Lagutskottets utlåtande Nr 36 (Utlåtande 1916:LU36 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1916 kl. 2 e. m

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
10 kap. 14 § samt 8 kap. 26 § strafflagen.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Alexanderson, Trana*, Söderbergh,
Gezelius, Stärner*, greve Spens, Dahl, Valerius Olsson*, Lindhagen, Persson
i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjäl, Holmdahl, Igel och
Lindqvist i Kosta.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 97, hava herrar Lindman, Andersson i Skivarp, Holmdahl, Persson i
Ställhult, Odqvist, Nilsson i Bonarp, Jesper son, Petersson i Lidingö villastad,
Hildehrand, Sommelius, Jeansson i Kalmar, Westman, Lithander, Hafser, Rydholm,
Åkerman, Wiklund, Olsson i Blädinge, Beckman, Gustafsson i Örebro,
Räf, Liibeclc, Pettersson i Bjälbo, Svensson i Betingetorp, Svensson i Kompersmåla,
Jönsson i Mårdslycke, Norman, Nilsson i Linnås, Vahlquist, Öberg,
Lorentzon, Gustafson i Kasenberg, Larsson i Bondarve, Welin, Lindvall,
Bengtsson i Kullen, von Hofsten, Lingström, Andersson i Knäppinge, Henrikson,
Elisson, Jönsson i Boa, Westerström, Kahlström, Isaksson, Andersson
i Skrädene, Kant, Johansson i Brånalt, Thore, Nilsson i Antnäs, Lindmark,
Hallendorff, Magnusson i Tumhult, Persson i Fritorp och Hellberg i Ljungskile
hemställt,

»att riksdagen måtte för sin del besluta

dels att 10 kap. 14 § strafflagen erhåller följande ändrade lydelse:

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 28 käft. (Nr 36.)

Motionärernas
motivering.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Yar som — — — stadgas.

Där någon--— mom. sägs.

Har någon —--fängelse.

Där någon i annat fall, än nu är sagt, inför samlat krigsfolk eller då
värnpliktiga, som icke äro krigsmän, på grund av värnpliktslagen äro samlade,
muntligen eller i skrift, den lian utspritt eller utsprida låtit, söker
upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka hat mot det militära
befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, vare lag som i 3 mom. sägs.

Yad i---verkan.

dels att 8 kap. 26 § samma lag erhåller denna lydelse:

Har någon — — — sex månader.

Den, som förleder eller hjälper krigsman till rymning eller till annat
brott, för vilket straff finnes utsatt i strafflagen för krigsmakten och varå
kan följa straffarbete eller svårare straff, dömes, om det sker i krigstid,
till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år och, om
det sker i fredstid, till böter eller fängelse i högst sex månader, där icke
gärningen är i denna lag belagd med svårare straff.»

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:

»Yid sistlidne riksdag anförde åtskilliga av undertecknade i motionen
nr 128 inom andra kammaren följande:

De vittgående åtgärder, som år 1914 vidtagits för höjande av landets
försvarskraft, böra såsom oavvislig följd föranleda en strävan att även
annorledes än genom direkta försvarsåtgärder förläna den militära verksamheten
erforderligt stöd och i varje fall undanröja förefinfliga hinder och
svårigheter för denna verksamhet att på ett betryggande sätt fylla sin uppgift.
Yärldshändelsernas allvar under den tid som förflutit, sedan försvarsformen
beslutades, utgör tillräcklig maning till statsmakterna att i detta
avseende icke eftersätta någon aktsamhet.

En företeelse, som inför en sådan strävan måste bliva föremål för
särskild uppmärksamhet, är den s. k. antimilitaristiska propagandan, vilken
enligt vad öppet meddelas även under nu rådande allvarliga förhållanden
bedrives med obruten intensitet. Så länge denna agitation, såsom namnet
närmast angiver, endast riktar sig mot överdrifter, inom det militära och
således går ut på förändringar i försvarsorganisation och försvarsverksamhet,
och så länge agitationen vill fullfölja dessa syften allenast med användande
av lagliga medel, må den försvara sin plats såsom ett led i de politiska
meningsbrytningar, som bilda drivande krafter i den samhälleliga utvecklingen.
Men erfarenheten giver nogsamt vid handen, att den antimilita -

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

ristiska propagandan rymmer inom sig icke blott företeelser av denna art.
I stigande omfattning har densamma glidit över att rikta sig mot all militär
verksamhet överhuvud och har därmed även blivit rent och klart
försvarsflentlig. I denna del utgör agitationen ett direkt angrepp på samhället
i eu av dess nödvändigaste verksamhetsgrenar och på de institutioner, som
hava denna verksamhet sig anförtrodd. Följden av en sådan agitation kan lätt
bliva icke blott ett menligt och för samhället ovärdigt nedsättande av
krigsmaktens anseende, utan även — vad viktigare är — eu allvarlig fara
för den sammanhållande kraften inom krigsmakten, för disciplinen. Därigenom
kan agitationen äventyra intet mindre än krigsmaktens förmåga att
på behörigt sätt fylla sin uppgift. Farlig i denna riktning är icke endast
den agitation, som uppmanar till värnpliktsstrejk, uppsåtlig olydnad, vårdslöshet
eller försummelse i tjänsten och annat brytande mot de militära
tjänsteplikterna. Utan fara för krigslydnaden uppkommer även då agitationen
gör till sin uppgift att upphetsa till missnöje med den militära
tjänstgöringen sådan denna måste vara beskaffad, eller till hat emot det
militära befälet. Härigenom beredes hos krigsmanskapet en jordmån av
ovilja och trots, ur vilken verkliga brott mot krigslydnaden med lätthet
växa fram, och vilken, även där så icke blir förhållandet, är ägnad att
betydligt försvåra samverkan i tjänsten mellan befäl och underlydande.
Även den mera allmänt hållna agitationen för avskaffande av allt försvar
måste tagas med i räkningen i detta sammanhang, nämligen om den, som allt
för ofta är fallet, söker att metodiskt utplåna känslan av de förpliktelser, som
vårt nationella oberoende under allt hitintills rådande internationella förhållanden
med nödvändighet ålägger oss. I alla dessa fall är faran mera
omedelbar, då agitationen söker sitt föremål direkt bland militären, än om
den bedrives ute bland allmänheten, ehuruväl den även i sistnämnda fall
ingalunda är ofarlig för disciplinen inom en krigsmakt, som bygger på den
allmänna värnpliktens grund.

