Lagutskottets utlåtande Nr 38 (Utlåtande 1913:LU38 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Nr 38.

Ankom till Riksdagens kansli den 22 maj 1913 kl. 8 e. m.

Utlåtande, i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med
förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar
att här i riket vistas, dels ock en med föranledande
därav väckt motion.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh, Stärner, Gezelius,
Alexanderson, greve Lagerbjelke, von Baumgarten, greve Spens, Pettersson
i Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Jansson i Edsbäcken, Olsson i See,
Svensson i Salang och Persson i Norrköping.

Genom en den 31 december 1912 dagtecknad proposition, nr 42,
som av båda kamrarna till lagutskottet överlämnats, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 37 Käft. {Nr 38.)

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Lag

angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Om avvisning av utlänning, som till riket ankommer.

1 §•

Utländska zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen bär för
avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring
från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande
av djur eller annan dylik sysselsättning, må vid ankomsten till
riket eller omedelbart därefter av polismyndighet avvisas.

Samma lag vare om annan utlänning, som till riket ankommer för
att söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet
att här ärligen försörja sig. Dock må den ej avvisas, som innehar
medel för sitt och med honom ankommande familjemedlemmars uppehälle
under åtta dagar; icke heller må avvisning ske, där omständigheterna gorå
sannolikt, att utlänningen inom åtta dagar efter ankomsten kan här erhålla
arbete.

Vad i denna § är stadgat äger ej tillämpning å invandrare, som
en gång varit svensk medborgare, men vars medborgarrätt genom vistelse
utomlands eller eljest gått förlorad.

2 §•

Finnes avvisning böra äga rum, skall till utlänningen överlämnas
skriftligt besked angående avvisningen med skälen därför; och skall beskedet
jämväl innehålla underrättelse om vad utlänningen har att iakttaga,
där han vill föra klagan över att han avvisats.

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

3 §•

Vill utlänning klaga däröver att han avvisats, äger han sist å trettionde
dagen från den dag, då besked angående avvisningen blev honom tillställt,
till Konungens befallningshavande ingiva besvär. Klagande vare ock
tillåtet att insända besvären i betalt brev med allmänna posten.

4 §■

Aro besvär över avvisning anförda, skall Konungens befallningshavande
från polismyndigheten infordra avskrift av beskedet samt, där
förhör i ärendet hållits, av det därvid förda protokoll, så ock polismyndighetens
eget utlåtande.

Sedan infordrade handlingar till Konungens befallningshavande inkommit,
ineddele Konungens befallningshavande beslut i ärendet. Över
det beslut må klagan ej föras.

5 §•

Avvisning gånge i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Kan
avvisning ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske, utlänningen
av polismyndigheten tagas i förvar.

Den, som från riket avvisas, bör befordras till det land, varifrån
han hit ankommit, där ej särskilda omständigheter däremot föreligga,
såsom om han därifrån utvisats eller sannolika skäl äro, att han där skulle
komma att tilltalas eller undergå straff för brott, som han förövat i politiskt
syfte.

Möter av skäl, varom här ovan sägs, eller eljest hinder för den
avvisades återsändande till det land, varifrån han ankommit, skall polismyndigheten
föranstalta om hans befordrande till annat närbeläget land,
där sådant hinder ej är för handen.

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

2 kap.

Om utlännings utvisning från riket.

6 §•

Konungens befallningshavande må meddela förordnande om utvisande
från riket av följande utlänningar, nämligen:

a) zigenare ävensom den, som beträdes med lösdriveri eller med
förseelse, som omförmäles i 40 § 2 eller 5 mom. av kungl. förordningen
den 9 juni 1871 angående fattigvården, sådana nämnda mom. lyda enligt
kungl. förordningen den 12 juni 1885, så ock den, som under vandring
från ort till annan söker sin utkomst genom utförande av musik, förevisande
av djur eller annan dylik sysselsättning;

, b) den, som här i riket undergår eller inom loppet av de närmast förflutna
fem åren undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff, för så vitt
brottets beskaffenhet eller hans vandel i övrigt föranleder till antagande,
att fara av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning
eller sedlighet;

c) den, som inom tid, som nyss sagts, utom riket för brott, varför
enligt gällande lag angående utlämning av förbrytare utlämning må ske,
undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff, för så vitt, på sätt under
b) sägs, fara av hans vistelse i riket kan antagas uppstå för allmän säkerhet,
ordning eller sedlighet;

d) den, som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i riket
genom utslag, som vunnit laga kraft, dömts för olaga handel, där ej förseelsen
skett i ringa omfattning eller eljest varit av obetydlig art;

e) den, som av tredska eller i avsikt att undandraga sig polismyndighets
uppsikt uraktlåtit att fullgöra den anmälningsskyldighet, som jämlikt
Konungens på grund av denna lag meddelade förordnande må honom
åligga, så ock den, som vid anmälan, mot bättre vetande, lämnat oriktig
uppgift.

Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig hänsyn
tagas till utlännings levnads- och familjeförhållanden; och bör därvid i
synnerhet komma i betraktande, huru länge han vistats här i riket samt
om han är gift med svenskfödd kvinna.

Om utlänning, som faller fattigvården till last och förty bör hemsändas,
är särskilt stadgat.

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

7 §•

Finner _ Konungens befallningshavande anledning till någons utvisande
föreligga, föranstalta Konungens befallningshavande därom, att
han inställes till förhör inför Konungens befallningshavande; dock må,
därest lian undergår straffarbete eller fängelse, förhöret efter Konungens
befallningshavandes förordnande kunna hållas av fängelseföreståndaren
. Vid förhöret skall noggrann utredning företagas om alla de omständigheter,
som kunna å ärendets utgång inverka. Där så erfordras, bör
tolk närvara vid förhöret. Ej må den brukas som tolk, vilken är i sådant
förhållande till utlänningen, att därigenom hans tillförlitlighet må
anses förringad.

Där så skäligt prövas, äger Konungens befallningshavande vid förhör?
vai om fråga är, förordna, att utlänningen skall hållas i förvar, intill
dess ärendet avgjorts eller annorledes förordnas.

Hai utlänning här i riket blivit dömd till straffarbete eller fängelse,
bör frågan, huruvida utvisning skall äga rum, av Konungens befallnino-shavande
tagas under omprövning i så god tid innan straffets slutliga avtjänande,
att, där till utvisning dömes, densamma kan omedelbart efter
straffets avtjänande verkställas.

8 §•

Polismyndighet må hos Konungens befallningshavande göra hemställan
om utlännings utvisande. Tillika äger polismyndigheten taga utlänningen
i förvar; dock må det ej ske, där det ej kan antagas, att han
eljest skulle undandraga sig myndigheternas uppsikt eller väsentligen försvåra
densamma.

Tages utlänning i förvar, skall polismyndigheten ofördröjligen underrätta
Konungens befallningshavande därom.

9 §•

Finnes utvisning böra äga rum, meddele Konungens befallnino-shavande
snarast möjligt utslag i ärendet. Utslag, varigenom till utvisning
dömes, skall innehålla förbud för utlänningen, vid äventyr som
i 14 § sägs, att utan Konungens tillåtelse återvända till riket; och give
Konungens befallningshavande tillkänna, vad utlänningen har att iakttaga,
där han vill i utslaget söka ändring, samt tillställe honom så fort
ske kan utslag med åtecknad fullständig besvärshänvisning.

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

10 §.

Har utslag meddelats, varigenom utlänning förklarats skola utvisas,
må denne, därest han så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det
utslaget honom delgavs, till Konungens befallningshavande avgiva förklaring,
att han åtnöjes med utslaget. Där utlänningen förvaras i häkte,
må förklaringen i vittnens närvaro upptagas av tillsyningsmannen eller
föreståndaren vid häktet; och åligge den myndighet, inför vilken förklaringen
avgivits, att ofördröjligen insända underrättelse därom till
Konungens befallningshavande.

Förklaring, varom nu är sagt, må ej återkallas.

11 §•

Vill den, vilken genom Konungens befallningshavandes utslag förklarats
skola utvisas, överklaga utslaget, äger han inom åtta dagar efter
det han av detsamma erhållit del, den dagen oräknad, till Konungens befallningshavande
ingiva sina till Konungen ställda besvär; dock att, där
klaganden i häkte förvaras, besvären må inom tid, som nyss är sagd, ingivas
till tillsyningsmannen vid häktet. Tillsyningsmannen vare i ty fall
pliktig ofördröjligen insända besvären till Konungens befallningshavande.

