Lagutskottets utlåtande Nr 36 (Utlåtande 1918:LU36 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Nr 3(>.

Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1918 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förfogande över viss egendom under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden dels ock i anledning
därav väckta motioner.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Knut Larsson, Rogberg, greve Spens,
Dahl, Lars Olsson, Permansson, Klefbeck, Lagerkvist, Pettersson i
Bjälbo, Lindqvist i Kosta, Ernst Lindley, Karlsson i Fjöl, Helger,
Johansson i Trollhättan och Andersson i Knäppinge.

Genom en den 22 februari 1918 dagtecknad proposition, nr 99,
vilken blivit hänvisad till lagutskottet, har Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till lag om förfogande
över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling
förehaft följande i anledning därav väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:

nr 139 av herrar Ollas Ericsson, Ivan Svensson, Gustafsson, Jesperson,
Jönsson, Carlsson, Ernst Lindblad och Permansson samt

nr 141 av herrar von Essen, Ingeström och Lars Olsson; samt
inom andra kammaren:

nr 319 av herrar Nilsson i Yibberbo, Ericson i Oberga, Olsson i Norrhyttan,
Ryberg, Johanson i Hallagården, Månsson i Backa och Svedberg,
Bihang till riksdagens protokoll 1318. 3 samt. 28 käft. (AV 3b.) 1

Herr

Anderssons
i Knäppinge
m.fl. motion.

Herrar
Ollas Ericssons
m. fl.
och Olssons
i Broberg
m. fl.
motioner.

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

nr 324 av herrar. Olsson i Broberg, Gustafson i Kasenberg, Magnusson
i Skövde, Olsson i Berg, Magnusson i Törnhult, Nilsson i Landeryd,
Svensson i Långelanda, Öberg, Jonsson i Hökhult, Berg i Staby, Jönsson
i Boa, Norman, Elisson, Jönsson i Slätåker, Erlansson, Henrikson, Johansson
i Huskvarna, Persson i Fritorp, Lidström och Räf,

nr 326 av herrar Andersson i Knäppinge, Carlsson i Solberga, Svensson
i Betingetorp, Bergström i Högsön, Lindmark, Kahlström, Svensson i
Kompersmåla, Welin, Hedin, Lithander, Gustafsson i Örebro och Isaksson,
nr 329 av herr Magnusson i Skövde, och

nr 330 av herrar Osberg, Olsson i Bamsta, Carlström, Pehrsson i
Bramstorp, Jeppsson och von Sneidern.

Beträffande grunderna för ifrågavarande lagförslag får utskottet, i
den mån ej redogörelse därför här nedan lämnas, hänvisa till den kungl.
propositionen jämte därvid fogade protokollsutdrag.

Herrar Andersson i Knäppinge och medmotionärer hava i sin motion
hemställt, att riksdagen ville, med avslag å kungl. propositionen nr
99, i stället antaga den av 1915 års riksdag antagna lag om förfogande
över vissa varor vid krig eller krigsfara eller andra utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden, att gälla från och med den 1 april 1918
till och med den 30 april 1919. Till stöd härför anföres huvudsakligen,
att det icke vore att förvåna sig över, om intresset och initiativkraften
på sina håll, tack vare skedda inskränkningar i jordbrukarnas självbestämmanderätt,
avtoge. Den allmänna uppgiften och önskan att öka
produktionen, som gjorde sig gällande, skulle bättre befordras, om staten
ville återföra bonden till större frihet; därigenom höjdes ansvarskänslan
och strävan i dessa kristider att till folknäringens tryggande höja jordens
avkastning.

Herrar Ollas Ericsson in. fl. och Olsson i Broberg in. fl. hava i
sina likalydande motioner hemställt, att riksdagen, med avslag å kungl.
propositionen nr 99, ville antaga lag om förfogande över viss egendom
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden i enlighet med
den lydelse, som antogs av 1917 års riksdag, att gälla från och med den
1 april 1918 till och med den 30 april 1919. Till stöd för sin hemställan
hava motionärerna i huvudsak anfört följande:

»Att under de extraordinära förhållanden, som vi nu hava, ett ingripande
från statens sida i den enskilda förfoganderätten över vissa
varor varit och ännu eu tid är nödvändigt för att trygga befolkningens
existens, är uppenbart, men det får å andra sidan ej förbises, att varje
dylik åtgärd innebär ett våld emot en av de viktigaste grundpelarna för

Lagutskottets utlåtande Nr 36. 3

näringslivets, och särskilt jordbrukets framgångsrika bedrivande, nämligen
känslan av frihet och självbestämningsrätt. Att denna tankegång är
riktig, framgår med all önskvärd tydlighet av den resignation, som varit
rådande ifrån allmogens sida även inför de mest. genomgripande beslut
och restriktioner, då man sett, att dessa varit nödvändiga i omsorgen om
hela folkets vill, men även av den förbittring och harm, som gripit sinnena,
dä åtgärder, som i detta avseende visat sig mindre praktiska eller
onödigt stränga, kommit till utförande. Särskilt förfoganderättslagen har
vid tillämpningen i många fall åstadkommit mycket missnöje och bör
därför icke på några villkor skärpas eller utsträckas mer än vad som är
oundgängligen nödvändigt för folkförsörjningen under kristiden.»

Beträffande det närmare innehållet i förevarande tre motioner ävensom
i fråga om vad övriga motionärer hemställt samt vad de till stöd
för sina yrkanden anfört får utskottet hänvisa till motionerna, i den mån
desamma icke finnas återgivna här nedan i samband med behandlingen
av de särskilda bestämmelserna i ifrågavarande lagförslag.

I förevarande proposition föreslås, att lagen av den 27 april
1917 om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden, vars giltighetstid utgår den 30 april 1918, skall
ersättas med en ny lag, som — ehuru tillika innefattande vissa utvidgningar
av det allmännas- befogenheter. — i allt väsentligt ansluter sig till den
nu gällande. »För varje år, som förflutit sedan krigsutbrottet» — yttrar
föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet — »torde behovet
av ifrågavarande lagstiftning hava framstått alltmer uppenbart. Så har
framför allt varit förhållandet under det senast förflutna året. Den tilltagande
knappheten av ett mycket stort antal viktiga förnödenheter skulle
för visso hava bragd vårt land i ett outhärdligt läge, därest det icke
varit möjligt att på vidsträckta områden så ordna folkhushållningen och
den industriella verksamheten, att de otillräckliga tillgångarna blivit fördelade
efter med hänsyn till ändamål och behov avvägda grunder. De
många föreskrifter av olika slag, som härutinnan av Eders Kungl. Maj:t
meddelats, hava utfärdats i administrativ ordning, men hava mer eller
mindre omedelbart hämtat sitt stöd från förfoganderättslagen. Det torde
således få anses självklart, att åt nämnda lag bör förlänas utsträckt
giltighet.»

I likhet med föredragande departementschefen finner utskottet uppenbart,
att bestämmelser av i huvudsak det innehåll, som innefattas i
1917 års lag, fortfarande äro behövliga. Redan av detta skäl anser ut -

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

skottet den av herr Andersson i Knäppinge m. fl. i deras motion gjorda
hemställan om återgång till 1915 års lagstiftning i ämnet icke kunna
bifallas.

Vid granskning av de särskilda stadgandena i det i propositionen
innefattade förslaget och de i ärendet väckta motionerna har utskottet
föranlåtits till vissa, här nedan angivna ändringsförslag och uttalanden.

I den kungl. propositionen har föreslagits, att, med upphävande
av den äldre lagen, den nya förklaras träda i kraft den 1 april 1918.
Då utskottet icke före nämnda dag medhunnit behandlingen av föreliggande
lagförslag, hemställer utskottet, att den nya lagen skall träda
i kraft den 1 maj 1918. Vid sådant förhållande erfordras icke någon
bestämmelse om den äldre lagens upphävande. I enlighet härmed har
denna bestämmelse uteslutits ur lagens ingress samt nödiga ändringar i
slutbestämmelserna vidtagits.

2 § 1 mom.

Enligt 2 § första stycket i gällande lag må för tillgodoseendet av
befolkningens behov av för densamma viktig förnödenhet eller för beredande
av tillgång till vara av betydelse för det allmänna till kronans
förfogande ställas vara, som sålunda nämnts eller som kan användas för
åstadkommande, beredande, iståmdsättande, tillhandahållande eller transport
av dylik vara. Sålunda kunna så gott som alla slag av varor
bliva föremål för avstående. Ändamålet med expropriationen är allenast
tillgodoseende av dels befolkningens förbrukningsbehov, dels vissa uppenbart
allmänna behov. Paragrafens avfattning innebär emellertid den begränsningen,
att allenast sådan vara, genom vilken det föreliggande behovet
kan tillgodoses på i lagen angivna sätt, må tagas i anspråk.

I förevarande paragraf föreslås nu den utvidgningen av kronans
expropriationsrätt, att vara, av vad slag som helst, genom vars omhändertagande
av kronan tillgodoseendet av något av de angivna behoven
främjas, skall för ändamålet avstås, om så påfordras. Sedan föredragande
departementschefen i sitt. anförande till statsrådsprotokollet redogjort
för innebörden av nu gällande lagrum, anför han till stöd
för den föreslagna ändringen följande: För tillgodoseende av befolkningens
behov av spannmål skulle således enligt ordalydelsen icke få
tagas i anspråk annan vara än antingen spannmål eller ock vara, som
kunde användas för »åstadkommande, beredande, iståndsättande, till -

Lagutskottets utlåtande Nr 36. *r)

handahållande eller transport» av spannmål. Under vissa omständigheter
kunde emellertid läget vara sådant, att det befunnes erforderligt, att för
ändamålet av kronan omhändertoges någon vara av helt annat slag.

Därest å ena sidan landets förråd av spannmål vore så otillräckligt, att
hungersnöd hotade, men å andra sidan kreaturens antal vore alltför stolt
i förhållande till den myckenhet foder, som kunde för dem disponeras,
kunde lätt nog den situation inträffa, att det för skyddandet av spannmålen
funnes angeläget att minska kreatursstocken med större snabbhet
än som kunde väntas ske genom frivillig nedslagning eller försäljning
till utlandet. I sådant- fall borde staten äga befogenhet att, med hänsyn
till angelägenheten av att befolkningens spannmålsbehov i första
hand tillgodosåges, förordna, att kreatur till visst antal skulle till
kronan avstås.

