Lagutskottets utlåtande Nr 38 (Utlåtande 1914:LU38 - b Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Nr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 22 september 1914 kl. 1,30 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om förhindrande av oskälig prisstegring
å vissa varor vid krig eller krigsfara, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Söderbergh,* Gezelius,
greve Lagerhjelke, Johanson i Valared,* Knut Larsson,* L.
Olsson i Hof, greve Spens, Hult,* Pettersson i Södertälje, Pettersson
i Bjälbo,* Schotte, Olsson i Broberg,* Persson i Norrköping och
Olsson i See.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 26 augusti 1914 dagtecknad proposition, nr 277,
vilken blivit hänvisad till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till lag om förhindrande
av oskälig prisstegring å vissa varor vid krig eller krigsfara.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling
förehaft tre i anledning av propositionen inom andra kammaren väckta
motioner, nr 273 av herr Karl Hildebrand, nr 274 av herrar Carl Lindhagen
och Rickard Sandler samt nr 275 av herr Emil Molin i Dombäcksmark,
med vilken sistnämnde herr G. F. Lundgren i Björna förklarat
sig instämma.

Beträffande de skäl, som huvudsakligen föranlett förevarande lagförslags
framläggande för riksdagen, har föredragande departementschefen
till statsrådsprotokollet den 15 augusti 1914 anfört:

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 saml. 38 käft. (Nr 38).

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

»Redan förut har inför Eders Kungl. Maj:t ornförmälts att det under
nuvarande kritiska förhållanden måhända kan bliva nödvändigt att vidtaga
särskilda åtgärder för reglering av livsmedelsprisen; och en liknande nödvändighet
torde kunna göra sig gällande i fråga om prisen å vissa andra
förnödenheter. För en dylik reglering lärer stöd av lag vara erforderligt,
och klok försiktighet synes därför påkalla, att innan den nu samlade riksdagen
åtskiljes, dess medverkan begäres till att åstadkomma lagstadganden,
genom vilka Kungl. Maj:t bemyndigas att vidtaga behövliga åtgärder för
nämnda ändamål. Det ''torde, om denna lagstiftnings syfte skall vinnas,
icke kunna undvikas, att densamma kommer att i viss mån vila på grundsatser,
som man i vanliga fall icke skulle vilja se tillämpade. Utomordentliga
förhållanden kunna kräva säregna hjälpmedel.

Då även i framtiden vid krig eller krigsfara kan bliva erforderligt
att äga tillgång till en sådan lag som den jag nu ämnar föreslå, synes
det icke vara lämpligt att giva denna lag endast provisorisk giltighet.
Däremot ligger det i sakens natur, att de åtgärder, till vilka Kungl. Maj:t
genom lagen erhåller bemyndigande, icke skola kunna förekomma annat
än vid krig eller krigsfara och för så lång tid, som det av kriget eller
krigsfaran föranledda behovet fortfar. Blott under dylika kritiska tider
skall alltså lagen kunna tillämpas.»

I fråga om de skäl, som i övrigt ligga till grund för Kungl. Maj:ts
förslag, får utskottet hänvisa till den kungl. propositionen.

över de yrkanden om ändring i vissa delar av Kungl. Maj:ts förslag,
som innefattas uti de i ämnet väckta motionerna, kommer utskottet att avgiva
yttrande i samband med de särskilda bestämmelser i lagförslaget, som
motionerna avse.

På de av föredragande departementschefen och lagrådet anförda skäl
har utskottet funnit lagbestämmelser för det ändamål, som med förevarande
förslag avses, vara erforderliga. På grund härav och då utskottet vid
granskning av förslaget funnit detsamma vara av beskaffenhet att kunna
läggas till grund för lagstiftning i ämnet, har utskottet ansett sig böra
tillstyrka, att förslaget med här nedan angivna ändringar må vinna riksdagens
godkännande.

1 §•

Beträffande denna § har herr Hildebrand i den av honom väckta
motionen föreslagit, att till första stycket måtte fogas ett tillägg av följande
lydelse: »Sådan av Konungen förordnad prisbestämning träder ur

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

kraft en månad efter prissättningen, försåvitt ej Konungen dessförinnan
ånyo fastställt samma eller förordnat om annat högsta pris.»

