Lagutskottets utlåtande Nr 42

Utlåtande 1916:LU42

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

Nr 42.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1916, kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels justitieombudsmannens framställning
till riksdagen om ändring i 5 § av lagen den 30 juni
1913 om allmän pensionsförsäkring dels ock väckta motioner
om ändringar i nämnda lag.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Alexanderson, Söderbergh*,
Rogberg, greve Spens, Dahl*, Hult, Tisell, Permansson, Schotte*,
Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro*, Holmdahl, Igel, Lindley
i Söderhamn, Zelahn* och Lindqvist i Kosta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Till lagutskottet har hänvisats en av justitieombudsmannen i den av
honom till innevarande riksdag avgivna ämbetsberättelse gjord framställning
om ändring i 5 § av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.

Avenså har lagutskottet till behandling förehaft följande dit hänvisade
motioner om ändringar i lagen om allmän pensionsförsäkring
nämligen:

inom första kammaren

nr 31 av herr Booth samt

inom andra kammaren

nr 102 av herr Sjöberg och
nr 174 av herr Welin.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 32 käft. (Nr 42.)

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

Justieom budsmannens framställ ning.

Den av justitieombudsmannen avgivna framställningen är av följande
lydelse:

»Enligt 5 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
undantagas från plikt att erlägga pensionsavgift, bland andra, jämväl

a) ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen den 11 oktober
1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension eller lagen den
4 juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar
äger tillämpning;

b) delägare i telegrafverkets eller folkskollärarnas pensionsinrättning
samt i arméns eller flottans pensionskassa;

c) ordinarie innehavare av prästerlig tjänst;

ävensom hustru till sålunda undantagen person.

Ett spörsmål, som dessa bestämmelser på sina håll ansetts lämna
obesvarat, är, huruvida även änka efter sålunda från avgiftsplikt undantagen
person skall i likhet med hustru till sådan person undantagas från
avgiftsplikt. Tvekan har med andra ord uppstått, huruvida änka utan
vidare skall anses innefattad i bestämmelsen om hustru eller ej.

Ålderdomsförsäkringskommitténs motiv till det lagförslag, som ligger
till grund för den nu gällande lagen, lämna i detta avseende inga upplysningar.
I den allmänna motiveringen framhålles (sid. 65 o. f.), att
det synts kommittén angeläget, att åt de gifta kvinnorna, vilka genom
sitt arbete i hemmet säkerligen utöva en i regel minst lika samhällsgagnelig
verksamhet som de ogifta kvinnorna i sitt förvärvsarbete, bereda
en ställning inom försäkringen, vilken i möjligaste mån jämställde dem.
med deras ogifta medsystrar. Liksom alla andra arbetsföra personer skulle
således även de gifta kvinnorna erlägga avgift till försäkringen.

I fråga om undantagande av vissa grupper från avgiftsplikt har
kommittén i den speciella motiveringen till 5 § (sid. 96) yttrat, att, om
den säkerhet i ekonomiskt hänseende, vars vinnande vore det egentliga
ändamålet med försäkringen, redan på annat sätt vore någon beredd, ej
vidare skäl vore för handen att inbegripa sådan person under försäkringen.
Av denna grund hade kommittén ansett ordinarie innehavare av statstjänst
och deras hustrur, för vilkas pensionering torde vara på tillfredsställande
sätt sörjt, böra undantagas från försäkringen.

Åt frågan har ej lämnats något beaktande varken vid lagförslagets
granskning i lagrådet eller vid departementschefens föredragning därav i
statsrådet.

Efter framläggandet av kungl. proposition i ämnet till 1913 års riksdag
väcktes inom riksdagens andra kammare av herr Bengtsson i Norup

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

och av herr Pålsson särskilda motioner därom, att i avgiftsplikten skulle
inbegripas, så vitt här är i fråga, de enligt propositionen från dylik
skyldighet fritagna ordinarie statstjänare och med dem i pensionshänseende
jämställda jämte deras hustrur.

Särskilda utskottet, dit propositionen hänvisades, har i sitt utlåtande
nr 1 (sid. 21) ej i vidare mån uttalat sig i förevarande hänseende, än
att utskottet med anledning av nämnda två motioner anförde följande:

''För pensionering av de personer, om vilka det här är fråga, d. v. s.
i huvudsak ordinarie statstjänare och med dem i pensionshänseende jämnställda,
är redan i annan ordning sörjt. Syftet med den nu föreslagna
pensioneringen är sålunda för dessa grupper redan fyllt, vadan tillräcklig
anledning ej förefinnes att ålägga dem att på dubbelt sätt sörja för sin
framtid. Visserligen kan det tänkas fall, då en statstjänare förlorar sin
tjänst före pensionsålderns inträdande och går miste om någon del av sin
pension. Men då han i regel i yngre år, innan han vunnit ordinarie anställning,
under någon tid tillhört folkpensioneringen, äger han sålunda
under sådana omständigheter rätt till en mot hans avgifter svarande pension,
i förekommande fall förstorad med pensionstillägg. Det förtjänar
slutligen även beaktas, att ett åläggande för dessa grupper att betala avgifter
jämväl till den föreslagna försäkringen för många av de lägre statstjänarna,
som samtidigt måste erlägga avgifter till den redan nu för dem
anordnade pensioneringen, kunde bliva en avsevärd tunga.’

Riksdagen beslöt sedermera i enlighet med utskottets hemställan utan
att vid frågans behandling ens någon debatt i någondera kammaren förekom.

Genom en till mig ingiven klagoskrift har min uppmärksamhet riktats
på den vacklande rättstillämpning, som blivit en följd därav, att enligt
lagens avfattning änka icke blivit i förevarande hänseende likställd
med hustru.

Den ingivna klagoskriften innehöll i huvudsak följande:

Under år 1915 hade i Uppsala änkor efter civila och prästerliga
ämbetsmän påförts pensionsavgifter, ehuru de under föregående år varit
därifrån befriade. Då dessa personer ända till utdelandet av debetsedlarna
å pensionsavgifter i augusti månad befunnit sig i en sålunda
fullt ursäktlig ovetenhet om, att avgifter påförts dem, hade de ej heller
varit i tillfälle att genom överklagande få debiteringen upphävd. Enligt
uppgift grundade sig vederbörandes år 1915 använda förfarande på den
tolkning av 5 § i pensionsförsäkringslagen, att ordet hustru ej skulle kunna
avse änka. Enligt klagandens uppfattning saknades dock all anledning

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

att giva lagens bestämmelser en dylik restriktiv tolkning. En hustru till
exempelvis en läroverksadjunkt skulle alltså under mannens livstid ej behöva
betala pensionsavgift, men efter hans död, då hon genom statens försorg
erhölle en livstidspension, bliva skyldig betala avgift. Till en dylik
inkonsekvens kunde lagstiftaren ej hava gjort sig skyldig. En änka vore
ju i varje fall sin mans efterlevande hustru och kunde således anses falla
in under kategorien hustru. De änkor, om vilka här vore fråga, bord&
därför rätteligen vara undantagna från avgiftsplikt. Klaganden anhöll slutligen
om ämbetsåtgärd från min sida för undanröjande av den sålunda
påvisade osäkerheten i lagtillämpningen.

I vad klagoskriften innefattade anmälan mot ordföranden i vederbörande
taxeringsnämnd fann jag, jämlikt § 113 regeringsformen, densamma
icke kunna upptagas till prövning. Då jag emellertid fann den
uppgivna osäkerheten i lagtillämpningen anmärkningsvärd, ansåg jag, i
och för ifrågasatt framställning om lagändring i ämnet, nödigt inhämta
besked, huru med berörda lagtillämpningen förhölle sig. Jag infordrade för
ändamålet yttranden från ordföranden i taxeringsnämnden för Fjärdingsrotens
taxeringsdistrikt i Uppsala stad ävensom från kammarrätten och
pensionsstyrelsen.

