Lagutskottets utlåtande Nr 38 (Utlåtande 1911:LU38 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Nr 38.

Ankom till Riksdagens kansli den 1 maj 1911 kl. 2 e. in.

inlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kimgl. Magi angående beredningen af det skandinaviska
lagstiftningsarbetet.

Uti eu inom Ändra kammaren afgifven ocli till lagutskottet hänvisad
motion, nr 238, har herr Carl Lindhagen anfört följande:

»I den man det gemensamma skandinaviska lagstiftningsarbetet gar
framåt, uppstår allt mer behof af eu fastare organisation för samarbetet.
De författningar, som redan tillkommit, behöfva med tiden revideras.

Detta påkallar också ett

gemensamt

öfvervägande, då det väl icke kan

wia meningen, att de redan vunna resultaten sedan skola tillspillogifvas.

\ idaie böi det ej såsom hitintills få bero pa en slump om något nytt
lagstiftningsarbete, som enligt hittills följd plan rätteligen bort företagas
gemensamt, äfven varder för sådant syfte ihågkommet. När

ingen

har

till åliggande att tänka på denna sak, blir följden eu del försummade
tillfällen. Exempelvis må nämnas 1896 års revision af aktieboiagslagstiftningen
och den nu pågående revisionen af konkurslagstiftningen.

Slutligen bör tiden nu vara inne för ett uppvaknande till insikt,
huiusom målet för dessa sträfvandon är den största möjliga öfverensstämmelse
på hela lagstiftningsområdet och icke minst inom den sociala lagstiftningen.
IJet vore därför af vikt, att beredningen af alla slags lagärenden
i de olika länderna ordnades sa, att eu öfverläggning vare sig
genom personligt sammanträffande eller skriftligen alltid kornnie till stånd”
huruvida ett i uågotdera landet uppkommet lagstiftningsspörsmål borde
gemensamt beredas. Naturligtvis skulle de olika beredningarna äfven ha
rätt att själtVa taga nya initiativ.

Denna min uppfattning om behölligheten af eu fast organisation för

Bihang till Likså. prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 35 Haft. (Nr 38).

Utskottets

yttrande.

o Lagutskottets utlåtande Nr 38.

det skandinaviska lagstiftningsarbetets betryggande ocli framtid delas äfven
af andra och speciellt danskar, för Indika jag framlagt densamma.

Under åberopande tillika af grundtankarna i mina motioner aien
1900 och 1909 om skandinavisk civillagstiftning och min reservation
till lagutskottets utlåtande år 1910 om aktiebolagslagstiftningen, hemställes
alltså, .

att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga initiativ til

en öfverenskommelse mellan de skandinaviska länderna, hvarigenom bo
redningen af det skandinaviska lagstiftningsarbetet erhåller eu fastare och
mera betryggande organisation samt jämväl utvidgas så, att i uppkommande
lagstiftningsfrågor i allmänhet ett gemensamt öfvervägande kommer till
stånd, huruvida de lämpligen böra blifva föremål för gemensam lagstiftning.
»

Impulsen till det samarbete på lagstiftningens område, som under de
senaste årtiondena med längre eller kortare afbrott ägt rum mellan de tre skandinaviska
länderna, synes hafva utgått från första nordiska juristmötet 1872,
hvilket uttalade, att man borde söka vinna öfverensstämmelse i de nordiska
rikenas växellagstiftning. Frågan upptogs sedan år 1876 inom svenska
riksdagen i enskild motion, däri hemställdes om åvägabringande af eu
handelslagbok för Sverige under samarbete med Norge och Danmark. I
anledning af denna motion anhöll Riksdagen i skrifvelse till Ivungl. Maj.t
om vidtagande af åtgärder för utarbetande åt eu fullständig handelslag föi
Sverige med iakttagande, att öfverensstämmelse, så vidt ske kunde, med
motsvarande norsk och dansk lagstiftning därvid åstadkommes.