Konungens befallningshavande och tillsyningsman vid häkte åligger
tillse, att utlänning, som är tagen i förvar eller som eljest är urståndsatt
att själv föra sin talan eller anskaffa nödigt biträde vid besvärens avfattande,
erhåller sådant.

Inkomna besvär skola av Konungens befallningshavande så fort ske
kan till vederbörande statsdepartement insändas tillika med vederbörandes
yttrande, om anledning förekommit att sådant infordra, ävensom Konungens
befallningshavandes eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar.

12 §.

Utslag rörande utvisning, varom ovan sägs, varde genom Konungens
befallningshavandes försorg bragt till verkställighet..

Den utvisade bör befordras till sitt hemland, där ej särskilda svårigheter
möta på grund av landets avlägsenhet, eller andra omständigheter
däremot förekomma, såsom att han där sannolikt skulle tilltalas eller
straffas för brott, som han förövat i politiskt syfte. Kan den utvisade
ej befordras till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

till det land, varilrån han i riket inkommit, såvitt ej sådana skäl däremot
föreligga, som nyss nämnts, eller han från det landet utvisats.

I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för utslagets verkställande,
skall Konungens befallningshavande i ärendet göra anmälan hos Konungen!

13 §.

Däiest sådant för rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes
påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning, som i riket
vistas. _ Dessförinnan skall utlänningen inställas till förhör inför Konungens
befallningshavande; och må han tillika, där så skäligt prövas, i avbidan
på ärendets avgöiamde tagas i förvar.

Vid prövning av fråga om utvisning på grund av bestämmelserna i
denna § böra jämväl de i 6 § näst sista stycket omförmälda förhållanden
komma under övervägande.

I fråga om verkställighet av beslut, varom i denna § sägs, förordne
Konungen efter omsländigheterna; dock må ej utlänningen befordras till
land, varifrån han utvisats eller varest han sannolikt skulle tilltalas eller
straffas för brott, som han förövat i politiskt syfte.

14 §.

Har utlänning, _ som jämlikt denna lag blivit härifrån utvisad, till
riket återvänt utan tillstånd av Konungen, straffes med fängelse i högst
sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, ined
böter från och med tio till och med femhundra kronor.

Sedan utlänningen undergått straff, varde han omedelbart förd ur
riket; och förfares därvid enligt de i 12 § angivna grunder.

Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

3 kap.

Om kostnad i anledning av åtgärd, varom i 1 och 2 kap. sägs.5!

15 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd, varom i 1 eller 2 kap. sägs, vare
han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort,
dit han sändes.

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

16 §.

Har utlänning, varom i 1 § sägs, med fartyg till riket inkommit
och voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhavaren bort
inse, att utlänningen skulle komma att härifrån avvisas, vare, där sådan
åtgärd vidtages, befälhavaren förpliktad att, utan ersättning från statsverkets
sida, återföra honom till det land, varifrån han medtagits; dock
att sådan förpliktelse icke äger rum, med mindre fartyget omedelbart eller
inom rimlig tid återvänder till nämnda land.

17 §.

Har arbetsgivare låtit införskaffa utländsk arbetare och varder denne
från riket utvisad, vare arbetsgivaren pliktig ersätta statsverket kostnaden
för arbetarens befordrande till den utländska ort, dit han sändes, föi sa vitt
utvisningen föranletts av brott eller annan omständighet, som inträffat
under tiden från arbetarens ankomst till riket och intill dess en månad
förflutit från det arbetsanställningen upphört; dock vare arbetsgivaren
från nämnda förpliktelse befriad, därest vid inträffandet av den omständig
het, som föranledde utvisningen, ,ett år förflutit från arbetarens ankomst
till riket.

Föranledes utvisning av brott, som arbetaren före ankomsten till riket
förövat, vare, där förhör i ärendet ägt rum inom ett ar från det arbetaren
till riket anlänt, arbetsgivaren likaledes förpliktad att ersätta statsverket
sådan kostnad, som i första stycket sägs.

4 kap.

Särskilda bestämmelser.

18 §.

Med polismyndighet avses i denna lag för landet kronofogde eller
länsman samt i stad stadsfiskal eller polismästare, där sådan finnes.

För köping eller annat område å landet, för vilket ordningsstadgan
för rikets städer är i tillämpliga delar gällande, må Konungens befallningshavande
kunna förordna lämplig polisman att fullgöra vad enligt denna
lag åligger polismyndighet.

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

19 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets
försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt,
må Konungen ej mindre förordna, att utlänning, som till riket ankommer,
skall, i enlighet med de närmare föreskrifter, som av Konungen
meddelas, hos polismändighet göra anmälan om sin ankomst, än även utfärda
de ytterligare bestämmelser, som för utlänningars övervakande må
finnas nödiga.

20 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad ovan stadgats, må erfordras
med avseende å verkställighet av avvisning eller utvisning, meddelas
av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1914. Ej må dock olaga
handel, som före nämnda dag bedrivits, föranleda utvisning.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling forell
aft en till utskottet hänvisad inom Första kammaren av herr Gustaf F.
Steffen väckt motion nr 108, däri anförts:

»Kungl. Maj:ts proposition nr 42 med förslag till lag angående förbud
för vissa utlänningar att här i riket vistas är ägnad att hälsas med
tillfredsställelse, så till vida som den tar i ögonsikte fyllandet av en betänklig
lucka i den existerande lagstiftningen beträffande utlänningar. Dock
är att anmärka, att propositionen alldeles saknar förslag till lagbestämmelser
beträffande de utlänningar, tillhörande arbetarklassen, vilkas självmanta
eller av svenska arbetsgivare föranledda vistelse i vårt land uppenbarligen
kan -»obehörigen bidraga till att försämra svenska arbetares utsikt till förvärv»
såsom det heter i Riksdagens, uti det propositionen bifogade
statsrådsprotokollet citerade, skrivelse den 20 mars 1907.

Propositionen utgår synbarligen från uppfattningen, att alla utländska
arbetare, som »under sin vistelse i Sverige i regel iakttaga ett gott
uppförande samt visa sig arbetsamma och sparsamma» (sid. 13), städse böra
hälsas välkomna eller åtminstone icke böra hindras att här vistas; icke ens
om de skulle verka såsom nedpressare av svenska arbetslöner och såsom
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 37 käft. (Nr 38.) 2

10 Lagutskottets utlåtande Nr 38.

försämrare av svenska arbetsförhållanden samt såsom verktyg i svenska
arbetsgivares kamp mot svenska arbetares krav på löne- och arbetsvillkor,
som enligt svenska förhållanden måste anses vara skäliga. Det är ju gott
och val, att propositionen föreslår, att hel- eller halvkriminella existenser
och yrkestiggare av främmande nationalitet skola kunna avvisas eller utvisas,
samt att vårt lands intresse att icke behöva tjäna dylika till fattigvårds
anstalt i propositionen erkännes. Men är det icke i grunden ett
större socialt och ekonomiskt intresse för vårt folk att mot neddragande
inflytelser från eu lägre främmande civilisationsnivå skydda de arbets- och
levnadsvillkor, som den svenska arbetarklassen hittills förmatt tillkämpa sig?

Det är ju obestridligt, att ett folk har sin i socialt och kulturellt
avseende sårbaraste punkt just inom de samhällslager, som måste leva på
de lägsta existensnivåer, vilka över huvud kunna betecknas såsom ännu
tillhörande landets normala, ekonomiska och sociala företeelser. Och det
torde icke vara någon hemlighet, att vi bland de för lön tjänande kroppsarbetarne
inom jordbruk, industri och transportväsen förefinna huvudmassan
av dessa ekonomiskt och kulturellt vanskligast ställda samhällslager. 1
själva verket är den moderna socialpolitiken med sin arbetar-, skydds- och
arbetarförsäkringslagstiftning m. ra. intet annat än ett i statshandling omsatt
erkännande av samhällets vitala intresse att hindra levnadsförhållandena
inom lönarbetarklassen från att sjunka ned under vissa miniminivåer,
vilka efter hand skola stiga med samhällets allmänna framsteg i välstånd
och kultur. Är det icke då ett förbiseende av eljest erkänt samhällsintresse
och en inkonsekvens mot rådande legislativ praxis, att en kungl.
proposition om lag »angående förbud för vissa utlänningar att här i riket
vistas» med tystnad förbigår det faktum, att »vissa utlänningars» konkurrens
i den svenska arbetsmarknaden, särdeles där denna konkurrens är
direkt anordnad i kampsyfte av svenska arbetsgivare, kan innebära den
mest överhängande fara för svenska arbetare att bli nedkonkurrerade till
en hos oss eljest övervunnen, halvbarbarisk levnadsnivå? Man får dock antaga,
att många arbetare skulle föredraga att emigrera och att på detta
sätt nödtvunget främja den svenska arbetarstammens utspädning ån här,
än där med främmande, »billigare» folkelementer.

