Lagutskottets Utlåtande Nr 36 (Utlåtande 1910:LU36 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

År 86.

Ankom till Riksdagens kansli den 31 mars 1910 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om reformering af
åklagarväsendet m. m.

Uti en inom Första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad,
motion, nr 36, har herr Eliel Löfgren hemställt,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, dels
att Kungl. Maj:t ville vidtaga de åtgärder, hvartill Kungl. Maj:t med
hänsyn till vederbörande myndigheters förfaringssätt att för vissa orter
förordna åklagare med obegränsad åtals- och häktningsmyndighet kan finna
anledning, samt eventuellt låta utarbeta och för Riksdag-en framlägga
förslag till lagstiftning i ämnet, dels ock taga under öfvervägande, huruvida
och i hvad mån, utan ändring af gällande bestämmelser angående
åklagaremyndigheternas organisation, större trygghet i öfrigt måtte kunna
beredas samhället och den enskilde i fråga om sagda myndigheters åtgärder
för lagföring af gröfre brott samt låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga de lagförslag, hvilka i dylikt hänseende kunna anses påkallade.

I sammanhang med berörda, af herr Löfgren väckta motion har lagutskottet
till behandling förehaft en inom Andra kammaren af herrar
Hjalmar Branting, Carl Lindhagen, Herm. Lindqvist, C. G. Lindley, A.
C. Lindblad, Ernst Blomberg, Ernst Söderberg, Knut A. Tengdald, J.
Hasselquist, B. Hj. Eissén, J. Th. Johansson, Sven Persson, K. A. Borg,
J. Aberg, J. A. Wällin, N. Edv. Lindberg, C. E. Svensson, E. C. Kropp,
Värner Rydén, Sven Linders, Nils Persson, O. H. Waldén, Aug. Nilsson,
A. J. Christiernson, G. A. Strömberg, F. W. Thorsson, Emil Kristensson,
Bill. till Rilcsd. Prot. 1910. 7 Sami. 34 Käft. (Nr 36.) 1

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

G. A. Rundgren, N. A:son Berg, J. Forssell, E. A. Rebell, Viktor Larsson,
Bernh. Eriksson, L. J. Carlsson väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 146,
såvidt däri under punkt 4:o i motionen hemställts, att Riksdagen ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte, utan afvaktan på en rättegångsreform, taga i öfvervägande
på hvad sätt strafflagens bestämmelser om häktning må, till värnande
af den personliga friheten, kunna omarbetas, samt därom äfvensom rörande
åklagaremaktens reformering för Riksdagen framlägga erforderliga lagförslag.

Herr Löf- Motiveringen i herr Löfgrens motion är af följande lydelse:

grens motion. för åtskilliga år tillbaka en motion i Andra kammaren af herr

Karl Staaff väcktes om inrättande af obligatoriskt försvar för tilltalade
i brottmål, afstyrktes denna framställning af lagutskottet och afslogs af
Riksdagen på det hufvudsakliga skäl, att nämnda anstalt icke lämpligen
borde träffas, förrän de rådande bristerna i vårt åklagarväsen blifvit afhjälpta.
Det vore nämligen i rättssäkerhetens intresse icke tillrådligt att
införa bättre kvalificerade organ för de tilltalades försvar, än staten ägde
i de myndigheter, hvilka hade att förfäkta samhällets straffanspråk gentemot
för brott misstänkta.

Sedan berörda framställning med syfte att på ett enhetligt sätt
ordna det rättsliga försvaret i brottmål afvisats, har emellertid ifrågavarande
önskemål efter hand nödtorftigen tillgodosetts, dels genom utvecklingen
af de enskilda advokaternas verksamhet i brottmål och dels
genom införande af bestämmelser om rättegångsbiträde åt häktad. Däremot
kvarstå alltjämt bristerna i vårt åklagarväsen: åklagarmaktens sammankoppling
med polismyndigheten, bristerna i de allmänna åklagarnes juridiska
kompetens och i deras utbildning för sitt kall samt de felande
garantierna för häktningsbeslutets rätta tillämpning och åtalets sakkunniga
utförande inför rätta.