Uppenbart är visserligen, att samhällets ställning till den försvarsfientliga
agitationen icke kan bestämmas med hänsyn tagen enbart till den
militära verksamhetens intressen. Då det här gäller eu så viktig grundsats
som yttrandefriheten, kan det icke ifrågasättas att vidtaga andra begränsningar
än sådana, som föranledas av en såväl på grund av agitationens
innehåll som med hänsyn till dess föremål mera omedelbar samhällslära.
Men å andra sidan måste fasthållas, att det offentliga ordets frihet
i ett ordnat samhällsliv icke kan vara obegränsad, och att denna frihet
redan enligt nu gällande lag är ålagd begränsningar till skydd mot agita -

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

tion till förmån för vissa samhällsfarliga företag. Det är då endast följd
riktigt, att yttrandefrihetens missbruk jämväl i andra fall, då detsamma
antager samhällsfarlig karaktär, föranleder till vidtagande av motsvarande
begränsningar.

Den allmänna strafflagen behandlar missbruk av yttrandefriheten i 10
kap. 14 § och straffbelägger där i 1 mom. uppmaning till brott, i 2 mom.
försök att på annat sätt, såsom genom prisande av brottslig handling, förleda
till brott, samt i mom. 3 försök att eljest förleda till ohörsamhet emot
lag eller laga myndighet. Förutsättning för bestraffning är i alla dessa
fall, att uppmaningen resp. förledandet skett offentligen eller såsom lagen
uttrycker det ''muntligen inför menighet eller folksamling’ eller i skrift
den någon utspritt eller utsprida låtit. Har uppmaningen eller förledandet
skett i tryckt skrift, inträder samma straff på grund av hänvisning i
3 § 7 mom. tryckfrihetsförordningen.

Av dessa straffbud drabbas redan nu vissa ovannämnda former av
förs var sfientlig agitation. Bestämmelserna omfatta alla fall, då agitationen
avser verkliga brott — det vill säga varje med straff belagd gärning eller
underlåtenhet, vare sig den är straffbelagd enligt allmänna strafflagen,
strafflagen för krigsmakten eller någon annan speciallag vartill komma
sådana fall, då agitationen avser handlingar, vilka utan att vara belagda
med straff likväl innefatta ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. Innehåller
agitationen uppmaning att ej inställa sig till eller avhålla sig från
tjänstgöring eller att krigsmanskapet ej skall uppfylla sina tjänsteplikter,
är den sålunda redan enligt gällande lag straffbar. Däremot saknar allmänna
strafflagen tillämplighet, om agitationen inriktar sig på att undergräva
krigslydnaden genom att söka upphetsa till missnöje med den militära
tjänstgöringen eller till hat mot det militära befälet eller genom
andra dylika medel. Ännu mindre avses eu agitation, som söker att utplåna
den allmänna känslan av förpliktelser mot fosterlandet i försvarsavseende.

Den fara för krigslydnaden, som även en agitation av denna beskaffenhet
kan medföra, har icke kunnat undgå att på andra håll i gällande
lagstiftning tilldraga sig lagstiftarens uppmärksamhet. I detta avseende
kan till eu början åberopas 71 § i den nu utfärdade nya strafflagen för
krigsmakten. Här stadgas straff ej blott för den, som muntligen inför
samlat krigsfolk eller i skrift, den han bland krigsfolket utspritt eller utsprida
låtit, uppmanat eller annorledes sökt förleda till ohörsamhet mot
förmans eller överordnads befallningar i tjänsten — vilken bestämmelse

Lagxdskottets utlåtande Nr 36.

i själva verket innefattar ett specialfall av det mera allmänna stadgandet
i 10 kap. 14 § strafflagen — utan även därutöver för den, som på
dylikt sätt sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten. Enligt denna bestämmelse
straffas sålunda i tjänst varande värnpliktiga och andra, som
lyda under strafflagen för krigsmakten, för offentlig agitation bland kamraterna.
Grunden härtill kan nu icke antagas vara, att förledande eller
upphetsande, varom i lagbudet är fråga, skulle från den agiterandes sida
innebära en alldeles särskild pliktförgätenhet, därför att denne tillhör
krigsmakten. Tvärtom giver stadgandets plats i sammanhang med bestämmelserna
om uppror, upplopp och brott mot krigslydnaden med all tydlighet
vid handen, att den avgörande synpunkten varit den fara för disciplinen
inom krigsmakten, som kommer av dylik agitation. Att emellertid
denna fara är densamma, vare sig agitatorn är en militär eller en civil
person, torde vara tämligen klart. Är lagens ståndpunkt den, att en dylik
agitation i det ena fallet bör förhindras genom eu straffbestämmelse, bör
detta därför även ske i det andra. Med det sagda är likväl icke förnekat,
att fordringarna på ett lojalt uppträdande böra ställas högre beträffande
dem som själva äro i tjänstgöring vid krigsmakten. Denna omständighet
bör därför tillmätas betydelse vid straffskalans bestämmande, men kan ej
föranleda till straffrihet för den civile, då han bedriver en av lagstiftaren
såsom samhällsfarlig ansedd verksamhet.

Men även i andra riktningar har en motsvarande fara för krigslydnaden
föranlett lagstiftarens ingripande. I lagen den 16 juni 1906 om
förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster stadgas följande:
''År sammankomst utsatt att äga rum å ort, där krigsmanskap är
samlat till tjänstgöring, och kan det på giltiga grunder antagas, att vid
sammankomsten skola förekomma yttranden, vilka åsyfta att utplåna känslan
av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest
undergräva krigslydnaden, äge på stället varande högste befälhavare förbjuda
manskapet att deltaga i sammankomsten’. Detta lagbud utgår uppenbarligen
därifrån, att den agitation i det angivna syftet är farlig för
disciplinen, då det tillägger befälhafvaren makt att förhindra manskapet
att deltaga i en sammankomst redan på grund av ett antagande, att dylika
yttranden skola förekomma. Till skydd mot faran har emellertid lagstiftaren
här icke ingripit mot själva agitationen utan endast skapat en möjlighet
att förebygga, att krigsmanskap kommer i beröring med densamma.
Lyckas det icke befälet att förhindra manskapets närvaro får agitationen
försiggå utan någon efterräkning. Detta förhållande kan försvaras allenast

6 Lagutskottets utlåtande Nr 36.

under förutsättning att den preventiva åtgärden visar sig fullt effektiv för
sitt ändamål. Erfarenheten under den tid lagen tillämpats giver emellertid
vid handen, att så icke varit fallet. Till viss del har detta berott på
svårigheter för befälet att få kännedom om sammankomsts utsättande eller
att på förhand äga tillgång till giltiga grunder för ett antagande om försvarsfientlig
agitation. Men härtill kommer såsom särskilt anmärkningsvärt
det förhållandet, att agitatorerna medvetet söka kringgå stadgandet
därmed, att de icke formligen utsätta en sammankomst, utan sprida underrättelse
om samling man och man emellan och på så sätt lämna de militära
befälhavarna, om de över huvud få kännedom om förhållandet, i
ovisshet, huruvida en sammankomst i lagens mening föreligger eller allenast
ett så kallat enskilt möte. Under sådana omständigheter är det endast
en nödvändig konsekvens av den ståndpunkt, lagstiftaren en gång intagit,
att han så vitt möjligt kompletterar det preventiva skyddet genom att även
i efterhand ingripa med straff mot den agitation, som lyckas gäcka de
förebyggande skrankorna.