Jag kan icke förutsätta, att Kungl. Maj:ts regering skulle sakna
kännedom om hithörande fakta och symtomer inom den svenska och
utländska arbetsmarknaden. En del bilagor till den kungl. propositionen
vittna i själva verket om motsatsen. Så t. ex. kommerskollegii utlåtande
samt redogörelsen för Förenta Staternas lagstiftning om förbud mot invandring
av arbetare, som redan före ankomsten blivit bundna genom arbetsavtal
(»contract laborersn). Men regeringen har funnit för gott att i

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

detta stycke avstå från tillgodogörandet av lärdomar genom utlandets erfarenhet
samt att reducera sin socialpolitiska förtänksamhet och initiativkraft
i enlighet med kommerskollegii på följande sätt (s. 29—30) uttryckta
anvisning: »Vad vårt land angår, anser kollegium, att i stort sett
icke någon otillbörlig eller eljest för svensk arbetskraft besvärande konkurrens
med främmande arbetare förekommer. Visserligen hava från arbetarehåll
klagomål i sådant hänseende icke utan anledning förekommit.
Men enligt kollega åsikt äro de fall, som hittills inträffat och som mestadels
torde vara att hänföra till bristen på billig arbetskraft för jordbruket
eller till strejktillfällen, då utländska arbetare anskaffats i de strejkandes
ställe, icke så många, och har införskaffandet av främmande arbetare ännu
icke ägt rum i så stor omfattning, att innehållet i den lagstiftning, som
nu närmast är i fråga, bör göras beroende av nu vidrörda förhållanden».
(Jag har tillåtit mig att kursivera vissa uttryck i detta citat.)

Ått förekomma en sjukdom är bättre än att bota den —• det torde
ingen bestrida. Kommerskollegium, som erkänner sjukdomssymtomernas
förefintlighet, avråder emellertid från användande av det nu föreliggande
tillfället till ett förebyggande ingripande och har därigenom, enligt min
mening, tagit på sig ett tungt ansvar. År det kollegii (och regeringens?)
mening, att en del störa områden av t. ex. det svenska jordbruket först
skola få anpassa sina produktionsmetoder och produktionskostnader i enlighet
med östeuropeiska vandringsarbetares kulturanspråk och att vi sedan
skola genom lagstiftning söka bota detta onda? Och är det meningen,
att den sjudande förbittring, som importen (till dryga kostnader) av utländska
strejkbrytare regelmässigt och självfallet framkallar inom den
svenska arbetarklassen, bör få ytterligare vidga klyftan mellan den svenska
arbetaren och det övriga samhället? År det meningen, att denna frihandel
i arbetskraft, uti ett agrar- och industriprotektionistiskt land, bör få
ytterligare stärka den svenske arbetaren i övertygelsen, att han ingen
andel äger i detta land och dess välstånd? Skall det vara statsklokt, att
detta får ske eller måste ske, innan en svensk regering får tro sig berättigad
att föreslå en främlingslag, som skyddar den svenske arbetaren mot
en förödande och förbittrande utländsk smutskonkurrens i själfva den
svenska arbetsmarknaden?

Lika självklart som det är, att en invandring av i alla avseenden
högt stående utländska arbetare, som höja de svenska arbetsförhållandena
och lönenivåerna, måste erkännas vara till gagn för vår ekonomiska utveckling
och vår arbetarklass, lika obestridligt är det, att icke all invandring
av främmande arbetare är av denna art. Självfallet är dessutom,
att man på intet sätt har minskat sina sympatier för främmande folk

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

eller kringskurit sitt intresse för deras välgång och för samfärdseln med
dem därigenom, att man söker avvärja de former av ekonomisk konkurrens,
som måste kasta oss tillbaka till de lägre levnadsnivåer, på vilka vissa av
deras arbetargrupper dess värre ännu stå kvar, men över vilka våra arbetare
lyckats höja sig. För en närmare utredning av hithörande nationalekonomiska
spörsmål får jag hänvisa till den motion (nr 93) om minimilönlagstiftning,
som väckts av mig och Anders Lindblad under innevarande
riksdag.

I många fall ådagalägga närmare undersökningar av förhållandena
vid strejkbrytareimport och säsongarbetareimport, att arbetsgivarnes totala
utgifter för arbetskraft, trots de låga arbetslönerna, bliva större, än fallet
skulle varit vid användandet av svenska arbetare till de löner, som av
dem begäras. När det är fråga om strejk, få de svenska arbetarne alltså
bevittna, att deras arbetsgivare ingalunda räkna så särdeles noga med
kostnaderna, blott det lyckas att med utländsk hjälp hålla nere deras löner.
Och då det gäller ett sådant säsongarbete som t. ex. den sydsvenska sockerbetsodlingen,
har enligt kommerskollegii undersökning (Arbetsstatistik,
A: 8; Utländska jordbruksarbetare i Sverige år 1907, sid. 16—17) »importen
av de utländska arbetarne otvivelaktigt föranlett, att ökningen i
lönerna» (för de svenska arbetarne) »icke blivit fullt så stark, som eljest
skulle skett. Även om icke någon direkt minskning i arbetskostnaderna
— — — — vunnits genom användandet av de utländska arbetarne, så
hava lantbrukarne dock genom dem haft ett medel att i viss mån motverka
och reglera stegringen av de svenska arbetarnes löneanspråk. — Böjelsen
för att antaga polska och galiziska arbetare har givetvis också tilltagit genom
det motsatsförhållande, vari arbetsgivarne inom lantbruket under de
senare åren kommit till sina arbetare. Med fackföreningsrörelsens nyss
påbörjade utbredning bland jordbruksarbetarne och därav följande slitningar
med arbetsgivarne har strejkrisken ökats, och då även lagstadda
arbetare stundom deltagit i arbetsinställelser, hava arbetsgivarne funnit
sig mera kunna lita på de utländska arbetarne, vilka av åtskilliga skäl
kunna beräknas mindre böjda för arbetskonflikter». (Jag har tillåtit mig
att kursivera ett par ställen även i detta citat.)

Således är den utländske arbetaren även i detta senare fall ett medel
i den svenske arbetsgivarens hand att hålla nere svenska arbetares
löne- och levnadsanspråk. Och på detta sätt får kommerskollegii ovan
anförda talesätt om »bristen på billig arbetskraft för jordbruket» (sid. 30
i den kungl. propositionen) sin rätta belysning och ordet »billig» här sin
rätta betoning och innebörd. När svenska arbetare icke äro så »billiga»
som de billigast åtkomliga utländska, då är det slut med svenskens rätt

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

att leva och arbeta enligt svensk standard i Sveriges land; och svensk näring
skall nu grundas på polsk eller galizisk levnadsstandard.

