Lagutskottets utlåtande Nr 36 (Utlåtande 1915:LU36 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1915 kl. 8 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad, lagstiftning
rörande bevisning inför rätta.

Närvarande: herrar Lindhagen, af Ekenstam, Trana, Stärner, greve Lagerbjelke*,
Alexanderson, Lars Olsson, greve Spens, Dahl, Schotte*, Holmdahl*,
Svensson i Eskilstuna*, Lindley i Söderhamn, Zelahn, Rehn och Lorentzon*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 121, har herr Lindhagen anfört:

»Ett bland de bedrövligaste kapitlen i riksdagens lagstiftningsarbete
på senare tider är bevisningslagens oavbrutna olycksöde. Sedan nya lagberedningen
enligt uppdrag utarbetat förslag till lag angående bevisning
inför rätta jämte därmed sammanhängande författningar samt högsta domstolen
underkastat förslaget grundlagsenlig granskning, avläts proposition
i ämnet till 1893 års riksdag. Frågan föll då i följd av andra kammarens
avslag. År 1894 begärde emellertid riksdagen i anledning av väckta motioner
att förslag till lag angående bevisningen inför rätta måtte ånyo
framläggas. En ny proposition kom därefter till 1897 års riksdag, men
detta förslag rönte samma öde som det år 1893 framlagda förslaget.

Redan 1898 återkom riksdagen med en framställning om förbättrad
lagstiftning rörande vittnesbevisning, varefter Ivungl. Maj:t år 1902 återkom
med en proposition om bevisningslag, vilken i stället för att såsom
enligt de tidigare förslagen erhålla formen av en fristående lag införlivades
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 32 käft. {Nr 36). 1

2 Lagutskottets utlåtande Nr 36.

med rättegångsbalken genom att inrymmas i dess 17 kapitel. Nu enade
sig båda kamrarna om lagstiftningen såsom sådan. Alla voro överens om
dess behövlighet särskilt för de många nyttiga föreskrifter den innehöll

1 sina detaljer. Emellertid uppstod eu annan stötesten. Inom andra
kammaren gjorde sig deri synpunkten gällande, att den nya lagstiftningen
icke borde genomföras annat än i samband med sådan ändring i 23 kap.

2 § rättegångsbalken, att nämnden finge sig tillerkänd ökad befogenhet
vid fällande av dom. Det ifrågasattes nämligen att då nu endast en enhällig
nämnd kan överrösta häradshövdingen skulle nämnden fälla domen
när minst 3/4 av densamma voro från häradshövdingen skiljaktliga och om
en mening ense. Kamrarna stannade i olika meningar om denna sak och
därpå strandade saken igen. Vid 1903 års riksdag återkom förslaget motionsvis
men fick samma utgång i följd av att med lagen sammankopplades
den förenämnda minimala utvidgningen av häradsnämndens befogenhet.
Andra kammaren ansåg detta vara vida viktigare än själva lagen och första
kammaren ansåg faran av ett sådant stadgande så stor, att den ej uppvägdes
av gagnet av den så länge saknade lagstiftningen.

Ett ytterligare försök gjordes år 1905 att söka tillvarataga de viktigaste
bestämmelserna i förslaget, som avsågo att giva erforderliga föreskrifter
i ämnen, där man nu till stor olägenhet saknar all lagstiftning.
För detta ändamål föreslogs en lag innefattande vissa bestämmelser om
bevisning inför rätta, upptagande stadgandena om bestämmande av skadestånds
belopp då skadans omfång ej är fullständigt utrett, om sakkunnige,
om bevisning genom handlingar och om besiktning eller syn ävensom
föreskrifterna om huru ed skall avläggas av person, som ej förstår svenska
språket, av stum person och vissa bekännare av icke kristen troslära.
Detta förslag avstyrktes av lagutskottet, varemot reservanter från båda
kamrarna förordade till antagande dels en lag angående bestämmande av
skadestånd i visst fall, dels en lag angående bevisning genom sakkunnige
och dels en lag angående skyldighet att inför rätta förete skriftlig handling
jämte ett par följdförfattningar. Denna reservation antogs av första
kammaren, men saken föll fortfarande i andra kammaren.

