Lagutskottets utlåtande Nr 37 (Utlåtande 1913:LU37 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Nr 37.

Ankom till Riksdagens kansli den 20 maj 1913 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till apotelcsvarustadga dels ock i anledning
därav väckta motioner.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: Herrar Widén, Lindhagen, af Eken stam*),

Trana, Stärner, Gezelius, Alexanderson, greve Lagerbjelke, von
Baumgarten*), Petrén, Pettersson i Bjälbo, Jansson i Edsbäeken, Igel,
Holmdahl, Persson i Norrköping och Olofsson i Åvik.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 11 april 1913 dagtecknad proposition, nr 243, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bifogat utdrag av
statsrådsprotokollet över civilärenden, begärt Riksdagens yttrande över
följande förslag till apoteksvarustadga:

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sand: 36 käft. (Nr 37.)

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

»Förslag

till

Kung!. Maj:ts nådiga

Apoteksvamstadga

given Stockholms slott den

§ I Till

apoteksvara enligt denna stadga äro att hänföra ämnen (enkla
kemikalier och droger) och beredningar, som endast eller i huvudsakligaste
mån användas såsom läkemedel eller vid tillredning av läkemedel.
De avsedda ämnena (enkla kemikalier och droger) finnas uppräknade
i bilaga I, och beredningarna finnas närmare angivna i bilaga II vid
denna stadga.

Med läkemedel förstås i denna stadga vara, avsedd att vid utvärtes
eller invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom
hos människor eller djur.

§ 2.

Mom. 1. Undantagna från att anses såsom apoteksvaror äro här
nedan under a)—g) upptagna slag av varor, därest de icke äro upptagna
i bilaga I vid denna stadga och ej heller äro försatta med ämne, vars försäljning
på grund av föreskrift i nådiga förordningen angående handel
med eter- samt eter- eller sprithaltiga läkemedel den 8 december 1876,
nådiga giftstadgan den 7 december 1906 eller annan särskild författning
är förbehållen apoteksföreståndare, nämligen:

a) Kosmetiska medel, avsedda till ans av hud eller hår eller till
renhållning av munhålan, samt medel, avsedda till ans av friska sår.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

b) Liktornsmedel.

c) Desinfektionsmedel, avsedda till renande av rum, bohag och dylikt
eller av avfallsämnen.

d) Förbandsartiklar, som icke äro impregnerade, eller som äro impregnerade
i enbart antiseptiskt syfte.

e) Mineralvatten, naturliga och konstgjorda.

f) Mineralkällsalter, naturliga och konstgjorda.

_ g) Näringspreparat, som icke äro försatta med annat läkemedel än
lecitin eller glycerofosfat av natrium eller kalcium.

Mom. 2. Såsom apoteksvaror skola ej heller anses vissa såsom
läkemedel allmänt använda varor, som äro angivna i särskild förteckning,
bilaga III vid denna stadga.

Mom. 3. Befinnes vara, varom i mom. 1 förmäles, på grund av
tillsättning med häftigt verkande ämne eller av annan orsak vara av
sådan beskaffenhet, att varans bruk för uppgivet ändamål medför hälsofara,
må på framställning av medicinalstyrelsen antingen meddelas förbud
mot införsel och försäljning av sådan vara eller ock förordnas, att
den skall anses såsom apoteksvara. Sådant beslut meddelas av Kungl.
Maj:t.

§ 3.

De i §§ 1 och 2 nämnda bilagor skola minst vart tredje år av
medicinalstyrelsen i samråd med kommerskollegium och tekniska högskolan
samt efter apotekarsocietetens direktions hörande granskas och
därefter hos Kungl. Maj:t anmälas till fastställelse.

§ 4.

Den, som utan att vara apoteksföreståndare åstundar att fabriksmässigt
för avsalu tillverka apoteksvara, vare därtill berättigad, om
han, med iakttagande i övrigt av vad i gällande författningar stadgas
om anmälan av fabriksrörelse i allmänhet, därom gör skriftlig anmälan,
i Stockholm hos överståthållarämbetet och i annan stad hos magistraten
eller, där sådan icke finnes, hos vederbörande stadsstyrelse samt å landet
hos Konungens befallningshavande i länet. Foge ock vid sådan anmälan
intyg, att han antingen själv äger skicklighet att bedriva den rörelse,
varom häf är fråga, eller ock anställt annan, välfrejdad person med
vitsordad skicklighet att förestå rörelsen.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Skicklighet att förestå dylik rörelse skall anses tillkomma 1) examinerad
apotekare ock farmacie kandidat, 2) den, som vid svenskt tekniskt
läroverk avlagt avgångsexamen med godkända kunskaper i kemi från
läroverkets fackskola för kemi, 3) medicine kandidat, 4) filosofie licentiat,
filosofie kandidat och filosofie magister, envar därest kan i sin examen
visat sig äga godkända kunskaper i kemi, samt 5) annan, som inför
vederbörande lärare vid något av rikets universitet, karolinska medikokirurgiska
institutet eller svenskt tekniskt eller farmaceutisk läroverk
styrkt sig äga nöjaktig fackkunskap i kemi ock däröver erkållit intyg.

§ 5.

Fabrikant eller annan näringsidkare, som, utan att tillverka apoteksvara,
vid fabriksmässig tillverkning eller eljest i sitt yrke använder sådan
vara, må därom göra anmälan till myndighet, hos vilken anmälan
enligt § 4 göres.

§ 6.

Apoteksvara må ej till riket införas av annan än

a) apoteksföreståndare,

b) fabrikant eller annan näringsidkare, som efter behörig anmälan
enligt § 4 eller § 5 kär ovan tillverkar apoteksvara eller eljest i sin
rörelse använder sådan vara, i den mån densamma är för hans tillverkning
behövlig,

c) person, som enligt § 7 är berättigad att idka grosshandel med
apoteksvara,

d) föreståndare för vetenskaplig institution, lydande under någon
av rikets akademier eller högskolor eller som åtnjuter understöd av stat
eller kommun, i den mån apoteksvaran är för annan institutionens verksamhet
än sjukvård behövlig, samt

e) föreståndare för av stat eller kommun inrättat eller understött
offentligt undersökningslaboratorium, ävensom av offentlig myndighet
auktoriserad föreståndare för annat offentligt undersökningslaboratorium,
i den mån varan är för laboratoriets verksamhet behövlig.

Finnes anledning misstänka, att apoteksvara, som av fabrikant,
annan näringsidkare eller föreståndare för vetenskaplig institution eller
offentligt undersökningslaboratorium införes, icke är för angivet ändamål
behövlig, äge vederbörande tullförvaltning att före varans utlämnande
avfordra fabrikanten, näringsidkaren eller föreståndaren i sådant hänseende
på tro och heder avgiven förklaring.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

§ 7.

Mom. 1. Vill annan person än apoteksföreståndare idka grosshandel
med apoteksvaror, skall han, med iakttagande i övrigt av vad i
gällande författningar stadgas om anmälan av grosshandelsrörelse i allmänhet,
därom göra skriftlig anmälan, på sätt i § 4 stadgas för den,
som åstundar att fabriksmässigt tillverka apoteksvara, och därvid med
sådant intyg, som i samma § omförmäles, styrka, att antingen han själv
eller av honom såsom föreståndare anställd person äger skicklighet att
bedriva sådan rörelse.

Grosshandlare, som i detta moment avses, är berättigad att försälja
apoteksvara till person, som enligt § 6 äger till riket införa sådan
vara, dock, beträffande de i punkterna b), d) och e) i samma § nämnda
personer, endast i den mån varan kan antagas vara för köparens där
angivna ändamål behövlig. Grosshandlare, varom i detta moment är
fråga, får icke hålla till salu, försälja eller utlämna apoteksvara i öppen bod.

Mom. 2. Fabrikant, som i § 4 sägs, är berättigad att, med de inskränkningar,
som i mom. 1 stadgas för grosshandlare, försälja apoteksvara
av egen tillverkning.

Mom. 3. I övrigt må med de undantag, som i mom. 4 och 5 här
nedan omförmälas, apoteksvara ej till salu hållas eller försäljas av annan
än apoteksföreståndare.

Mom. 4. Kommunalnämnd eller läkare i orter, belägna avlägset
från apoteksinrättning eller där farsot utbrutit eller allmän sjuklighet
är gängse, äger att, jämlikt därom gällande bestämmelser, tillhandahålla
läkemedel. Likaså äger dels veterinär tillhandahålla nödiga läkemedel
i den omfattning gällande veterinärinstruktion medgiver, dels ock tandläkare
att, jämlikt vad därom är föreskrivet, tillhandahålla allmänheten
läkemedel för sådana sjukdomar, som det tillkommer tandläkare att
behandla.

Mom. 5. Inom riket insamlade växter eller växtdelar må, ändock
att de enligt bilaga I vid denna stadga äro att hänföra till apoteksvaror,
i oblandat skick fritt försäljas.

§ 8.

Fabrikant, som i § 4 avses, och grosshandlare, som avses i § 7
mom. 1, ävensom apoteksföreståndare, som driver tillverkning av eller

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

grosshandel med apoteksvaror i från apoteket skild lokal, äro skyldiga
att underkasta sig den särskilda inspektion och kontroll, varom Kungl.
Maj:t kan komma att förordna, samt att i den ordning, som kan komma
att föreskrivas, bestrida kostnaderna härför.

§ 9.

Vid försäljning av apoteksvara skall i varje fall varans art eller
sammansättning genom påskrift eller bifogad deklaration tydligt och
riktigt angivas:

a) å enkla kemikalier och droger: genom deras vetenskapliga eller
i gällande farmakopéer eller i bilaga I vid denna stadga införda benämning,

b) å beredningar: genom i gällande farmakopéer upptagen eller av
medicinalstyrelsen eljest godkänd benämning eller genom angivande av
uti dem ingående ämnens namn och mängd ävensom beredningsformen.

Hvad sålunda föreskrivits, gäller även beträffande vara, upptagen
å bilaga III vid denna stadga, dock att till angivande av dylik vara
jämväl må användas dess i bilaga III intagna benämning. Vid försäljning
av sådan vara skola därjämte iakttagas de i bilaga III för vissa
fall meddelade särskilda bestämmelser om påskriftens innehåll.

§ io.

I gällande medicinaltaxa icke upptagen apoteksvara, utgörande
beredning, ävensom i bilaga III upptagen vara må vid försäljning icke
åsättas högre pris, än som på grund av uti densamma ingående ämnens
art och mängd ävensom beredningsformen skall för motsvarande vara,
tillredd å inrikes apoteksinrättning, beräknas enligt de av Kungl. Maj:t
fastställda grunder för apoteksvarors taxering.

§ 11-

Mom. 1. Skulle apoteksvara, oaktat bestämmelsen i § 10 här ovan
komma att mera allmänt försäljas till avsevärt högre pris än som enligt
nämnda § får betingas eller eljest till oskäligt pris, eller skulle det befinnas,
att fabriksmässigt tillverkad apoteksvara till sammansättning och
innehåll väsentligen avviker från meddelad signatur eller deklaration,
eller skulle eljest i avseende å en viss apoteksvara sådana särskilda omständigheter
yppa sig, att dess vidare saluhållande inom landet är att

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

anse såsom onyttigt och skadligt, kan på framställning av medicinalstyrelsen
förbud meddelas mot införsel och försäljning av sådan vara.
Sådant förbud meddelas av Kungl. Maj:t.

Mom. 2. Vad i mom. 1 är stadgat om apoteksvaror, skall även
gälla beträffande bråckband och andra bandage, elektriska bälten och
andra dylika medel, som angivas såsom botande eller lindrande medel
mot sjukdom.

§ 12-

Ett exemplar av denna stadga jämte därtill hörande, gällande bilagor
skall ständigt finnas för allmänheten tillgängligt i fabrik, där tillverkning
av apoteksvara äger rum, samt i varje lokal, där apoteksvara
eller sådan vara, som är upptagen å bilaga III vid denna stadga, hålles
till salu.

§ 13-

Mom. 1. Med böter från och med 10 till och med 1,000 kronor
straffas den, som, utan att vara därtill enligt denna stadga berättigad,
hit till riket inför eller försöker införa apoteksvara eller idkar tillverkning
av eller håller till salu eller försäljer sådan vara.

Mom. 2. Lag samma vare för den, som eljest överträder de i § 7
givna bestämmelser samt för de i § 6 punkterna b), d) och e) nämnda
personer, därest de införa eller försöka införa apoteksvara i större
omfattning än i samma punkter medgivits, ävensom för den, som
bryter mot av Kungl. Maj:t enligt § 2 mom. 3 eller enligt 8 11 meddelat
förbud.

Mom. 3. Vid förseelse, som i mom. 1 säges, eller vid förseelse
mot förbud, varom i § 2 mom. 3 eller § 11 förmäles, må varan tagas
i beslag och dömas förbruten.

§ 14-

Med böter från och med 10 till och med 500 kronor straffas den,
som bryter mot stadgandena i §§ 9 eller 10.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

§ 15-

Överträdelse av föreskriften i § 12 straffas med böter från och med
5 till och med 50 kronor.

§ 16-

Ej må straff, som ovan stadgats, tillämpas, där förseelsen enligt allmänna
strafflagen bör beläggas med strängare straff.

§ 17-

Den, som under den tid, då han är ställd under tilltal för förseelse
mot denna stadga, fortsätter samma förseelse, skall, när han
därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats
och delgivits dömas till de böter, som äro stadgade för sådan
förseelse.

§ 18-

Allmän åklagare skall med noggrannhet tillse efterlevnaden av
denna stadga och äger i de fall, då enligt denna stadga varan är att
anse såsom förbruten, beslag därå verkställa.

Tullverkets personal åligger att med uppmärksamhet övervaka införseln
till riket av apoteksvaror.

Då anledning är att antaga, att olovlig införsel av apoteksvara i
strid mot denna stadga ägt rum, eller att försök därtill gjorts, åligge
tullförvaltningen i införselorten att ofördröjligen anmäla förhållandet hos
vederbörande allmänna åklagare.

§ 19-

Mom. 1. Apoteksvara, som blivit med beslag belagd enligt denna
stadga, skall förses med beslagarens sigill samt förvaras under lås
och på säkert ställe, till dess genom laga kraftvunnet beslut är avgjort,
huruvida det i beslag tagna skall anses såsom förbrutet. Om beslagets
verkställande och de för godsets förvarande vidtagna åtgärder göre beslagaren
ofördröjligen anmälan hos ortens högsta polismyndighet, på
vilken det ankommer att meddela de närmare föreskrifter härutinnan,
som må finnas nödiga.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Mom. 2. Vara, som på grund av denna stadga är dömd förbruten,
skall på i moment 1 angivet sätt förvaras, intill dess densamma kan
bliva genom exekutiv myndighet antingen försåld, under iakttagande
i tillämpliga delar av föreskrifterna i § 7, eller ur riket utförd eller
°pk. efter Konungens befallningshavandes föreskrift imder nödiga försiktighetsmått
förstörd eller på annat sätt oskadliggjord.

§ 20.

Åtal för överträdelse av föreskrifterna i denna stadga anhängiggöres
vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare.

§ 21.

Mom. 1. Böter, som enligt denna stadga ådömas, ävensom försäljningsbeloppet
för förbrutet gods tillfalla kronan.

Mom. 2. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas
de efter allmän strafflag.

Genom denna stadga upphäves vad angående införsel, tillhandahållande
och försäljning av läkemedel finnes stadgat i följande nådiga
författningar: »Kongl. Maj:ts förnyade privilegium för apothekare-societeten
uti Sverige Och dess underliggande provinser emot de af qvacksalfvare
och andre slike inritade missbruk», den 28 juni 1683, »Kongl.
Maj.ts Medicmal-ordningar af den 30 oktober 1688, eller privilegier,
som Kongl. Maj: t förunnat Collegium Medicum», samt »Kongl. Maj:ts
Resolution och förklaring den 1 augusti 1698, angående några mål beträffande
Collegium Medicum, apothekaresocieteten och barberareembetet».

Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1914.»

Vid stadgeförslaget finnas fogade däri omförmälta tre bilagor,
angående vilkas innehåll hänvisas till propositionen.

I samband med denna proposition, som hänvisats till lagutskottet,
har utskottet till behandling förehaft följande med anledning därav
väckta motioner, nämligen:

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 36 käft. (Nr 37.)

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Utskottets

yttrande.

Historik.

inom Första kammaren

nr 169 av herr Ludvig Danström och

nr 170 av herrar Alfred Stärner, TF. Skarstedt, IL A. Nilson och
Edvard Wavrinsky; samt
inom Andra kammaren

nr 360 och 361 av herr E. F. Hellberg i Lycksele,
nr 365 av herrar Ernst Liljedahl, Allan Cederborg och Knut A.
Tengdahl,

nr 368 av herr Sven Persson i Norrköping,
nr 369 av herr Felix Hamring

nr 370 av herrar Oscar Bogren, C. Johanson i Gäre, P. N:son
Bosson, A. V. Isaksson, C. A. Olsson i Järnsida, P. Olsson i Fläsbro,
Jöns Pälsson, Johan Jönsson i Revinge, Ing. Bergman, E. A. Leksell,
Johan Olofsson i Digernäs, Emil Molin i Dombäcksmark, Emil Bengtsson
i Kullen, Alb. Karlson i Västtomten, J. G. Forsberg, G. TF. Sjöberg,
G. Kronlund, Aug. Larsson i Säby, K. A. Sandberg, C. Edor Anderson i
Knapasjö, Carl Jansson i Edsbäcken, A. F. Janson i Bråten, Eskils Hans
Hansson i Bäck, Joll. Ström, Wilh. Hellberg, E. Räf, Jo/iarc Forssell, ./- A.
Jonsson i Hökhult, Söderbom och Cornelius Olsson i Berg; samt

nr 371 av herr Per Norm.

Då utskottet går att avgiva yttrande över Kungl. Maj :ts förevarande
proposition och de i anledning av densamma väckta motionerna,
vill utskottet till en början med ledning av föredragande departementschefens
yttrande till statsrådsprotokollet lämna en kort redogörelse
för nu gällande bestämmelser uti ifrågavarande hänseende samt
för tillkomsten av det till Riksdagens prövning föreliggande författningsförslaget.

Gällande bestämmelser beträffande rätten till handel med läkemedel
finnas i tre författningar från senare delen av 1600-talet, nämligen »Kongl.
Maj:ts förnyade privilegium för apothekaresocieteten uti Sverige och
dess underliggande provinser emot de af qvacksalfvare och andre slike
inritade missbruk» den 28 juni 1683, »Kongl. Maj:ts Medicinalordningar
af den 30 oktober 1688, eller privilegier, som Kongl. Maj:t förunnat
Collegium Medicum», samt »Kongl. Maj:ts Resolution och förklaring den
1 augusti 1698 angående några mål beträffande Collegium Medicum,
apothekaresocieteten och barberareembetet».

I fråga om det närmare innehållet och innebörden av berörda
stadganden har föredragande departementschefen åberopat ett av medicinalstyrelsen
avgivet yttrande, däri anförts:

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

»Kungl. Maj:ts förnyade privilegium för Apotekaresocieten uti Sverige
af den 28 juni 1683 förordnar, att inga utom apotekarne skola vid''straff
och konfiskation’ äga rätt att sälja några sådana ''medicinska saker’, som
i det den 10 april 1675 utfärdade äldre privilegiebrefvet stå specificerade
och egentligen höra till apoteken. Hvilka alla dessa i 1675 års bref
specificerade varor äro, finnes angifvet i nådiga resolutionen och förklaringen
af den 1 augusti 1698 punkt 5. Där finner man dem först
i allmänhet sammanfattade såsom ''alla medicinaliske och andra farlige
saker’ och därefter specificerade. Redan här ser man att begreppet
läkemedel icke sammanfaller med hvad som bör förstås med apoteksvara.
Om man anser uttrycket ''medicinaliske saker’ betyda ungefär
detsamma, som man nu förstår med ordet läkemedel, finner man att
Tittrycket ''andra farlige saker’ måste syfta på ämnen, som genom sin
giftighet eller häftiga verkan förbehållits apotekarne till försäljning,
vare sig de äro avsedda till läkemedel eller till annat bruk. Orsaken
härtill är ej svår att förstå, då apoteken redan från början ställdes
under kontroll af Collegium medicum (sedermera Sundhetskollegium och
Medicinalstyrelsen), hvarigenom en större noggrannhet vid handhafvandet
och utlämnandet till allmänheten af sådana farliga ämnen vanns. I den
följande uppräkningen återfinnas dessa båda grupper af läkemedel såsom
1) venena opiata (gifter), 2) abortiva, anodyna, confortantia, purgantia,
emetica (läkemedel af olika verkan, delvis häftigt verkande), och 3) aquae
simplices et compositm, omplåstra, ungventa, theriaca, mithridatium
confectiones medicinales, electuaria, balsama, essentise, tincturse, olea
destillata elixiria, pulveres simplices et compositi, pilulse, spiritus, aquae
vitse mathioli, slagvatten, kanelmoder och andra destillerade vatten,
bröstkakor, viol-, rosen- och andra syruper, conserver (olika former af
läkemedel). Genom det i resolutionen förekommande tillägget ''eller
slike medicinalsaker’ är tydligt uttryckt, att författningens uppräkning
af medel af olika verkan och olika läkemedelsformer endast är afsedd
att utgöra exempel på då för tiden brukliga läkemedel och läkemedelsformer.

En del af de i författningen uppräknade läkemedelsformerna begagnas
nu ej mera, men andra hafva i deras ställe tillkommit.»

Efter föredragning härav har departementschefen vidare anfört:

»I förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet
förklaras uttryckligen i § 8, att vad som i § 1 är stadgat om
allmän rättighet att idka all slags handel icke äger tillämpning å »handel
med gifter eller andra vådliga ämnen», eller å »apoteksrörelse eller handel

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

med apoteksvaror». Dessa undantag torde visa, att de åt apotekare
år 1683 beviljade privilegierna ännu ansågos hava gällande kraft. Det
i nyssnämnda förordning begagnade uttrycket ''apoteksvaror’ synes avse
de i nådiga resolutionen af 1698 punkt 5 nämnda varor, som, i följd
därav att de endast fingo av apotekare försäljas, benämndes apoteksvaror.

Under de senare årens utveckling av handel och näringar har en
helt ny kemiskt-teknisk industri uppstått, som för sin drift har behov
av lättare tillgång till vissa gifter eller andra ämnen, som enligt apoteksprivilegierna
varit att hänföra till apoteksvaror. I avseende på handel
med vissa gifter har man också tillmötesgått industriens behov genom
utfärdande den 7 januari 1876 av förordningen angående handel med
gifter (numera ersatt med nådiga giftstadgan den 7 december 1906).

