Lagutskottets utlåtande Nr 40 (Utlåtande 1915:LU46 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 40.

Nr 46.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1915 kl. 9 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels angående ny expropriationslag
stiftning, dels och om ändrad lydelse av 1 § i
förordningen angående jords eller lägenhets avstående för
allmänt behov in. in.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Söderbergh, Trana,
Stärner, Alexanderson, Knut Larsson, greve Spens, Dahl, Tisell*, Pettersson
i Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson
i Örebro, Svensson i Eskilstuna och Rehn*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
andra kammaren väckta motioner, nämligen:

nr 124 av herrar Carl Lindhagen, Hjalmar Branting, Nils Persson
i Malmö, friherre E. Palmstierna, Sven Persson i Norrköping, Herman
Lindqvist i Stockholm, Viktor Larsson i Västerås, Värner Rydén, Sven
Linders, F. TF. Thorsson, Bernhard Eriksson i Grängesberg och Rickard
Sandler,

nr 129 av herrar P. M. Olsson i Blädinge,o Arvid Lindman, John
Erlansson, Malte Somrnelius, Joll. Zelahn, J. Åkerman, Emil Bengtsson
i Kullen, Ij. E. Gustafsson i Brånsta, G. Od qvist, David Norman, Joll. G.
Svensson i Betingetorp, N. Gast. Akerlindh, S. Velin, Rosarus Andersson
i Skrädene, Alex. Thore, Sven Lubeck, N. E. Nilsson i Antnäs, Carl Persson
i Stallerhult, C. O. Svensson i Torlarp, Erik Andersson i Hägelåkra,
John Jönsson i Boa, Conrad Vahlquist, Nils Johansson i Brånalt, A. V.
Isaksson, E. 0. Magnusson i Tumhult, M. Svensson i Kompersmåla, Carl
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 39 käft. (Nr 46). 1

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

Herr Lindhagens
''in. fl.
hemställan.

Lorentzon och ] . Ekerot,

samt nr 132 av herrar Wilh. Hellberg och P. Rydholm.

Uti den av herr Lindhagen in. fl. väckta ovan omförmälda motionen
har yrkats:

*l:o) att riksdagen måtte för sin del efter förslag av lagutskottet antaga
definitivt dels en allmän expropriationslag ocli dels en lag om social
expropriation i erforderliga fall av jord från fastigheter av det slag och
för de ändamål, som i § 1 av nedan framförda lagförslag angivas, eller,
om detta ej kan bifallas, anhålla, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt
för riksdagen-framlägga sådant förslag.

2:o) att riksdagen, för den händelse ej defintiiv lagstiftning varder
av riksdagen nu antagen, måtte för sin del i dess helhet eller åtminstone
i mest angelägna delar antaga följande provisoriska

Lag om expropriation av jord för vissa sociala ändamål.

1 §•

Från fastighet, som är av större omfattning och ej tillhör stad, kommun
eller municipalsamhälle, samt från fastighet, tillhörig bolag, förening
för ekonomisk verksamhet eller enskild person, vilken ej har sitt bo eller
hemvist å fastigheten och uppenbarligen besitter den huvudsakligen för
att tillgodogöra sig skogsavkastning, må jord tagas i anspråk genom expropriation,
om det prövas nödigt:

1) för att bereda torpare, bolagsarrendatorer och andra på liknande
sätt beroende jordbrukare tryggad förfoganderätt över jordbruket med
erforderlig skog, odlingsmark, bete eller annat nödigt tillbehör;

2) för att bereda den jordlösa obemedlade befolkningen jord med
nödigt tillbehör till nya jordbruk;

3) för att bereda innehavare av egna hus på ofri grund tryggad
besittningsrätt till marken;

4) för att bereda synnerligast den mindre bemedlade befolkningen
erforderlig tillgång på tomtmark för bostadsändamål;

5) för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort
plats för överläggningar i allmänna frågor eller upplysande föredrag eller
för anläggning till förbättrande av tillgången på livsmedel eller andra
förnödenheter eller för annat företag, som är ägnat att främja något dylikt
ideellt eller ekonomiskt syfte.

Lagutskottets utlåtande Nr 4(j.

2 §•

Skyldighet att avstå jord, som i 1 § sägs, äger ej rum, då marken
kan anses oundgängligen behövlig för befintlig eller tillämna^ anläggning
å huvudfastigheten eller dess brukande i annat avseende eller markens
avstående eljest med avseende pa förekommande omständighet ej synes
kunna skäligen åläggas jordägaren.

3 §•

Frågan om skyldighet att avstå jord enligt denna lag prövas för de
sex nordligaste länen av vederbörande »jordbrukskommissioner», och inom
övriga län av jordkommissioner, som böra för varje sådant län tillsättas
enligt enahanda grunder. Intill dess för sistnämnda län jordkommissioner
kommit till stånd, utövas prövningsrätten liksom övriga enligt denna lagkommission
åliggande uppgifter av Konungens befallningshavande.

Avslås framställning om expropriationen helt eller delvis eller har
bifallen ansökan helt eller delvis blivit bestridd av jordägaren, skall frågans
slutliga avgörande underställas Konungens prövning.

4 §-

Expropriationen utföres genom statens försorg. Kommissionen tillkommer
i sådant avseende att i väckt fråga om jords avstående föranstalta
utredning samt vidtaga de övriga åtgärder, som för sakens bringande till
slut erfordras, ävensom att i alla mål och ärenden, som föranledas av dvlik
fråga, utföra statens talan.

5 §•

Inom varje kommun bör i män av behov och alltid, ifall kommissionen
därom gör framställning, för en tid av två år väljas en jordkommitté
av minst tre högst fem personer, vilken uti frågor om avstående av
jord, som är belägen i kommunen, äger medverka vid utförandet av kommissionens
uppgift. Vid valet, som hålles å kommunalstämma, äger envar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad person rösträtt; och
har varje röstande en röst. Vid lika rösträtt skiljer lotten.

6 §•

Fråga om viss jords avstående kan hos kommissionen väckas av den,
som önskar besittningsrätt till jorden, samt vidare av kommunens jord -

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

kommitté, kommunens beslutande myndighet eller minst tio i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigade personer. Kommissionen äger ock
omedelbart upptaga dylik fråga till behandling.

7 §•

1. För jord, som exproprieras, skall erläggas löseskilling i penningar,
motsvarande jordens värde. Såsom jordens värde skall anses dess taxeringsvärde
eller vad av huvudfastighetens taxeringsvärde må anses å jorden
belöpa, därest ej uppenbarligen framgår att verkliga värdet över- eller
understiger taxeringsvärdet.

2. Vid värdering av jord. som enligt 1 § mom. 1 eller 3 skall avstås,
må hänsyn icke tagas till den förbättring jorden kan hava vunnit
genom arbete eller kostnad, som nedlagts därå av nyttjanderättsinnehavaren
eller ock av föregående brukare, vilkens rätt övergått å nyttjanderättsinnehavaren.

3. Vid värdering av jord, som enligt 1 § mom. 1 eller 3 skall
avstås, må icke heller hänsyn tagas till den stegring i jordens värde, som
utan jordägarens åtgöranden uppkommit under den tid nyttjanderättshavaren
eller föregående brukare, vilkens rätt övergått å nyttjanderättshavaren,
varit i besittning av jorden; dock att denna tid ej må räknas
längre tillbaka än högst tio år.

4. Beträffande jord, som enligt 1 § mom. 1 skall avstås, får vid
uppskattning av inägor och skogsmark å fastighet, som av ägaren förvärvats
huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen, i allmänhet
ej tagas hänsyn till inägornas och skogsmarkens värde för jordbruksändamål
utan endast till vad de kunna anses värda såsom skogsmark.
Tillika bör i detta fall vid bestämmande av lösen för såväl inägor och
skogsmark som åbyggnader jämväl fästas avseende å de utgifter ägaren i
verkligheten kan i god tro anses hava fått vidkännas för desamma; och
må lösen ej överskrida dessa utgifter, där ej särskilda omständigheter anses
böra därtill föranleda.

5. Skada, som annan än ägaren lider, bestämmes till dess skäliga
belopp.

8 §•

Kan ej överenskommelse träffas om lösen för den jord, som skall
avstås, eller om ersättning för skada, som annan än ägaren lider, varde
lösen eller ersättningen bestämd av kommissionen. Klagan mot beslutet
må föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Lagutskottets utlåtande Nr 4t>. «''>

Sådan klagan må föras jämväl av den, som innehar nyttjanderätt till jorden.

Finner kommissionen, jordägaren och den, som söker jord, utan
meningsskiljaktighet lämpligare, att lösen bestämmes i den ordning gällande
lag om expropriation föreskriver, må denna ordning i stället lända
till efterrättelse, dock att, där parterna ej enas om val av nämnd, denna
skall utgöras av ordföranden och två ledamöter, av vilka parterna välja
var sin.

9 §.

Bestående avtal om nyttjanderätt till jord, som avstås, vare fortfarande
gällande, där ej ståten före bestämmandet av jordlösen påyrkat
avtalets upphörande; och må förty någon ersättning för förlust av nyttjanderätten
ej kunna ifrågakomma annat än då uppsägning, på sätt nyss är sagt,
ägt rum.

10 §.