Till stöd för detta sitt yrkande har herr Hildebrand anfört:

»Fastställande av maximipriser berör en av de ömtåligaste frågorna
i det ekonomiska livet, och missgrepp därvid kunna bliva synnerligen
betänkliga. Under krig eller krigsfara kunna lätt krafter göra sig gällande
i prisstegrande riktning av sådan intensitet, att en uppåtgående
prisrörelse å varor kan vara nödvändig, försåvitt icke hela prisstegringens
börda skall påvila varuproducenterna; jag vill som exempel
nämna eventuell nedgång av penningens köpkraft. Någon garanti synes
mig nödvändig för att fastställda maximipriser icke komma att för länge
bli stående utan ingående granskning.»

Såsom den av motionären åberopade motiveringen utvisar, avses med
det av honom föreslagna tillägget till förevarande § att med hänsyn till
de täta och hastiga växlingar, som under här avsedda tidsförhållanden
otvivelaktigt kunna emotses på det ekonomiska området, genom en uttrycklig
lagbestämmelse förebygga, att en i enlighet med bestämmelserna
i denna lag fastställd prissättning komme att kvarstå såsom gällande
under längre tid ån som vore lämpligt eller nödigt. Ehuru utskottet
till fullo delar motionärens uppfattning om angelägenheten av att en dylik
prisbestämning så nära och snabbt som möjligt lämpas efter inträdande
förändringar i det ekonomiska läget, har utskottet likväl icke ansett nödigt
förorda motionärens förslag. Enligt utskottets förmenande kan det näm Ö

ligen med visshet förväntas, att Kungl. Maj:t vid utövningen av den
grannlaga befogenheten att fastställa ifrågavarande priser kommer«att
ägna en noggrann och oavlåtlig uppmärksamhet åt förhållandena å varumarknaden
och att med behörig hänsyn till de på prisbildningen inverkande
faktorerna vidtaga de ändringar i redan fastställda taxor, som kunna
vara erforderliga. Av lagrådets yttrande beträffande ifrågavarande stadgande
och den jämkning, som förslaget med anledning därav undergått,
synes ock framgå, att vid det slutliga avfattandet av förevarande bestämmelse
nu berörda synpunkt vunnit vederbörligt beaktande. Vid sådant
förhållande har utskottet icke kunnat finna det av motionären föreslagna
stadgandet, vartill för övrigt motsvarighet saknas i den utländska lagstiftningen
å detta område, vara av behovet påkallat för vinnande av det
av motionären angivna syftet.

3 §•

Herrar Lindhagen och Sandler hava i den av dem i ämnet väckta
motionen hemställt, att i nu förevarande lag måtte upptagas en bestäm -

4 Lagutskottets utlåtande Nr 38.

inelse i det huvudsakliga syfte, som innefattas uti 3 § i det till lagrådet
remitterade förslaget.

Det av motionärerna åsyftade stadgandet i sistnämnda förslag hade
följande lydelse:

»3 §■

Är vid krig eller krigsfara vara, som i 1 § sägs, att tillgå endast
i så begränsad myckenhet, att genom fri föryttring eller förbrukning av
varan kan uppstå betydande svårighet att tillgodose behov av synnerlig
vikt, vare innehavare av sådan vara pliktig att, om Konungen så förordnar,
avstå varan till kronan mot lösen, som, där enligt 1 § för varan fastställts
visst högsta pris, skall motsvara detta pris och i annat fall skall utgå
efter de grunder, som i lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för
kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov äro
stadgade för bestämmande av fordringsbeloppen för utgjorda rekvisitioner.

Sådan lösen skall bestämmas av kommission, varom i nämnda lag
förmäles, och skall angående sätt och tid för lösens erläggande gälla vad
i samma lag stadgas om likvid för fullgjord rekvisition.»