Som det torde visa sig ogörligt att råda bot för de antydda missförhållandena
utom i samband med en allmän rättegångsreform, jämväl
på den grund, att den nuvarande organisationen af polis- och åklagaremyndigheten
i väsentlig mån är en kommunalangelägenhet, lärer ett förslag
att slutgiltigt ordna denna fråga i hela dess vidd icke hafva utsikt
till framgång. Därest man sålunda tills vidare lärer få åtnöjas med i
olika afseenden mindre tillfredsställande institutioner å ifrågavarande område,
är det dock ett intresse af största vikt, att förhållandena härutinnan
icke ytterligare försämras. En allvarlig fara i detta hänseende föreligger
emellertid i och med ett, som det synes, vid sidan af gällande lagstiftning
uppkommet, men numera af vederbörande länsstyrelser allmänt till -

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

lämpadt system att för vissa tätare befolkade delar af länsmansdistrikten
förordna särskild stadigvarande polis- och åklagarmyndighet, s. k. polisuppsyningsmän,
hvilka, om ej alltid så dock vanligen, torde utrustas med
en oinskränkt befogenhet att för brott i allmänhet häkta och åtala personer
inom dem anvisade distrikt.

Som bekant utgöras våra ordinarie allmänna åklagare, oafsedt de
myndigheter, inbegripet Konungens befallningshafvande, hvilka endast
hafva att förordna om åtal, af kronofogdar, länsmän och stadsfiskaler,
hvilka enligt för dem gifna instruktioner äga att föra talan eller, i fråga
om kronofogdar, äfven förordna om åtal beträffande alla de öfverträdelser
af lag och allmänna stadganden, som förekomma inom vederbörandes
distrikt och utgöra föremål för allmän åklagares beifran. Angående dessa
myndigheter tillkommande häktningsbefogenhet hafva bestämmelser meddelats
i kungl. förordningen om strafflagens införande den 16 februari
1864, där det i 19 § 9 mom. sägs, att kronofogde eller länsman å landet
och stadsfiskal i stad hafva makt att på eget ansvar häkta eller låta häkta
person, som hålles misstänkt för brott. Utom nu nämnda ordinarie
åklagare förekomma äfven för vissa län tillsatta, af justitiekanslersämbetet
efter Konungens befallningshafvandes förslag utsedda landsfiskaler, hvilka
äga att föra åklagaretalan i brottmål, dels undantagsvis i fall, där sådan
rätt är genom allmän författning tillerkänd landsfiskal, och dels efter
uppdrag af behörig myndighet för särskildt angifvet fall. Därjämte anses
gällande lagstiftning innebära befogenhet för Konungens befallningshafvande
att för visst fall förordna särskild person att i egenskap af allmän åklagare
vare sig å land eller i stad anhängiggöra och utföra åtal. Sådan särskild
åklagare har äfven i fråga om det mål, hans förordnande afser, tillerkänts
enahanda häktningsrätt, som tillkommer ordinarie åklagare. Hvad slutligen
angår de kompetensfordringar, som böra af ifrågavarande åklagare uppfyllas,
så hafva särskilda villkor i detta afseende stadgats beträffande
kronofogdar och länsmän; och torde åtminstone numera, efter erfarenheterna
af de Köhlerska åtalen för några år tillbaka, minst samma kompetensfordringar
som för dessa åklagare ställas å de personer, hvilka förordnas
att såsom särskilda åklagare handhafva visst bestämdt mål eller utses till
stads- eller landsfiskaler.