Vid 1907 års riksdag blev det av 1903 års lagutskott tillstyrkta
förslaget motionsvis ånyo framlagt, men saken föll även nu på grund av
kamrarnas olika uppfattning om behövligheten tillika av en utvidgad befogenhet
för häradsnämnden. Vid detta tillfälle var det dock nära därhän
att saken gått igenom, i det att omröstningen i tvistefrågan inom första
kammaren gav 64 röster för avslag mot 56, vilka för den goda sakens
skull ej hade något emot att gå andra kammaren till mötes.

För utnyttjande av denna ljusning, väcktes 1908 av tolv jurister i

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

andra kammaren — alla i detta ämne väckta motioner ha framkommit i
denna kammare — en motion, däri hemställdes, att riksdagen ville för
sin del antaga de i ämnet av lagutskottet vid 1907 års riksdag tillstyrkta
lagförslag, nämligen:

l:o) lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 1 § ärvdabalken;

3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker
och handelsräkningar;

5:o) lag om ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen; samt

6:o) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899
om handräckning åt utländsk domstol.

Uti det förstnämnda lagförslaget ingick också den omtvistade ändringen
uti 23 kap. 2 § rättegångsbalken rörande häradsnämndens befogenhet.
Härom yttrade motionärerna följande: »För vår del anse vi, att en
dylik utvidgning av nämndens befogenhet ej har något med bevisningslagen
att skaffa och är för densamma betydelselös. Det saknas därför fog
enligt vår mening för att sammankoppla dessa frågor. Men å andra sidan
synes det oss uppenbart, att den ifrågasatta utvidgningen av nämndens
befogenhet bör ur praktisk synpunkt ej kunna ingiva några som helst
farhågor. Betydelsefullt är däremot att få gällande kraft åt huvudförslagets
detaljbestämmelser. Avsaknaden därav gör, att en mängd parter
årligen gå miste om sin rätt eller få övervinna stora svårigheter för att
skaffa sig rättvisa».

Även denna gång föll saken på frågan om häradsnämndens befogenhet
och sedan har den ej blivit återupptagen, då företaget synts
hopplöst.

Emellertid kvarstår lika fullt det stora behovet av den ifrågavarande
lagstiftningen och avsaknandet därav gör, såsom 1908 års motionärer uttryckte
sig, att en mängd parter årligen gå miste om sin rätt eller få
övervinna stora svårigheter för att skaffa sig rättvisa. Man kan också
möjligen hoppas, att gammalt rätthaveri och ogrundade farhågor kunnat
blekna bort och lämnat utrymme för ett mera fruktbart beaktande av
själva huvudsaken. I likhet med den i 1908 års motion uttalade uppfattningen
tror jag fortfarande det praktiskt taget vara tämligen betydelselöst,
om spörsmålet rörande nämndens befogenhet löses på sätt första eller
andra kammaren tidigare hävdat. Men det måste i alla fall framhållas,
att sammankopplingen mellan bevisningslagen och nämndens ifrågasatta
vidgade befogenhet icke är av några verkliga sakförhållanden pa kallad.
Det rationellaste är därför, enligt min mening, att nu släppa denna

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Historik.

sak, helst frågan om eu ny domstolsorganisation ryckt oss närmare
samt den så kallade fria bevisprövningen nu ännu mera blivit en verklighet
genom domstolarnas praxis. Det fruktade stadgandet i det föreslagna
kapitlet i bevisningen inför rätta innefattas i dess 1 § som lyder: då dom
skall fällas, överväge rätten alla skäl och omständigheter, som till stöd
för parternas uppgifter förekommit; och pröve på grund därav vad i målet
bör hållas för sant. Detta gäller faktiskt redan oavsett den gamla
kvarstående bestämmelsen: »Två vittnen äro fullt bevis, däri de samstämma;
ett vittne om själva målet galle ej mer än för hälft bevis.» Allt
övrigt i det vidlyftiga lagförslaget innefattar endast nyttiga praktiska föreskrifter,
som rättskipningen behöver för att kunna fylla sin uppgift. För
övrigt har för att tillmötesgå betänkligheterna i lagförslaget i alla fall
under 17 kap. § 29 bibehållits ett så lydande stadgande: »Två vittnen vare
om det, vari de sammanstämma, fullt bevis, där ej omständigheter förekomma,
som förringa tillförlitligheten av deras berättelse». Berörda begränsning
i två sammanstämmande vittnesmåls beviskraft kan väl ej anses
annat än rimlig och i praxis tillämpas detta redan nu.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att riksdagen ville för
sin del antaga ovannämnda rörande bevisning inför rätta och därmed sammanhängande
ämnen uppgjorda och senast år 1908 för riksdagen framlagda
författningsförslag, helst dock med uteslutande av den i 23 kap. 2 § rättegångsbalken
ifrågasatta ändringen, eller, om detta ej kan bifallas, hos
Kungl. Maj:t begära framläggande av förslag i ämnet.»