Ordföranden i taxeringsnämnden, landskamreraren R. Hagen anförde
i avgivet yttrande i huvudsak följande:

Då det år 1914 första gången gällde för taxeringsmyndigheterna att
tillämpa föreskrifterna om befrielse från skyldigheten att erlägga pensionsavgift,
uppstod tvekan, huruvida den sålunda medgivna befrielsen för
hustrur till statstjänstemän även gällde änkor efter dylika tjänstemän. Å
ena sidan ansågs, att denna föreskrift borde tolkas strängt restriktivt och
att således endast de vore befriade från avgiftsplikt, som uttryckligen voro
angivna såsom undantagna därifrån. Å andra sidan syntes det mindre
konsekvent och därjämte obilligt, att änka skulle betungas med en avgift,
från vilken hon såsom hustru vore fri. En änka med sin lilla statspension
hade säkerligen svårare att komma ut med avgiften än en hustru
med de inkomster, som under mannens livstid stode till buds. Statspensionen
vore dock så pass stor, att något understöd enligt pensionsförsäkringslagen
icke kunde antagas ifrågakomma för dessa änkor, och den till—
läggspension, som kunde vid uppnådda 67 års ålder påräknas för de inbetalda
pensionsavgifterna, svarade, syntes det, knappast mot den olägenhet,
som avgifternas årliga inbetalning för dem innebure. Varken genom
förfrågan hos pensionsstyrelsen eller av motiven till pensionsförsäkrings -

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

lagen kunde ledning erhållas för ett säkert omdöme om lagens mening
uti ifrågavarande hänseende. Vid sådant förhållande hade det ansetts berättigat
att tolka lagstadgandet så, som med billighet syntes vara mest
överensstämmande. 1914 års taxeringsnämnd hade därför befriat dessa
änkor från avgiftsplikt.

Sedermera hade emellertid Hagen haft tillfälle att ytterligare konferera
i saken med vederbörande i pensionsstyrelsen, som slutligen stannat
vid den meningen, att nämnda änkor lagligen borde påföras pensionsförsäkringsavgift,
och i enlighet härmed i ett den 24 april 1915 dagtecknat
cirkulär (n:r 21) förklarat, att ifrågavarande änkor icke vore undantagna
från avgiftsplikt. Vid sådant förhållande hade taxeringsnämnden
icke kunnat vidhålla sin förut intagna ståndpunkt i frågan utan hade år
1915 påfört jämväl änkor efter ordinarie innehavare av statstjänst avgift
enligt pensionsförsäkringslagen.

För egen del hade Hagen för sin del numera kommit till den uppfattningen,
att pensionsstyrelsens tolkning av den ifrågavarande bestämmelsen
nog torde få anses formellt riktig och att nämnda änkor således
icke kunde, med stöd av densamma, undantagas från avgiftsplikt i berörda
hänseende. Med hänsyn emellertid till den ringa fördel, som i
allmänhet kunde antagas komma att beredas dessa änkor genom avgiftens
erläggande, och svårigheten för den största delen av dem att komma
ut med avgiften, syntes det vara förtjänt att tagas under övervägande,
huruvida icke lagändring i anmärkta avseendet vore av omständigheterna
påkallad.

Pensionsstyrelsens ifrågavarande cirkulär av den 24 april 1915 innehåller
uti ifrågavarande del, efter återgivande av 5 § pensionsförsäkringslagen,
följande:

''Enligt den tolkning, som givits ifrågavarande lagbestämmelse, äro
jämväl de under a) b) och c) angivna personer fria från erläggande av
avgift, sedan de erhållit pension. Däremot anses icke änka efter sådan
person undantagen. Hon bör sålunda påföras avgift, därest hon icke av
särskild anledning bör fritagas.’

Kammarrätten anförde i sitt yttrande att, ehuru någon uttrycklig bestämmelse
därom, att jämväl änka efter sådan person skall vara undantagen
från avgiftsplikt icke funnes, hade kammarrätten vid prövning av
besvär, som av sådana änkor anförts däröver, att pensionsavgift påförts dem,
under åberopande av grunderna för stadgandet i fråga befriat klagandena
från skyldigheten att erlägga dem påförda pensionsavgifter.

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

Slutligen utlät sig pensionsstyrelsen i avgivet yttrande sålunda.

Då redan i början av pensionsstyrelsens verksamhet förfrågningar inkommo
till styrelsen, huru ifrågavarande lagbestämmelse rätteligen borde
tolkas, upptog pensionsstyrelsen frågan till behandling vid sammanträde,
därvid jämväl de till styrelsens biträde förordnade sakkunniga voro närvarande.
Tre av dessa voro ledamöter i ålderdomsförsäkringskommittén och
hade deltagit i behandlingen av förslaget till pensionsförsäkringslagen. Dessa
sakkunniga, bland dem särskilt kommitténs ordförande, regeringsrådet A.
Lindstedt, hade gjort gällande, att kommittén avsett, det ifrågavarande
änkor skulle vara skyldiga att erlägga avgift enligt pensionsförsäkringslagen.
Kommitténs skäl härför hade varit att, då dessa personer före
sitt giftermål och måhända även någon tid efter detsamma haft att erlägga
avgifter enligt pensionsförsäkringslagen och mången gång blevo
änkor vid jämförelsevis unga år, det vore en fördel för dem att genom
ytterligare avgiftsbetalning till ålderns dagar bereda sig en förstärkning
av den ofta obetydliga änkepension, vartill de voro berättigade.

Pensionsstyrelsen hade sedermera på förfrågningar meddelat, att enligt
dess mening lagbestämmelsen borde så tolkas, att änkor efter förut omförmälda
befattningshavare vore skyldiga att, om ej annat skäl för undantagande
förelåge, erlägga pensionsavgift. Kungl. Maj:t hade även i anslutning
till denna de sakkunnigas och pensionsstyrelsens uppfattning hittills
avslagit gjorda framställningar om undantagande från avgiftsplikt för
änkor efter statstjänare.

Lagens föreskrift, att hustru till i 5 § nämnd befattningshavare skulle
vara undantagen från avgiftsplikt, kunde anses närmast hava sin orsak
däri, att den pension, som staten bereder sina tjänstinnehavare, väl i
allmänhet finge anses avsedd att vara tillräcklig för såväl mannens som
hustruns försörjning, sedan mannen uppnått pensionsåldern. Vad åter
anginge änkornas pension hade en stor del av dem en pension, som vore
så obetydlig, att den icke räckte till deras livsuppehälle. Det funnes därför
intet skäl för, att dessa änkor i fråga om erläggandet av pensionsavgift
skulle sättas i annan ställning än andra, självförsörjande kvinnor. Det
vore för dem lika angeläget som för varje annan kvinna att genom inbetalning
av pensionsavgifterna bereda sig möjlighet att, då deras arbetskrafter
avtoge, erhålla en tillräcklig bärgning. Visserligen kunde det vara
sannt att, såsom då och då framhållits, det för en och annan av ifrågavarande
änkor kunde möta svårighet att erlägga pensionsavgiften, men denna
svårighet förelåge i lika hög grad för många andra avgiftspliktiga. I regel
borde en kvinna, som åtnjöte änkepension, tack vare denna pension hava
lättare att betala avgiften än alla de, som måste enbart genom eget arbete
förskaffa sig sitt livsuppehälle.