Mark, som genom statens försorg exproprieras enligt denna lag, blir
statens egendom. Kommissionen äger å statens vägnar upplåta jorden
främst till den, för vilkens räkning expropriation en ägt rum, med en besittningsrätt,
som är fullt betryggande för jordinnehavaren och tillika
upprätthåller ändamålet med jordens avlösning. Upplåtelsen skall ske mot
en avgift, som förräntar den utgivna jordlösen och kostnaden för expropriationen.
Tvist om avgiftens belopp prövas av domstol.

Äganderätt till exproprierad mark må ock kunna överlåtas åt kommun
eller municipalsamhälle mot villkor av oförytterlighet, erläggande av
en köpeskilling, motsvarande den utgivna jordlösen och kostnaden för expropriationen
samt jordens upplåtande till enskilde efter enahanda grunder,
som ovan sägs. Tvist om köpeskillingens belopp prövas av domstol.

Då jord, som enligt 1 § mom. 1 eller 3 avstås, är på arrende upplåten
till någon, som ej innehar annat avsevärt jordbruk, bör arrendatorn
äga företrädesrätt till egendomens övertagande, och vare därför sådan
arrendator, där arrendet ej med jordens avstående upphört, berättigad att
även före arrendetidens slut övertaga jorden på stadgade villkor.

11 §.-

Sedan ägaren till den jord, vars avstående ifrågasättes, delgivits
därom framställt yrkande, må frågans fullföljande ej förhindras därav, att
jorden övergår till sådan ägare, som enligt denna lag icke är skyldig att
avstå jord.

Motiveringen
till herr
Lindhagens
m. fl. motion

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

12 §.

I allt övrigt, varom i denna lag rörande expropriation en ej särskilt
stadgats, galle i tillämpliga delar gällande lag om expropriation.

13 §.

Erforderliga föreskrifter för kommissionens verksamhet utöver vad
denna lag innehåller meddelas av Konungen.

14 §•

Rörande expropriation av fastighet för att inom bebyggt område vid
järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större
sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden är
särskilt stadgat.

Denna lag träder genast i kraft samt gäller tills vidare intill den
1 juli 1919».

Till stöd för ifrågavarande av herr Lindhagen in. fl. gjorda hemställan
har anförts:

»Vid 1913 års riksdag framlades ett regeringsförslag till ny lag om
expropriation. Detta förslag föll i riksdagen på grund av det motstånd,
som restes i första kammaren mot vissa delar av de ansatser till social
expropriation, som kommo till synes i förslaget. I trontalet vid 1914 års
första riksdag förebådades, att ett förslag om expropriationslag skulle
ånyo framläggas för riksdagen. 1 trontalet till årets andra riksdag var
emellertid detta förslag uteslutet, vartill anledningen möjligen var, att
försvarsfrågan av den nuvarande regeringen ansetts böra så gott som
uteslutande sysselsätta nämnda riksdag och att alla andra frågor voro densamma
underordnade.

Med anledning härav väcktes vid 1914 års senare riksdag en motion
om att riksdagen måtte för sin del antaga eu provisorisk lag om expropriation
av jord för vissa sociala ändamål, samt att riksdagen vidare ville
anhålla att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt för riksdagen framlägga
dels ånyo ett förslag till allmän expropriationslag och dels förslag till en
definitiv lag om social expropriation i erforderliga fall av jord från fastigheter
av de slag och för de ändamål, som i det nämnda provisoriska lagförslaget
angåvos.

Lagutskottets utlutande AV 46''.

Lagutskottet framhöll häremot, att någon som helst meningsskiljaktighet
angående behovet av en fullständigt omarbetad expropriationslagstiftning
icke förefunnes, lika litet som om önskvärdheten av dess snara
genomförande. Det kunde enligt utskottets förmenande ej heller vara
tvivel underkastat, att frågan i hela dess vidd inom kort åter kom att
underställas riksdagens prövning. Med hänsyn till det läge, vari frågan
således befunne sig, kunde det icke anses lämpligt att till provisoriskt
ordnande upptaga de i motionen omnämnda spörsmålen. Riksdagen hade
också år 1913 anhållit om förslag att bereda ägare av byggnader på ofri
grund eu mera tryggad ställning. Innan den allmänna expropriationslagstiftningen
blivit slutförd och de frågor, som i sammanhang därmed läge
under Kungl. Maj:ts prövning, vunnit sin lösning, vore det knappast lämpligt
eller ens möjligt att till bedömande upptaga motionärernas speciella
syftemål. Vid dessa förhållanden fann utskottet icke heller av nöden
att påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet för behovet av ifrågavarande lagstiftnings
förnyade framläggande för riksdagen.

Detta utskottets utlåtande bifölls av båda kamrarna, därvid dock i
andra kammaren begärdes votering rörande förslagets andra punkt, som
utföll så att 61 röster tillföllo motionen och 87 utskottets hemställan.

Man hade nu med ganska stor visshet väntat, att, sedan den speciella
försvarsriksdagen avslutat sitt verk, regeringen skulle åtminstone till
1915 års riksdag framkommit med expropriationslagen och därigenom
även uppfyllt 1914 års lagutskotts enstämmiga förvissning i detta avseende.
Trontalet iakttager dock fortfarande tystnad på denna punkt och enligt vad
under hand blivit upplyst lärer något regeringsförslag i ämnet icke vara
att emotse. Detta är synnerligen beklagligt och ett nedslående bevis på
att den nuvarande regeringen hyser föga intresse för den sociala frågan.

Det förhåller sig nämligen i verkligheternas värld nog icke på det
sättet, att alla andra frågor äro försvarsfrågan underordnade. -Svenska
folkets frihet äventyras mest genom den ofrihet, som av inre missförhållanden
upprätthålles och dagligen nyskapas för en myckenhet medborgare.
Den sociala frågan är således vid sidan av fredsfrågan Sveriges största
realpolitiska fråga för närvarande och de mest överhängande faror, som
hota svenska medborgare, ligga i utebliven omedelbar hjälp på detta område.
Expropriationsfrågans omedelbara upptagande är nödvändig för den
händelse, såsom vi förmena, lagstiftningens uppgift skall vara att hjälpa
svenska medborgare ur ett för dem särdeles äventyrligt nödläge. Oavlåtligt
förlora svenska medborgare redan förvärvade hem eller hindras att
förvärva egna hem och utkomstmöjligheter. Frågan är således av synner -

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

ligen brådskande beskaffenhet och efter emigrationsutredningen skall det
väl någon gång komma handling.

Det nya i tiden, som kräver den främsta uppmärksamheten i spörsmålet
om expropriation, är sålunda den sociala expropriation eller angelägenheten
att skaffa folket jord för sina mångahanda behov, där jord
ej kan överkommas för rimligt pris eller icke alls står att förvärva.

Visserligen hänvisas ibland till att detta behov bör fyllas av statens
mark. Detta är också riktigt så till vida, att där staten har stora domäner,
böra dessa disponeras för att på ett betryggande sätt varaktigt tillgodose
förefintlig efterfrågan på jord. Men detta är icke tillräckligt. Statsjord
finnes icke i avsevärd omfattning på alla orter. Därför måste även
de större enskilda domänarna stå till buds vid trängande behov. I all
synnerhet framträder detta såsom ett rimligt anspråk i de omfattande
trakter av landet, där staten skänkt bort sin jord till näringarna och andra
folkliga ändamål, men syftemålet förfelas genom den enskilda företagsamhetens
ingripande i syfte att förvandla denna jord till bolagsegendom.

För närvarande finns såsom bekant omfattande storgods. Den moderna
industrialismen har skapat ett ofantligt jordvälde, grundat företrädesvis
i landets skogsrikedom och grundlagt först av bruksrörelsen, sedan av
sågverksindustrien och numera jämväl av pappersinasseindustrien och andra
fabrikationer med skog som råvara, vartill kommer sockerbetsindustriens
jordinköp. Därjämte upptagas stora trakter av vårt lands bästa jordbruksjord
av fideikomisser och andra stora herrgårdar, vilka järnte sitt
eget jordbruk behärska en myckenhet småbruk. Stora samhällsklasser av
torpare, bolagsarrendatorer och lägenhetshavare leva därför i ett tryckande
beroende för att ej tala om den alldeles jordlösa lantbefolkningen, som
bor inhyses. Folket kan ej gärna vänta på de mera ingripande lösningar,
som kommande tider möjligen bestämma sig för. Redan nu måste befrielsen
på något sätt begynna. Detta kan ske genom att icke blott en damm
sättes för storgodsens vidare utveckling, utan även i män av behov vidtages
avlösning av jord ytterst genom expropriation (tvångsavlösning).

En stor uppgift bör i sistnämnda avseende självfallet vara att för
jordbrukets upprätthållande och brukarnas frigörelse från beroende i erforderliga
fall och under för framtiden betryggande villkor åstadkomma
avlösning av torpares, bolagsarrendatorers och deras vederlikars jordbruk på
enskilda domäner. Till stöd härför kan ock betonas den stora bristen i
nuvarande strävanden för småbruk, att man ej med allvar vill inlåta sig
ens på att upprätthålla redan färdiga jordbruk, som årligen i mängd och
säkerligen i vida större utsträckning, än de nya som skapas, icke blott
stanna i växten utan gå tillbaka eller alldeles ödeläggas både till jord och

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

byggnader pa torp, bolagshemman och liknande domäner. Denna förödelse
ses med jämnmod, därför att det enligt den fatalistiska privaträttsliga
uppfattningen och de enskilda intressen, som ha gagn av densamma, icke
går an att ingripa mot olyckan själv. Det är eu privaträtt att hålla stora
klasser av landets innevånare i ett jordbundet beroende av enskilda.

