Lagutskottets utlåtande Nr 41 (Utlåtande 1911:LU41 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

Nr 41.

Ankom till Riksdagens kansli den 2 maj 1911 kl. 8 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om dels utredning
rörande bolags jordförvårf inom Värmlands län, dels
ock utvidgning af lagen angående förbud i vissa fall
för bolag och förening att förvärfva fast egendom den
4 maj 1906 m. m.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
Andra kammaren väckta, till lagutskottet hänvisade motioner, nämligen
nr 228 af herrar G. Jansson, J. P. Igel, N. A:son Berg, C. J. Berggren
och Carl Jansson samt nr 242 af herr Carl Lindhagen.

Herr G. Jansson m. fl. hafva i sin motion anfört följande:

»Vid 1909 års riksdag framlade fem representanter från Värmlands
län i Andra kammaren en motion, nr 96, hvari de hemställde om en skrifvelse
till Kungl. Maj:t för åstadkommande af en utredning angående bolags
jordförvärf inom nämnda län och vidtagande af sådana åtgärder, som af
denna utredning kunde föranledas.

Motionen blef af lagutskottet, dit den hänvisats, i här afsedda punkt
tillstyrkt i dess utlåtande nr 52 punkt 3:o.

Vid ärendets behandling i kamrarna biföll Andra kammaren utan
votering hvad utskottet hemställt under punkt 3:o, hvaremot Första kammaren
afslog denna hemställan med 92 röster mot 36, som afgåfvos för
eu af herr Fahlén vid punkten fogad reservation, hvari yrkades bifall till
motionens förra del, som handlade om här förut berörda utredning.

Under den debatt, som i Första kammaren uppstod med anledning
af utskottets utlåtande, framhölls särskildt beträffande Värmlands län bland
annat, att hemmansägarne i detta län voro emot den ifrågasatta lagstiftBihang
till Rilcsd. prof.. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 38 Höft. (Nr 41). 1

Herr Janssons
m. fl.
motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

ningen. Detta påstående var utan tvifvel förhastadt och torde ha berott
på bristande kännedom om verkliga förhållandet. I alla de kommuner,
där bolagen förvärfvat ett större antal gårdar, har befolkningen vaknat upp
öfver den fara, som hotar den från ett öfverhandtagande bolagsvälde, och
i mer eller mindre stark form gifvit uttryck för att en gräns måste sättas
för dess ytterligare utsträckning.

Angående vidare det fällda yttrandet att Värmlands bönder med sin
utpräglade själfständighetskänsla ej vore med på att ställas under förmynderskap,
så är det ingenting annat än ett talesätt, som flitigt användts
vid försvaret af bolagens herravälde i Norrland. Här må för öfrigt påpekas,
att frågan, sådan den framställdes af åsyftade talare, är på ett
vilseledande sätt formulerad. Det är nämligen härvidlag icke fråga om
huruvida bönderna skola stå under förmynderskap eller ej, utan helt enkelt
om huruvida de skola vara under statens eller bolagens förmynderskap.
Det är på detta sätt saken rätteligen bör ses, och sker det, behöfver
sannerligen ingen vara tvifvelaktig om, hvilken förmjmdare som är bäst.

En omständighet, som särskildt bör betonas, då det gäller Värmlands
län, är, att ett mycket stort bolag, som efter hvad allmänt är kändt hufvudsakligen
äges af utlänningar, därstädes för något mer än två år sedan
förvärfvat sig väldiga skogsdomäner jämte stora industriella anläggningar
och därigenom intager en dominerande ställning, som, därest bolaget får
tillfälle att obehindradt slå under sig allt större områden, innebär en allvarsam
ekonomisk och politisk fara icke blott för länet utan för hela
landet.

Det torde vara obehöfligt att nu i vidsträcktare mån utveckla de sociala
missförhållanden, som inom länet uppstått till följd af bolagens jordförvärf
enär dessa, då frågan därom flera gånger förut förevarit i Riksdagen,
redan äro väl kända. Vi inskränka oss därför till att för frågans ytterligare
belysning endast åberopa och här nedan intaga det yttrande i saken,
som 1909 års lagutskott efter inhämtade upplysningar afgifvit i sitt förutnämnda
utlåtande nr 52.

Hvad särskildt angår det i herr Berggrens förevarande motion framställda
yrkande på åtgärder i det ifrågavarande afseendet för Värmlands
län, har utskottet inhämtat, att förhållandena i detta län, i hvad nu är i
fråga, i särskildt grad äro värda uppmärksamhet.