I den vidsträckta omfattning, som detta Riksdagens uttalande afsåg,
kom emellertid icke arbetet till stånd. Vid föredragning af Riksdagens
skrifvelse anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsministern
Louis de Geer, att det vore lämpligare för ett närmande till det äfven
efter hans uppfattning synnerligen önskvärda målet af öfverensstämmande
handelslagar för Sverige, ''Norge och Danmark att börja med någon mindre
del. I enlighet härmed beslöts att först upptaga växellagstiftningen till
behandling. Efter det förslag härutinnan utarbetats af särskilda med
hvarandra samarbetande kommittéer, antogos och utfärdades år 1880 lika
lydande växellagar för Sverige, Danmark och Norge. På enahanda sätt
åstadkommos sedermera öfverensstämmande lagar, först om skydd för varumärken,
utfärdade i Sverige och Norge 1884 och i Danmark 1890 samt

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

därefter angående handelsregister, firma oeli procura för Sverige af 1887,
för Danmark af 1889 och för Norge af 1890 äfvensom sjölagar för Sverige
af 1891, för Danmark af 1892 och för Norge af 1893.

Samarbete förekom vidare under 1890-talet i fråga om förvärfvande
oeli förlust af medborgarrätt, hvarjemte år 1900 delegerade för alla tre
länderna efter uppdrag afgåfvo öfverensstämmande förslag till lagar om
liflörsäkringsrörelse. Dessa förslag vunno beaktande särskilt i Sverige och
Danmark.

\ id Riksdagen år 1900 hemställdes i en af herr Lindhagen afgifven
motion om anhållan hos Kung!. Maj:t, att Kung!. Maj:t måtte taga
initiativ till eu samverkan i syfte att åstadkomma nya, så vidt ske kunde,
öfverensstämmande civillagar för de tre skandinaviska länderna. Lagutskottet
vitsordade önskvärdheten af största möjliga öfverensstämmelse mellan
de tre ländernas civillagstiftning, men fann dock afgörande betänkligheter
mota mot att ifrågasätta eu gemensamhetslagstifning i hela den omfattning
motionären afsett. Utskottet ansåg därför, att man för det dåvarande
borde begränsa sig till obligationsrätten eller den del af lagstiftningen, där
de nationella elementen utöfvat minsta inflytandet på rättens gestaltning,
och där följaktligen likhet borde kunna åvägabringas, utan att särskilda
nationella åskådningar i nämnvärd mån träddes för nära. Ett sådant arbete
blefve ock eu naturlig fortsättning på de förut om förmälda gemensamma
lagstiftningsarbetena på den speciella handelslagstiftningens område. I enlighet
med lagutskottets hemställan beslöt också Riksdagen anhålla, att Törnig!
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån lagstiftningsarbetet på obligationsrättens
område lämpligen kunde för vinnande af öfverensstämmelse
mellan de skandinaviska länderna bedrifvas på grundvalen af samverkan
dem emellan.

Vid de härefter från svensk sida inledda förhandlingarna med de
bägge andra ländernas regeringar afböjde Norge till en början att deltaga,
hvaremot Danmark förklarade sig villigt att anordna ett samarbete. Vid
sammanträde år 1901 med de för ändamålet utsedda svenska och danska
kommittéerna uppgjordes ett program för samarbetet, hvari med utgångspunkt
från, att öfverensstämmelse mellan de tre nordiska ländernas obligagationsrätt
borde i främsta rummet eftersträfvas beträffande sådana partier,
som hade afseende på den ekonomiska samfärdseln och varuomsättningen,
närmare fastställdes de ämnen, som skulle blifva föremål för gemensam behandling.
Efter programmets uppgörande fann norska regeringen, med
hänsyn till den antagna begränsningen för det påtänkta samarbetet, att
jämväl Norge kunde deltaga däri. De tre ländernas kommittéer före -

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

toga först till behandling frågorna om rättsförhållandet emellan säljare
och köpare samt afgåfvo år 1903 förslag till lagar i detta ämne. I
hufvudsaklig öfverensstämmelse med förslagen hafva sedermera antagits
lagar i ämnet för Sverige 1905 (lagen om köp och byte af lös egendom),
Danmark 1906 och Norge 1907.