Lagutskottets utlåtande Nr 42, 7

Det torde böra i detta sammanhang erinras, att ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag till avfattning av 5 § pensionsförsäkringslagen innehöll
även den bestämmelsen, att från erläggande av pensionsavgift skulle undantagas
jämväl den, i vilkens taxering under året enligt förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt inberäknas förmögenhet till värde av minst
6,000 kronor. Denna bestämmelse bibehölls i den till riksdagen framlagda
propositionen i ämnet. I åtskilliga inom riksdagen väckta motioner framställdes
emellertid yrkande om uteslutande ur 5 § av denna bestämmelse, och
detta blev även riksdagens beslut. Konsekvensen härav borde hava blivit, att
jämväl övriga undantag i o § utgått; och torde mycket utbredda sympatier
härför även hava förelegat. Riksdagen tog emellertid ej denna konsekvens,
utan lagparagrafen kom att bibehålla de undantag, den nu upptager.

Skulle en ändring ske i pensionsförsäkringslagens bestämmelser om
skyldighet att erlägga pensionsavgift, borde den enligt pensionsstyrelsens
mening snarare gå i den riktning, att de i 5 § medgivna undantagen inskränktes
eller helt utginge. Särskilt vore skälen för, att hustru till en
statstjånare skall vara undantagen från avgiftsplikt, mycket litet vägande.
Betalningen av pensionsavgiften för henne vore under mannens livstid i
regel icke av någon ekonomisk betydelse, och det vore för henne med
hänsyn till den i regel obetydliga änkepensionen, en avgjord fördel att
genom inbetalning av pensionsavgifter även under mannens livstid kunna,
vid bristande arbetsförmåga eller uppnådda 67 år, från pensionsförsäkringen
erhålla ett extra bidrag till sin försörjning. Avgiften till den allmänna
pensionsförsäkringen vore icke någon skatt, den beredde den
avgiftsbetalande en personlig fördel, och rätten till delaktighet i den obligatoriska
försäkringen måste givetvis anses såsom en förmån. Detta syntes
ännu ej hava fullt ingått i allmänna medvetandet, och torde man däri
närmast hava att söka orsaken till de framställningar, som från olika håll
inginge om befrielse från avgiftsplikt.

Från administrativ synpunkt vore bestämmelserna om undantagande
från avgiftsplikt jämväl till olägenhet, ehuru naturligen denna synpunkt
icke finge anses vara av någon principiell innebörd.

Såsom kammarrätten i sitt yttrande omnämnde, hade i åtskilliga fall
besvär hos denna myndighet anförts av änkor efter statstjänstemän däröver,
att pensionsavgift påförts dem. Med anledning därav införskaffade jag handlingarna
i ett sådant mål. Av dessa inhämtade jag, att kammarrättens i målet
meddelade utslag innehöll, att kammarrätten med avseende å vad i målet
förekommit och jämlikt grunderna för 5 § pensionsförsäkringslagen funnit
skäligt förklara vederbörande klagande icke vara pliktig att erlägga ifråga -

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

varande pensionsavgift. I övriga likartade mål, som blivit till kammarrätten
fullföljda, torde utslag av motsvarande lydelse hava meddelats.
Åtskilliga av dessa mål hava av pensionsstyrelsens ombud dragits under
Kungl. Maj:ts prövning i regeringsrätten, som emellertid i hittills prövade
fall på rent formella grunder undanröjt kammarrättens utslag utan
att yttra sig i sakfrågan, d. v. s. angående den rätta tolkningen av
lagrummet i fråga. Något prejudikat från högsta instans föreligger således
icke i frågan.

Till en början må konstateras såsom ett rätt så anmärkningsvärt faktum,
att hos vederbörande myndigheter, vilka hava att tillämpa ifrågavarande
lag, såsom av det anförda framgår, råda rakt motsatta uppfattningar
angående berörda lagrums rätta tolkning och tillämpning. Kammarrätten
anser, att änkor efter omförmälda befattningshavare äro befriade
från erläggande av pensionsavgifter; pensionsstyrelsen däremot anser, att
de rätteligen skola påföras sådana. Redan härav framgår, att ändring eller
förtydligande av lagen är önskvärt.

Beträffande först frågan, huru gällande lag rätteligen skall tolkas, kan jag
väl giva kammarrätten rätt därutinnan, att de av kammarrätten åberopade
grunderna för ifrågavarande lagrum giva ett visst stöd åt dess ståndpunkt.
Vad ålderdomsförsäkringskommittén i motiven yttrat därom, att ordinarie
innehavare av statstjänst och deras hustrur böra undantagas från försäkringen
på den grund, att för deras pensionering torde vara på tillfredsställande sätt
sörjt, kan nog svårligen tydas annorlunda, än att yttrandet avsetts skola äga
tillämpning jämväl i fråga om änkor efter nämnda befattningshavare. Ehuru
jag således härutinnan är ense med kammarrätten, kan jag i allt fall med
hänsyn till lagrummets avfattning ej undgå att beträffande tolkningen av
detsamma ställa mig på pensionsstyrelsens sida. När i lagen sägs, att
hustru skall vara undantagen från avgiftsplikt, kan jag för min del ej
anse riktigt att häri utan vidare inlägga den betydelse, att änka skall
betraktas lika med hustru i berörda avseende. Såsom lagen är avfattad,
måste den gälla, allra helst när det är fråga om en lag av så ungt datum,
som här är fallet. Därtill kommer, att från ålderdomsförsäkringskommitténs
sida, på sätt av pensionsstyrelsens yttrande framgår, numera blivit upplyst,
att det inom kommittén, trots ovanberörda uttalande i motiven, i
själva verket icke varit åsyftat, att änka skulle inbegripas i bestämmelsen
rörande hustru. Har lagstiftaren icke ens avsett en sådan innebörd av
stadgandet, är det givetvis desto mindre riktigt att på angivna sätt tilllämpa
lagen.

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

Ehuru jag från gällande lags ståndpunkt — oavsett dess i denna del
måhända bristande överensstämmelse med motiven, i vilka, såsom ovan
framhållits, intet skäl är anfört, varför änka skall uti ifrågavarande hänseende
vara försatt i en annan ställning än hustru — måste bestämt hålla
före, att änkor, om vilka här är fråga, icke äro undantagna från avgiftsplikt,
bliver det emellertid en annan fråga, huruvida man vill anse lagrummets
innehåll i denna del riktigt och tillfredsställande. För egen del
är iag benägen att besvara denna fråga med nej.

För undvikande av missförstånd vill jag till en början här förutskicka,
att jag ingalunda delar den på sina håll bland allmänheten tyvärr ännu gängse
uppfattningen, att pensionsförsäkringsavgifterna äro att betrakta såsom
en extra tunga eller skatt utan någon motsvarande förmån. Jag anser
det tvärtom lyckligt, om den stora allmänheten mera finge klart för sig,
att pensionsförsäkringen innebär en förmån, väl värd att komma i åtnjutande
av mot erläggande av de relativt små avgifter, det här gäller.
Ehuru jag således är fullt ense med pensionsstyrelsen på denna punkt,
finner jag mig därför ändock oförhindrad att, då en lucka eller inkonsekvens
i lagen påvisas i fråga om undantagandet från avgiftsplikt, påyrka
fyllandet av denna lucka genom lämplig lagändring.