I fråga om övriga varor åter, som kunna falla under de gamla
medicinalförfattningarna, har man fortfarande att hålla sig till dessa.
Givet är, att det under sådana förhållanden skall erbjuda stora svårigheter
att avgöra, om en viss vara är att hänföra till dem, som få försäljas
endast å apotek.»

Sedan departementschefen därefter framhållit, att domstolarnas praxis
med avseende å dessa författningars tillämpning och tolkning vant ganska
vacklande och att olika grundsatser i avseende å vad som skall
hänföras till apoteksvaror gjort sig gällande, fortsätter statsrådet:

»Ehuru, som ovan framhållits, avgörandet, huruvida en viss vara bör
anses vara förbehållen apotekarnas uteslutande försäljningsrätt, ofta är
synnerligen svårt, är det dock allmänt känt, att varor, om vilkas karaktär
av apoteksvaror tvivel ej kan råda, i stor utsträckning försäljas i den
allmänna handeln. Förutom i den rådande ovissheten om innehållet av
gällande rätt, vilken naturligen gör vederbörande åklagare obenägna att
ingripa med åtal, har det nuvarande tillståndet till väsentlig del sin
grund i den efter nuvarande förhållanden orimligt låga straffpåföljd, som
är stadgad för olovlig läkemedelsförsäljning, nämligen femtio daler silvermynt,
motsvarande 12 kronor 50 öre, ett belopp, som i och för sig
ej kan verka avskräckande. Härtill kommer visserligen möjligheten av
konfiskation av förefintligt lager, men dels synes åklagaremyndigheten
under nuvarande osäkra förhållanden vara föga benägen att göra beslag
och dels verkar konfiskationen osäkert och ojämnt.

Uppenbarligen föreligga sålunda missförhållanden, vilka påkalla
statsmakternas ingripande. Detta bör afse dels förtydligande och moderniserande
av stadgandena om de varor, vilkas försäljning skall vara
apotekare förbehållen, och dels avsevärt skärpande av straffbestämmel -

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

serna, så att dessa bliva ägnade att upprätthålla efterlevnaden av de i
förevarande avseende meddelade föreskrifter.))

Redan genom ett år 1874 utfärdat cirkulär har medicinalstyrelsen
riktat uppmärksamheten å den olagliga försäljning av läkemedel, som
ägde rum från handelsbodar. Frågan har därefter upptagits genom en
av apotekaresocietetens direktion år 1903 gjord framställning om åtgärder
för att göra det apotekarna. tillförsäkrade skyddet effektivt. Medicinalstyrelsen,
vars utlåtande infordrats över berörda framställning,
tillkallade för frågans beredande tre sakkunniga. Sedan dessa den 8
juli 1904 avgivit utlåtande jämte förslag till förordning angående handel
med apoteksvara samt åtskilliga yttranden i ärendet förekommit, avgav
medicinalstyrelsen den 7 juli 1905 utlåtande och överlämnade därvid
ett av styrelsen uppgjort förslag till förordning angående apoteksvaror,
över detta medicinalstyrelsens förslag avgåvos yttranden av apotekaresocietetens
direktion, av tekniska högskolan och av generaltullstyrelsen.

Ytterligare skrifter inkommo från bl. a. Sveriges färg-, drog- och
kemikaliehandlareförening, allmänna svenska läkareföreningen samt apotekaresocietetens
direktion.

I anledning av vad i yttrandena förekommit har Kungl. Maj:t därefter
genom nådigt brev den 11 mars 1909 befallt medicinalstyrelsen
dels att med biträde av fem sakkunniga, dem chefen för civildepartementet
ägde utse, underkasta det av styrelsen framlagda förslaget till
förordning angående apoteksvaror förnyad granskning dels ock att i
samråd med nämnda sakkunniga upprätta förslag till de i styrelsens
författningsförslag ifrågaställda eller eljest erforderliga förteckningar.

Med skrivelse den 14 maj 1909 överlämnades därefter av medicinalstyrelsen
och de sakkunniga nytt förslag till apoteksvarustadga jämte
därtill hörande förteckningar I, Il och III.

Över detta förslag hava samtliga handelskammare i riket avgivit
yttranden och har Stockholms handelskammare därvid överlämnat till handelskammaren
inkomna skrifter i ämnet från apotekaresocietetens direktion,
stockholmskretsen av Sveriges farmacevtförbund och styrelsen för färg-,
drog- och kemikaliehandlareföreningen. Uttalanden i anledning av förslaget
hava därjämte direkt till civildepartementet inkommit från apotekaresocietetens
direktion, från läkaresällskapet, nordvästra Skånes läkareförening,
Svenska tidningsutgivareföreningen, apotekare F. A. Johansson
i Burträsk, fil. doktorn P. Håkansson och pastorn N. Liljequist med
instämmande av åtskilliga personer.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

över de sålunda inkomna handlingarna jämte åtskilliga andra framställningar
och inlagor i ärendet har slutligen kommerskollegium den
28 mars 1912 avgivit utlåtande.

Sedan ärendet undergått en förberedande behandling i civildepartementet,
har departementschefen den 20 februari 1913 uppdragit åt fyra
personer att inom departementet biträda vid granskning av förenämnda,
av medicinalstyrelsen och ovannämnda sakkunniga den 14 maj 1909
avgivna förslag. Den 14 mars 1913 har denna kommission avlämnat
ett omarbetat förslag till apoteksvarustadga jämte därtill hörande motivering,
och har sistnämnda förslag i huvudsak lagts till grund för det
nu föreliggande förslaget.

Förslagets

huvud grunder.

Beträffande förslagets huvudgrunder har departementschefen till
statsrådsprotokollet anfört följande:

»Huvudprincipen för en lagstiftning på ifrågavarande område bör
naturligen vara att såvitt möjligt tillgodose den allmänna hälsovårdens
krav. Detta torde, tillämpat på det föreliggande fallet, innebära, att
staten måste sörja för att dess medborgare erhålla fullgoda och väl
beredda läkemedel så lätt tillgängliga och till så billigt pris som möjligt.
Det har nu gjorts gällande, att detta mål bäst skulle vinnas genom att
helt frigiva tillverkningen och handeln med läkemedel.

Att tillverkningen av vissa läkemedel med fördel sker fabriksmässigt,
varigenom billigare pris och i vissa fall större homogenitet och bättre
beskaffenhet erhålles än vid tillredning i mindre partier å apotek, synes
vara allmänt erkänt. De framlagda förslagen till apoteksvarustadga
innehålla även bestämmelser, ägnade att underlätta uppkomsten av en
inhemsk fabriksmässig tillverkning av apoteksvaror, och för denna industri
hava inga andra inskränkningar uppställts än fordringar på viss
kompetens hos fabriksföreståndaren samt på inspektion och kontroll från
det allmännas sida. För att komma i åtnjutande av de fördelar, fabriksmässig
läkemedelstillverkning medför, är det emellertid ej nödvändigt
att frigiva detaljhandeln med dessa fabriksmässigt tillverkade läkemedel;
de kunna även försäljas på apoteken, och erfarenheten visar, att så
redan sker i stor omfattning, särskilt med utländska fabrikat.

Vad detaljhandeln med läkemedel angår, så måste fasthållas, att
särskilt kontrollerade affärer med fullt kompetenta ledare och biträden
äro ett viktigt och nödvändigt led i samhällets verksamhet för befrämjande
av hälso- och sjukvården. För handhavande av giftiga eller
eljest häftigt verkande medel samt tillredning av läkemedel enligt läkares
recept äro apoteken otvivelaktigt av behovet påkallade. Men även
i övrigt tala vissa skäl för att i allmänhetens intresse koncentrera läke -

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

medelshandeln till apoteken. Om någonsin stora anspråk i fråga om
renbet och god beskaffenhet böra ställas på varor, som hållas till salu
inom landet, så är det i fråga om de varor, som äro avsedda att användas
mot sjukdomar; ett overksamt eller skadligt medel kan här lätt
få de mest ödesdigra följder.

Utan att i någon mån ingå på frågan, huru apoteksväsendet lämpligen
bör ordnas, vilken fråga är föremål för behandling av en särskild
kommitté, vill jag dock i detta sammanhang anföra ett par uttalanden
i vederbörande tillfälliga utskotts utlåtanden vid 1907 års riksdag i anledning
av herr K. E. O. Kjellbergs motion i fråga om utredning angående
apoteksväsendets ordnande efter utgången av år 1920.

»Såsom motionären ävenledes föreslagit bör dock denna xitredning
icke bliva så ensidig, att den omfattar endast och allenast frågan om
statsdriftens möjlighet och fördelar. Åven andra system finnas, såsom
ovan blivit visat, vilka kunna vara värda att prövas och jämföras och
bland dessa icke minst det system, som för närvarande är så gott som
allenarådande i vårt land eller personalprivilegiesystemet, vilket dock så,
som det hos oss tillämpas, av yrkesmän utomlands anses stå främst och
ofta anföres såsom ett mönster, när det gäller förslag att reformera
apoteksväsendet i ett land». (Andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 2.)

»De synpunkter, som vid en sådan utredning företrädesvis böra
göra sig gällande, äro dels allmänhetens anspråk på billiga och fullgoda
läkemedel samt bekväm tillgång på dem, dels ock yrkesutövarnas
krav på ett väl ordnat befordringssystem i förening med skälig utkomst.
Beträffande förstnämnda önskemål är det tydligtvis förenat med stora
svårigheter att utan sakkunnig utredning angiva det lämpligaste sättet
för uppnående av detsamma. Jämsides härmed framträder synnerligen
kraftigt behovet att till allmänhetens bekvämlighet inrätta ett flertal
nya apotek, särskilt å landsbygden, där på många orter rent av olidliga
förhållanden äro rådande i avseende å möjligheten att vid sjukdomsfall
skyndsamt anskaffa erforderliga läkemedel. Också synes det utskottet
som om utvecklingen borde gå därhän, att apotek inrättas på alla mera
centrala platser, d. v. s. sådana, dit kringliggande bygd närmast är
hänvisad att fylla sina behov och avsätta sina produkter. Häremot skall
utan tvivel invändas, att många av de sålunda avsedda nya apoteken
icke skulle få tillräcklig bärighet, icke lämna innehavarna ens en blygsam
utkomst. Utskottet har emellertid icke förbisett denna omständighet,
utan tvärtom sökt finna utväg till en ekonomisk mellankomst i
fråga om mindre bärkraftiga apoteksinrättningar. Dylik mellankomst

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

skulle enligt utskottets förmenande kunna åvägabringas genom inrättande
av en inkomstregleringsfond, till vilken från de mera givande apoteken
skulle efter fastställda grunder inbetalas årliga penningebidrag, som i
mån av behov årligen fördelades mellan de icke bäriga apoteken.» (Första
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.)

Det må i detta sammanhang erinras om, att, förutom den nyssnämnda, av
andra kammarens andra tillfälliga utskott år 1907 ifrågasatta inkomstregleringsfonden,
det, även om vårt nuvarande apotekssystem i huvudsak bibehålies
eller statsmonopol införes, lärer bliva nödvändigt att i större eller mindre
mån från apoteken uttaga kostnaderna för apotekarkårens pensionering.

Skall man hålla möjligheten öppen att, utan större direkta bidrag från
statens sida och utan alltför stark höjning av medicinaltaxan, i vårt glest
befolkade land uppehålla de i allt fall nödvändiga egentliga apoteken
å så många platser, att rimliga anspråk uppfyllas i fråga om möjligheten
att få läkarrecept snabbt expedierade, lärer det alltså vara nödvändigt
tillse, att apotekens ekonomiska bärighet ej alltför mycket kringskäres.
Man torde därför icke nu böra frigiva detaljhandeln med apoteksvaror
vare sig till handlande i allmänhet eller till en särskilt reglerad droghandlareklass,
som med billigare omkostnader konkurrerar med de egentliga
apoteken. Skulle det under den blivande utredningen visa sig
lämpligt att vidtaga någon sådan anordning, är det lätt att lossa på
banden och lösgiva läkemedelshandeln i större eller mindre utsträckning.
Däremot har erfarenheten visat det vara synnerligen svårt för att ej
säga omöjligt att inskränka de rättigheter i ifrågavarande hänseende,
som en gång lämnats den fria handeln.

Av ovan angivna skäl har jag ansett mig böra i fråga om detaljhandeln
ansluta mig till principen i 1909 års förslag till apoteksvarustadga,
enligt vilket läkemedelshandeln i stort sett är förbehållen apoteken.
De ganska vittgående undantag, som i nämnda. förslag voro
gjorda för att i allmänhetens intresse underlätta tillgången till
vissa läkemedel och för att från apotekens uteslutande försäljningsrätt
undantaga särskilt de allmänt spridda medlen till ans av hud eller
hår eller till renhållning av munhålan, hava bibehållits och än ytterligare
utvidgats. Det synes mig sålunda, som i det föreliggande
förslaget allmänhetens intresse blivit fullt tillgodosett. Att härutöver
göra några ytterligare inskränkningar i fråga om de varor, som
bliva förbehållna apotekames uteslutande försäljningsrätt, därtill har jag
ej funnit anledning. Den omständigheten att Kungl. Maj:t genom nådig
kungörelse den 9 september 1873, efter Riksdagens hörande förordnat,
att all handel med eller överlåtelse enskilde emellan av apoteksprivilegier

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

skall med utgången av år 1920 uppköra att vidare tillerkännas gällande
kraft samt fastställt stadgar för en amorteringsfond, avsedd för inlösen
genom avgifter från apoteken själva under tiden t. o. m. nämnda år av
de s. k., säljbara privilegierna, torde utgöra ett visst skäl för att under
denna tid ej göra större inskränkningar i apotekens förmäner än som
direkt påkallas av allmänhetens och den allmänna hälsovårdens intressen.
För inlösen av de säljbara apoteksprivilegier, vilkas innehavare voro
villiga ingå på en inlösning, hava upptagits amorteringslån, vilka intill
ar 1920 skola förräntas och avbetalas genom i många fall ganska stora
årliga avgifter från de sålunda inlösta apoteken, och under sådana förhållanden
synes försiktighet böra iakttagas vid åtgärder, som kunna
tänkas menligt inverka på apotekens bärighet.

Jag har hittills endast yttrat mig angående detaljhandeln. Vad
grosshandeln beträffar synas mig ej samma skäl föreligga att bibehålla
apotekarnas privilegierade ställning, blott man sörjer för att detta slag
av handel omhänderhaves av kompetenta personel’.'' Av skäl, som under
^ 7 i förslaget närmare angivas, och särskilt i handelns och industriens
intresse har jag därför föreslagit frigivande under vissa försiktighetsmått
av grosshandeln med ifrågavarande varor.

Fn lagstiftning beträffande apoteksvaror kan icke bortse från den
handel med s. k. humbugsmedicin, som särskilt under senare åren tagit
en allt större och betänkligare omfattning. I fråga om behovet av åtgärder
däremot torde jag kunna inskränka mig till att åberopa vad som
anföres under § 11 i det inom civildepartementet utarbetade förslaget.

Jag anser mig i detta sammanhang böra något bemöta en uppfattning,
som gjort sig gällande under ärendets behandling, nämligen att föreskrifter
mot humbugsmedicin icke borde intagas i apoteksvarustadgan,
utan att detta ämne borde behandlas särskilt för sig eller i samband med
frågan om illojal konkurrens. Redan av den såsom bilaga härtill fogade
redogörelsen rörande förhållandena i utlandet framgår, att särskilda föreskrifter
utöver dem, som eventuellt finnas ifråga om illojal konkurrens,
ansetts nödiga beträffande handeln med »arkana)) och »specialiteter».

Vid lagstiftning mot bedrägliga läkemedel och obehörig reklam
med läkemedel är det ett allmänt intresse, som skall tillgodoses, nämligen
allmänhetens skyddande mot underhaltiga och orimligt dyra läkemedel
samt eventuellt mot en onödig och därför skadlig läkemedelskonsumtion.
Konkurrenssynpunkten, eller afsikten att hindra den ene
läkemedelsfabrikanten att göra obehörig vinst på den andres bekostnad,
kommer ej i beaktande eller åtminstone endast i mycket underordnad
grad. Lagstiftningen mot illojal konkurrens däremot torde hava sin
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 36 höft. (Nr 37.) 3

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Granskning''
av förslaget
o cfc motionerna.

Herr Norins
motion.

största betydelse just för förhållandet mellan enskilda näringsidkare och
handlande och går åtminstone huvudsakligen ut på att förhindra eu
affärsman att obehörigen framställa sina anbud såsom särskilt förmånliga.
I sådant fall beredes konkurrenter möjlighet att på ett eller annat sätt
inskrida till stävjande av hans missbruk. Dessa synpunkter gälla icke
för de nu ifrågasatta åtgärderna till läkemedelshandelns reglerande; för
detta ändamål fordras därför andra medel än sådana, som kunna tänkas
tillgripas för reglerande av förhållandet konkurrenter emellan. Jag vill
naturligtvis ej förneka, att ifråga om läkemedel kunna förekomma fall,
som skulle kunna behandlas även enligt eventuella föreskrifter om illojal
konkurrens, men att ett visst missförhållande kan motarbetas enligt
flera olika lagstadganden, lärer icke vara något ovanligt eller förenat
med någon särskild olägenhet.»

Beträffande det närmare innehållet av Kungl. Maj:ts förslag får
utskottet i övrigt hänvisa till den kungl. propositionen och därvid
fogade utdrag av statsrådsprotokollet.

Angående de i ämnet väckta motionerna kommer utskottet att avgiva
yttrande i samband med behandlingen av de särskilda delar av
propositionen, som motionerna avse.

I fråga om förslaget i sin helhet har herr Norm i sin ovan berörda
motion anfört följande:

»År 1895 behandlade Riksdagen en av herr v. Stapelmohr i Första
kammaren väckt motion om ett tidsenligt ordnande av handeln med
läkemedel.

I motiveringen för det utlåtande, som avgavs av Första kammarens
första tillfälliga utskott heter det bland annat:

»Genomläser man de av motionären citerade äldre medicinalförordningar
och privilegieförfattningar, vilka tillkommit under en tid, då
det hörde till ordningen att genom monopol, privilegier och skråordningar
skydda de särskilda yrkena, får man det intrycket, att de icke
minst utfärdats i syfte att trygga apotekarne i deras medikamentshandel
mot konkurrens från köpmännens sida».

»Att de gamla förordningarna», yttrar utskottet vidare, »från denna
synpunkt äro föråldrade och otidsenliga måste erkännas, liksom man
kan ifrågasätta lämpligheten av att vår tids lagstiftning skulle söka
att i 1600-talets anda hävda apotekarnes personliga privilegier».

Hvad utskottet finner nödvändigt är däremot, att staten låter noggrant
kontrollera även den läkemedelshandel som sker utanför apoteken.

Lagutskottets utlåtande Nr 37. 19

Det yttrar härom bland annat:

»Staten kan ej lämna den enskilde några föreskrifter vid hans inköp
i allmänhet, och da sa är kan den ej heller tvinga honom att vid
sina inköp av. läkemedel uteslutande begränsa sig till apoteken, allra
helst som åtskilliga artiklar, som kunna brukas som medikament, med
allt skäl kunna anses som vanliga handelsvaror och i denna sin egenskap
även allestädes finnas tillgängliga för köparen».

Denna .handel med läkemedel utanför apoteken kan alltså ej, anser
utskottet, hindras. Men vad som bör göras är, att kontrollera den så,
att ej humbugsmedel kunna försäljas, och vidare att stävja missbruk av
den fria handeln genom höjande av böterna för olaga medikamentsh
andel.

På denna motivering grundade utskottet sitt förslag, att Första
kammaren lör sin del måtte besluta, att Riksdagen i en skrivelse till
Kungl. Magt måtte anhålla, att Kung!. Magt täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till nya bestämmelser angående handeln
med läkemedel.

Andra kammarens första tillfälliga utskott intar i sitt utlåtande
samma ställning. till ordnandet av läkemedelshandeln som Första kammarens,
så till vida att det anser, att denna handel ej bör ordnas efter
sextonhundratalets skråprinciper. Det yttrar härom bland annat:

»Hvad köpenskapen med varor, viika utgivas för och försäljas som
läkemedel av andra personer än apotekare, beträffar, så synes det utskottet
vara tydligt, att man varken kan förbjuda allmänheten att köpa
sådana varor och ej heller kan förbjuda sådana varors utbjudande, så
mjmket mindre som största delen av dessa varor utgöras av ämnen,
som även annars i handeln äro tillgängliga, och de dessutom mycket
ofta utbjudas till salu fullkomligt bona fide, det vill säga så, att försäljaren
är fullt övertygad om sin varas förträfflighet i det angivna
avseendet. Utskottet vill härmed ej hava förnekat, att största delen
av denna handel likväl innebär ett ocker på allmänhetens godtrogenhet,
men utskottet anser, på nyss angivna grunder, att handeln med
dessa varor, även. då de försäljas som läkemedel, ej kan förbjudas, och
anser utskottet för öfrig!, att det bästa medlet att åvägabringa förbättrade
förhållanden består i allmänhetens ökade upplysning och omdömesförmåga».

Principiellt har Andra kammarens utskott sålunda samma uppfattning
sonr Första kammarens därutinnan, att läkemedelshandeln bör
ordnas på andra grunder än hittills. Det vill emellertid icke biträda
den av medkammarens utskott föreslagna skrivelsen till regeringen,

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

därför att motiveringen därför även innehåller uttalanden om önskvärdheten
av höjda böter för olaga försäljning av läkemedel och detta uttalande
skulle kunna missförstås så, som skulle Riksdagen önska ej
blott ett bibehållande utan även ett ytterligare kringgärdande av det
bestående skråtvånget.

Utskottet hemställer därför, att Andra kammaren icke måtte biträda
Första kammarens beslut.

Detta blev även kammarens beslut, varför frågan för den gången
förföll.

Under diskussionen i Andra kammaren, som föregick fattandet av
detta beslut, underströks emellertid med bestämdhet, att anledningen
till beslutet icke var att kammaren icke ansåg, att lagstiftningen på
läkemedelshandelns område var föråldrad och borde reformeras, utan
att Riksdagen i en skrivelse i frågan borde uttala sig så tydligt, att
ingen tvekan kunde uppstå om dess vilja, att denna reform icke skulle
ske i sådan riktning, att monopol och privilegiesystemet upprätthölls.

Det var särskilt två talare, som starkt och bestämt under diskussionen
underströko denna synpunkt hos Andra kammaren, en läkare,
professor Wallis, och en statsrättslärare, professor Boethius.