Då 1903 års Riksdag i anledning af åtskilliga väckta motioner begärde
en revision af lagen om aktiebolag, inrycktes på lagutskottets hemställan
i riksdagsskrifvelsen en erinran, att det borde tagas i öfvervägande,
om och i hvad mån vid berörda revision ett samarbete med Norge och
Danmark lämpligen kunde äga rum. Men då på förfrågan från Norge erhölls
det svar, att det näppeligen skulle blifva möjligt för detta land att deltaga
i sådant samarbete, ansågs det lämpligast att upptaga ifrågavarande lagstiftningsarbete
ensamt för Sveriges del.

Vid 1909 års Riksdag väckte herr Lindhagen en motion, däri
hemställdes, att Riksdagen ville hos Kung!. Maj:t framhålla angelägenheten
att vidmakthålla utsikterna för åstadkommande af nya, så vidt ske kunde,
Öfverensstämmande civillagar för de tre nordiska länderna samt i sådant
hänseende; l;o) anhålla om öfvervägande, i hvad män och på hvad sätt
ett blifvande lagstiftningsarbete på familjerättens område lämpligen kunde
för vinnande af öfverensstämmelse mellan nämnda länder ordnas på grundvalen
af samverkan dem emellan; 2:o) ifrågasätta, huruvida åtgärder kunde
vidtagas i syfte, att den i alla tre länderna förberedda nya lagstiftningen
om aktiebolag jämte därmed sammanhängande ämnen måtte i större eller
mindre mån blifva öfverensstämmande. Lagutskottet uttalade sig i sitt
häröfver afgifna utlåtande med bestämdhet för, att det redan päbegynta
samarbetet på obligationsrättens område måtte med det snaraste återupptagas,
men ansåg däremot några åtgärder för samarbete a familjerättens
eller bolagsrättens område icke böra vidtagas. Första kammaren biföll utskottets
utlåtande, men Andra kammaren antog en vid utlåtandet fogad
reservation, hvari hemställdes, att Riksdagen i anledning af motionen
måtte hos Ivungl. Maj:t anhålla om öfvervägande, huruvida eller i hvad
män vid ett eventuellt lagstiftningsarbete på familjerättens område detta
arbete kunde, för vinnande, så vidt ske kunde, af öfverensstämmelse mellan
de tre nordiska ländernas lagstiftning, ordnas på grundvalen åt ett
samarbete dem emellan.

Emellertid inleddes af den svenska regeringen förhandlingar i ämnet
med de bägge andra ländernas regeringar. Resultatet häraf biet en i
Stockholm år 1909 hållen preliminär konferens mellan delegerade för de

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

tre länderna för att dels uppgöra eu närmare plan för det fortsatta samarbetet
å obligationsrättens område, dels ock undersöka, huruvida och på
hvad sätt ett gemensamt skandinaviskt lagarbete inom särskilda därför
lämpade delar af familjerätten skulle kunna under den närmaste tiden
anordnas.

De delegerade förenade sig om särskilda utlåtanden i de frågor, som
blifvit till dem hänskjuta. "Vidkommande samarbetet på obligationsrättens
område afgafs följande utlåtande:

»Beträffande obligationsrätten hafva de delegerade enats om följande
uttalande:

De delegerade hafva ånyo genomgått det år 1901 upprättade och af
de tre rikenas regeringar godkända programmet för det skandinaviska lagstiftningsarbetet
och hysa den uppfattningen, att de flesta på detta program
upptagna och ännu ej behandlade ämnena väl ägna sig för gemensam
bearbetning. Endast frågan om emission af värdepapper synes böra utgå,
enär denna fråga lämpligast löses i sammanhang med aktielagstiftningen,

Jämte de ämnen, som finnas angifna i nämnda program, finnas inom
obligationsrätten åtskilliga partier, beträffande Indika eu för de tre skandinav
iska rikena åtminstone väsentligen öfverensstämmande lagstiftning synes
möjlig, lämplig och önskvärd.