Det är här spörsmålets kärna ligger. Om det icke är en blott fras,
att fäderneslandet är lönarbetarens likaväl som hans arbetsgivares hem,
måste det visa sig, att han äger något, som tillhör detta fädernesland. Då
han icke äger jord och kapital, återstår honom intet annat än hans personliga
arbetsförmåga och den levnadsstandard, som han kan upprätthålla
på sin arbetslön. Han har därför rätt att fordra, att det svenska näringslivet
i alla sina förgreningar inrättas med hänsyn till svenska levnadsstandards
och dessas utvecklingsmöjligheter, samt att statsmakterna hindra de
besittande och ledande samhällsklasserna att vid produktionsförhållandenas
ordnande göra utländska, lägre arbetareförhållanden till bestämmande faktorer
för löne- och prisbildning inom Sverige.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen för sin del måtte besluta att åt 1 kap. 1 § av Kungl.
Maj:ts förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i
riket vistas giva ändrad lydelse: dels genom uteslutning av satsen, »Dock
må den ej avvisas, som innehar medel för sitt och med honom ankommande
familjemedlemmars uppehälle under åtta dagar; icke heller må avvisning ske,
då omständigheterna göra sannolikt, att utlänningen inom åtta dagar efter
ankomsten kan här erhålla arbete», samt dels genom att efter slutorden
»här ärligen försörja sig» i den föregående satsen göra det tillägg, varigenom
hela stycket får följande lydelse: »Samma lag vare om annan utlänning,
som till riket ankommer för att söka sitt uppehälle, där det skäligen
bör antagas, att han saknar möjlighet att här ärligen försörja sig eller
till riket ankommer under omständigheter, som göra sannolikt, att han av
arbetsgivare här i landet skall användas till att ersätta strejkande eller
lockoutade svenska arbetare. Samma lag vare ock, där det beträffande
utlänning, som till riket ankommer för att söka sitt uppehälle, skäligen
bör antagas, att hans av rent personliga omständigheter eller av allmänna
nationella och sociala förhållanden i hans hemland betingade löne- och
levnadsanspråk stå så lågt under motsvarande svenska arbetares löne- och
levnadsstandards, att hans konkurrens i den svenska arbetsmarknaden
måste förminska svenska arbetares möjligheter att upprätthålla och höja
dessa sina löne- och levnadsstandards».

1 skrivelse den 20 mars 1907 anhöll Riksdagen, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmel -

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

ser, varigenom för landet skadlig invandring, såvitt möjligt, måtte hindras
samt i övrigt utlänningars inflyttning och bosättning inom landet på lämpligt
sätt ordnas.

I skrivelsen framhölls bland annat, hurusom under de senare åren
invandringen av utlänningar hit till riket antagit ganska avsevärda dimensioner.
Särskilt hade på den allra sista tiden ryska folkelement i stor
omfattning inkommit. De, som invandrade, torde i månget fall ej tillhöra
de bästa folkkategorierna. Oroliga och för lugnet i hemlandet störande
individer nödgades ofta utvandra, och då de flesta av de främmande länder,
dit de sökte inträde, redan genom lagbestämmelser skyddat sig mot
immigranter av denna art, läge det i sakens natur, att dessa sämre element
uppsökte och överskrede våra för dem öppna gränser.

Givetvis skulle utlänningar av sådan beskaffenhet, som sysslolösa
strövade omkring i landet från ort till annan, utöva ett dåligt inflytande.
Av det sålunda och i övrigt anförda funne Riksdagen det framgå, att det
föreliggande ämnet vore av icke obetydlig vikt och att ett tillfredsställande
ordnande av invandringen till landet vore en betydelsefull angelägenhet
för lagstiftningen.

Emellertid funne Riksdagen det uppenbart, att vid lagstiftning uti
nu antydd riktning den största varsamhet borde iakttagas, så att icke den
internationella samfärdseln obehörigen hindrades och försvårades eller dugande
och behövliga arbetskrafter avhölles från användning inom landet.
Därför måste i lag noga bestämmas och begränsas de fall, då underordnad
polismyndighet finge på eget ansvar avvisa utlänning, som ville i riket
inkomma, eller meddela honom tillstånd att under vissa villkor uppehålla
sig här. I vissa fall torde prövningen av sådana frågor böra ankomma
på överordnad polismyndighet. Kunde åter fråga om utlännings behandling
på något sätt beröra landets förhållande till främmande makt, torde
i allmänhet, såsom nu iakttoges, sådan fråga böra överlämnas till Kungl.
Maj:ts omedelbara prövning.

I sin till 1910 års riksdag avgivna ämbetsberättelse har vidare
justitieombudsmannen hemställt, att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning rörande
grunderna för och förfarandet vid utvisning ur riket av utlänningar ävensom
beträffande därmed sammanhängande frågor och därefter för Riksdagen
framlägga förslag till de lagbestämmelser uti ifrågavarande _ ämnen,
vartill utredningen kunde giva anledning. Med hänvisning bl. a. till Riksdagens
berörda skrivelse, avstyrkte lagutskottet justitieombudsmannens
framställning, som ej heller föranledde någon Riksdagens åtgärd.

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Med anledning av Riksdagens ovan omnämnda skrivelse av den 20
mars 1907 anbefalldes kommerskollegium att, efter infordrande av yttranden
från överståthållareämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshavande i
rikets samtliga län, inkomma med utlåtande i ärendet. Sedan berörda
yttranden till kollegium inkommit och kollegium avgivit eget utlåtande
med angivande av de allmänna principer, å vilka enligt kollegiets mening
en ny främlingslagstiftning borde grundas, blev ämnet föremål för bearbetning
inom civildepartementet, därvid emellertid befanns lämpligt att
i samband med de av Riksdagen närmast angivna frågorna om åtgärder
mot skadlig invandring samt om kontroll över här vistande utlänningar
jämväl upptaga spörsmålet om reglerande av grunderna för och tillvägagångssättet
vid utlännings utvisande ur riket. Det inom departementet
utarbetade förslaget till »lag rörande tillsyn å utlänningar i riket», vilket
innehöll bestämmelser om tillsyn, om avvisande och om utvisning från
riket, blev efter föredragning inför Kungl. Maj:t underställt lagrådets
granskning.

Sedan med anledning av inom lagrådet framställda anmärkningar
berörda förslag i väsentliga delar omarbetats och i samband därmed den
föreslagna lagens rubrik förändrats till »lag angående förbud för vissa utlänningar
att här i riket vistas», har förslaget i det skick det sålunda erhållit
med förevarande proposition förelagts Riksdagen.

Den nu gällande synnerligen knapphändiga och i väsentliga punkter
ofullständiga lagstiftningen i fråga om utlänningars rätt att vistas här i
riket är utan tvivel i stort behov av en revision. Hithörande förhållanden
regleras för närvarande huvudsakligen av stadgandenaikungl. kungörelsen den
16 april 1861, utfärdad i anledning av den med Ryssland den december
1860 avslutade konvention angående ömsesidigt återsändande av lösdrivare,
tiggare och förbrytare, samt vidare av bestämmelserna i cirkuläret
angående behandlingen av utlänningar, vilka här i riket beträdas med
lösdriveri, den 28 maj 1886 samt i cirkuläret angående viss anmälningsskyldighet
för främlingar in. m. den 27 april 1906.

Bristfälligheterna i dessa bestämmelser ävensom behovet av en enhetlig
lagstiftning på detta område, som bl. a. föranlett Riksdagens ovanberörda
skrivelse av den 20 mars 1907, hava sedermera ytterligare vitsordats
av flertalet av de myndigheter, som med anledning av samma
skrivelse avgivit yttrande i ämnet.

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Genom närmare utförda och väl avvägda regler borde kunna vinnas
å ena sidan ett behövligt stöd för vederbörande myndigheter vid
ifrågakommande åtgärder till ingripande mot skadliga utländska folkelement
och å andra sidan behörig rättstrygghet för personer, som på grund
av sin främmande nationalitet kunna bliva föremål för dessa myndigheters
ingripande.

Det till lagrådet remitterade förslaget innehöll i första kapitlet, »om
anmälningsskyldighet och uppehållsbok», bestämmelser om kontroll å invandrande
utlänningar, innefattande anmälningsskyldighet för utlänning,
som i visst syfte inkommit i riket samt för den, som hyste utlänning. Mot
dessa bestämmelser har lagrådet i sitt över förslaget avgivna yttrande
framställt åtskilliga anmärkningar, vilka föranlett lagrådet att hemställa,
att det måtte tagas under övervägande huruvida icke samma bestämmelser
borde ur förslaget utgå. I enlighet med denna lagrådets hemställan har
departementschefen ur förslaget uteslutit hela det nämnda kapitlet och beträffande
kontrollen över utlänningar allenast hänvisat till ett i 19 § i
det till Riksdagen avlämnade förslaget intaget stadgande om rätt för Konungen
att, där sådant på grund av särskilda omständigheter prövades erforderligt,
förordna om vissa kontrollföreskrifter.