Sedan föredragande departementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet
för den 15 augusti 1914 motiverat den i 2 § av det remitterade
lagförslaget upptagna bestämmelse, som motsvarar 2 § i det för
riksdagen framlagda förslaget och går ut på att, i den mån tillgång å
viktiga förnödenheter finnes, ställa dem till allmänhetens förfogande för
skäligt pris, har han till grund för nyss återgivna 3 § i det till lagrådet
remitterade förslaget anfört följande:

»Beträffande nämnda förnödenheter av särskild vikt är det, jämte
den nu berörda synpunkten att de böra hållas allmänheten till hända för
skäligt, pris, även en annan synpunkt, som kräver beaktande. Vid krig
eller krigsfara kan lätt inträffa, att det inom landet befintliga förrådet av
dessa varor är knappt, och att den tillförsel från utlandet, som kan erfordras
för förrådets ökande eller förnyande, icke alls eller endast med
svårighet och i ringa omfattning kan åstadkommas. Produktionen inom
landet kan ock hämmas genom arbetskrafters användande för försvarsändamål
eller av andra anledningar. Det kan därför bliva önskvärt att
reglera föryttringen och förbrukningen av varorna, så att desamma må
komma till användning för de ändamål, som framför andra måste fyllas.
Detta syfte, för ■ vars tillgodoseende det kan vara nödvändigt att hindra,
i stället för att befrämja, varors försäljning för ändamål, som i och för
sig äro fullt berättigade, står i viss mån såsom motsats till det förut berörda.
Men även detta andra syfte kan erhålla synnerlig betydelse.

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Det lär på goda grunder antagas, att de nu i enskild ägo inom
landet varande förråden särskilt av stenkol och bensin icke äro större, än
att all möjlig sparsamhet och urskillning måste iakttagas för att de skola,
i händelse av den nuvarande situationens utsträckande över någon längre
tid, förslå till fyllande av de viktigaste behoven. I fråga om andra slag av
förenäinnda förnödenheter torde, såvitt nu är bekant, så starka skäl för
konsumtionens reglering icke föreligga, men för betryggande av det allmänna
bästa torde dock vara välbetänkt att tillförsäkra Kungl. Maj:t befogenhet
till sådan reglering i fråga om samtliga de varor, för vilka, enligt vad
förut anförts, vid oskälig prisstegring maximipris bör kunna fastställas.

I den mån reglering av varas föryttrande och förbrukning visar sig
nödvändig, torde den lämpligast och med minsta olägenhet för varans
innehavare äga rum på det sätt, att befintliga förråd av varan i erforderlig
omfattning inlösas av kronan för att därefter, enligt vad Kungl. Magt
bestämmer, användas till de ändamål, för vilka inlösen skett. Företrädes
ett sådant ändamål av annan än statsverket, bör varan för skäligt pris
ställas till hans förfogande för ändamålet.

Den ^lösningsrätt, som sålunda torde böra tillerkännas kronan,
innebär till sitt begrepp en utvidgning av expropriationsinstitutet till
vissa nya ändamål och till vissa slag av lös egendom. Den äger ock,
såvitt angår försvarsväsendet, nära motsvarighet i vad som finnes stadgat
i lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda
att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov. Inlösningsförfarandet
torde lämpligen ordnas i väsentlig överensstämmelse med nämnda lags
föreskrifter. Det synes alltså böra stadgas, att lösen för vara skall bestämmas
av kommissioner, som tillsättas enligt sagda lag, samt att angående
sätt och tid för lösens erläggande skall gälla vad i samma lag är
föreskrivet om likvid för fullgjord rekvisition. Även i fråga om lösens
belopp torde stadgandena i berörda lag böra tillämpas, så snart visst
maximipris icke bestämts för varan; finnes däremot maximipris, synes
inlösen skäligen böra ske till detta pris.»