Jag känner mig ej övertygad om riktigheten av den uttalade uppfattningen,
att en änkas ställning i förevarande avseende bör bedömas
på annat sätt än en hustrus. Om man enbart tänker på förmågan
att erlägga avgifterna, synas billighetsskäl tala för, att änka bör snarare
än hustru vara undantagen från avgiftsplikt. Så länge mannen lever,
kunna avgifterna för hustrun mycket lättare erläggas, än vad som är förhållandet
i fråga om en änka, som blott är hänvisad till sin änkepension.
Kommittén har för sin del uttalat, att för pensionering av hustru till ordinarie
innehavare av statstjänst m. fl. torde vara på tillfredsställande sätt
sörjt. Denna pensionering kommer hustrun i åtnjutande av i och med
det, att hon bliver änka. Kommittén synes således mena, att hon såsom
änka fått på ett tillfredsställande sätt sörjt för sig i ekonomiskt avseende.
Pensionsstyrelsen anser emellertid, att statspensionen för änka ofta är för
knappt tillmätt och att hon väl behöver tillökning i denna sin knappa inkomst.
Jag kan ej finna annat, än att dessa uttalanden stå i viss strid
mot varandra. År genom statspensionen på ett tillfredsställande sätt
sörjt för hustrun, d. v. s. den blivande änkan, så är därmed den säkerhet
i ekonomiskt avseende, vars vinnande är ändamålet med pensionsförsäkringen,
henne redan beredd, vadan, enligt kommittén, ej vidare skäl äro
för handen att inbegripa henne under försäkringen. Man måste här fasthålla,
att hustru och änka äro en och samma person under olika tidsskeden

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 32 käft. (Nr 42.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

av vederbörandes liv. Skall en kvinna såsom änka betala avgift, då hon
kan hava det ekonomiskt smått ställt för sig, bör hon väl rimligen betala
avgifter redan såsom hustru, då mannen utan svårighet bör kunna göra det
för henne. När hon bliver änka, har hon därmed nått den förmån i form av
statspension, den säkerhet i ekonomiskt avseende, som just varit anledningen
till hennes befriande från avgiftsplikt, och ändock anses hon just då böra börja
att betala avgifter. Med samma fog skulle statstjänstemannen själv vid sin
pensionering börja betala avgifter till pensionsförsäkringen, vilket väl ingen på
allvar lärer vilja ifrågasätta. Skall någon skillnad föreligga mellan hustru
och änka, bör, som sagt, snarare hustru betala avgifter men änka vara befriad.

Den ovan påvisade bristande överensstämmelsen mellan kommitténs
och pensionsstyrelsens återgivna uttalanden har anförts bero därpå, att
kommittén med uttalandet om den ekonomiskt tillfredsställande statspensioneringen
för hustrur åsyftat pension, som utgår till deras män så länge
dessa leva. Jag medgiver, att häri kan ligga något befogat. Det synes
mig dock icke helt förtaga giltigheten av vad ovan blivit sagt. Jag måste
i varje fall fasthålla därvid, att, därest änkor med hänsyn till änkepensionens
knapphet anses böra inbegripas i pensionsförsäkringen, de i så fall
redan såsom hustrur böra betala avgifter. När nu enligt gällande lag
denna sista förutsättning ej föreligger, böra de icke såsom änkor tvingas
in i försäkringen. Härvid må ej heller förbises den ringa fördel detta
för dem i regel skulle innebära, såsom i ärendet ock blivit framhållet.
Änkors ålder inverkar dock härvidlag.

Nu har pensionsstyrelsen föreslagit, att frågan skulle lösas på det
sätt, att även hustrur till de under mom. a), b) och c) i 5 § uppräknade
personer skulle göras avgiftspliktiga. Denna lösning av frågan finner jag,
såsom ovan antytts, i och för sig obetingat mera tilltalande än bibehållande
av lagens nuvarande avfattning. Ett vägande skäl förefinnes emellertid,
som gör att jag ej anser mig för min del kunna föreslå detta.
Då nämligen ålderdomsförsäkringskommittén, som representerat den största
sakkunskapen och auktoriteten på området, så bestämt uttalat sig för
jämväl hustrurnas undantagande från avgiftsplikt, såsom framgår av dess
ovan återgivna yttrande i denna del (sid. 96 i kommitténs betänkande),
dristar jag mig icke att nu, i strid mot kommitténs enhälliga uttalande,
föreslå upphävande av denna sedermera av statsmakterna fastslagna princip.

Ännu mindre anser jag mig, även om jag i sak vore av den meningen,
kunna föreslå upphävande av hela stadgandet om undantagande
från avgiftsplikt för de i nyssnämnda moment a), b) och c) upptagna
statstjänstemän m. fl. Därvidlag gäller för mig samma skäl som det nyss

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

anförda eller att kommittén så bestämt uttalat sig i motsatt riktning.
Därtill kommer ytterligare att, på sätt av redogörelsen här ovan framgår,
vid lagförslagets behandling i riksdagen, sedan två motioner väckts om
upphävande av ifrågavarande stadgande, vederbörande utskott bestämt
avstyrkte dessa motioner, varefter riksdagen också utan debatt eller votering
avslog desamma. Då riksdagen så nyligen haft denna fråga under omprövning,
anser jag det icke böra ifrågasättas, att nu, då erfarenheten
rörande lagens tillämpning i denna del ej lärer hava givit särskild anledning
till ett sådant steg, ånyo draga frågan under riksdagens prövning.
För övrigt förefaller mig lagens ståndpunkt härutinnan vara riktig.

Att berörda stadgande avser ifrågavarande statstjänstemän icke blott
så länge de äro i tjänst utan jämväl efter inträdd pensionering, anser jag,
såsom ovan antytts, så självfallet, att det knappast behöver påpekas. Då
emellertid motsatt uppfattning lärer hava gjort sig gällande, vill jag härmed
hava bemött densamma såsom uppenbart oriktig.

Stadgandena i 5 § lära även i ett annat avseende hava givit anledning
till tvekan. Då omförmälda statstjänstemän in. fl. undantagits från
avgiftsplikt, har lagstiftaren tydligen förutsatt, att de efter sin
avgång från tjänsten komma att uppbära full pension. Det inträffar
emellertid, att befattningshavare i statens verk före vanlig pensionsålder
avgå mot åtnjutande av viss lägre pension än den eljest bestämda;
detta förhållande kan ock inträffa till följd av sjukdom eller
kroppsskada. Frågan, huruvida tjänstemannen under sådana förhållanden
bör påföras pensionsavgift eller icke, står fullkomligt öppen. Särskilda
utskottet vid 1913 års riksdag berörde dock denna fråga i viss mån i sitt
utlåtande. Enligt vad jag inhämtat, har pensionsstyrelsen hittills icke
haft anledning att syssla med frågan. Då densamma emellertid för sin
lösning, i den mån densamma må anses oklar, torde tarva viss utredning,
är jag i varje fall icke nu i tillfälle att i detta ämne göra något vidare
uttalande eller framlägga något förslag.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag härmed vördsamt hemställa,
att riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän

pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas, att 5 § i lagen den 30 juni 1913 om
allmän pensionsförsäkring skall erhålla följande ändrade lydelse:

12 Lagutskottets utlåtande Nr 42.

Pensionsavgift-----------oförmögen.

Från avgiftsplikt undantagas jämväl:

a) ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen den 11
oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension
eller lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän
vid statens järnvägar äger tillämpning;

b) delägare i telegrafverkets eller folkskollärarnas pensionsinrättning
samt i arméns eller flottans pensionskassa;

c) ordinarie innehavare av prästerlig tjänst;

ävensom hustru till och änka efter sålunda undantagen person.

I övrigt — —--— — — — — — —---lag.

Denna lag träder genast i kraft.

Herr Rooths
motion.

Herr Rooth har i sin motion anfört följande:

»Lagen om allmän pensionsförsäkring innehåller följande bestämmelser:

Om pensionsavgifternas erläggande.

13 §.

Den avgift av tre kronor om året, som skall av envar avgiftspliktig
erläggas, uppbäres av den kommun, där den avgiftspliktige är mantalsskriven.
Uppbörden ombesörjes av den myndighet inom kommunen, som
förrättat uppbörden av kommunalutskylderna.

De pensionsavgifter av två, fem och tio kronor, som enligt 4 § åligga
vissa avgiftspliktiga, debiteras och uppbäras i samband med kronoutskylderna.