I fråga om kronans rätt att förfoga över vara har herr Nilsson Motion.
i Vibberbo m. fl. vindel; hänvisning till den i 7 § intagna bestämmelsen
om rätt till undantag för husbehov hemställt, att från förfogande måtte
undantagas jämväl husdjur å jordbruksfastighet jämte för dem erforderligt
foder. Till stöd härför framhålles, att en jordbrukare kan hava nedlagt
mångårigt arbete för anskaffande av en fullgod kreatursstam och att
varken han eller det allmänna i längden kan vara betjänt med att resultatet
härav utan vidare tillspillogives.

Då det för tillgodoseende av till exempel befolkningens behov av Utskottet.
animalisk föda uppenbarligen kan bliva nödigt, att kreatur i viss utsträckning
avstås till kronan, lärer någon inskränkning i det allmännas
befogenhet i nu ifrågavarande avseende icke kunna ifrågakomma. Givetvis
ligger det emellertid i sakens natur, att i fråga om kronans expropriationsrätt
till kreatur, liksom vid tillämpning av förevarande lag över
huvud, all möjlig hänsyn bör tagas därtill, att större ingrepp icke sker i
den enskildes rätt än som av föreliggande behov oundgängligen föranledes.
Utskottet hemställer sålunda om avslag å motionen i denna del.

Herr Andersson i Knäppinge m. fl. hava i sin motion anfört, att Motioner.
den föreslagna skärpningen i 2 § 1 mom., som innebure, att staten kunde,
när den så funne lämpligt, förordna, att kreatur skulle avstås Jill kronan,
vore onödig och högst betänklig för lantmännen.

Herrar Ollas Ericsson m. fl. och Olsson i Broberg m. fl. hava
likaledes förklarat sig anse, att ifrågavarande skärpning vore onödig, varom
otvetydigt vittnade den storlek, vari svinkreatursstocken befunne sig.

Herrar von Essen m. fl. och Osberg m. fl. hava i sina motioner
andragit, att de vidkommande den i 2 § föreslagna, för jordbrukaren
synnerligen betänksamma utvidgningen av beslagsrätten av kreatur an -

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Utskottet.

såge, att då redan med nuvarande avfattning av nämnda § expropriation
kunde ske av spannmål, som man genom kreaturens beslagtagande och
nedslagning uppgåva sig vilja rädda, något behov icke syntes förefinnas
för gällande bestämmelsers ändring i angivet syfte. I anslutning därtill
hava de hemställt, att någon utvidgning av den i 2 § stadgade expropriationsrätten
av särskilt kreatur icke måtte medgivas.

En utsträckning av kronans expropriationsrätt i den omfattning,
här föreslagits, torde enligt utskottets förmenande möta betänkligheter.
Utskottet hyser den förvissningen, att Kungl. Maj:t med tillämpning
av nu gällande lag i förevarande avseende skall kunna vinna det
syfte, som i motiveringen för ifrågavarande ändringsförslag angivits hava
avsetts. Utskottet föreslår fördenskull, att paragrafen i denna del återföres
till den lydelse, som den har i gällande lag. Härav synes lämpligen
böra följa, såväl att motsvarande stadgande i 5 § av lagförslaget
åter bringas till överensstämmelse med nuvarande avfattning som ock
att ordet »ändamål» i förslagets 4 § 1 mom. första stycket och 19 §
utbytes mot ordet »behov».

3 mom.

I 2 § 3 mom. av nu gällande lag har den ändring vidtagits, att
föreskriften, att Konungen skall bestämma tid, inom vilken vara skall till
kronan avstås, uteslutits. Denna föreskrift återfinnes icke i 1916 års
förfoganderättslag. I förslaget till nuvarande lag fanns enligt propositionen
den föreskrift, att i det av Konungen meddelade expropriationsförordnandet
alltid skulle bestämmas tiden för varans avstående till
kronan. Vid förslagets behandling i riksdagen hemställdes i en motion,
att sagda föreskrift måtte utgå. Det framhölls därvid, att, såsom förhållandena
utvecklats, föreskriften torde bliva ganska hinderlig. Erfarenheten
visade, att expropriation endast sällan behövde tillgripas. Den
gängse vägen för de mera omfattande förfogandena vore denna: 1) allmänt
beslag å viss vara; 2) reglering av handeln med varan och förbrukningen
av densamma antingen genom uppköp under hand för statens
räkning av de beslagtagna partierna eller genom den enskilda handelns
ställande ifnder statlig kontroll; och 3) expropriation i sådana undantagsfall,
där innehavaren vägrade att under hand sälja till staten eller
att underkasta sig statens kontrollföreskrifter. Åt vederbörande statskommission
uppdroges att i varje särskilt fall avgöra, när i regleringsföreskrifterna,
angiven förutsättning för expropriation vore för handen,
och att då verkställa expropriationen. Med detta förfarande, vilket syntes
motionärerna vara det enda praktiskt framkomliga, vore emellertid

Lagutskottets utlutande Nr 36.

näppeligen överensstämmande, att tiden för avståendet skulle med nödvän-''
dighet bestämmas av Konungen. Lagutskottet vid samma riksdag vitsordade,
att en ändring i förslaget i överensstämmelse med vad i motionen
hemställts skulle underlätta lagens tillämpning. ,1 rättssäkerhetens intresse
borde det dock enligt lagutskottets mening stadgas, att i Konungens förordnande
alltid skulle utsättas viss tid inom vilken avståendet senast skulle
äga ruin. I enlighet härmed vidtog utskottet den ändring i förslaget,
som sedermera vann riksdagens och Kungl. Maj ds godkännande.

Som skäl för den ifrågavarande föreskriftens uteslutande har departementschefen
huvudsakligen anfört, att tillämpningen av densamma
visat sig medföra svårigheter, då det ofta icke vore möjligt att i förväg
bestämma tid, inom vilken avstående till kronan skulle äga rum, samt
att föreskriftens bibehållande näppeligen kunde vara av rättssäkerhetens
intresse med nödvändighet påkallat.

Då utskottet förutsätter, att tiden för varas avstående alltid utsätta,
där så kan ske, och att i varje fall dylikt bestämmande sker snarast
möjligt, har utskottet med hänsyn till vad departementschefen anfört
ansett sig ej böra motsätta sig den föreslagna förändringen.

3 §•

En utvidgning av paragrafens giltighetsområde har här föreslagits,
i det att rätten att förordna om avstående till kronan ansetts böra utsträckas
att avse, utom vara, som efter det förordnandet meddelats tillverkas
eller eljest framvinnes, jämväl vara, som därefter införes till riket
eller inom riket införes till viss del därav. Härav har föranletts motsvarande
ändringar i 4, 6 och 11 §§. I fråga om beslagsinstitutet föreslogs
en dylik utsträckning av statens befogenhet i den ovanberörda motionen
vid förra riksdagen. Förslaget avstyrktes av lagutskottet, som befarade,
att genom en sådan föreskrift en eljest nyttig import skulle kunna
hämmas, och vann icke riksdagens bifall.

Då, på sätt departementschefen framhållit, erfarenheten lärer häntyda
på behovet av en dylik bestämmelse och det icke torde vara att
befara att, på sätt förhållandena numera, utvecklat sig, ett-sådant stadgande
skulle minska den redan ringa tillförseln från utlandet, anser utskottet
sig böra biträda förslaget i denna del.

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Motion.

Utskottet.

4 §•

På sätt anförts vid 2 § 1 mom. föreslår utskottet, att ordet »ändamål»
utbytes mot ordet »behov».

5 § 1 mom.

Herr Nilsson i Yibberbo m. fl. hava i sin motion anfört:

»I lagens 5 § föreslås, i likhet med vad nu är fallet, såsom föremål
för förfogande enligt lagen, fastighet. Hittills torde denna föreskrift
i regel tillämpats så, att endast vanhävdad fastighet gjorts till
föremål för lagens tillämpning. Inskränkningen till sådan fastighet är
emellertid icke uttryckligen fastslagen i lagen, utan härutinnan gäller
den i lagens 2 § stadgade grundregeln, att fastighet, som kan anses vara
erforderlig för tillgodoseende av viktiga behov såsom av livsmedel m. in.,
kan göras till föremål för förfogande. I följd av detta stadgande torde
det vara möjligt för myndigheterna att, under förklaring att en jordbruksfastighet
erfordras för t. ex. potatisodling, utan vidare expropriera
fastigheten. Mot en lagstiftning, som innebär sådana konsekvenser, kunna
vi icke undgå att framställa våra allvarliga protester, under framhållande
tillika, att det torde vara av vikt för det allmänna, att den viktiga produktionsfaktor,
som ligger i den enskildes initiativ, icke på nu angivet
sätt bringas ur spelet för prisgivande av jorden åt vad som måste anses
utgöra sociala experiment. Då vidare ett förfogande av nyssnämnda art
för oss måste te sig som ett det våldsammaste ingrepp i den enskildes
äganderätt, få vi hemställa om sådan ändring i den föreslagna lagen,
att förfogande enligt lagen beträffande jordbruksfastighet må kunna omfatta
endast vanhävdad sådan fastighet.»

På sätt motionärerna anmärka, äger Kungl. Maj:t enligt 5 § i nu
gällande lag för tillgodoseende av sådant behov av vara, som i 2 § avses,
förordna, att jordbruksegendom, vare sig den är vanhävdad eller icke,
skall upplåtas åt kronan eller annan. Då ändamålet med dylik upplåtelse
städse torde vara att tillgodose den för befolkningens behov erforderliga
jordbruksproduktionen, lärer som regel allenast vanhävdad
egendom komma att bliva föremål för dylikt förfogande. Såsom motionärerna
jämväl erinrat, har,, enligt vad utskottet inhämtat, förfoganderättslagens
tillämpning i detta avseende påkallats endast då vanhävd
förelegat. Det kan emellertid i ett av ytterligt kritiskt förhållande framkallat
undantagsläge tänkas bliva i det allmännas intresse oundgängligen
nödigt, att för tillgodoseende av till exempel ett befolkningens ovillkorliga

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

förbrukningsbehov även annan jord än vanhävdad tages i anspråk för
yiss i anledning därav påkallad produktion. Och för sådant fall måste
Kung!. Maj:t äga den befogenhet, som enligt gällande lag tillkommer
honom, vadan utskottet icke kan förorda bifall till den ifrågavarande motionen
i denna del.