Det bör emellertid framhållas, att den formulering, på vilken 1906
års lag bygger, icke torde vara i sin helhet ägnad att läggas till grund
för ett straffbud. En agitation, som åsyftar ’att utplåna känslan av plikter
mot fosterlandet’, synes vara till sitt innehåll allt för obestämd, för
att ett straff skall kunna anknytas till densamma. Är agitationen däremot
av den beskaffenhet, att den åsyftar »att uppväcka hat mot befälet eller
eljest undergräva krigslydnaden» torde ett förslag att straffbelägga densamma
icke giva anledning till befogad invändning från straffrättslig
synpunkt.

Ett ytterligare stöd för att en lagstiftning i denna riktning endast
innebär en utveckling av nu gällande stadganden kan hämtas från de föreskrifter,
som år 1909 iutogos i tryckfrihetsförordningens 4 § rörande rätt
att indraga tryckta skrifter, som uppenbarligen åsyfta ’att utplåna känslan
av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest
undergräva krigslydnaden’, då de anträffas vid trupp eller ombord å flottans
fartyg. Tryckfrihetsförordningen använder här vid beskrivning av
ifrågavarande såsom farliga betecknade skrifter alldeles samma uttryck
som 1906 års lag. Även för tryckfrihetsförordningen är sålunda utgångspunkten
densamma eller att uttalanden i dylikt syfte icke böra göras under
sådana förhållanden, att krigsmanskapet därigenom påverkas.

Åberopade bestämmelser i strafflagen för krigsmakten och 1906 års
lag äro begränsade att omfatta en agitation, som sker ''inför samlat krigs -

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

folk’ (enligt 1906 års lag: krigsmanskap). Därmed torde förstås detsamma,
som i allmänna strafflagen är uttryckt med »menighet eller folksamling»,
dock under förutsättning, att menigheten eller folksamlingen till
någon avsevärd del utgöres av krigsfolk. Vid en åtgärd att i angiven
riktning utvidga straffskyddet enligt allmänna strafflagen, torde emellertid
med en agitation inför samlat krigsfolk böra likställas en agitation, som
äger rum, då värnpliktiga samlats för inryckning eller utryckning, även
om de vid tillfället ej stå under militärbefäl, eller då värnpliktiga eljest
äro samlade på grund av föreskrift i värnpliktslagen om inskrivning,
mönstring eller annan dylik förrättning. Erfarenheten har ådagalagt, att
den försvarsfientliga agitationen med förkärlek utnyttjar tillfällen av denna
art, och faran för att agitationen skall bära frukt inom krigstjänsten är i
dessa fall lika omedelbar, som där krigsfolk i egentlig mening göres till
föremål för densamma.

Av det föregående torde framgå, att en följdriktig utveckling av de grundsatser,
på vilka den redan gällande speciallagstiftningen på skilda ställen
bygger, leder till ett utvidgande av den allmänna straffbestämmelsen i 10
kap. 14 § strafflagen att omfatta en försvarsfientlig agitation, vilken kan
så bestämmas till föremål och innehåll, att den äger rum inför samlat
krigsfolk, eller då värnpliktiga, som icke äro krigsmän, äro samlade på
grund av föreskrift i värnpliktslagen, och att den åsyftar att upphetsa till
ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka hat mot det militära befälet eller
eljest undergräva krigslydnaden.

Slutligen kan åberopas, att man i Norge sistlidne höst ansett nödigt
att inskrida mot den försvarsfientliga agitationen med särskilda straffbestämmelser.
Den 25 september 1914 utfärdades där en provisorisk anordning
(Lovtidende nr 47) av innehåll bland annat, att ''med böter eller
faengsel i högst sex månader straffas den, som deltager i eller medverkar
till försvarsfientliga demonstrationer eller som på offentligt möte söker att
upphetsa till ovilja mot tjänst i rikets försvar eller till hat mot det militära
befälet’. Då denna bestämmelse icke gjort någon begränsning med
hänsyn till agitationens föremål, som således icke behöver vara krigsfolk
eller därmed likställda, har den lagt ett i denna del vida strängare band
på yttrandefriheten än vad här föreslagits. Härtill kommer, att lagen till
skydd mot den försvarsfientliga agitationen begränsat icke endast yttrandeutan
även demonstrationsfriheten.

På grund av det anförda tillåta vi oss föreslå ett tillägg till 10 kap.
14 § strafflagen av följande lydelse:

8 Lagutskottets utlåtande Nr 36.

''Där någon, i annat fall, än nu är sagt, inför samlat krigsfolk eller
då värnpliktiga, som icke äro krigsmän, på grund av värnpliktslagen äro
samlade, muntligen eller i skrift, den lian utspritt eller utsprida låtit,
söker upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka hat mot det militära
befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, vare lag som i 3 mom. sägs.’

Då detta förslag behandlades inom riksdagen framställdes från olika
håll den invändningen, att den försvarsfientliga agitationen icke varit af
den art att någon skada eller fara i verkligheten kunnat påvisas.