Inom det vidsträckta område, som alltså enligt de delegerades mening
kärr anvisas för eu sådan öfverensstämmande lagstiftning må framhållas
följande ämnen, som äro af aktuellt intresse, och med afseende å Indika
det synes önskvärd!, att lagstiftningsarbetet varder så snart som möjligt
upptaget och fullfölj dt.

1) Afsittande af aftal genom korrespondens samt genom platsagenter
och handelsresande in. in.; betydelsen, vid aftals afsittande, af den ena
eller andra kontrahentens omyndighet eller konkurs; bestämmelser mot
missbruk af ekonomisk öfvermakt och dylikt, särskild! angående köp på
afbetalning ocli aftal om vite samt eventuellt äfven angående terminsaffärer;

2) Kommissions- och speditionsaftal;

3) Försäkringsaftal;

4) Skuldebref och dylikt samt modifikation;

5) Aftal och värdehandlingar, som föranledas af lager! in sr öre] se;

6) Försträckning, kontokurant, ränta, borgen;

7) Fordringspreskription;

8) Tidsbestämmelser och villkor vid aftal.

I betraktande af det framskridna stadium, hvarpå det legislativ^ arbetet
beträffande bolagsrätten inom de särskilda rikena befinner sig, synes

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

däremot detta ämne icke nu kunna förordas såsom föremål för gemensamt
arbete, ehuru väl iignadt därför det än i och för sig skulle vara.

Det utgör eu allmän förutsättning, att äfven ämnen, som icke äro
uttryckligen nämnda, upptagas till behandling, när sådant för sammanhangets
och konsekvensens skull är nödvändigt.

Beträffande ordningen emellan de ofvan uppräknade ämnena tro sig
de delegerade böra förorda, att i första hand upptagas till behandling de
ämnen, som återfinnas i programmet af år 1901 och beträffande hvilka
vissa förarbeten redan föreligga.

De delegerade hafva tänkt sig, att ett blifvande arbete lämpligast
bedrifves genom samverkande, i de särskilda rikena tillsatta kommittéer,
hvar och en bestående af tre jurister och en köpman.»

Beträffande familjerätten hemställde de delegerade om gemensam behandling
af vissa ämnen, därvid särskild! framhölls frågorna om villkoren
för äktenskaps ingående, förmögenhetsförhållandet mellan makar, myndighetslagstiftningen
samt äktenskapsskillnad. Angående formen för samarbetet
yttrade de delegerade, att det syntes dem, att ett blifvande arbete
lämpligast komme att bedrifvas genom samverkande i de särskilda rikena
tillsatta kommittéer.

På grundvalen af nämnda utlåtanden har samarbetet redan påbörjats
af särskilda för de tre länderna utsedda kommittérade för hvardera af
berörda båda lagstiftningsområden.

Det lär af ingen förnekas, att fördelar af olika slag och af största
betydelse äro förknippade med en rättsutveckling inom de skandinaviska
länderna, som med bevarande af de säregenskaper, hvilka kunna vara för
den nordiska rättsbildningen i stort sedt egendomliga, går i riktning mot
en allt större likformighet dem emellan.

Såsom framgår af hvad ofvan anförts, har också i denna riktning
vunnits betydelsefulla resultat, dels såtillvida att flere lika lagar för de
skandinaviska länderna blifvit antagna, dels ock så, att icke blott inom
det område af rätten, som, i enlighet med Riksdagens senast år 1901 uttalade
mening framför andra delar lämpar sig för gemensamhetslagstiftning,
utan äfven för den pågående lagstiftningen på familjerättens område gemensamma
af länderna godkända planer föreligga för det fortsatta arbetets
bedrifvande.

För närvarande synes alltså utsikten för det skandinaviska samarbetet
i ifrågavarande afseende synnerligen ljus. I den mån insikten om nyttan
och vikten af sådant samarbete i de olika länderna vinner starkare rotfäste

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

och idén om uppehållandet och utvecklandet af rättens universalitet för
de närbesläktade nordiska folken hinner alltmer intränga i det allmänna
medvetandet, lära dessa utsikter komma att te sig än förhoppningsfullare.