I överensstämmelse med vad utskottet ovan vid 2 § 1 mom. anfört,
föreslår utskottet, att paragrafens första moment återföres till dess
nu gällande lydelse så till vida, att däri stadgas, att endast där det för
tillgodoseende av sådant behov av vara, som i 2 § avses, prövas nödigt,
att förfogande sker, förordnande därom skall kunna'' meddelas. Den av
Kungl. Maj:t föreslagna avfattningen härutinnan, liksom den i 2 § av
lagförslaget verkställda omformuleringen, innebär en utvidgning av bestämmelsens
tillämpningsområde. »Bland annat torde det bliva tydligt»,
yttrar föredragande departementschefen, «att upplåtelse av en bebyggd
fastighet, i dess helhet eller delvis, kan fordras för dess användande till
bostäder åt hemlösa eller till lokal åt exempelvis någon kristidsorganisation.
» Förslaget synes i denna del hava erhållit större räckvidd än
som oundgängligen erfordras för tillgodoseende av de i motiveringen
för detsamma angivna intressen. Endast för beredande av bostäder åt
husvilla kan det med hänsyn till rådande bostadsbrist enligt utskottets
förmenande visa sig erforderligt, att viss ökad befogenhet härutinnan
tillerkännes det allmänna, och har utskottet föreslagit särskild bestämmelse
för detta fall, därvid i ändamål att trygga den enskilde mot intrång,
som ej kan anses oundgängligen av behovet påkallat, förbehåll
stadgats därom att dylik befogenhet ej må komma till användning, då
detta skulle innebära verklig obillighet mot ägare eller innehavare av
fastigheten. Utskottet har alltså föreslagit ett tillägg av innehåll, att
ägare eller innehavare av byggnad skall, där det finnes oundgängligen
erforderligt för beredande av bostad för husvilla, vara pliktig till kronan
mot ersättning upplåta byggnad eller del därav, så framt den ej
av honom eller annan användes till bostad eller för rörelse eller annan
verksamhet eller eljest genom upplåtelsen avsevärd skada eller olägenhet
skulle vållas.

Slutligen har utskottet i förevarande moment föreslagit, att därest
fastighet på grund av förordnande enligt första stycket i samma moment
upplåtes för drivande av jordbruk, ägare eller brukare, där han ej annorstädes
förfogar över bostad, skall äga få sig anvisat nödigt bostadsutrymme
å fastigheten. Då ett intagande i lagen av en dylik bestämmelse
sammanhänger med och huvudsakligen föranletts av det i slut Bihang

till riksdagens protokoll 1318. 9 saml. 28 käft. (Nr 36.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Motion.

Utskottet.

bestämmelserna föreslagna stadgandet om jordbruksegendoms upplåtande
för tid utöver lagens giltighetstid, skall utskottet redogöra härför i sammanhang
med dessa. Av nu föreslagna ändringar påkallas jämväl i
övrigt viss jämkning i momentet.

2 mom.

Första momentets uppdelande i .särskilda stycken har föranlett en
mindre jämkning i andra momentets ordalydelse.

3 mom.

Herr Nilsson i Yibberbo m. fl. hava i sin motion anfört:

»I förslagets 5 § 3 mom. föreslås, att växande skog ej må utan
tvingande skäl tagas i anspråk i större utsträckning än med god skogshushållning
är förenligt. Med kännedom om den våldsamma skogsskövling,
som bränslekommissionen och dess underlydande myndigheter
låtit komma sig till last, måste vi även anse, att ifrågavarande bestämmelse
kan så väl för den enskilde som för samhället innebära synnerligen
vådliga konsekvenser. Då vi nu emellertid icke vilja undandraga
oss skyldigheten för det allmännas behov, även vad bränslet angår,
föreslå vi sådan ändring av här angivna förordning, att ägare av skog,
med undantag av sådan skog, som redan enligt lagen avlämnat bestämt
kvantum ved till kronan, må vara skyldig att, efter skogens noggranna
uppdelning i god, medelgod och dålig sådan, avlämna till kronan ett
visst kvantum ved ej överstigande 4 kubikmeter per hektar, där ej
transportförhållandena och andra omständigheter lägga betungande hinder
i vägen, och så att ägaren av skog må själv få, om han så önskar,
avlämna denna ved utan ingrepp från statens sida med beslag och förfogande.
»

Utskottet anser sig ej kunna tillstyrka ett uteslutande av kronans rätt
att förfoga över växande skog. Dock vill utskottet betona önskvärdheten
av ett noggrant iakttagande av den i 5 § 3 mom. givna anvisning härutinnan
samt därav att i varje fall förfogandet över växande skog med
största varsamhet tillämpas. Utskottet hemställer alltså om avslag å förevarande
motion i nu berörda hänseende.

I lagförslaget har vidtagits den ändring, att bestämmelserna om
befogenhet för innehavare av vara, beträffande vilken förordnats om av -

l.ag utskottets utlåtande Nr 30.

stående till kronan eller om beslag, att behålla eller använda någon myckenhet
av vara för husbehov, vilka bestämmelser i nuvarande lagen
återfinnas på skilda stiillen och jämväl till sitt innehåll äro något växlande,
sammanförts under en allmän bestämmelse i 7 §.

I fråga om befogenheten för Konungen eller den därtill av Konungen
förordnats att bestämma, huru mycket innehavaren av varan
sålunda må behålla eller använda, föreslås vidare den utvidgning av förevarande
bestämmelse, att under vissa omständigheter innehavaren må
kunna förbjudas att i någon mån förfoga över varan. Som skäl härför
anför departementschefen:

»Om såsom i ”ganska många fall inträffat, en person beträdes med
att fara omkring på landsbygden och uppköpa smör i uppenbar avsikt
att till orimliga pris och i strid mot meddelade regleringsföreskrifter försälja
smöret i någon större stad, där svår brist på varan råder, bör
givetvis någon tvekan ej råda om att varan i dess helhet skall avstås
till det allmänna. Likaledes kan det stundom befinnas olämpligt att, om
en person i spekulationssyfte lyckats förskaffa sig t. ex. ett kaffelager,
vid inträffande beslag låta honom behålla en del därav. Det är med
tanke på sådana förhållanden som det föreslås, att Konungen eller den
därtill av Konungen förordnats skall, då vara tages i anspråk, äga att,
därest allmänhetens oundgängliga behov av dylik vara skall tillgodoses
enligt av Konungen meddelade föreskrifter angående hushållning med
varan eller eljest synnerliga skäl därtill äro för handen, förbjuda innehavaren
att i någon mån förfoga över varan.»

I likhet med departementschefen finner utskottet, att i fall, sådana
som de av departementchefen anförda, möjlighet att meddela sådant förbud,
varom här är fråga, bör lämnas öppen. Det härför föreslagna tilllägget
till paragrafens första stycke synes emellertid vid sin tillämpning
kunna erhålla större räckvidd än som av den åberopade motiveringen
påkallas. I anledning härav har av utskottet företagits en omredigering,
på det att förbud för innehavaren att i någon mån förfoga över vara
må kunna, där i särskilt fall synnerliga skäl därtill äro, meddelas allenast
i fråga om vara, som innehavaren förvärvat i uppenbart syfte att åter
avyttra densamma.

I avseende å den av herr Nilsson i Vibberbo m. fl. i deras mo- Motion.
tion gjorda hemställan att i bestämmelsen om undantag för husbehov
måtte inrymmas befogenhet att från förfogande undantaga kreatur och
för dem erforderligt foder, hänvisas till vad därom sagts under 2 §

1 mom.

Motion.

12 Lagutskottets utlåtande Nr 36.

10 §.

I nuvarande 10 § behandlas frågan om tidpunkten, då äganderätten
till vara, som skall till kronan avstås, övergår till kronan. Där
stadgas, att om vara skall avstås jämlikt 2 eller 3 §, kronan blir varans
ägare, då tiden är inne för dess avstående, samt att i fråga om vara,
som åstadkommits genom arbete, vartill någon enligt 5 § förpliktats, kronans
äganderätt inträder, då varan för kronans räkning tagits i besittning.
I lagförslaget har vidtagits den ändringen, att jämväl i fråga om
avstående enligt 2 eller 3 § det faktiska hesittningstagandet skall vara
avgörande för frågan om äganderättens övergång. Som skäl härför har
anförts, att föreskriften i det första fallet syntes något obestämd och att
tillräckliga skäl ej förelåge för den olikhet, som i förevarande avseende
stadgats i fråga om vara, som toges i anspråk enligt 2 eller 3 § och
enligt 5 §.

Då utskottet biträtt förslaget om ändring av 2 § 3 mom. i nu gällande
lag, vilken ändring i viss mån sammanhänger med den i nu omhandlade
paragraf upptagna bestämmelsen om den tid, då äganderätten
till vara skall övergå på kronan, samt utskottet förutsätter, att varuinnehavarens
rättmätiga intressen i avseende å varans tillhandahållande städse
vinna vederbörligt beaktande, har utskottet ånsett sig böra tillstyrka godkännande
av den i denna § föreslagna ändringen.

11 §•

I 11 § första stycket hänvisas till rekvisitionslagens stadganden om
sättet för bestämmande av ersättning, som avses i förfoganderättslagen.
Härutinnan överensstämmer lagförslaget med nu gällande rätt. I rekvisitionslagen
hava emellertid genom kungl. propositionen nr 100, varöver
utskottet samtidigt avgiver särskilt utlåtande, föreslagits vissa ändringar.
Rörande innebörden av dessa hänvisar utskottet till nämnda utlåtande.

12 §.