Herr Wallis yttrade bl. a.:

»I avseende på icke av apotekare skeende försäljning av varor
som läkemedel har Andra kammarens tillfälliga utskott i huvudsak
samma ståndpunkt som Första kammarens. Båda utskotten anse, att
eu mängd av de som läkemedel utbjudna varorna alldeles icke bör av
lagen antastas, deras försäljning icke försvåras eller fördyras.

I synnerhet gäller detta i avseende på försäljningen av även annars
i handeln förekommande varor, vilkas försäljande ingen människa kan
hindra, liksom ingen människa kan förhindra allmänheten att, hava förtroende
för dessa varor, då de utbjudas som läkemedel.»

Andra kammarens tillfälliga utskott medgiver vidare villigt, liksom
Första kammarens accepterade hemställan beror på, att i motiveringen
iugår ett stycke, som synes innehålla, att straffbestämmelserna i allmänhet
borde skärpas i avseende på obehörig försäljning av varor som
läkemedel. Detta ha vi icke kunnat gå in på, då Första kammarens
tillfälliga utskott härigenom synes vilja icke blott bibehålla utan även
skärpa de lagbestämmelser, som gjordes i slutet av 1600-talet, och vilka
i själva verket söka åstadkomma ett monopol för apotekare i avseende
på försäljningen av varor såsom läkemedel».

Herr Boethius yttrade bl. a.:

»Vad apotekarna angår, så har det talats om, att det är så illa

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

ställt, att vissa personer våga sig till att sälja varor som apoteksvaror.
Vilja herrarné verkligen vara med om att stadga ökade böter t. ex. för
försäljning av liniment? Om en person påfinner ett alldeles oskadligt,
men kanske verksamt liniment, skulle då stadgas högre böter för försäljning
av sådant än de redan befintliga?

Jag tror icke, att apotekare behöva större skydd, och jag tror icke
heller, att det är skäl att lagstifta för att skydda den enskilde mot att
få betala för mycket för dylika läkemedel, som säljas av andra än
apotekarne, ty jag tror, att den procent, som dessa taga, icke är större
än den procent, som herrar apotekare ofta få på sina apoteksvaror.

Vad utskottet anser, det är, att man skall stadga strängare straff
för försäljning på enskild väg av sådana läkemedel, som äro för hälsan
skadliga, men vi vilja icke något allmänt bönhaseri.

Det är detta som föranlett utskottets betänkande, och jag anser,
att denna fråga behöver ligga till sig till nästa riksdag, ty om man
nu i Riksdagens sista stund avgör den, så kunde kanske bland bestämmelserna
komma med några, som vore rent av skråmässiga och som
skulle stå i avgjord motsats till vår tids uppfattning av denna fråga.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.»

Riksdagen har sålunda 1895 tydligt nog uttalat sig om i vilken
riktning den vill att reformerna på läkemedelshandelslagstiftningens
område skola gå.

Den vill ett avskaffande av det gamla monopolsystemet, som tar
hänsyn till apotekarnes ekonomiska privatintressen men icke till allmänhetens
bästa.

Andra kammaren har därtill betonat, att den visserligen vill, att
lagen skall ge skydd mot humbugsmedicin, men detta icke genom allmänt
bönhaseri för försäljning utom apoteken av läkemedel och ökade
straffbestämmelser därför, utan dels genom allmän upplysning, dels genom
kontroll över tillverkningen och försäljningen av läkemedel, även utom
apoteken, men strängare straffbestämmelser blott mot försäljningen av
sådana läkemedel som äro skadliga.

När man läser den allmänna motiveringen för det förslag till apoteksvarustadga
som Kungl. Maj:t nu framlagt, förefaller det till eu början,
som skulle vid dess utarbetande verkligen hänsyn''ha tagits till denna
Riksdagens en gång så tydligt uttalade vilja.

Det säges nämligen där:

»Huvudprincipen för en lagstiftning på ifrågavarande område bör
naturligen vara att, såvitt möjligt, tillgodose den allmänna hälsovårdens
krav. Detta torde, tillämpat på det föreliggande fallet, innebära, att

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

staten måste sörja för, att dess medborgare erhålla fullgoda och val
beredda läkemedel så lätt tillgängliga och till så billigt pris som
möjligt.

Det dröjer emellertid icke länge, förrän dessa riktiga och sanna
principer utan vidare bli skjutna åt sidan. De få gälla så länge det
är fråga om den fabriksmässiga tillverkningen av och grosshandeln
med läkemedel. Men när det gäller, vad som för den stora allmänheten
har det största praktiska intresset, ordnandet av detaljhandeln
med dem, då blir det en annan ton i pipan.

Då är det icke allmänhetens bästa utan apotekarnes vinst som är
även den nuvarande regeringens ögonmärke.

Om grunderna för detaljhandelns ordnande säges icke, att även de
böra läggas så, att allmänheten har tillgång till läkemedel billigt och
bekvämt, men så, att apoteken icke blott bära sig som affärer utan
även ge sådan vinst, att apotekspersonalens pensionering och apoteksprivilegiernas
amortering blir säkerställd.

Regeringen synes sålunda anse, att allmänhetens krav på billiga
och lättillgängliga läkemedel kunna fyllas, först sedan man tillsett, att
även den fattigaste nödgats köpa sina läkemedel under sådana former,
att han med sin slant bidragit icke blott till skälig vinst — eller kär
kan man snarare tala om oskälig vinst — på rörelsen för apotekare,
utan även till att lösa den rika korporationens pensionerings- och amorteringsbekymmer
på ett för den tillfredsställande sätt.

Bestämmelserna i förslaget beträffande ordnandet av detaljhandeln
med läkemedel äro i full överensstämmelse med denna storkapitalistiska
princip och strida liksom den också direkt mot Riksdagens en gång
klart och tydligt uttalade vilja, att några hänsyn till monopolintressen
icke vidare få inverka vid lagstiftningen på läkemedelskandelns område.

Till och med den frihet som nu i praktiken finnes att köpa läkemedel
även utom apoteken skulle nämligen genom flere av dem kringskära
s på betänkligaste sätt.

Sålunda definieras ordet läkemedel: »vara avsedd att vid utvärtes
eller invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom
hos människor eller djur».

Genom att ordet »förebygga» intagits i denna definition måste en
mängd allmänna hälsovårdsmedel, som ha förebyggande verkan på sjukdomar
genom att innehålla bakteriedödande ämnen, vilka nu fritt säljas
i den allmänna handeln, komma att för framtiden bli monopoliserade
för apoteken.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Nu har man vidare rätt att var som helst köpa icke under giftstadgan
fallande växtdroger, vare sig de äro insamlade i Sverige eller
i utlandet och vare sig de försäljas i blandat eller oblandat skick.

Går regeringens förslag igenom, inskränkes denna rätt till att blott
gälla oblandade, i Sverige insamlade växtdroger.

Vilka följderna skola bliva för den menige mannen av dylika bestämmelser
äro lätt att se.

Han blir tvungen att på apoteken köpa även vanliga hälsovårdsmedel
för sig själv och husbebofsmedel för sina kreatur. Skall förslaget
verkligen tolkas efter ordalydelsen, kan ban exempelvis icke
vidare i en handelsbod som nu få köpa vare sig vanliga munvatten och
omslagsvatten, om de kunna förebygga sjukdomar genom att vara bakteriedödande,
och sårsalvor för sina kreatur eller många av de enkla
och oskadliga örttéer, som nu med fördel användas som magdekokter,
och de blandade kryddor, som kunna användas för att lindra svullnader
och värk.

Han blir. tvungen att köpa allt detta, som han nu kan få billigt
och bekvämt i närmaste handelsbod, på apoteken.

Ekonomiskt leder detta till, att han får betala mångfaldigt mer för
medlen än han nu behöver. Apoteken ha ju enligt medicinaltaxan rätt
att taga priser, som ingen handlande kan eller vågar beräkna. Under
hundra procents vinst nöjer sig näppeligen i regeln en apotekare och
det har i facklitteraturen uppgivits, att det till och med finnes fall, då
de taga en vida större vinst. År det rim och reson i att menige man
för sina vanliga husbehovsmedel, som utan risk nu köpas var som helst,
skall tvingas betala en försäljare dylik profit?

En annan följd, åtminstone i Norrland, där avstånden äro långa
och apoteken ligga mycket glest spridda, blir att det tar ökad både
tid och kostnader att fara och hämta medlen, om de blott erhållas på
apoteken, ja, att det ibland på vintern eller när det varken bär eller
brister på snöfälten kan vara omöjligt att komma efter ett medel man
nödvändigt behöver, som nu man lcan få kanske alldeles invid sin egen
hank och stör.

Ett förslag som innehåller bestämmelser, vilka på dylikt sätt stå i
bestämd strid både mot allmänhetens berättigade krav och Riksdagens
tydligt uttalade vilja, bör man väl se sig för att det icke i brådkastet
antages.

Om det gäller sannerligen, vad herr Boethius 1895 yttrade i Andra
kammaren beträffande det då föreliggande förslaget:

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Utskottet.

Herrar

Stärners m. fl.
och Bogrens
m. fl. motioner.

»Ett dylikt förslag behöver ligga till sig till nästa riksdag, ty om
man nu, i riksdagens sista stund, avgör det, kunna bestämmelser komma
med, som vore rent av skråmässiga och som skulle stå i avgjord motsats
till vår tids uppfattning.»

Bättre än att lappa och laga på ett dylikt förslag och på sådant
sätt söka bota dess värsta brister är, att Riksdagen avvisar detsamma
och begär att till nästa år få ett annat, som verkligen i sin helhet är
grundat på de allmänna principer även regeringen i början av motiveringen
uttalat sin anslutning till och som icke heller strider mot den
grund för läkemedelshandelns ordnande, som under diskussionen 1895
angivits vara av Riksdagen omfattad.

På grund av vad jag sålunda anfört, tillåter jag mig hemställa, att
Riksdagen behagade besluta:

att Kungl. Maj:ts proposition nr 243 måtte avslås, samt
att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa om utarbetande
av nytt förslag till apoteksvarustadga i huvudsaklig överensstämmelse
med här ovan angivna grundsatser.»

Utskottet har av vad departementschefen anfört funnit behovet av
nya bestämmelser i förevarande avseende vara till fullo ådagalagt. Utskottet
har ock vid granskning av förslaget funnit, att detsamma i
allmänhet på ett val avvägt sätt tillgodoser den huvudprincip, som med
rätta uppställts för lagstiftningen på ifrågavarande område, nämligen att
»statens medborgare erhålla fullgoda och väl beredda läkemedel så lätt
tillgängliga och till så billigt pris som möjligt.» De restriktioner i den
fria handeln med läkemedel, som blivit gjorda, synas icke vara av beskaffenhet
att motverka nämnda ändamål eller att medföra obehöriga
inskränkningar i den näring, som vid sidan av apoteken uppstått och
avser att tillhandahålla allmänheten medel, som i det dagliga livet vunnit
användning i den vanliga hälsovården. Utskottet har därför funnit förevarande
förslag vara ägnat att i huvudsak vinna Riksdagens gillande och
således herr Norins i den av honom väckta motionen framställda
yrkande icke höra vinna avseende.

§ 1.

I avseende å denna § har i herrar Stärners m. fl. samt Bogrens
m. fl. sins emellan sammanstämmande motioner yrkats, att densamma
måtte erhålla följande lydelse:

Lagutskottets utlåtände

»Mom. 1. Till apoteksvara enligt denna stadga äro att hänföra
ämnen (enkla kemikalier och droger) och beredningar, som endast användas
såsom läkemedel eller vid tillredning av läkemedel. De avsedda
ämnena (enkla kemikalier och droger) finnas uppräknade i bilaga I, och
beredningarna finnas närmare angivna i bilaga II vid denna stadga.

Med läkemedel förstås i denna stadga vara, avsedd att vid utvärtes
eller invärtes bruk lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom
hos människor eller djur.

Mom. 2. Saluhållande och försäljning av apoteksvara vare, med
de undantag denna stadga bestämmer, uteslutande förbehållet apoteksföreståndare
från det apotek, han förestår.

Apoteksföreståndare vare skyldig att i gott och friskt tillstånd till
salu hålla och försälja sådan honom till salu hållande och försäljning
förbehållen vara, efter vilken allmän efterfrågan finnes, och att vid rekvisition
ofördröjligen från annat apotek, kemiskt-teknisk fabrik med
rätt enligt denna stadga att tillverka apoteksvara eller köpman med
rätt enligt denna stadga att idka grosshandel med apoteksvara, anskaffa
sådan vara, som han till äventyrs själv icke har på lager.»

Till stöd härför hava motionärerna, efter en erinran om den huvudprincip
för lagstiftningen i ämnet, som enligt vad ovan anförts uppställts,
samt om de bestämmelser, som förslaget innehåller i avseende
å tillverkningen av läkemedel och grosshandeln med dylika, anfört
följande:

»Man kommer så till den tredje frågan, en apoteksvarustadga har
att behandla, ordnandet av detaljhandeln med läkemedel.

Även beträffande dennas ordnande borde ju regeringens princip
konsekvent vara densamma som beträffande ordnandet av grosshandeln
med och den fabriksmässiga tillverkningen av läkemedlen.

Synpunkten borde även härvidlag vara allmänhetens bästa, om
regeringens grundprincip vid stadgans utarbetande skall genomföras.

När det blir fråga om ordnandet av detaljhandeln med läkemedel,
framhålles dock icke i motiveringen allmänhetens bästa som bestämmande,
utan en annan sak, omtanken om apotekens ekonomi, och detta
sett från tre olika synpunkter: att apoteken skola kunna bära kostnaderna
för personalens pensionering, att deras ekonomiska bärighet ej
kringskäres och att möjligheten för inlösen av apoteksprivilegierna tillgodoses.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 36 höft. (Nr 37.)

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Bestämmelserna rörande detaljhandeln med läkemedel äro nämligen
på ett betänkligt sätt svävande, medan däremot föreskrifterna om ordnandet
av fabrikationen och grosshandeln äro jämförelsevis fullständiga,
klara och konsekvent genomförda.

I flere av förslagets bestämmelser på denna punkt måste därför
förändringar vidtagas, om i det hela grundprincipen vid dess utarbetande
skall kunna sägas vara följdriktigt genomförd och tillämpad.

Den första brist i stadgan, som hindrar tillämpandet av principen,
att allmänheten skall lia så bekväm tillgång som möjligt till goda läkemedel,
är, att den icke ens lämnar trygghet för att de medel, som
enligt densamma skola förbehållas apoteken, också finnas tillgängliga
där. Det finnes intet moment i stadgan, som gör apoteksföreståndare
skyldig att föra de varor, den monopoliserar för honom.

Genom denna ofullständighet i stadgans affattning, kan det sålunda
inträffa, att allmänheten totalt saknar möjlighet att erhålla ett
läkemedel, som endast apoteken ha rätt att föra, det må vara aldrig
så gott och aldrig så efterfrågat. Stadgan säger endast, att de ensamma
ha rätt att försälja det, men ingenstädes lämnas det nödvändiga
komplementet till denna bestämmelse, att de då också skola ha skyldighet
att göra detta.

I de gamla, nu som föråldrade och otydliga uttömda författningar
från sextonhundratalet, vilka alltjämt reglera handeln med medicinska
och medicinaliska saker, finnes dock denna bestämmelse om skyldighet
för apoteken att antingen själva i färskt och gott skick föra eller anskaffa
de varor, på vilkas försäljning de ha monopol. Sådana bestämmelser
finnas införda i fjortonde, tjugoförsta och tjugosjunde paragraferna
i Kungl. Maj:ts medicinalordningar av 1688.

Det torde vara självklart, att dylika bestämmelser icke heller kunna
saknas i den nya apoteksvarustadga, som skall ordna läkemedelshandeln
på ett mer tidsenligt och tillfredsställande sätt, än de gamla författningarne
gjorde. Att de nu saknas, bör därför näppeligen kunna
bero på annat än ett rent förbiseende vid stadgans utarbetande.

Lämpligast torde dessa bestämmelser kunna insättas redan i ett
moment i den grundläggande paragrafen i stadgan, den, som lämnar
definitionen på vad som enligt densamma är och vad som icke är
apoteksvara. I denna paragraf bör även finnas inrymd såväl en uttrycklig
bestämmelse om, att detaljhandeln med apoteksvaror, med i
stadgan gjorda undantag, är förbehållen apoteken som att dessa äro skyldiga
att till salu hålla och försälja de på detta sätt dem förbehållna
medlen.

Lagutskottets utlåtande Nr 87.

Givetvis bör vid formuleringen av denna bestämmelse hänsyn tagas
till de förhållanden av annan art, som nu råda, än de, som rådde 1688,
liksom till att apotekens plikt att försälja apoteksvaror icke ufsträckes
till att även omfatta sådana, vilka enligt stadgan måste betecknas som
skadliga eller till intet nyttiga.

Detta senare göres ock på effektivt sätt genom stadgans 11 §.

För att alla de medel, vilka enligt stadgan icke äro apoteksvaror,
utan hinder och trakasserier verkligen skola kunna vara tillgängliga
i den allmänna handeln och alltså mer lättåtkomliga och prisbilliga, än
de kunna bli på de glest liggande, till antalet blott fyrahundra apoteken,
med deras rätt till pålägg till priset för beredning och expediering,
är det nödvändigt, att den bestämmelse i densamma, genom vilken
begreppet apoteksvara definieras, är så klar och koncis, att ingen ovisshet
kan ifrågakomma beträffande dess räckvidd.

Detta är icke den nu i stadgan föreslagna definitionen på detta
begrepp: »ämnen och beredningar, som endast eller i huvudsakligaste
mån användas såsom läkemedel eller vid tillredning av läkemedel.»

Genom att i densamma medtagits det svävande uttrycket i »huvudsakligaste
mån», kan lätt tvekan uppstå, om ett medel verkligen
enligt stadgan får betraktas som fri handelsvara, eller om det kan
konrtna att räknas som apoteksvara.

Genom denna otydlighet i definitionen kunna sålunda många ämnen,
som utan den skulle ha kunnat försäljas i den fria handeln, där
komma att undandragas densamma, även om detta icke varit förslagets
mening. Definitionens otydlighet gör, att de, som med full visshet om
deras karaktär enligt stadgan otvivelaktigt skulle ha försålt dem i den
allmänna handeln, nu icke våga göra detta, även om de hålla före, alt
medlen sannolikt av en domstol skulle komma att förklaras vara fria
handelsvaror.

Olämpligheten av en definition, som är så svävande och obestämd,
på det begrepp, varpå tillämpningen av stadgan i det hela ytterst
vilar, blir än mer iögonenfallande, när man tar del av dess stränga
bestämmelser om följderna av förseelser mot den punkt däri, som förbjuder
andra än apoteksföreståndare detalj försäljning av apoteksvaror.

En dylik förseelse kan icke endast medföra böter av ända till tusenkronor,
utan den kan också, om den, även i god tro att ingen förseelse
blivit begången, upprepas, redan innan dom är fälld och handlingens
karaktär av brottslig eller icke brottslig därigenom fastställd,
medföra nya åtal och även nya bötesstraff.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Herr
Hellbergs
1 Lycksele
motion
nr 360.

Dylika straffbestämmelser, vilka kunna leda till ruin, ja, fängelse
som förvandlingsstraff, för dem vilka begå förseelserna, även om de
begått dem ouppsåtligt och i god tro, måste naturligtvis än ytterligare
till allmänhetens förfång inverka på köpmännens benägenhet att i den
allmänna handeln sälja varor, som egentligen borde vara tillgängliga
där, men om vilkas karaktär enligt stadgan full visshet icke annat än
genom domstolsutslag kan vinnas på grund av otydligheten i definitionen
på begreppet apoteksvara.

Uppenbart är därför, att en dylik definition står i den med avgjorda
motsats till den av regeringen fastställda principen för stadgan,
att. den skall ge allmänheten tillfälle att erhålla läkemedel billigt och
bekvämt.

Det är emellertid icke endast definitionen på apoteksvara, som
måste undergå eu genomgripande förändring, om grundprincipen vid
stadgans utarbetande, tillgodoseendet av allmänhetens intresse, skall
komma till sin rätt vid dess tillämpning.

Det är då också nödvändigt att vidtaga den förändringen i definitionen
på läkemedel, att ordet »förebygga» strykes ur densamma.

Med läkemedel kunna, enligt vanligt svenskt språkbruk, aldrig
menas medel att förebygga sjukdomar, endast medel att lindra och bota
dem. Läkemedel äro medel, som användas vid sjukvården, och till sjukvården
hör att lindra och bota sjukdomar. Men medel att förebygga
dem höra icke till sjukvården, utan till hälsovården, och kunna därför
heller aldrig enligt vanlig uppfattning bli läkemedel.

I praktiken ha dessa hälsovårdsmedel också hittills fritt kunnat försäljas
i den allmänna handeln.

Att vidtaga en förändring i denna hävdvunna sed är icke att tillgodose
allmänhetens rätt att erhålla dessa medel billigt och bekvämt.
Det är i stället att på obehörigt och även obehövligt sätt kringskära
densamma.»

Herr Hellberg i Lycksele har i sin motion nr 360 anfört följande: »I

Kungl. Maj:ts till prövning liggande förslag till apoteksvarustadga
får jag yrka den ändring, att ordet »apoteksföreståndare» utbytes
mot ordet »apotekare».

Användningen av ordet »apoteksföreståndare» i detta stadgeförslagvittnar
om en uppenbar missuppfattning av detta ords innebörd. Det
är icke »apoteksföreståndaren» som sådan, som »säljer» eller »tillverkar»
varor å apoteken, utan det är »apotekaren», d. v. s. apotekets laglige

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

ägare. I det avseendet råder ingen skillnad mellan apotek ock andra
affärer, och ifrågavarande författning skulle icke mäkta åstadkomma en
sådan skillnad, åtminstone med den formulering den nu har. Men väl
skalle användningen av detta ord vålla oreda och begreppsförvirring
ifråga om uppfattningen av äganderätt och rätten att idka näring.

Sant är, att ordet »apoteksföreståndare» användes även i giftstadgan.
Men detta gör ej saken på minsta vis bättre. Det faktum kvarstår,
att det icke är » ap o teksför estån d ar e n», som »säljer» och »tillverkar»,
utan endast apotekets laglige ägare. Apoteksföreståndaren är endast
apotekarens biträde.

Det är också uppenbart, att ordet »apoteksföreståndare» fått denna
användning av grunder, som icke äro berömvärda. Apoteksinnehavarna
ha visat sig hava stor benägenhet för att på ett sätt, som varken är lagligt
eller nyttigt, överflytta sina skyldigheter på andra, och detta till.
på köpet mot höga arrenden. Ett sådant spekulerande i offentliga
rättigheter bör icke uppmuntras eller ens tolereras. Men ett sådant
uppmuntrande sker, då författningarna tillägga föreståndaren ställningav
apotekets laglige ägare.