Om alltså utskottet lifligt beaktar, att sådana åtgärder vinna uppmuntran,
som gå ut på ett ytterligare förverkligande af nämnda idé, kar
dock utskottet funnit sig icke kunna tillstyrka det nu af motionären väckta
förslaget.

Såsom tidigare vid fråga om åtgärder i den riktning, som nu afses,
framhållits, måste, om eu likformighet i det afseende, som här åsyftas,
skall kunna blifva till verkligt och bestående värde, densamma bero af
likartade förutsättningar, gifna i själfva de förhållanden, hvarunder de olika
folken utvecklats och lefva. Likasom eu öfverensstämmelse, som utan
sådant rotfäste för sin tillkomst hade att tacka allenast lagstiftarens vilja
att skapa likformighet, icke kan vara eftersträfvansvärd, så lär äfven ur
synpunkten af förtroendet till och framgången af ifrågavarande lagstiftningsarbete
det vara af vikt, att all försiktighet iakttages vid det bedömande,
hvarom härutinnan i hvarje fall bör blifva fråga. Dessa enligt hvad utskottet
håller före synnerligen viktiga förutsättningar för ett lyckosamt
resultat af det gemensamma skandinaviska lagstiftningsarbetet hafva enligt
utskottets uppfattning icke blifvit behörigen beaktade af motionären, då
han hemställt, att i uppkommande lagstiftningsfrågor i allmänhet ett gemensamt
öfvervägande borde komma till stånd, huruvida de lämpligen böra
blifva föremål för gemensam lagstiftning.

Att synnerligen omfattande delar af såväl den offentliga rätten som
privaträtten till sitt väsentliga innehåll måste bestämmas af alldeles särskilda
inom hvarje land rådande förhållanden, är till en början ett faktum,
som icke lär kunna lämnas åsido. Men äfven om man begränsade gemensamhetskrafvet
till de delar af rätten, där olikheterna i mindre män äro
af nämnda art, utan det hufvudsakligen endast skulle gälla att öfvervinna
förefintliga större eller mindre skiljaktigheter i folkens vanor och föreställningssätt,
eller t. ex. till den allmänna handels-, civil-, straff- och
processlagstiftningen, lära ofta förhållanden föreligga, som göra, att ett
samarbete ej kan med utsikt till framgång ifrågasättas. Detta synes vara
förhållandet, om i ett af landen skall begynnas ett lagstiftningsarbete på
ett område, hvarå för något af de andra landens vidkommande arbetet
just på ett för detsamma lämpadt sätt fullbordats och kanske äfven ledt
till positivt resultat. Så är exempelvis för närvarande, som bekant, händelsen
med synnerligen omfattande delar af de olika ländernas såväl civil-,
som i synnerhet straff- och processlagstiftning.

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Slutande af bindande aftal mellan de tre länderna om åtgärder för
gemensamhet inom alla eller sist afsedda omfattande delar åt rätten, synes
vid anförda förhållanden — äfven om detsamma kunde gifvas sådan form,
att det icke beliöfde obehörigen inkräkta på den handlingsfrihet hvarje
land alltid måste förbehålla sig — icke vara att förorda. Fastmer skulle
enligt utskottets uppfattning det hänvändande från det ena till det andra
landet, som i kraft af ett sådant aftal komme att ske, lätt kunna få
karaktären af och uppfattas såsom eu åtgärd endast af plikt att uppfylla
detsamma utan innebörd af en sådan allvarlig maning till samarbete, som
mer torde inläggas i eu framställning, omedelbart grundad på statsmaktens
pröfning med hänsyn till det förekommande fallet af därvid föreliggande
förhållanden och behof.

Naturligtvis är det synnerligen önskvärd!, att, då efter samarbete
mellan länderna genomförts en lagstiftning i ett visst ämne, ett åt
landcn ej annat än efter meddelande till eller samråd med det eller de
öfriga vidtager mer omfattande ändring i den sålunda eu gång såsom föremål
för gemensamhet erkända lagstiftningen. Det bär dock ligga i sakens
natur, att sådant i möjligaste mån iakttages utan därom ingånget bindande
aftal. Till följd af den lifliga förbindelsen mellan länderna lära under inga
omständigheter dylika ändringar kunna i ett land ske eller ens förberedas,
utan att kännedom därom utan dröjsmål vinnes i de andra lauden och åt
deras myndigheter.