Där så skäligt prövas, äger Konungen för viss kommun förordna, att
jämväl uppbörden av de i första stycket av denna § omförmälda avgifter
skall verkställas i samband med kronouppbörden.

14 §.

För det i 13 § första stycket omförmälda ändamål skall varje år,
sedan mantalslängden för kommunen blivit i stadgad ordning justerad, av
mantalsskrivningsförrättaren uppgöras förteckning över de i längden upptagna
personer, som vid årets början uppnått femton men icke sextiosex
års ålder. I förteckningen, som uppgöres enligt fastställt formulär, angives
för varje person namn, födelseår och dag, civilstånd, yrke samt bostad,

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

varjämte för envar, som under nästföregående år varit undantagen från
avgiftsplikt, anteckning göres härom.

Förteckningen tillställes taxeringsnämndens ordförande samtidigt med
att den justerade mantalslängden enligt gällande författning till honom
överlämnas. Sedan förteckningen kommit taxeringsnämnden tillhanda, beslutar
nämnden, på grund av upplysningar från vederbörande pensionsnämnd
angående de personer, som äro berättigade till pension eller understöd,
samt med hänsyn till de förhållanden, som enligt 5 § andra och
tredje styckena medföra undantagande från avgiftsplikt, för varje i förteckningen
upptagen person, huruvida för året avgiftsplikt må åligga honom,
varjämte om besluten anteckning göres i förteckningen.''

Då ifrågavarande lag förekom till behandling vid 1913 års riksdag,
uttalade jag den mening, att debiteringen och uppbörden av samtliga pensionsavgifter
borde ske i samband med kronouppbörden. Kommitterade
för utarbetande av lagförslaget, ävensom åtskilliga länsstyrelser, hade också
förordat en sådan anordning. Kommerskollegium har i detta avseende
gjort följande uttalande: ’Det vill förefalla kollegium som med det av
kommitterade föreslagna systemet en både enklare och naturligare lösning
av uppbördsfrågan skulle vinnas, om det stadgades, att debiteringen och
uppbörden av samtliga avgifter till pensionsförsäkringen skedde i samband
med den vanliga kronouppbörden, i all synnerhet som flertalet avgiftspliktiga
redan förut äro upptagna i kronodebetsedlarna. Någon ändring
med avseende å den kommunerna ålagda ansvarsskyldighet i fråga om
grundavgifterna behövde härigenom icke ske. Efter slutad uppbörd hade
respektive kommuner endast att direkt till pensionsverket inbetala de felande
avgifterna.’

Såsom skäl för ändring av kommitterades förslag anförde utskottet,
att det kunde antagas, att avgifterna skulle komma att ordentligare inbetalas,
om kommunen, som vore ansvarig för avgifterna, hade uppbörden
om hand.

Denna uppfattning är icke riktig. Erfarenheten har däremot visat,
att de skatter, som debiteras i samband med kronouppbörden, i regel inflyta
bättre än kommunalskatterna. De ansökningar, som till kungl. pensionsstyrelsen
ingivits om tillämpning av bestämmelserna i 13 § tredje
stycket av pensionslagen, vittna- om att eu ganska allmän önskan råder
inom landskommunerna, att uppbörden av grundavgifterna måtte ske i
samband med kronouppbörden, och det torde i verkligheten förhålla sig
så, att icke någon kommunal myndighet anser det nuvarande uppbördssättet
vara det bästa.

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

Det är uppenbart, att debitering och uppbörd av grundavgifterna i
samband med kronoskatten skulle medföra högst betydliga förenklingar
och besparingar. Sålunda komme antalet redogörare, som för närvarande
utgör omkring 2,500, att inskränka sig till något över 250. — Vad detta
innebär för pensionsstyrelsen och riksbanken, behöver ej närmare påvisas.

Redan nu utgår ersättning till de flesta kommunala uppbördsmännen
för besväret med pensionsuppbörden och snart nog torde denna ersättning
bliva allmän. Beräknas ersättningen till i medeltal 100 kronor för varje
kommun, så betyder detta en årlig utgift för hela riket av omkring
250,000 kronor.

Vidare skulle genom grundavgifternas upptagande i kronans uppbördsbok
den i 14 § omförmälda pensionsförteckning möjligen bliva obehövlig.
Det bör nämligen låta sig göra att i uppbördsboken införa de anteckningar
angående personernas födelseår in. m., som eljest skola upptagas i pensionsförteckningen.
Uppbördsboken, som efter avslutad redovisning är för
kronofogden obehövlig, kan överlämnas till pensionsstyrelsen och sålunda
ersätta pensionsförteckningen.

Icke mindre än 3,400,000 personer skola upptagas i förteckningen.
Till orginalförteckningen åtgår 85,000 ark blanketter och lika många till
avskrifterna. Även i detta avseende föreligger alltså möjlighet till mycket
stora besparingar och förenklingar.

Debitering, uppbörd av de vanliga kommunalskatterna och varjehanda
andra bestyr bereda kommunalstyrelserna så mycket arbete, som lämpligen
bör åläggas dem.

För övrigt ligger det i öppen dag, att det högst betydande och ansvarsfulla
arbetet med debitering, uppbörd och redovisning av avgifterna
till pensionsförsäkringen bör handhavas av kronans uppbördsman, som därför
äro särskilt utbildade.

Då jag alltså nu föreslår, att även de i 13 § första stycket av pensionslagen
omförmälda avgifter skola debiteras, uppbäras och redovisas i
samband med kronouppbörden, så har jag icke förbisett, att detta kommer
att för häradsskrivaren medföra ett högst avsevärt ökat arbete vid
uppläggande av uppbördsboken. Men under förutsättning att pensionsförteckningarna
förklaras obehövliga och häradsskrivarna för det ökade
arbetet med kronouppbördsboken beredas ersättning i form av höjt förvaltningsbidrag
med 75 kronor för varje påbörjat 5,000-tal av folkmängden
inom fögderiet, vilket ungefär motsvarar den ersättning, som nu utgår
till häradsskrivarne för upprättande av pensionsförteckningarne, så
komma häradsskrivarne knappast i någon sämre ställning genom den nu

Lagutskottets utlåtande Nr 42. IS

ifrågasatta anordningen. För kronofogdarne torde den nya ordningen icke
medföra någon nåmnvärd ökning i arbetet med redovisningen.

På grund av vad jag sålunda anfört, tillåter jag mig vördsamt hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla det täcktes
Kungl. Maj:t låta verkställa utredning och till riksdagen inkomma med
förslag till sådan ändring av lagen om allmän pensionsförsäkring, att dels
de i 13 § första stycket omförmälda pensionsavgifter skola debiteras, uppbäras
och redovisas i samband med kronouppbörden, dels ock den i 14 §
omförmälda förteckning ersättes av kronouppbördsboken med däri gjorda
erforderliga anteckningar.»

I herr Sjöbergs motion anföres:

»Att i lagen om den allmänna pensioneringen här och var förekomma
åtskilliga bestämmelser, som i praktiken och till sina konsekvenser
icke verka tilltalande, därom är icke mycket att säga, då det redan vid
lagens antagande tydligt sades ifrån, att det måste bli en framtida strävan
att se till att kunna bygga på och bättra, vad som redan då påvisades
som framträdande luckor och brister. Sedan förslaget om allmän invaliditets-
och ålderdomsförsäkring en gång på allvar tagits upp för behandling
och avgörande, gällde det närmast att få plantan riktigt jordslagen;
den nödiga ansen och vården för att den en gång planterade telningen
skulle växa upp till ett härligt träd med frukter av välsignelse för vårt
folk, den voro vi alla ense om att tillse och ombestyra.