Med afseende åter å förutnämnda ''polisuppsyningsman innehåller
visserligen instruktionen för landshöfdingarna, förutom de i 10 § meddelade
stadgandena angående Konungens befallningshafvande såsom högsta
polismyndighet uti länet, i 7 § bestämmelse därom, att för allmän ordning
och polistillsyn inom länet anställda personer äro, på sätt och i den

4 Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

ordning författningar och reglementen närmare utstaka, Konungens befallningshafvande
hörsamhet skyldiga, samt i 35 § en hänvisning till hvad
särskild! finnes stadgadt om tillsättande af ordningsmän uti vissa städer
och köpingar samt på landet. Kungl. Cirk. Brefvet den 16 januari 1821
innehåller i detta hänseende, att »Konungens befallningshafvande äro anbefallde
att själfva utfärda constitutorialer för de ordningsmän, hvilka till
oordningars förekommande och sedlighetens bevakande bland allmogen äio
eller kunna blifva antagna, på det desse i och för deras nämnde befattning
mage njuta det hägn och vitsord, som allmänna lagen och särskilde
gällande författningar tillägga dem, som Konungens, dess ämbetsmäns
eller rättens ärender gå.» Att å berörda stadgande!! emellertid icke kan
grundas någon rätt för Konungens befallningshafvande att åt däri omförmälda
polistjänstemän uppdraga en obegränsad eller vidsträcktare rätt
att tala å brott, begångna inom visst område, synes vara uppenbart.
Hvad särskild! angår sagda tjänstemäns behörighet att på eget ansvar
häkta eller låta häkta för brott misstänkta personer, torde böra erinras
om bestämmelserna i Kungl. förordningen om strafflagens införande § 19
mom. 9, att Konungens befallningshafvande i länet äger förordna om
häkte å viss person, samt i mom. 12, att hvad om Konungens befallningshafvande
stadgats jämväl gäller beträffande polisämbetsman, dår sådan för
viss stad eller ort särskildt finnes förordnad. Af dessa bestämmelser,
som endast medgifva Konungens befallningshafvande behörighet att förordna
om häkte å viss person och i fråga om polismyndigheter utrusta
endast »ämbetsman» med liknande befogenhet, synes äfven otvetydigt
framgå, att någon allmän häktningsrätt icke lagligen kan meddelas eller
tillerkännas ifrågavarande polisuppsyningsman.

Den praxis, som utvecklat sig i förevarande hänseende, saknar
emellertid icke blott hvarje stöd af lag, den innebär därjämte, hvilket af
hvar och en med förhållandena förtrogen lärer kunna vitsordas, en allvarlig
fara för rättssäkerheten. Det bör härvid icke förbises, att enligt
svensk rätt häktad person före målets handläggning vid domstol är betagen
nära nog all möjlighet att få sina intressen nödtorftigt tillvaratagna med
afseende å häktningen och särskildt saknar ovillkorlig rätt att omedelbart
draga frågan om häktningens behörighet under mera kompetent myndighets
pröfning. Den häktade har icke ens rätt att erhålla bestämdt besked om
orsaken till häktningsåtgärden; de remisskrifvelser, som åtfölja häktade
vid deras införpassning till allmänt häkte, innehålla i regel inga närmare
upplysningar angående brottet, på sin höjd en allmän uppgift om detsainmas
rubricering. I följd häraf saknas vanligen material för sådant

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

förhör med till länscellfängelse afsända häktade personer, som Konungens
befallningshafvande jämlikt 30 § i landshöfdinginstruktionen skall anställa,
där behofvet så påkallar. Äfvenledes saknas bestämda föreskrifter om den
tid, inom hvilken häktad person skall inställas inför domstol. Att under
sådana omständigheter stora fordringar nödvändigtvis måste ställas å juridiska
insikter och godt omdöme vid häktningsinstitutets tillämpning är
uppenbart, och i själfva verket torde, som förut framhållits, olika meningar
icke råda därom, att redan de lägre ordinarie åklagarna i allmänhet sakna
härför erforderlig kompetens. I än högre grad måste naturligtvis så vara
händelsen beträffande de efter förslag af kommunala myndigheter eller
enskilda personer förordnade polisuppsyningsmännen, för hvilkas sakkunskap,
erfarenhet och lämplighet inga garantier förefinnas och hvilkas aflöningsvillkor
omöjliggöra att större anspråk i nämnda afseenden kunna uppställas.
Dessa missförhållanden äro ägnade att medföra så mycket större
fara, som polisuppsyningsmännens verksamhet i regel är förlagd till
köpingar, municipalsamhällen och andra tätare bebyggda orter, där brott
jämförelsevis mera allmänt förekomma, och där, särskild! i fråga om större
industricentra, under oroliga tider är af nöden, att åklagaremyndigheten
står oberoende af alla obehöriga påverkningar och utöfvar sin myndighet
på ett omdömesgillt och taktfull! sätt.