Detta omdöme jävas icke blott af den militära erfarenheten utan framför
allt af agitationens egna vittnesbörd. Ur ''Antimilitaristisk katekes’ 5:e
upplagan, 41:sta och 50:de tusendel, inhämtas exempelvis följande: ''En
af soc.-dem. ungdomsförbundets främsta uppgifter är dess antimilitaristiska
agitation’. Följer så ''en plan för ordnandet af förbundets antimilitära
agitation, indelad i tre afdelningar: klubbarnas antimilitära agitation, agitationen
bland beväringen och slutligen agitationen bland de stamanställda
militärerna’. I instruktionen för den förstnämnda agitationen förekommer
följande: ''Vid inryckning såväl som vid beväringens återkomst
från militärtjänsten bör klubbarna anordna särskilda fester, dit alla beväringar
inbjudas. Programmet för dessa beväringsmöten bör i främsta
rummet uppta föredrag om militarismens betydelse, för övrigt kan programmet
omväxla med —.’ Agitationen bland beväringen ombesörjes i
främsta rummet av militärkommittéer, vilka utses av varje garnisonsklubb.
''Militärkommittéen bör så ofta som det låter sig göras anordna
fester och möten för beväringen. Vid dessa möten och fester samt vid
öfriga sammankomster bör skriftspridningen äga rum af civila, då det är
förbjudet för militärer att åta sig dessa uppdrag. Hvad vi begär av våra
kamrater i vapenrocken är, att de vid dylika sammankomster tar sådana
kamrater med, som de anse sig kunna vinna för socialismen. — Framför
allt skall de civila klubbisterna i största möjliga utsträckning sörja för
att kamratbandet knytes fast med de militära kamraterna och på lediga
stunder sällskapa med dem, uppmuntra dem i det trista militärlifvet och
vinna dem för socialismen’. — Agitationen bland de stamanställda militärerna
''kan lämpligen bedrifvas af de socialistiska beväringsmännen’. —
''Då den militära klubbisten går till ett möte, fest eller samkväm bör
han bjuda med sig sin värfvade kamrat. Blir umgänget förtroligt skall
agitationen helt säkert lyckas’. Till slut förekommer följande allmänna
anvisning: ''Då det givetvis inte är möjligt att i denna instruktion ingå
på detaljer, emedan strafflagarna och tryckfriheten lägger svåra hinder i

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

vägen för en offentlig agitation, är här sagt endast det hufvudsakligaste,
som kan göras i den antimilitaristiska agitationen. De respektive antimilitaristkommittéerna
bör därför komplettera denna med de medel och
åtgärder, som allvarligt pröfvade visa sig gagneliga i agitationen mot militarismen.
’

Av andra uttalanden framgår, att agitationen icke i någon mån låtit
sig dämpas av det pågående världskriget. ''Låt oss skärpa den antimilitaristiska
agitationen’, heter det i Stormklockan för år 1915, och begagna
alla tillfällen att motarbeta överklassens hetsagitation för kriget.
Att folket nu mer än någonsin är mottagligt för antimilitarismens idéer
har nog våra officerare dragit försorg om under den pågående mobiliseringen’.
Eller en i samma publikation offentliggjord mötesresolution:
''Mötet, som behandlat frågan om den antimilitära agitationen under nuvarande
förhållanden, uttalar som sin bestämda mening att, för så vitt vi
någon gång skall kunna slå till marken den militaristiska hydran, det är
nödvändigt att den antimilitaristiska propagandan skarpes’. Till sist ett
agitator suttalande i Brand, den 15 innevarande januari: ''Det är det ljusaste
minne jag har på åratal, tvångsmobiliseringen 1914. Trots det var
i mördareinstitutionen. Från första till sista dagen var vi enigt inkopplade
som ett band och bjöd vi var och en till att göra livet för oss själva
behagligt och till ett helvete för befälet. — Alltid var det anmärkningar
från vår sida. Dåliga skor och kläder, allt i det oändliga, fick ständigt
ringa i befälets öron. Det hela var underminerat. Jäste och kokade överallt.
Betyget som vi fick ljöd också att vi var komplett odugliga som
soldater. Betyget godkändes av oss. Det var en skolning för många av
oss, dessa diskussioner om arbetarrörelse, konst och litteratur, prästvälde,
tryckfrihet och först och sist militarismen. Till den övertygelsen kom vi
alla, att, med litet god vilja bland beväringen är militarismen ej mycket
värd. Det har vi bevis på. Yi kom alltid för sent till alla uppställningar,
alltid. Alltid med oputsade knappar. Alltid det ena eller det andra av
de tusental fordringar, som kräves av en militär; såg och hörde alltid illa
och begrep helst ingenting av den militaristiska visdomen. Så var det till
sist utryckningsdagen. Det var i alla fall skönt att få kasta in trasorna
och bli fri. — Så skiljdes vi som värdiga kamrater under löfte om att
aldrig mera inställa oss till någon som helst mobilisering. Varken i fred
eller krig. Kanske det löftet gavs av många i övermod, kanske med tanke
på att det ej skulle bliva någon mer mobilisering. Den 9 oktober 1915
såg jag att vi åter var inkallade, men för min del har jag hållit det givna
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 28 käft. (Nr 36). 2

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

löftet. Jag glömde att infinna mig. — Så till sist. Må vi alla mera än
någonsin förr bekämpa vår fiende militarismen, den bloddrypande hydran,
låt oss spränga den kedja som binder mänskligheten’».

En agitation, vilken även under allvarsamma yttre förhållanden på
sådant sätt verkar för att systematiskt angripa själva nerven inom krigsmakten,
disciplinen, är ingen ofarlig företeelse.

Såsom ett annat principiellt skäl mot ifrågavarande förslag har åberopats
att den tilltänkta ändringen i strafflagen förutsatte motsvarande
ändring i tryckfrihetsförordningens parallellstadgande i 3 § 7 mom. Om
därför den förra ändringen vidtoges utan den senare, skulle detta eludera
den helgd, tryckfrihetsstadgandena åtnjuta såsom grundlag. Icke heller
denna invändning är hållbar. Förslaget avgränsar den straffbara agitationen
bland annat därigenom, att det bestämmer dess föremål till samlat
krigsfolk eller värnpliktiga, som icke äro krigsmän, i angivet fall. Motsvarande
bestämning kan icke göras beträffande agitation i tryckt skrift.
Det är vid tryckt skrift endast utspridare, vilken praktiskt taget kan visas
hänvända sig till visst bestämt publikum. Men utspridare är enligt tryckfrihetsförordningen
principiellt oansvarig, ansvaret drabbar exklusivt författare
eller ansvarig utgivare, beträffande vilka en straffbestämmelse, som
förutsätter hänvändelse till visst publikum, svårligen kan uppställas. Så
länge tryckfrihetsförordningens principer om ansvarigheten för tryckt skrifts
innehåll icke helt omlägges, är det alltså så långt ifrån att den föreslagna
ändringen i strafflagen förutsätter ändring i tryckfrihetsförordningen, att
en sådan ändring icke är tekniskt möjlig.