Den ifrågasatta avlösningen betyder givetvis ej, att staten skall efter
expropriation själv övertaga driften av dessa jordbruk och icke heller att
åtgärderna skola riktas mot alla dylika jordbruk eller ske i ett slag. Avlösningen
bör äga rum i erforderliga fall och i den mån brukare finnas,
som önska avlösning och äro beredda att övertaga jorden. På åtskilliga
ställen ha brukarna det jämförelsevis bra, och så länge det fortfar och
brukarna ej påfordra en avlösning, finnes ej anledning till ingripande.
Avlösningens organisation kräver först, att statsmakten inträder såsom den
ena kontrahenten och målsman för den rätts- och maktlöse jordbesittaren.
Staten skall därvid tillse, att avlösning kommer till stånd i erforderliga
fall; att den vidare kommer att omfatta allt, som bör höra till jordbesittningen;
att den sker på billigaste villkor, så att den ej blir ruinerande
för jordbrukaren; och att den familj, som suttit på jorden, i regel får
företrädesrätt till densamma. Men för att ej även statsmakten här skall
stå maktlös, fordras det ett yttersta maktmedel. Detta medel är expropriation.
För att lagstiftningen skall skapa betryggande förhållanden för
framtiden vore det önskligt, att lagen föreskriver, att även eu enskild
överenskommelse, som kunnat komma till stånd mellan staten och jordägaren
utan rättsliga expropriationsåtgärder, skall ha samma rättsverkningar
som en dylik expropriation.

Fn annan tvingande nödvändighet är att staten i erforderliga fall
kan anskaffa mark till nya. jordbruk. På många håll finnes ingen sådan
jord att få, därför att jorden ligger under storgods, från vilka försäljningav
olika skäl alls icke äger rum eller endast efter mannamån. På andra
trakter, där jord hålles till salu, sker det oftast på spekulation till
ockerpris.

All expropriation för jordbruksändamål var emellertid utesluten i
1913 års proposition, ehuru det kanske är den, som störa nödlidande befolkningslager
mer än något annat längta efter. Den angelägna frågan
har dock förut icke kunnat undgå att göra sig påmind i de officiella
instanserna. En sådan expropriation å bolags och enskilda skogsspekulanters
jord i Norrland och Dalarna föreslogs i norrlandskommitténs år 1904
avgivna betänkande. Kommitténs majoritet arbetade länge på ett förslag
till lag om avlösning, ytterst genom expropriation, dels av de färdiga jordbruken
med tillbehör, "dels av komplettering i jord och tillbehör till jordBiliang
till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 39 höft. (Nr 46). 2

]jag utskottets utlåtande Nr 46.

bruk, som redan blivit på ett otillfredsställande sätt utstyckade, och dels
även av mark för bildande av nya jordbruk. Slutligen bestämde sig de
flesta ledamöterna för att omedelbart förorda tvångsavlösning endast för
det senaste ändamålet, under det reservanter fullföljde förslaget i sin helhet.
Vid 1910 års riksdag interpellerades dåvarande statsministern med
följande spörsmål: »Ämnar regeringen ägna något intresse åt ovannämnda
av norrlandskommittén järnte reservanter väckta förslag rörande skyldighet
för bolag och enskilda skogsspekulanter inom Norrland och Dalarne
att avstå jord åt den jordlösa befolkningen, och när kan i sådan händelse
ett dylikt intresse väntas bära frukt?» Härpå svarades av statsministern,
att en kommitté för att verkställa en revision av expropriationslagsstiftningen
tillsatts och det vore helt naturligt, att man avvaktade detta betänkande
för att erfara, vilka generella förslag denna kommitté kunde
komma att göra, innan man grep sig an med en specialfråga av den ömtåliga
och grannlaga natur som den, varom interpellanten i denna del
talat. Nu föreligger detta kommittébetänkande och har varit föremål för
prövning, men norrlandskommitténs vida äldre betänkande blir fortfarande
åsidosatt och lämnas utan beaktande.

Under åren 1909—1913 har i andra kammaren framburits förslag
i större eller mindre omfattning om rätt till expropriation från större enskilda
domäner i skäliga fall av färdiga beroende jordbruk och mark till
nya jordbruk. Dessa förslag hava ännu icke vunnit riksdagens bifall.

Vidare möter den viktiga och brådskande frågan att bereda innehavare
av egna hus på ofri grund en trygg besittningsrätt även till själva marken.
Propositionen av år 1913 upptog i detta avseende, att expropriationen fick
äga rum för att inom bebyggt område å ort med större sammanträngd
befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden. Denna bestämmelse
är föranledd av 1907 års riksdags framställning om förslag till åtgärder,
särskilt med anlitande av expropriation, i ändamål att vid fisklägen, stationssamhällen
och andra områden på landet, där en sammanträngd befolkning
bor eller kan uppstå, på ett mera tillfredsställande sätt än hittills
ordna förhållandena med avseende å redan befintlig eller för samhällets
utvidgning erforderlig tomtmark.

Emellertid är det uppenbarligen lika brydsamt för en person med
eget hus på annans mark, även då han bor mera ensam och ej är omgiven
av olyckskamrater. Dylika s. k. ensittare förekomma i stora myckenheter
överallt på landsbygden och man kan därföre säga, att deras åsidosättande
i förslaget betyder, att landsbygdens behov blivit undanskjutet och endast
de stadsliknande samhällenas tillgodosetts. Sedan riksdagen avlät sin

Lag utskottets utlåtande Nr 46.

1 1

nyssnämnda skrivelse har också åtskilligt förekommit, som fäst uppmärksamheten
på att man icke rimligen kan stanna vid eu sådan halv ståndpunkt.

I torpkommitténs år 1911 avgivna betänkande har det sålunda förordats
en tvångsavlösning av lägenheter å ofri grund, oavsett om lägenheterna
befinna sig på områden med en sammanträngd befolkning eller
icke. Denna kommitté begränsar å andra sidan, såsom det synes obehörigt,
sitt förslag att omfatta allenast de fall då marken upplåtits på minst 49
år samt tillika markens värde understiger byggnadernas. Den tillerkänner
ock till skillnad från expropriationskommittén och 1913 års proposition den
enskilda lägenhetshavaren lösningsrätt samt lägger bördan av förrättningen
uteslutande på honom. Man förstår och vet, hur ineffektiva dylika lagstiftningar
bliva. Riktigare och verkningsfullare synes vara, att i varje fall
det allmänna, stat eller kommun, på lägenhetshavares begäran framträder
såsom hans målsman vid förrättningen samt övertager jorden och sedan
överlåter den på ett sätt som betryggar ändamålet och brukarnas rätt.

Vid riksdagarna 1911 och 1912 har vidare i andra kammaren framförts
förslag bland annat om expropriationsrätt för alla dylika fall, när
skäl därtill föreligga, och ej blott med de begränsningar, 1907 års riksdagsskrivelse
och torpkommittén ifrågasatt. Vid 1912 års riksdag väcktes
dessutom förslag om omedelbart antagande av en provisorisk lag med viss
kortare giltighetstid, som medgav expropriation i skäliga fall av marken
till lägenhet på ofri grund. Denna senare framställning föranledde andra
kammaren att, på lagutskottets tillstyrkan, besluta anhålla om framläggande
för riksdagen skyndsammast möjligt av förslag till lagstiftning om
expropriations- eller lösningsrätt för beredande av möjlighet åt ägare av
byggnader på ofri grund att förvärva marken, varå byggnaderna äro uppförda.
I motiveringen till denna hemställan framhölls, hurusom det borde
övervägas, om ej den ifrågasatta lösningsrätten lämpligen borde kunna utsträckas
att omfatta även andra innehavare av byggnader å ofri grund än
som avsågs i expropriationskommitténs förslag. Reservanter förordade
omedelbart antagande av provisorisk expropriationslag.

Under behandlingen av 1913 års proposition uttalade sig emellertid
i anledning av väckt motion riksdagens båda kamrar, att expropriationsrätten
i detta fall borde omfatta mark med egna hus på ofri grund, oavsett
om tomten vore belägen å ort med större sammanträngd befolkning
eller icke.

T sammanhang härmed framträder behovet att jämväl i övrigt bereda
synnerligast den mindre bemedlade befolkningen tillgång på tomtmark
för bostadsändamål. Denna angelägenhet framfördes motionsvis vid 1911
och 1912 års riksdagar. Även 1907 års riksdagsskrivelse betonade att den

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

i skrivelsen begärda expropriationsrätten avsåg orter där en sammanträngd
befolkning bor »eller kan uppstå» och således borde tillgodose förhållandena
med avseende å redan befintlig »eller för samhällets utvidgning» erforderlig
tomtmark. Det är oklart om 1918 års proposition omfattade
även den senare delen i denna riksdagsskrivelse. Sannolikt synes dock
propositionen även här gjort en inskränkning då den talar endast om
»bebyggt område».