Beträffande ifrågavarande bestämmelse anförde lagrådet:

»Mot den i 3 § i förslaget upptagna inlösningsrätt möta enligt lagrådets
tanke så stora betänkligheter, att lagrådet icke kan tillstyrka dess
genomförande. Principiellt sett synes ett ingrepp i den enskildes förhållanden
av den omfattning, som bestämmelsen i fråga innebår, icke böra
vara medgivet, med mindre på förhand äro fastslagna de speciella ändamål,
för vilka ingripandet må ske, och dessa otvetydigt finnas vara av den
vikt, att den enskildes rätt måste helt träda tillbaka. Praktiskt taget svnes

o J

C Lagutskottets utlåtande Nr 38.

det föreligga oöverkomliga svårigheter att tillämpa bestämmelsen på ett
tillfredsställande sätt och under garanti för att de enskildes uppoffringar
motsvaras av gemensamt gagn. Något behov av den ifrågasatta vidsträckta
inlösningsrätten för tillgodoseende av de intressen, som synas avsedda,
torde, även om det vore möjligt att genomföra anordningen på ett ändamålsenligt
sätt, knappast vara för handen. För anskaffande av de för
krigsmakten nödiga förråd äro stadganden upptagna i den s._ k. rekvisitionslagen.
Skulle dessa icke vara för sitt avsedda ändamål till fyllest, lärer
erforderlig utvidgning böra göras i nämnda lag. De allmänna inrättningar
såsom järnvägar, sjukhus o. d., för vilkas verksamhet ifrågakomma förnödenheter
erfordras, torde kunna förutsättas hava i vida högre mån än enskilda
på förhand tillförsäkrat sig om tillgång på sådana, och genom maximiprisers
fastställande och framskaffande tvångsvis av befintliga förråd öppnas
utväg för dem att fylla sina behov i görligaste mån. Genom sistberörda
anordning torde ock vara gjort för de enskilda vad göras kan till undanröjande
av möjligen befintliga missförhållanden. Är verkligt nödläge för
handen, exempelvis inom en av fienden innesluten stad, måste visserligen
de enskilda underkasta sig sådana inskränkningar i sin rätt, som här
avses, men deras uppoffringar komma säkerligen att sträcka sig vida längre
ocli de nödiga åtgärderna kunna näppeligen ske i den nu ifrågasatta
ordning.

Skulle emellertid lösningsrätten ifråga anses böra kvarstå, torde i
varje fall från densamma böra undantagas sådana smärre förråd, som för
den enskilde innehavaren själv eller hans hushåll prövas oundgängligen
erforderliga. Ett motsatt förfarande skulle, oavsett de därmed förenade
praktiska olägenheterna, innebära alltför stor stränghet, som icke har sin
motsvarighet i rekvisitionslagen. Vidare synas de föreslagna stadgandena
om lösens bestämmande icke kunna vinna godkännande. Enligt förslaget
skulle, om man bortser från de fall, då maximipris för varan fastställts,
lösen utgå efter de grunder, som i rekvisitionslagen äro stadgade i fråga
om betalning för utgjorda rekvisitioner. Detta innebär, att lösensbeloppet
skulle utgå i vissa fall efter markegångstaxa och i andra fall efter särskild
för krigsskådeplats upprättad taxa samt, där dessa taxor icke upptaga pris
på varan, efter gångbart pris enligt bestämmande av den i rekvisitionslagen
omförmälda kommissionen. Vid en inlösen av varor under de förhållanden
och i den omfattning, varom här är fråga, skulle en tillämpning
av dessa taxor uppenbarligen i många fall medföra orättvisa resultat.
Lämpligast torde vara att stadga, att de inlösta varorna skola ersättas med
fulla värdet och att detta bestämmes av kommissionen. • För den händelse
tillämpning av maximipris eller i fastställda taxor upptagna pris bibehålies.

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

synes obehövligt att, såsom i förslaget skett, i motsats till vad i rekvisitionslagen
stadgas, låta kommissionen i första hand taga befattning med
lösens bestämmande i de fall, då sådana pris skola gälla.»

Vid ärendets förnyade behandling inför Kung]. Maj:t i statsrådet
den 26 augusti 1914 anförde föredragande departementschefen i anledning
av lagrådets yttrande i denna del följande:

»I fråga om behovet av sådan inlösningsrätt, som enligt 3 § i det
remitterade förslaget skulle tillförsäkras kronan, hava i viss mån ändrade
förhållanden inträtt, sedan jag inför Eders Kungl. Maj:t föredrog berörda
förslag. Det lär nu finnas utsikt till att medelst införsel från utlandet
tillgången å vissa varor, som företrädesvis avsågos med bestämmelserna i
sagda §, skall kunna väsentligt ökas, samt att såväl härigenom som genom
andra åtgärder faran för brist å dylika varor skall kunna tillsvidare undanröjas
eller åtminstone i hög grad förminskas. Med hänsyn härtill torde
knappast finnas tillräckliga skäl att vidhålla förslaget i denna del.

