunna göras gällande, huru stort området skall
vara för att stadgandet skall kunna tillämpas. Tillämpas det å helt
små, av redan planlagd mark omgivna områden, kunna givetvis de förut
angivna olägenheterna av upphörandet av stadsplanearbetets enhetlighet
i hög grad förvärras.

På grund av vad sålunda anförts tillåter jag mig hemställa, att
riksdagen måtte avslå de i Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr 164 föreslagna
tilläggen till 2 och 9 §§ i lagen den 31 augusti 1907 angående
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 33 höft. (Nr 43.) 3

Utskottet.

18 Lagutskottets utlåtande Nr 43.

stadsplan och tomtindelning rörande stadsplan för kronan tillhörigt
område.»

Utskottet har vid övervägande av Kung!. Maj:ts ifrågavarande
förslag icke funnit anledning till erinran mot de ändringar, som i förslaget
upptagas i 2 § andra och tredje stycket samt 3, 36 och 37 §§ och
vilka, frånsett vissa ändringar av rent redaktionell natur, i huvudsak
åsyfta dels att beträffande område, som i 37 § avses, fastställelse må
kunna meddelas å sådana särskilda bestämmelser, som jämlikt 3 § 2
stycket i dess nuvarande lydelse kunna fastställas med avseende å sättet
för byggnadstomternas användande, dels att Kungl. Maj:ts befallningshavande
i visst fall må kunna meddela fastställelse å jämkning i dylika
bestämmelser, dels ock att beträffande område, där före stadsplanelagens
ikraftträdande byggnadsstadgan för rikets städer förklarats skola gälla
och där i följd härav nämnda lag äger motsvarande tillämpning, möjlighet
må beredas att upphäva tillämpningen av nämnda författningar.

Däremot har den återstående delen av förslaget synts utskottet
ägnad att framkalla vissa betänkligheter. De stadganden, å vilka utskottet
nu syftar, hava i förslaget upptagits i fjärde stycket av 2 §
samt första stycket av 9 §. Dessa stadganden avse i huvudsak att
bereda möjlighet att för kronan tillhörig mark inom stad eller annat
samhälle, där ovannämnda lag äger tillämpning, få stadsplan fastställd,
även om sådan ej blivit av vederbörande kommunala representation
antagen.

Härigenom skulle en rubbning ske av den hittills i lagen gällande
grundsatsen, att endast samhället självt genom sin representation äger
rätt att i första hand besluta om antagande av stadsplan för sitt område.
Det är väsentligen emot denna del av förslaget, som ovannämnda motionärer
framställt erinringar. Utskottet, som i ärendets nuvarande läge
ej ansett nödigt ingå i närmare bedömande av motionärernas uttalanden,
hyser den uppfattning, att den rätt, som i gällande lag tillagts samhälle
att bestämma om antagande av stadsplan å mark inom samhället, står
i så nära sammanhang med rättsförhållandet i allmänhet mellan samhället
och markägarna inom detsamma, sådant detta rättsförhåIlande
för närvarande är i stadsplanelagen reglerat, att en ändring därutinnan
beträffande kronojord icke bör äga rum annorlunda än i sammanhang
med en fullständig revision av hithörande lagstadganden i sin helhet;
och då av den kungl. propositionen inhämtas, att åtgärder för en mera
genomgripande revision av nämnda lag äro att inom den närmaste framtiden
förvänta, finner utskottet frågan om särskilda bestämmelser angå -

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

•ende stadsplan å kronojord lämpligen böra upptagas till bedömande först
i sammanhang med en dylik revision. Med anledning härav har utskottet
funnit Kungl. Maj:ts proposition i ifrågavarande del icke böra
nu av riksdagen bifallas.

Under hänvisning till vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

l:o) att riksdagen, med förklarande, att Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat av riksdagen
i oförändrat skick godkännas, måtte, i anledning
av sagda proposition, för sin del antaga följande

(Kungl. Maj ds förslag.)

Lag om

ändrad lydelse av 2, 3, 9, 36 och

37 §§ i lagen den 31 augusti
1907 angående stadsplan
och tomtindelning.