Slutligen framträder den trängande angelägenheten om möjlighet att
eventuellt genom expropriation anskaffa tomtmark till samlingslokaler för
social, politisk, religiös eller kulturell verksamhet ävensom för sådan ekonomisk
verksamhet, som omförmäles i första paragrafen av lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet. Motioner härom väcktes i
riksdagen år 1907, 1909, 1910 och 1912, ehuru de alltid strandade på
första kammarens motstånd. Uti 1913 års proposition upptogs expropriationsrätt
för dylika ändamål eller såsom det uttrycktes »för att bereda
befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort plats för överläggningar
i allmänna frågor eller upplysande föredrag eller för anläggning till förbättrande
av tillgången på livsmedel eller andra förnödenheter eller för
annat företag som är ägnat att främja något dylikt ideellt eller ekonomiskt
syfte av synnerlig vikt». Det var på första kammarens motstånd i
denna punkt, som 1913 års förslag till expropriationslag föll i sin helhet.

En huvudfråga i en lag om social expropriation är spörsmålet om
beloppet av den ersättning, som skall utgå för den avstådda jorden. Denna
expropriation förlorar nämligen sin sociala betydelse om den ordnas så,
att vad som avstås skall betalas dyrt och den jordsökande befolkningen
även på detta sätt fortfarande avklädes in på bara kroppen för att få
någon rätt att leva. Den nu gällande lagen medger expropriation endast
för allmänna ändamål såsom offentliga byggnader och offentliga anläggningar
samt för större enskilda företag, som äro avsedda att bliva vinstgivande.
För dylika fall kan det ju vara på sin plats att ersättningen
också blir avsevärd, helst den mark, som skall avstås, ej blott kan vara
obetydliga stycken av stora egendomar utan även en liten egendoms huvudsakliga
areal. Vid den sociala expropriationen ställer sig saken helt
annorlunda.

Det år 1913 framlagda regeringsförslaget underlät varje universellt
tänkande över detta viktiga ämne. Det fanns i motiveringen ej en skymt
av ansatser till och ännu mindre någon avspegling av det erforderliga
människovänliga tänkesättet, ehuru förslaget dock, såsom vi funnit, upptar
i lagtexten social expropriation i tvenne fall. För Övriga ändamål avpassade
ändringar i gällande ersättningsbestämmelser hade däremot till

fcagutakotlet« utlåtande Nr 46.

någon del influtit i förslaget. Den nuvarande föreskriften, att marken
skall betalas efter vad jord av enahanda beskaffenhet i orten högst galle!-,
hade ersatts med bestämmelse, att löseskillingen skall motsvara fastighetens
värde. Vidare stadgades, att hänsyn icke må tagas till förändring i värde,
som uppstå!- allenast till följd av expropriationsrättens beviljande eller
det avsedda ändamålets genomförande. Detta senare borde ligga i sakens
natur, men gällande lags blåst på uttryckligt stadgande härom lärer föranlett
vacklande praxis, så att vissa expropriationsnämnder ej tagit dylik
hänsyn, under det andra gjort det. Denna otydlighet blev sålunda
undanröjd.

Vid jords avstående i socialt syfte tillkommer som sagt andra hänsyn
beträffande ersättningen, som ej få åsidosättas. Aven officiella erinringar
därom ha förekommit, vilka, förutom sakens natur, bort giva vederbörande
anledning till något närmare övervägande av saken.

Sålunda anhöll 1907 års riksdag i särskild skrivelse, att regeringen
måtte snarast möjligt framlägga förslag till ändamålsenliga lagbestämmelser
i fråga om grunderna och sättet för bestämmande av de ersättningsbelopp,
som skola utgivas i anledning av jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov. I motiveringen till den motion, som låg till
grund för riksdagsskrivelsen, erinrades uttryckligen om de synpunkter,
som vid en social expropriation måste göra sig gällande. Även utskottet
anmärkte att det vore icke nog med att värdesättningen blev jämn och
objektiv. Om densamma jämväl skulle kunna såvitt möjligt träffa ett med
billighet överensstämmande värde, måste, yttrade utskottet enhälligt, uppenbarligen
i fråga om grunderna för värdesättningen meddelas sådana lagbestämmelser,
som berättigade och förpliktade vederbörande uppskattningsnärnnd
att taga i övervägande alla på bestämmandet av ersättningsbeloppet
inverkande omständigheter utan att vara bunden av prisstegringen å
platsen.

Sålunda är det ett mycket överklagat förhållande att arbete och kostnader,
som besittning skärare nedlagt på ett jordstycke, på allehanda sätt
kommer jordägaren till godo utan ersättning. Skall därföre expropriationen,
såsom i ett visst fall även är händelsen i det framlagda förslaget,
avse att skaffa besittningshavaren äganderätt eller trygg besittning till
marken, måste framför allt tillses, att han ej skall behöva betala för vad
han själv åstadkommit. Torpkommittén har därför i sitt förslag intagit
följande bestämmelse: »Vid värdering av lägenhet må hänsyn icke tagas
till den förbättring jorden kan hava vunnit genom arbete eller kostnad,
som nedlagts därå av nyttjanderättshavaren eller av föregående brukare,
vilkens rätt övergått å nyttjanderättshavaren, utan skall till grund för

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

värderingen läggas jordens skick, då den från huvudgården uppläts, i den
mån sådant kan utrönas.» I anledning av den ovannämnda framställningen
vid 1912 års riksdag om en provisorisk expropriationslag i fråga om marken
till lägenheter å ofri grund avgavs till lagutskottets betänkande, utom
en reservation för rent avslag, även en reservation till förmån för ett
omedelbart bifall till förslaget och i det lagförslag, som reservationen i
följd därav innehöll, upptogs även nämnda av torpkommittén ifrågasatta
föreskrift.

Den prisstegring å marken, som ägt rum i följd av samhällets egen
växt, även kallad jordvärdestegring, bör väl icke, när sådant kan ifrågakomma,
utan vidare uttagas av markens besittare och skänkas såsom god
pris åt den store jordägaren. Denna prisstegring på marken har icke uppkommit
genom något den senares åtgörande och vinsten blir således för
honom fullständigt oförtjänt. Snarare har befolkningen själv i väsentlig
mån bidragit till att skapa densamma, särskilt då den bor sammanträngd.
Man kan nu säga, att jordvärdefrågan i sin allmännelighet ännu ej blivit
löst av statsmakterna. Men detta är ingen anledning till att i de speciella
fall, då man, såsom här, ändock kommer den inpå livet, lösa saken så,
att statsmakterna blint medverka till att jordvärdet i sin helhet uttages
av de mindre bemedlade för att tilläggas en enskild person, som minst
av alla gjort sig förtjänt av densamma. Detta är en betydelsefull fråga,
exempelvis för bebyggarne i de fyra under Krapperup i Skåne lydande
fiskelägena, om vilkas expropriationsbehov år 1912 var åtskilligt tal
även i riksdagen. Det bör därför inflyta i lagen en föreskrift till förebyggande
av en så orimlig verkan av lagen.

Vid handläggningen 1913 av propositionen om ny expropriationslag
bifölls i anledning av väckt motion av andra kammaren med stor majoritet,
att i lagen hänsyn borde tagas vid ersättningsfrågans bedömande till
besittningshavarens nedlagda kostnader samt jord värdestegringen på sätt
ovan sägs.

Man måste också fråga sig, om ej, när det gäller att skaffa jord åt
småfolk från stora domäner, det borde ofta vara en riktig princip att ersättningen
ej bestämmes högre än vad den store jordägaren själv kan anses
hava utgivit för markstycket. 1 Norrlandskommitténs förslag stadgades,
att lösen skulle utgå efter vad jord av lika beskaffenhet och godhet i
orten i »allmänhet gäller», men i en reservation till betänkandet tillädes
härtill följande ytterligare begränsningar: »Vid uppskattning av inägor
och skogsmark får i allmänhet ej tagas hänsyn till deras värde för jordbruksändamål,
utan endast till vad de kunna anses värda såsom skogsmark.
Tillika bör vid bestämmandet av lösen för såväl inägor och skogs -

Lagutskottets utlåtande Nr 4d.

mark som åbyggnader jämväl fästas skäligt avseende å de utgifter eller
kostnader, ägaren i verkligheten kan antagas hava fått vidkännas för desammas
förvärvande». Detta motiveras i reservationen sålunda: Den

nu gällande expropriationslagen har genom sina bestämmelser och sin tilllämpning
skapat den allmänna föreställningen, att expropriation är en
dyr sak och att ägarna av det, som exproprieras, höra skörda betydande
vinst av expropriationen. Detta förhållande synes kunna förklaras därav,
att lagen avser att för det allmännas eller för bärkraftiga enskilda företags
räkning expropriera även från småfolk deras egendom. Här däremot
gäller det att från förmögna bolag expropriera mark åt obemedlade arbetare.
Detta gör eu betydlig skillnad. Vidare är att märka, att det nu
gäller att från bolagen expropriera odlingsmark, som de själva ej kunna
nyttiggöra för samhället och därför ej äga rättighet att besitta. Det inträder
här ett förhållande snarlikt det, som föranlett, att det medgivits
inmutningsrätt till malmfyndigheter å annans mark. Man bör också särskilt
erinra sig, att vid trävaruindustriens inköp av hemman, förr såväl
som nu, sällan beräknats något pris för inägor som sådana eller för
åbyggnader eller för markens odlingsvärde, utan det är den skogsbördiga
markens areal och duglighet för skogsväxt samt den växande skogens
värde, vartill tages hänsyn. Med hänsyn till dessa förhållanden och till
ändamålets sociala betydelse, synes staten billigtvis kunna göra anspråk
på, att marken avstås utan särskild vinst för jordägaren; och kan därvid
ifrågasättas, om ej hänsyn jämväl bör tagas till det låga pris, varför hemmanet
i största antal fall förvärvats.»