Att Värmlands län icke kom att inbegripas i den redan befintliga
förbudslagen, synes hafva berott på flera omständigheter. Någon bland

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

befolkningen så utbredd och medveten ovilja öfver sakernas tillstånd, som
i de nordligare landsdelarna, torde i alla fall där ej hafva förekommit.
Emellertid är det ett allmänt kändt förhållande, att folkmängden i Värmlands
läns norra del samt i gränstrakterna mot Norge i afsevärd mån förminskats.
Ehuru det bör medgifvas, att folkminskning förorsakats jämväl
af andra än här ifrågavarande förhållanden, kan det likvisst icke utan
vidare förnekas, att trävaruindustriens omfattande inköp af fastigheter
kan därtill hafva medverkat. Utskottet vill med ledning af utskottet
tillhandakomna uppgifter lämna några exempel på omfattningen af bolagens
fastighetsförvärf i Värmland. Inom Älfdals härads nedre tingslag ägdes
år 1907 Sunnemo socken så godt som helt och hållet af bolag. Inom
Gustaf Adolfs socken i samma tingslag ägde bolag all enskild jord. Af
tingslagets båda öfriga socknar, Ekshärad och Norra Råda, tillhopa, innehållande
omkring 50 mantal, äges något mer än 36 mantal af bolag. Inom
Älfdals härads öfre tingslag har beträffande en socken uppgifvits, att af
bolag därstädes innehades år 1890 2,139 har, 1900 12,193 har och
1907 22,900 har. Från Hvitsands socken i Fryksdals härads öfre tingslag
har meddelats, att vid nämnda tid ungefär halfva socknen ägdes af
bolag och att bolagens jordförvärf inom socknen visade tendens att fortfara.
Inom Lekvattnets socken i samma tingslag, utgörande tillhopa
ungefär 19,000 har, innehade bolag år 1890 1,050 har, år 1900 2,000
har och år 1907 5,400 har. Enligt uppgift från Nordmarks härad med
en areal af omkring 97,000 har innehades af bolag år 1900 omkring
10,000 har och år 1907 omkring 15,000. Inom Gräsmarks socken i
Eryksdals härads nedre tingslag ägdes för ett 10-tal år sedan knappast
någon jord af bolag. Nu pågå emellertid bolagens jordinköp i stigande
skala, och å bolagens hemman lärer förekomma, att husen och jordbruket
äro förfallna. Bland de skogsägande bolagen i Värmland lära några finnas,
som, enligt hvad allmänt är kändt, hufvudsakligen ägas af utlänningar.
Ett dylikt bolag förvärfvade under loppet af förra året enligt uppgift mera
än 10 kvadratmil skogsegendom i Värmland. Åtskillig skogsmark äges
af enskilda norrmän.

På grund af hvad sålunda anförts, få vi vördsamt hemställa, att
Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes så skyndsamt ske kan låta verkställa fullständig utredning rörande
bolags jordförvärf inom Värmlands län samt för Riksdagen framlägga förslag
till de åtgärder, som af denna utredning kunna påkallas.»

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

Herr Lindhagens
motion.

Utskottets

yttrande.

Herr Lindhagens motion är af följande lydelse:

»På grund af kända missförhållanden, som utvecklats i en myckenhet
äldre framställningar, och då några lifstecken från regering eller länsstyrelse
fortfarande icke afhöras, oaktadt folket på många orter förblöder,
nödgas jag hemställa,

att Riksdagen ville

l:o) för sin del besluta sådan utvidgning af lagen angående förbud
i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj
1906, att lagen blir gällande öfver hela riket;

2:o) hos Kungl. Maj:t begära framläggande af förslag, att nämnda
lag enligt förebild af norrländska arrende- och vanhäfdslagarna utsträckes
att omfatta äfven enskilda skogsspekulanter;

3:o) hos Kungl. Maj:t begära en undersökning af uppgifna missförhållanden
i följd af de enligt nämnda lag medgifna fastighetsinrop af
bolag å exekutiva auktioner samt af öfriga verkningar af lagen äfvensom,
därest utredningen därtill ger anledning, framlägga förslag till förbättringar
i lagen;

4:o) hos Kungl. Maj it anhålla om förslag till de norrländska arrendeoch
vanhäfdslagarnas fulländande i de afseenden, som omförmälas i undertecknads
reservationer till lagutskottets betänkande i ämnet vid 1909 års
riksdag;

5:o) hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande af förslag till norrländska
arrende-, vanhäfd- och eventuellt äfven ägostyckningslagens tilllämpning
på motsvarande jord inom öfriga delar af riket.»