Villigt måste vi väl också medgiva, att den hjälp vi fått i detta vårt
arbete för utveckling av det igångsatta verket av dem, som närmast handha
administrationen och ledningen av det centrala, Pensionsstyrelsen, redan
avsatt frukter, som vi knappast hoppades på få se så omedelbart efter
lagens antagande. Ty utan tvivel var påvisandet av möjligheten att utan
oöverkomliga uppoffringar från statens sida kunna göra den påbyggnaden,
att även de nuvarande åldringarna kunde göras delaktiga av pensioneringen,
ytterst värdefull, ej minst i fråga om att väcka förståelse för själva
saken och idén.

Det är icke min mening att nu föreslå några vitt gående förändringar
eller tillägg, tiden därtill torde nu av kända skäl vara föga lämpad eller
gynnsam. Det är nu endast i ett avseende jag från flera håll fått påstötningar
om att en förändring bör vidtagas.

Som vi alla veta kommer avgiftspensionen att tillmätas envar pensionsberättigad
efter den pensionsavgift som inbetalts och gottskrivits. Härav
följer att enligt nuvarande bestämmelser för det alldeles övervägande an -

Herr Sjöbergs
motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

talet gifta kvinnor aldrig kominer att utgå avgiftspension för högre insats
än grundavgiften 3 kronor, även om för mannen påförts och inbetalts
högsta pensionsavgiften under de gifta makarnas hela sammanlevnadstid.

Då väl huvudparten av de gifta kvinnorna omhandha vården av hemmet
och där lägga ned sin arbetskraft, synes mig att man borde ta hänsyn
till detta arbete, som en del av makarnes inkomst, änskönt detta arbete
aldrig värdesättes på debetsedeln, och den gifta kvinnan sålunda till pensionsunderlag
gottskrivas halva mannens pensionsavgift, i vad denna avgift
går utöver grundavgiften.

Kommer icke en ändring att ske i de nuvarande bestämmelserna,
kommer den gifta kvinnan att få det betydligt sämre ställt i fråga om
sin avgiftspension än den ogifta, självförsörjande kvinnan, som påföres
pensionsavgift för sin arbetsinkomst, där denna taxeras till så stort belopp,
att pensionsavgift utöver grundavgiften skall utgå. Denna taxering av
kvinnans arbete i hemmet till noll och intet, lär väl icke gärna för någon
kunna stå som tilltalande och rättvis. Ett sätt att åstadkomma förändring
och rättelse skulle naturligtvis vara, att pensionsavgift för gifta utginge
med mannens pensionsavgift fördubblad och hälften då påfördes hustrun;
men ett sådant sått att bringa likställighet, tror jag för min del icke är
skäl i att ens tänka på, så länge det stora flertalet ännu hyser den uppfattningen,
att pensionsavgiften blott är en ny skatteplåga. Dessutom bleve för
många en sådan lösning från ekonomisk synpunkt sedd helt visst allt för
betungande. Där förmåga, vilja och förståelse förefunnes, kunde ju genom
den frivilliga insatsen skapas de bästa möjligheter för både gifta och
ogifta. Men för att vi skola kunna tänka oss komma fram till mer allmän
förståelse för den frivilliga försäkringen fordras ett intensivt upplysningsarbete,
som nog skulle kunna vara behövligt och lönande att sätta i gång
med för att popularisera försäkringen i sin helhet.

Som jag emellertid håller före, att den gifta kvinnan bör ha utsikt
till i det närmaste lika pension som den man, med vilken hon delat hemmets
arbete och omsorg, är det nu närmast på denna punkt jag anser en
omläggning av de nuvarande bestämmelserna böra komma till stånd.

Då sannolikt eu i nämnd riktning företagen förändring i lagen icke
enbart är en blott bokföringsåtgärd, torde en utredning böra föregå beslutet.
Och då jag anser pensionsstyrelsen vara bäst skickad företaga
denna utredning får jag föreslå, att riksdagen måtte besluta i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t lämna pensionsstyrelsen
i uppdrag utreda villkoren för och lämpligheten av sådan ändring i pensionslagen,
att för gift kvinna påföres hälften av mannens pensionsavgift,

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

i vad denna går utöver grundavgiften, samt för riksdagen framlägga det
förslag vartill utredningen kan föranleda.»

Herr Welin anför i sin motion:

»Då folkpensioneringen år 1913 beslutades, kom man in på ett hos Herr Welins
oss fullkomligt oprövat område, och det är därför helt naturligt, att när motwnden
av statsmakterna antagna ''lag om allmän pensionsförsäkring den 30
juni 1913’ kom att ställas inför verkligheten, åtskilliga bestämmelser snart
nog skulle visa sig olämpliga och kräva ändring. En del sådana ändringar
äro redan vidtagna, men en och och annan ändring torde ännu kunna
behöva göras.

Jag tillåter mig här beröra ett par bestämmelser, som enligt mitt
förmenande behöva underkastas revidering.

Den ena gäller avgiftsplikten för hustrun. Sådan lagens 4 §, jämförd
med 17 §, nu lyder, skall för hustrun erläggas endast 3 kronor, oberoende
av det belopp, vartill mannens eller båda makarnas inkomster uppgå.

Först då hustrun är taxerad för en egen inkomst av 500 kronor eller
mera, får hon betala en högre pensionsavgift i enlighet med de i 4 §
angivna grunderna.

Då pensionen är beroende av de erlagda avgifterna, borde det finnas
möjlighet för hustrun att genom erläggande av högre avgift än grundavgiften
erhålla en högre pension.

Detta torde vara så mycket mer behövligt, som de, vilka under sin
krafts dagar hava högre inkomster och inrättat sitt liv därefter, måste ha
svårt att på ålderdomen reda sig med allt för knappa tillgångar.

En anvisning om, huru man måhända kunde gå till väga vid frågans
lösning, har man i föreskrifterna angående bestämmandet av pensionstilläggets
belopp, i vilket avseende lagen i 7 § stadgar: ’I fråga om äkta

makar skall, vid bestämmande av pensionstilläggsbeloppet, årsinkomsten för
envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst.---’

Emellertid kan ifrågasättas, om man skulle ernå ett för alla fall tillfredsställande
resultat genom en tudelning av makars inkomst. Andra
kombinationer kunna tänkas och böra undersökas. För en lagändring uti
förevarande avseende torde även erfordras en utredning rörande ändringens
inflytande på försäkringskostnaderna och avgiftpensionernas storlek. Det
synes mig därför mest ändamålsenligt att nu hos Kungl. Maj:t begära
utredning i ämnet.

Den andra bestämmelsen i pensionsförsäkringslagen, som kunde tarva
ändring, är den, som återfinnes i 5 §: ''Från avgiftsplikt undantages

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 32 höft. (Hr 42.) 3

18 Lagutskottets utlåtande Nr 42.

jämväl — — —--— — — ävensom hustru till sålunda undan -

tagen person.’ Det har rått osäkerhet om, huruvida ordet hustru skulle
få anses innefatta även änka och denna sålunda vara fri från avgiftsplikt.
Pensionsstyrelsen synes för sin del förfäkta den meningen, att änka icke
inbegripes bland dem, som äro undantagna från avgiftsplikt.

Pensionsavgift skulle sålunda icke erläggas för hustru till den, som
är undantagen från avgiftsplikt, men dör mannen, inträder för änkan avgiftsplikt.
Det egendomliga inträffar då, att medan mannen lever och
familjen därför bör hava bättre tillgångar, betalas ingen avgift för hustrun,
men då mannen är död och tillgångarna bliva mindre, inträder avgiftsplikt
för änkan.

Justitieombudsmannen har fått sin uppmärksamhet fästad vid detta
förhållande, såsom framgår av hans till årets riksdag avgivna ämbetsberättelse.
I denna gör han nämligen en framställning till riksdagen om
ändrad lydelse av just den bestämmelse, varom nu är fråga.