Uti de väckta riksdagsmotionerna om social expropriation har likaledes
anmärkts och även framställts yrkande om att stadganden måtte
införas, att någon oförtjänt vinst under inga förhållanden beredes den
store jordägaren.

Slutligen är även för den sociala expropriationen av betydelse, vad
som enligt den allmänna expropriationslagen skall menas med »egendomens
värde''!» i allmänhet. Enligt gällande lag är värdet som sagt vad jord av
enahanda beskaffenhet i orten »högst gäller». I skogskommitténs betänkande
av år 1909 föreslogs jordlösen för expropriation i visst fall av vanskött
skogsmark till vad jord av lika beskaffenhet »lägst skattas må». Norrlandskommittén
bestämde värdet till vad jord av lika beskaffenhet och godhet
i orten »i allmänhet gäller», vilket väl i stort sett motsvarar det nu framlagda
förslagets uttryck.

En förhöjd ersättning utgår enligt ett par specialförfattningar. I
1880 års förordning om jordägares rätt över vattnet å hans grund stadgas,
att jord, som i visst fall genom uppdämning sättes under vatten eller

Ig Lagutskottets utlåtande Nr 46.

skadas, skall ersättas med »fulla värdet ocli hälften därutöver*. Detsamma
gäller skada, som genom dammbyggnad tillskyndas fiske. Lagen av år
1902 om elektriska anläggningar stadgar den strängaste ersättningsskyldigheten.
Därest jord, som enligt nämnda lag avstås, användes för annans
räkning än kronans, skall nämligen förhöjning i ersättningen äga rum med
hälften av det belopp, som jämlikt de i 1866 års förordning stadgade
grunder skall utgå. Av intresse är emellertid, att denna författning i
ersättningsfrågan gör skillnad på de ändamål, den avträdda jorden skall
tjäna. De statsliga ändamålen ha, som man ser, ansetts böra vidkännas
en lindrigare utgift. Ansatser å andra sidan till ett erkännande, att ersättning
bör utgå efter billigare grund än den nu allmänt gällande, förekomma0
också redan i lagstiftningsarbetet. För städerna innehåller sålunda
lagen angående statsplan och tomtindelning den nya bestämmelsen, att
ägare av tomt vid gata, som finnes upptagen i stadsplan och icke upplåtits
till allmänt begagnande, skall vara skyldig ersätta samhället värdet
av gatu marken utmed tomten intill gatans mitt, dock ej till större bredd
än nio meter.

Enligt gällande lag liksom enligt det nu framlagda lagförslaget skall
det egendomsvärde, från vilket man har att utgå, bestämmas för varje
särskilt fall efter expropriationsnämndens fria uppfattning. Förslaget inför
här till iakttagande en särskild hänsyn blott till värdestegring i följd
av själva det företag, för vilket expropriation skall äga ruin. Detta leder,
frånsett obehörig vinst för jordägaren i ovannämnda speciella avseenden,
fortfarande till mycket godtycke och lämnar utrymme för allehanda försök
till jordocker. Det naturligaste vore kanske att fastslå i lagen, såsom
utgångspunkt det officiella taxeringsvärdet, varifrån skulle få göras avvikelser
i de fall och till de belopp, som lagen närmare uppräknade. Ett
fastställande av jordlösen på grundval av taxeringen skulle ännu rationellare
kunna genomföras, ifall taxeringen skilde mellan jordvärdet och
markens värde på grund av nedlagt arbete och omkostnader. Denna tanke
lär vara realiserad på nya Seland och framföres även i de danska husmännens
bekanta Köge resolution.

Beträffande förfogandet över den jord, som av staten exproprieras,
synes det ligga i'' sakens natur och vara för dess vidare ändamålsenliga
framfärd oundgängligt, att jorden genom den av staten anordnade expropriationen
även i första hand tillfaller staten. När ået sedan gäller spörsmålet
om upplåtelsesättet, synes det oss vara tämligen likgiltigt, vilka
former användas, blott de tjäna det sakliga innehall, som är oefteigivligt,
och detta är dels ett betryggande av besittningshavarens verkliga rätt och

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

<lels ett betryggande av ändamålets bestånd. Det är en svår fråga att
finna former, som tjäna dessa båda ändamål, och de hava hitintills aldrig
på ett fullt tillfredsställande sätt upptäckts. 1 England med sin långa erfarenhet
av olika expropriationslagar för socialt ändamål har man dock
numera kommit till den insikten, att småbrukarna finna sig både vid starten
och i längden bäst till rätta med att det allmänna behåller äganderätten
till den exproprierade jorden, liksom givetvis detta också är den tryggaste
utvägen för att för framtiden bevara det ändamål, för vilket det allmänna
nedlagt så mycken omtanke och omkostnader. Enligt 1907 års engelska
lag får statens jord, på grund av dessa erfarenheter och till skillnad mot
vad förut gällt, icke säljas men väl utarrenderas för småbruksändamål.
Man må ock besinna, att det nu ej vidare är fråga om utarrendering utan
eftertanke efter det gamla systemet. Det nya betraktelsesätt, som slagit
igenom i England och även hos oss med antagandet av en lag om social
expropriation kommer att göra sig gällande, återgives av professor Steffen
i hans framställning för emigrationsutredningens räkning av lagstiftningen
rörande småbruk och jordlotter i England sålunda: De blivande småbrukarna,
som ej ha eget kapital no g för att köpa jorden och ej vilja belasta
sig med kapitallån, motsvarande jordens saluvärde, hava möjligheten
att bliva arrendatorer på kommunernas eller statens jord och att bliva
behandlade enligt den socialpolitiska principen om småbrukens samhällsgagnelighet
i stället för enligt den privatekonomiska principen om största
möjliga penningvinst åt jordägaren och ett godtyckligt utövande av jordäganderätten
i överensstämmelse med en enskild jordägarefamiljs skiftande
intressen och åskådningssätt.

Såsom redan framhållits är en social expropriationslagstiftning en
brådskande angelägenhet. För varje år som går utan att något åtgöres i
detta hänseende, lida en myckenhet människor obotlig skada till frihet,
hälsa och egendom, oaktat i 16 § regeringsformen föreskrives, att Konungen
ej äger någon i något avseende »fördärva eller fördärva låta». Vi anse oss
därför föranlåtna att i anslutning till en reservation år 1913 i lagutskottet
och 1914 års motion framlägga till omedelbart antagande en provisorisk
lagstiftning om social expropriation.

De närmare förtydliganden och begränsningar, som efter mera ingående
överväganden kunna bliva fastslagna i en definitiv lagstiftning, äro
mindre behövliga i en provisorisk lagstiftning. Det ligger nämligen i
sakens natur, att regeringen, vilken åligger prövningsplikt efter föreliggande
omständigheter, skall tillämpa en sådan lag med nödig varsamhet och låta
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 39 käft. (Nr 46). 3

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

den komma i tillämpning företrädesvis endast i sådana nödfall, där ett
uppskov skulle äventyra berättigade intressen.

Till sist torde böra erinras att den ofta uttalade fruktan, att riksdagen
ej lämpligen bör omedelbart antaga en lagstiftning, som ej varit
föremål för juridisk detaljgranskning inom ämbetsverken, saknar väsentligen
fog och även understundom fått giva vika för nödvändigheterna. Ett av
riksdagen antaget förslag skall för övrigt alltid undergå sådan granskning
på ett eller annat sätt, innan det av Kungl. Maj:t stadfästes, vadan några
verkliga äventyrligheter icke föreligga.

Emellertid lämnar regeringens obenägenhet att tillbörligen och i
rättan tid intressera sig för expropriationslagstiftningen ingen annan
utväg öppen än att riksdagen själv lägger hand även vid den definitiva
lagstiftningen. Någon omöjlighet att åstadkomma detta föreligger icke
såvida nämligen viljan är god. Synpunkter och formuleringar finnas till
ledning både i 1913 års regeringsförslag samt i motionerna jämte reservationer
i lagutskottet vid riksdagarna åren 1912, 1913 och 1914. För
lagförslagens utarbetande bör lagutskottet dessutom fortfarande såsom i

ö ö O

äldre tid var vanligt kunna påräkna samråd och bistånd av vederbörande
inom justitiedepartementet.»

Herr Olssons Herr Olsson i Blädinge m. fl. har uti sin ovanberörda motion

i Blädinge . ..-lu.

m. fl. motion, norna lånt.

»att riksdagen för sin del ville besluta, att första § första stycket av
kungl. förordningen angående jords eller lägenhets avstående för allmänt
behov den 14 april 1866 skall erhålla följande ändrade lydelse:

»Där Konungen prövar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild
man, menighet eller inrättning tillhörer, begagnas skall antingen till rikets
försvar, till allmän väg, bro, hamn eller lastningsplats, till åstadkommande
av tryggade bostadsförhållanden inom bebyggt område vid järnvägsstation,
hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning,
till uttappning — — — stadgas».