Då jag av nämnda anledning finner mig höra hemställa, att 3 §
må utgå ur förslaget, synes något yttrande över de grunder, på vilka lagrådet
avstyrkt bestämmelserna i samma §, icke erfordras från min sida.»

Vid behandling av förevarande spörsmål har utskottet för sin del funnit
de av departementschefen i hans yttrande till statsrådsprotokollet den
15 augusti 1914 anförda skälen för ifrågavarande stadgandes upptagande i
lagen synnerligen vägande. Även om de av lagrådet däremot uttalade
betänkligheter utan tvivel måste anses beaktansvärda, synas de dock
icke innefatta tillräcklig grund för uteslutande ur lagen av bestämmelser
i nu ifrågavarande syfte. Den av departementschen i sådant hänseende
åberopade omständigheten, att omedelbart behov av ett dylikt stadgande
icke för närvarande synes föreligga, kan efter utskottets uppfattning icke
tillmätas avgörande betydelse. Fastmera synes det utskottet vara av vikt,
att lagen icke är i saknad av även sådana föreskrifter, vilkas tillämpning
visserligen kan ifrågakomma endast under ett av ytterligt kritiska förhållanden
framkallat undantagsläge, men vilka dock för ett sådant läge äro
behövliga. I likhet med herrar Lindhagen och Sandler har utskottet därför
ansett en bestämmelse om inlösningsrätt av här ifrågavarande slag
böra upptagas i lagen.

Därvid har emellertid utskottet i anledning av lagrådets yttrande
över motsvarande stadgande i det till lagrådet remitterade förslaget
ansett vissa modifikationer i stadgandet böra vidtagas. Från ifrågavarande
bestämmelses tillämpning synes sålunda undantag böra göras för

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

sådana förråd, som för enskild innehavare eller hans hushåll prövas oundgängligen
erforderliga. Vidare har utskottet ansett lösen för en vara böra
utgå efter varans fulla värde.

Förutom den förskjutning i paragrafföljden, som föranledes av upptagandet
i lagen av nu omförmälta stadgande såsom särskild paragraf,
lärer av utskottets förslag i denna del jämväl böra följa, såväl att lagens
rubrik återföres till den lydelse, som den hade i det remitterade förslaget,
nämligen »lag om förfogande över vissa varor vid krig eller krigsfara», som
att 4 § i det för riksdagen framlagda förslaget utvidgas till huvudsaklig
överensstämmelse med 5 § i det remitterade förslaget.

4 § (3 § i Ivungl. Maj:ts förslag).

I fråga om denna § har herr Molin i Dombäcksmark i sin ovanberörda
motion hemställt, att §:n måtte erhålla följande lydelse:

»Den som, sedan visst högsta pris för vara blivit enligt 1 § fastställt,
håller varan till salu för högre pris, eller vid förfrågan av Konungens
befallningshavande eller enligt dess uppdrag av kronobejänt söker vilseleda
beträffande sitt innehav av varan eller dennas myckenhet, straffes med
böter från och med fem till och med tiotusen kronor. Adöinda böter
skola tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skall
förvandling ske enligt allmänna strafflagen.»

I samma motion och i anslutning till sitt berörda förslag med avseende
å avfattningen av förevarande § har herr Molin tillika hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes vidtaga lämpliga åtgärder för ett snabbt och effektivt kungörande
av nu ifrågavarande lag ävensom de kungl. förordningar, som av sagda
lag kunna föranledas.