Gällande apotekarereglemente begagnar ordet »apotekare».

För att undvika missförstånd torde vara länspligt, att vid användning
av ordet »apotekare» angiva detta ords innebörd. Man har därvid
att taga hänsyn till att apoteken, med vissa undantag för de personliga
privilegierna, kunna ägas och drivas av »änka», »stärbhus», »fordringsägare»,
kort sagt av vem som helst. Men sådan ägare kan begagna
apoteksrättigheten endast genom kompetent föreståndare. Vidare har
man att taga hänsyn därtill, att apotekarna enligt reglementet kunna
i viss mån befrias från skötseln av sina apotek, därvid medicinalstyrelsen
förordnar kompetent person att förestå apoteket. Med »apotekare» bör
alltså i lagen förstås den laglige ägaren till apotek, såvida denne själv
förestår sitt apotek, i annat fall den person, som lagligen förordnats
att för ägarens räkning förestå apoteket.

Angående placeringen i författningen av denna definition på apotekare,
så torde det enklaste vara, med hänsyn till förslagets nuvarande
lydelse, att införa den i § 7 mom. 3. Bättre torde dock vara att flytta
både sagda mom. 3 och definitionen å begreppet apotekare till § 1, som
lämpligen borde innehålla följande: 1) Apoteksvara får, med de un dantag

som stadgas, försäljas endast av apotekare. 2) Apotekare är
skyldig att tillhandahålla allmänheten sådan vara, som faller under hans
uteslutande rättighet. 3) Definitioner å begreppen apoteksvara, läkemedel
och apotekare.

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

På grund av ovanstående motivering får jag yrka den ändring i
Kungl. Maj:ts förslag till apoteksvarustadga,

att ordet »apoteksföreståndare)) utbytes mot ordet »apotekare», samt
att ordet »apotekare» erhåller följande definition: »Med apotekare
förstås den laglige ägaren till apotek, såvida denne själv förestår sitt
apotek, i annat fall den person, som lagligen förordnats att för ägarens
räkning förestå apoteket.»

Beträffande först herr Hellbergs motion har utskottet funnit det i
författningsförslaget använda uttrycket »apoteksföreståndare» för att utmärka
dem, vilka saluhållande och försäljning av apoteksvaror i allmänhet
förbehållits, vara att föredraga framför benämningen »apotekare»,
vars betydelse torde vara mera obestämd och omfatta även andra än
dem, som i förslaget avses. Sistberörda olägenhet synes ej heller
kunna avhjälpas genom att enligt motionärens förslag i författningen
meddela en definition å ordet »apotekare», vilken definition för övrigt
icke torde kunna avfattas på sätt han föreslagit och i varje fall ej heller
har sin plats i denna författning. Beteckningen »apoteksföreståndare»
användes också i enahanda bemärkelse som bär i åtskilliga andra författningar
såsom giftstadgan och tullförfattningarna. Utskottet har därför
icke funnit sig kunna tillstyrka nämnda motion.

Vidkommande de i herr Stämers m. fl. samt herr Bogrens m. fl.
motioner ifrågasatta ändringarna i de uti denna § lämnade definitionerna
å apoteksvara och läkemedel, anföres uti statsrådsprotokollet ur det
av 1913 års kommission avgivna betänkandet bland annat följande:

»Då särskilda bestämmelser skola affattas rörande införsel från utlandet,
tillverkning och försäljning av de varor, som ovan helt kort
benämnts läkemedel, måste till en början så noggrann! som möjligt
angivas, vilka varor, som skola vara underkastade föreskrifterna i en
sådan stadga. Klarast och. mest otvetydigt skulle detta .utan tvivel
ske, om man kunde på ett uttömmande sätt uppräkna alla hithörande
varor. Såsom medicinalstyrelsen i sin ovannämnda skrivelse
den 14 maj 1909 framhållit, är detta emellertid möjligt endast i fråga
om enkla ämnen (enkla kemikalier och droger), varemot det icke
låter sig göra beträffande den stora mängd läkemedel, som har karaktär
av beredningar. Om man i stadgan intager en förteckning å
enkla ämnen, som fälla under densamma, kunde man i avseende på
beredningar tänka sig en föreskrift, att sådana, om de innehålla något
av de uppräknade enkla ämnena, skulle vara att hänföra under stadgan,

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

men en dylik föreskrift skulle utan tvivel medföra, både att under stadgan
komme åtskilliga varor, som ej alls böra dit, och att därifrån uteslötes
varor, som utan allt tvivel höra komma därunder. f)et är nämligen
ej alls ovanligt, att de beståndsdelar, som ingå i en genom särskild
lagstiftning reglerad vara, var för sig äro fria i den allmänna
handeln. Såsom exempel härpå plägar anföras, hurusom salpeter, kol
och svavel var för sig äro fria i handeln, varemot en viss blandning
av dessa ämnen, nämligen krut, är underkastad detaljerade bestämmelser
i fråga om införsel, tillverkning och försäljning.

På denna väg kan således ej vinnas en tillfredsställande begränsning
av ifrågavarande varugrupp. Det blir nödvändigt att söka utfinna
några gemensamma egenskaper hos varorna, som kunna angivas ungefär
så, som skett i förordningen om explosiva varor. Utmärkande för
läkemedel torde enligt den allmänna uppfattningen vara, att de äro
verksamma mot sjukdomar, eller, såsom det i medicinalstyrelsens förslag
mera noggrann! och utförligt heter, »förebygga, lindra eller bota sjukdom
eller sjukdomssymptom, hos människor eller djur». Att emellertid
låta avgörandet, huruvida en viss vara är läkemedel eller icke, bero på,
om varan verkligen är verksam mot sjukdom av något slag eller mot
ett visst slag av sjukdomar eller mot en viss sjukdom i ett visst fall,
låter sig icke göra. I många fall skulle det icke kunna bestämt avgöras,
om varan överhuvud är verksam mot sjukdom, och i alla
händelser kan det ej vara riktigt att låta en så oviss och omtvistbar
sak som medlets verkan vara avgörande. Under ifrågavarande
stadga böra fastmera hänföras de medel, som med hänsyn till det sätt
varpå och den form, vari de utbjudas, kunna sägas vara avsedda att
förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom. Huruvida
varan verkligen äger dylik egenskap, saknar betydelse för avgörande
av frågan, om den faller under stadgan.

Många varor hava emellertid, jämte det de användas såsom läkemedel,
även användning för andra, särskilt tekniska ändamål, och det låter
sig därför icke göra att under en stadga av ifrågavarande slag hänföra
alla varor, som användas såsom läkemedel. Med hänsyn härtill bör
stadgan inskränkas till att gälla ämnen och beredningar, som endast
eller i huvudsakligaste mån användas såsom läkemedel eller vid tillredning
av läkemedel.

Ovanstående synpunkter torde hava varit bestämmande vid uppdragandet
av gränserna för den varugrupp, som skulle vara inbegripen
under den av medicinalstyrelsen föreslagna apoteksvarustadgan. Grundläggande
för stadgan är sålunda i första hand begreppet »läkemedel».

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Definitionen därå i kommissionens förslag är oförändrad hämtad från
medicinalstyrelsens förslag. Mot denna definition, som ej var föremål för
meningsskiljaktighet inom medicinalstyrelsen och de där tillkallade sakkunniga,
hava sedermera från många håll framställts anmärkningar. Dels
har det anmärkts, att införandet av ordet »förebygga» skulle medföra
en utvidgning av det hävdvunna begreppet »läkemedel», vilket endast
skulle omfatta medel för lindrande eller botande av sjukdomar. Dels
har, särskilt från ett par handelskammares sida, framhållits, att frågan,
om ett »läkemedel» föreligger eller icke, bör avgöras efter varans objektiva
egenskaper, icke efter den användning av densamma, som kan
anses avsedd.

Mot den första invändningen kan erinras, att de mest använda
arterna av medel till förebyggande av sjukdomar, de vanliga s. k. hälsovårdsmedlen,
i stadgan uttryckligen äro undantagna från apotekens
uteslutande försäljningsrätt, samt att det utan tvivel i många fall skulle
vara svårt att avgöra, om en vara är avsedd att förebygga eller att
bota sjukdom. I avsende å den senare invändningen erkännes, att
det utan tvivel varit fördelaktigt, om man kunnat utfinna mera objektiva
egenskaper hos ifrågavarande varor, som varit ägnade att läggas
till grund för en definition av läkemedelsbegreppet, men som medicinalstyrelsen
anmärkt och även här ovan påpekats låter sig detta ej göra.
Det lärer därför ej finnas någon annan utväg än att grunda definitionen
på vad som varit avsett med varan. Något användbart uppslagtill
en definition, mera grundad på varans objektiva egenskaper, har ej
heller framkommit. Den i stadgeförslaget förekommande definitionen
är överensstämmande med definitionen å läkemedel i motsvarande norska
lagstiftning samt i ett år 1910 upprättat finskt författningsförslag angående
tillverkning och försäljning av apoteksvaror.»

Beträffande därefter begreppet apoteksvara anföres av departementschefen
ur kommissionens yttrande bland annat:

»Vid bedömande av frågan om definitionen å apoteksvara, bör, såsom
även kommerskollegium påpekar, beaktas ett förhållande, som gör,
att formuleringen av ifrågavarande korta definition icke har en alltför
stor betydelse. I fråga om ämnen (enkla kemikalier och droger) finnes
i bilaga I till stadgan en uttömmande uppräkning av alla dithörande
varor, vadan alltså sådant ämne, som icke finnes i bilagan uttryckligen
nämnt, icke utgör apoteksvara. I avseende å dessa ämnen kommer sålunda
definitionen icke att i särskilda fall behöva tolkas av myndigheter
eller privata personer. De hava att hålla sig till den utfärdade förteckningen.
Definitionen kommer endast att bliva vägledande vid den

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

vart . tredje år återkommande granskningen av bilaga I, och även om
definitionen i viss mån kunde anses obestämd, bliva dock genom det
förslag till ifrågavarande bilaga, som kommer att åtfölja stadgeförslaget,
så bestämda riktlinjer beträffande bilagans innehåll fastställda, att några

svårigheter vid blivande revisioner icke synas vara att befara.--

-------• I fråga om förslaget till bilaga I har medicinalstyrelsen
anfört, att i de fall, då tvekan uppstått, huruvida ett visst ämne
borde hänföras till apoteksvara eller icke, i regel den uppfattningen blivit
gällande, att varan icke angivits såsom apoteksvara, och en dylik
princip lärer även vid blivande revisioner komma att tillämpas.

I fråga om beredningar åter har medicinalstyrelsen i sitt den 14
maj 1909 avgivna yttrande anfört, att det enligt sakens natur är omöjligt
att uppräkna, resp. namngiva, alla eller ens huvudparten av dithörande
varor, i det att de möjliga kombinationerna i avseende på form
och sammansättning (kvalitativt och kvantitativt) äro till antalet oändliga,
samt möjligheten att med fantasinamn omdöpa vara av viss form
och sammansättning är obegränsad. Huru många särskilda beredningar,
resp., grupper av sådana, som än må direkt uppgivas, kommer ändock
att till sist bliva kvar ett stort antal olika beredningar, för vilka ingen
annan kvalificering kan uppgivas än den, som ligger i den i definitionen
uttalade grundprincipen. För beredningarna kommer alltså definitionen
att hava en viss betydelse vid lagens tillämpning av domstolarna
och andra myndigheter samt i det dagliga livet. Men i bilaga II hava
i. allt fall de viktigaste grupperna angivits och exempel anförts i så
riklig utsträckning, att med tillhjälp av dessa stadgans tillämpning icke
torde komma att stöta på svårigheter. Härtill kommer att den ojämförligt
största svårigheten vid försök att juridiskt avgöra, om en vara
bör anses såsom apoteksvara eller ej, råder just med avseende på enkla
kemikalier och droger, varemot det sällan inträffar, att en beredning,
som användes såsom läkemedel, därjämte har användning även för annat
praktiskt ändamål.

Genom uppräkningen, utvecklingen och exemplifieringen i de till
stadgeförslaget hörande bilagorna lärer alltså, yttrar kommissionen, omfattningen
av begreppet apoteksvara hava blivit så noggrant bestämd,
att definitionen icke bör tillmätas en alltför stor betydelse. Yrkandet att
orden »i huvudsakligaste män" borde utgå, på den grund att begreppet
eljest icke bleve tillräckligt noggrant bestämt, har kommissionen icke
kunnat biträda. — — — — — — — — — — — _ _ _ _ _

Anmärkningarna mot den föreslagna definitionen torde till någon
del hava berott på en uppfattning av uttrycket »i huvudsakligaste mån»,
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 36 höft. (Nr 37.) 5

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

som icke lärer vara den riktiga. Detta uttryck innebär enligt kommissionens
uppfattning icke, att en kvantitativ beräkning beliöver företagas,
huru mycket av ett visst ämne, som inom landet användes till läkemedel,
och huru mycket, som användes till andra ändamål, utan så snart en vara
har mera avsevärd användning för andra ändamål än till läkemedel, bör
den ej längre betraktas såsom apoteksvara. Ifrågavarande formulering
gör det emellertid möjligt att därvid bortse från de fall, då ämnets användning
för andra ändamål ej har avsevärd omfattning, ävensom från
den användning, som, enligt vad förut anmärkts, möjligen kan väntas
endast för kringgående av lagen. — — — — — — — — — ~y •

I avseende å anmärkningen att genom den föreslagna definitionen
svårigheter skulle kunna beredas den inhemska industrien att åtkomma de
för densamma nödiga råämnen, betonas törst av kommissionen, att vid de viktigaste
fall, då definitionen kommer till användning, nämligen vid granskningen
av bilagorna I och II, industrienoch näringslivet i övrigt bliva representerade
enligt vad i § 3 föreslagits. Därjämte förtjänar ytterligare
framhållas, att enligt det nu framlagda förslaget grosshandel med apoteksvaror
under vissa villkor och inskränkningar frigivits samt att möjligheten
för andra än apoteksföreståndare att importera apoteksvaror
ytterligare utsträckts. I de fall, då en fabrikant eller näringsidkare i
sin rörelse använder apoteksvara och ej för dess anskaffande vill anlita
apotek, har han enligt föreliggande förslag dels möjligheten att efter
en enkel anmälan obehindrat importera desamma och dels möjligheten
att inköpa dem från de grosshandelsfirmor i branschen, som antagligen
komma att uppstå inom olika delar av landet. Då härtill kommer att,
såsom ovan framhållits, varor, som hava avsevärd teknisk användning,
icke komma att hänföras under apoteksvaror, anser kommissionen sig
med skäl kunna påstå, att några svårigheter för näringslivet icke kunna
väntas uppstå genom den föreslagna definitionen på apoteksvara.))

Vad av kommissionen sålunda anförts har utskottet funnit äga sin
riktighet; och då härtill kommer, att, såsom av departementschefen
framhållits, genom den ifrågasatta ändringen av förevarande definitioner
skulle beredas möjlighet till lagens kringgående, har utskottet ansett
Kungl. Maj:ts förslag i detta avseende böra vinna Riksdagens godkännande.
För övrigt torde böra bemärkas, att de i bilagorna I och II
intagna förteckningar äro grundade på ifrågakomna i § 1 meddelade
definitioner; en ändring i desamma skulle därför tilläventyrs även påkalla
ändring i nämnda förteckningar. Men någon sådan har icke i
detta sammanhang av motionärerna påyrkats.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Vad slutligen angår det i förevarande motioner påyrkade insättandet
av ett ytterligare mom. uti ifrågavarande §, innefattande föreskrift
om apoteksföreståndares rättighet och skyldighet med avseende å saluhållande
och försäljning av apoteksvaror, har utskottet visserligen funnit
sig icke kunna tillstyrka, att ett sådant moment med den av motionärerna
föreslagna avfattningen fogas till paragrafen. Men utskottet har
dock ansett motionärernas förslag i denna del värt beaktande. Uti de
äldre bestämmelser, vilka förevarande stadga är avsedd att ersätta, funnos
upptagna föreskrifter om skyldighet för apotekarna att »hava till salu uti
deras officiner uppriktiga, goda och oförfalskade varor» enligt då gällande
farmakopé, samt att för sådant ändamål anskaffa de rötter, kryddor och
andra ingredienser, som behövdes, ävensom att utan dröjsmål tillhandahålla
läkemedel åt dem, som sådant begärde. I sedermera tid efter annan
utfärdade föreskrifter hava dylika bestämmelser upprepats. Och i
kungl. medicinalstyrelsens cirkulär den 25 oktober 1901, utfärdat i anledning
av den utav Kungl. Maj:t till efterrättelse fastställda nya upplagan
av svenska farmakopén, stadgas bland annat, att alla däri upptagna
»läkemedel, vilka icke äro med särskilt undantagstecken utmärkta, skola
finnas å varje apoteksinrättning att tillgå, så beredda och förvarade
samt i övrigt så beskaffade, som farmakopén föreskriver». Utskottet
anser att, i likhet med vad sålunda ägt rum uti antydda äldre stadganden
samt i medicinalstyrelsens åberopade cirkulär, föreskrifter till reglerande
av apoteksföreståndarnes skyldighet i avseende å tillhandahållande
av apoteksvaror böra av Kungl. Maj:t givas i sammanhang med utfärdandet
av denna stadga, vare sig detta anses lämpligen böra ske i
själva stadgan eller annorledes.

Då utskottet sålunda icke kunnat tillstyrka den i herrar Stärners
m. fl. och Bogrens m. fl. motioner föreslagna lydelsen av denna paragraf,
följer därav, att det i samma motioner beträffande § 14 föreslagna
införandet av en straffbestämmelse för här ifrågavarande fall måste
anses förfallet.

§ 2 mom. 1.

I avseende härå hava herr Stärner m. fl. samt herr Bogren m. fl. Herr stärners
uti sina motioner yrkat, att förevarande mom. måtte ändras på sätt här flnsamt
nedan sags: m. fl. L »Mom.

1. Undantagna från att anses såsom apoteksvaror äro här tionernedan
under a)—g) upptagna slag av varor, därest de icke äro försatta

med ämne, vars försäljning — — — — — — — — — —---

nämligen:

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

a) Kosmetiska medel, även bakteriedödande och smärtstillande, avsedda
till ans av hud eller hår eller till renhållning av munhåla och
svalg eller till omslag och ingnidning, samt medel, avsedda till ans
av sår.

b) ---------------------

c) --------------------—

f)-------------------

é-------------------

kalcium.»

Till stöd för detta yrkande hava motionärerna anfört följande:

»För grundprincipens följdriktiga genomförande kräves vidare, att
de i lagtexten fastställda bestämmelserna om att vissa medel skola vara
fria handelsvaror, trots det de kunna sägas ha karaktären av läkemedel,
med visshet skola bli iakttagna vid tillämpningen.

Men för att dylik visshet om principens genomförande vid stadgans
tolkning och tillämpning skall vinnas, krävas åtskilliga förändringar
i avfattningen av den paragraf i stadgan, som just innehåller bestämmelserna
om vilka de varor äro, som skola utgöra undantag från regeln,
att läkemedel skola vara apoteksvaror: § 2.

Att börja med får icke uppställningen av bilagorna, vilken kan
växla vart tredje år, medföra inskränkningar i den frihet lagtexten
avser att lämna.

Bestämmelser, vilka göra tillämpningen av denna beroende på bilagorna,
måste därför bort ur stadgan.

För det andra måste definitionerna på de varor, som i paragrafen
uppräknas som fria handelsvaror, göras så omfattande och bestämda,
att alla dessa varor verkligen bli fria och ingen inskränkning i denna
frihet för dem kan bli följden av otydlighet eller ofullständighet i definitionerna
på dem.

För att säkerhet härför skall vinnas kräves emellertid särskilt en
omändring av paragrafens definition på de kosmetiska medlen.

Denna grupp omfattar ju alla de nu i den allmänna handeln tillgängliga,
vanliga hygieniska medlen, som vunnit så stor utbredning.
Sådan definitionen på dem i stadgan är avfattad, kunna emellertid lätt
betydande inskränkningar komma att göras i den fria försäljning av
dem, som nu med hävdens rätt blivit tillåten och vanlig.

Skola dessa medel, till vilka höra sådana överallt brukade lösningar,
salvor och pastor m. m., som oxygenol och oxygenolsalva, stomatol,

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

vademecum, aseptin och amykos, salubrin, azymol, lazarin och lazarol,
verkligen erhålla den frihet stadgan vill ge dem, är det nödvändigt, att
under rubriken a) kosmetiska medel inrycka bestämmelser, som göra det
uppenbart, att om blott medlen till sin karaktär äro kosmetiska, skola
de vara fria, även om de ha sådana egenskaper, en del kosmetiska
medel sakna. De få sålunda ej förlora sin frihet som kosmetiska medel,
därför att de exempelvis även äro bakteriedödande och smärtstillande
vid omslag och ingnidning, det vill säga äro antiseptiska och kunna
göra tjänst som liniment, utan att i egentlig mening vara detta.

Att det varit regeringens mening att genom bestämmelserna i momentets
punkt a) alla de som hygieniska hälsovårdsmedel använda varor,
som nu i stor omfattning äro i dagligt bruk, fortfarande i samma omfattning
som hittills skola vara fria handelsvaror och icke undandragas
allmänheten, framgår även direkt av den motivering, som givits för
momentet.

För att ingen otydlighet skall förekomma i texten torde det därjämte
ock vara nödvändigt att i uppgiften beträffande medlens användning
mot sårskador stryka ordet »friska», som ju är mycket svävande
och mångtydigt.»

\ idare har i avseende å detta mom. i herr Danströms samt herr Herr DanLiljedahls
va. fl. motioner yrkats dels att i punkt a) orden -»samt medel, ftröms.samt
avsedda till ans av friska sån måtte utgå, och dels att i punkt f) orden
y>och konstgjorda''» måtte uteslutas. tioner.

Till stöd härför hava motionärerna anfört beträffande punkt a):

»Detta moment har uti medicinalstyrelsens förslag, bilaga a, erhållit
följande lydelse: »Kosmetiska medel, avsedda till ans av hud eller hår
eller till renhållning av munhålan». I regeringsförslaget har tillagts
»samt medel, avsedda till ans av friska sår».