Därest detta tillägg till ifrågavarande lagparagraf skulle godkännas,
torde lagbestämmelser av enahanda innehåll som i 97 och 98 §§ av 1913
års förslag till expropriationslag vara erforderliga. Då vi emellertid ej
tilltro oss att kunna på lämpligt sätt formulera dessa bestämmelser eller
inpassa dem på lämplig plats i vår nu gällande expropriationsförordning,
hemställes att lagutskottet måtte i berörda hänseende vidtaga nödiga åtgärder.
»

Till stöd för denna hemställan hava motionärerna anfört:

»I skrivelse den 30 april 1907 hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

efter verkställd utredning täcktes lata utarbeta och för riksdagen framlägga
lörslag till åtgärder, särskilt med anlitande av expropriation, i ändamål
att vid fisklägen, stationssamhällen och andra områden på landet,
där en sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå, på ett mera tillfredsställande
sätt än hittills ordna förhållandena med avseende å redan
befintlig eller för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark.

Uti det förslag till ny expropriationslag, som år 1913 av Kungl.
Maj:t framlades till riksdagens prövning, hade också det i ovan berörda
skrivelse uttalade önskemål blivit beaktat. I första § 6 mom. av nämnda
lagförslag medgavs nämligen rätt till expropriation för åstadkommande av
tryggade bostadsförhållanden inom bebyggt område vid järnvägsstation,
hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning.
I §§ 97 och 98 av förslaget meddelades därjämte närmare bestämmelser
dels i fråga om rätten att begära expropriation för ifrågavarande
ändamål, dels ock i vilken ordning enskilda personer skulle äga att förvärva
sålunda exproprierad mark.

Som bekant föll lagförslaget på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande en av huvudpunkterna i förslaget.»

Herrar Wilh. Hellberg och P. Rydhohn hava i sin ovanberörda Herrar Rollmotion
yrkat: Rydholms

»l:o att riksdagen måtte för sin del antaga följande ändrade lydelse motion.
i kungl. förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets
avstående för allmänt behov:

§ 1. Där Konungen prövar nödigt att jord eller lägenhet, som enskild
man, menighet eller inrättning tillhörer, begagnas skall, antingen till
rikets försvar, till allmän väg, bro, hamn- eller lastningsplats, till torg
eller gata i stad, till att å hamnplats, fiskläge, järnvägsstation eller annan å
landsbygden belägen ort med större sammanträngd befolkning bereda, i enlighet
med lag den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning,
kommun, municipalsamhälle eller köping erforderlig ökning i område för
uppförande av bostadshus, att upplåtas med äganderätt eller tomträtt, till
uttappning eller sänkning av sjö, — — — vare ägare pliktig att avstå,

vad för ändamålet fordras,-----— — — — — — —--

2:o följande ändrade lydelse i byggnadsstadgan för rikets städer den
8 maj 1874 kap. 2, § 13, mom. 1: I ny stad eller stadsdel, må gata i
allmänhet icke läggas till mindre bredd än aderton meter, dock må undantagsvis,
där sådant av omständigheterna påkallas, gata av ringa längd
läggas till bredd av minst tolv meter, och, i de fall, där denna stadga
tillämpas för vissa områden å landet, må vägar av mindre bredd än här

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

sagt är upptagas, skolande, när sådan minskning i gatubredden ifrågasattes,
skälen därför vid underställningen uppgivas.»

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört:

»A fisklägen, hamnplatser, järnvägsstationer och andra områden å
landet med större sammanträngd befolkning är det mångenstädes svårt, ja
omöjligt, att till skäligt pris erhålla mark till uppförande av bostadshus.
Den storartade utvecklingen av kommunikationsmedlen möjliggör drivande
av industriell verksamhet även ute i landsorten. Tillfällen till förvärv
föranleda, att nya samhällen uppstå och att somligstädes äldre sådana se
sig i behov av större utrymme än förut. Det blir då alltid i första hand
fråga om erhållande av byggnadstomter. Om än så rika utvecklingsmöjligheter
för ett samhälle föreligga, kan dock svårighet att erhålla mark
till byggnadstomter lamslå all företagsamhet och rent av strypa ett samhälle,
som eljest kunde nå en hög grad av utveckling och välstånd.

Som ett exempel må nämnas fiskläget Gullholmen i Bohusläns skärgård.
Själva Gullholmen är så fullständigt upptagen av byggnader, att
utrymme för flera sådana ej finnes. Holmen är medelst en bro förenad
med en större ö, Hermanö, som har god tillgång på mark, som vore tjänlig
till byggnadstomter. Ett obetydligt område av denna ö, vilket vid
skiftesförrättning blivit avsatt som samhällighet för öns åboar, är länge
sedan förvärvat till detta ändamål och lika fullständigt upptaget av byggnader
som holmen. Mera mark står där ej att på skäliga villkor erhålla.
Då de unga männen växa upp och vilja sätta eget bo, kunna de ej här
finna plats till en stuga, utan måste i så fall flytta ut ur kommunen. —
Ha de nu dittills hjälpt den gamle fadern eller annan släkting i arbetet
med storsjöfisket och i skötseln av fiskefartyg och redskap, som de kanske
varit delägare uti, så måste dylika förbindelser vid utflyttning ur samhället
brytas till skada för både samhället och staten. Mången avstår under sådana
förhållanden att bilda eget hem och emigrerar eller tager hyra till
sjöss. De unga krafterna gå förlorade för samhället, och emigrationen
ökas i allt större omfattning.

Statsmakternas uppmärksamhet har ju särdeles på de senaste åren
med stort intresse riktats på att bereda nya möjligheter för bildande av
egna hem. Någon annan väg till detta mål i föreliggande fall än genom
användande av expropriation torde icke finnas. Men att till förmån för
enskild person befrämja ett sådant intrång på enskild rätt, som expropriation
innebär, skulle vara lika främmande för lagstiftningens karaktär
som för varje sunt begrepp om rättvisa, vore än den ena partens intresse
aldrig så väl grundat gent emot den andras. Ehuru man måste erkänna
en stor rangskillnad de olika intressena emellan, kan dock detta aldrig

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

ensamt föranleda medgivande av expropriation, det är endast rangskillnaden
intressenterna emellan, som vår lagstiftning och det sunda begreppet
om rättvisa har erkänt såsom avgörande skäl till sådan åtgärd emot den
ena partens vilja: för det allmännas intresse har den enskildes i vissa fall
fått vika. Emot denna princip torde det ej heller strida att, i de fall
här nämnts, utsträcka rätten till expropriation till mark att användas till
byggnadstomter därhän, att kommun, municipalsamhälle eller köping i enlighet
med lag den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning
kunde skaffa sig erforderlig ökning i område för uppförande av bostadshus
att i sin ordning upplåtas till enskilda personer med äganderätt eller
tomträtt.

I expropriationslagförslaget 1913 förekommer ej förslag till öppnande
av sådan utväg. Däremot uttalar en riksdagens skrivelse till Konungen
år 1907 de kraftigaste skäl till sådant förfarande, och jag tillåter mig att,
i stället för vidare motivering, därur anföra en del av vad som särskilt
rör denna sak:

»—--Man har sålunda i våra dagar rikligt tillfälle att bevittna

hurusom samhällen uppväxa på olika platser å landsbygden, där tillfälle
till näringsfång på grund av nya konjunkturer erbjuder sig, och man har
särskilt i sådant avseende anledning att fästa sig vid fisklägen, hamnplatser,
stationssamhällen och industricentra. På sådana platser samlas en
mängd personer, vilkas näringsfång, tjänst eller sysselsättning föranleder
eller kanske tvingar dem att där bosätta sig. Det ligger i sakens natur,
att en sådan stundom nödtvungen bosättning under påverkan av tillfälliga
lokala förhållanden mången gång förenas med svårigheter särskilt i avseende
på förvärvande av bostaden, vilken ju är en nyttighet, som till varje
pris måste anskaffas — — —.

Vid sådant förhållande synes ock tiden vara inne, att statsmakterna
genom sitt ingripande söka råda bot härför,---. Gällande eller före slagen

lagstiftning torde icke i större mån vara ägnad att avhjälpa det
onda. Expropriationsförfattningen medgiver sålunda expropriation blott till
torg eller gata i stad, och den skyldighet för tomtägare att avstå erforderlig
mark, som i förslag till lag om stadsplan föreskrives» (antogs samma
år denna riksdagsskrivelse avläts) »föreligger såsom regel blott för de i
fastställd stadsplan, vilken jämväl efter förordnande av Eders Kungl. Maj:t
kan upprättas inom område å landet, där större byggnadsverksamhet är att
förvänta, upptagna gator, torg och andra allmänna platser. Den i 10 §
av nyssberörda lagförslag föreslagna rätt för samhället att förvärva i fastställd
stadsplan upptaget tomtområde, som finnes vara för stadens utveckling
oundgängligen erforderligt, kan icke heller anses ägnad att på plåt -

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

ser, som nu äro i fråga, på ett tillfredsställande sätt avhjälpa bostadsbehovet.
— —

Med hänsyn till det nu anförda synes man vara nödsakad att tillgripa
nya åtgärder, där upplåtelse av erforderlig mark för en sammanträngd
befolknings bosättning icke kan på skäliga villkor åstadkommas. I sådant
avseende torde för anskaffande av erforderlig tomtmark vara att förorda en
utvidgning av expropriationsinstitutet, blott förfarandet därvid noga begränsas
och bestämmes.