Det förtjänar även att tilläggas, att den ovan åberopade, i Eorge
provisoriskt utfärdade författningen mot försvarsfientlig agitation numera
blivit efter ingående överväganden (varom se 1915 O. A. prp. nr. 19) avlöst
av en definitiv strafflagsäuäring. Genom lag den 13 augusti 1915
har till strafflagens 134 § fogats ett nytt stycke så lydande: »Den, som
offentligen söker upphetsa någon, som tillhör krigsmakten, till ovilja mot
tjänsten eller till hat mot militära förmän eller överordnade straffas som
i 2 mom. sägs (med böter eller hekte eller fängsel i högst ett år).

Den försvarsfientliga agitationen verkar, såsom framgår av det ovan
sagda, icke blott såsom offentlig, utan även såsom enskild agitation. Att
bekämpa den fara, som sistnämnda agitation medför, erbjuder uppenbarligen
vida större svårigheter än då fråga är om den offentliga agitationen.
I några fall kan dock även enskild agitation antaga sådana former, att

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

enligt de grundsatser, som i övrigt behärska strafflagstiftningen, ett straff
kan och bör tillgripas. Så är förhållandet, då en agitator förleder eller
hjälper en militärperson till visst brott enligt strafflagen för krigsmakten.
Lyder den agiterande själv under nämnda lag, straffas han såsom delaktig
i brottet. Men är agitatorn eu civil person, saknas motsvarande straffskvdd.
Allenast för det fall, att den civile agitatorn förleder eller hjälper
till rymning, förefinnes en speciell straffbestämmelse i 8 kap. 26 § strafflagen,
vartill kommer, att om gärningen är straffbar jämväl enligt allmän
lag, delaktighetsstraff enligt sistnämnda lag tillämpas. Är däremot brottet
rent militärt, d. v. s. utan motsvarighet i allmänna strafflagen, går den
civile agitatorn fri från straff, och innefattar brottet en gärning, som straffas
strängare enligt strafflagen för krigsmakten än enligt allmän lag, erhåller
den civile allenast den allmänna lagens lägre straff. Förstnämnda konsekvens
medför t. ex. att en civil agitator, som förleder en värnpliktig till
lydnadsbrott mot förman eller överordnad, icke kan straffas, under det att
den förledde drabbas av strängt straff.

Den nu framhållna bristen i gällande lagstiftning synes kunna avhjälpas
genom att till 8 kap. 26 § strafflagen foga en bestämmelse om
straff för den, som förleder eller hjälper krigsman till brott i allmänhet,
för vilket straff finnes utsatt i strafflagen för krigsmakten, och som är av
viss svårare beskaffenhet. Såsom gräns i sistnämnda avseende kan förslagsvis
tänkas, att å brottet kan följa straffarbete.

Även till en sådan bestämmelse föreligger motsvarighet i den norska
lagstiftningen. Enligt 2 mom. av förstnämnda 134 § i 1902 års norska
strafflag straffas ’den, som medverkar till att någon, som står i norsk
krigstjänst, rymmer eller underlåter att inställa sig till krigstjänsten, eller
därtill att det förövas en efter militär lag straffbar handling, som kan
medföra 2 års fängsel eller strängare straff’.

Den lagändring, som påyrkas i förevarande motion, avser att stävja
den agitatoriska verksamhet i försvarsfientligt syfte, som bedrives bland
härens och marinens manskap.

Redan tidigare har nämnda propaganda gjorts till föremål för lagstiftningsåtgärder.
Den 16 juni 1906 utfärdades sålunda i enlighet med
Kungl. Maj:ts av riksdagen antagna propositioner dels en lag om vissa
ändringar i 10 kap. 14 § strafflagen, enligt vilken icke endast uppmaning
till brott utan även försök att annorledes, såsom genom prisande av brottslig
handling söka förleda till brott belädes med ansvar samt de i samma §

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

stadgade straff blevo i väsentlig mån skärpta, dels en lag om förbud för
krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster, vilken lag giver vederbörande
befälhavare rätt att, då sammankomst är utsatt att äga rum å ort,
där krigsmanskap är samlat till tjänstgöring, förbjuda manskapet att deltaga
i sammankomsten, om det på giltiga grunder kan antagas, att vid
sammankomsten skola förekomma yttranden, åsyftande att utplåna känslan
av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest
undergräva krigslydnaden. I anslutning härtill infördes vidare under år
1909 vissa nya bestämmelser i tryckfrihetsförordningen, varigenom 10 kap.
14 § strafflagen i dess nya lydelse gjordes tillämplig även å tryckta skrifter
och vidare större möjlighet än förut bereddes att indraga dylika skrifter,
då de spridas vid trupp eller ombord å flottans fartyg.

I proposition, nr 144, till 1915 års riksdag föreläde Kungl. Maj:t
riksdagen ett lagförslag, enligt vilket den, som blivit fälld till ansvar efter
10 kap. 14 § strafflagen under omständigheter, som gåve vid handen, att
brottet begåtts under agitatorisk verksamhet i syfte att hos krigsmän eller
till tjänstgöring vid krigsmakten inkallade värnpliktiga utplåna känslan
av plikter mot fosterlandet eller uppväcka hat mot befälet eller eljest
undergräva krigslydnaden, kunde under vissa förhållanden av Kungl. Maj:ts
befallningshavande förbjudas uppehålla sig å ort, där avdelning av krigsmakten
vore på stadigvarande sätt förlagd. I samband med denna proposition
förelåg vid fjolårets riksdag till behandling en inom andra kammaren
väckt motion (II: 128), däri, på sätt i nu förevarande motion erinras, föreslagits
ett tillägg till 10 kap. 14 § strafflagen av enahanda lydelse som
det i förevarande motion påyrkade. Såväl propositionen som motionen biföllos
av första men avslogos av andra kammaren, vadan frågan för riksdagen
förfallit.

De i förevarande motion föreslagna tilläggen till 10 kap. 14 § och
8 kap. 26 § strafflagen avse att träffa dels sådan försvarsfientlig agitation,
som äger rum inför samlat krigsfolk, eller då värnpliktiga, som icke äro
krigsmän, äro samlade på grund av föreskrift i värnpliktslagen, och som
åsyftar att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka hat mot
det militära befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, dels ock sådan
agitation, som tager sig uttryck därutinnan, att person, som ej är krigsman,
förleder krigsman till eller biträder honom vid gärning, som enligt strafflagen
för krigsmakten är brottslig. Den förstnämnda arten av agitation
är enligt den år 1914 antagna nya strafflagen för krigsmakten underkastad

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

ansvar, så snart den förövats av person, som lyder under strafflagen för
krigsmakten, men någon motsvarande straffbestämmelse finnes icke för det
fall, att liknande agitation drives av person, som icke lyder under nämnda
lag. Det i motionen påyrkade tillägg till 10 kap. 14 § strafflagen skulle
således utfylla en förefintlig lucka i gällande lagstiftning och innebär en
följdriktig tillämpning av grundsatser, på vilka gällande speciallagstiftning
i ämnet bygger.