Efter refererande av olika utlåtanden uttalar justitieombudsmannen
som sin mening, att såväl hustrur till avgiftsfria män som även änkor
efter sådana böra vara befriade från pensionsavgift. De skäl, som justitieombudsmannen
anför för denna sin mening, synas mig dock icke vara av
särdeles vägande natur. Det mest avgörande är av formell art, nämligen
ett uttalande, som gjorts av ålderdomsförsäkringskommittén, vilken ansett,
att ordinarie innehavare av statstjänst och deras hustrur, för vilkas pensionering
torde vara på tillfredsställande sätt sörjt, böra undantagas från
försäkringen, en princip, som sedermera blivit av statsmakterna godkänd.

Åt frågan ägnades emellertid intet beaktande, vare sig vid lagförslagets
granskning i lagrådet eller vid departementschefens föredragning därav i
statsrådet. Den tyckes över huvud taget ha tilldragit sig rätt liten uppmärksamhet
och blivit föga genomdiskuterad, frånsett att riksdagen utan
debatt i någondera kammaren avslog av herrar Bengtsson i Norup och
Pålsson väckta motioner därom, att i avgiftsplikten skulle inbegripas ordinarie
statstjänare och med dem i pensionshänseende jämställda jämte deras
hustrur.

Om man därföre sedermera, på grund av vunnen erfarenhet, kommer
till en annan uppfattning i denna fråga, synes man icke behöva anse sig
bunden av föregående uttalanden och beslut.

Kungl. pensionsstyrelsen, som även genom justitieombudsmannen blivit
hörd i saken, är av den meningen, att man, i stället för att befria änkorna
från avgiftsplikt, tvärtom bör införa sådan för hustrur till avgiftsfria
män. Den yttrar bland annat följande:

''Skulle en ändring ske i pensionsförsäkringslagens bestämmelser om

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

skyldighet att erlägga pensionsavgift, borde den enligt pensionsstyrelsens
mening snarare gå i den riktning, att de i 5 § medgivna undantagen inskränktes
eller helt utginge. Särskilt vore skälen för, att hustru till en
statstjänare skall vara undantagen från avgiftsplikt, mycket litet vägande.
Betalningen av pensionsavgiften för henne vore under mannens livstid i
regel icke av någon ekonomisk betydelse, och det vore för henne med
hänsyn till den i regel obetydliga änkepensionen, en avgjord fördel att
genom inbetalning av pensionsavgifter även under mannens livstid kunna,
vid bristande arbetsförmåga eller uppnådda 67 år, från pensionsförsäkringen
erhålla ett extra bidrag till sin försörjning. Avgiften till den
allmänna pensionsförsäkringen vore icke någon skatt, den beredde den
avgiftsbetalande en personlig fördel, och rätten till delaktighet i den obligatoriska
försäkringen måste givetvis anses såsom en förmån. Detta syntes
ännu ej hava fullt ingått i allmänna medvetandet, och torde man däri
närmast hava att söka orsaken till de framställningar, som från olika håll
inginge om befrielse från avgiftsplikt.

Från administrativ synpunkt vore bestämmelserna om undantagande
från avgiftsplikt jämväl till olägenhet, ehuru naturligen denna synpunkt
icke finge anses vara av någon principiell innebörd.’

Då olika tolkningar gjort sig gällande beträffande denna punkt, är
tydligt att en lagändring bör vidtagas. Denna bör dock gå i den riktning,
pensionsstyrelsen angivit. Justitieombudsmannen har, såsom det synes,
huvudsakligen av mera formella skäl framställt sitt ändringsförslag, ehuru
det förefaller som om han i sak i denna fråga stode på samma ståndpunkt
som pensionsstyrelsen. Goda skäl tala även för, att hustru till från avgifts
erläggande undantagen person upptagas som avgiftspliktig och därmed
tillförsäkras pension från den allmänna pensionsförsäkringen. Jag tillåter
mig därför föreslå, att 5 § ändras sålunda, att orden ''ävensom hustru
till sålunda undantagen person’ utgå, eller att, därest närmare utredning
anses böra föregå en sådan ändring, riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära
sådan.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att riksdagen
måtte

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda,
huruvida icke sådan ändring av de i 4 § av lagen om allmän pensionsförsäkring
meddelade bestämmelser om avgiftspåföring bör vidtagas, att
viss del av makars inkomst skall anses belöpa å hustrun och läggas till
grund vid bestämmandet av hennes pensionsavgift, samt sedermera framlägga
förslag till lagändring, därest utredningen härtill skulle giva anledning,

Utskottet.

20 Lagutskottets utlåtande Nr 42.

dels antingen för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas, att 5 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring skall erhålla följande ändrade lydelse.

Pensionsavgift erlägges ej av någon för år före det, under vilket han
fyller sexton år, eller efter det, under vilket han fyllt sextiosex år, eller
för år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven. Pensionsavgift erlägges
ej heller av den, som är till arbete varaktigt oförmögen.

Från avgiftsplikt undantages jämväl

a) ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen den 11 oktober 1907
angående civila tjänstinnehavares rätt till pension eller lagen den 4 juli
1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar äger
tillämpning;

b) delägare i telegrafverkets eller folkskollärarnas pensionsinrättning
samt i arméns eller flottans pensionskassa;

c) ordinarie innehavare av prästerlig tjänst.

I övrigt ankommer på Konungens prövning, huruvida och under vilka
villkor personer, vilka pension är tillförsäkrad på grund av anställning i
allmän eller enskild tjänst eller genom försäkring i pensionsinrättning eller
livränteanstalt, må undantagas från avgiftsplikt enligt denna lag’,

eller ock i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande
lämpligheten av ändring av ifrågavarande lagrum i den av mig angivna
riktningen».

Jämlikt 46 § riksdagsordningen har utskottet utverkat Kungl. Maj:ts
befallning till pension sstyrelsen att yttra sig över såväl justitieombudsmannens
framställning som de i motionerna väckta frågor och har i anledning
härav pensionsstyrelsen avgivit yttrande.

Beträffande de i motionerna påyrkade utredningar, nämligen dels
av herr Rooth om överflyttning av pensionsavgiftsuppbörden att äga rum
i samband med kronouppbörden och pensionsavgiftsförteckningens ersättande
av kronouppbördsboken, och dels av herrar Sjöberg och Welin om
sådan ändring i föreskrifterna om påföring av pensionsavgift, att viss del
av makars inkomst skall anses belöpa å hustrun och läggas till grund vid
bestämmandet av hennes pensionsavgift, har pensionsstyrelsen i sitt nämnda
yttrande uttalat, att utredning i båda dessa hänseenden måste anses önsk -

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

lig. Men tillika har styrelsen meddelat, att Kungl. Maj:t den 26 juni
1915 uppdragit åt styrelsen att verkställa utredning rörande möjligheten
och lämpligheten av en omläggning av grunderna för pensionsavgifternas
beräkning och det nuvarande förfarandet vid påföring av avgifter enligt
lagen om allmän pensionsförsäkring jämte därmed sammanhängande frågor
ävensom bemyndigat styrelsen att vid uppdragets utförande anlita biträde
av tillkallade sakkunniga.

Då de av motionärerna påyrkade utredningarna, enligt pensionsstyrelsens
uttalade uppfattning, falla inom ramen av nyssnämnda uppdrag och
styrelsen, såsom nämnt, själv betecknat dessa utredningar såsom önskvärda,
lärer, enligt utskottets mening, någon åtgärd från riksdagens sida i
förevarande hänseenden icke vara påkallad.