Yidkommande först den i herr G. Janssons m. fl. motion väckta frågan
om utredning af bolags jordförvärf inom Värmlands län samt eventuellt utsträckning
till detta län af 1906 års lag angående förbud i vissa fall för
bolag och förening att förvärfva fast egendom har, såsom i motionen erinrats,
redan lagutskottet vid 1909 års Riksdag funnit förhållandena i detta
län kräfva omedelbara lagstiftningsåtgärder i berörda riktning. I sådant
syfte hemställde lagutskottet samma år, förutom om en fullständig utredning
angående bolags jordförvärf inom bland annat berörda län, äfven om
antagande af en provisorisk lag, innefattande förbud intill den 1 september
1912 för bolag och förening att inom länet förvärfva fast egendom.

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

Denna hemställan bifölls af Andra kammaren, men afslogs i bägge delarna
af den Första, hvarför frågan för nämnda Riksdag förföll. Vid 1910 års
Riksdag beslöt Andra kammaren för sin del i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning af bolags jordförvärf inom bland annat nämnda län,
men äfven då förföll frågan till följd af olika beslut af kamrarna.

Den till stöd för berörda, af 1909 års lagutskott gjorda hemställan afgifna
motivering, hvilken utskottet äfven nu får åberopa, finnes intagen i
ofvanstående af herr G. Jansson m. fl. väckta motion, till hvilken alltså utskottet
får hänvisa.

Utöfver hvad däri anfördes vill utskottet framhålla, att, enligt hvad
utskottet inhämtat, bolagens jordförvärf inom sagda län, om ock i mindre
omfattning, fortfarande alltjämt stadigt ökas. Enligt utskottet lämnade
uppgifter är det åtminstone i vissa af de norra delarna af Värmland fallet,
att åkerbruket å en del hemman, som förvärfvats hufvudsakligen endast
i afsikt att åtkomma därtill hörande skog eller skogsmark, ligger alldeles
nere.

Vid anförda förhållanden och då alltså bolagens öfverhandtagande jordförvärf
inom många delar äfven af detta län synas — såsom erkänts vara
fallet i allmänhet i Norrland och stora delar af Dalarne — kunna innebära
en fara för den jordbrukande befolkningen och dess bestånd, har utskottet
ansett det vara af vikt, att en utredning snarast kommer till stånd
i det afseende, som i herr G. Janssons m. fl. ifrågavarande motion påyrkats.
En sådan allsidig utredning synes utskottet vara att förorda äfven ur den
synpunkten, att endast därigenom lär kunna ådagaläggas, i hvad mån de
i omförmälda afseenden framställda klagomålen tilläfventyrs kunna befinnas
öfverdrifna eller mindre berättigade. I saknad af en dylik utredning
har utskottet för detta län icke ansett sig böra nu förorda sådan omedelbar
lagstiftning, som i herr Lindhagens förevarande motion påyrkats.

Hvad därefter angår den i punkt 1) af herr Lindhagens motion jämväl
afsedda frågan om tillämpning äfven för landet i öfrigt af nämnda lag angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom
har, som bekant, tidigare i detta afseende särskildt ifrågasatts, att lagen
borde utsträckas att omfatta hela Gäfleborgs län. Andra kammaren har
sålunda för sin del under hvart och ett af åren 1907, 1908, 1909 och
1910 beslutit ändring i lagen i sådant syfte. Frågan har dock vid alla
tillfällena fallit på Första kammarens motstånd.

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

Nämnda lag gäller för närvarande endast Ofvanåkers, Yoxna, Los’,
Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag af berörda län.
Såsom redan 1907 års lagutskott framhöll, torde emellertid någon giltig
anledning att stanna vid dessa socknar af ifrågavaranda län icke föreligga.
Enligt Norrlandskommitténs utredningar ägde inom öfriga, af motionärerna
afsedda delar af detta län år 1900 sågverksaktiebolag, sågverksägare och
bruksägare 39 procent af arealen af den enskilda tillhöriga jorden. Inom
t. ex. Ljusdals socken hade trävaruindustriens, till hufvudsaklig del aktiebolags,
jordförvärf under tiden 1885—1900 ökats från 12,2 till 41,i procent
af hela mantalet. Norrlandskommitténs äldre förbudslagförslag omfattade
också hela länet, och reservanter inom kommittén vidhöllo denna
ståndpunkt jämväl i det slutliga betänkandet. Kommittén stannade emellertid
vid att föreslå lagens tillämpning endast å de socknar inom länet,
som enligt kommitténs åsikt företedde den typiskt norrländska karaktären.
I sitt utlåtande öfver kommittéförslaget framhöll Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Gäfleborgs län, såsom det synes med rätta, att detsamma i
denna del vore fotadt på alltför godtyckligt valda grunder. Kungl. Maj:ts
befallningshafvande förmälte sig ej heller kunna instämma i kommitténs
åsikt, att endast i dessa uppräknade socknar af länet bolagens jordförvärf
skulle behöfva motarbetas. Att detta skedde, vore enligt Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes mening önskvärdt äfven inom länet i öfrigt. Vid nu
anförda förhållanden och då i vissa af de af förbudslagen oberörda delar
af länet bolagsförvärfven lära fortgå i ofta afsevärd omfattning, synes utskottet
en sådan utsträckning af förvärfsförbudet till hela Gäfleborgs län
böra ske, som nu satts i fråga.