Såsom motionären erinrat har förevarande betydelsefulla spörsmål
vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. En närmare
redogörelse för frågans tidigare behandling återfinnes i lagutskottets
utlåtande nr 54 vid 1908 års riksdag, varifrån må anföras följande:

»Sedan nya lagberedningen enligt erhållet uppdrag utarbetat förslag
till lag angående bevisning inför rätta jämte därmed sammanhängande
författningar, avlät Kungl. Maj:t till 1893 års riksdag proposition i ämnet.
Lagutskottet, dit propositionen hänvisades, tillstyrkte antagandet av densamma
med vissa ändringar, och blev denna hemställan bifallen av första
kammaren, varemot andra kammaren avslog såväl utskottets hemställan
som samtliga i propositionen innefattade lagförslag.

Efter det frågan alltså för den gången förfallit, väcktes redan vid
nästföljande års riksdag flera motioner, åsyftande införande i lagstiftningen
av vissa delar utav det i förberörda proposition innehållna lagförslag
angående bevisning inför rätta, varjämte i sammanhang därmed framlades
förslag om, bland annat, ändrade bestämmelser rörande nämndens

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

befogenhet. I anledning av dessa framställningar avlät riksdagen på lagutskottets
tillstyrkan skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran, att förslag till
lag angående bevisning inför rätta måtte ånyo framläggas för riksdagen.

På grund härav uppgjordes inom justitiedepartementet nytt förslag
till lag i ämnet, i vissa avseenden skiljaktigt från det av 1893 års lagutskott
tillstyrkta; och blevo genom proposition till 1897 års riksdag
detta förslag ävensom därmed sammanhängande lagförslag förelagda riksdagen.
Aven denna gång förordade lagutskottet i huvudsak bifall till
propositionen, och godkändes utskottets hemställan av första kammaren,
men blevo de i ämnet framställda förslag utav andra kammaren förkastade.

Därefter anhöll riksdagen i skrivelse den 23 april 1898, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till skärpta
ansvarsbestämmelsar för vittnens utevaro från domstol. Riksdagen framhöll
därvid tillika, att i samband med dylik skärpning borde, till förebyggande
av alltför stora olägenheter av vittnespliktens fullgörande, vidtagas
åtskilliga andra förändringar i gällande bestämmelser angående vittnesbevisnings
förebringande.

Vid anmälan i statsrådet av denna riksdagens skrivelse anförde vederböi’ande
departementschef, att, då vad sålunda blivit av riksdagen
ifrågasatt stode i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande stadganden
i ovannämnda, år 1897 framlagda proposition, den omständigheten,
att alltså vissa av de frågor, som i propositionen berördes, åter bragts å
bane, syntes giva anledning att överväga, huruvida icke ämnet i sin helhet
kunde tagas under förnyad handläggning.

Efter det förslaget senast förevar till behandling, hade emellertid,
enligt vad departementschefen vidare yttrade, vissa andra viktiga delar
av processlagstiftningen — nämligen frågorna om stämning, om invändningar
i rättegång och om fullföljd av talan i högre rätt — blivit föremål
för revision; och hade därvid i avseende å de nya bestämmelsernas yttre
form och uppställning funnits lämpligt att låta desamma ingå i rättegångsbalken
i stället för de äldre stadgande^ som av dem ersatts. Med hänsyn
härtill synes det önskvärt, att jämväl den nya lagstiftningen angående
bevisning — i stället för att, såsom enligt de tidigare förslagen, erhålla
formen av en från rättegångsbalken fristående lag — införlivades med
sagda balk, där den i sådant fall borde inrymmas i 17 kapitlet.