Till stöd för sin nämnda framställning har herr Molin anfört:

»I Kungl. Maj:ts proposition nr 277 med förslag till lag om förhindrande
av oskälig prisstegring å vissa varor vid krig eller krigsfara har
enligt mitt förmenande en princip godtagits, som hittills aldrig kommit i
tillämpning, nämligen att vetskap om lagens tillvaro endast förutsätter straffbarhet
för den, som överträder densamma. Hittills har vid lagstiftning
alltid gällt grundsatsen att obekantskap med lagens föreskrifter ej befriar
från straff. Något bärande skäl att befria dem, som påstå sig vara okunniga
om lagens föreskrifter i detta speciella fall, synes mig icke föreligga.
Tvärtom tala alla skäl för att lagens hela stränghet bör drabba dem, som
i kristider söka passa tillfället att tillskansa sig oskäliga vinster. Varje

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

försök i den vägen förutsätter att uppskörtaren saknar allmänmänskliga
och moraliska grundsatser och att han vet att kristid är inne. Ingen, som
är i färd med att uppskruva priser på förnödenheter, lärer vara okunnig
om de förhållanden, som för honom skulle möjliggöra uppskörtning. Att
låta en sådan gå fri från straff blott därför, att han måhända kan låtsa
sig vara i obekantskap med lagens föreskrifter, synes mig ej vara annat än
att på ett oförtjänt och rättsvidrigt sätt premiera girigheten, knipslugheten
och den låtsade eller verkliga okunnigheten i förening.

På grund härav tillåter jag mig framställa ett förslag till ändrad
lydelse av 3:e paragrafen, varigenom vetskapen om lagen ej får utgöra förutsättning
för lagens tillämpning.

Förslaget att låta den oriktiga principen om vetskap om lagens förekomst
spela roll vid lagens tillämpning torde bero därpå, att någon fullt
tillfredsställande utväg ej funnits att få lagen och de förordningar, som
därav framdeles kunna föranledas, på ett effektivt sätt kungjorda. Det
synes mig dock som bestämmelsernas publicering i föreliggande fall borde
kunna ske på kraftigare och mera effektivt sätt än vad fallet är med andra
lagars och förordningars kungörande. Ett sätt vore att vederbörande kronobetjäning
ålades att inom orterna å i ögonen fallande platser anslå lagen
och därav föranledda förordningar. Statsrådsprotokoll i ärendet borde
offentliggöras och meddelas pressen, som nog lärer sörja för att besluten
bliva bekanta, och det på ett sätt som borde omöjliggöra för moraliskt
mindre väl avbalanserade individer att spela okunniga och under okunnighetens
täckmantel straffritt håva in oskäliga vinsten

Uti det till lagrådet remitterade förslaget hade förevarande bestämmelse
den lydelse, som nu förordas i den av herr Molin väckta motionen.
Emot det sålunda föreslagna stadgandet anmärkte lagrådet, att saluhållande
av vara till högre pris än det av Konungen fastställda icke torde
böra anses straffbart med mindre säljaren ägde kännedom om Konungens
förordnande. Med anledning av denna lagrådets erinran erhöll förslaget
därefter den avfattning, som föreslagits i den kungl. propositionen.

På sätt herr Molin i sin motion erinrat, är det inom straffrätten
en vedertagen grundsats, att obekantskap om gällande lag icke länder
till befrielse från straff för överträdelse av densamma. För att lagens
straffbestämmelse skall träda i tillämpning, erfordras emellertid f nu
förevarande fall, att Konungen med stöd av det givna bemyndigandet
förordnat om maximipris å viss vara. Det ligger i sakens natur, att
ett dylikt förordnande kommer att kungöras på ett så effektivt sätt,

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 38 käft. (Nr 38).