Denna sista bestämmelse torde komma att verka allt annat än fördelaktigt
i fråga om det skydd för allmänheten, varom vi ovan talat.
Otvivelaktigt skall den få till följd, att det stora antalet okontrollerade
s. k. sårmedel av tvivelaktig och såsom talrika läkareuppgifter
giva vid handen ofta skadlig natur ytterligare ökas till skada i st. f.
till gagn för allmänheten, som litar på de mer eller mindre utpuffande
annonser och cirkulär, som resp. fabrikanter sprida. Allmänhetens behov
av medel för behandling av friska sår är, såsom medicinalstyrelsen
också framhållit, redan nu mer än väl tillgodosett i den fria handeln
genom synnerligen talrika kosmetiska medel ävensom av det stora antalet
övriga fritt tillgängliga antiseptiskt verkande ämnen såsom borsyra,
borax, Burows lösning, karbolsyra, kreolin, lysol, vätesuperoxid m. fl.»;

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Utskottet.

och beträffande punkt f):

»I regeringsförslaget äro konstgjorda mineralkällsalter upptagna i
förevarande paragraf och sålunda frigivna åt allmänna handeln, i stället
för att de i medicinalstyrelsens förslag upptagits såsom apoteksvara i
bil. II. Denna förändring anse vi olämplig. Konstgjorda mineralkällsalter
måste nämligen beredas med synnerlig omsorg av rena materialier
och på sakkunnigt sätt, så att ej vid beredningen hälsofarliga metaller
och andra skadliga ämnen'''') inblandas och så att de ej förlora vissa i
medicinskt hänseende viktiga egenskaper (kolsyrehalt, lättlöslighet m. m.)
och framförallt så att de erhålla en fullt riktig sammansättning. Av
fullgod beskaffenhet kunna de ej tillhandahållas billigare i allmänna
handeln än å apotek, och av underhaltig beskaffenhet äro de värdelösa,
ja, kunna till och med vara skadliga. Medicinalstyrelsen har också i
sin ovan anförda underdåniga skrivelse efter inhämtande av sakkunniges
yttrande förklarat, att dessa salter ej böra frigivas. Kommissionen
synes ock hava varit mycket tveksam i fråga om sitt förslag att frigöra
de konstgjorda mineralkällsalterna och motiverar frigörandet blott
därmed att från flera håll framställningar härom blivit gjorda. Slutligen
vilja vi framhålla, att konstgjorda mineralkällsalter ej heller höra
till de läkemedel, som användas vid hastigt påkommande sjukdomsfall,
så att de på denna grund skulle behöva göras lättare tillgängliga.»

Förevarande mom. upptager vissa undantag från den i § 1 givna
regeln, i det att om vissa kategorier av varor, vilka enligt definitionen
i § 1 äro läkemedel, i momentet stadgas, att de få i allmänna handeln
hållas tillgängliga. / Vad särskilt angår de under punkt a) upptagna s. k.
kosmetiska medel, har avsetts att undantaga de vanliga s. k. hälsovårdsmedlen
med deras vanliga användningssätt. Angående det i sagda
punkt av 1913 års kommission tillagda uttrycket »medel avsedda till
ans av friska sår» anför kommissionen, att då de kosmetiska medlen
jämväl ofta beteckna sig såsom medel, lämpliga att tillgripa vid sårskador,
och då gränsen mellan medel, avsedda till hudens vård, och sådana,
lämpliga att använda vid smärre skador å huden, är svår att
draga, hade tillagts här ifrågavarande bestämmelse. Då utskottet
anser, att de medel, vilka på grund av deras användning såsom vanliga
hälsovårdsmedel böra vara undantagna från att anses såsom apoteks- *)

*) Här vilja vi exempelvis påpeka att genom orena kärl ocli i övrigt bristande renlighet
smittoämnen, bakterier och smuts lätt kan spridas, och närmast till hands ligger att salterna ur
använda metallkärl upptaga skadliga metaller.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

varor, blivit i Kung]. Maj:ts förslag på ett lämpligt och tillfredsställande
sätt angivna,, har utskottet icke funnit skäl att i anledning av de ovan
anförda motionerna frångå Kungl. Maj:ts förslag. De medel, vilka
för närvarande såsom hälsovårdsmedel av allmänheten i större omfattning.
användas, bliva genom denna bestämmelse fortfarande fria till försäljning
i allmänna handeln.

§ 2 mom. 3.

I herr Stärners m. fl. samt herr Bogrens m. fl. motioner yrkas, att Herr stömers
detta mom. må erhålla följande lydelse: m■ fl- ocä

»Varor, som avses i mom. 1 och 2,. böra vara tillverkade å svenskt *ZT
apotek eller å sådan fabrik, som avses i stadgans 8 4, eller ock å väl- tioner•

känd utländsk fabrik.»

Till stöd för detta yrkande har anförts:

»Åven genom moment 3 i stadgans andra paragraf inskränkes på
ett mot dess grundläggande princip stridande sätt den försäljningsfrihet,
förslaget tydligen vill ge de i denna undantagsparagraf uppräknade
medlen.

Däri stadgas bestämmelser, som ge medicinalstyrelsen en fullt godtycklig
makt att genom förbud mot import och försäljning av vissa
medel för allmänheten omöjliggöra eller att genom deras förvandlande
till apoteksvaror försvåra åtkomsten även av medel, vilka böra vara fria.

Syftet med denna begränsning är att genom densamma åtkomma
sådana humbugsmedel, som äro skadliga eller onyttiga. Men detta syfte
kan vinnas utan momentets förekomst. För övrigt vinnes det med den
foi mulering, det erhållit, alldeles icke effektivt. Meningen är ju att
drabba alla humbugsmedel i den fria handeln, ej blott de, som göra
skada, utan även det övervägande flertal av dem, som icke göra och
icke kunna göra något gagn. Men den senare gruppen träffas icke alls
av momentets bestämmelser.

Icke blott härigenom, utan även genom det godtycke det lägger i
em ämbetsmyndighets hand att ohindrat utöva, är detta moment synnerligen
betänkligt.

Den trygghet momentet vill skänka mot farliga eller odugliga
humbugsmedel som naturligtvis pa det skarpaste böra bekämpas
skulle på ett vida mer effektivt sätt kunna vinnas genom att till
detsamma. överflyttades den bestämmelse, som finnes intagen för vissa
varor i bilaga III, att de böra vara tillverkade å svenskt apotek eller
å sådan fabrik, som avses i stadgans § 4, eller ock å välkänd utländsk
fabrik.

Utskottet.

40 Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Innehölle andra paragrafens tredje moment denna bestämmelse,
genom vilken de i dess första moment angivna fria varorna, om de
tillverkades utom apoteken, måste komma att tillverkas på kemiskt-tekniska
fabriker med fullt sakkunnig ledning, vore ett tillräckligt skydd
givet mot humbugsmedel i den allmänna handeln, särskilt om därtill vid
stadgans antagande en önskan från Riksdagen uttalades, att statskontroll
över dessa fabriker med snaraste måtte påbjudas och på tillfredsställande
sätt ordnas.))

Rörande denna bestämmelse, som av majoriteten i 1913 års kommission
föreslogs i huvudsakligen samma affattning, som den erhållit i
det kungl. förslaget, yttrar departementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet
följande:

»Den tanke, som ligger till grund för moment 1 och 2 av förevarande
§, har varit, att lämna allmänheten tillfälle att i den fria handeln
inköpa s. k. hälsovårdsmedel och andra varor, vilka man vant sig att
finna där. Det kan emellertid ej undvikas, att av denna till allmänhetens
bekvämlighet träffade anordning kan följa en viss fara, att verkligt
hälsovådliga ämnen kunna komma att säljas utan kontroll. Skulle
man nu, — — — — ■— i analogi med giftstadgan söka uppräkna
de varor, vilkas fria försäljning borde förbjudas på grund av nyssnämnda
hälsofara, torde man säkerligen hava nödgats gorå större inskränkningar
i den fria handeln än som vore önskvärt för dennas
representanter och allmänheten, utan att dock förbudets omfattning vore
fullt betryggande. Jag anser därför, att den av majoriteten (i 1913 ars
kommission) föreslagna utvägen att låta förbud mot införsel och försäljning
bliva beroende på Kungl. Maj:ts prövning i det särskilda fallet
är lyckligt funnen, hälst eu dylik åtgärd säkerligen mycket sällan och
endast med mycket stor försiktighet torde komma att användas. De uttalanden,
som i detta hänseende gjorts av kommissionen, synas mig innebära
riktiga synpunkter för bedömandet.

Beträffande förslaget att utom totalförbud förklaring skulle kunna
meddelas, att viss vara av ifrågavarande slag vore att anse såsom apoteksvara,
härleder detta sig naturligtvis, såsom kommissionen framhållit,
från den möjlighet, som alltid förefinnes, att varan kan behövas såsom
läkemedel, fast den kan vara skadlig vid okontrollerad användning.
Något sådant förhållande föreligger ju ej beträffande ovannämnda, giftstadgans
försäljningsförbud underkastade varor.»

Utskottet, som anser vad departementschefen sålunda anfört vara
grundat, har icke funnit sig kunna tillstyrka den av motionärerna före -

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

slagna ändringen i detta mom., så mycket mindre som ett stadgande
av den^ innebörd, deras förslag avser, icke, såsom de förmena, torde
lämna åsyftad säkerhet mot odugliga eller farliga humbugsmedel.

Härav följer ock, att det i samma motioner framställda yrkandet,
att ur 13 § mom. 2 och 3 orden: »enligt § 2 mom. 3 eller» måtte utgå,
vilket yrkande allenast utgör ett följdyrkande av vad motionärerna med
avseende å förevarande moment föreslagit, bör förfalla.

§ 3.

I ävseende å denna § anför herr Hamrin i sin ovanberörda motion nerv Hamn™
— efter det han påyrkat vissa ändringar i de vid propositionen fogade motion''
bilagorna, om vilka här nedan närmare nämnes — följande:

»En sak, som i samband med här påpekade önskemål för bilagornas
avfattning är av betydelse, är, att de personer, vilka för vart tredje
ar skola granska dem, för att se om de alltjämt stå i överensstämmelse
med lagtexten, och föreslå sadana förändringar i dem, som av utvecklingen
under en tilländagången treårsperiod betingats, ej blott äro på
området fullt vetenskapligt utbildade personer, utan även ha den praktiska
erfarenhet både på medicinens, kemiens och droghandelns samt
den kemiskt-tekniska industriens område, som erfordras för att avgöra
vilka förändringar som böra vidtagas.

De korporationer, som enligt regeringförslagets tredje § skola
företaga denna _ granskning av bilagorna, medicinalstyrelsen, kommerskollegium,
tekniska högskolan och apotekaresocietetens direktion, motsvara
visserligen de teoretiska kraven på att på ett tillfredsställande
sätt fylla uppgiften. . Men det kan knappast fordras, att de skola stå
den rent praktiska tillämpningen av teorierna så nära som det praktiska
livets män. Åven dessa synas därför jämte företrädare för vetenskapen
böra hava tillfälle att deltaga i granskningen.

På grund av vad jag sålunda anfört, tillåter jag mig hemställa,

att Riksdagen behagade besluta,--------------

att § 3 må erhålla följande lydelse:

De i'' §§ 1 och 2 nämnda bilagor skola minst vart tredje år granskas
och därefter hos Kungi. Maj:t till fastställelse anmälas av eu kommitté,
som^ för var gång. utses_av Kungl. Maj:t. I denna kommitté,
skola inväljas professorn i medicin vid någon av landets medicinska
högskolor, professorn i kemi vid tekniska högskolan, en föreståndare
för en kemisk-teknisk fabrik med de kvalifikationer för en sådan, som
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 86 höft. (Nr 37.) 6

Utskottet.

Herr Perssons
i Norrköping
motion.

42. Lagutskottets utlåtande Nr 37.

i stadgans § 4 bestämmes, en grosshandlare med apoteksvaror med de
kvalifikationer för en sådan, som i stadgans § 7 mom. 1 bestämmes,
en apoteksföreståndare samt en representant för drog- och kemikalie kandeln.

_ . >

1 händelse av lika röstetal har den av kommittén själv utsedde
ordföranden bland dess medlemmar utslagsröst.»

Utskottet, som funnit det med full trygghet kunna anförtros åt de
i §:n omförmälda myndigheterna att granska och till Kungl. Maj:t avgiva
förslag i avseende å de här ifrågavarande bilagorna, har ansett
det både olämpligt och onödigt att, på sätt motionären föreslagit,
anordna en särskild kommitté för detta ändamål. Det här föreslagna
förfarandet överensstämmer för övrigt med det, som sedan 1906 tillämpas
beträffande bilagorna till giftstadgan. Å andra sidan bär utskottet icke
funnit lämpligt att, såsom i Kungl. Maj:ts förslag skett, i stadgan särskilt
utmärka, att apotekaresocietetens direktion skall i ämnet höras. Det
synes nämligen utskottet böra ankomma på vederbörande att efter vad
som befinnes lämpligt höra de myndigheter eller korporationer, som
med avseende å den föreliggande frågan anses äga särskild sakkunskap
eller representera intressen, som därvid äro berörda.

§ 7 mom. 1.

Herr Persson i Norrköping har i sin ovanberörda motion anfört

följande: _ ''

»Med anledning av Riksdagens skrivelse 1907 har Kungl. Maj:t
den 23 september 1912 »funnit gott uppdraga åt eu kommitté att allsidigt
utreda huru — särskilt med hänsyn till allmänhetens behov av
bekväm tillgång på en gång prisbilliga och fullgoda läkemedel —
apoteksväsendet i riket lämpligast bör ordnas» m. m. I det andrakammarbeslut
som föregick ovannämnda riksdagsskrivelse uttalades i
överensstämmelse med motionärens (professor Knut Kjellberg) förslag,
att »det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, vilket system i afseende å
apoteksväsendet, som med utgången av år 1920 bör tillämpas i vårt
land, särskilt med hänsyn till frågan, huruvida staten då bör för egen
räkning övertaga apoteksrörelsen».

Det torde otvivelaktigt ingå i apotekskommitténs uppgift att undersöka
alla utvägar för att nå det i riksdagsskrivelsen bestämda syftet,

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

däribland då även det, som särskilt angivits i Andra kammarens protokoll.
kitt ingalunda oviktigt spörsmål blir härvidlag, huruvida genom
engroshandelns med apoteksvaror ordnande, koncentrering eller dylikt,
några fördelar stå att vinna. I kungl. propositionen nr 243 till denna
Riksdag angående apoteksvarustadgan har Kungl. Maj:t (se paragraf 7
i den föreslagna stadgan) föreslagit frigivandet av grosshandeln med
apoteksvaror mot iakttagande av vissa bestämmelser för rörelsens idkande,
såsom anställande av kompetent föreståndare m. m.

Engroshandeln med läkemedel har hittills, med stöd av gamla
medicinalförordningar, varit förbehållet den, som av Kungl. Maj:t beviljats
apoteksprivilegier eller med andra ord erhållit koncession att
driva äpoteksrörelse. Som förhållandena utvecklats har dylik grosshandel
i nämnvärd grad utövats av endast ett färre antal apoteksinnehavare,
vilka tillhandagått dem bland sina kolleger, vilka ej föredragit
att direkt importera sina varor.

Under nu gällande apotekssystem synas visserligen inga särdeles
stärka skäl kunna anföras för nämnda engroskandels bindande vid
apotekskoncession, men med hänsyn till den utredning av hithörande
spörsmål, som regeringen föranstaltat, torde man kunnat förvänta, att
den föreslagna åtgärden, i frågans nuvarande läge, motiverats av synnerligen
stärka skäl. Det framgår av den i propositionen återgivna
specialmotiveringen till § 7, att åtgärden i främsta rummet betingats av
hänsyn till landets tekniska industri och möjligheterna för uppkomsten
av företag i syfte att organisera medicinalväxtodling jämte inköp och
försäljning av inom landet växande droger. I båda dessa avseenden
torde emellertid stadgan kunna lämpas så, att dessa ur nationalekonomisk
synpunkt beaktansvärda företag vinna nödiga utvecklingsmöjligheter,
utan att grosshandeln med apoteksvaror i allmänhet nu behövde
frigivas.

Med lagbestämmelsens föreslagna lydelse måste man fråga sig,
vilka som närmast skulle komma att draga fördelarna av fri grosshandel
med apoteksvaror. Enligt från fackkretsar inhämtad erfarenhet skulle
den genom Kungl. Maj:ts proposition öppnade utvägen med all säkerhet
i stor utsträckning komma att anlitas av utländska drog- och kemikaliefirmor,
vilka helt naturligt gärna såge, att deras produkter, som för
närvarande försäljas genom förmedling av svenska apotek eller genom
utsända representanter, finge direkt tillhandahållas genom inom landet
upprättade filialer. Det blev sålunda näppeligen de svenska drogisterna,
som i första rummet finge fördel av reformen.

TJtskottct.

44 Lagutskottets utlåtande Nr 37.

I den angivna propositionen framkålles vidare, att allmänhetens
intressen icke beröras av den föreslagna åtgärdeu. Häremot är ingenting
att invända. Den affärsverksamhet, som beröres, är reglerad genom
av Kungl. Maj:t fastställda grunder för apoteksvarors taxering pcb kan
på sin höjd genom den föreslagna åtgärdens ikraftträdande betinga sig
billigare varuinköp, — ökade avsättningsmöjligheter kunna däremot
näppeligen därigenom åstadkommas eller äro eljest önskvärda. Men
härtill kommer att propositionen banar väg för etablerandet av en ny
slags grosshandel, vars utövare nog skulle komma att värna om sina
nyförvärvade intressen, när den knappt påbörjade utredningen om
apoteksväsendets ordnande i sin helhet — eu gång framlägger resultatet
av sina undersökningar. Om denna utredning skulle giva vid
handen, att intet hinder mötte mot grosshandelns frigivande vore det
en enkel åtgärd att då vidtaga den nu föreslagna åtgärden, under det
att dess genomförande på detta stadium av kommitténs arbeten skulle
högst väsentligt öka svårigheterna — ja rent av för visst fall binda
kommitténs handlingsfrihet.

På grund av mina ovan anförda betänkligheter tillåter jag mig
härmed hemställa,

att Riksdagen måtte besluta avslå Kungl. Maj:ts förslag i vad det
avser frigivandet av grosshandeln med apoteksvaror från detaljhandeln
med samma varor.»

I avseende å det föreslagna frigivandet av grosshandeln med apoteksvaror
yttrar 1913 års kommission följande:

»Det synes, som om många av de anmärkningar mot medicinalstyrelsens
förslag, särskilt de, som framställts i den tekniska industriens
namn, skulle förfalla genom ett frigivande av grosshandeln med apoteksvaror.
Skånes handelskammare, vilken särskilt yttrar sig i denna
fråga, anför härom huvudsakligen följande.

Enligt 1909 års förslag ägde visserligen fabrikant, som angåves i § 4,
rätt att från utlandet införa och för sin tillverkning använda apoteksvara.
Det syntes emellertid, som om det särskilt för mindre fabriker skulle
innebära en stor olägenhet och även vara ekonomiskt ofördelaktigt att
för sin tillverkning vara hänvisade till direkt import från utlandet eller
inköp å apotek av råmaterialier och förbrukningsartiklar. Å ena sidan
vore sålunda dessa fabrikanters intressen icke i stadgan behörigen tillgodosedda.
A andra sidan träddes icke apotekarnas rättmätiga intressen
för nära, om grosshandel med apoteksvaror medgåves även andra än
apotekare. Tvärtom skulle många apotekare vinna fördel genom in -

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

förande av större frihet för grosshandel med apoteksvaror. Allmänhetens
intressen berördes icke genom en sådan anordning, då någon försäljningav
läkemedel till allmänheten annat än från apotek därigenom ej skulle
komma att ske.

I ungefär samma riktning uttalar sig Svenska teknologföreningen
och synes dess uttalande vara av sådan vikt att det bör i sin helhet
anföras. Yttrandet lyder:

»I överensstämmelse med bestämmelserna i kungl. förordningen av
den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet § 8 f) är grosshandel
med apoteksvaror icke ett yrke, som var och en utan vidare* är
berättigad att utöva, utan är denna handel underkastad särskilda bestämmelser,
vilka hava lett till, att endast apoteksföreståndare kunna
utöva sådan. Någon verklig stor grosshandel med apoteksvaror med
direkt import och framför allt export har därför ej kunnat uppstå, utan
har den enda hittills varande grosshandeln inskränkt sig till att några
få apoteksföreståndare infört och fördelat de svenska apotekens behov
från de utländska droghandlarne och fabrikanterna. Så länge vår egen
kemiska industri var obetydlig, något intresse för utnyttjandet av våra
möjligheter på medicinalväxtodlingens område icke fanns, och slutligen
direkta trans-oceaniska förbindelser saknades, förefunnos ej heller betingelserna
för storhandel med apoteksvaror i vårt land, och att endast
apoteksföreståndare finge ombesörja fördelningen av de införda apoteksvarorna
utgjorde ingen olägenhet, i synnerhet som detta ej förutsatte
andra kunskaper än dem, som behövdes för bedrivande av apoteksrörelse.

Annorlunda ställer sig saken nu. Vår kemiska industri har nått en
ansenlig utveckling, ett visst intresse för medicinalväxtodling har uppkommit
och direkta förbindelser med även avlägsnare delar av jordklotet
ha börjat knytas, så att direkt export och import kan ske. Betingelserna
för en verklig storhandel med apoteksvaror äro nu lika goda
här som t. ex. i Tyskland, Danmark, Holland eller England, men de
gällande förordningarna rörande handeln med apoteksvaror förbjuda en
sådan hos oss, visserligen ej direkt, då apoteksföreståndare fortfarande
äga rätt därtill, men likväl realiter, då en sådan storhandel förutsätter
en helt annan kompetens och andra kunskaper än dem, en apoteksföreståndare
erhåller, vare sig under studietiden eller under apotekets
skötsel. Utom teoretisk kännedom om apoteksvarornas egenskaper
måste en verklig engroshandlare inom branschen dessutom hava en omfattande
kommersiell utbildning och genom utländska resor samt långvarig
anställning i främmande länder skaffat sig erfarenhet i storhandeln,
en utbildning således, som, ehuru omfattande i sig själv, icke kan föra

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

till föreståndarskap för ett apotek. Dessutom fordras, att en storhandlare
på detta område genom långa resor fortfarande håller sig å jour
med marknadens läge, en omständighet som ej rätt väl låter förena sig
med en apoteksföreståndares gärning, om denna skall samvetsgrant fullgöras.
Apoteksrörelsen har enligt sakens natur alltid haft karaktären
av minuthandel, om än en säregen sådan, förenad med laboratoriearbete,
och av mycket ansvarsfull beskaffenhet. Någon anledning att försvåra
drivandet av denna rörelse genom att i oträngt mål inskränka avsättningsområdet
för densamma föreligger enligt vårt förmenande visserligen
ej även oavsett apoteksprivilegierna; men lika litet är det tillrådligt
att genom lag hindra uppkomsten av en engroshandel med apoteksvaror
o. d., en handel, som måste skötas efter helt andra affärsmetoder
än ett apotek. I detta sammanhang må ytterligare framhållas,
att stadgan enligt sin ordalydelse icke tillåter en blott apoteks innehavare
att införa och handla med apoteksvaror utan lämnar en sådan rättighet
endast åt den verklige föreståndaren för apoteket.