Nämnda kapitel innehölle emellertid för närvarande, utom lagstadganden
om bevisning, jämväl vissa föreskrifter angående ett helt annat
ämne, nämligen om förnyat upptagande av de brottmål, som av domstol
avgjorts. Vid omarbetande av kapitlet syntes man alltså ej kunna undgå

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

att till granskning upptaga även dessa bestämmelser; och enär desamma
till sitt innehåll stode i närmaste samband med de i rättegångsbalkens
31 kap. givna stadgande!! om återställande av försutten tid och återbrytande
av laga kraft ägande dom, samt dessa stadganden måste anses föråldrade
och delvis komna ur bruk, hade en revision jämväl av 31 kapitlet
ansetts i detta sammanhang böra företagas, därvid de av lagkommittén
och äldre lagberedningen ävensom av nya lagberedningen i dess s. k.
principbetänkande avgivna förslag funnits kunna tjäna till huvudsaklig
ledning.

Genom proposition till 1902 års riksdag framlades därefter för
riksdagen förslag till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken,
till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 1 § ärvdabalken, till lag om ändring
i 14 kap. jordabalken, till lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855
angående bandelsböcker och handelsräkningar, till lag om ändrad lydelse
av 49 § utsökningslagen samt till lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§
i lagen den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol.

I anledning av propositionen väcktes inom andra kammaren en
motion om utsträckande av befogenheten för häradsnämnd vid fällande
av dom.

Lagutskottet, som i dessa ärenden avgav gemensamt utlåtande, hemställde
därvid dels under punkten a), att riksdagen, med bifall i huvudsak
till propositionen, måtte antaga lagar av viss angiven lydelse och dels under
punkten b), att riksdagen måtte antaga lag angående sådan ändrad lydelse
av 23 kap. 2 § rättegångsbalken, som utvisas av det här nedan införda
förslaget till lag om ändring i vissa delar av nämnda balk i vad det avser
berörda lagrum.

Utskottets hemställan under punkten a) bifölls i huvudsak av kamrarna,
vilka emellertid dels stannade i olika beslut angående vissa delar
av de under denna punkt upptagna förslag, dels återförvisade vissa andra
delar till utskottet. Däremot blev utskottets hemställan under punkten b)
visserligen bifallen av andra kammaren, men avslogs av första kammaren.

Beträffande de förslag, som varit upptagna under punkten a), hemställde
utskottet sedermera i avgivet memorial, dels i anledning av återremisserna,
dels i ändamål av sammanjämkning, att riksdagen måtte antaga
lagar av viss ändrad affattning. Frågan om ändring i 23 kap. 2 §
rättegångsbalken däremot hade förfallit genom kamrarnas skiljaktiga beslut.

Vad utskottet sålunda föreslagit bifölls av första kammaren. Andra
kammaren åter avslog detsamma, en utgång, vilken, enligt vad den inom
kammaren förda diskussionen visar, berodde därpå, att kammaren ansåg
friare bevisprövning icke böra genomföras annat än i samband med sådan

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

ändring i 23 kap. 2 § rättegångsbalken, att nämnden finge sig tillerkänd
ökad befogenhet vid fällande av dom.

Redan vid 1903 års riksdag blevo ånyo i två särskilda motioner
framburna förslag i ämnet, det ena av dessa i samma form, vari det nästföregående
år efter verkställd sammanjämkning förelagts riksdagen, med
iakttagande dock att i förslaget till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken
intagits ovan omförmälda förslag till ändrad lydelse av 23
kap. 2 § nämnda balk. Denna motion blev av lagutskottet enhälligt tillstyrkt.
Andra kammaren biföll utskottets hemställan, dock under uttryckligt
tillkännagivande såsom villkor för godkännandet av övriga delar av
förslaget, att första kammaren biträdde andra kammarens beslut beträffande
den ifrågasatta ändringen i 23 kap. 2 § rättegångsbalken. Då så
ej skedde, hade följaktligen lagförslaget i sin helhet jämväl för den gången
förfallit.