Vidkommande därefter frågan, huru bot lämpligast måtte kunna
rådas å afsedda missförhållande, kunde möjligen, därest flera åklagare
inom samma länsmansdistrikt för vissa fall erfordras, ifrågasättas en utsträckning
af ofvan omnämnda skyldighet för Konungens befallningshafvande
att anställa förhör med häktade personer samt i samband därmed
ett åläggande för underordnade häktnings myndigheter att tillhandahålla
härför erforderligt material. Häremot lärer dock kunna invändas, dels
att likformigheten kräfde, att sådant förhör anställdes med alla till
länscellfängelset ankomna häktade, hvilket i sin ordning möjligen kunde
föranleda behof af ökade arbetskrafter inom länsstyrelserna, dels ock att
icke alla häktade införpassas till berörda fängelser. En annan utväg vore,
att särskilda föreskrifter meddelades angående kompetejisfordringar för dem,
som beklädas med allmän åtals- eller häktningsrätt. Mot ett dylikt sätt
att ordna frågan torde dock kunna göras gällande, att nöjaktiga kompetensanspråk,
åtminstone hvad polisuppsyningsmännen angår, med hänsyn till
deras aflöningsförhållanden knappast skulle kunna upprätthållas. En tredje
utväg vore möjligen att medgifva polisuppsyningsmännen åtalsrätt beträffande
mindre brott och förseelser, men att, då fråga förekom om gröfre
brott särskildt med afseende å ifrågasatt häktning, hänvisa dem att under -

Herr Brantings
m. fl.
motion.

6 Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

ställa saken pröfning af den ordinarie åklagaren inom distriktet, hvilken
ensam skulle äga att fatta beslut i ärendet. En sådan anordning skulle
äfven bäst stå i samklang med de i nu gällande instruktion för länsmännen
gifna föreskrifter om förhållandet mellan länsmännen och underordnade
polistjänstemän.

Slutligen må det tillåtas mig framhålla, att nu berörda frågor så
mycket hellre påkalla omedelbar uppmärksamhet, som enligt uppgift inom
civildepartementet pågår utredning angående frågan om polisväsendets
organisation å landsbygden samt det för hvarje fall måste anses vara af
synnerlig vikt, att Konungens befallningshafvandes befogenhet att förordna
åklagare och häktningsmyndighet måtte varda genom uttryckliga bestämmelser
reglerad.»

Till stöd för förenämnda af herr Branting m. ji. gjorda hemställan
har anförts följande:

»Sida vid sida med ett oförsonligt tillämpande af strafflagen framträder
jämväl åklagaremaktens och ordningsmaktens uppträdande vid
häktningen och åtalets utförande. Bristande social kunskap, förenad
med en lätt förklarlig obekantskap med rättsordningens allmänna principer,
torde för närvarande känneteckna eu stor del af våra åklagare.
Hufvudsynpunkten vid åtalets utförande blir under sådana förhållanden
mindre sanningens utletande än brottslingens befordrande till ett så
hårdt straff som möjligt. Det förekommer vid våra underrätter, att
åklagaren yrkar »allt hvad lag förmår», och vid de flesta af våra domstolar
är detta just den vanliga innebörden uti hans yrkanden. Härigenom
kommer den tilltalade uti eu långt svårare ställning, än om
mera objektiva synpunkter anlades från åklagarens sida, och man kan
äfven säga, att ett sådant ensidigt framförande af försvårande omständigheter
måste i många fall suggererande inverka på domarens uppfattning.