Någon medicinalväxtodling av betydelse torde icke kunna uppstå i
vårt land, så länge endast apoteksföreståndare få syssla med varans
inköp och försäljning. En rationellt ordnad inköps- och försäljningsorganisation
är ett villkor för uppkomsten av en medicinalväxtodling
inom landet, för vilken på åtskilliga orter i övrigt goda betingelser finnas.

Att kompetenta och med tillräckliga kunskaper försedda personer,
som icke äro apoteksföreståndare, idka grosshandel med droger och
apoteksvaror har ingenstädes visat sig medföra olägenhet, ehuru sådant
förekommer i de bestå av jordens länder. Att de få apoteksföreståndare,
som hittills sysslat med en mindre grosshandel i branschen, skulle
få konkurrens, torde ej skada, även om de härigenom finge bättre tid
att sköta apoteksföreståndarskapet. Säkerligen skulle mången i ekonomiskt
hänseende mindre väl situerad apotekare eller obefordrad farmaceut
med glädje se uppkomsten av en grosshandel, som bröte ett
tryckande monopol eller lämnade utsikter till arbetsförtjänster, vilka den
farmaceutiska banan ej alltid är i stånd att giva.»

Medicinalstyrelsen har, såsom av det föregående framgår, icke ifrågasatt
frigivande av grosshandel med apoteksvaror, och apotekaresocietetens
direktion har förklarat sig icke kunna biträda förslaget härom. Däriigenom
skulle enligt direktionens mening ett alltför stort ingrepp äga
rum i den apotekarna förbehållna handeln, varjämte förslagets antagande
sannolikt skulle leda till betydande missbruk. Kommerskollegium har
funnit skälen för frigivande under vissa förutsättningar och villkor av
engroshandeln med apoteksvaror beaktansvärda, men icke funnit sig böra

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

tillstyrka en sådan åtgärd, enär några avsevärda olägenheter för industrien
av nu bestående förhållanden, såvitt kollegium hade sig bekant,
icke försports.

Såsom i teknologföreningens yttrande framhållits, är grosshandeln
med apoteksvaror i de flesta länder frigiven under mer eller mindre
långt gående försiktighetsmått.

Vid övervägande av vad sålunda från olika sidor anförts, har kommissionen
ej kunnat undgå finna, att stora fördelar för landet skulle kunna
vinnas genom frigivande av grosshandeln med apoteksvaror, och hava därför
stadganden i sådan riktning intagits i denna paragraf. Utan tvivel är
det emellertid nödigt att vidtaga vissa försiktighetsmått för undvikande
av den medgivna handelrörelsens missbruk till ändamål, som icke varit
avsedda. I detta hänseende har man huvudsakligen att välja på två
utvägar, antingen att noggrannt angiva de personer, till vilka grosshandlaren
får försälja apoteksvaror, eller ock att införa detaljerade ordningsföreskrifter
jämte föreskrifter om de minimikvantiteter av varje
slags vara, som av en grosshandlare må försäljas. Den senare utvägen
synes mindre effektiv och mera omständlig, vadan bestämmelser intagits
om de personer, till vilka en grosshandlare får försälja apoteksvaror.
Liknande föreskrifter finnas exempelvis i Norge. Vid angivandet av
dessa personer och bestämmandet av de villkor, under vilka försäljning
till dem får ske, har helt enkelt hänvisning skett till bestämmelserna
om rätt till import. En sådan begränsning synes fullt överensstämma
med de skäl, som åberopats till stöd för grosshandelns frigivande, ävensom
med den i stadgan uppehållna principen, att den direkta leveransen
av läkemedel för sjukvårdsbehov bör vara apoteken förbehållen.

För att förhindra att grosshandelns frigivande må leda till uppkomsten
av en förstucken apoteksrörelse vid sidan av den legitima, har
kommissionen i stadgan ansett böra uttryckligen föreskrivas, att grosshandlare,
varom i mom. 1 är fråga, icke får hålla till salu, försälja
eller utlämna apoteksvara i öppen bod.»

På grund av dessa av kommissionen anförda skäl har utskottet
funnit Kungl. Maj:ts förslag i denna del böra tillstyrkas. Det synes
utskottet för övrigt uppenbart, att tillkomsten inom landet av en från
apoteksmonopolet frigjord grosshandel med apoteksvaror bör bidraga
till att dylika varor kunna av flertalet mindre apoteksinnehavare erhållas
för billigare pris än om monopolet skall bestå, samt att därigenom
de mindre apotekens bärighet skall befordras. Någon svårighet i av -

Herr Stärners
m. fl. och
herr Bogrens

7)1. fl. 7)10-

tioner.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

seende å apoteksväsendets anordnande efter den tid, då nuvarande apoteksprivilegier
upphöra, synes utskottet icke kunna genom ett sådant
frigivande uppstå.

§ 7 mom. 5.

I avseende å detta mom. yrkas i de av herr Stärner m. fi. samt
herr Bogren m. fl. väckta motionerna, att detsamma måtte erhålla följande
lydelse:

»Mom. 5. Växter eller växtdelar må, ändock att de enligt bilaga
I vid denna stadga äro att hänföra till apoteksvaror, fritt försäljas.»

Såsom motivering för den sålunda föreslagna ändringen har
anförts:

»Utom här omnämnda förändringar i stadgeförslagets första och
andra paragrafer är även en förändring nödvändig i dess sjunde paragraf,
om stadgan icke skall föranleda inskränkningar i den frihet att
köpa vissa läkemedel i den allmänna handeln, som redan nu faktiskt
existerar.

Genom femte momentet i denna paragraf undantagas nämligen de
nu i den allmänna handeln tillgängliga utländska växtdrogerna från
denna frihet, om de till sin art äro läkemedel.

Denna förändring i deras behandling innebär icke blott en inskränkning,
som står i strid med stadgans grundprincip. Den nödvändiggör
även en omändring i nu gällande tulltaxa, om icke utländska köpmän
skola premieras på de svenska köpmännens bekostnad.

Enligt tulltaxan kunna de utländska växtdrogerna nämligen införas
hit och alltså även försäljas här av vilken utländsk exportör
som helst.

Genom den föreslagna begränsningen i försäljningsrätten skulle
emellertid visserligen utlänningar fortfarande kunna sälja dem till vem
som helst här, men icke svenska köpmän.

Detta är naturligtvis något, som aldrig kan ha varit meningen i
det föreliggande förslaget.

Den motivering regeringen lämnar för den nu föreslagna begränsningen
i den fria försäljningen av de utländska växtdrogerna är icke
heller vidare övertygande. Den grundar sig huvudsakligen på, att
konsekvensen kräver, att de av dem, som äro läkemedel, skola behandlas
som apoteksvaror.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Häremot kan emellertid med skäl invändas, att stadgan icke blott
bar en hel paragraf med undantag för varor, som icke skola behandlas
som apoteksvaror, trots det de äro läkemedel, utan även att denna
princip, att de utländska växtdroger, som äro läkemedel, därför skola
vara apoteksvaror, icke tillämpas i fråga om de i Sverige insamlade.
De äro alltjämt fria handelsvaror, även om de äro läkemedel, och förvandlas
icke därigenom till apoteksvaror.»

Beträffande denna fråga har enligt statsrådsprotokollet 1913 års
kommission, efter det densamma redogjort för tillkomsten av tulltaxans
bestämmelser i detta ämne samt medicinalstyrelsens framställning den
10 april 1911 att här omhandlade ämne måtte vid tuilbehandlingen
hänföras till apoteksvaror och generaltullstyrelsens däröver avgivna utlåtande,
bland annat anfört:

»Av vad ovan anförts, framgår, att nuvarande bestämmelser rörande
tullbehandling, av växtdroger i huvudsak gällt ända sedan år 1892.
Samma skäl till påyrkande av växtdrogernas frigivande åt den allmänna
handeln, som de av disponenten Kjellander (reservant i kommissionen)
nu anförda, hava alltså förelegat under hela den tid, under vilken frågan
om en ny apoteksvarustadga behandlats. Det synes under sådana omständigheter
synnerligen anmärkningsvärt, att dylikt yrkande icke framställts
inom 1909 års kommitté och ej heller, så vitt kommissionen kunnat
finna, i något av de yttranden, som av rikets handelskammare och kommerskollegium
avgivits över nämnda kommittés förslag. Det förefaller,
som om något verkligt behov av allmänt frigivande av växtdrogerna
icke föreligger. I industriens intresse hava alla växtdroger, som hava
avsevärd användning för andra ändamål än till läkemedel, uteslutits ur
apoteksvarustadgan, varjämte möjlighet beretts för näringsidkare att
fritt importera och hos grosshandlare inköpa råämnen av ifrågavarande
slag.. Någon anledning att i industriens intresse frigiva alla växtdroger
föreligger sålunda icke. Att ej heller några allvarligare svårigheter för
tullbehandling av vissa växtdroger såsom apoteksvaror möta från tullteknisk
synpunkt, framgår tydligt av general tullstyrelsens ovan åberopade
utlåtande.

Den fördel,. som växtdrogernas undantagande från apotekens uteslutande
försäljningsrätt skulle bereda, vore sålunda endast möjligheten
att hava dessa varor tillgängliga i varje handelsbod, där allmänheten
kunde inköpa . dem för att därav själv tillreda sina läkemedel. Att av
sådan orsak frigiva just växtdrogerna torde emellertid vara synnerligen
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 36 käft. (Nr 37.) 7

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

betänkligt, då intet som helst skäl föreligger att behandla dem annorlunda
än andra enkla ämnen. Ett frigivande av växtdrogerna skulle
sålunda enligt kommissionens uppfattning vara ett vittgående och av
förhållandena ej påkallat intrång i apoteksvarubegreppet, sådant det
i stadgan definierats.

Stadgans huvudprincip är ju, att ämnen och beredningar, som endast
eller i huvudsakligaste mån användas såsom läkemedel eller vid
tillredning av läkemedel, skola vara förbehållna apoteken och det skulle
utan tvivel vara mycket betänkligt att få växtdrogerna utan kontroll
spridda i affärer av alla slag. Deras renhet och äkthet skulle försäljarne
sakna all kompetens att bedöma och många av dessa varor äro av den
beskaffenhet, att en felexpediering skulle kunna bliva ganska ödesdiger.
Bland mer eller mindre farliga växtdroger, som på detta sätt skulle
bliva fria, kunna nämnas: odörtsblad, spikklubbeblad, bolmörtsblad,
jalaparot, sävenbom, bolmörtsfrö och ipecacuanhae-rot (kräkrot). I allmänhetens
intresse torde sålunda icke ett sådant frigivande böra tillstyrkas.

Vad slutligen angår anmärkningen, att ifrågavarande växtdroger redan
skulle i stor utsträckning tillsaluhållas i den allmänna handeln, så har
kommissionen ej ansett sig kunna avgiva yttrande i detta avseende.
Påståendet, att handeln med dylika varor skulle hava blivit tillåten därigenom
att möjlighet beretts för var och en att fritt importera desamma,
torde man emellertid med skäl kunna bestrida. För att taga ett exempel
från andra områden, så kunna spirituösa, explosiva varor och eldfarliga
oljor importeras av vem som hälst men försäljningen är noggrann^
reglerad. För så vitt ifrågavarande växtdroger enligt nuvarande lagstiftning
äro att anse, såsom apoteksvaror, och därom torde knappast
något tvivel kunna råda är försäljningen inom landet förbehållen apotekarna
även om importen är fri. Några berättigade intressen att få
fortsätta med rörelsen hava således icke de handlande, som till äventyrs
börjat saluhålla ifrågavarande växtdroger i sina butiker.

Av ovan anförda skäl anse två av kommissionens medlemmar, medicinalrådet
Sederholm och riksdagsmannen Igel, att växtdrogerna i likhet
med andra enkla ämnen, som användas uteslutande eller i huvudsakligaste
mån såsom läkemedel eller vid tillredning av läkemedel, skola vara att anse
såsom apoteksvaror. Därjämte anmärka de, att då ej heller någon anledning
föreligger att i avseende på importen behandla dessa varor,
annorlunda än andra apoteksvaror, torde en ändring i tulltaxan enligt
general tullstyrelsens förslag vara att förorda, och torde det i varje fall
bliva nödvändigt att, om eu apoteksvarustadga utfärdas i huvudsaklig

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

överensstämmelse med deras förslag, i någon mån omformulera tulltaxerubriken
»apoteksvaror».

Efter det departementschefen härefter relaterat den av disponenten
Kjellander anförda, av riksdagsmannen Lindh biträdda reservation, vilken
avsåg växtdrogernas frigörande för den allmänna handeln, anför
departementschefen vidare:

»Av min föregående redogörelse torde framgå, att det föreliggande förslaget
vilar på den grundsatsen, att de varor, som endast eller i huvudsakligaste
mån användas såsom läkemedel eller vid tillredning av läkemedel,
skola anses såsom apoteksvara. Med ledning härav skola de bilagor
avfattas, som i praktiken huvudsakligen avgränsa apoteksvarorna från
andra varor. Vid denna avfattning är rätta tidpunkten att tillvarataga
industriens och allmänhetens intressen, och genom det sätt, varpå nämnda
regel säkerligen kommer att tillämpas av de granskande myndigheterna
och Kungl. Magt, torde enligt min uppfattning ingen som helst risk förefinnas,
att ej berörda intressen till fullo bliva tillgodosedda. Så synes
mig hava skett vid avfattningen av de bilagor, som äro fogade vid det
nu utarbetade förslaget, och så kommer för visso att ske framdeles,
utan att därigenom stadgans principer trädas för nära.

Kjellanders förslag däremot synes mig innebära ett bestämt avsteg
från nämnda principer, i det vissa varor, oavsett deras användning,
skulle undantagas från att behandlas såsom apoteksvaror allenast på
den grund att de ha formen av växtdroger, oaktat dessa naturligtvis
kunna hava lika specifika läkemedelsegenskaper som andra ämnen. I
själva verket finnas också i denna varugrupp sådana ämnen, som oj
utan fara kunna överlämnas åt den fria handeln.

För att ett undantag av så stor principiell betydelse skulle kunna
medgivas, böra synnerligen starka skäl därför förebringas, och att så
här skulle vara fallet synes man knappast kunna påstå. Behovet för allmänhet
och industri kan fullt tillgodoses på annat sätt, såsom jag ovan

påpekat. .----I vad mån för närvarande växtdroger hållas till salu

i den fria handeln, kan jag icke närmare upplysa om. Då emellertid
varken kemistsamfundets kommitté, frånsett reservanten Gentele, eller
teknologföreningen eller handelskamrarna eller kommerskollegium framställt
några önskningar i förevarande hänseende, förefaller det som om
intresset för växtdrogernas frigivande är begränsat till ett jämförelsevis
ringa antal handelsidkare.

Någon inskränkning i en dem lagligen tillkommande näringsrätt
torde säkerligen ej ske, då det med visshet torde kunna antagas, att de
växtdroger, som enligt det föreliggande förslaget bliva apoteksvara,

52 Lagutskottets utlåtande Nr 37.

också varit det enligt hittills gällande författningar och således ej bort
säljas utom apoteken.

Att nuvarande tullstadga ej behandlar dessa droger såsom apoteksvaror
är ganska naturligt i betraktande därav, att med de äldre synnerligen
oklara författningarna på läkemedelsförsäljningens område och den
vacklande rättspraxis, som blivit en följd av dessa författningars brister,
det mött betydande svårigheter att avgöra, vad som skulle anses såsom
apoteksvara eller ej. Denna olägenhet torde genom det föreliggande
förslaget väsentligen vara undanröjd.»

På grund av de av kommissionen och departementschefen sålunda
anförda skäl har utskottet funnit den frigörelse av handeln med växtdroner,
som i sist omförmälda tvenne motioner föreslås, icke kunna tillstyrkas.

Till undvikande av det missförstånd, som tilläventyrs kunde förorsakas
av föreskriften att i mom. omnämnda växter eller växtdelar få
försäljas allenast i »oblandat» skick, har utskottet emellertid funnit ömkligt,
att stadgandet så avfattades, att växter eller växtdelar icke äro
uteslutna från fri försäljning redan på den grund, att olika, slag av
sådana, utan att hava undergått bearbetning eller beredning, blivit sammanblandade,
därest nämligen denna sammanblandning är av den art
att de lätteligen åter kunna sorteras.

21.

Herr Danströms
och
herr Liljeclahls
rrv. fl.
motioner.

I avseende å mom. 1 av denna § hava herr Danström och herr
Liljedahl m. fl. i sina ovanberörda motioner anfört:

»I detta moment har ett anmärkningsvärt undantag gjorts från alla
andra näringsförfattningar, bestående däri, att åklagaren icke, på sätt
medicinalstyrelsen föreslagit, erhåller bötes- och beslagsandelar. Då
1864 års närings förordning, till vilken apoteksvarustadgan är ett komplement,
stadgar, att dylika andelar tillkomma åklagaren, synes konsekvensen
fordra enahanda bestämmelse i denna stadga. Vidare synes
det mindre antagligt, att en åklagare skall utsätta sig för risken att
verkställa beslag, som kan komma att upphävas och i så fall för åklagaren
medföra avsevärd skadeståndsskyldighet, utan att han äger den
möjlighet till kompensation, som ligger uti beslags- och bötesandelar.

Det måste även verka egendomligt, att en tulltjänsteman vid beslag
å vanliga handelsvaror har rätt till dylika andelar, under det att

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

han vid beslag å olovligen införda apoteksvaror icke åtnjuter samma
förmån. Vi föreslå, att mom. 1 i § 21 erhåller den lydelse, som medicinalstyrelsen
upptagit i sitt förslag av den 14 maj 1909.»

Enligt motionärernas förslag skulle alltså mom. erhålla följande
lydelse:

»Böter, som enligt denna stadga ådömas ävensom försäljningsbeloppet
för förbrutet gods tillfalla kronan med en tredjedel och åklagaren
med två tredjedelar.»

Utskottet, som funnit de av motionärerna anförda skäl för tillerkännande
åt åklagare av andel i böter och försäljningsbelopp för beslagtaget
gods giltiga, har för sin del ansett en föreskrift i överensstämmelse
med vad i motionerna föreslagits böra i författningen intagas.

Övergångsstadgandet.

I sin motion nr 361 har herr Hellberg i Lycksele anfört:

»Kungl. Maj:ts föreliggande förslag till apoteksvarustadga »upphäver»
1600-talets apoteksförfattningar med avseende på »vad angående införsel,
tillhandahållande och försäljning av läkemedel» finnes i dem
stadgat. Sannolikt är därmed avsikten, att slutgiltigt avfärda dessa
urgamla författningar från gällande lag. Men då detta icke uttryckligen
säges, så är av stor vikt, att det blir sagt.

Enligt mångas åsikt äro dessa gamla författningar längesedan upphävda.
Den 12 februari 1799 utfärdades av Kungl. Maj:t ett »reglemente
för apotekare och dem, som med apothekarekonsten lärande och
utöfning sig vilja befatta.» Redan rubriken talar sitt tydliga språk,
sägande, att man beträffande apotekarekonstens lärande och utövning
icke längre har att taga hänsyn till äldre författningar. Av ingressen
finner man, att reglementet utfärdades som en fortsättning på »den af
Oss under den 28 oktober 1797 vidtagne nådiga anstalt, att genom en
förnyad instruktion för Wårt Collegium medicum och et serskildt Reglemente
för den Chirurgiske undervisningen, försätta Medicinalverket i
Wårt Rike uti et emot dess angelägna föremål tilbörligen svarande
skick», och. som rättesnöre »för Apothekarevetenskapens grundeliga
lärande och säkra utöfning» samt »med afseende å hvad såväl 1688 års
medicinalordningar som senare härutinnan gjorde nådiga författningar
innehålla.»

Utskottet.

Herr
Hellbergs
i Lycksele
motion
nr 361.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Utskottet.

Ordet »senare» tyder på, att författningar av äldre datum än 1688
redan år 1799 ansågos upphävda, något som ju också förefaller helt
naturligt, då 1688 års medicinalordningar ju rimligtvis innehålla allt,
som ansågs behövligt. Om den lagliga giltigheten av 1683 års förordning,
i Kungl. Majds förslag upphävd, borde man alltså icke behöva
tvista. Lika tydligt borde det vara, att 1799 års reglemente avser att
upphäva 1688 års medicinalordningar och 1698 års resolution i vad
de angå apotekareyrket och rättigheten att utöva detta. Det förefaller
alltså till och med tvivelaktigt, huruvida verkligen den så kallade »gällande
apotheksvarustadga» av 1688 och 1698 verkligen är gällande, ty
en uppfattning att sagda stadga är gällande förutsätter, att den icke
anses tillhöra apotekaryrket eller sådant som angår rättigheten att
utöva apotekaryrket.

Man har insinuerat, att det icke är lojala intressen, som åstadkommit
dessa gamla författningars återupplivande, och säkert är, att
deras åberopande åstadkommit ofantligt mycken olycka och oreda.
Efter utfärdandet av en apoteksvarustadga lär det icke kunna finnas
någon förnuftig mening med bibehållandet av dessa gamla författningar,
som äro de snart sagt äldsta man finner i gängse laghandböcker,
utan den förtjänsten måste ovillkorligen den nya författningen få, att
göra slut på dessa gamla författningar och från dem härstammande
oreda.

Angående sätten för realiserandet av motionens tanke torde det
enklaste vara, att giva författningen följande avslutning: »Genom denna
stadga upphävas slutgiltigt följande nådiga författningar: Kungl. Maj:ts etc.»

På grund av det sagda får jag yrka en sådan ändring i Kungl.
Majds förslag, att 1600-talets apoteksförfattningar måtte bli slutgiltigt
upphävda, och således anhålla, att Riksdagen måtte föreslå följande
lydelse på det efter § 21 följande stycket:

»Genom denna stadga upphävas slutgiltigt följande nådiga författningar:
»Kongl. Maj ds förnyade privilegium för apothekare-societeten
uti Sverige och dess underliggande provinser emot de af qvacksalfvare
och andre slike inritade missbruk», den 28 juni 1683, »Kongl. Majds
Medicinal-ordningar af den 30 oktober 1688, eller privilegier, som
Kongl. Majd förunnat Collegium Medicum», samt »Kongl. Majds Resolution
och förklaring den 1 augusti 1698, angående några mål beträffande
Collegium Medicum, apothekaresocieteten och barberareämbetet.»

Då en del av de i ovan omförmälda författningar meddelade föreskrifter,
såsom straffbestämmelserna mot kvacksalveri, icke beröras av

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

nu ifrågavarande författningsförslag, har utskottet funnit det i motionen
framställda förslaget icke kunna tillstyrkas.