Vad åter angår den mera enskilda agitation, som skulle träffas av det
föreslagna tillägget till 8 kap. 26 § strafflagen, eller krigsmans förledande till
eller bistående vid gärning, som i strafflagen för krigsmakten är belagd
med straff, kan dylik agitation, där den bedrives av person, vilken ej lyder
under strafflagen för krigsmakten, icke för agitatorn föranleda delaktighetsstraff.
Därest ifrågavarande brott saknar motsvarighet i allmänna strafflagen
eller däri är belagt med ringare ansvar än i strafflagen för krigsmakten,
kommer, på sätt i motionen framhålles, den civile agitatorn —
bortsett från det i allmänna strafflagen gjorda undantag för krigsmans förledande
eller förhjälpande till rymning — att alldeles undgå ansvarspåföljd
eller att bliva alltför lindrigt bestraffad i jämförelse med den till brott förledde
krigsmannen. Genom den föreslagna ändringen i 8 kap. 26 § strafflagen
skulle i fråga om brott av svårare art nu anmärkta missförhållanden
bliva undanröjda.

Den omsorg staten är pliktig att ägna de värnpliktiga kräver otvivelaktigt,
att nödigt skydd beredes dem mot eu försvarsfientlig agitation, som
på ena eller andra sättet kan förleda dem till gärningar, vilka de sedermera
kunna nödgas att enligt strafflagen för krigsmakten hårt umgälla.
Ur denna synpunkt måste det vara angeläget, att lämpliga straffpåföljder
varda fastställda även för de i gällande lagstiftning ej uppmärksammade
fall av antimilitaristisk agitation, varå motionärerna tagit sikte.

Med anledning av vad sålunda anförts och under hänvisning till de
av motionärerna i övrigt andragna skäl får utskottet, som vid granskning
av motionärernas förslag icke funnit skäl till anmärkning mot vare sig
dess innehåll eller form, hemställa,

att riksdagen, i anledning av herr Lindmans m. fl.
motion, måtte för sin del antaga följande:

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Lag

angående ändrad lydelse av 8 kap. 26 § ock 10 kap. 14 §
strafflagen.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 26 § ock 10 kap.
14 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

Har någon i uppsåt att undandraga sig värnplikt
genom stympning eller annorledes gjort sig oduglig till
uppfyllande, under längre eller kortare tid, av den krigstjänstskyldighet,
som eljest skolat av honom fullgöras,
stratfes med fängelse eller straffarbete i högst sex
månader.

Den, som förleder eller hjälper krigsman till rymning
eller till annat brott, för vilket straff finnes utsatt
i strafflagen för krigsmakten och varå kan följa straffarbete
eller svårare straff, dömes, om det sker i krigstid,
till fängelse i högst sex månader eller straffarbete
i högst två år och, om det sker i fredstid, till böter
eller fängelse i högst sex månader, där icke gärningen
är i denna lag belagd med svårare straff.

Yar som, muntligen inför menighet eller folksamling,
eller i skrift, den han utspritt eller utsprida
låtit, uppmanar till våld å person eller egendom eller
till annat brott, varde, där ej uppmaningen särskilt
med straff belagd är, dömd till böter eller fängelse.
Avsåg uppmaningen brott, varå strängare straff än
fängelse kan följa, eller voro eljest omständigheterna
synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst
fyra år dömas. Är den skyldige i följd av uppmaningen
förfallen till straff för delaktighet i brott, som därå
följt, gälle vad i 4 kap. 1 § stadgas.

8 kap.
26 §.

10 kap.

14 8.

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Där någon annorledes, såsom genom prisande av
brottslig handling, muntligen inför menighet eller
folksamling, eller i skrift, den han utspritt eller utsprida
låtit, söker förleda till brott; vare lag som i
1 mom. sägs.

Har någon eljest på sätt i 1 eller 2 mom. förmäles
sökt förleda till ohörsamhet mot lag eller laga
myndighet, straffes med böter eller fängelse.

Där någon i annat fall, än nu är sagt, inför samlat
krigsfolk eller då värnpliktiga, som icke äro krigsmän,
på grund av värnpliktslagen äro samlade, muntligen
eller i skrift, den han utspritt eller utsprida låtit, söker
upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka
hat mot det militära befälet eller eljest undergräva
krigslydnaden, vare lag som i 3 mom. sägs.

Vad i denna paragraf är stadgat galle även om
den, som annans skrift, vars innehåll är efter samma
paragraf straffbart, utspritt eller utsprida låtit för att
därmed främja den med skriften åsyftade verkan.

Stockholm den 18 maj 1916.

På lagutskottets vägnar:

ALBEET PETERSSON.

Reservation

av herrar Alexanderson, Söderberqli, Stärner, Lindhagen, Persson i
Norrköping, Karlsson i Fjöl, Igel och Lindqvist i Kosta, vilka förklarat sig
anse, att utskottet bort hemställa, att herr Lindmans m. fl. ifrågavarande
motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Dessutom har herr Lindhagen velat för sin del tillägga följande:

»Trålar råda över oss; ingen finnes
som rycker oss ur deras hand.t

Gamla Testamentet.

Den förevarande motionen betonar, att 1914 års härordning oavvisligen
måste stödjas och betryggas även på annat sätt än genom direkta försvarsåtgärder,
och världshändelsernas allvar utgjorde en särskild maning därtill.
Motionärerna hava därför känt sig uppfordrade att lämna ett bidrag till
denna strävan genom de nu påyrkade strafflagsbestämmelserna, avsedda att
ytterligare drabba den s. k. antimilitaristiska propagandan.

För den, som icke minst i följd av världshändelsernas allvar finner
folkens resning mot militarismens förtryck vara nutidens aktuellaste kulturrörelse,
ställer sig saken helt annorlunda. Eedan ovannämnda utgångspunkt
för det framlagda förslaget måste vi underkänna. Antimilitarismen
är för närvarande mänsklighetens enda hopp. Den bör, synes det mig, i
stället för att med alla medel förhånas och bekämpas, tvärtom stödjas i
sin viktiga uppgift att rädda oss alla från andlig förkrympning och ekonomisk
undergång.