Under de åtal, som utfördes under den stora arbetskonflikten eller
som därmed ägde sammanhang, hafva dessa missförhållanden framträdt
med synnerlig skärpa. Rundtorn i landet förde representanter för ordningsmakten
ett regemente, som föga respekterade den personliga friheten,
och tog parti ensidigt emot arbetarne. Ringaste misstanke om,
att en strejkande arbetare hade sökt förmå någon arbetsvillig att nedlägga
arbetet, ådrog honom förhör på länsmanskontoren eller polisstationerna
och han fick skatta sig lycklig, om förhöret icke utsträcktes
under flera dagar. Man fick öfverallt det bestämda intrycket, att veder -

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

börande själfva ansågo situationen rättfärdiga ett mycket långt gånget
godtycke. Och sålunda kom det sig, att ordningsmakten härunder dokumenterade
sig med häktningar och åtal sådana som exempelvis ofvan
framhållits.

Utaf berörda rättsfall framgår oförtydbart, att åklagarne ofta icke
inse, hvilket starkt ingrepp uti individens frihet häktningen innebär.
En häktad är ju på många sätt personligen beröfvad medlen och möjligheterna
att försvara sig mot anklagelser, och äfven detta kan lätt i
viss mån ofördelaktigt påverka domaren. Dessutom kan den häktade
under en längre tid vara urståndsatt att tillvarataga sina privata intressen
och i många fall har häktningen just sina svåraste verkningar mot dem,
som äro beroende af hans försörjningsförmåga. En person, som blifvit
häktad, men under rättegången frikänts, är därmed visserligen fri från
straffansvar, men det kan uppstå långt svårare följder för honom därigenom,
att den allmänna meningen knappast inser, att den, som en
gång häktats och sedan lössläppts, verkligen kan vara fullkomligt
oskyldig till det brottsliga förfarande, för hvilket han beröfvats friheten.
Uppenbart är ju äfven, att lagen den 12 mars 1886 angående ersättning
af allmänna medel åt oskyldigt häktade och dömda mera är ett uttryck
för en princip, att någon ersättning till oskyldigt häktade och dömda
bör kunna utgå, än betryggar, att verklig ersättning kommer de oskyldiga
till godo.

Det måste sålunda för rättsordningen vara en fråga af den allra
största betydelse, att en inskränkning sker i fråga om myndigheternas
rätt att häkta för brott misstänkta personer. Rättssäkerheten kan icke
vara tillfredsställd med, att personer beröfvas friheten utan verkliga
och vägande skäl, och att så icke för närvarande sker, detta synes oss
ofvan anförda rättsfall tillräckligt tydligt ådagalägga. En kvinna häktas,
därför att hon sagt, att hon kommer att träta på en arbetsvillig, om
hon arbetar, en annan person häktas, därför att han användt några
kraftiga skällsord, som emellertid icke uppfattats af dem, mot hvilka
de påståtts hafva varit riktade, eu tredje, femtiosexårig, aldrig förut
straffad arbetare, hålles häktad, därför att han under omständigheter,
som ingen annan än åklagaren funnit besvärande, tagit en fabriksarbeterska
om lifvet, en fjärde beröfvas friheten i lång tid, därför att
han på skämt framkastat, att den arbetsvillige skulle hamna i diket,
därest han återgick till arbetet o. s. v.