Ett ytterligare försök att få utfyllda luckor i gällande lagstiftning
angående bevisning inför rätta och minska därav föranledda olägenheter
gjordes av en motionär vid 1905 års riksdag, vilken föreslog riksdagen
antaga vissa utbrutna delar av förut framlagda förslag i ämnet, innehållande
bestämmelser, som enligt motionärens mening icke förutsatte någon
utvidgad frihet med avseende å bevisprövningen och sålunda borde kunna
antagas, utan att andra kammaren behövde uppgiva den fordrade garanti
mot missbruk av en dylik frihet, som kammaren ansåge ligga i den föreslagna
utsträckningen av häradsnämnds domsrätt. Det sålunda väckta förslaget
fann lagutskottet sig icke kunna tillstyrka. Såsom en avgörande
omständighet för utskottets avstyrkande av detsamma framhölls därvid, att
de ur sitt inbördes sammanhang lösryckta bestämmelserna ingalunda erbjöde
samma fördelar, som de skulle hava såsom del av ett sammanhängande
helt. En vid utskottets utlåtande fogad reservation, däri åtskilliga
av de föreslagna lagbestämmelserna tillstyrktes i form av separatlagar,
vann emellertid första kammarens bifall, men föll jämväl detta reservationsvis
framkomna förslag i andra kammaren.

Vid 1907 års riksdag blev det av 1903 års lagutskott tillstyrkta
förslaget ånyo framlagt till riksdagens prövning genom en inom andra
kammaren väckt motion. Lagutskottet tillstyrkte fortfarande dess antagande
i oförändrat skick. Vid behandling inom kamrarna av utskottets
utlåtande i ämnet avslog första kammaren den föreslagna förändringen i
23 kap. 2 § rättegångsbalken, under det att andra kammaren gjorde till
villkor för sitt bifall till förslaget, att första kammaren antog nämnda § i
den av utskottet förordade lydelsen. I övrigt godkände båda kamrarna
samtliga de ifrågavarande lagförslagen med undantag av 30 kap. 4 § och

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

31 kap. 8 § rättegångsbalken, vilka med föranledande av en utav Kungl.
Maj:t avlåten proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av
30 kap. samma balk till utskottet återremitterades. Genom kamrarnas sålunda
fattade skiljaktiga beslut rörande utsträckning av häradsnämnds befogenhet
hade hela frågan ånyo förfallit.»

Vid påföljande års riksdag drogs lagförslaget om bevisning inför
rätta och därmed sammanhängande ämnen åter under riksdagens prövning
i den form, vari det av lagutskottet vid 1903 och 1907 års riksdagar blivit
till bifall förordat. I sitt yttrande över förslaget förklarade sig lagutskottet
i fråga om den fria bevisprövningen intaga samma principiella
ståndpunkt som tidigare års lagutskott. Utskottet fann även att ett bifall
till förslaget i flera avseenden skulle medföra en icke oväsentlig förbättring
av gällande processregler, enär detsamma innehölle åtskilliga bestämmelser
till fyllande av luckor i lagstiftningen, i vilket hänseende särskilt
framhölls dess föreskrifter om sakkunnige, om utgivandet av handlingar
samt om rätt för domstol att bestämma skadestånd efter skälig prövning,
när part ej kan styrka ett bestämt belopp. Det oaktat fann sig utskottet
icke kunna förorda förslaget till antagande. Såsom skäl härför anfördes
dels beträffande den ifrågasatta utvidgningen av häradsnämndens befogenhet,
att »så länge domstolarnas nuvarande organisation bibehölles oförändrad,
kan det enligt utskottets åsikt icke vara till gagn för den rättssökande
allmänheten att man giver nämnden en annan ställning än den för
närvarande har,» dels ock, i fråga om förslaget i allmänhet, att utskottet
funne det tveksamt, huruvida detsamma i den affattning, vari det framlagts,
stode i överensstämmelse med de lagar, som tillkommit under de
senaste åren. På grund av anförda skäl hemställde utskottet, att förslaget
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Emot utskottets hemställan reserverade sig sju av utskottets ledamöter,
vilka i huvudsak tillstyrkte bifall till förslaget.

Reservanternas hemställan blev av andra kammaren utan voteringgodkänd.
Då första kammaren emellertid biföll utskottets yrkande med
68 röster mot 49, hade frågan även för denna gång förfallit.