Beträffande frågan om den förevarande lagens utsträckning till hela
landet i öfrigt, får utskottet i enlighet med hvad som af 1910 års lagutskott
beträffande liknande yrkande gjorts gällande framhålla, att såväl
den norrländska förbudslagstiftning, hvarom ofvan talats, som äfven i öfrigt
den särskilda så kallade Norrlandslagstiftningen föranledts af den fara,
som bolagens omfattande jordförvärf ansetts innebära för jordbruket och
den själfägande jordbrukarbefolkningens existens i Norrland. Såsom särskilda
medverkande orsaker till det norrländska jordbrukets svaghet och
behofvet af åtgärder för dess uppehållande togos äfven i beräkning klimatet
och jordens beskaffenhet m. fl. omständigheter, som där bidragit
att skapa särskilda förhållanden. I mellersta och södra delarna af vårt
land är jordbrukets ställning väsentligen en annan. Om någon fara i nu ifråga -

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

varande hänseende för denna näringsgrens bestånd kan där icke med fog
talas. Sådana särskilda åtgärder för vidmakthållande af jordbrukets ställning,
som nu för hela vårt land af motionären herr Lindhagen ifrågasättas,
synas därför utskottet ej vara af omständigheterna betingade. Utskottet
kan därför ej i denna del tillstyrka motionärens förslag.

Vidkommande den i herr Lindhagens motion under 2) gjorda framställning
om åtgärder för att den omförmälda förbudslagen enligt förebild
af norrländska arrende- och vanhäfdslagarna utslräckes att gälla äjven enskilda
skog sspekulanter, torde denna framställning böra ses i samband med
ett af motionären vid 1909 års riksdag framfördt yrkande, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Ivungl. Maj:t måtte verkställa
utredning, i hvad mån inom de sex nordligaste länen jordbruksfastigheter
börjat på senare tider inköpas äfven af sådana enskilda personer,
hvilka lika litet som bolagen lämpade sig att blifva ägare till dylika fastigheter,
äfvensom för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning häremot, därest
utredningen därtill gåfve anledning. Beträffande den sålunda väckta frågan
anförde lagutskottet, att det enligt hvad utskottet inhämtat visserligen
förekommit, att aftal ägt rum rörande fastighetsköp i .Norrland, som syntes
hafva haft till ändamål att åt bolag åtkomma fastigheter, hvilka bolagen
ej ägt själfva förvärfva. I allmänhet syntes dock bolagen icke gärna
kunna inlåta sig på dylika aftal, som för dem icke vore utan ekonomisk
lisk. Det torde också fa antagas, att ett dylikt motverkande från bolagens
sida af lagens syfte än mera sällan komme att ske, i den mån densamma
fortfarande förblefve gällande och den uppfattningen trängde igenom,
att den skall blifva beståndande. I allt fall syntes man icke kunna i
lagstiftningsväg skapa en hållbar grund, efter hvilken det skulle förmenas vissa
enskilda personer att förvärfva och nyttja landets jord. Och äfven om sådant
skulle låta sig göra, torde det i fråga om en sådan lagstiftning vara vida
svårare att skaffa densamma nödig effektivitet, än fallet vore med den gällande
lagstiftningen rörande bolagens fastighetsförvärf. Någon garanti
för att vissa kvalifikationer, som i det föreslagna hänseendet skulle kunna
fordras af en köpare vid tiden för köpet, äfven sedermera skulle kunna
uppehållas, syntes väl knappast stå att få.

På grund af hvad sålunda anförts och då man i fråga om den nu
ifrågasatta lagstiftningen tydligen icke kan utgå från samma förutsättningar
i berörda afseende som i fråga om de af motionären åberopade norrländ -

8 Lagutskottets utlåtande Nr 41.

ska arrende- och uppsiktslagarna, har utskottet icke kunnat biträda motionärens
under denna punkt gjorda yrkande.