Herr Magnusson i Skövde anför huvudsakligen i sin motion: I motion
vid 1917 års riksdag hemställdes om vissa ändringar i då framlagda
förslag till förfoganderättslag, bl. a. i fråga om dess inverkan på förut ingångna
privaträttsligt bindande avtal. Sålunda påpekades frånvaron av föreskrift,
huru förhållas skulle, om någon i följd av förfoganderättslagens tilllämpning
bleve urståndsatt eller endast med stor förlust i stånd att full -

Lagutskottets utlåtande Nr ,36. 13

gorå åtaganden, vartill lian före ett förordnande enligt lagen genom bindande
avtal blivit förpliktad. Det torde vara ställt utom tvivel, att många
av tidigare leveransavtal bundna personer genom förfoganderättslagens
tillkomst tillskyndats ökade svårigheter och även förluster. Särskilt de
så kallade mjölkarrendatorerna hade kommit i ett alldeles ohållbart och
ekonomiskt förbi springande läge. Under hänvisning till vad motionären
sålunda anfört, yrkar han — i likhet med vad i 1917 års motion
hemställdes — att lagförslaget fullständigas med föreskrifter såväl angående
villkoren för förfoganderättslagens användning vid reglering av
förhållanden, som i lagen avses, genom privaträttsligt bindande avtal,
som ock angående verkan av förfogandebesluts meddelande å dessförinnan
slutna avtal, vilkas fullgörande påverkats av förfogandebeslutet.

I likhet med tidigare lagstiftning i förevarande ämne lider jämväl
föreliggande förslag av en viss ofullständighet i fråga om regleringen av
de rättsliga förhållanden, som med lagens tillämpning äga samband.
Givetvis hade det varit i hög grad önskvärt, att vid förslagets utarbetande
de civilrättsliga verkningarna av lagens bestämmelser kunnat närmare
bestämmas. Berörda förhållanden, av vilka motionären berör allenast
en del, äro emellertid av den invecklade natur, att ett upptagande
till närmare behandling av därav föranledda frågor icke kunnat från utskottets
sida ifrågakomma. Utskottet vill emellertid uttala det önskemål,
att därest vid utgången av lagens giltighetstid behov fortfarande skulle
yppas av dylik lagstiftning, jämväl må beaktas frågan om reglering av
de civilrättsliga spörsmål, som lagens tillämpning torde framkalla.

Slutstadg andena.

I propositionen har föreslagits, att den nya lagen i överensstämmelse
med vad nu gäller skall få provisorisk karaktär, och har slutpunkten
för lagens giltighet bestämts till utgången av april månad nästkommande år.

Från den i lagförslaget återkommande regeln, att förordnande, som
Kungl. Maj:t meddelar på grund av den nya lagen, icke skall gälla längre
än lagen själv, göres ett undantag av stor betydelse, i det att det föreslås,
att oberoende av tiden för lagens giltighet förordnande, på grund
av vilket enligt 5 § 1 mom. fastighet upplåtits för drivande av jordbruk,
skall gälla under den i förordnandet eller med stöd därav bestämda tid,
högst femton år. Till stöd härför yttrar föredragande departementschefen: »Enligt

5 och 18 §§ i förslaget liksom enligt samma §§ i nuvarande
lag äger Kungl. Maj:t, med ändamål att tillgodose den för be -

Utskottet.

Motioner.

14 Lagutskottets utlåtande Nr 36.

folkningens behov erforderliga jordbruksproduktionen, förordna, att vanhävdad
jordbruksegendom skall upplåtas åt kronan eller åt annan. Sådan
tillämpning av den äldre lagens bestämmelser har ock förekommit. Under
sistlidna år erinrades Kungl. Maj:ts befallningshavande i cirkulärskrivelse
av dåvarande^ chefen för jordbruksdepartementet om angelägenheten av
att kraftiga åtgärder vidtoges för avhjälpande av vanhävd, där sådan
förekomme, i sammanhang varmed påvisades, hurusom, därest frivilliga
åtgärder för ändamålet utebleve, förfoganderättslagen erbjöde ett rättsmedel,
som i sista hand borde användas. Befallningshavandenas åtgöranden
i anledning härav hade, enligt vad mig meddelats, till omedelbar
följd, att i ett betydande antal fall, där vanhävd förelåg, vederbörande
innehavare av egendomen förmåddes antingen avgiva förbindelse att för
framtiden nöjaktigt fullgöra sin odlingsplikt eller ock utarrendera sin
egendom till annan person, som bättre var i stånd att handhava skötseln
av densamma. I åtskilliga fall visade sig emellertid omöjligt att sålunda
ordna saken under hand, och i dessa fall påkallade befallningshavanden
förfoganderättslagens tillämpning. I anledning härav meddelade Eders
Kungl. Maj:t under fjolåret ett antal förordnanden om upplåtelse av fast
egendom jämlikt 5 och 13 §§. Här framträdde emellertid den betydande
olägenhet, att eftersom nuvarande lagen icke äger giltighet längre än
tdl den 1 maj 1918, upplåtelserna måste begränsas till denna tid, ett
förhållande, som givetvis varit ägnat att i hög grad förringa gagnet av
den vidtagna åtgärden, Ett helt annat och bättre resultat av de gjorda
bemödandena skulle tvivelsutan kunnat ernås, därest möjlighet funnits

att förordna om egendoms upplåtande för en längre tidsperiod.---

Genom en dylik bestämmelse, vars införande förordats av produktionskommittén
i ett den 14 januari innevarande år avgivet utlåtande, synes
ett användbart medel vara givet för vinnande av målet att under nuvarande
svara tid åstadkomma nöjaktig odling av jord, vars innehavare
själv är ur stånd eller ovillig därtill.»

I fråga om upptagande i lagen av det stadgande, här ifrågasatts,
hava herr Andersson i Knäppinge m. fl. i sin motion framhållit, att
det ej alltid vore tredska eller vårdslöshet, som vore orsak till vanhävd;
i lika många fall kunde till grund för vanhävden ligga sjukdom,
fattigdom eller oförvållad brist på arbetskraft med flera anledningar.
Att under liknande förhallanden någon skulle förlora sin egendom för
en tid av femton år, skulle vara upprörande; den sunda nationalkänslan
reste också häremot det kraftigaste motstånd.

Herrar Ollas Ericsson m. fl. och Olsson i Broberg m. fl. hava lika -

Lagutskottets utlåtande Nr 36. 15

ledes i sina motioner framhållit, att mot eu dylik bestämmelse måste resas
det allra kraftigaste motstånd åtminstone från deras sida, som liölle den
enskildes självbestämningsrätt över sin egendom såsom ett av de högsta
nationella värdena. Av ett dylikt stadgande följde icke allenast, att
de jordbrukare, som möjligen av tredska eller vårdslöshet gjort sig skyldiga
till vanhävd, drabbades av lagen, utan även att personer, som genom
sjukdom, fattigdom eller oförvållad brist på arbetskraft blivit urståndsätta
att bruka sin jord på ett tillfredsställande sätt, kunde bliva fråntagna
sitt hem och sin fria näring i femton år.

Jämväl herrar von Essen in. fl. och Osberg m. fl. hava i sina motioner
förklarat sig anse, att det ifrågasatta stadgandet skulle innebära ett större
ingrepp i äganderätten än som av krisförhållandena och det allmännas
intresse påfordrades. Väl vore det sant, att med den begränsade giltighetstid
ännu gällande förfoganderättslag erhållit, den icke kunnat lämna
ett så kraftigt rättsmedel till vanhävdens bekämpande, som önskligt varit,
och de försök, som redan blivit gjorda med statsbeslag av vissa misskötta
fastigheter, torde enligt motionärernas förmenande knappast kunna anses
lyckade. Det vore därför ej ägnat att väcka någon förundran, när Kungl.
Maj:t ansett sig böra begära utsträckning av tiden för beslagets giltighet
i ändamål att erhålla ett mera användbart medel »för vinnande av målet
att under nuvarande svåra tid åstadkomma nöjaktig odling av jord, vars
innehavare själv vore ur stånd eller ovillig därtill». För detta måls uppnående
syntes det dock vara tillräckligt, om beslag Unge ske av fastighet,
som vore utsatt för vanhävd.

I avsikt att skydda jordägarna mot förhastade ingripanden från
statsmyndigheternas sida borde enligt motionärernas förmenande, innan
statsbeslag av fastighet för längre tid än ett år skulle få ifrågakomma,
vanhävden vara vitsordad av odlingsnämnden eller odlingsrådet eller ock
genom annan sakkunnig undersökning på ett objektivt sätt konstaterad.
Under hänvisning till vad motionärerna sålunda anfört yrka de, att ifrågavarande
stadgande måtte begränsas till fastighet, som befunnits vara utsatt
för vanhävd.

De betänkligheter, som kommit till uttryck i berörda motioner mot
upptagande i lagen av ett stadgande av nu ifrågasatta innebörd, synas
ej sakna fog. Det ingrepp i den enskildes förhållanden, det här
är fråga om, är icke blott i och för sig av mycket vidsträckt art; dess
verkningar skulle jämväl komma att sträcka sig utöver en längre tidsperiod.
Det ändamål, för vilket ett dylikt ingripande kan tänkas böra
ske, måste därför vara av den utomordentliga vikt, att den enskildes rätt

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

uppenbarligen måste träda tillbaka för detsamma. Och så vitt möjligt bör
tillses, att de påkallade uppoffringarna för den enskilde ej göras större
än som för det allmännas väl erfordras.

I sådant avseende synas vissa modifikationer i stadgandet lämpligen
böra vidtagas. Sålunda torde redan det syfte, stadgandet angivits
skola tjäna, innebära den begränsning, att stadgandet, på sätt herrar
von Essen m. fl. och Osberg m. fl. i sina motioner framhållit, endast
bör avse fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad; Utskottet
finner uttryckligt stadgande härom böra inflyta i lagen.