20 Lagutskottets utlåtande Nr 38.

att det under förhandenvarande förhållanden måste antagas . i regel
komma till deras kännedom, som hava att ställa sig detsamma till efterrättelse.
Ett uttalande i lagen därom, att vetskap om förordnad prissättning
erfordras för att straffskyldighet skall inträda, om det fastställda
priset överskrides, lärer alltså ingalunda hava den verkan, att ett naket bestridande
av dylik vetskap föranleder straffrihet. Vad angår sådana personer,
som i främsta rummet avses i lagen, nämligen sådana, som yrkesmässigt
eller eljest i större omfattning försälja varor, om vilka här är
fråga, lärer en så stark presumtion om vetskap rörande kungjorda prisbestämningar
få anses föreligga, att ett bestridande av dylik vetskap ej
anses förtjäna tilltro, med mindre särskilda omständigheter föreligga, som
göra bestridandet sannolikt. Men skulle åter sadana oinständighetei kunna
i något visst fall förebringas, kan det ej vara skäligt eller rita ligt att
det oaktat ådöma straff för överskriden prissättning eller annat i 4 § avsett
förfarande. Särskilt stötande skulle det verka, om straff komme att
drabba en person, exempelvis en lantman ute i landet, vilken endast tillfälligtvis
föryttrat en vara och därvid kommit att för densamma betinga
sig högre pris än det medgivna, om förhållandena giva vid handen, att han
icke varit underkunnig om prissättningen. Om, såsom antagligen kommer
att bliva fallet under de ovanliga förhållanden, då förevarande lag skall
träda i tillämpning, utfärdade taxor med korta mellantider underkastas
mer eller mindre omfattande ändringar, lärer det knappast kunna undvikas,
att fall inträffa, då vetskap om prissättningen ej kan utan vidare
antagas vara för handen. Utskottet finner alltså det kungl. förslaget i
denna del vara välbetänkt och kan förty icke förorda motionärens ifrågavarande
framställning.

Vid sådant förhållande finner utskottet icke heller skal förorda den
i herr Molins motion ytterligare gjorda hemställan, att riksdagen skulle
genom skrivelse påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet för angelägenheten
av att förevarande lag och de förordnanden, som i kraft av densamma
kunna bliva av Kungl. Maj:t utfärdade, måtte på ett snabbt och effektivt
sätt kungöras till allmän kännedom. Ett dylikt kungörande är otvivelaktigt,
såsom motionären anfört, av synnerlig vikt, men utskottet anser, såsom
ovan uttalats, det ligga i sakens natur, att Kungl. Maj:t,. utan någon
erinran från riksdagens sida, kommer att i detta hänseende vidtaga de åtgärder,
som finnas ändamålsenliga.

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

5 § (4 § i Kungl. Maj:ts förslag).

Beträffande den ändring, som av utskottet föreslagits i fråga om
denna paragraf, får utskottet hänvisa till vad ovan anförts under 3 § i
utskottets förslag.

Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,

l:o) att riksdagen, med förklarande, att det i
Kungl. Maj:ts förevarande proposition innefattade förslag
till lag om förhindrande av oskälig prisstegring å
vissa varor vid krig eller krigsfara icke kunnat av riksdagen
i oförändrat skick godkännas, i anledning av
samma proposition samt herrar Lindhagens och Sandlers
ifrågavarande motion, men med avslag å herrar Hildebrands
och Molins i ämnet väckta motioner må för sin
sin del antaga följande

Kungl. Maj.is förslag: Utskottets förslag:

Lag Lag

om förhindrande ay oskälig prisstegring- å om förfogande över vissa varor vid krig
vissa varor vid krig eller krigsfara. eller krigsfara.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Finnes vid krig eller krigsfara, att inom hela landet eller någon del
därav pris å livsmedel, foder för kreatur, vara, som är avsedd att genom
sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvara eller annan
dylik förnödenhet stegras väsentligt högre än förhållandena påkalla, äge
Konungen, där så prövas nödigt, i erforderlig omfattning förordna, att vid
frivillig försäljning av sådan vara skäligt, av Konungen bestämt pris ej
må överstigas.

Högsta priset å vara må, ändå att varans beskaffenhet är lika, bestämmas
olika för särskilda delar av landet, så ock för olika slag av handel.

Från förordnande, som ovan sägs, må Konungen medgiva de undantag,
som kunna prövas skäliga.

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

2 §•

Vägrar den, som i avsevärd myckenhet innehar någon för honom
eller hans hushåll eller för annan av honom idkad näring än handel
uppenbarligen ej behövlig vara, för vilken gäller enligt 1 § fastställt
högsta pris, att sälja varan till sådant pris, och finnes varans försäljning
vara erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik vara, äge
Konungens befallningshavande låta för innehavarens räkning och på hans
bekostnad sälja varan till det fastställda priset.

Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning, där borgenär
såsom pant eller eljest under panträtt innehar vara, som i första stycket
avses, eller har rätt att kvarhålla sådan vara såsom säkerhet för sin fordran;
och njute borgenären rätt till betalning ur köpeskillingen.

Konungens befallningshavandes beslut om varas försäljning skall gå
i verkställighet, ändå att det överklagas.

3 §•

År vid krig eller krigsfara vara,
som i 1 § sägs, att tillgå endast i
så begränsad myckenhet, att genom
fri föryttring eller förbrukning av
varan kan uppstå betydande svårighet
att tillgodose behov av synnerlig
vikt, vare innehavare av dylik vara,
där den uppenbarligen ej är för
honom eller hans hushåll oundgängligen
behövlig, pliktig att, om
Konungen så förordnar, avstå varan
till kronan mot lösen efter
värdet.

Sådan lösen skall bestämmas av
kommission, varom förmäles i lagen
den 24 maj 1895 angående skyldighet
för kommuner och enskilda att
fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens
behov, och skall angående
sätt och tid för lösens erläggande
gälla vad i samma lag stadgas om
likvid för fullgjord rekvisition.

Lagutskottets utlåtande År 38.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

3 §• 4 §.

Den, som, med vetskap därom att för vara gäller enligt 1 § fastställt
högsta pris, håller varan till salu för högre pris eller, vid förfrågan
av Konungens befallningshavande eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt,
söker vilseleda beträffande sitt innehav av varan eller dennas myc -

kenhet, straffes med böter från och

Adömda böter skola tillfalla
fulla gäldande, skall förvandling ske

4 §•

Konungen äge meddela de närmare
föreskrifter, som må erfordras
för tillämpning av denna lag.

med fem till och med tiotusen kronor.

Lag samma vare, där innehavare
av vara, om vars avstående Konungen
enligt 3 § förordnat, med vetskap
härom söker .vid förfrågan,
som i första stycket av denna § sägs,
vilseleda om sitt innehav av varan
eller dennas myckenhet.
kronan. Saknas tillgång till böternas
enligt allmänna strafflagen.

5 §•

Konungen äge meddela de när O

mare föreskrifter, som må erfordras
för tillämpning av denna lag eller i
fråga om användande för det avsedda
behovet av vara, som enligt 3 § blivit
av kronan inlöst.

Denna lag skall träda i kraft genast efter utfärdandet,
samt

2:o) att herr Molins förevarande motion, i vad
densamma icke blivit besvarad genom utskottets hemställan
under l:o), icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 22 september 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Reservationer

dels av lierr Lindhagen, vilken ansett, att utskottet bort tillstyrka
en omformulering av 4 § och en skrivelse till Kungl. Maj:t i de syften,
herr Molin i sin motion förordat;

dels och av herr Gezelius, vilken beträffande utskottets hemställan
under l:o anfört:

»En inlösningsrätt av. den art, som avses i 3 § av utskottets förslag,
synes mig icke böra medgivas för tillgodoseende uti här ifrågasatt ordning
av andra än på förhand fastslagna speciella ändamål av den vikt, att i avseende
å dem den enskildes rätt otvetydigt måste träda tillbaka för gemensamt
gagn.

Ifrågavarande bestämmelser inrymma emellertid jämväl befogenhet
för Kungl. Maj:t redan vid krigsfara, att — utöver genom fastställande
av skäliga maximipris å vissa varor — genom tvångsåtgärder reglera stridiga
enskilda ekonomiska intressen inbördes.

Där i fall av verkligt nödläge en dylik reglering kan tänkas vara i
det allmännas intresse oundgängligen nödig, lärer en inlösningsrätt av ifrågavarande
art icke heller kunna med tillgodoseende av det därmed avsedda
syftet utövas i nu ifrågasatt ordning.

På grund härav har jag ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag å herrar Hildebrands,
Molins samt Lindhagens och Sandlers motioner
i ämnet, bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.»

Stockholm 1914. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

142970