I likhet med departementschefen finner utskottet de anmärkningar,
som av lagrådet framställts mot ovanberörda bestämmelser, sådana de
funnits avfattade i första kapitlet i det till lagrådet remitterade förslaget,
vara synnerligen vägande; men utskottet har icke för sin del ansett det
härmed vara slutgiltigt utrett, att föreskrifter om kontroll å utlänningar,
som i riket inkomma, och en för sådant ändamål anordnad anmälningsskyldighet
kunna utan olägenhet undvaras och att icke lagstiftningen på förevarande
område alltså bör innehålla bestämmelser härom, om än i annan
form än i det till lagrådet remitterade förslaget. Det synes uppenbart,
att för vinnande av en effektiv lagstiftning av den art, varom här är
fråga, är nödigt att myndigheterna beredas tillfälle att hålla reda på hit
ankommande utlänningar och öva kontroll över deras uppehållsort och
deras förehavande i landet. Det lärer icke vara för mycket begärt, att,
då svenska medborgare äro underkastade en omfattande registrerings- och
anmälningsplikt, man såvitt möjligt söker genomföra en skyldighet för
utlänningar att hålla myndigheterna i landet underkunniga om sitt vistande
härstädes.

Uti det av kommerskollegium i ämnet avgivna utlåtande framhöll
också kollegium bestämt nödvändigheten av föreskrifter, på grund av vilka
polismyndigheterna kunde erhålla kännedom om alla i riket vistande utlänningar.

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

I våra grannländer Danmark och Norge, vilka med hänsyn till
ifrågavarande förhållanden måste anses med vårt land närmast jämförliga,
innehåller lagstiftningen på detta område bestämmelser om anmälningsskyldighet.
Och det måste enligt utskottets mening anses önskvärt, att
lagstiftningen på detta område i de tre nordiska länderna såvitt möjligt
anordnas efter samma principer, även om i vårt land rådande särförhållanden
påkalla åtskilliga olikheter i detaljerna.

Det ändamål, som den av utskottet nu ifrågasatta lagstiftningen avser
att tjäna, kan enligt utskottets mening icke på ett tillfredsställande sätt
vinnas genom överlåtande åt Kungl. Maj:t att på administrativ väg anordna
en anmälningsskyldighet,.. där sådant på grund av särskilda omständigheter
prövas erforderligt. Aven om man bortser ifrån att denna Kungl.
Maj:t i lagen medgivna rätt närmast angives såsom avseende undantagsförhållanden,
kan i allt fall därmed icke tillgodoses det ändamål, som med
en sådan lagstiftning som den förevarande, enligt vad förut anförts, i
huvudsaklig mån avses, nämligen att utgöra ett behövligt stöd för
vederbörande myndigheter vid ingripande mot skadliga utländska element.

Oförnekligt är emellertid, att vid utformande av en sådan lagstiftning
som här avses, såsom av lagrådet påvisas, avsevärda svårigheter möta.
Men dessa svårigheter synas utskottet icke böra få tillerkännas avgörande
betydelse. Lagrådet har ock, under framhållande att införande av allmänna
bestämmelser rörande anmälningsskyldighet, om sådant ansåges
nödigt, skulle nödvändiggöra en fullständig omarbetning av lagförslaget i
denna del, givit åtskilliga anvisningar för anordnandet av lagstiftningen
i fråga.

Den fullständiga omarbetning av förslaget i denna del, som lagrådet
sålunda funnit nödig, lärer det emellertid icke ankomma på utskottet att
verkställa. Vid en sådan böra nämligen komma under ytterligare övervägande
en del spörsmål av stor betydelse och jämförelsevis invecklad beskaffenhet,
såsom t. ex. om de undantag, som böra göras för undvikande
av att obehöriga band läggas på den internationella samfärdseln, anmälningspliktens
tillämpning med avseende å minderåriga, behövligheten och
beskaffenheten av besked rörande anmälningspliktens fullgörande och detta
beskeds uppvisande vid ombyte av vistelseort med flera dylika frågor.
Med hänsyn härtill synes det nödvändigt, att Kungl. Maj:t blir i tillfälle
att taga frågan om den förevarande lagstiftningen i förnyat övervägande,
för att därefter för Riksdagen framlägga förslag till de lagbestämmelser,
till vilka Kungl. Maj:t, med anledning av vad ovan framhållits, kan finna
skäl föreligga.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 31 käft. (Nr 38.)

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Även i en del andra avseenden synes emellertid utskottet det föreliggande
förslaget vid den omarbetning, som utskottet här ovan förordat,
böra ytterligare överses. Så synas de i första kapitlet av förslaget intagna
bestämmelserna rörande avvisning i så måtto otillfredsställande, som
de icke kunna vinna tillämpning mot vissa kategorier av personer, vilka
väl kunna äga förmåga, men, enligt vad på fullgoda grunder kan antagas,
icke äga avsikt att här redligen försörja sig. Avvisningsstadgandena
kunna alltså — såsom ock inom lagrådet anmärkts — endast sällan vinna
tillämpning å yrkesprostituerade, soutenörer, yrkesspelare och andra
dylika individer, i fråga om vilka det dock vore synnerligen angeläget att
de omedelbart kunde avvisas.

Vad därefter angår den enligt 6 § i förslaget Konungens befallningshavande
medgivna utvisningsrätten, torde förutsättningarna för dess
utövning böra i vissa hänseenden närmare fixeras och jämväl begränsas
i syfte att förekomma möjligheterna av en obillig tillämpning.

Stadgandet i 6 § b), att den må utvisas, som här i riket undergår
eller inom loppet av de närmast förflutna fem åren undergått honom
omedelbart ådömt frihetsstraff, torde sålunda enligt utskottets mening
vara alltför allmänt avfattat och därigenom kunna föranleda en ojämn och
stundom måhända icke avsedd tillämpning dels ock under alltför lång tid
försätta den enskilde i en betänkligt otrygg ställning. Det synes utskottet
böra ifrågasättas, huruvida icke den utvisningsåtgärd, som grundas
på ådömandet av frihetsstraff, alltid bör äga rum i omedelbart sammanhang
med det ådöinda straffets avtjänande, även om beslutanderätten i
fråga om sådan åtgärd alltjämt, såsom enligt förslaget, tillägges icke domstol
utan administrativ myndighet. A andra sidan synes utvisningspåföljd
böra kunna tillämpas å här ovan omförmälda samhällsskadliga individer,
yrkesprostituerade, soutenörer, yrkesspelare och dylika, även utan att de
råkat i kollision med rättvisan. Däremot, synes icke en så allmänt uttryckt
utvisningsanledning som att någons »vandel i övrigt föranleder till
antagande att fara av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet,
ordning och sedlighet» uppfylla berättigade anspråk på klarhet och
bestämdhet.

I allmänhet synes utskottet vid fråga om utvisning i större grad,
än i det kungl. förslaget skett, avseende böra fästas vid den tid utlänning
vistats här i riket eller om han där äger familj. Förslagets bestämmelse
i detta ämne synes ej vara tillfyllest.

Beträffande förfarandet i utvisningsärenden vill utskottet ifrågasätta,
huruvida icke de skäl, som föranlett införande i den av innevarande års

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

riksdag antagna lagen angående utlämning av förbrytare utan bestämmelser
om rättshjälp åt part, som därav är i behov, äga tillämplighet jämväl i
fråga om utvisningsärenden.

Med hänsyn till formerna för ifrågavarande ärendens handläggande
av administrativ myndighet torde ock genom särskilda stadganden böra
beredas parten och hans biträde vissa garantier för erhållande av en
partsställning, likartad med den, han skulle intaga, därest handläggningen
vore förlagd till domstol. Särskilt må framhållas behovet av att parten
lämnas tillfälle att fritt rådgöra med biträdet.

Slutligen synes även i åtskilliga andra avseenden böra tagas i övervägande,
huruvida icke skäl föreligga till vissa ändringar i förslaget, såsom
intagande av fullständigare föreskrifter beträffande det i 13 § omförmälda
förhör, borttagande av stadgandena om förhörs hållande i visst
fall av fängelseföreståndare samt om likställighet i visst hänseende av
extra polisman med ordinarie polismyndighet, särskilt i fråga om befogenhet
att taga utlänning i förvar.