Men ej ens i alla de fall, då vanhävd föreligger, bör enligt utskottet
förmenande stadgandet vinna ovillkorlig tillämpning. Utskottet
syftar på de skilda orsaker till vanhävd — oförmåga eller ovilja att sköta
jorden — som i allmänhet kunna tänkas förekomma. Endast för sistnämnda
fall bör stadgandet i sin strängaste form upprätthållas. Utskottet
har med ledning av från jordbruksdepartementet infordrade handlingar
låtit upprätta en förteckning över de fastigheter, beträffande vilka Kungl.
Maj:t meddelat förordnande om upplåtelse jämlikt 1917 års förfoganderättslag.
Av denna förteckning, som finnes intagen i en vid utlåtandet fogad
bilaga, framgår, att förfoganderättslagen ej sällan kommit till användning,
då huvudsakliga anledningen till förefintlig vanhävd synes hava
varit att söka i oförmåga hos ägaren eller brukaren att sköta jorden, vare
sig denna oförmåga berott på hög ålder, sjuklighet eller mindre god
ekonomi. Vanligtvis har det då också endast varit fråga om helt små
fastigheter. Utskottet håller före, att särskilt i dessa fall vid stadgandets
tillämpning bör förfaras med den allra största varsamhet och försiktighet.
Sålunda anser utskottet, att den utsträckta upplåtelsetiden endast
bör ifrågakomma, där fastigheten är av sådan storlek och har sådan belägenhet,
att dess tagande i anspråk är av verklig betydelse för livsmedelsproduktionen.
I första hand synes staten böra ingripa stödjande och
hjälpande vare sig ekonomiskt eller så, att genom statens försorg anskaffas
lämplig person, villig att för ägarens räkning bruka jorden. Då det
emellertid icke torde vara möjligt att i lagen närmare uppdraga de gränser,
då det ena eller andra förfarandet bör tillgripas, lärer avgörandet
böra ankomma på prövning i det särskilda fallet.

I fråga om sättet för vanhävdens konstaterande förutsätter utskottet,
att föreskrifter härom komma att meddelas i den verkställighetsförordning,
som torde vara att förvänta som en följd av den nya lagens antagande,
ävensom att dessa föreskrifter lämna erforderlig garanti, att vanhävden
blir genom formlig besiktning av godemän eller eljest på ett fullt betryggande
sätt fastslagen.

Lagutskottet» utlåtande Nr 36.

Vidkommande den föreslagna längsta tiden för upplåtelse, femton
är, finner utskottet, att det med stadgandet avsedda syftet torde kunna befrämjas,
även om denna tid avsevärt förkortas. Vid sådant förhållande
och då det är av vikt, att större inskränkningar icke ske i den enskildes
rättigheter, än som undgängligen äro av behovet påkallade, har utskottet
stannat vid att föreslå en tid av fem år eller den arrendetid, som i den
allmänna arrendelagen föreskrives skola gälla, där ej annorledes är bestämt.

Slutligen har utskottet, på sätt ovan vid 5 § 1 mom. anförts, ansett
med billighet förenligt, att ägare eller brukare av fastighet, som på
grund av förordnande, som nu är sagt, upplåtits för drivande, av jordbruk,
skall, där han ej annorstädes förfogar över bostad, äga få sig anvisat
nödigt bostadsutrymme å fastigheten. Ett dylikt stadgande torde
böra hava sin plats i 5 §. Det lärer kunna ifrågasättas, huruvida icke
vid varje förfogande över fast egendom en dylik förmån lämpligen borde
medgivas. Då emellertid upplåtelse av fastighet alltjämt icke skall kunna
ske utöver lagens giltighetstid för annat ändamål än drivande av jordbruk
samt erfarenheten av gällande lag icke synes hava givit vid handen
något behov av en dylik bestämmelse, har utskottet icke ansett sig böra
giva berörda undantagsbestämmelse vidsträcktare omfattning än skett.

Herrar von Essen m. fl. och Osberg m. fl. hava i sina motioner Motioner.
vidare andragit:

»Kungl. propositionens bestämmelser beträffande beslagtagande av
fastighet lida onekligen av en viss knapphändighet. Åtskilliga hithörande
föreskrifter äro utan tvivel att förvänta i den verkställighetsförordning,
som även för nu föreslagna förfoganderättslag blivit bebådad. Hit höra
bl. a. bestämmelser om av- och tillträdessyn samt ersättningens bestämmande
till jordägaren för mistad avkastning från fastigheten. För att
förebygga, att särskilt ersättningen beräknas högre än som svarar mot
den avkastning, fastigheten i sitt vanvårdade skick utan att ytterligare
utsugas förmår lämna sin ägare, kan ifrågasättas, om icke denne bör
föreläggas viss tid att framställa sitt ersättningsanspråk.

I den mån bestämmelser däremot kunna erfordras för ordnande
av sådana förhållanden mellan jordägaren, å ena sidan, samt staten eller
av staten antagen arrendator, å andra sidan, som i normala fall regleras
genom nyttjanderättslagstiftningen, torde dessa bestämmelser såsom varande
av civillags natur böra inflyta i själva förfoganderättslagen. Arrendelagstiftningens
föreskrift att därest arrendator under arrendetiden
avhjälper brist, som befunnits å fastigheten vid tillträdet, han därför

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 saml. 28 käft. (Nr 36.) 3

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Utskottet.

skall njuta gottgörelse av jordägaren, synes oss böra gälla även för det
fall, att staten beslagtagit en vanhävdad egendom och därefter antingen
själv satt den i stånd eller utarrenderat densamma till en person, som
förbättrat dess hävd. Att domstol i ett dylikt fall utan uttrycklig föreskrift
skulle anse en jordägare genom analogitillämpning av arrendelagen
kunna ådömas sådan ersättningsskyldighet, är icke troligt, då förutsättningen
för hela denna lags tillämplighet är ett med jordägaren ingånget
arrendeavtal. På enahanda sätt torde det förhålla sig med de övriga
förpliktelser, som enligt nyttjanderättslagstiftningen eller i särskilt fall
enligt vid tiden för beslaget gällande arrendekontrakt åligga jordägaren.»

I anslutning till vad motionärerna sålunda anfört hava de yrkat,
att de förpliktelser, som enligt lagstiftningen om nyttjanderätt till fast
egendom eller i särskilt fall enligt arrendekontrakt åligga jordägare gentemot
arrendator, skola gälla även då vanhävdad fastighet enligt förfoganderättslagen
upplåtes åt staten.

Såsom ovan vid 12 § anförts, hava de av förfoganderättslagens
tillämpning uppkommande civilrättsliga frågor en icke erhållit den reglering,
som varit önskvärd. Vad nu särskilt gäller ifrågavarande stadgande
om upplåtelse av egendom utöver lagens giltighetstid, torde tillämpningen
av detsamma framkalla en mångfald civilrättsliga spörsmål, vilkas lösning
icke bort helt och hållet förbigås. Då emellertid dessa frågor torde böra
lösas i ett sammanhang och utskottet på ovan vid samma paragraf anförda
skäl icke kunnat till behandling upptaga desamma, får utskottet
under hänvisning till sitt därvid gjorda uttalande hemställa, att förevarande
motion i denna del icke måtte föranleda någon åtgärd.

Rörande av utskottet i slutbestämmelserna vidtagna ändringar, som
påkallats av utskottets förslag om ändrad tid för lagens ikraftträdande
och av vad därmed sammanhänger, hänvisas till vad härom i annat
sammanhang yttrats.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa

A. att riksdagen, med förklarande, att Kungl.
Maj:ts förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande -

Lagutskottets utlutande Nr 36.

Förslag

till

Lag

om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Med upphävande av lagen den Härigenom förordnas som följer:

27 april 1917 om förfogande över
viss egendom under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden förordnas
som följer:

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen, på sätt
i denna lag stadgas, påfordra, att egendom avstås eller eljest ställes till
förfogande för ändamål, varom nedan sägs.

2 §•

1 mom. Finnes erforderligt, att
kronan förfogar över viss vara, för
att inom riket eller del därav eller
å särskild ort något för befolkningen
viktigt behov, såsom av livsmedel,
beklädnad, uppvärmning eller belys -

2 §•

1 mom. Finnes erforderligt,
antingen för tillgodoseende inom
riket eller någon del därav eller å
särskild ort av befolkningens behov
av livsmedel, foder för kreatur, vara,
som är avsedd att genom sin förbrän -

Lagutskottets utlåtande AV 56.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

ning, må varda tillgodosett eller för
tillgodoseende av något statens, kommuns
eller allmän inrättnings behov
eller för annat ändamål av betydelse
för det allmänna, äger Konungen
förordna, att varan skall
mot ersättning avstås till kronan,
i den mån densamma icke må av
innehavaren behållas enligt'' vad i
§ stadgas.

ning alstra värme, ljus eller kraft,
beldädnadsvara eller annan för befolkningen
viktig förnödenhet,

eller för beredande av tillgång
till vara, som är behövlig för krigsbruk
eller annat statens ändamål,
för kommun eller allmän inrättning
eller eljest för något särskilt ändamål
av betydelse för det allmänna,
att vara, som nu är nämnd eller
som kan användas för åstadkommande,
beredande, iståndsättande,
tillhandahållande eller transport av
dylik vara, ställes till kronans förfogande,

vare innehavaren av sådan vara
pliktig att, om Konungen så förordnar,
till kronan mot ersättning
avstå varan, i den mån densamma
icke må av innehavaren behållas
enligt vad i 7 § stadgas.

2 mom. Är vara, som på grund av meddelat förordnande skall
avstås till kronan, ej i så berett skick som erfordras för varans användande
till det därmed avsedda ändamålet, vare innehavaren, enligt vad
Konungen förordnar, pliktig att innan varan avstås eller därefter låta den
undergå nödig beredning, i den mån denna enligt gängse förfarande med
varan och ortens sed skulle hava verkställts av innehavaren, om varan
ej tagits i anspråk för kronans räkning.

3 mom. Vara, som avstås till kronan, skall av innehavaren avlämnas
inom tid och å ort inom länet, som av Konungen eller den
Konungen därtill bemyndigat föreskrivas; och vare innehavaren berättigad
att, om varan skall avlämnas å annan ort än den, där varan finnes, åtnjuta
ersättning av kronan för varans forsling till orten för avlämnandet.

3 §•

Förordnande enligt 2 § må avse jämväl vara, som efter förordnandets
meddelande tillverkas eller eljest framvinnes eller ock införes till riket
eller inom riket införes till viss del därav.

Lagutskottets utlåtande Nr <?6‘.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

4 §•

1 mom. För ändamål, som i 2
§ angives, äger Konungen förordna
om beslag å där avsedd vara; och
må sådant förordnande meddelas
även beträffande vara, som därefter
framvinnes eller införes.