Härigenom förordnas, att 2, 3,
9, 36 och 37 §§ i lagen den 31
augusti 1907 angående stadsplan
och tomtindelning skola erhålla följande
ändrade lydelse:

2 §•

Stadsplan antages av stadsfullmäktige
eller, där sådana ej finnas,
av allmän rådstuga men vare ej
gällande, innan därom fattat beslut
blivit av Konungen fastställt. Innan
stadsplan antages, skall ägare av
mark inom det område, vars planläggning
är i fråga, lämnas tillfälle
att yttra sig över uppgjort förslag
till plan.

Väckes förslag, att för visst område
särskilda bestämmelser skola

(Utskottets förslag.)

Lag

om ändrad lydelse av 2, 3, 36 och
37 §§ i lagen den 31 augusti
1907 angående stadsplan
och tomtindelning.

Härigenom förordnas, att 2, 3,
36 och 37 §§ i lagen den 31 augusti
1907 angående stadsplan och tomtindelning
skola erhålla följande ändrade
lydelse:

2 §•

Väckes förslag, att för visst område
särskilda bestämmelser skola

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

(Kungl. Maj:ts förslag.)
meddelas i avseende å sättet för
byggnadskvarterens användande,
skall i fråga om antagande och. fastställande
av sådana bestämmelser
vad ovan stadgas äga motsvarande
tillämpning.

1 fråga om ändring eller utsträckande
av stadsplan eller ändring
av särskilda bestämmelser i
avseende å sättet för byggnadskvarterens
användande så ock om särskild
plan för viss del av stadens
område i övrigt galle vad ovan är
sagt. Dock skall stadsfullmäktiges
eller allmän rådstugas beslut om
jämkning av ringa betydenhet i
byggnadskvarters gränser, gatuprofiler
eller dylikt, där ej kronans rätt
beröres, vara gällande, om beslutet
av Konungens befallningshavande
fastställes; och äge Konungens befallningshavande
jämväl fastställa
beslut om sådan jämkning av särskilda
bestämmelser i avseende å
sättet ’ för byggnadskvarterens användande,
som föranledes därav, att
stadsplan jämkas genom beslut,
varå Konungens befallningshavande,
enligt vad nu är sagt, meddelar
fastställelse.

För område, som tillhör kronan,
må stadsplan fastställas utan att vara
av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga
antagen; dock erhålle stadsfullmäktige
eller allmän rådstuga före
fastställande av sådan plan tillfälle
att yttra sig över uppgjort förslag
därtill. Väckes förslag, att för sådant
område samtidigt med stadsplanens

(Dtskoitets förslag.)

meddelas i avseende å sättet för
byggnadskvarterens användande,
skall i fråga om antagande och fastställande
av sådana bestämmelser
vad ovan stadgas äga motsvarande
tillämpning.

I fråga om ändring eller utsträckande
av stadsplan eller ändring
av särskilda bestämmelser i
avseende å sättet för byggnadskvarterens
användande så ock om särskild
plan för viss del av stadens
område i övrigt gälle vad ovan är
sagt. Dock skall stadsfullmäktiges
eller allmän rådstugas beslut om
jämkning av ringa betydenhet i
byggnadskvarters gränser, gatuprofiler
eller dylikt, där ej kronans rätt
beröres, vara gällande, om beslutet
av Konungens befallningshavande
fastställes; och äge Konungens befallningshavande
jämväl fastställa
beslut om sådan jämkning av särskilda
bestämmelser i avseende å
sättet för byggnadskvarterens användande,
som föranledes därav, att
stadsplan jämkas genom beslut,
varå Konungens befallningshavande,
enligt vad nu är sagt, meddelar
fastställelse.

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

(Kungl. Maj ds förslag.)
fastställande skola meddelas särskilda
bestämmelser i avseende å sättet för
byggnadskvarterens användande, vare
i fråga om ordningen för deras åvägabringande
lag samma.

Stadsplan, som av ålder består
eller före denna lags ikraftträdande
blivit fastställd, skall fortfarande
lända till efterrättelse, till dess ändring’
däri göres i den ordning nu
är stadgad.