I punkt 3) af herr Lindhagens motion har hemställts, att Riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t begära en undersökning angående verkningarna af
den omförmälda lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärfva fast egendom särskildt med hänsyn till vissa uppgifna missförhållanden.

Det var som bekant först efter noggranna utredningar och under
mycket motstånd från deras sida, som närmast skulle drabbas af denna
lagstiftning, som man såg sig nödsakad skrida till det lagstiftningsarbete,
som resulterade i 1906 års ofvanberörda lag.

Trävaruindustriens fastighetsförvärf i Norrland och Dalarne ansågos
hafva fortgått i den omfattning, att ett ingripande däremot syntes nödigt
för att åt den jordbrakande befolkningen bevara de resurser, som läge i
dess jordbruksmark, jämte tillhörande nödigt område i skog.

Gentemot den tvingande nödvändigheten af ett sådant ingrepp fann
man de invändningar, som särskildt från trävaruindustriens sida däremot
framställdes, icke kunna tillerkännas betydelse.

Den erfarenhet, som numera vunnits angående nämnda lagstiftning,
torde gifvit vid handen, att den verkat i det hela godt.

Uppenbart är emellertid, att denna lag måste vara af djupt ingripande
betydelse för utvecklingen i de delar af landet, som däraf beröras.
Anmärkningar mot densamma hafva ej heller saknats. Å ena sidan har påståtts,
att hemmanen, sedan de kapitalstarkaste köparna, bolagen, i viss mån förhindrats
från att förvärfva dem, fallit i värde, till skada för deras ägare.
Å andra sidan har uppgifvits, att lagen icke vore tillräckligt effektiv, i
det att den med lätthet kringginges af bolagen dels därigenom, att de
genom enskilda personer såsom bulvaner förvärfvade fastigheter, dels på
annat sätt bland annat genom den för stora lätthet, lagen ansetts erbjuda
för bolagen, att vid exekutiv försäljning förvärfva fastighet.

Äfven om de framställda anmärkningarna ofta torde vara öfverdrifna,
synes dock det af motionären framställda spörsmålet icke böra lämnas
obeaktadt. Då, på sätt ofvan nämnts, lagen i fråga tillkommit för att
förekomma och afhjälpa ett förhållande, som visat sig innebära en betydande
fara för samhället, är det uppenbarligen af vikt att tillse, att den
verkat och verkar i den åsyftade riktningen. Har så ej skett, kan behof
förefinnas att i vissa hänseenden skaffa densamma större effektivitet. Har

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

åter lagen visat sig tillfredsställande fylla sitt hufvudsakliga ändamål,
men det oaktadt i andra hänseenden medfört skadliga verkningar,
hvilka ej afsetts, böra tydligen dessa i möjligaste mån undanröjas. Eu
allsidig utredning i dessa hänseenden synes utskottet därför vara af
nöden.

Såsom tidigare i förevarande hänseende framhållits, lär en sådan undersökning
ej påkalla något särskildt organ, utan bör den väl kunna verkställas
genom vederbörande ortsmyndigheter, men för åstadkommande af enhetlighet
och öfverskådlighet sättas i gång efter en gemensam plan. Lagen
bär verkat tillräckligt länge, för att material för en sådan undersökning
icke skall saknas.

Därest denna undersökning skulle gifva vid handen, att någon åtgäid
i ena eller andra hänseendet bör vidtagas, lär sådant icke underlåtas.

I fjärde punkten af sin omförmälda motion har herr Lindhagen hemställt,
att Riksdagen matte hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till de
norrländska arrende- och vanhäfdslag arnas fulländande i de afseenden, som
angifvas i motionärens reservationer till lagutskottets betänkande i ämnet
vid 1909 års riksdag.

Dessa reservationer gingo därpå ut, att lagen angående uppsikt å
vissa jordbruk i Norrland och Dalarne måtte blifva gällande äfven å de
egendomar, hvarå arrendelagen skulle äga tillämpning, samt att åtskilliga
bestämmelser i bägge lagarna måtte skärpas i syfte af större effektivitet.

I anseende till den korta tid, som förflutit efter det nämnda lagar
den 1 september 1909 trädt i kraft, lär man ännu icke kunna bilda sig
något tillförlitligt omdöme om deras verkningar; och det så mycket mindre
som de i lagen angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne
omförmälda jordbrukskommissioner först innevarande år fått af Kungl.
Maj:t fastställdt reglemente och till följd häraf knappast förrän i år allmänt
tiädt i fullständig verksamhet. Vid sådant förhållande synes det
icke lämpligt att förändringar nu vidtagas i de af motionären åsyftade hänseenden.
Utskottet har alltså icke kunnat tillstyrka motionärens förslag i
denna del.