Yäl förstår jag, att även motionärernas förslag är framgånget ur en
övertygelse. De maktägande i alla länder hava i följd av sitt samhällssystem
själva råkat i en oavlåtlig fiendefruktan. De finna ingen utväg
därur annorledes än genom att ytterligare befästa sig i sina ställningar
samt oavlåtligt öva nytt våld utåt och inåt. Alla människor söka också
omhägna sin politiska livsgärning med någon idealitet. Man kan därför förstå,
att dessa förtvivlade strävanden vilja tillika vara ett uttryck för den enda
verkliga fosterlandskärleken. Men ett bemödande att bekämpa detta våld
och bygga .en fredens boning för rätten är också ett utslag av kärlek både
till fäderneslandet och till människorna. Om nu i sammandrabbningen
mellan dessa båda övertygelser någondera nödvändigtvis bör sättas i fängelse,
så vore det väl snarare den förstnämnda. Fredsviljans folk vill emellertid
icke detta. De fordra endast respekt för sin övertygelse. Ett land,
där denna respekt saknas, är enligt deras uppfattning ett mycket dåligt
land och alldeles icke något fädernesland. Detta är min andra principiella
invändning mot den ifrågasatta nya lagstiftningen.

Fn sak, som är förkastlig i princip, brukar icke heller hava några

Lagutskottets utlåtande Nr 36. 17

goda verkningar. Detta oavlåtliga befästande av militärväsendet kan icke
åstadkommas annat än på oavlåtlig bekostnad av medborgarnes friheter
och rättigheter. Varje nytt steg i denna riktning är dessutom följt av
förhoppningar om en fortsättning. Motionärernas motivering giver en
åskådlig framställning av detta förhållande. Vilja till en viss begränsning
för denna gång saknas icke. Men de kunna icke neka sig att antydningsvis
framhålla nya perspektiv för framtiden. »Även den mera allmänt hållna
agitationen för avskaffande av allt försvar», yttras sålunda bland annat,
»måste tagas med i räkningen i detta sammanhang, nämligen om den,
som alltför ofta är fallet, söker att metodiskt utplåna känslan av de förpliktelser,
som vårt nationella oberoende under allt hitintills rådande internationella
förhållanden med nödvändighet ålägger oss. I alla fall är faran
mera omedelbar, då agitationen söker sitt föremål direkt bland militären,
än om den bedrives ute bland allmänheten, ehuruväl den även i sistnämnda
fall ingalunda är ofarlig för disciplinen inom en krigsmakt, som bygger
på den allmänna värnpliktens grund.» Man kan vara ganska förvissad
att rättstillämpningen skall finna utvägar att även inom det föreliggande
förslagets rum kunna förverkliga åtskilliga av de mångahanda önskningar,
som dölja sig under dylika uttalanden.

En lagstiftning så kulturfientlig till sin art och så farlig i sin tilllämpning
bör åtminstone ej få överlämnas annat än till en rättskipning, som
är höjd över allt tvivel på dess oväld samt genomträngd av social insikt och
medkänsla. Det gäller således att undersöka, huruvida den svenska rättskipningen
är vuxen en sådan uppgift. Låtom oss därvid betrakta förhållandena
sådana de äro utan att förlora oss i fiktioner eller omskrivningar.

Uti det politiska livet, där avgörandena äga rum, sammanfalla tyvärr
de olika åskådningarna även i detta ämne huvudsakligen med partilinjerna.
Militärväsendets upprätthållande stödes särskilt av högerpartiet. Avrustningskravet
omfattas åter av vänsterpartierna, dock med många nyanser
från högerns ståndpunkt fram till den oförbehållsamma antimilitarismen.

Det är vidare så att ett proportionellt valsätt visserligen genomförts
för att bereda de olika partiriktningarna en rättvis representation åtminstone
inom riksdagens andra kammare. Men oaktat detta och trots sin
numeriska underlägsenhet i nationen har högerpartiet fortfarande en ofantlig
övervikt i statslivet på den grund, att den behärskar väsentligen de
högsta och ledande ämbetena inom statens alla förvaltningsområden. YänsterBiliang
till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 28 käft. (Nr 36.) 3

jg Lagutskottets utlåtande Nr 36.

''partiernas folk måste vara med att avlöna och lyda byråkratien. Men de
få icke något stöd i sina samhällsuppfattningar inom densamma, utan möta
där i lyckligaste fall indifferenta, i vanliga fall motståndare eller fiender,
vilka i ett enda partis intresse utöva en statsmakt, som är minst lika stor
och ännu mera vittfamnande än riksdagens. Yad byråkratien icke vill,
blir sällan någon sann verklighet, riksdagen må besluta vad som helst.

Visserligen kan det sägas, att under nuvarande samhällsförhållanden
blotta innehavandet av ett högre ämbete ofta har en viss verkan att framkalla
ett antisocialt sinnelag. Detta kan dock motverkas under ett bättre
system som ställer andra fordringar på tjänsten och gärna ser, att personer
med socialt intresse och benägenhet för medkänsla vinna befordran till
viktiga ämbetsposter. En sådan uppfattning är dock ännu ganska främmande
för landets befordringsväsende. Ett känslolöst reaktionärt tänkesätt
betraktas nästan aldrig som någon olämplig egenskap, utan snarare
såsom en betryggande merit för en högre befordran. Formell skarpsinnighet
på bekostnad av innehållet är också uppskattad. Ett tänkesätt åter, som
gärna vill behjärta de mänskliga behoven och efter förmåga främja verklig
demokrati, vinner mycket liten uppmuntran i ämbetsmannavärlden.

Dessa grundsatser hava känneteckuat befordragsväsendet under alla
högerregeringar. De sparsamma tillfällen, då på senare tider en vänsterregering
varit vid makten, har den föga och ganska illa begagnat tillfallet
att såsom någon motvikt mot högerpartiets envälde över funktionärismen
insätta på de ledande posterna personer med utpräglat socialt rättsmédvetande.
Man har fallit undån för kungamaktens önskningar om upprätthållandet av
gamla befordringstraditioner och även i denna punkt visat en oförklarlig
och ödesdiger benägenhet att söka vinna högerns sympati genom att alldeles
för mycket skatta åt dess önskningar och uppfattningar.