Vidkommande därefter motionärens yrkande på åtgärder för eu fastare
och mer betryggande organisation för beredningen af det skandinaviska
lagstiftningsarbetet, har motionären själf icke på något sätt antyda hur
eu sådan organisation skulle anordnas. Hittills har samarbetet bedrifvits
af för det särskilda fallet utsedda kommitterade för hvart och ett af landeri,
Indika erhållit sitt uppdrag med hänsyn till det ämne, hvarom i hvarje
fall varit fråga. Är det motionärens mening, att denna princip nu skulle
frångås och eu särskild beredning tillsättas för allt gemensamt skandinaviskt
lagstiftningsarbete, kan utskottet så mycket mindre förorda ett dylikt förfaringssätt,
som eu stor del af detta arbete är af beskaöenket att för den
del af rätten, hvarom i hvarje fall är fråga, fordra ej blott enbart juridisk
utan äfven annan lämplig sakkunskap.

År åter afsikten, att den påyrkade fastare organisationen endast skulle
hafva till uppgift att förmedla de aftal mellan länderna och de framställningar
från det ena till det andra landet, Indika kunna göras i hithörande

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

ämnen, lär väl, hvad Sverige angår, denna uppgift, som synes alltför
begränsad för att kräfva en ensamt därför inrättad myndighet, fortfarande
som hittills lämpligast handhafvas af redan befintliga myndigheter.

Pa grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon
Itiksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 april 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKAfcSGN.

Reservation:

Herrar Widén, Lindhagen, Pettersson, i Södertälje, Ersson, Jansson i
Edsbäcken och Berggren hafva anfört:

»Obestridligen är den i förevarande motion väckta frågan, såsom ock
af utskottet erkännes, af eu synnerlig vikt. Ur många synpunkter är en
öfverensstämmelse mellan de skandinaviska ländernas lagstiftning önskvärd.

Erkännas bör också, att genom de initiativ härtill, som särskilt från
svenskt håll tagits, redan icke så litet blifvit åstadkommet. Härigenom
har såväl samfärdseln mellan länderna underlättats som äfven denna lagstiftnings
betydelse för utvecklingen af den internationella rätten blifvit
ökad.

För att denna likformighet i lagstiftningen må vidare utvecklas och
särskild! för att icke, genom partiell lagstiftning i vissa delar af den gemensamhet
redan underkastade lagstiftningen, denna gemensamhet må förryckas,
synes emellertid fastare former höra beredas för att eu gemensam
lagstiftning kommer till stånd på alla de områden, där sådan är
ändamålsenlig, och särskild! att ett öfvervägande verkligen äger rum
vid uppkommande lagstiftningsfrågor, huruvida de lämpligen böra blifva
föremål för gemensam lagstiftning. Huru sådana former, Indika ju icke
Bihang till liiksil. prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 35 Höft. 2

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

behöfva förutsätta inrättandet af några nya organ för ändamålet, skola
praktiskt anordnas, lärer ankomma på regeringen att efter samråd med
regeringarne i de andra länderna utfinna. Sakens vikt synes emellertid
kräfva, att den kommer till effektivt öfvervägande.

På grund häraf hemställes,

att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller
om vidtagande af åtgärder, som Kungl. Maj:t
kan finna lämpliga, för att, såvidt möjligt, betrygga
att ett gemensamt skandinaviskt lagstiftningsarbete
kommer till stånd på de områden, där en sådan gemensamhet
finnes ändamålsenlig, samt att för sådant
ändamål i uppkommande lagstiftningsfrågor i allmänhet
ett öfvervägande äger rum, huruvida de lämpligen
böra blifva föremål för gemensam lagstiftning.

Herr Olssun i Broberg har auhållit få autecknadt, att lian ej deltagit
i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, 0. L. Svanbäcks Boktryckeri, 1911.