Vad till sist angår herr Steffens motion synes densamma angå ett
ämne, vilket, såsom departementschefen framhållit, icke är avsett att regleras
genom förevarande lagstiftning.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

l:o) att Riksdagen måtte, med förklarande att
Kungl. Maj ds ifrågavarande proposition icke kunnat
av Riksdagen bifallas, i skrivelse till Kungl. Majd anhålla,
att Kungl. Majd måtte snarast möjligt för Riksdagen
framlägga nytt förslag till lagstiftning i ämnet;
samt

2:o) att herr Steffens motion måtte anses besvarad
genom vad utskottet under l:o) hemställt.

Stockholm den 22 maj 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Reservationer:

dels av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka anfört:

»En huvuduppgift för ifrågavarande lagförslag är att bereda utlänningar,
som vistas i Sverige, en ordnad rättsställning, så att de veta vad
de ha att rätta sig efter och ej äventyra att när som helst hemfalla åt
administrativt godtycke. Vi åberopa härutinnan i väsentliga delar innehållet
i bifogade av advokaten Eliel Löfgren i anledning av propositionen
framförda tankar i ämnet samt hänvisa till den exemplifiering av det nuvarande
tillståndet, som återgivits i en reservation till lagutskottets betänkande
nr 6 år 1910.

En annan uppgift för lagstiftningen, som synes företrädesvis varit
bestämmande för den nu framlagda propositionen, kan ock vara angelägenheten
att erhålla kännedom om och eventuellt öva någon kontroll på här
i riket vistande utlänningar. I vad mån dylik kontroll bör ordnas genom
en anmälningsskyldighet, organiserad på sätt utskottet ifrågasatt, ha vi ej
hunnit bilda oss någon bestämd uppfattning om. Dock vilja vi framhålla,
att kontrollen ej får ordnas så, att den såsom regel får form av polisuppsikt
på här vistande utlänningar.

Beträffande herr Steffens motion ha vi ansett, att ett övervägande
bör äga rum, i vad mån de av honom anförda synpunkterna må i den
förevarande lagstiftningen vinna avseende.»

dels av herr Pettersson i Södertälge, som ansett, att vid den begärda
utredningen av frågan jämväl borde tagas under förnyat övervägande,
huruvida och i vad mån de av herr Steffen i hans motion anförda synpunkterna
förtjäna avseende.

dels av hr af Ekenstam, som anfört: »Jag har icke haft tillfälle närvara
i utskottet, då detsamma fattade definitivt beslut angående föreliggande
lagförslag, och är ej heller enig med utskottet i det slut, till vilket
det kommit. Efter min uppfattning hade förslaget mycket väl kunnat
läggas till grund för den åsyftade lagstiftningen.»

dels ock av herrar Gezelius, greve Lagerhjelke, von Baumgarten och
greve Spens.

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Bilaga till herrar Lindhagens och Perssons i Norrhöping reservation.

Utvisningslagen.

Eu kritik av regeringsförslaget.

Av advokaten Eliel Löfgren.

Några uppmärksammade fall av utvisning för några år tillbaka och en
därav föranledd framställning till justitieombudsmannen kommo denne att i sin
ämbetsberättelse till 1910 års riksdag påyrka lagbestämmelser om förfarandet vid
utvisning _ ur riket av utlänningar, särskilt i syfte att bereda nödig garanti för
den enskilda säkerheten och säker ledning för administrationens åtgärder i utvisningsärenden.
Andra kammaren uttalade sig för utredning och förslag i den
angivna riktningen, och såväl då som senare ha anmärkningar mot det hittills
praktiserade förfarandet gjort sig gällande i skilda reservationer inom konstitutionsutskottet.

Om några av premisserna för sakens bedömande torde i själva verket enighet
i största utsträckning råda. Man kan vid diskussionen utgå ifrån att den svenska
staten har befogenhet att omedelbart avvisa främlingar från sitt område, när de
vilja hit inkomma, och att denna befogenhet bör utövas, så snart utlänning, som
tänker slå sig ned här i landet, finnes farlig, för den allmänna säkerheten eller
kan väntas falla samhället till last, utan att här ha uträttat nyttigt arbete. Lagförslaget
lämnar regler för dylik s. k. »avvisning», och häremot är från principiell
synpunkt intet att anmärka, även om erinringar kunna göras mot de föreslagna
bestämmelsernas innehåll och omfattning. Särskilt faller det vid en första genomläsning
i ögonen, att avvisningsbestämmelserna icke äro uttömmande ens i fråga
om stadfästande av gällande praxis, varjämte i detta samband bör tas i övervägande
om något bör göras till förhindrande av illojal konkurrens med svensk
arbetskraft (»galizierimporten»).

Med denna omedelbara »avvisning» kan med fog likställas ett senare avlägsnande
av folkelement, som bort avvisas redan vid hitkomsten, men som i trots
därav inkommit och sedan under någon tid visat sig vara olämpliga inneboende
— lösdrivare, yrkesspelare, kopplare och yrkesbrottslingar. Återsändandet av en
lösdrivare till hemlandet motsvarar alldeles behandlingen, orterna emellan, av
svensk man och kvinna enligt lösdrivar- och fattigvårdslagarna. Då lagförslaget,
som överlämnar avvisningen av utländska zigenare, bettlare och andra dylika till
polismyndigheten i gränsorter och hamnar, därjämte till högsta polismyndighet i
respektive län uppdragit senare utvisning av samma slags folk, synes en dylik
anordning — under förbehåll, som nedan skola anges — vara fullt befogad och
överensstämmer för övrigt med gällande traktater och författning samt med praxis
i den utsträckning, som denna i lagförslaget upptagits.

22 Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Så långt är man i princip ganska allmänt ense. Däremot dela sig meningarna,
när det gäller utvisning under andra förhållanden än de nämnda, och särskild!
beträffande den s. k. politiska utvisning, som anordnas med hänsyn till de
allmänna statsintressena. Här överensstämma väl ock de skilda uppfattningarna
därom att omständigheterna kunna berättiga och rentav nödvändiggöra för staten
att begagna sin makt inom eget område att därifrån avlägsna utlänningar, vilkas
härvaro hota det allmänna lugnet eller samhällets intressen i övrigt. Men då det
sedan gäller att avgöra, huru förutsättningarna för statens rätt till utvisning må
bestämmas, står den ena åskådningen mot den andra. Den speciellt tyska betonar,
med hänvisning till statens maktfullkomlighet inom eget område, intresset
för statens och statsfolkets säkerhet så starkt, att den enskilda främlingens sak
betyder litet eller intet. Den specifikt engelska uppfattningen — vari den tvättäkta
liberalismen tagit sig ett typiskt uttryck — har åter skjutit individens.rätt
i förgrunden och gjort det till en hederssak för staten att behandla den vilsne
främlingen såsom en av sina egna. Men emellan dessa två ytterligheter har utvecklingen
allt bestämdare givit anslutning till eu tredje linje, på vilken även
den nutida engelska liberalismen, låt vara med en viss motvillighet, slutit upp.
Denna medelväg innebär en tillämpning på förevarande område av en allmän tendens
inom den moderna internationella rätten att vid bestämmandet av en persons
rättsförhållanden giva företräde åt domicilens (hemvistens) lag framför
nationalitetslagen. Alltså behandlas utlänning enligt denna grundsats såsom
inländsk man i samma mån som han anses ha vunnit stadigvarande uppehåll
och fast bostad inom landet, för bedömandet av vilket förhållandet åter i olika
land gälla skilda regler — viss tids uppehåll (1—6 år), erhållande av särskild
hemorts- eller förvärvsrätt etc.

Denna princip har antagits i derå länder och där den icke vunnit fullt erkännande
har dock, frånsett eu del tyska stater, trängt sig fram eu uppfattning
om att en näjrmare vunnen samhörighet mellan utlänningen och det land, där han
vistas, uteslujter statens utvisningsrätt. Så är förhållandet i Frankrike, österrikeUngern
och Norge. Vad särskilt angår Norge, må utlänning som är gift med en
norska och har barn i Norge, icke utvisas annat än för visst, i lagen angivet undantagsfall,
och därstädes födda utlänningar kunna efter tre års vistelse icke utvisas
ens på grund av ådömt längre frihetsstraff.