Hvad slutligen angår det under 5) i herr Lindhagens motion gjorda
yrkande, att åtgärder måtte vidtagas för utsträckning af nyssnämnda
lagars samt eventuellt af den norrländska äg o styckning slag ens tillämpning å
motsvarande jord inom öfriga delar af riket, vill utskottet hänvisa till hvad
Bihang till Rilcsd. Prat. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 98 Häft. 2

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

utskottet förut anfört beträffande den väckta frågan om utvidgning af den
norrländska förbudslagens giltighet för landet i dess helhet. Utskottet får
därjämte erinra, att gällande allmänna arrendelag ju är så ny, att dess
ersättande i vissa afseenden med en annan för närvarande icke^synes böra
ifrågasättas.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

l:o) att Riksdagen, i anledning af herr G. Janssons
m. fl. motion samt det under 1) i herr Lindhagens
motion gjorda yrkande, måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t så snart ske
kan låta verkställa fullständig utredning rörande om
fattningen af bolags jordförvärf inom Värmlands län
samt för Riksdagen framlägga förslag till de åtgärder,
som af denna utredning kunna föranledas;

2:o) att Riksdagen, i anledning af det under 1)
i herr Lindhagens motion gjorda yrkande, måtte för sin
del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen angående
förhud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom den 4 maj 1906.

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ i lagen angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärfva fast egendom den 4 maj 1906 skola erhålla
följande ändrade lydelse:

1 §•

Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan
stadgas förvärfva fast egendom å landet inom Nedan -Siljans, Ofvan-Siljans eller Väster-Dals fögderi eller Envikens
eller Svärdsjö socken i Kopparbergs län eller
inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
eller Norrbottens län.

Lagutskottets utlåtande Nr 41. 11

A fastighet i köping eller å annan ort, där den
för städerna gällande ordning för bebyggande skall
iakttagas, äger denna lag ej tillämpning.

3 §.

Bolag eller förening må förvärfva den del af ett
hemmans afrösningsjord med impedimenter, hvilken i
den ordning 5 § stadgar pröfvas ej vara att hänföra
till stödskog eller odlingsområde enligt hvad nedan sägs;
skolande hvad sålunda förvärfvas från hemmanet afskiljas
genom jordafsöndring.

Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd
duglig och i förhållande till inägorna bekvämt
belägen mark, som på hemmanet belöper efter en areal
för helt mantal af:

1,500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens
läns lappmarker ofvan odlingsgränsen samt inom Frostvikens,
Hotagens, Offerdals, Kalls Åre, Undersåkers,
Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells
och Lillherdals socknar i Jämtlands län;

1,200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens
läns lappmarker nedom odlingsgränsen samt inom
Muonionalusta, Pajala, Tärendö och Korpilombolo socknar
i förstnämnda län: samt

1,000 hektar inom de öfriga delarna af Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län äfvensom inom
Västernorrlands och Gäfleborgs län;

skolande, då fråga är om hemman, hvars skattetal
understiger ett åttondels mantal, den sålunda bestämda
arealen höjas med en fjärdedel, dock ej till
mera än hvad på ett åttondels mantal belöper;

b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs
län hvad vid verkställdt storskifte betecknats såsom
hemskog och fäbodskog.

Till odlingsområde skola hänföras till odling tjänliga
myrmarker och andra odlingslägenheter, som i

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet
ägna sig för upptagande af själfständiga jordbruk eller
lämpligen kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

3:o) att det under 1) i herr Lindhagens motion
framställda yrkande, i hvad det icke besvarats genom
utskottets hemställan under l:o) och 2:o), icke måtte
till någon Eiksdagens åtgärd föranleda;

4:o) att det i herr Lindhagens motion under 2)
framställda yrkande icke måtte till någon Eiksdagens
åtgärd föranleda;

5: o) att Eiksdagen, i anledning af det i herr Lindhagens
motion under 3) gjorda yrkande, måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta anordna undersökning rörande verkningarna
af lagen den 4 maj 1906 om förbud i vissa fall för
bolag och förening att förvärfva fast egendom samt, i
den mån och på det sätt, som kan anses lämpligt, framlägga
resultatet af undersökningen;

6:o) att det i herr Lindhagens motion under 4)
gjorda yrkande icke måtte föranleda någon Eiksdagens
åtgärd; samt

7:o) att det i herr Lindhagens motion under 5)
gjorda yrkande ej heller måtte föranleda någon Eiksdagens
åtgärd.