(IIt skottets förslag.)

Stadsplan, som av ålder består
eller före denna lags ikraftträdande
blivit fastställd, skall fortfarande
lända till efterrättelse, till dess ändring
däri göres i den ordning nu
är stadgad.

3 §•

År stadsplan till större eller mindre del grundad på viss tomtindelning,
soro därmed står i omedelbart samband, eller äro särskilda
bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande
beroende av viss tomtindelning, skall den tomtindelning i sammanhang
med stadsplanen eller med de särskilda bestämmelserna underställas
Konungens prövning.

I andra fall tillkommer det stadens byggnadsnämnd att handlägga
frågor om kvarters indelande i byggnadstomter; dock vare nämndens
beslut ej gällande, innan det blivit av. Konungens befallningshavande
fastställt. Innan nämnden fattar beslut, skall ägare av mark, som av
tomtindelningen beröres, lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet, och må
beslut, som angår kronan tillhörigt område, ej fastställas, utan att
Konungen därtill givit lov.

9 §.

Har stadsplan för kronan tillhörigt
område fastställts utan att vara
av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga
antagen, åligger det kronan
att, i den mån de i planen upptagna
gator, torg och andra allmänna platser
skola upplåtas för allmänt begagnande,
överlåta dem till staden utan
ersättning, försatta i behörigt skick

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

och fria från inteckning för fordran
eller annan rätt.

Allmän väg, som enligt fastställd
stadsplan ingår i gatumark,
tillfälle staden utan ersättning.

36 §.

Vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning
för köping så ock för annan ort, för vilken på grund av förordnande,
som enligt hittills gällande föreskrifter meddelats, byggnadsstadgan
för rikets städer gäller.

Konungen må ock förordna, att denna lag skall äga motsvarande
tillämpning för hamnplats, fiskläge eller annan ort med större sammanträngd
befolkning; och medföre sådant förordnande enahanda verkan,
som enligt hittills gällande lag följt utav förordnande om tillämpning
av byggnadsstadgan för rikets städer. Konungens befallningshavande
åligger att, när omständigheterna sådant förordnande påkalla, efter
kommunalstämmas och ortsinvånarnas hörande, med anmälan därom till
Konungen inkomma.

Då förordnande, varom nu är sagt, meddelas för någon ort, äger
Konungen förklara, att med avseende å viss bebyggd del av dess område
skall gälla vad i 2 § sägs angående stadsplan, som av ålder består.
Inom det område i övrigt, för vilket sådant förordnande gäller, må icke,
förrän stadsplan blivit fastställd, nybyggnad äga rum, med mindre Konungens
befallningshavande för särskilt fall därtill giver lov. År stadsplan
icke fastställd för ort, som i 1 mom. sägs, vare i fråga om sådant förklarande
och om förbud mot nybyggnad lag samma.

37 §.

År större byggnadsverksamhet att förvänta inom område å landet,
å vilket 36 § icke äger tillämpning, äger Konungen förordna, att stadsplan
för området skall upprättas; och må inom område, för vilket sådant
förordnande gäller, nybyggnad icke, förrän stadsplan blivit fastställd, äga
rum, med mindre Konungens befallningshavande för särskilt fall därtill
giver lov.

Framställning om förordnande, som nyss är nämnt, så ock om
.fastställande av stadsplan samt, där sådant för området i dess helhet eller

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

(Kungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag)

viss del därav finnes lämpligt, jämväl av särskilda bestämmelser i avseende
å sättet för byggnadskvarterens användande må göras av Konungens
befallningshavande eller av områdets ägare. Ej må sådan fastställelse
meddelas utan att områdets ägare blivit hord.

Sedan stadsplan blivit fastställd, må nybyggnad ej ske å mark,
som enligt planen skall ingå i gata, torg eller annan allmän plats. Varder
sedermera förordnande, som i 36 § sägs, för området meddelat, skall
stadsplanen jämväl i övrigt vinna omedelbar tillämpning inom området.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1916.

samt 2:6) att de i ärendet väckta motioner, i
den mån de ej kunna anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört, icke måtte föranleda till någonriksdagens
åtgärd.