1 mom. För behov, som i 2 §
angives, äger Konungen förordna
om beslag å där avsedd vara; och
må sådant förordnande meddelas
även beträffande vara, som därefter
framvinnes eller införes.''

Då beslag lagts å vara, må innehavare av varan icke förfoga däröver
i vidare mån än i 7 § stadgas.

2 mom. Har ej inom trettio dagar från det beslag blev gällande
innehavaren förpliktats avstå varan till kronan, och ingiver han till Konungens
befallningshavande en till Konungen ställd ansökning om beslagets
hävande, skall beslaget upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande
sker inom lika tid från utgången av nyssnämnda trettio dagar eller från
det ansökningen därefter ingavs.

5 §•

1 mom. Där det för ändamål,
som i 2 § avses, prövas nödigt, att
kronan förfogar över fastighet, byggnad
eller annan anläggning eller
järnväg, fartyg eller annat transportmedel
utan att samma egendom
avstås till kronan, vare ägare eller
innehavare av egendomen pliktig
att, i den mån Konungen så förordnar,
mot ersättning ej mindre
till kronan upplåta egendomen eller
del därav med tillhörande inredning
eller utrustning än även tåla eller
vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning
av inredning eller utrustning,
som nu är nämnd. Vad sålunda
är stadgat gälle ock om byggnad,
som erfordras till bostad åt
driftspersonal, samt om mark eller
byggnad för upplag.

5 §•

1 mom. Där det för tillgodoseende
av sådant behov av vara, som
i 2 § avses, prövas nödigt, att kronan
förfogar över fastighet, byggnad
eller annan anläggning eller
järnväg, fartyg eller annat transportmedel
utan att samma egendom
avstås till kronan, vare ägare eller
innehavare av egendomen pliktig att,
i den mån Konungen så förordnar,
mot ersättning ej mindre till kronan
upplåta egendomen eller del därav
med tillhörande inredning eller utrustning
än även tåla eller vidtaga
erforderlig ändring eller förflyttning
av inredning eller utrustning, som
nu är nämnd. Ägare eller brukare av
fastighet, som enligt vad nu är sagt
uppldtes för drivande av jordbruk,
äge dock, där han ej annorstädes för -

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

(Kungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

fogar över bostad, att få sig anvisat
nödigt bostadsutrymme å fastigheten.
Yad i första punkten är stadgat galle
ock om byggnad, som erfordras till
bostad åt driftspersonal, samt om
mark eller byggnad för upplag.

Ägare eller innehavare av byggnad
vare och, där det finnes oundgängligen
erforderligt för beredande
av bostad för husvilla, pliktig till
kronan mot ersättning upplåta byggnaden
eller del därav, så framt den ej
av honom eller annan användes till
bostad eller för rörelse eller annan
verksamhet eller eljest genom upplåtelsen
avsevärd skada eller olägenhet
skulle vållas.

2 mom. Erfordras för ändamål, 2 mom. Erfordras för ändamål,
som nu är sagt, som i 1 mom,. första stycket är sagt,

att från fastighet tillhandahålles vara, som där frambringas eller
finnes tillgänglig,

eller att vid fabrik eller annan anläggning tillverkas, beredes eller
iståndsättes viss vara,

eller att med järnväg, fartyg eller annat transportmedel verkställes
forsling av viss vara eller av arbetare eller driftspersonal, som för varas
framställning eller tillhandahållande erfordras,

utan att kronan i övrigt förfogar över egendomen,
vare ägare eller innehavare av sådan egendom pliktig att, efter ty
Konungen förordnar, mot ersättning vidtaga de åtgärder, som för varans
frambringande, beredande, tillverkning, iståndsättande eller tillhandahållande
erfordras, eller verkställa forsling, som nyss är sagd.

Om rätt för innehavare av fastighet eller av fabrik eller annan
anläggning att tillgodogöra sig vara, som å fastigheten frambringas eller
finnes tillgänglig eller vid anläggningen tillverkas, gälle vad i 7 §
stadgas.

3 mom. Tages genom förfogande, som i denna § avses, växande
skog i anspråk, bör ej utan tvingande skäl avverkning av kronan be -

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

(Kung!. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

drivas eller innehavaren åläggas i större omfattning än med god skogshushållning
är förenligt.

6 §•

Förordnande, varom i 2, 3, 4 eller 5 § förmäles, må avse alla eller
blott vissa innehavare av egendom av angivet slag. Förordnandet vare
mot innehavaren gällande när han därav fått del; dock att förordnande,
som avser vara, vilken efter förordnandets delgivning framvinnes eller
införes, skall gälla från det varan framvunnits eller införts.

7 §•

Utan hinder av förordnande enligt
2 § 1 inom., 3 §, 4 § 1 mom.
eller 5 § 2 mom. må innehavare av
vara behålla eller använda så mycket
därav, som ej uppenbarligen överstiger
oundgängligt behov för honom
eller den, som av honom njuter
kost eller stat. Konungen eller den
därtill av Konungen förordnats må
dock, därest allmänhetens oundgängliga
behov av vara skall tillgodoses
enligt av Konungen meddelade föreskrifter
angående hushållning med
varan eller eljest synnerliga skäl
därtill äro, förbjuda innehavaren

Utan hinder av förordnande enligt
2 § 1 mom., 3 §, 4 § 1 mom.
eller 5 § 2 mom. må innehavare av
vara behålla eller använda så mycket
därav, som ej uppenbarligen överstiger
oundgängligt behov för honom
eller den, som av honom njuter
kost eller stat. Konungen eller den
därtill av Konungen förordnats må
dock i fråga om vara, som innehavaren
förvärvat i uppenbart syfte
att åter avyttra densamma, hunna,
där i särskilt fall synnerliga skäl
därtill äro, förbjuda innehavaren
att i någon mån förfoga över varan.

att i någon mån förfoga över varan.

Då vad i första stycket första punkten stadgas vinner tillämpning,
äger Konungen eller den därtill av Konungen förordnats bestämma, huru
mycket av varan innehavaren må behålla eller använda. Beslut, varigenom
meddelas sådan bestämmelse, må icke innefatta prövning av lagligheten
av åtgärd, som varuinnehavaren dessförinnan vidtagit.

Har beslut om förbud eller annan bestämmelse, som ovan i denna §
avses, meddelats av annan än Konungen, må innehavaren av varan sist

Lagutskottets ''utlåtande Nr 36.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

å tjugonde dagen från det han erhållit del av beslutet däröver anföra
besvär hos Konungen; dock lände beslutet utan hinder av anförda besvär
till efterrättelse, om ej Konungen annorlunda förordnar.

8 §.

Innehavare av vara, som skall avstås till kronan eller tagits i
beslag, vare pliktig upplägga, förvara och vårda den; och varde nödig
kostnad härför honom av kronan gottgjord.

9 §.

Skall vara jämlikt 2 eller 3 § avstås till kronan och möter ej
genom innehavarens förvållande hinder att varan tages i besittning för
kronans räkning, stånde kronan faran för att varån av våda förstöres,
försämras eller minskas.

Häves beslag, som enligt 4 § lagts å vara, eller upphör det eljest
att gälla utan att varan avstås till kronan, och har varan lidit skada
till följd av beslaget, gälde kronan ersättning för skadan.

10 §.

Då vara, som jämlikt 2 eller 3 § skall avstås till kronan eller som
enligt 5 § 2 mom. skall ställas till kronans förfogande, avlämnas eller
eljest för kronans räkning tages i besittning, vare kronan ägare av varan.

11 §•

1 mom. Anspråk på ersättning av kronan, som av denna lag föranledas,
skola med iakttagande av vad i 2 mom. av denna § sägs
prövas enligt de grunder, om vilka förmäles i gällande lag angående
skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens
behov; och skall angående sätt och tid för ersättningens bestämmande
och erläggande gälla vad i samma lag stadgas om likvid för fullgjord
rekvisition.

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2 mom. Förordnar Konungen om avstående av vara, varde den
innehavaren enligt 2 § tillkommande ersättning för varan bestämd till
det värde, som gällde vid tiden för förordnandets meddelande, eller, om
varans avstående föregåtts av beslag, till det värde, som gällde, då förordnande
om beslaget gavs; för vara, som i 3 § avses, bestämmes ersättningen
till det värde, som gällde vid tiden för framvinnandet eller införandet.

Har vara jämlikt förordnande, som i 2 § 2 mom. sägs, undergått
beredning, skall ersättningen utgå med hänsyn till det värde, som gällde,
när beredningen fullbordats.

12 .§.

Har vara, som borgenär hade såsom pant eller eljest under panträtt
i handom, avståtts till kronan, eller har borgenär, som, då vara avstods,
hade panträtt i varan utan att hava den under panträtt i handom
eller ägde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla varan kvar, hos den,
som det tillkommer att gälda ersättningen för varan, innan sådant skett
framställt yrkande att undfå betalning ur ersättningen, varde denna överlämnad
till överexekutor i den ort, där varan avstods; och äge beträffande
överexekutors förfarande med ersättningen bestämmelserna om fördelning
hos utmätningsman av köpeskilling för utmätningsvis såld lös
egendom motsvarande tillämpning.

13 §.

Meddelas förordnande, varom i 2, 3 eller 5 § stadgas, äger Konungen,
i den mån så prövas nödigt, föreskriva, att egendom skall avstås
eller upplåtas eller arbete utföras icke åt kronan utan åt annan, som i
förordnandet bestämmes; och skall, då sådan föreskrift meddelats, vad
ovan i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande
den, som sålunda sättes i kronans ställe. Fullgöres ej inom stadgad tid
honom åliggande skyldighet att gälda ersättning, som enligt denna lag
skall utgå, vare kronan pliktig att, på ansökning av den till ersättningen
berättigade, densamma gälda.

Bihang till riksdagens •protokoll 1918. 9 samt. 28 käft. (Nr 36.) 4

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

(Kung!. Majds förslag.) (Utskottets förslag.)

14 §.

Det åligger en var att, vid förfrågan av Konungens befallningshavande
eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, lämna upplysning,
huruvida och i vilken ''myckenhet han innehar i 2 § avsedd vara.