Stockholm den 2 maj 1911.

På lagutskottets vägnar:

EENST HÅKANSOK

Lagutskottets utlåtande Nr il.

Reservationer:

Beträffande utskottets hemställan l:o) och 2;o):

Herrar Hakanson, Gustaf Andersson, Trana och von Baumgarten hafva
yrkat, att ifrågavarande motioner icke måtte i dessa delar föranleda någon
Riksdagens åtgärd.

Herrar af Ekenstam, Bergendahl och Lorentz Petersson hafva beträffande
utskottets hemställan under 2:o) instämt i herr Håkansons m. fl.
nyssnämnda yrkande.

Beträffande utskottets hemställan under 3:oJ:

Herrar Widén, Berggren, Ersson, Jansson i Edsbäcken, Petrén och
Forsberg hafva ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen, i anledning af det i herr Lind
hagens motion under 1) gjorda yrkande, måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande
omfattningen af bolags jordförvärf i de öfriga delar af
riket, i fråga om hvilka lagen den 4 maj 1906 icke
skall äga tillämpning.

Till stöd härför har åberopats den af 1909 års lagutskott i utlåtandet
nr 52 för liknande hemställan afgifna motivering, hvilken var af följande
lydelse:

»Beträffande de i de förevarande motionerna framställda yrkandena
på utredning rörande bolags jordförvärf i mellersta och södra delarna af
landet biträdde redan vid 1898, 1899 och 1900 års riksdagar Andra kammaren
af enskild motionär gjorda framställningar, att Kungl. Maj:t måtte
taga under ompröfning, huruvida icke inskränkning i aktiebolags rätt till
föiVilif af fast egendom i allmänhet pa vår landsbygd funnes erforderlig
samt i sådant fall framlägga förslag till lagstiftning därom. Liknande
yrkande som det nu föreliggande biträddes af samma kammare vid såväl
1907 som 1908 års riksdagar. Vid 1907 års riksdag hemställdes i sär -

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

skild motion, att beslut i angifna syfte måtte fattas särskild! såvidt Värmlands
län anginge. Sistnämnda års lagutskott anförde i afgifvet utlåtande
i anledning af de då väckta motionerna följande:

''Genom här förevarande motioner har Riksdagens uppmärksamhet
ånyo påkallats för frågan om bolagens fortgående jordförvärf i vårt land.
Såsom bekant hafva åtskilliga förslag i detta ämne förut framkommit inom
Riksdagen och särskild! inom Andra kammaren tillvunnit sig bifall. Frågan
om bolagens jordförvärf i Norrland och Dalarne blef ock särskild! föremål
för behandling i den på Riksdagens initiativ af den så kallade norrlandskommittén
verkställda utredning, på grundvalen hvaraf den af nästlidet
års Riksdag antagna lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärfva fast egendom i väsentliga delar hvilar. Man har alltså
för de nordliga delarna af vårt land, som i denna lag afses, kommit till
det resultatet, att i bolagens fortgående jordförvärf ligger en fara, som
genom lagstiftningen måste afvärjas. Att man sålunda i första hand riktade
blicken på dessa landsdelar, berodde isynnerhet på bolagens dominerande inflytande
därstädes i förening med den själfägande befolkningens däraf förorsakade
tryckta ställning. Att emellertid jämväl i andra delar af landet bolagens
jordförvärf nått ganska afsevärda dimensioner och mångenstädes alltjämt
fortgå, synes framgå af den statistiska utredning, herr Lindhagen därom
lämnar. (»Se sammanställningen här nedan.») De missförhållanden, som
i olika afseenden åtfölja ett sådant fortgående bolagsförvärf, torde numera
vara så allmänt kända, att utskottet icke däröfver behöfver yttra sig. Eu
snar utredning synes därför till en början erfordras angående bolagens
jordförvärf i de södra och mellersta delarna af landet - •

Det statistiska material, som för närvarande därom kan föreligga, lärer
icke erbjuda den fullständighet, som för ett noggrant bedömande af detta
viktiga ämne är af nöden. Denna utredning torde då ock gifva vid handen,
hvilka åtgärder kunna erfordras till undanrödjande af de skadliga verkningarna
af bolagens jordförvärf. Herr Lindhagen har härutinnan hänvisat
till den för Norrland och Dalarne antagna förbudslagstiftningen. Huruvida
emellertid denna eller någon liknande är i förevarande afseende lämplig,
vill utskottet icke bestämdt uttala sig om.’