--— och vidare bestämma, att expropriationsrätten lägges i det

allmännas hand och att således denna rätt kan påkallas av det särskilda
samhället, kommunen eller staten, tv endast därigenom är man tillförsäkrad,
att förhållandena på ett ur alla synpunkter tillfredsställande sätt ordnas.
Den exproprierande institutionen hade sedan att av den exproprierade marken
på lämpligt sätt upplåta tomter till de enskilda. Att kommunen
härvidlag bör träda emellan, ligger oftast i dess eget intresse, och det bör
därför kunna antagas, att densamma skall vara villig att underkasta sig de
uppoffringar i ekonomiskt avseende, som för åtgärder av berörda slag kunna
erfordras. Medel för expropriationens genomförande torde utan större svårighet
kunna anskaffas, helst realsäkerhet för ett upptaget lån erbjuder
sig i den exproprierade marken. I alla de fall, där ifrågavarande samhälle
är ett municipalsamhälle, ligger det närmast till hands att detsamma självt
vidtager berörda åtgärder, i andra fall lärer det ankomma på vederbörande
kommun. I vissa fall, där det allmännas intresse av frågans tillfredsställande
lösning är särskilt påtagligt, torde staten träda till för att underhjälpa
saken.

— ---Står dessutom expropriationstvånget i utsikt, torde man

böra vara berättigad förutsätta, att frivilliga överenskommelser mellan tomtägare
och den expropriationsberättigade eller den enskilda i de flesta fall
låta sig åstadkomma.

Självklart torde vara, att den nu ifrågasatta expropriationsrätten bör
begränsas att användas allenast i sådana fall, då det gäller att förvärva
nödig mark för ett samhälles bebyggande — — —».

I sammanhang med frågan om expropriation i föreliggande fall, då
byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 komme att tillämpas
på bär ifrågavarande platser, torde ock en modifikation av nämnda stadga
2 kap. § 13, mom. 1, angående gatubredden vara av nöden. Enligt densamma
skulle i planen för sådana allmänna platser under inga omständigheter
få upptagas vägar med mindre bredd än tolv meter. Då fråga är
om bebyggande av holmar, öar eller strandremsor invid havet, skulle i
flera fall upptagande av så breda vägar som tolv meter föranleda till att

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

det ej bleve någon plats övrig för byggnaderna. På vissa platser kan
nämligen området vara så begränsat av havet eller otillgängliga klippor,
att man måste på ett helt annat sätt utnyttja de trånga områden, som erbjuda
sig till byggnadstomter, än vad eljest i allmänhet är av nöden. De
sanitära skäl som förestavat nämnda stadgande torde ej heller kunna anses
här hava lika tillämpning, då de bostäder, som på dessa platser komma
att uppföras, ej bleve stadshusliknande höga byggnader eller hyreskaserner
och de friska havsvindarna nog här sörja för tillräcklig ventilation i även
de trångaste passager.

Ett ytterligare skäl för modifierande av nämnda stadgande torde ock
ligga däri, att de samhällen, som här avses, i allmänhet ha stort behov av
att särdeles noga begränsa sina utgifter. Skulle då det område, som ett
sådant samhälle såge sig nödsakat att expropriera, till en så stor del
komma att bestå av breda vägar, så bleve de tvungna att taga så mycket
vidsträcktare mark i anspråk, vilket åter föranledde så mycket större kostnader
i inlösen.»

Vid 1913 års riksdag förelåg till behandling en kungl. proposition
med förslag till ny expropriationslagstiftning. Sedan detta förslag blivit
av lagutskottet med vissa ändringar tillstyrkt, samt kamrarna i princip
godkänt utskottets förslag men i vissa delar stannat i skiljaktiga beslut,
blev ett av lagutskottet framlagt sammanjämkningsförslag av första kammaren
förkastat, i följd varav frågan för nämnda riksdag förfallit.

För ett fortsatt arbete å förevarande synnerligen viktiga lagstiftningsområde
föreligger alltså såsom underlag ett fullständigt utarbetat,
av riksdagen en gång behandlat förslag, som icke redan blivit upphöjt till
lag allenast av den anledning, att meningsskiljaktighet uppstått rörande
ett fåtal må vara ganska viktiga punkter. Med avseende härå har det
varit inom utskottet ifrågasatt att i anledning av herr Lindhagens m. fl.
motion upptaga frågan i hela dess vidd till behandling, därvid utskottet
i första hand skulle inriktat sig på att undersöka, huruvida icke i de omstridda
punkterna en brygga skulle kunna slås mellan de skiljaktiga meningarna
och ett förslag framläggas, som hade utsikt att vinna båda kamrarnas
bifall. Den stora arbetsbörda, som under innevarande riksdag påvilat
lagutskottet särskilt till följd därav att omfattande lagförslag, vilka
bort av utskottet i första hand behandlas, genom kungl. propositioner
förelagts riksdagen, har emellertid föranlett, att nu föreliggande ämne
icke kunnat av utskottet upptagas för än så sent under riksdagen, att
nödig tid till en genomgående undersökning och bearbetning av detsamma
icke stått utskottet till buds. Tvivelsutan skulle dessutom, i det läge

Utskottet.
Herr Lindhagens
in. fl.
motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

Hr Olssons i
Blädinge
m. fl. motion.

frågan kommit, de bästa utsikterna till dess lösning vara att vinna genom
ett förnyat regeringsinitiativ. Redan sistlidna riksdags lagutskott gav ock
uttryck åt sin förvissning, att ett dylikt vore att inom närmaste framtid
förvänta. Visserligen hava förhoppningarna härom ännu icke blivit infriade.
Men utskottet finner sig likväl av anförda skäl förhindrat att nu
tillmötesgå den i herr Lindhagens m. fl. motion framförda önskan om
framläggande av förslag till fullständig ny expropriationslagstiftning.

Vad därefter angår herr Lindhagens m. fl. förslag om antagande av
en provisorisk lag om expropriation för vissa sociala ändamål, så har
samma krav varit framfört i en vid 1914 års senare riksdag av samma
motionärer väckt motion. I det utlåtande, som lagutskottet vid sistnämnda
riksdag avgav i anledning av berörda motion, yttrade utskottet bland annat
följande:

»Av den behandling, som vid 1913 års riksdag ägnades frågan om antagande
av en fullständigt omarbetad expropriationslagstiftning, torde med full
tydlighet hava framgått, att icke någon som helst meningsskiljaktighet förefinnes
angående behovet av en dylik lagstiftning och önskvärdheten av dess snara genomförande,
ehuru enighet mellan kamrarna icke kunde vinnas rörande vissa av
det då föreliggande förslagets särskilda bestämmelser. Enligt utskottets förmenande
kan det ej heller vara tvivel underkastat, att frågan i hela dess vidd inom
kort tid åter kommer att underställas riksdagens prövning, helst ett fullständigt
utarbetat och av riksdagens båda kamrar i väsentliga delar godkänt förslag finnes
att tillgå såsom underlag för det fortsatta lagarbetet på ifrågavarande område.
Med hänsyn till det läge, vari frågan sålunda befinner sig, kan det enligt utskottets
uppfattning icke anses lämpligt att, på sätt motionärerna i första rummet
yrkat, nu till provisoriskt ordnande upptaga de omfattande och svårlösta
spörsmål, som falla inom området för den s. k. sociala expropriationen. Vissa av
dessa spörsmål ingå i den allmänna expropriationslagstiftningen och komma att
där behandlas. Härtill kommer, att sistlidet års riksdag i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhållit om framläggande för riksdagen snarast möjligt av förslag i syfte
att medelst stadgande om lösningsrätt bereda ägare av byggnader å ofri grund
en mera tryggad ställning. Innan den allmänna expropriationslagstiftningen blivit
slutförd och de frågor, som i sammanhang därmed ligga under Kungl. Maj:ts
prövning, vunnit sin lösning, lärer det knappast vara lämpligt eller ens möjligt
att till bedömande upptaga, huruvida och i vad mån de syftemål, som motionärerna
därutöver vilja vinna med sitt förslag om social expropriation, lämpligen må
på sådant sätt tillgodoses.»

De skål, som sålunda i fjol anfördes för ett avböjande av herr Lindhagens
m. fl. förslag i nu ifrågavarande del, synas utskottet fortfarande
äga giltighet, och utskottet har sålunda icke kunnat biträda samma förslag.

Beträffande den av herr Olsson i Blädinge m. fl. väckta motionen
finner utskottet visserligen syftet med densamma synnerligen behjärtans -

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

värt. Utskottet hyser emellertid den uppfattningen, att åtskilliga svårigheter
skulle möta mot att ur den allmänna expropriationslagstiftningen
utbryta och särskilt för sig behandla frågan om expropriation för åstadkommande
av tryggade bostadsförhållanden inom bebyggt område vid
järnvägsstation, hamnplats, fiskläge eller annan ort med större sammanträngd
befolkning, varförutom jämväl beträffande sådan expropriation i
vissa detaljfrågor råda meningsskiljaktigheter, som torde vara svåra att i
ärendets nuvarande skede utjämna. Med anledning härav har utskottet
icke heller ansett sig böra tillstyrka riksdagen att i anledning av nu ifrågavarande
motion vidtaga någon åtgärd.