Ingen bot mot olaga häktningar och »anhållanden» torde, efter
hvad erfarenheten nu visat, stå att vinna med mindre, än att ett lag -

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

stadgadt och fullt effektivt skydd åstadkommes för en af samhällsmedlemmarnas
mest fundamentala rättigheter, nämligen rätten att icke utan
synnerligen vägande skäl blifva beröfvade sin frihet. För detta ändamål
bör således tagas under öfvervägande, förutom en reform af åklagaremakten,
särskildt hur ändring i lagbestämmelserna om häktning
lämpligen bör ske.

På grund af hvad sålunda anförts, och under erinran om, att vårt
förslag kan sägas utgöra ett komplement till justitieombudsmannens
framställningar till innevarande års Riksdag därom, att, till värnande af
den personliga friheten, icke minst mot åklagaremaktens oförstånd och
godtycke, måtte stiftas särskilda lagar dels om husrannsakan, dels om
förfarandet vid utvisning ur riket af utlänningar, få vi hemställa, »

De i sistberörda motion åberopade rättsfall finnas intagna i ututskottets
utlåtande nr 35.

I de ifrågavarande motionerna framställas vissa önskemål i fråga
om dels särskildt det nuvarande systemet med extra ordinarie polismän
med åtals- och häktningsrätt, dels ock åklagarväsendet och häktningsinstitutet
öfverhufvud i vårt land.

Med den från gammal tid härstammande organisationen af åtalsoch
polisväsendet här i landet och med de därmed förenade åligganden
i exekutivt och andra afseenden har det i mån af en stigande utveckling
och förändrade faktiska förhållanden visat sig nödvändigt att vidtaga
däraf betingad förändring med afseende å hithörande verksamhetsområden.
Särskildt hafva åtgärder visat sig erforderliga med afseende å polisväsendet
å landsbygden. Det lokala intresset och statsimresset hafva häivid sam
verkat för tillgodoseende i möjligaste mån af de växande krafven i detta
afseende. Redan år 1875 anvisades af Riksdagen på hemställan af enskild
motionär 20,000 kronor att i mån af behof användas dels till aflöning
och underhåll af särskild polisstyrka, som till ordningens och säkerhetens
uppehållande kunde i följd af särskilda förhållanden behöfva anställas å
en och annan ort på landsbygden, dels ock till belöningar åt krono- och
polistjänstemän och betjänte samt andra, Indika inlagt utmärktare förtjänst
om gröfre brotts upptäckande samt förbrytares efterspanande eller
gripande. Sedermera hafva anslagen för ifrågavarande ändamål alltmer
höjts. Från och med år 1909 utgår anslaget »till aflöning och underhåll
af särskild polisstyrka på landet» med 350,000 kronor, däraf för förstärkt

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

ordningspolis i allmänhet på landsbygden beräknats 150,000 kronor. De
af Riksdagen godkända gränderna för åtnjutande af bidrag från detta
anslag finnas angifna i det vid propositionen nr 71 till 1908 års Riksdag
fogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden samt i de cirkulär
till samtliga Ivonungens befallningshafvande i länen, som årligen i ämnet
af Kungl. Maj:t utfärdas, och hvartill utskottet får hänvisa. I fråga
särskildt om sättet för utbetalande af aflöningen till dessa polismän föreskrifves
numeia af Kungl. Maj:t i samband med den arliga fördelningen
af omförmälda anslag, att aflöningen skall, vare sig den utgår af statsanslag
eller andra medel, till polismännen utbetalas genom statens ämbetseller
tjänstemän eller genom kommunal myndighet.

En särskild ordning har utbildat sig med afseende på polismyndigheten
inom rikets köpingar. I samband med meddelande af köpingsrättighet
åt någon ort har Kungl. Maj:t åtminstone efter år 1864 alltid föreskrifvit,
att det skulle åligga den nya köpingen att bekosta skälig aflöninfjät
en polisuppsyningsman, hvilken, antagen af Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
»har att under åtnjutande af det skydd, som tillkommer länsman
eller stadsfiskal, handhafva köpingens säkerhets- och ordningspolis, åtala
där timade brott och förseelser af den art, att allmän åklagare äger dem
beifra, samt för öfrigt i alla ärenden, hvilka angå köpingens befolkning,
fullgöra de bestyr, som på landet åligga fjärdingsman», dels ock att, om
och när anställandet af en eller flera polisbetjänte till uppsyningsmannens
biträde funnes erforderligt, bekosta jämväl sådant biträde.