Med ledning af Kungl. Maj:ts befallningskafvandes femårsberättelser
har utskottet verkställt följande sammanställning angående aktiebolags jordinnehaf
i mellersta och södra Sverige. Järnvägsaktiebolag hafva ej medtagits.

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

Fastigheter å landsbygden tillhöriga inhemska aktiebolag (oberäknadt

	järnvägsaktiebolag). År:	Antal	Antal ut-jordar o. d.
	mantal:	ej i mantal
Stockholms län...		133,881	satt jord: 41
	1895	200,017	73
	1900	291,192	139
	1905	256,224	124
Uppsala län ...............		192,176	57
	1895	241,185	91
	1900	254,223	90
	1905	205,629	91
Södermanlands län .....	................................... 1885	13,188	7
	1895	19,237	11
	1900	30,ooo	10
	1905	67,279	60
Östergötlands län.........	.................................... 1885	119,954	37
	1895	153,285	135
	1900	198,159	173
	1905	204,617	210
Jönköpings län............	....................''................ 1885	14,562	15
	1895	6,263	11
	1900	20,373	19
	1905	35,878	42
Kronobergs län.............	................................... 1885	22,488	3
	1895	24,493	2
	1900	67,182	10
	1905	93,529	23
Kalmar län .........		49,918	3
	1895	57,999	7
	1900	77,545	15
	1905	80,668	39
Gottlands län ............		—	_
	1895	6,982	7
	1900	17,590	29
	1905	18,247	35
Blekinge län ................	.................................. 1885	1,511	3
	1895	4,096	5
	1900	5,690	10
	1905	6,140	10

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

Kristianstads län

Malmöhus län

Hallands län

Göteborgs och Bohus län

Älfsborgs län

Skaraborgs län

Värmlands län

Örebro län

År:	Antal	Antal ut-jordar o. d.
mantal:	ej i mantal
1885	2,885	satt jord:
1895	6,512	4
1900	22,243	15
1905	23,996	45
1885	20,628	15
1895	38,765	77
1900	77,190	128
1905	98,619	188
1885	0,807	1
1895	3,219	8
1900	5,033	3
1905	10,279	119
1885	19,372	25
1895	26,969	33
1900	36,773	59
1905	43,612	104
1885	44,311	9
1895	41,688	11
1900	82,046	18
1905	88,508	40
1885	55,984	28
1895	73,792	43
1900	81,833	53
1905	106,621	108
1885	159,894	166
1895	188,604	198
1900	182,571	208
1905	197,802	227
1885	211,821	28
1895	332,376	87
1900	352,416	152
1905	338,659	205
1885	194,275	27
1895	209,949	54
1900	201,959	117
1905	202,844	191

Västmanlands län

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

Af denna sammanställning, som visserligen icke gifver någon tillförlitlig
bild angående arealen af mark, hvarom är fråga, framgår dock, att
aktiebolagens jordinnebaf i mellersta och södra Sverige under de senare
femårsperioderna ökats. Att förväfven efter 1905 fortgått i oförminskad
skala, därför tala alla omständigheter. Det synes alltså utskottet önskvärdt,
att den utredning, som nu begäres, icke längre får anstå. Utredningen
skulle närmast afse upplysningars erhållande angående i hvilka trakter af
landet bolags jordförvärf kan anses hafva tagit betydande omfattning. Å
andra sidan skulle däraf äfven ådagaläggas, i hvad mån framställda klagomål
öfver öfverhandtagande jordförvärf från bolagens sida tilläfventyrs kunna
anses oberättigade. Ensamt en grundlig utredning kan i hvarje fall lämna
erforderligt material för frågans allsidiga bedömande och gifva anvisning på
lämpliga åtgärder för rådande af bot å de missförhållanden i det förevarande
hänseendet, som kunna föreligga. Huruvida dessa åtgärder, där sådana
eventuellt kunna erfordras, böra resultera i en likartad förbudslagstiftning
som den för Norrland och Dalarne redan gällande, synes utskottet
ovisst. >

Beträffande utskottets hemställan under 5:o):

Herrar Håkanson, Gustaf Andersson, af Ekenstam, Bergendahl, Lorentz
Petersson, Trana och von Baumgarten hafva hemställt, att motionen i denna
del icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Herrar Gezelius, Lindhagen och Pettersson i Dänningelanda hafva anhållit
få antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende
inom utskottet.

Bihang till Rilcsd, prof. 1911. 7 Sand. 1 Af A. 98 Höft.