Det förefaller också vara uppenbart att den faktiska hemvisten bör tillmätas
en avgörande betydelse för utvisningsrätten både med hänsyn till den enskilde
och det land denne ursprungligen tillhör. Om man bortser från extraordinära fall,
som må inträffa i krigstid eller komma under spionlag o. d., förefaller det vara
lika grymt som meningslöst mot den enskilde att, därför att han h ex. begått ett
brott utvisa honom ur ett land där han bott i många år, äger sin familj, sina
förbindelser och sin egendom, finner sin utkomst och eventuellt har att svara inför
sina fordringsägare.

Obilligt och meningslöst kan en dylik utvisning även drabba det land, varifrån
den utvisade händelsevis härstaminar — om han nu över huvud äger ett efter
nationalitet bestämbart hemland, vilket ofta nog icke är fallet särskilt med personer
av judisk extraktion. Att efter många års vistelse driva ut en man ur förhållanden,
vid vilka han knutit sin existens, är ofta liktydigt med att sätta honom
på fattighuset — och till på köpet ett annat fattighus än som rimligtvis bort ha
med honom att skaffa, om nu fattigvården alls tar hand om honom dit han kom -

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

mer. Den naturliga verkan av en längre tids vistelse i ett land bör också vara
att regeln om utländska lösdrivares etc. behandling modifieras. Antag att en utlänning
efter många års ärligt arbete i landet slår sig på att göra ingenting vid
en viss period eller eljest befaras falla samhället till last, så torde det vanligen
saknas rimlig anledning att pracka honom på ett måhända ovisst hemland och än
mindre på ett annat främmande land, med vilket han aldrig haft beröring.

.Om det sålunda synes vara naturligast att sätta en laga gräns för den
administrativa utvisningsrätten i ordinära fall vid en viss tids stadigvarande uppehåll
i landet, fordras dessutom med ifrågavarande utvisningssystem vissa i lagen
bestämda förutsättningar för att sådan utvisning skall kunna ifrågakomma ens
före den stadgade tidsgränsen. Oavsett utvisningen av sådana folkelement som
rätteligen bort genast avvisas, beror det vanliga fallet av utvisning under karenstiden
på ett begånget brott av svårare art. Efter straffets avtjänande dömes då
till utvisning antingen av domstolen eller, i andra länder, av administrativ myndighet
I flera länder, där lagstiftningen är på detta sätt anordnad, underkastas
utlänningen åtminstone under karen stiden en bestämd kontroll (anmälningsskyldighet,
uppehållsbok), och uppenbar tredska i fullgörandet av dessa föreskrifter
kan också medföra utvisning.

Den så att säga ordinära utvisning, varom här ordats, beslutas i olika länder
och under skilda förutsättningar av regeringen, en departementschef eller
högre polismyndighet. Men vid sidan härav förekommer utvisning såsom en
extraordinär, åtgärd av ett lands regering gentemot utlänningar som anses särskilt
farliga för rikets säkerhet eller finnas kunna skada statens intresse (den politiska
utvisningen). Det har betraktats såsom en angelägenhet av vikt att, där underordnad
myndighet i vissa fall berättigats att utvisa, i allt fäll bestämma dess
befogenhet härvidlag så att dess utvisningsåtgärd icke erhåller en huvudsakligen
politisk karaktär.. Detta syfte har man sökt vinna genom att i lagen angiva bestämda
förutsättningar för polismyndighetens utvisningsrätt. Men vidare erbjuder
i. dessa länder jämväl själva anordningen av utvisningsförfarandet, med dess rättsliga
försvar för den avsedda utlämningen och övriga processgarantier, en betydande
säkerhet mot godtycke och obefogade utvisningsåtgärd er.

I en följande artikel skall anges huru regeringens förslag till utvisningslag
ställer sig till antydda grunder för förfarandet i andra länder och i vad mån
hänsyn däri tagits till de förhållanden, som hos oss närmast framkallat behovet
av lagstiftning.

I Sverige skulle vi nu först få den administrativa utvisningsrätten genom
lag reglerad. .Det hade då varit att förvänta att åtminstone den liberala regeringen
vid sin beredning av ärendet uppmärksammat de företeelser vid handhavandet
av den oreglerade utvisningsrätten, vilka just framkallat behovet av en
utvisningslag.. Två av dessa fall äro belysande för felen i en dålig lag eller i
en dålig praxis utan lag. I det ena fallet var det en gammal man, eu jude, som
utvisades. Han hade bott och varit mantalsskriven här ett tjugutal år; ägde
familj, av vilka en son fullgjort värnplikt i svenska armén; hade alltid ordråtligt
betalat sin skatt och var en fridsam och skötsam sadelmakare, ehuru det icke
skall förnekas, att han på sidan om tjänade en slant på att köpa och sälja gamla
möbler och därvid gjort sig skyldig till »olaga handel». Under den allmänna jakten
för några år sedan på ryssar, inklusive ryska judar, drevs han upp, häktades,

24 Lagutskottets utlåtande Nr 38.

utvisades och förpassades till Köpenhamn för att där leva återstoden av sitt liv

i skam och elände. , , .

Nåväl, kan man i ett sådant där ordinärt fall enligt det Hamilton-bchotteska
lagförslaget utvisas efter att 20 år ha varit här mantalsskriven? Ja. Kan man
under de nämnda omständigheterna utvisas för »olaga handel»? Ja.

Det andra fallet, som tilldrog sig särskild uppmärksamhet, gällde en ung
man i 20 års åldern, som bott här i landet från sina spädaste år och knappast
visste annat än att han var svensk, en duktig och ordentlig arbetare, för vilken
bland andra kronofogden i orten lade sig ut, när det blev fråga om hans utvisning.
Frågan härom väcktes med anledning av att han vid ett demonstrationståg
eller’ något liknande tillfälle burit en fana med inskrift, som ansågs olämplig,
och därför dömts till böter. Mannen utvisades av den Lindmanska regeringen,
efter tillstyrkande av en åtminstone numera liberal landshövding.

Spåren förskräcka, ty även om det nu framlagda lagförslaget bleve lag,
skulle mannen kunna utvisas, oavsett den långa tid, alltifrån barndomen, han
vistats här och under förutsättning — här kommer in en förmildrande omständighet
vid förslagets bedömande — under förutsättning allenast att han i stänet iör
böter ådömts en eller annan månads fängelse för t. ex. med förseelsen förenat
våldsamt motstånd mot polis. Sannolikt komme nämligen ett dylikt brott att hos
vederbörande myndighet »föranleda till antagande att fara av personens vistelse
i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet», vilket antagande
enligt lagförslaget är tillräcklig utvisningsgrund.

Förslaget sätter sålunda ingen tidsgräns för tillämpningen av det ordinara
utvisningsförfarandet. Utvisning kan vidare följa på relativt ringa brott. Och
slutligen har den utvisade icke ens den trösten att se landsherrens sigill under
utvisningsbeslutet, då meningen är att de enklare fallen skola expedieras i all
stillhet av högsta polismyndighet (Konungens befallningshavande) i respektive
orter, ehuru med besvärsrätt för delinkventen. Men det är en sak som är värre
än så, om förslaget blir lag. Däri äro nämligen gränserna för polisens befogenhet
gent emot det extraordinära förfarandet, regeringens politiska utvisnmgsrätt,
alltför ofullständigt och svagt markerade, för att utesluta godtycke och obehöriga
synpunkter vid utvisningsrättens begagnande. En utlänning har bott här frän
barndomen upp till medelåldern; sa begår han ett brott, varå följer t. ex. et^
kortare frihetsstraff. Omkring fyra år därefter deltager han såsom agitator eller
på annat sätt, som myndigheterna finna olämpligt, i en social rörelse. Då mannens
vandel föranleder antagande att han är farlig, kan han utvisas, såsom förslaget
är avfattat, icke allenast av den inför riksdagen ansvariga regeringen, utan
även av underordnad myndighet. För ett tillfredsställande skydd mot övergrepp
och misstag synes däremot böra fordras att, i den mån utvisningsrätten lägges i
händerna på ortsmyndigheterna, utvisningen anknytes såsom direkt påföljd vare
sig av grövre brott eller av lösdriveri, tiggeri eller andra dylika, till beskaffenheten
bestämt angivna förutsättningar.