Utskottets Det lagförslag rörande bevisning inför rätta och därmed samman yttrande.

hängande ämnen, som motionären föreslår riksdagen till antagande, har
vid så många tillfällen varit föremål för riksdagens prövning, att ett närmare
ingående på dess detaljer synes utskottet obehövligt. Rörande förslagets
huvudfråga eller principen om den fria bevisprövningen, torde
densamma numera vara så gott som allmänt erkänd. Såsom förut blivit
av utskottet vid olika tillfällen omförmält, har denna grundsats, vilkens

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

riktighet redan erkänts av lagkommittén och äldre lagberedningen, blivit
förordad såväl i det av nya lagberedningen utarbetade s. k. principbetänkandet
som av förstärkta lagberedningen. Oaktat nu gällande bestämmelser
i 17 kap. rättegångsbalken har dessutom den fria bevisprövningens
grundsats i praxis gjort sig alltmer gällande vid domstolarna. Det torde
till och med kunna sägas, att förevarande lagförslag endast i ringa mån
skulle bereda domaren eu vidsträcktare myndighet i fråga om bevisprövningen,
än han för närvarande faktiskt utövar. Dess egentliga betydelse
ligger snarare däri, att det fullständigare reglerar de särskilda bevismedlen
och dessutom fyller förefintliga luckor i lagstiftningen.

Utskottet finner sålunda, att ifrågavarande lagförslag innehåller bestämmelser,
vilkas godkännande skulle innebära såväl ett önskvärt lagfästande
av den vid sidan av nuvarande bestämmelser i ämnet uppkomna
praxis som en synnerligen behövlig komplettering av gällande processregler.
Givetvis vore det av stor betydelse för rättsskipningen, att eu sådan
lagstiftning snart komme till stånd. Densamma torde för övrigt vara väl
ägnad att genomföras utan avvaktan på den stora rättegångsreform, som
förberedes men vars förverkligande, enligt vad processkommissionens ordförande
uttalat, icke torde vara att emotse förrän en ansenlig tidrymd förflutit.
Det nu ifrågavarande lagförslaget innehåller nämligen viktiga bestämmelser,
som kunna förmodas i väsentliga delar bliva upptagna i en
kommande processlag men på samma gång anknyta sig till gällande rätt,
i vilken de äro avsedda att inpassas.

Utskottet anser sig också böra erinra därom, att det lagförslag, som
motionären föreslår riksdagen till antagande, undergått noggrann granskning
från sakkunnigt håll samt upprepade gånger godtagits av båda kamrarna.
Det kunde vid sådant förhållande'' möjligen ifrågasättas, att, såsom motionären
även alternativt föreslagit, riksdagen redan nu skulle för sin del antaga
förslaget, sedan dess bestämmelser av lagutskottet översetts, eventuellt i
samråd med vederbörande inom justitiedepartementet. Utskottet har dock
icke ansett detta tillrådligt. I likhet med vad 1908 års lagutskott gjorde
gällande synes det till en början utskottet tveksamt, huruvida förslaget i sin
nuvarande avfattning i alla sina detaljer står i överensstämmelse med de
lagar, som tillkommit under de senare åren. Det omfattande lagstiftningsarbete,
som ägt rum sedan lagförslaget utarbetades och sist var föremål
för en mera ingående granskning, kan möjligen vid en närmare undersökning
giva anledning till att jämkningar behöva företagas såväl i en eller
annan av bestämmelserna i förslaget som även i andra lagar och författningar,
som efter nämnda tid utfärdats. En närmare undersökning härav
synes utskottet böra överlämnas åt Kungl. Maj:ts försorg, och vågar utBihang
till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 32 käft. Nr 36. 2

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

skottet härvid uttala den förhoppningen, att en dylik granskning måtte
kunna verkställas utan större tidsutdräkt.