Vad slutligen angår den av herrar Hellberg och Rydholm väckta
motionen, så avser densamma till en början att genom ändring i expropriationsförordningen
bereda tillfälle till sådan ökning i område för bebyggande,
som må krävas för tillgodoseende av behovet av nya byggnadsplatser
vid hamnplats, fiskläge, järnvägsstation eller annan å landsbygden
belägen ort med sammanträngd befolkning.

Det synes emellertid utskottet, som skulle redan i nu gällande lagstiftning
lämplig och tillräcklig utväg vara anvisad för tillgodoseende av
det behov, som motionärerna framföra. Enligt 36 § i lag angående stadsplan
och tomtindelning äger Konungen förordna, att sagda lag skall äga motsvarande
tillämpning för hamnplats, fiskläge eller annan ort med större
sammanträngd befolkning. Vid utläggande av dylik stadsplan lärer hinder
icke möta mot att utsträcka densamma över hela det område, som
kan finnas för bebyggande erforderligt, oavsett om den mark, som sålunda
lägges under stadsplan, tillhör samhället eller enskild jordägare. Likaså
lärer hinder ej möta att utsträcka redan fastställd stadsplan över angränsande
mark, som för samhällets fortsatta utveckling kan finnas nödig.
Sedan dylik stadsplan blivit av Kungl. Maj:t fastställd inträder jämlikt 10 § i
förenämnda lag rätt för samhället att, med Konungens medgivande, expropriationsvis
förvärva i stadsplanen intagen mark, även sådan som är utlagd
till tomtområde, där marken icke annorledes kan på skäliga villkor
förvärvas för bebyggande. Vid dessa förhållanden finner utskottet anledning
icke föreligga att i anledning av nu ifrågavarande motionsvis framförda
yrkande tillstyrka någon riksdagens åtgärd.

Herrar Hellberg och Rydholm hava ävenledes krävt ändring i byggnadsstadgan
för rikets städer i syfte att denna stadgas bestämmelser om
bredden å gata måtte mildras ifråga om sådana orter, som i motionen avses.
Motionärerna önska att medgivande skall lämnas att inom dylika
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 39 käft. {Nr 46). 4

Herrar
Hellbergs
och Rydholms

motion.

26 Lagutskottets utlåtande Nr 46.

orter utlägga vägar till mindre bredd än som nu finnes i byggnadsstadgan
föreskrivet.

Nu gällande byggnadsstadga är föremål för revision inom vederbörande
statsdepartement och förslag till nya bestämmelser i detta ämne
föreligger i ett den 20 mars 1909 av särskilda kommittérade avgivet förslag
till byggnadsstadga för riket. Då i detta förslag (§ 12) finnas intagna
bestämmelser, som synas ägnade att i önskvärd omfattning tillgodose,
vad motionärerna i nu ifrågavarande hänseende begärt, finner utskottet ej
heller skäl att i anledning av motionen i denna del tillstyrka någon riksdagens
åtgärd.

Med anledning av vad sålunda anförts får utskottet hemställa:

a) att herr Lindhagens m. fl. ovan omförmälda motion
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

b) att herr Olssons i Blädinge m. fl. motion icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

c) att herrar Hellbergs och Rydholms motion icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 maj 1915.

På lagutskottets vägnar:
ALBERT PETERSSON.

Reservationer:

dels av herr Petersson i Lidingö villastad, som med instämmande
av herrar greve Spens, Pettersson i Bjälbo och Gustafsson i Örebro, anfört:

»Det i herrar Olssons i Blädinge m. fl. motion framförda kravet på
lagstiftning, som möjliggör ett ordnande expropriation svis av bostadsförhållandena
inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats, fiskläge
eller annan ort med större sammanträngd befolkning, synes mig vara så
trängande, att utskottet ej bort ställa sig avvisande mot detsamma. Någon
avsevärd svårighet att nu direkt åstadkomma en dylik lagstiftning före -

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

ligger ej heller med hänsyn till det underlag, som tillgängligt finnes i det vid
1913 års riksdag behandlade förslaget till ny expropriationslagstiftning.
Det är en jämförelsevis enkel sak att ur det då framlagda och av riksdagen
i väsentliga delar godkända förslaget utbryta, vad som rör nu ifrågavarande
expropriation. De meningsskiljaktigheter som i denna del yppats
beträffande vissa detaljfrågor, äro ej heller av den betydenhet, att samförstånd
därom bort vara uteslutet. Jag har alltså ansett och yrkat, att
utskottet i anledning av herr Olssons i Blädinge in. fl. motion bort tillstyrka
riksdagen att för sin del antaga följande:

Lag

innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående jords eller
lägenhets avstående för allmänt behov.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Prövar Konungen nödigt, att mark inom bebyggt område vid järnvägsstation,
hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd
befolkning skall avstås för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden,
skall vad i förordningen den 14 april 1866 angående jords eller
lägenhets avstående för allmänt behov stadgas äga motsvarande tillämpning.

2 §•

Rätt att fordra marks avstående för ändamål, som i 1 § avses, må,
om den ej skall utövas av kronan, icke beviljas annan än kommun eller
municipalsainhälle, inom vars område marken är belägen.

3 §•

Har mark, varå boningshus uppförts av annan än markens ägare,
avståtts för ändamål, som i 1 § avses, vare nya ägaren pliktig att till
varje husägare, som det begär, försälja eller upplåta det till hans hus
hörande område med den jämkning, som kan erfordras för genomförande
av stadsplan och tomtindelning.

Sådant område vare husägaren berättigad köpa för en köpeskilling
motsvarande den för området utgivna ersättningen och å området belöpande
del av den undersöknings- och rättegångskostnad, som förorsakats

Lagutskottets utlåtande Nr 46''.

av frågan om markens avstående, jämte fem procent årlig ränta från det
ersättningen eller kostnaden utgavs; har husägaren, efter det marken avståtts,
innehaft området på grund av honom förut tillkommande besittningsrätt,
varde avgiften härför avräknad från köpeskillingen. Vill husägaren
ej köpa, och upplåtes, där så ske kan, området till honom med
tomträtt, varde avgiften för den upplåtelse, som först ägt rum, beräknad
efter den för försäljning angivna grund. Tvist om vad husägaren sålunda
har att erlägga varde prövad i den ordning, som stadgas i gällande lag
om skiljemän.

Vad sålunda är stadgat äge ej tillämpning, med mindre husägaren
inom två år från det marken avståtts hos markägaren gör framställning
om försäljning eller upplåtande av området.

Markens avstående medföre ej förändring i den husägaren förut tillkommande
besittningsrätt till området, utan vare, om försäljning eller
upplåtelse ej kommer till stånd, husägaren berättigad att under den tid,
som för nämnda rätt kan återstå, fortfarande åtnjuta densamma mot fullgörande
av de därför stadgade villkor.»

dels av herrar Lindhagen, Persson i Norrköping och Svensson i Eskilstuna,
vilka anfört:

»Med åberopande av motiven till ovan intagna motion inom andra
kammaren, nr 124, och, då utskottet ansett sig förhindrat att på sätt i motionen
i första hand yrkats framlägga förslag till en definitiv ny expropriationslagstiftning,
få vi falla tillbaka på motionens alternativa yrkanden
och således hemställa,

I:o att riksdagen ville anhålla att Kungl. Maj:t
måtte till nästa riksdag framlägga definitivt förslag till
dels en allmän expropriationslag och dels en lag om
social expropriation, den senare innefattande bestämmelser
om expropriation i erforderliga fall av jord från
fastigheter av i motionen angivet slag för att bereda

1) torpare, bolagsarrendatorer och andra på liknande
sätt beroende jordbrukare tryggad förfoganderätt
över jordbruket med erforderlig skog, odlingsmark, bete
eller annat nödigt tillbehör;

2) den jordlösa obemedlade befolkningen jord med
nödigt tillbehör till nya jordbruk;

3) innehavare av egna hus på ofri grund tryggad
rätt till själva marken; och

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

2!)

4) synnerligast deri mindre bemedlade befolkningen
erforderlig tillgång på tomtmark för bostadsändamål.

2:o) att riksdagen i anledning av det för många
föreliggande nödläge, som ej medger uppskov, ville i
avvaktan på en definitiv lagstiftning för sin del antaga
den provisoriska lag om expropriation av jord för ovannämnda
sociala ändamål, som i motionen föreslagits.»

dels av herr Lindhagen, som beträffande första punkten i herrar
Hellbergs och Rydholms motion, vars syfte enligt reservantens uppfattning
ingalunda vore behörigen eller tillräckligt tillgodosedd genom utskottets
hänvisning till stadsplanelagen, hemställt

»att riksdagen måtte anhålla att Kungl. Maj:t vid
övervägande av frågan om ny expropriationslagstiftning
även måtte taga hänsyn till angelägenheten att det i
motionen framhållna önskemålet kunde på ett effektivt
sätt tillgodoses.»

dels av herr Trana i fråga om utskottets motivering i vad den avsåge
herr Olssons i Blädinge in. fl. motion ;

dels av herr Alexander sm, som ansett, att utskottet bort upptaga
förevarande lagstiftning i sin helhet till behandling;

dels ock av herrar Stärner och Pettersson i Södertälje, vilka hemställt:

»att riksdagen måtte i anledning av herr Lindhagens
motion och på de av utskottet anförda skäl i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag till lag
om expropriation.»