Bilagorna.

Med avseende å dessa har anförts i herr Danströms och herr Liljedahls
m. fl. motioner:

»Uteslutna från bil. I äro på grund av den kung], propositionens uttryck
i § 2 mom. 1 a) »samt medel till ans av friska sår», dermatol, xeroform
och Icinosol, oaktat dessa äro upptagna i gällande farmakopé och där
underkastade stränga bestämmelser med avseende på renhet och sammansättning.
Frigivandet åt allmän handel av dessa medel möjliggör
naturligtvis försäljning av preparat, som icke hava den av farmakopén
föreskriva sammansättningen och som kunna innehålla skadliga föroreningar.
Då såsom vi från sakkunnigt håll inhämtat sådana orena preparat
i handeln ofta utbjudas, synes det oss skäligt att stadgan, genom
att upptaga dermatol och xeroform i hd. I, dit de på grund av egenskaper
och användning höra, skyddar allmänheten från de mindervärdiga
fabrikaten, som i sina verkningar kunna avsevärt avvika från de rena
preparaten.

I bil. III är upptagen en förteckning å läkemedel, vilka enligt § 2
mom. 2 icke skola anses som apoteksvaror. Vid uppgörande av denna
förteckning har hänsyn tagits till allmänhetens behov att kunna förskaffa
sig vissa läkemedel på ett för densamma lättare och bekvämare
sätt, än som skulle bliva möjligt, därest varorna i fråga Ange endast från
apoteken tillhandahållas. Urvalet av varor synes oss hava skett på ett
sätt, mot vilket knappast kan göras någon befogad anmärkning, då i
förteckningen endast upptagits relativt ofarliga beredningar. Då emellertid
de i förteckningen upptagna varorna äro avsedda att försäljas under
de i svenska farmakopén gällande benämningarna, utan att alla dessa
varor motsvara farmakopéns föreskrifter i fråga om sammansättning,
kommer allmänheten att bibringas en oriktig föreställning om beskaffenheten
av de varor, som den köper i allmänna handeln. Så t. ex. skall
kamferolja, som försäljes från apotek, bestå av en 20-procentig lösningav
kamfer i olivolja, under det att under rubriken kamferolja i bil. III
föreskrives blott att varan skall vara beredd av enbart kamfer och oliv -

Herr Danströms
och
lierr Liljedahls
m. fl.
motioner.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

eller rovolja, hållande minst 10 % kamfer. Visserligen finnes en ytterligare
föreskrift att å etiketten den använda oljans art skall angivas,
men därmed liar allmänheten erhållit så gott som ingen upplysning om
kamferoljans värde jämförd med den som beredes enligt farmakopén.
Apotekens tvålliniment skall bland annat innehålla 5 % kamfer och 1 %
rosmarinolja, under det att i bil. III angående den fria handelns tvålliniment
endast föreskrives att det skall vara berett av enbart brännvin,
kamfer och såpa, sålunda under uteslutande av den relativt dyra rosmarinoljan
och utan någon föreskrift om bestämd halt av de olika ämnena.
På liknande sätt äro bestämmelserna angående samtliga i bilagan
upptagna linimenters sammansättning hållna i så allmänna ordalag, att
en handlande ej behöver saluföra dem likvärdiga med de_ linimenter av
samma namn, som skola tillhandahållas å apoteken. Åven för flera
andra av de läkemedel, som på grund av att de kunna behövas vid
hastigt påkommande sjukdomsfall med fullt fog äro upptagna i bilaga
III, äro ej sådana bestämmelser givna angående deras sammansättning,
att det finnes någon säkerhet för att de komma att i allmänna handeln
tillhandahållas med samma sammansättning som å apoteken.
Såsom exempel kan anföras tanddroppar, som enligt bilagan skall
bestå enbart av evgenol, karbolsyra och menthol, utan bestämmelse
om mängden av var och en av de ingående beståndsdelarna. Motsvarande
tanddroppar, försålda från apotek, skola innehålla 40 %
menthol, men då menthol är mångdubbelt dyrare än de övriga båda
beståndsdelarna ligger det nära till hands att antaga, det procenthalten
menthol i handelsvaran tanddroppar kommer att nedbringas till ett
minimum t. ex. 1 A, och karbolsyran, som är den billigaste beståndsdelen,
i stället att tillblandas i överflöd. Härigenom kunna tanddropparna
ej blott till en viss grad förlora sitt medicinska värde utan t. o. m.
komma att verka skadligt.

Då det även synes oss vara av ett visst värde för allmänheten att
få de i bilaga III upptagna varorna frigivna i allmänna handeln, föreslå
vi ingen ändring av bilagan, men däremot anse vi det nödvändigt att
handlandena genom ett tillägg i nämnda bilaga åläggas att å varan
anbringa en särskild och tydlig etikett med ordet »handelsvara)) till
undvikande av allmänhetens förvillande, när varans sammansättning är
eu annan än den som enligt fannakopéns föreskrifter fordras av apoteken.
»

På grund härav har i dessa motioner yrkats, dels att dermatol och
xeroform skola upptagas i bilaga I och dels att till bilaga III följande anmärkning
2 må fogas: »Varor, som enligt denna förteckning få säljas

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

under de i farmakopén upptaga benämningarna, men likväl till sin sammansättning
icke motsvara dess föreskrifter, nämligen ammoniakliniment,
blyvatten, kalkliniment, kamferliniment, kamferolja, tanddroppar och
terpentinliniment, skola vid försäljning förses med en särskild etikett,
å vilken med tydlig stil finnes tryckt ordet handelsvart).

Herr Hamrin har i sin ovan omförmälda motion anfört:

»För att ingen tvekan och ovisshet skall kunna råda beträffande
tillämpningen av apoteksvarustadgan och den räckvidd de olika bestämmelserna
i dess text ha, torde det vara en trängande nödvändighet, att
bilagorna till densamma bringas i full överensstämmelse med texten.

Vad som betecknas som apoteksvara eller fri handelsvara i stadgans
text, måste upptagas i de olika bilagor, som uppräkna eller exemplifiera
apoteksvaror och fria handelsvaror.

I bilaga I, vari uppräknas, vilka de ämnen äro, som enligt stadgan
skola vara att anse som apoteksvaror, få sålunda icke förekomma vare
sig några ämnen, som genom stadgans definitioner på apoteksvaror
och läkemedel måste bli fria handelsvaror eller sådana ämnen, vilka
genom bestämmelserna i stadgan undantagas från att vara apoteksvaror,
trots det de äro läkemedel.

Icke heller få i förteckningen över de medel, vilka i bilaga II
anföras som exempel på beredningar, vilka skola vara apoteksvaror,
upptagas några sådana beredningar, som genom stadgans text antingen
falla utanför ramen för apoteksvaror eller anges som undantag från de
i övrigt gällande bestämmelserna om dylika.

Slutligen bör bilaga III innehålla en såvitt möjligt fullständig förteckning
över de ämnen och beredningar, vilka för allmänhetens bekvämlighet
skola tillhöra den fria handeln.

Det blir sålunda nödvändigt att beträffande grupp A i bilaga II,
näringspreparat, bestämmelsen upptager apoteksvaror i stället för läkemedel,
då den därigenom blir mer koncis, enär på begreppet apoteksvaror
icke blott finnes en definition som på begreppet läkemedel, utan
även genom bilaga I en förteckning.

I kommissionens av regeringen biträdda motivering beträffande
näringspreparaten säges:

Näringspreparat, som icke äro försatta med apoteksvara eller annat
läkemedel, äro naturligen icke att hänföra till apoteksvaror, ehuru de
ofta, särskilt genom det sätt varpå de utbjudas, stå ganska nära läkemedel/ Bihang

till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 36 höft. (Nr 37.)

Herr Hamrins
motion.

Utskottet.

58 Lagutskottets utlåtande Ltr 37’.

Man behöver här endast stryka det mångtydiga uttrycket ''eller
annat läkemedel’ för att samma princip skall vara genomförd, som i
här ovan lämnade motivering.

Åven beträffande grupp C böra bestämmelserna ändras så, att de
bringas i överensstämmelse med texten.

Grupperna ’Kapslar’ och ''Tabletter’ böra strykas redan därför att,
enligt kommissionens uttryckligt angivna mening i motiveringen, beredningsformen
ej konstituerar en vara som apoteksvara. Frånsett detta,
vore det för övrigt en orimlighet att fria handelsvaror förvandlas till
apoteksvaror endast genom sättet för deras förpackning och distribution,
då ju varor beredda på detta sätt i regeln distribueras oblaudade.

Ur exemplifieringen torde vidare strykas Sundhetssalt, som, självt
en allmänt spridd handelsvara, består av så allmänna handelsvaror som
bikarbonat och magnesia, samt karbololja, som är ett allmänt känt och
använt sårmedel.

Den grundsats, som härigenom tillämpas, är ock redan i princip
angiven i den punkt i regeringsförslagets motivering som handlar om
avfattningen av första momentet av dess andra paragraf, där herr statsrådet
och chefen för civildepartementet bland annat yttrar:

’Vad först angår mom. 1 har min uppmärksamhet riktats därpå,
att vissa enkla ämnen, som skulle kunna upptagas i bilaga 1, på grund
av sin beskaffenhet kunna hänföras till något av de varuslag, ^som
undantagits i punkterna a)—f). Av denna anledning hava också nu
tre ämnen (dermatol, kinosol och xeroform) uteslutits ur bilaga I, och
vid kommande granskningar bör jämväl avseende fästas å sådan användning.
))

På grund härav har herr Hamrin yrkat dels att i bilaga II A ordet
»läkemedel» måtte utbytas mot »apoteksvaror» dels ock att i bilaga II C
uttrycket »eller i huvudsakligaste mån» måtte utgå, samt att därjämte
grupperna kapslar och tabletter måtte utgå ur bilagan, ävensom att ur
dess exemplifierande förteckning strykas beredningarna sundhetssalt och
karbololja, av vilka sundhetssalt i stället borde insättas i bilagan III.

Vad först angår förslaget att i bilagan I måtte upptagas ämnena
dermatol, kinosol och xeroform, hava dessa av departementschefen uteslutits
ur nämnda bilaga, emedan de på grund av deras beskaffenhet
kunna hänföras till något av de varuslag, som undantagits i § 2 mom. 1
punkterna a)—f), och utskottet har för sin del ej funnit skäl förorda
deras återinförande i samma bilaga.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Icke heller har utskottet funnit skäl vara anförda till vidtagande
av de i herr Hamring motion föreslagna ändringar med avseende å
bilagorna IT och III. Yad angår yrkandet att de i bilagan II grupp A
upptagna näringspreparat icke skola anses såsom apoteksvaror redan
på den grund att de försatts med läkemedel, utan endast då dessa i
preparaten ingående läkemedel själva äro att betrakta såsom apoteksvaror,
skulle detta hava till följd, att beredningar, som endast eller
nästan uteslutande hava användning såsom läkemedel, icke finge anses
såsom apoteksvaror, blott därför att denna egenskap icke tillkommer
de enkla ämnen, varav de äro sammansatta. Sålunda skulle exempelvis
preparat av kakao med järn eller av maltextrakt med järn eller
mangan icke vidare kunna hänföras till apoteksvaror, enär däri ingående
järn- eller mangansalter icke upptagas i bilaga I bland de enkla
ämnen, som äro apoteksvaror. Vad särskilt angår beredningen »sundhetssalt»,
har denna beredning av högsta domstolen ansetts vara apoteksvara
och kan sålunda icke sägas för närvarande vara frigiven åt den allmänna
handeln. »Det är», säger kommissionen, »ett läkemedel, i fråga om
vilket allmänheten knappast har något särskilt behov att lätt och hastigt
åtkomma detsamma. Vid överdrivet bruk torde det t. o. m. kunna
verka skadligt.»

Vad slutligen angår det i herr Danströms samt herr Liljedahls
m. fl. motioner framställda förslag om fogande till bilagan III av en
anmärkning att varor, som enligt denna bilaga få säljas under de i
farmakopén upptagna benämningarna men till sin sammansättning icke
motsvara dess föreskrifter, måtte till utmärkande härav vid försäljning
förses med en särskild etikett, har utskottet ansett skäl föreligga, att
dylika varor på något sätt särskiljas ifrån liknämnda, enligt farmakopén
sammansatta varor. Utskottet har dock icke velat uttala, huruvida
det av motionärerna angivna sättet härför är det lämpligaste,
likasom ej heller huruvida föreskriften bör meddelas i form av en anmärkning
till den ifrågavarande bilagan. Utskottet har allenast velat
framhålla såsom önskvärt, att Kungl. Maj:t måtte, på sätt lämpligt
synes, meddela en föreskrift i här ifrågavarande syfte.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet alltså hemställa,

att Eiksdagen måtte beträffande det Riksdagen
för yttrande underställda förslaget till apoteksvarustadga
med därtill hörande bilagor, med avslag å
herr Hellbergs i Lycksele motioner (II: 360, 361),
samt herrar Perssons i Norrköping (II: 368), Hamrins

Utskottets

hemställan.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

(II: 369) och Norms (II: 371) motioner samt i anledning
av herrar Danströms (I: 169) och Liljedahls m. fl.
(II: 365) ävensom herrar Stärners m. fl. (I: 170) och
och Bogrens m. fl. (II: 370) motioner, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anmäla, att Riksdagen

l:o) icke funnit något att erinra mot följande
delar av berörda stadga, nämligen: §§ 1, 2 mom. 1 — 3,
4, 5, 6, 7 mom. 1—4, 8, 9, 10, 11 mom. 1 och 2,
12, 13 mom. 1—3, 14, 15, 16, 17, 18, 19 mom. 1 och
2 och 20 samt slutstadgandet och bestämmelsen om
stadgans trädande i kraft;

2:o) beträffande den i § 3 omförmälda granskning
av bilagorna ansett föreskrift icke böra särskilt meddelas
om hörande därvid av apotekaresocietetens
direktion;

3:o) i fråga om § 7 mom. 5 funnit önskvärt, att
det i samma mom. förekommande uttrycket »i oblandat
skick» bleve i det uti motiveringen angivna syfte
förtydligat;

4:o) beträffande § 21 ansett, att åklagare bör
tilläggas andel i böter och i försäljningsbelopp för
förbrutet gods;

5:o) ansett föreskrift böra i sammanhang med utfärdande
av förevarande stadga meddelas antingen i
densamma eller annorledes till reglering av apoteksföreståndares
skyldighet i avseende å tillhandahållandet av
varor, som det enligt stadgan förbehållits dem att
saluhålla och försälja; samt

6:o) vid bilagorna icke funnit något annat att
erinra, än att i apoteksvarustadgan eller annorledes
bör meddelas föreskrift därom, att varor, som enligt
förteckningen i bilaga III få säljas under i farmakopén
upptagna benämningar men till sin sammansättning
ej motsvara dess bestämmelser, böra vid försäljning särskilt
utmärkas till angivande av denna deras egenskap.

Stockholm den 20 maj 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN W1DÉN.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Reservationer:

av herr Lindhagen, som anfört:

Allmänna synpunkter.

Enligt propositionens motivering skall huvudprincipen för ifrågavarande
lagförslag vara, »att statens medborgare erhålla fullgoda och
väl beredda läkemedel så lätt tillgängliga och till så billigt pris som
möjligt». Det är således tre riktiga krav, som här uppställas på läkemedlen,
nämligen att de skola vara fullgoda och väl beredda, lätt tillgängliga
samt billiga. Redan nu må dock erinras att även ett fjärde
krav måste uppställas nämligen att läkemedlen genom intresserade initiativ
förbättras och utvidgas för tillgodoseende av skilda behov.

Emellertid innefattar förslaget inga väsentliga nyheter. Av dess
motivering framgår också, att det vill huvudsakligen vara ett fastslående
i uttryckliga bestämmelser av de nuvarande principerna. Behovet,
som föranlett lagförslaget, uppgives åter vara den rådande ovissheten
om innehållet av gällande rätt i fråga om vad som skall anses som
apoteksvaror. Det vore allmänt känt, säges det, att varor, om vilkas
karaktär av apoteksvaror tvivel ej kan råda, i stor utsträckning försäljas
i den allmänna handeln. Därför krävdes ett förtydligande och moderniserande
av de konstitutiva stadgandena och särskilt ett skärpande av
straffpåföljderna, vilkas orimliga mildhet uppgives till väsentlig del utgöra
orsaken till oefterrättligheterna i det nuvarande tillståndet.

På grund härav kommer lagförslaget i själva verket att framträda
såsom företrädesvis ett begynnande försök att stävja tillverkningen
och försäljningen i allmänna handeln av hälso- och läkemedel, som äro
skadliga eller kunna missbrukas eller prånglas ut bland allmänheten utan
någon nytta.

Detta förstår man också bland dem, som här äro närmast intresserade.
Apotekarna äro, om ej nöjda, så dock relativt minst missnöjda,
då förslaget i stort sett ingalunda minskar deras privilegier samt till
sin tendens ställer nya, om än ännu ovissa möjligheter öppna för dem.
Den tekniska industrien och även handeln fruktar åter att denna tendens
skall medföra övergrepp och blickar därför med oro på lagförslagets
svävande bestämmelser och möjliga fallgropar samt mot de myndigheter,
i vilkas hand ett lätteligen godtyckligt avgörande blivit lagt.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Den stora allmänheten till sist ser visserligen gärna att få goda och
väl beredda läkemedel, men är av erfarenhet misstrogen att tillståndet
därutinnan skall bliva något bättre genom vad den kallar byråkratiens
övertag samt fruktar att följden endast blir, att de hälsomedel,
som man behöver, bliva mindre lätt tillgängliga än förut och kanske
också fördyras.

Det är således en myckenhet intressen, farhågor och synpunkter,
som rivas upp och söka var i sin stad göra sig gällande uti den föreliggande
frågan. För att förstå den och finna den ståndpunkt, som
av förhållandena skäligen påkallats, är det nog nödvändigt att något
skärskåda, vad som ytterst ligger bakom alla dessa disharmonier.

Förhållandet är, att den stora allmänheten har ett stort behov
av sundhetsmedel, hälsomedel, läkemedel eller vad man vill kalla det.
Dylika saker erfordras icke blott för de svårare akuta sjukdomarna
utan också för dessa allmänna svaghetstillstånd av kortare eller längre
varaktighet för en myckenhet kroniska sjukdomar och för alla dessa
olycksfall, stora och små, som dagligen förekomma i arbetetet, i hemmen
och i ladugårdarna.

Samhällets institutioner tillfredsställa på hälsovårdens område liksom
på de flesta andra områden endast ofullkomligt den stora allmänhetens
dagliga krav. De medicinska högskolorna meddela undervisning
huvudsakligen i botandet av de akuta sjukdomarna efter vissa
auktoriserade metoder. Läkaren söker sitt uppehälle i att tillämpa
den undervisning han sålunda fått. Apotekaren tillverkar och försäljer
vad läkaren efter de sålunda givna grunderna förordnar. Men detta är
som sagt ej tillräckligt för den stora allmänheten.

Till en början kommer varken läkaren eller apotekaren, även då
de kunna giva bot, till denna allmänhet. Denna måste i stället uppsöka
dem. Men läkaren bor på den stora landsbygden oftast oåtkomligt
långt borta och apotekaren likaså. Där de åter finnas till hands
kostar rådfrågningen och medicinen penningar, som ställa sig dryga
för det stora flertalet människor. Lämnas i vissa fall läkarhjälpen fritt
enligt gällande fattigvårdsföreskrifter, märker den hjälpsökande snart,
att hjälpen ofta i följd av den stora tillströmningen och mänskliga orsaker
lämnas tankspritt utan tillräckligt nit och uppmuntrande intresse.

Vidare må man ej föreställa sig att det officiella biståndet alltid är
höjt över allt tvivel. Allmänheten erfar snart, att det officiella systemet
i dess praktik och kontroll icke utesluter felaktiga diagnoser eller
ordinationer, som bliva skadliga eller äro utan all nytta. Det skulle

Lagutskottets utlåtande Nr 37. 63

nog ha sitt intresse, om en undersökning kunde och fick äga ruin, i
vad mån den officiella läkekonsten även den ej är något annat än
kvacksalveri och försäljning av kvacksalverimedel.

Slutligen och framför allt kommer som sagt allt detta, som allmänheten
behöver hjälp för, men som icke är att hänföra till akuta sjukdomar,
nämligen förebyggandet av sjukdomarna — denna stora försummade sak
—åtskilliga kroniska sjukdomar, rekonvalescensen, de fysiska och psykiska
depressionerna i följd av övermått av arbete eller lidande, hela
den personliga hygienens problem. Inför detta står den officiella läkekonsten
och dess officiella apparat i det stora hela tämligen hjälplös.

Under sådana förhållanden måste människorna, såsom vi väl de
flesta ha livliga erfarenheter om, vara sina egna läkare i det mesta, som
rör sig utom de akuta sjukdomsfallen samt i mångt och mycket även
inom dessas område. Självbevarelsedriften är här oftast den verksammaste
hjälparen.

Det är klart att ett så ofantligt behov, som söker bistånd, måste
dessutom framkalla intresse och företagsamhet att söka tillmötesgå detsamma
på frivillighetens och det enskilda initiativets väg. Den naturliga
begåvningen och blicken för orsakerna till de vanliga sjuklighetstillstånden
och den därav härflytande förståelsen för det viktigaste av
allt, naturläkedomen, som i den officiella undervisningen är så förbisedd
och ringaktad, gör sig efter förmåga gällande. Dessa krafter,
träda fram och uppsöka de lidande varhelst de finnas i stället för att
vänta på dem på oåtkomliga ställen. Företagsamheten sätter sig i gång
för att bereda hälsomedel, lämpade och verksamma för de mångskiftande
behoven, samt komma även de med sina uppfinningar och alster
till de behövande i stället för att företrädesvis vänta på dem på avlägsna
platser.

Uti denna tacksamma marknad för den enskilda företagsamheten
lämnas självfallet å andra sidan spelrum för osunda affärer. Rena medvetna
bedrägerier äro kanske mera sällsynta, utan var och eu gör nog
sitt bästa för att också skaffa något värdefullt, då ju allmänheten efter
en tids experimenterande i regel får klart för sig, om ett medel är till
nytta eller skadligt eller utan verkan. Men mången naturläkare misstager
sig om sin begåvning. Intresset att göra affärer, som är den
vanligaste bevekelsegrunden, framträder ofta okunnigt och räknar icke
så noga med medlen, och därigenom lockas allmänheten under länga
tider att offra penningar på onyttiga och ibland skadliga saker.