Vägrar någon vid sådan förfrågan att lämna den begärda upplysningen
eller finnes skälig anledning misstänka, att han söker vilseleda
om sitt innehav av varan, äger Konungens befallningshavande låta verkställa
undersökning av salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet,
varöver han förfogar, samt taga del av hans handelsböcker och andra
dylika handlingar.

Vad vid sådan undersökning inhämtas må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det med undersökningen avsedda
ändamål.

15 §.

Den, som med vetskap därom, att förordnande enligt 2, 3, 4 eller
5 § meddelats, olovligt.förfogar över, undansticker, skadar eller förstör
vara eller annan egendom, som förordnandet avser, eller eljest åsidosätter
vad på honom ankommer till fullgörande av förordnandet eller av
eljest enligt denna lag behörigen meddelade föreskrifter eller ock att fullgöra
honom enligt 8 § åliggande skyldighet att taga hand om sådan
vara, varde dömd till böter från och med etthundra till och med tiotusen
kronor eller till fängelse. Äro omständigheterna synnerligen förmildrande,
må böter nedsättas till tio kronor; äro de synnerligen försvårande,
må dömas till straffarbete i högst två år. Lag samma vare, om
någon vid förfrågan av Konungens befallningshavande eller enligt dess
uppdrag av kronobetjänt vägrar att lämna upplysning, varom i 14 §
förmäles, eller vid sådan förfrågan eller vid undersökning, som i samma
§ sägs, söker vilseleda om sitt innehav av någon i 2 § avsedd vara.

16 §.

Delaktighet i brott mot denna lag straffas efter ty i 3 kap. strafflagen
är stadgat.

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

17 §.

Böter, som ådöma» enligt denna lag, skola tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skall förvandling ske enligt allmänna
strafflagen.

18 §.

Genom denna lag göres ej inskränkning i den rätt till rekvisition,
som enligt gällande författningar tillkommer militär myndighet.

19 §.

Konungen äger meddela bestämmelser
om delgivning, genom kungörelse
eller annorledes, och om
verkställighet av förordnande, varom
i 2, 3, 4 eller 5 § är stadgat, samt
om användande för det avsedda ändamålet
av vad enligt denna lag
tagits i anspråk, så ock i övrigt
giva de närmare föreskrifter, som
må erfordras för tillämpning av
denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1
april 1918 och gäller till och med
den 30 april 1919.

Där beslag å vara eller annat
förfogande över egendom, varom på
grund av äldre lag förordnats, ej
upphör att gälla före den 1 april
1918, äger Konungen före samma
dag förordna, att nämnda förfogande

19 §.

Konungen äger meddela bestämmelser
om delgivning, genom kungörelse
eller annorledes, och om verkställighet
av förordnande, varom i
2, 3, 4 eller 5 § är stadgat, samt
om användande för det avsedda behovet
av vad enligt denna lag tagits
i anspråk, så ock i övrigt giva de
närmare föreskrifter, som må erfordras
för tillämpning av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1
maj 1918 och gäller till och med
den 30 april 1919. Vad i 15 § av
denna lag stadgas om straffiindring
vid synnerligen förmildrande omständigheter
skall, utan hinder av övergångsbestämmelse
till äldre lag, äga
tillämpning, där efter den 1 maj 1918
ansvar ådömes för förseelse mot den
äldre lagen.

Där beslag å vara eller annat
förfogande över egendom, varom på
grund av äldre lag förordnats,
gäller till och med den 30 april 1918,
äger Konungen före den 1 maj
1918 förordna, att nämnda förf o -

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

(.Kungl. May.ts förslag.)

skall fortfarande gälla, såsom vore
därom enligt denna lag förordnat;
och vare delgivning av det nya
förordnandet ej erforderlig. Har
sådant förordnande givits angående
beslag, varde den i 4 § 2 mom.
bestämda tiden av trettio dagar
efter beslag räknad från det beslaget
först blev gällande, och skall
vad i 11 § stadgas om ersättnings
bestämmande till värdet vid den tid,
då förordnandet om beslag gavs,
äga tillämpning i fråga om det förordnande,
som först meddelats.

Har den 30 april 1919 förordnande
om varas avstående till kronan
ännu ej blivit mot innehavaren
gällande, vare förordnandet utan
verkan. Beslag enligt 4 § eller förfogande
enligt 5 § gälle ej längre
än till nyss angivna tid; dockskall,
där fastighet på grund av förordande
enligt 1 mom. i sistnämnda
§ upplåtits för drivande av jordbruk,
upplåtelsen gälla under den
i förordnandet eller med stöd därav
bestämda tid, högst femton år.
I fråga om ersättning, vartill någon
enligt denna lag är berättigad
den 30 april 1919 eller för upplåtelse,
som därefter gäller, så ock
beträffande ansvar för förseelse, som
i 15 § avses, där den begåtts före
den 1 maj 1919, skall vad i denna
lag stadgas fortfarande äga tillämpning.

(Utskottets förslag.)

gande skall fortfarande gälla, såsom
vore därom enligt denna lag förordnat;
och vare delgivning av det
nya förordnandet ej erforderlig. Har
sådant förordnande givits angående
beslag, varde den i 4 § 2 mom. bestämda
tiden av trettio dagar efter
beslag räknad från det beslaget först
blev gällande, och skall vad i 11 §
stadgas om ersättnings bestämmande
till värdet vid den tid, då förordnandet
om beslag gavs, äga tillämpning
i fråga om det förordnande,
som först meddelats.

Har den 30 april 1919 förordnande
om varas avstående till kronan
ännu ej blivit mot innehavaren
gällande, vare förordnandet utan
verkan. Beslag enligt 4 § eller förfogande
enligt 5 § gälle ej längre
än till nyss angivna tid; dock skall,
där fastighet, vars jord befunnits
uppenbarligen vanhävdad, på grund
av förordnande enligt 1 mom. första
stycket i sistnämnda § upplåtits för
drivande av jordbruk, upplåtelsen
gälla under den i förordnandet eller
med stöd därav bestämda tid, högst
fem år. I fråga om ersättning,
vartill någon enligt denna lag är
berättigad den 30 april 1919 eller
för upplåtelse, som därefter gäller,
så ock beträffande ansvar för förseelse,
som i 15 § avses, där den
begåtts före den 1 maj 1919, skall
vad i denna lag stadgas fortfarande
äga tillämpning.

Lagutskottet* utlåtande Nr 36.

samt

B) att motionerna nr 139 och 141 i första kammaren
samt nr 319, 324, 326, 329 och 330 i andra
kammaren, i den mån de icke kunna anses besvarade
genom vad utskottet under mom. A. hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 april 1918.

På lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Bilaga.

Förteckning

över de fastigheter, beträffande Tilta Kung!. Mnj:t meddelat förordnande om upplåtelse

jämlikt 1917 års förfoganderättslag.

Dag för Kungl. Maj:ts beslut om upp-låtelse.	Fastighetens namn m. m.	Fastighetens areal; antalet hästar och nöt-kreatur å den-samma.	Ägarens per-sonliga för-hållanden.	Anledningen till van-hävden enligt besikt-ningsmännens utlå-tande.	Anmärkningar.
		Östergötlands län.
8/o 17	*7»» mtl Viggsäter, Vänga socken.	10 tunnland höst-plöjd jord. Inga kreatur.		Ägarens, oförmåga att bruka jorden, bri-stande rörelsekapi-tal, brist på arbets-kraft.
8/s 17	Lägenheten Skvacker-mossen, Klockrike socken.x)	18—20 tuunland, därav större de-len åkerjord. 7 nötkreatur.	Ålder 72 år, god ekonomi.	Brist på arbetskraft.	Ägaren brukat jor-den ensam.
18/s 17	Va mtl Tångstad, Dagsbergs socken.	35—40 tunnland åker. 1 häst, 6 nötkrea-tur.	Mindre god ekonomi.	Ägarens olämplighet för gårdens skötande, brist på arbetskraft och dragare.	Ägaren brukat jor-den ensam.

Jönköpings län.

lVi 17

6/ö4 mtl Sällås, Kors-berga socken.

5 tunnland åker,
50 tunnland hag-mark.

Inga kreatur.

Mindre god
ekonomi.

Ägarens olämplighet
för gårdens skötande,
brist på arbetskraft
och dragare.

7* mtl Skogseryd,s)
Bälaryds socken.

7 har.

God ekonomi.

Ägarnas av ålder och
sjukdom vållade o-förmåga att sköta
egendomen.

74 mtl Ekekulla,8)
Linderås socken.

6 har åker.

Svag

ekonomi.

Brukarens olämplig-het.

Ägaren ej bosatt
å gården.

‘) Förordnandet återkallat 36/io 17, enär fastigheten försålts.

J ’ » 21/i9 17, enär åtgärder vidtagits för vanhäydens avhjälpande.

7« 17, enär avtal om jordens brakande ej kunnat träffas.

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Dag för Kung! Maj:ts boslnt om upp-låtelse.	Fastighetens namn m. in.	Fastighetens areal; antalet hästar och nöt-kreatur å den-samma.	Ägarens per-sonliga för-hållanden.	Anledningen till van-hävdon enligt besikt-ningsmännens utlå-tande.	Anmärkningar.
s/8 17	''/s mtl Rösved,1) Frye-leds socken.	Arealen ej angi-ven. 5 nötkreatur.	—	Ägarens oförmåga att sköta egendomen.	Ägaren änka, har brukat jorden blott med till-hjälp av en 40-årig dotter.
»	Vs mtl Hisinge,2) Frye-leds socken.	Arealen ej angi-ven. 4 nötkreatur.		"	Ägaren brukat jor-den ensam.
1	V16 mtl Kulleboda, s) Lannaskede socken.	13 tunnland öp-pen jord. 1 häst.		Brist på arbetskraft och dragare.
		Kalmar län.
“A 17	3/sa mtl Tors bo, Ör-sjö socken.	112Va bär. 3 hästar, 20 nöt-kreatur kunna å egendomen vin-terfödas.		Tvist om äganderät-ten till en del av fastigheten.
0/8 17	s/8 mtl Lindby nr 1, Ventlinge socken.	25tunnland åker. 5 hästar, 8 nöt-kreatur.	Ålder 68 år, sjuklig, god ekonomi.	Ägarens olämplighet och hans oförmåga att själv bruka jor-den samt anskaffa arbetskraft.	Ägaren utan hjälp vid fastighetens skötande.
		Gottlands län.
0/7 17	Vie mtl Vestringe l27, Etelhems socken.	9 har öppen jord. 2 kor.	Ålder 64 år, sjuklig, dålig ekonomi.	Ägarens liknöjdhet och okunnighet, brist på dragare.
>	Lägenheterna Mickel-äng l9 och Botes-tomt lso, Etelhems socken.	9 tunnland åker. Inga kreatur.		Grov liknöjdhet hos ägaren.
1SA 17	Vi6 mtl Smitts, Sjon-hems socken.	5 har öppen jord. Inga kreatur.		Ägarens oförmåga att skota fastigheten.	Ägaren utan hjälp vid fastighetens skötande, har själv arbetat hos andra.