Ett system, som alldeles underlåter att ägna någon omtanke åt funktionarismens
sociala utbildning samt till på köpet i befordringsväsendet. följer
ensidigt ovannämnda principer, saknar enligt min uppfattning kompetens
att anförtros tillämpningen av strafflagar med ett politiskt innehåll. Man finner
också en nedslående bekräftelse härpå i vår rättskipnings annaler. Byråkratien
har oftast varit demokratiens vedersakare i detta land som i alla andra
länder. Alla slags kränkningar av de medborgerliga rättigheterna genom
ämbetsmännens förakt för desamma eller bristande insikt om deras värde,
bedömas av domstolarna vanligen ytterst milt. Merendels lämnas övergreppen
straffria eller försonas med ett ringa bötesbelopp, som för högre
ämbetsmän sällan överstiger 25 kronor, men för lägre kanske ibland kan ställa

Lagutskottets utlåtande Nr 36. 59

sig något högre. Solidaritet råder i åskådningssätten och därför ser man
instinktivt särdeles milt på dylika byråkratiska förvillelser. Därest åter
demokratien i sin kamp för livet mot byråkatien kan befinnas på något
uttänkbart sätt hava tangerat lagarna och särskilt dem, som befästa byråkratiens
makt, då finnes ofta inga rimliga gränser för strafflystnaden.

Ett synnerligt missförhållande är därföre, att ehuru lagen förutsätter att
åven en domare kan vara jävig att döma och därför stadgar vissa domarejäv,
anses det dock ej såsom jäv att i politiska processer åklagare och
domare äro utpräglade politiska motståndare till den tilltalade. Deltagandet
i det politiska livet för visserligen partimänniskorna närmare varandra och
vidgar något deras förståelse av varandra. Men dessa politiska ensittare,
som icke få någon annan social insikt och vägledning i motståndarnes
tankar och meningar än genom de förvildade hetsartiklarna i deras dagliga
högertidning, detta slags människor äro ur stånd att med tillräcklig
urskiljning döma i en politisk angelägenhet. Handlingar, som äro uttryck
för den ljusaste tro och uppoffrande nitälskan för det allmänna bästa, bedömas
såsom utslag av ett ohederligt och landsskadligt sinnelag. Det är
ett kännemärke för den politiska processen, att den emot domarreglernas
bud söker i tvivelaktiga fall hellre fälla än fria, och att den i domareeden
uttaiade befallning att döma efter icke blott Sveriges utan även Guds
lag fullständigt åsidosättes. Den politiska processen är särskilt ett högerpartiets
anfallsvapen, och motionärerna, utgörande en samlad representation
för andra kammarens höger, vilja nu som sagt smida ett nytt bidrag till
dess arsenal av möjligheter.

Allt detta sker som sagt på alla händer icke i något medvetet ont
uppsåt. Varje makthavare tror alltid, att när han dricker såsom han är
van så är det rätt. Det är samhällsskicket på vilket skulden närmast
vilar.

Tillsiåudet var en gång i Norge detsamma som hos oss för närvarande.
Byråkratien, stödd av konungamakten, förde ett strängt politiskt regemente,
när dess intresse ansågs kräva det. Vänstermän kunde mycket sällan
om ens någonsin påräkna någon högre befordran. I statsrådet sökte man
koncentrera byråkratiens makt och av detta skapa en konservativ förstakammarbildning
såsom en motvikt mot stortinget. Slutligen uppstod vid början
av 1870 talet intill 1884 en väldig sammandrabbning mellan demokratien
och byråkratien, symboliserad främst i striden om den så kallade statsrådssaken.
Ledare voro stortinget för demokratien samt statsrådet och konunga -

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

makten för byråkratien. Under denna rörelse utfärdade stortingets ledare
Sverdrup den bekanta parollen »vänstermän till alla folkets ombud».
Detta syftade även till alla ämbeten, över vilka stortinget både någon
makt, och utgjorde ett svar på högerbyråkratiens försök till allenavälde
över landets administrativa styrelse. Denna kraftmätning slutade med
stortingets seger i och med de så kallade riksrättsdomarne, som avkunnades
i början av år 1884 och inför vilka till sist även konungamakten
nödgades böja sig.

Därmed var byråkratiens välde brutet i Norge. En mängd reformer
kunde i oavlåtlig följd genomföras. Även vänstermän utnämndes, trots
fortsatt ovilja i början från konungamaktens sida, till amtmän (landshövdingar)
ävensom till högre domarebefattningar samt ledande administrativa
och till och med militära poster. Juryreformen har särskilt verkat uppfostrande
på domare- och åklagaremakten. Med andra ord, genom dessa
omvälvningar har den norska funktionarismen, även där den rättvisligen
består av högermän, uppfostrats till större socialt intresse och förmänskligats
i sitt tänkesätt.

Motionärerna hava åberopat att eu punkt i deras förslag redan tinnes
genomförd i den norska lagstiftningen. För min del beklagar jag, att de
senare tidernas militaristiska yra även börjat göra landvinningar i vårt
grannlaud. Men äventyret med en sådan lagstiftning är där, som sagt,
mycket mindre än hos oss. Ett sådant utnyttjande av en politisk strafflagstiftning,
som den svenska rättstillämpningen merendels låter komma
sig till last, är enligt vad från sakkunnigt norskt håll försäkrats mig
fullständigt uteslutet.

Det är nu, synes mig, ett livsvillkor för svenska nationen att även hos
oss omsider upptages en slutlig kamp mot byråkratiens envälde, okunnighet och
hjärtlöshet i så många vitala angelägenheter. Vilka svårigheter möta
dock icke hos oss, då den såsom allierad vid sin sida har icke blott
konungamakten utan även förstakammarväldet. Bemödandet måste således
nu inriktas på att frigöra oss särskilt från denna sistnämnda envåldsmakt
såsom den möjligaste uppgiften i första anloppet, även om frigörelsen
komme att upptaga generationers politiska strävanden. Önskligt vore
naturligtvis, om förenämnda trippelallians ville i godo växa in till ett med
nationen. Åtskilligt kan säkerligen på denna väg vinnas genom lämpor.
Men någon tillfredsställande lösning synes tyvärr ej vara att vänta utan
många och långa strider.

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Under tiden bör det vara uteslutet att till motståndets förfogande
från andra kammarens sida utelämnas sådana nya vapen mot demokratien,
som innefattas i den förevarande motionens hemställan. Nu synes visserligen
lagutskottet, representerat i detta fall av dess höger, skenfagert locka
med att den nya lagstiftningen till skillnad från vad motionärerna åsyftat
företrädesvis skall hava till syfte att skydda värnpliktige att komma i
konflikt med redan genomförda militaristlagar och falla offer för deras
brutala tillämpning genom den av högerpolitikens anda behärskade rättsskipningen
i politiska mål. Men »om skalkar locka dig så följ icke», heter
det i ett visdomsord. Detta är också mitt råd till andra kammaren i
detta fall.

Stockholm IDIG. Kung!. Hofboktr. Iduns Tryckeri-A.-B.