_ Det är särdeles befogat att det tages itu med denna sida av den
frivilliga sjukvården. Men i den begynnande strävan, som nu i de

64 Lagutskottets utlåtande Nr 37.

officiella instanserna med rätta gör sig gällande för ett sådant syftemål,
synes dock den ovannämnda överblicken över frågans sammanhang
varit tämligen frånvarande. Man får icke förbise att denna enskilda
företagsamhet i brist på bättre är oundgänglig särskilt i så glest befolkat
och vidsträckt land som vårt. Icke heller får man förglömma,
att enahanda missförhållanden i outredd omfattning äga rum inom det
officiella medicinalväsendet. Vidare må vi erinra oss, att även där
mäktiga krafter söka tillgodose sitt enskilda intresse och därför med
hjälp av det inflytande och det organisatoriska sammanhang de äga
med de officiella institutionerna söka företrädesvis komma en fri och
konkurrerande verksamhet till livs. Den, vilken i likhet med mig varit
föredragande i högsta instans i tvister om patentmedicin, får en betydande
inblick i dessa förhållanden.

Det enda rätta vore tydligt att så kallade apoteksvaror, i den mån
de kunna köpas utan recept, ej innefatta allenast en gammal samling,
tillökad någon gång genom tillägnande av utomståendes uppfinningar
eller arbete samt tillgänglig uteslutande å apotek, utan att
dessa varor under det allmännas kontroll tillverkades och på dess oavlåtliga
initiativ utvidgades och förbättrades samt sedan finge säljas överallt.
Men eu sådan tanke kommer för närvarande, kanske oundvikligt,
till korta inför den i propositionen också understrukna angelägenheten
att samla inkomster till apoteken för att bevara och något utvidga dem
i sitt nuvarande skick, samt för amortering av apoteksprivilegierna.

Av det anförda framgår således att enligt min uppfattning ifrågavarande
lagstiftning måste vara varsam, så att den ej gynnar obehöriga
monopolanspråk och minskar möjligheterna för ett lojalt tillgodoseende
av det stora hälsovårdsbehov, som de officiella institutionerna ej räcka
till att tillmötesgå. Å andra sidan bör allt göras för att hindra spridande
bland allmänheten av skadliga eller verkningslösa medel, genom
handeln utanför apoteken eller, såsom också ibland äger rum, från
desamma.

Dessa allmänna reflektioner kan var och en gorå sig. Svårare är
givetvis för den icke fackkunnige att bedöma, i vad mån de kunna
kräva berättigade ändringar i det nu framlagda förslaget. Emellertid
föreställer jag mig att, utöver vad utskottet i vissa avseenden hemställt,
ur de nu framförda synpunkterna även nedannämnda anmärkningar
kunna göras. Därvid tillgodoses även i avsevärda delar de i herr
Norins motion gjorda erinringar, vilka ej synts mig på sätt motionären
ifrågasatt behöva föranleda förslagets avvisande i sin helhet

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Ett annat skäl för avslag däremot vore att detta stadgeförslag lämpligen
bör bedömas i sammanhang med förslag till den ytterligare lagstiftning
i hithörande ämnen, som lärer vara att förvänta. Givetvis
erhöll man då en bättre översikt i ämnet, men jag har dock ej funnit
mig befogad att på sådan grund ifrågasätta ett uppskov med stadgans
utfärdande.

§ 1-

Ordalagen »i huvudsakligaste man» kunna säkerligen ej undvaras.
Annars kan knappast åstadkommas någon förnuftig definition på läkemedlen.
Emellertid är det klart att, såsom blivit anmärkt, därmed inrymmes
lätt åt vederbörande myndighet en tolkning efter egna tycken
eller önskningar. Man finner också att redan 1913 års kommission
och civilministern i sitt blotta försök att helt allmänt tolka uttrycket
kommit att giva det en evasivare innebörd än lagtexten antyder. Uttrycket
innebär, heter det, att »så snart en vara har mera avsevärd
användning för andra ändamål än till läkemedel, bör den ej längre
betraktas såsom apoteksvara».

Denna olägenhet innebär emellertid en uppfordran att ej öka den genom
oklart tal på andra ställen i lagtexten eller tolkningens överlämnande
alltför ensidigt åt myndigheter, vilka enligt sakens natur kunna tänkas
luta väl mycket åt apotekarintressets önskningar. Ur denna synpunkt
synes mig till en början med fog erinringar kunna göras mot uttrycket
»förebygga» i denna paragrafs andra stycke. Enligt allmänt språkbruk
och väl även sakens natur förutsätter läkemedel i egentlig mening en
redan uppkommen sjukdom, som skall läkas, under det förslaget vidgar
begreppet läkemedel till att vara detsamma som hälsomedel med begränsning
givetvis till »varor». Då därtill, såsom ovan erinrats, den
stora angelägenheten att förebygga sjukdomar just är något av det
mest försummade i den officiella läkekonsten samt därför blivit hänvisat
till den enskildes egen eftertanke samt frivillig hjälpverksamhet,
så synes mig tiden knappast mogen att inrycka under apotekarnes.
monopol alla varor, som kunna visa sig ägnade att förebygga
sjukdom eller sjukdomssymptom hos människor eller djur. Under
det förberedande arbetet lär ock tvekan gjort sig gällande på denna
punkt. Skulle genom ifrågavarande ords borttagande föranledas någon
ändring i de uppgjorda bilagorna, böra sådana också självfallet vidtagas.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sant. 36 lukt. (Nr 87.)

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Det hemställes alltså,

att Riksdagen måtte med anledning av herrar
Stärners m. fl., Bogrens in. fl. och Norins motioner
vid § 1 andra stycket uttala, att det där förekommande
uttrycket »förekomma» synes böra lämpligen
utgå.

§ 2 mom 1.

Stadgarna i denna paragraf äro avsedda att lugna farhågorna och
gagna allmänheten genom att frigiva till allmän handel vissa apoteksvaror,
väsentligen sådana, som redan kunna fritt säljas och köpas.
Emellertid ha särskilda betänkligheter framförts mot vissa bestämmelser
i paragrafen.

Således synes även mig stadgandet i mom. 1 a) uppfordra till
eftertanke. Det har kallats för en smidig föreskrift, och jag kan icke
neka till att det vilar över den något av ett framräckt silkessnöre. Åtskilliga
av de nyttiga medel, som här avses — nya kunna bli framställda
— ha användning mindre för ansning av hud eller hår utan, förutom
för renhållning av munhålan, i all synnerhet såsom bakteriedödande och
för stillande av svullnader och värk. Likaså användas de därför allmänt
för särbehandling. Skillnaden mellan friska och icke friska sår
är väl i praktiken synnerligen svår att uppdraga, och allmänheten har
minst lika stort behov att ansa äldre sår, som blivit något försummade
och som man ej har tillfälle att reda sig med på annat sätt. Om nu
dessa medel lämpa sig och behövas för dessa ändamål, så böra de också
fortfarande få försäljas för just samma ändamål. Garantierna mot
olämplig vara eller missbruk ligger i tredje momentet. Denna sak är
i vårt land med sina långa avstånd av mycket stor betydelse.

För egen del vill jag i detta sammanhang utan att dock våga göra
något yrkande, erinra hurusom det förefaller mig omtvistligt att de för
allmänheten så viktiga under mom. 1 g) omnämnda näringspreparaten
icke skola utan att bli apoteksvara få försättas med något järn, som
ofta har en så stor betydelse för dylika preparats effektivitet.

Det hemställes alltså,

att Riksdagen måtte med anledning av herrar
Stärners m. fl., Bogrens in. fl. och Norins motioner
vid § 2 mom. 1 a) uttala, att detsamma synes böra
erhålla ett vidgat innehåll i ovan angivna syfte.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

§ 2 mom. 3.

Detta mom. synes mig som sagt vara nödvändigt för att införa
kontroll. Givetvis kan det, såsom mången befarar, också giva anledning
till försök att utnyttja det till bönhaseri och oberättigad förföljelse.
Särskilt kan utväg därtill uppsökas i orden »av annan orsak» vilket ju
är mycket svävande. Näppeligen torde dock detta tillägg kunna alldeles
undvaras. Man får väl hoppas att vederbörande statsråd får tid
och intresse att granska saken noggrant och ej blott expediera den i
enlighet med den högsta myndighetens uppfattning.

Om emellertid en vara föres i handeln såsom ägnad för flera uppgivna
ändamål men sedan visar sig medföra hälsofara endast vid användning
för ett visst uppgivet ändamål, synes detta böra medföra allenast
förbud att avyttra den i nämnda syfte, men enligt momentets nu föreslagna
lydelse är den tolkning icke utesluten, att varan skall i sin
helhet förbjudas. Orättvist förefaller det också, om den i sådan händelse
skulle, jämlikt momentets andra alternativ, förklaras vara apoteksvara,
i vilken egenskap den väl ej kan få användning annat än i dess
icke skadliga avseenden.

I detta sammanhang vill jag, utan att våga göra något yrkande,
dock erinra att det synes mig behövas någon utväg att avvisa även
medel, som uppenbarligen äro utan all nytta,

Det hemställes alltså

att Riksdagen måtte med anledning av herrar
Stärners m. fl., Bogrens m. fl. och Norins motioner
vid § 2 mom. 3 uttala att detta mom. synes höra förtydligas
något i ovan angivet syfte.

§ 3.

De i förslaget omnämnda bilagorna äro den främsta realiteten i
detsamma. Kommissionen uttrycker detta så att »genom uppräkningen,
utvecklingen och exemplifieringen i de till stadgeförslaget hörande bilagorna
lärer omfattningen av begreppet apoteksvara hava blivit så
noggrant bestämd, att definitionen icke bör tillmätas en alltför stor betydelse».

Vid sådana förhållanden bliva de ändringar, som vart tredje år
skola vidtagas, utav avgörande vikt, och de böra därför enligt min

. Lagutskottets utlåtande Nr 37.

uppfattning äga rum under samma konstitutionella garantier, som ansetts
böra tillämpas vid stadgans första antagande. Man kan med fog ifrågasätta,
om ej förevarande författning med hänsyn till sin betydelse och
dess ingripande i många enskilda förhållanden borde vara av lags natur.
Emellertid har Riksdagens hörande i varje fall och detta med synnerligt
skäl ansetts böra föregå författningens utfärdande. Detta bör också
vara betingat av § 60 regeringsformen, som bjuder att Konungen ej
må till vinning för enskilda personer eller korporationer några monopolier
fastställa. Förutom den av lagutskottet ifrågasatta ändringen i
denna paragraf, har jag därför ytterligare påyrkat, att Riksdagen borde
anhålla att bliva hörd över ifrågasatta ändringar uti bilagorna till förslaget.

Det hemställes alltså:

att Riksdagen måtte med anledning av herrar
Stärners in. fl., Bogrens m. fl. och Norins motioner
vid § 3 uttala, att Riksdagen önskar bliva hörd över
ändringar uti bilagorna till förslaget, innan sådana av
Kungl. Maj:t fastställas.

§ 7 mom. 1.

Frigivandet av grosshandeln med apoteksvaror kan möjligen bliva
en fördel även för allmänheten, som bör tillvaratagas. 1 denna punkt
måste jag- emellertid instämma i herr Perssons yrkande, att med denna
saks avgörande måtte anstå till år 1920 på väsentligen de av honom
anförda grunderna. Under tiden kan gagnet med förslaget i alla fall
vinnas väsentligen genom att grosshandel med apoteksvaror koncessioneras
under villkor bland andra att koncessionshavarna få underkasta
sig de villkor, som vid tiden för apoteksprivilegiernas utgång kunna i
samband med apoteksfrågans ordnande i övrigt varda bestämda.

Det hemställes alltså:

att Riksdagen måtte med anledning av herr Perssons
i Norrköping motion vid § 7 mom. 1 uttala, att
intill dess apoteksväsendet ordnats vid tiden för apoteksprivilegiernas
upphörande år 1920, grosshandeln
med apoteksvaror bör frigivas endast genom koncession,
vilken förbinder koncessionshavaren att under -

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

kasta sig de villkor, som vid nämnda organisation
kan bestämmas.

§ 7 mom. 5.

P ör närvarande lärer gälla, att insamlade växter eller växtdelar må
oavsett ursprungsorten fritt försäljas. Då det ej blivit på något åtminstone
för mig tillräckligt övertygande sätt klargjort, varför denna frihet
nu skulle enligt förslaget inskränkas till växter eller växtdelar insamlade
allenast inom riket, har jag för min del ej vågat gå med på en sådan
förändring. Det synes också omtvistligt, varför de ej skola få säljas
fritt även i blandat skick.

Det hemställes alltså:

att Riksdagen måtte med anledning av herrar
Stärners m. fl., Bogrens m. fl. och Norins motioner
vid § 7 mom. 5 uttala, att Riksdagen ej funnit sig
övertygad om nödvändigheten eller lämpligheten att
inskränka '' den fria handeln till endast inom riket insamlade
växter och växtdelar eller till deras försäljning
allenast i oblandat skick.

§ 21.

Enligt förslaget skola böter och försäljningsbeloppen för förbrutet
gods tillfalla kronan. Denna bestämmelse anser jag böra bibehållas.
I den nyare lagstiftningen har man alltmer börjat bryta med systemet
att giva åklagaren bötesandelar. Att den administrativa lagstiftningen
ännu befinner sig i efterhand på detta område utgör, förefaller det mig,
ingen grund för att låta den nya principen även på detta område vinna
allt större insteg.

Det äi nämligen föga tilltalande att stimulera åklagarmakten att
göra sin plikt genom dylijca lockelser. Det är nedsättande för ämbetet,
demoraliserande för karaktären samt leder dessutom lätt till bönhaseri.
En utövning av åklagaremakten under en sådan förutsättning
synes mig böra vara en särdeles outhärdlig uppgift.

Det hemställes alltså:

att propositionens bestämmelse, enligt vilken böter
och försäljningsbeloppen för förbrutet gods tillfalla
kronan, måtte av Riksdagen bifallas.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Apotekarnes förpliktelser.

De gamla medicinalförfattningarna, som nu skola upphävas i vissa
delar, voro till sin planläggning mönstergilla, i det att de, på. samma
gång de införde ett visst monopol för apotekarna, tillika utförligt sysselsatte
sig med deras förpliktelser. Det nu framlagda förslaget åter
talar blott om apotekarnas rättigheter. Det etiska momentet har så
vitt dem angår bortfallit, under det författningen däremot med råtta
sysselsätter sig åtskilligt med den frivilliga sjukhjälpens och den allmänna
handelns förpliktelser och moral.

Lika med lagutskottet anser jag därför, att föreskrifter böra meddelas,
enligt min mening just i denna författning, därom att monopolet för
apotekarna på försäljning av apoteksvaror medför skyldighet för dem att
tillhandahålla sådana varor eller på rekvisition anskaffa dem. Vidare bör,
såsom utskottet jämväl synes förordat, något kvarstå av de gamla författningarnas
uppfordran att apotekarne skola hålla göda varor. Slutligen
har jag ansett att författningen bör upptaga en maning, att vid handköp
även apotekarna skola avhålla sig från obestridligt kvacksalveri och
sälja endast »väl experimenterade medel», såsom 1688 års medicinalordning
uttrycker det. En sådan föreskrift kan även leda. till att framdeles ägnas
någon uppmärksamhet jämväl åt apotekarnes privata tillverkningar.

Det hemställes alltså:

att Riksdagen måtte med anledning av herrar
Stärners m. fl. och Bogrens m. fl. motioner uttala, att
föreskrifter böra meddelas om apoteksföreståndares
skyldigheter i avseende å icke blott tillhandahållandet
av apoteksvaror utan även beskaffenheten av de varor
och kompositioner, som av dem försäljas.

I herr Lindhagens hemställan under § 3 hava herrar Jansson i
Edsbäcken och Olofsson i Avik förklarat sig instämma.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Herrar Persson i Norrköping och Petrén hava anfört

dels vid § 7 mom. 1:

»Vid uppgörande av såväl apoteksvarustadga som andra bestämmelser
angående tillverkning och försäljning av läkemedel bör som främsta
mål uppställas hänsynen till allmänhetens behov av bekväm tillgång till
på en gäng prisbilliga och fullgoda läkemedel. Det är detta, som i
främsta hand bör tillgodoses, och alla övriga intressen böra sättas i
andra rummet. För att i görligaste män tillgodose allmänhetens ovannämnda
intresse, bör till allmänhetens bekvämlighet inrättas ett flertal
nya apotek, särskilt å landsbygden, där på många orter rent av
olidliga förhållanden äro rådande i avseende å möjligheten att vid
sjukdomsfall skyndsamt anskaffa erforderliga läkemedel. Fri läkemedelshandel
komme näppeligen att bereda allmänheten erforderlig bekvämlighet
och framförallt icke trygghet för erhållandet av äkta, fullgoda
och väl beredda läkemedel. Man måste sålunda tänka sig ettdera
statsmonopol eller också koncessionssystem. Vilketdera av dessa
system som väljes, blir det, under förutsättning av att landsbygdens
apoteksbehov skall tillfredsställas, nödvändigt, att de smärre apoteken i
glesare bebyggda landsdelar ekonomiskt understödjas. Riksdagen har
också tänkt sig den utvägen, bland annat genom inrättande av en inkomstregleringsfond,
till vilken de mera givande apoteken skulle efter
fastställda grunder inbetala årliga penningbidrag, som i mån av behov
årligen fördelas mellan de icke bäriga apoteken. (Första kammaren år 1907.)

Det nuvarande apotekssystemet med sina privilegier upphör att
äga laga gällande kraft med utgången av år 1920, efter vilken tid
statsmakterna ha att ordna apoteksväsendet på sätt de finna bäst. Det
säger sig självt, att ju mer man nu släpper fritt av handeln med apoteksvaror,
ju större hinder lägger man i vägen för statsmakterna att
efter 1920 ordna denna verksamhet på bästa sätt. Och enligt vår mening
innebär det alltså en allvarlig fara att nu frigiva grosshandeln
med apoteksvaror. De nya grossörerna, både utländska och inländska,
som genom detta frigivande komma att etablera sig, komma alldeles
visst att vid 1920 söka värna om sina ekonomiska intressen på ett för
det allmänna kostsamt sätt. Utskottets försäkran i motsatt riktning är
icke fotad på några bärande skäl och kommer att i praktiken bliva
betydelselös. Ett bifall till Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag
kommer sålunda i realiteten att betyda, att apoteksvaruhandeln år
1920 är fri i vad gäller detaljhandeln, så att staten utan svårighet
kan ordna den på ändamålsenligaste sätt, men i vad gäller grosshandeln
bunden vid de privata grossörernas villkor.

Lagutskottets utlåtande, Nr 37.

Några bärande skäl för frigivandet av denna grosshandel ha icke
kunnat anföras. Allmänheten får icke sina läkemedel ett enda öre billigare
genom denna åtgärd. Det brukar ju för övrigt anses nära nog
ligga i sakens natur, att nya och flera mellanhänder fördyra varan.
Medicinalstyrelsen har icke ifrågasatt frigivandet av grosshandel med
apoteksvaror och kommerskollegium har icke funnit sig böra tillstyrka
en sådan åtgärd. Svenska teknologföreningens ena skäl, nämligen
gynnandet av medicinalväxtodlingen, tillfredsställes genom den inhemska
läkemedelsfabrikationen, som genom förevarande stadga frigives och
helt visst snart kommer till stånd, och det andra skälet, »storhandelns
kommersiella utbildning», bör, som vi förut påpekat, ställas i andra
rummet, då det gäller apoteksväsendet. De nu rådande förhållandena
ha, säger kommerskollegium, »icke medfört några avsevärda olägenheter
för industrien», och därför hora dessa förhållanden fortfarande fa rada
under kommande 7 år, enär motsatsen ovillkorligen kommer att medföra
avsevärda olägenheter för statsmakterna att då ordna apoteksväsendet
på sätt som riksdagen i skrivelser till Kung!. Maj:t uttalat.

Frigives grosshandeln, så ställer sig förhållandet så, att detaljhandeln
med apoteksvaror är beroende på Kungl. Maj:ts koncession,
men grosshandeln med samma varor fri. Eu uppenbar inkonsekvens.
Vi ha i utskottet kompromissvis föreslagit, att grosshandeln med apoteksvaror
åtminstone skulle, i likhet med detaljhandeln, göras beroende
av Kungl. Maj:ts koncession. Så är förhållandet i Norge. Detta yrkande
har emellertid ej vunnit majoritet inom utskottet.

På grund av vad vi sålunda framhållit, få vi hemställa,

att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anmäla, att Riksdagen ansett, att frigivandet av grosshandeln
med apoteksvaror icke må medgivas.

dels ock mot utskottets uttalande angående § 1 mom 5:

»Genom ett stadgande i enlighet med utskottets uttalade önskan
kommer bestämmelsen i stadgans bil. II c) att beredningar: Blandade
»Kryddor» (blandade »teer») skola utgöra apoteksvara, att bliva fullständigt
illusoriskt. Det erbjuder nämligen ingen som helst svårighet
att utföra insamlandet av inhemska växtdroger på sådant sätt, att de
utan sedermera vidtagen bearbetning eller beredning kunna nödtorfteligen
lämpa sig till framställning av sådana blandade kryddor eller teer.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

En på antytt sätt insamlad drog kan dessutom svårligen av allmänheten
identifieras såsom riktig vara ens i oblandad form och alltså
ännu mycket mindre i blandning.

Enligt motiveringen till Kungl. Maj:ts stadgeförslag har bestämmelsen
angående frigörande åt allmänna handeln av inom riket insamlade
växter eller växtdelar tillkommit för att uppmuntra insamling och odling
av växtdroger.

Ett stadgande i enlighet med utskottets uttalade önskan erbjuder
ingen ökad fördel i sådant syfte eller med avseende å den inhemska
fabrikationen av läkemedel, som tillräckligt skyddas genom paragrafens
bestämmelser i övrigt, men verkar däremot i hög grad inbjudande till
kvacksalveri och tillverkning av humbugsmedicin. Det är nämligen
endast med tillhjälp av mikroskopet och efter mycken övning, som det
är möjligt att avgöra, om en kryddblandning innehåller uppgivna, verksamma
beståndsdelar eller endast fullständigt värdelösa sådana.»

Herrar Widén,
Igel hava yrkat,

Stämer, Jansson i Edsbäcken, Olofsson i Åvik och
att utskottets hemställan under 4:o) måtte utgå.

Slutligen hava herrar Stärner och Jansson i Edsbäcken ansett,

att utskottet bort föreslå Riksdagen, att hos Kungl.
Maj:t göra framställning om förändrade bestämmelser
i apoteksvarustadgan, utom de ändringar utskottet förordat,
i enlighet med yrkandena i herrar Stärners m. fl.
av Bogrens m. fl. motioner.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt 36 käft. (Nr 37.)