*) Förordnandet återkallat 26/io 17, enär åtgärder vidtagits för vanhävdens avhjälpande.
s) » » Via 17, > » > » » >

8) . > > 28/» 17, enär fastigheten försålts.

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Dag för Kung! Maj:ts beslut om upp-låtelse.	Fastighetens namn m. m.	Fastighetens areal; antalet hästar och nöt-kreatur å den-samma.	Ägarens per-sonliga för-hållanden.	Anledningen till van-hävden enligt besikt-ningsmännens utlå-tande.	Anmärkningar.
		Kristianstads län.
>/8 17	Egendomen Sofielust, Vemmerlövs socken.	240 tunnland åker. 11 hästar, 38 nöt-kreatur.	Ålder 69 år.	Bristande arbetskraft.	Ägaren utan an-nan hjälp å egendomen än en nära 70-årig dräng, en hus-hållerska och
					en piga.
y	Vei mtl nr 10 Östra Ingelstad, Östra In-gelstads socken.	35 tunnland öp-pen jord. Inga kreatur.			Gården bytt äga-re omkring 15 gånger de sista åren.
y	Vsi mtl nr 2 Norre Kvärrestad, Kvärre-stads socken.	20. tunnland.		Ägarens »slöhet».
“/lo 17	6/ei mtl Vallby nr 38, Vallby socken.	23 tunnland åker. 2 hästar, 4 nöt-kreatur.	Ålder 50 år.	Ägarens oförmåga att sköta fastigheten, brist på arbetskraft och dragarnas då-liga beskalfenhet.	Ägaren utan an- i nan hjälp å 1 egendomen än en 50-årig bror och en 57-årig syster.
y	Egendomen Kålaberga nr 3, Norra Strö socken.	53 tunnland. 2 hästar.		Ägarens bristande skötsamhet.	Förfogande beslu-j tat blott röran-! de en del av! fastigheten.
		Malmöhus län.
*/e 17	Va mtl nr 1 Norra Ugglarp och 1/ie mtl nr 5 Önneslöv, Bon-dernps socken.	70 tunnland od-lingsbar mark.		Ägarens bristande fö-retagsamhet.
		Hallands län.		■
”/j 17	‘/e mtl nr 3 Perstorp, Våxtorps socken.	20 tunnland åker. Inga kreatur el-ler dragare.	Åldrig; dålig ekonomi.	Ägarens avåldervålla-de oförmåga att skö-ta egendomen, brist på arbetskraft och dragare.
Ve 17	6/48 mtl Okome nr 10, Okome socken.	4,5 har. Inga kreatur el-ler dragare.	Mindre god ekonomi.	Ägarens bristande vil-ja och förmåga att sköta fastigheten.	Ägaren utan hj älp vid jordens bru-kande; har själv arbetat hos andra.

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Dag för
Kung!
Maj:ts
beslut !
om upplåtelse.

Fastighetens munn
m. in.

“/• 17

13/s 17
äl/s 17

Fastighetens
areal; antalet
hästar och nötkreatur
å densamma.

Ägarens per- ! Andningen till van„„„i:__Vit.
hävden enligt besikt -

sonliga förhållanden -

ningsmännens

tandc.

utlå- Anmärkningar.

Göteborgs och Kohus lön.

3/s mtl Grindhult, *)
Bäve socken.

la/8oo mtl Östra och
7%ooo mtl Västra
Bråttkärr, Askims
socken.

Vie mtl Hässlebräcke,
Krokstads socken.

10 har odlingsbar
jord.

7 tunnland.
I ko.

3 ä 4 har.

1/i mtl Resö Öster- 10 tunnland,
gård, Lurs socken.

Vsa mtl Ivarslund, | 2 tunnland inVästerlanda
socken. ägor.

1 ko.

Ve mtl Sjöhed, Harestads
socken.

Ej angiven.

Vs mtl
Södra,2)
socken.

Huvuröd, 7 har.

Lane Ryrs 2 nötkreatur.

Omyndig förklarad.

3 syskon:
en omyndig,
en å okänd ort,
en å annan ort;
svag ekonomi.

Oförmåga att sköta j
jordbruket.

Ägarens oförmåga att
bruka egendomen
samt bristande sltötI
samhet.

j Brist på arbetskraft
I och dragare.

— j Jorden 1 mil avlägsen
från ägarens bo!
stad och svårbrukad,
varför ägaren
fnnnit fördelakti|
gast att där endast
skörda hö.

Ålder 72 år, Ägarens ålderdom
svag | samt liknöjdhet och
ekonomi, j lättja.

Va mtl Halta,3) Mor- 5 tunnland åker.
landa socken. , Inga dragare.

V* mtl Komperöd Lil- 10 har åker.
la, Ueklums socken.

V* mtl Söbacken, No- , 12 har åker.
i rums socken. 5 nötkreatur.

Va mtl Hamra, Uck- 16 har.
lums socken.

Brist på arbetskraft
och dragare.

Brist på arbetskraft.

Ägaren arbetat j
hos andra.

Ägaren vistas å
okänd ort, jorden
ej utarrenderad.

Ägaren utan annan
hjälp å e%
gendomen än en
60-årig kvinnlig
släkting.

Jorden utlegd som
betesmark för
andras kreatur.

’) Förordnandet återkallat 12/io 17, enär avtal om jordens upplåtande ej kunnat träffas.

, ) Förordnandet återkallat 12/io 17, enär för lagens korta giltighetstid avtal om iordens brukande
ej kunnat träffas.

3) Förordnandet återkallat 12/''io 17, enär fastigheten befnnnits mera lämpad till betesmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 28 käft. (Nr 36.) o

Lagutskottet» utlåtande Nr 36.

1 Dag för i Kung! I Maj :ts beslut om upp-i låtelse.	Fastighetens namn m. m.	Fastighetens areal; antalet hästar och nöt-kreatur å den-samma.	, Ägarens per-sonliga för-hållanden.	Anledningen till van-hävden enligt besikt-ningsmännens utlå-tande.	Anmärkningar.
		Skaraborgs län.
j 8/e 17	V» mtl nr 1 Fågel-viken och 6/i» mtl Baggebo nr 1, Kyr-kofana socken.	55 tunnland åker. 13 nötkreatur.	Ålder 70 år, förmögen.	Ägarens lojhet och lik-nöjdhet samt hans överdrivna sparsam-het.
8/« 17	1/t mtl Bäck Hofmans-gården nr 6, Val-stads socken.	24 tunnland åker. 2 hästar, 6 nöt-kreatur.	3 ägare, väl-bärgade.	Ägarnas fullkomliga slöhet och likgiltig-het samt oförmåga att sköta egendo-men.
■ 14/o 17	1 mtl Nedre Starbäck Nolgården, Gustaf Adolfs socken.	170 tunnland öp-pen jord. 3 hästar, 13 nöt-kreatur.	Ålder 81 år, resp. 78 år; dålig eko-nomi.	Ägarnas av ålder och fattigdom vållade oförmåga att sköta egendomen.
		Örebro län.
1 ''Vs 17	318/482o mtl Södra Fal-la nr 2, M Kils soc-ken.	11 tunnland åker.	Ålder 63 år.	Brist på dragare och åkerbruksredskap.
> .	Lägenheten Karls-lund under Södra Falla, Kils socken.	4 tunnland.''	Ålder 61 år.	Brist på dragare och åkerbruksredskap.
19/e 17	1 mtl nr 1 och 2 Björsholm, Stora Mellösa socken.	36 tunnland öp-pen jord. 2 hästar, 17 nöt-kreatur.	Ålder 80 år, välbärgad.	Brist på arbetskraft.	Ägaren utan an-nan hjälp å egendomen än hans 82-åriga hustru och en dotter.
i "/« 17 1	Vi mtl Sjömo nr 1 och Vi« mtl Alfäng nr 1,2) Götlunda socken.	22 tunnland och 13 tunnland. 1 häst, 9 nötkrea-tur.	Ålder 50 år.	Ägarens bristande vilja och förmåga att sköta egendo-men.
»	s/is mtl nr 3 och s/ia mtl nr 4 Nästa, Ring-Karleby socken.	32 tunnland åker. 7 nötkreatur.	4 ägare, den ende manlige omyndigför-klarad.	Ägarnas saknande av alla förutsättningar att taga vård om sig själva och sin egen-dom.	Förfogande beslu-tat blott röran-de en del av fastigheten.
		Västmanlands län.		■
6/io 17 \|	244/&i2 mtl nr 1 och 1 mtl nr 2 Barkaröby, Västerås-Barkarö socken.	90 tunnland åker.			1

'') Förordnandet återkallat “/it 17, enär avtal om fastighetens brukande ej kunnat träffas.

2) » > 14/« 17. enär avtal om jordens brakande ej kunnat träffas mot skälig

ersättning.

Stockholm 1918. Knngl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner

181834

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Rättelser

till lagutskottets utlåtande Nr 36.

Å sid. 18 rad 17 står: civilrättsliga frågor eu icke
läs: civilrättsliga frågorna icke
Å sid. 19, rubriken, står: Förslag till Lag

läs: Lag

Å sid. 27 rad 9 nedifrån står: efter den 1 maj 1918

läs: efter den SO april 1918

Bihang till nksdagens protokoll 1918. 9 samt. 28 käft.