Såsom framgår av den redogörelse, utskottet ovan lämnat rörande
behandlingen inom riksdagen av frågan om ändrade bestämmelser
angående bevisning inför rätta och därmed sammanhängande ämnen,
har emellertid denna fråga av andra kammaren förknippats med en
utvidgning av häradsnämndens befogenhet, vilken utvidgning vid upprepade
tillfällen av kammaren gjorts till villkor för antagandet av
lagförslag i ämnet. Utskottet delar den uppfattning, som av lagutskottet
år 1908 uttalats och varåt även motionären givit uttryck, att
så nära samband icke finnes mellan dessa frågor, att de med nödvändighet
böra samtidigt finna sin lösning. Lagfästandet av den fria bevisprövningens
princip kan nämligen enligt utskottets åsikt icke i och för sig anses
påkalla ändring i domares och nämnds inbördes ställning. Redan nu
gäller, som ovan nämnts, i praxis den grundsats, som i 1 § i förslaget till
lag om ändrad lydelse av 17 kap. rättegångsbalken fastslås, att rätten på
grund av alla skäl och omständigheter, som till stöd för parternas uppgifter
förekommit, skall pröva vad i målet bör hållas för sant. Förslaget
har för övrigt, såsom motionären erinrat, bibehållit den gamla legala bevisteoriens
av mången, åtminstone tillförne, värderade bestämmelse, att
»två vittnen vare om det, vari de sammanstämma, fullt bevis», men tilllagt,
vad med synnerligt fog även nu i praxis iakttages, att denna regel
ej gäller »där omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten av
deras (vittnenas) berättelse». Däremot är av goda skäl den oformliga och
på det stora hela taget betydelselösa bestämmelsen borttagen, att ett vittne
skall gälla som hälft bevis. Förslaget innehåller i övrigt bestämmelser,
som torde hava stor betydelse därigenom, att de fullständigare reglera
de särskilda bevismedlen och bilda en garanti mot att den fria bevisprövningen
leder till godtycke.

Med vad sålunda anförts vill utskottet icke hava uttalat någon
mening i frågan om en eventuell utsträckning av lekmannaelementets inflytande
inom häradsrätterna. Utskottet vill endast framhålla, att detta
spörsmål icke kräver sin lösning i samband med den fråga, som här närmast
är föremål för behandling Det står för utskottet fullt klart, att frågan
huruvida en utvidgning av nämndens befogenhet må under vissa
förutsättningar äga rum, enligt sakens natur bör lösas i samband med
den reform av domstolsorganisationen, som förberedes, och att avgörandet
redan nu av denna fråga skulle innebära ett enligt utskottets mening
olämpligt föregripande av processlagskommissionens arbete.

Vid den av utskottet förordade närmare granskningen skall måhända

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

ock visa sig att vissa andra önskemål i fråga om en reform av bevisningslagstiftningen
utöver dem, som tillgodose^ genom tidigare lagförslag,
skulle oredan nu kunna lämpligen tillgodoses.

A andra sidan kan det tilläventyrs befinnas lämpligt att, såsom år
1905 även ifrågasattes, begränsa lagstiftningen till några särskilt viktiga
spörsmål, detta oavsett den mening man kan hysa om angelägenheten att
sammanbinda denna lagstiftning med en utvidgning av nämndens befogenhet.
I sådant hänseende vill utskottet särskilt framhålla de bestämmelser,
som i förslaget till bevisningslag innehållas rörande parts skyldighet
att tillhandahålla handling, om bevisning genom sakkunnige samt om
bestämmande av skadeståndsbelopp vid saknad av fullständig utredning
rörande skadans omfång. Behovet av lagbestämmelsernas fullständigande
och modernisering i samtliga dessa punkter har för varje år med allt
större styrka gjort sig gällande. Genom en lagstiftning på basis av förslaget
i dessa delar skulle vår bevisrätt i mångt och mycket vinna i
klarhet, fullständighet och stadga samt därutöver i vissa punkter erhålla en
tidsenlig utveckling, som endast på lagstiftningsvägen står att ernå.

På grund av det anförda får utskottet hemställa:

att riksdagen i anledning av förevarande motion
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t att — i ändamål att för tiden intill dess
ny allmän rättegångsordning kan komma till stånd i
görligaste mån avhjälpa bristen på tidsenliga stadganden
rörande bevisning inför rätta — taga under övervägande,
huruvida och i vad omfattning arbetet på en reform
av bevisningslagstiftningen lämpligen bör återupptagas
samt för riksdag-en framlägga det förslag, vartill övervägandet
kan föranleda.

Stockholm den 14 maj 1915.

På lagutskottets vägnar:

CS o

CARL LINDHAGEN.