Af en af kommittén för reglering af statens ämbetsverks och myndigheters
löneförhållanden m. in. i dess den 27 februari 1906 afgifiia
betänkande rörande löneförhållanden m. m. vid landsstaten gjord redogörelse
inhämtas, att såsom benämningar å ofvan berörda polismän
växlande förekomme polischef, polisinspektör, extra länsman, vice länsman,
polisuppsyningsman, extra polisman, äfvensom att, år 1905 i skilda län
med länsmans befogenhet verkade 15 särskildt förordnade polismän, med åtalsoch
häktningsrätt 20, med endast åtalsrätt 10, med häktningsrätt 43 samt
med annan ringare befogenhet 397. Kommittén anför i hithörande delar
följande: »Det lärer emellertid fortfarande blifva oundgängligt att å vissa
orter på landsbygden, där för längre eller kortare tid en större folkmängd
finnes hopad, ej sällan till en betydande del bestående af mera rörliga
element, hafva anställda särskilda polisfunktionärer, för öfvcrvakande af
ordning och säkerhet samt särskildt för tillsyn å efterlefnaden af de
stadganden i afseende å hälsovård, byggnads- och brandväsende m. m.,
hvilka för tätare bebyggda platser befinnas nödiga. För den ordinarie
Bill. till Bilcsd. Prot. 1910. 7 Samt. 34 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

kronobetj aningen, hvars krafter och omtanke måste ägnas åt distriktet i
dess helhet, skulle det dessutom vara till hinder i nämnda hänseende,
om den i alltför stor omfattning bundes vid den nödiga, mera ständiga
bevakningen å platser af nyss angifvet slag. Då således ett mera stadigvarande
behof af dylika särskilda polisfunktionärer förefinnes, kunde det till
äfventyrs ifrågasättas, huruvida ej åtminstone vissa af dem borde inordnas
i landsstaten såsom ordinarie kronobetj aning för polisväsendet. Kommittén
har emellertid ansett sig icke böra framställa förslag i sådant hänseende.
Det torde nämligen med fog kunna uppställas den fordran, att den särskilda
polisbevakning, som å vissa orter må finnas påkallad, väsentligen i ortsbefolkningens
intresse, varder af vederbörande kommun eller enskilda bekostad,
ehuru med bidrag från statens sida, där sådant finnes erforderligt och
i den mån så ske kan. Behofvet af denna särskilda bevakning kan ock vara
ganska växlande å olika tider, hvadan det torde vara lämpligast att icke åt
densamma gifva alltför fasta former. Det synes kommittén alltså icke påkalladt,
att någon ändring vidtages i själfva det nuvarande systemet för
polisbevakning å landsbygden, utan bör, enligt kommitténs uppfattning,
denna såsom nu, vid sidan af den ordinarie kronobetjäningen och fjärdingsmännen,
besörjas af särskildt förordnade polismän, samt kostnaden för denna
extra polisbevakning i första hand bäras af kommuner eller enskilda å
vederbörande orter, men fortfarande som hittills understöd lämnas af staten
för ändamålet i skälig omfattning.» — »Om det alltså måste befinnas
ändamålsenligt att fortfarande som hittills anställa särskild polisbevakning
på vissa platser å landsbygden, till hvilken bevakning statsbidrag må kunna
utgå, anser emellertid kommittén föreskrifter böra gifvas i ändamål att
åvägabringa större likformighet och bestämdhet i afseende å denna polisbevakning,
än nu är fallet. Därvid synes det kommittén i främsta rummet
önskvärdt, att de särskilda polismännens befogenhet varder närmare och
mera enhetligt bestämd, icke så att alla tilläggas enahanda befogenhet då
behofvet härutinnan kan vara väsentligt olika alltefter olika orter och förhållanden,
men så att i dylikt afseende vissa principer genomgående göras
gällande. Vidare böra i sammanhang härmed också benämningarna å dessa
polismän närmare anslutas till den dem tillagda olika tjänstebefogenheten,
så att polismän med enahanda befogenhet i allmänhet erhålla samma benämning.
På vissa platser, där det kräfves en mera omfattande särskild
polisuppsikt, torde alltså fortfarande böra anställas polismän med åtals- och
häktningsrätt.» Kommittén utvecklar härefter närmare, huru kommittén
tänkt sig anordnandet af denna polisuppsikt.