En så vidsträckt befogenhet, som förslaget vill i detta avseende inrymma
åt respektive polismyndigheter i länen, med Konungens befallningshavande i täten
samt hela raden av med häktningsrätt utrustade ortsmyndigheter och en del alldeles
inkompetenta polisuppsyningsman i kön, kan särskilt i oroliga tider helaras
leda till missbruk av långt allvarligare art än som följt av den nu icke lagfästa
utvisningsrätten, därvid Kungl. Maj it såsom i första hand beslutande myndighet

,Lagutskottets utlåtande Nr 38.

likväl erbjuder eu viss garanti för utvisningsfallens rimliga begränsning. Ett
nytt område för det i orostider epidemiska häktningsraseriets utveckling skulle
alltså vara svaret på Andra kammarens och en icke obetydlig minoritets i Första
kammaren uttalande till förmån för häktningsbestämmelsernas reformering med
syfte bland annat att få slut på Konungens befällningskavandes bevisligen olagliga
praxis att utrusta extra polismän med häktnings- och åtalsrätt för stora samhällen
å landsbygden. Man hade eljest väntat åtgärder i denna, på civilministerns
föredragning närmast beroende angelägenhet, men i stället konfirmerar lagförslaget
(i dess § 18 jämförd med § 8) ytterligare berörda, mot promulgationslagen
till strafflagen uppenbarligen stridande praxis.

Det innebär under sådana förhållanden icke tillräckligt skydd för den enskilda
säkerheten att lagförslaget lägger Konungens befallningshavande på hjärtat att med
en viss diskretion besluta om utvisning och att därvid taga skälig hänsyn till
utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till tiden för hans vistelse i
landet. Det är väl uppenbart att dylika hänsyn gjort sig gällande redan nu, då
ingen lagstiftning i ämnet funnits, men hur pass mycket de gällt framgår av de
ovan relaterade omständigheterna i förekomna utvisningsärenden. Men för övrigt
är det principiellt sett alldeles förkastligt att givå länets högsta polismyndighet
befogenhet till en så vidsträckt beslutanderätt över utvisningsåtgärder, som den
underordnade polisen, eventuellt efter Konungens befallningshavandes egen instruktion,
genom häktning eller eljest genom anmälan inlett. Polisen, Konungens
befallningshavande inbegripen, har viktiga och nödvändiga samhällsuppgifter, men
dessa böra icke med härför främmande syften sammanblandas. En sådan sammanblandning
existerar redan i åklagarmaktens förening med polismyndighet.
Skola vi, som hoppats på en snar ändring härutinnan, i stället se polisen beklädas *
med viktiga domarfunktioner, med rätten att i ömtåliga fäll efter fri prövning
och egna »antaganden» döma över människors framtida väl och ve?

* *

I det i en föregående artikel skisserade, moderna utvisningsförfarandet är
det, utom skillnaden mellan bofasta och andra utlänningar samt de bestämda gränserna
mellan politisk och annan utvisning, själva anordningen av utvisningsprocessen
som lämnar garanti mot misstag och godtycke. Den största betydelsen har emellertid
särskilt det rättsliga försvaret vid den politiska utvisningen. Vid denna av regeringen
i första hand beslutade, extra ordinära åtgärd kunna utvisningsanlednmgarna
av naturliga skäl blott i allmänna bestämmelser uttryckas, och så mycket
större vikt ligger på en tillfredsställande och allsidig utredning av det speciella
fallet. Det var också på denna punkt som justitieombudsmannen ansåg sig kunna
i. sin Embetsberättelse 1910 uppställa en bestämd fordran på den blivande utvisningslagens
innehåll. »Denna torde nämligen», yttrade han, »förutom stadganden
om de fäkta, som kunna föranleda utvisning, jämväl böra innehålla föreskrifter om
proceduren vid utvisningsförfarandet, särskilt angående den förundersökning vilken
måste föregå utvisning, ävensom bestämmelser som i övrigt äro ägnade att
lämna garanti mot godtycklighet och för ett lojalt behandlande av utlänningen
med tillfälle för honom-att kunna försvara sig mot obefogade beskyllningar.
»

Några garantier av sistberörda slag lämnar lagförslaget icke — ett vanligt
hemligt polisförhör, utan rättsligt försvar eller några som helst processgarantier

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 37 käft. (Nr 38.) 4

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

för den person vars utvisning är ifrågasatt, föregår utvisningsbeslutet. Det enda
man till kontroll över förhöret ansett sig böra stadga är att tolken inte får stå
i jävsförhållande till utlänningen; om hans beroende av åklagaren-domaren-polisen
sägs däremot intet. Yad som av underordnade polismän kan åstadkommas i tolkningsväg
utvisas dock av t. ex. den famösa historien från ett förhör i målet rörande
Tscherniak, då påståendet om den häktades tvetalan bl. a. torde ha grundat
sig på att dennes titel »docteur en chemie» ena gången riktigt tolkats såsom
»doktor i kemi» och en annan gång översatts med »skjortfabrikör» (en chemise).

I målet rörande Tscherniak fick den häktade i sista stund advokat, och
denne lyckades få träffa sin klient, men icke närvara vid något förhör. Av handlingarna
fick han del, men underrättades sedan om att detta berott på ett misstag
av vederbörande ämbetsman. Allt var insvept i det största dunkel, som av vederbörande
myndigheter icke ens kunde skingras inför den häktades advokat. En
hög ämbetsman inom utrikesdepartementet beklagade detta med hänvisning till
att vi här i landet icke äga av ämbetsansvar bundna advokater, på vilkas diskretion
i hemiiga statsangelägenheter man därför icke heller vore officiellt berättigad
att lita. Är det möjligt att denna formella betänklighet icke ansetts kunna övervinnas
och därför hindrat regeringen från att bereda utlänningen ett effektivt
rättsligt försvar? I alla händelser får man väl förutsätta, att åtminstone de tre
av regeringens ledamöter som själva varit advokater icke tänka så lågt om sitt
eget förflutna eller sina förutvarande kolleger att svenska advokater av dem
ansetts för okunniga eller opålitliga för att anförtros det rättsliga försvaret i ett
aldrig än så delikat utvisningsmål.

Målet Tscherniak tillkom efter ryska regeringens begäran om utlämnande,
men ledde allenast till mannens utvisning ur landet. I sitt nu ävenledes framlagda
förslag till lag om utlämning föreslår regeringen att bereda en person vars
utlämnande äskas ett väl anordnat rättsligt försvar. Men redan härav synes höra
följa att utvisningsförfarandet må,ste förbindas med samma rättsskydd för utlänningen.
Ty det är ju uppenbart att i annat fall lämnas öppen en hemlig bakport,
varigenom den politiska flyktingen kan förpassas ut i världsalltet med förbigående
av den offentliga kontroll, som utlämningsförfarandet enligt förslaget härom
skulle erhålla. Att förbise detta förhållande är liktydigt med ett förbiseende av
polisens internationella samarbete; och enligt förslaget till utvisningslag är det
ju polisen med allt fog förunnat att ta initiativ till varje utvisningsåtgärd.

* *

Här ha nu allenast berörts de principiella brister som synas vidlåda förslaget,
prövat med hänsyn till de behov som skolat avhjälpas och jämfört med
grunderna för motsvarande åtgärder i länder med statsskick liknande vårt.

På de speciella bestämmelserna är här icke tillfälle att ingå, ehuruväl anmärkningar
även härvidlag förefinnas av den beskaffenhet att de synas böra undanröjas
under fortbehandlingen av ämnet. Då lagförslaget, ehuru av den största principiella
vikt, icke har synnerligen stort omfång, bör dock en nödig omarbetningkunna
medhinnas inom lagutskottet, även om en fullständig omläggning av förslagets
grunder skulle finnas önskvärd med skäligt beaktande av de synpunkter
som ovan antytts. Om så sker, kan jämväl sägas att utvisningslagen bygges på
nationell grund och i grundlagens anda, ty då regeringsformen förbjuder Ironungen
att någon ur riket förvisa eller förvisa låta, innefattas säkerligen under grund -

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

lagens skydd i allt tall de här fast bosatta utlänningarna. Och även för andra har
Sverige icke på långa tider varit ett fiendeland. En medverkan från regeringens
sida till en dylik omläggning av förslaget borde även kunna vinnas, då väl förslagets
nuvarande beskaffenhet må tillskrivas den dubbla beredningen och brådskan
vid dess avfattande.

JEliel Löfgren.