Justitieombudsmannens framställning om ändring i o § pensionsförsäkringslagen
och herr Welins motion, i vad den avser ändring i samma
paragraf, gälla båda slutstadgandet i berörda paragrafs andra stycke, enligt
vilket stadgande från avgiftsplikt undantages hustru till person, som
enligt samma stycke är fri från avgiftsplikt. På sätt i justitieombudsmannens
framställning närmare utredes, har berörda stadgande i sin nuvarande
formulering givit anledning till olika meningar därom, huruvida
jämväl änka efter sådan tjänsteman, som i paragrafen omförmäles, inbegripes
därunder eller icke. Medan justitieombudsmannen hemställer om
lagändring, som uttryckligen låter avgiftsfriheten omfatta även änka, har
däremot herr Welin i sin motion påyrkat, att hela stadgandet om befrielse
från avgiftsplikt för hustru till de i 5 § omförmälda tjänstinnehavare
måtte utgå. Motionären befinner sig härvid i överensstämmelse med den
åsikt i frågan, som uttalats av pensionsstyrelsen i dess i justitieombudsmannens
framställning återgivna yttrande, som ock av motionären åberopats.
I nämnda yttrande anför styrelsen, att skälen att från avgiftsplikt
undantaga hustru till statstjänare vore mycket litet vägande. Betalningen
av pensionsavgift för henne vore under mannens livstid i regel icke av
någon ekonomisk betydelse, medan det åter vore för henne en avgjord
fördel, med hänsyn till änkepensionens i regel obetydliga belopp, att kunna
från pensionsförsäkringen erhålla ett extra bidrag till sin försörjning.

I sitt ovannämnda, genom lagutskottets försorg införskaffade yttrande
har pensionsstyrelsen i detta ämne vidare anfört:

»Ifrågavarande spörsmål har, efter det justitieombudsmannens framställning
gjordes och motionen nr 174 väcktes, i viss mån kommit i ett
annat läge. I ett den 15 februari 1916 meddelat utslag har nämligen
regeringsrätten förklarat en änka efter en jämlikt 5 § af från avgiftsplikt
undantagen befattningshavare icke vara avgiftspliktig. Regeringsrätten har

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

sålunda biträtt den mening, som, enligt vad som framgår av justitieombudsmannens
framställning, kammarrätten under åberopande av grunderna
för 5 § pensionsförsäkringslagen tidigare uttalat i förevarande avseende.

Detta förändrade läge, vari frågan kommit, gör, att bifall till justitieombudsmannens
framställning skulle komma att innebära endast förtydligande
av vad som av regeringsrätten förklarats vara gällande lag, under
det att bifall till motionen nr 174, i vad den åsyftar ändring av 5 §,
torde komma att medföra, att avgiftsplikt infördes ej blott för hustru utan
även för änka.

Vad själva sakfrågan angår, får pensionsstyrelsen, under hänvisning i
övrigt till sitt till justitieombudsmannen avgivna yttrande, framhålla, att
anordningen med avgiftsbefrielse för hustru och änka i åtskilliga fall, på
grund av bestämmelser i vederbörande pensionskassas reglemente, medför
det missförhållandet, att hustru, respektive änka är undantagen från avgiftsplikt
utan att vara berättigad till änkepension. Detta missförhållande
har medfört, att pensionsstyrelsen fått emottaga ansökningar, avseende
rätt för hustru till avgiftsbefriad man att erlägga obligatoriska pensionsavgifter,
enär hon icke vore berättigad till änkepension. Dessa ansökningar
har styrelsen givetvis icke kunnat bifalla.

Såsom pensionsstyrelsen i sitt förut åberopade yttrande framhållit,
äro vidare en stor del av de pensioner, som äro tillförsäkrade änkor efter
avgiftsbefriade män, så obetydliga, att de icke räcka till vederbörandes
livsuppehälle. En i detta avseende verkställd utredning, som dock av
olika anledningar icke kunnat göras fullständig, har givit vid handen, att
för närvarande utgå omkring 4,200 änkepensioner å belopp under 280
kronor samt att antalet tjänstinnehavare, gifta och ogifta, vilka för änkor
äga rätt till pension, understigande 280 kronor, är omkring 9,500. Av
dessa pensioner utgå omkring 2,700 med 135 kronor eller därunder, omkring
4,100 med 170 kronor eller därunder och omkring 6,700 med 200
kronor eller därunder.

Vad nu anförts finner pensionsstyrelsen ytterligare stödja den uppfattning,
varåt styrelsen tidigare givit uttryck, eller att avgiftsplikt bör
åligga såväl hustru som änka, och får styrelsen därför tillstyrka ändring
av 5 § i enlighet med det förslag härtill, som motionen nr 174 innefattar.»

Pensionsstyrelsens erinran, att bestämmelserna i vederbörande pensionskassas
reglemente kunde hava till följd, att tjänstinnehavares änka
icke komme i åtnjutande av änkepension, lärer, enligt vad utskottet inhämtat,
egentligen hava avseende å vissa reglementens stadgande, att omgifte
medför förlust av änkepensionen. Vid sådant förhållande torde

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

nämnda synpunkt icke kunna tillmätas större betydelse för bedömande av
det förevarande spörsmålet. Vida större avseende tillkommer givetvis vad
pensionsstyrelsen anfört därom, att änkepensionen i stor utsträckning är så
knappt tillmätt, att det tillskott i försörjning på ålderdomen eller vid inträffad
arbetsoförmåga, som pensionsförsäkringen bereder, kan vara väl
behövligt. Emellertid är den tillgängliga utredningen i frågan ofullständig
bland annat därutinnan, att uppgift icke kunnat vinnas rörande antalet
utgående och tillförsäkrade änkepensioner av här ifrågavarande slag,
vilka uppgå till eller överstiga 280 kronor, samt rörande dessas fördelning
å olika storleksgrupper. Det saknas alltså möjlighet att bedöma, i vilken
omfattning den ifrågasatta lagändringen skulle medföra avgiftsplikt för
personer, för vilkas försörjning är genom en i annan ordning föreskriven
pensioneringsskyldighet redan på tillfredsställande sätt sörjt. Det torde
jämväl böra beaktas, att innebörden av den föreslagna lagändringen icke
rätt väl kan överskådas, innan den, enligt vad ovan nämnts, pågående utredningen
om ändrad fördelning av äkta makars pensionsavgift å mannen
och hustrun slutförts och resultatet därav föreligger. Det synes därför
utskottet, att riksdagen icke i frågans nuvarande''''läge bör för sin del besluta
en lagändring, sådan som i herr Welins motion föreslagits, och utskottet
finner sig icke heller böra förorda, att en skrivelse i ämnet avlåtes,
desto mindre som ju saken i allt fall redan är föremål för pensionsstyrelsens
intresserade uppmärksamhet.

Övervägande skäl synas utskottet tala för justitieombudsmannens uppfattning,
att samma ställning i fråga om avgiftsplikt tillkommer änka
efter som hustru till tjänstinnehavare, som i 5 § pensionslagen omförmäles.
Men då, såsom pensionsstyrelsen erinrat, numera ett regeringsrättens
utslag föreligger, som i överensstämmelse med kammarrättens
mening giver åt lagen i dess nuvarande lydelse just denna tolkning, och
detta utslag lärer bliva vägledande för framtida praxis, torde anledning
icke vidare förefinnas till vidtagande av åtgärd i det avseende justitieombudsmannens
framställning berör.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet:

l:o) att herr Rooths motion (I: 31) icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda,

2:o) att herr Sjöbergs motion (II: 102) och herr
Welins motion (II: 174), sistnämnda motion i vad den
avser ändrade grunder för fördelning mellan man och
hustru av äkta makars pensionsavgift, icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda, samt

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

3:o) att justitieombudsmannens framställning om
ändring i 5 § i lagen om allmän pensionsförsäkring den
30 juni 1913 samt herr Welins förenämnda motion, i
vad den avser ändring i samma lagrum, icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 maj 1916.

På lagutskottets vägnar:

NILS ALEXANDERSON.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1916.