Stockholm den 25 maj 1916.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

Särskilt yttrande

av herr Lindhagen, som anfört:

En lucka i 37 § stadsplanelagen är även den, att jämkning av
mindre betydelse i fastställd stadsplan kan enligt 2 § beviljas av Kungl.
Maj:ts befallningshavande men icke i fråga om stadsplan, som omförmäles
i förstnämnda lagrum. Det måste dock vara lika olämpligt att i
sådana fall besvära alla vederbörande att söka ändringen hos Kungl.
Maj:t. Oftast torde också behovet av jämkningen upptäckas först under
arbetet med stadsplanens utläggande, och då är det alldeles för olägligt
att låta arbetet vila i avvaktan på en så tidsödande omgång för erhållande
av rättelse. Följden blir då, att stadsplanen genomföres på ett olämpligt
sätt eller ock att man, såsom i många fall skett, exempelvis på
huvudstadens stadsanläggningar vid Enskede, måste vidtaga ändringen
egenmäktigt.

Åven i detta avseende begärde 1911 års riksdag rättelse i 37 §.
I propositionen har denna önskan emellertid ej tillgodose^. Då jag ej
lyckats i lagutskottet vinna majoritet för mitt yrkande om förslagets
komplettering i berörda avseende, får jag därutinnan anteckna min
reservation.

Beträffande förslaget om rätt för kronan att själv i stället för vederbörande
kommuns styrelse antaga stadsplan lör område, som tillhör kronan.
Utskottet har väsentligen hänskjuta denna frågas prövning till framtiden.
För min del vill jag redan nu hava uttalat, att en sådan rätt för kronan
är under nuvarande förhållanden i det närmaste lika äventyrlig lör en
mänsklig bostadspolitik, som om en sådan belogenhet tillädes enskilda
för deras område, för vilken senare konsekvens propositionen i sin motivering
ej står främmande.

Självbevarelsedriften bär nämligen börjat, åtminstone inom de större
kommunerna, väcka intresset lör bättre och naturenligare bostadsförhållanden.
Kommunens makt över stadsplanen är det enda medel, den har
för närvarande att i någon män stävja det enskilda jordägareintresset att
driva utvecklingen i en motsatt riktning i syfte att uttaga så mycket
penningar som möjligt ur jorden, varigenom det ställes så uselt som
möjligt för befolkningen i bostadsavseende.

Lagutskottets utlåtande Nr 43. 25

Åven staten står här ännu i mycket på denna det enskilda intressets
ståndpunkt. Någon regering, som allvarligt intresserar sig för
jordfrågan, ha vi ännu icke haft under senare tiden. Statens ämbetsverk
nitälska för att ur kronans jord utpressa så mycken tillfällig och
förgänglig inkomst som möjligt utan någon fruktbar insikt i den sociala
synpunkten. För närvarande gäller det att särskilt på detta sätt vinna
medel for militärväsendet, vars välsignelser för folket alltid äro sig lika.

Propositionen har med andra ord icke tillkommit för att kronan
skall bliva i tillfälle att på sin mark göra bättre stadsplaner än städerna
kunna åstadkomma. Tvärt om gäller det uppenbarligen att kunna
rigöra kronan från den begynnande omtanken inom kommunerna för
människorna. Man vill exempelvis särskilt genom Djurgårds-, Karlbergsoch
Mariebergs-områdenas exploatering, i stenökenpolitikens tecken med
höga hus, utan känsla för stadsbefolkningens därav framkallade degenelering
och hemlöshet, skapa största möjliga spekulationsvinst åt kronan.
De kungliga propositionerna därom vid föregående riksdagar, vilka tillsvidare.
delvis återremitterats, tala ett nedslående språk om statsstyrelsens
ringa insikt ännu i denna vitala välfärdsangelägenhet.

Närmast på dessa skäl avstyrker jag propositionens förslag: i
förevarande del.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 33 käft. (Nr 43.)