Vid anmälan i statsrådet den 21 februari 1908 af frågan om ny

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

lönereglering för landsstaten framhöll chefen för civildepartementet beträffande
kommitténs framställning i nu omförmälda delar bland annat,
att det icke kunde vara med god ordning öfverensstämmande, att, på
sätt kommittén utrönt, sådana växlande benämningar å landtpolismän
förekomme, som kommittén omförmält. Efter att vidare hafva berört de
i allmän lag och särskilda instruktioner meddelade stadganden angående
åtals- och häktningsrätten, framhöll departementschefen, att stadgande
saknades angående hvem som skulle lämna förordnande af sådan polisman
med häktningsrätt, som omförmäles i 19 § 12 mom. af promulgationslagen
till strafflagen. I öfverensstämmelse med hvad som plägat ske, då
Kungl. Maj:t beviljade köpingsrättigheter för någon ort, syntes dock
Kungl. Maj:ts föreskrift böra inhämtas för det fall, att eljest på landet
behof uppstode att åt viss polisman inrymma åtals- och häktningsrätt.
»Det lärer nämligen», fortsatte departementschefen, »såsom ofvan antydts,
icke vara med god ordning öfverensstämmande, att i vissa fall Kungl.
Maj:t, i andra åter Kungl. Maj:ts befallningshafvande utfärdar erforderligt
bemyndigande i berörda hänseende. Såväl ur allmänhetens som domstolarnas
synpunkt lärer enhetlighet härutinnan vara af nöden.»

Icke heller utskottet kan för sin del finna den nuvarande ordningen
i omförmälda afseenden tillfredsställande, utan är densamma i behof af
en reglering till större enhetlighet och klarare uttalad kompetens för
vederbörande. I afbidan på en reform af hithörande förhållanden lär
det likväl i rättssäkerhetens intresse icke kunna undgås, att det nu rådande
systemet uppehälles. Med realiserandet af ofvan antydda önskemål, åt
hvilka såväl löneregleringskommittén som chefen för civildepartementet
gifvit uttryck, har emellertid måst tills vidare anstå i afbidan på de utredningar
beträffande fögderiförvaltningens omorganisation, som på grund
af Riksdagens i detta ämne fattade beslut anställts. På lösningen af
sistnämnda fråga, hvilken, som bekant, senast öfverlämnats till utredning
af en af Kungl. Maj:t därför tillsatt kommitté, beror äfven frågan om polisväsendets
organisation på landsbygden, hvilken fråga lär i samband med
sagda ämne komma att i sin helhet upptagas till förnyad undersökning.
Då sålunda den nu berörda delen af motionärernas förslag redan är föremål
för Kungl. Maj:ts särskilda uppmärksamhet, synes anledning för närvarande
icke finnas att, såsom påyrkas, göra anhållan om utredning och
förslag i detta ämne.

Vidkommande därefter herr Löfgrens yrkande om öfvervägande, i
hvad mån, utan ändring af gällande bestämmelser om åklagarmaktens

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

organisation, större trygghet i öfrigt måtte kunna beredas samhället och
den enskilda i fråga om sagda myndigheters åtgärder för lagföring af
gröfre brott samt herr Brantings in. fl:s yrkande om dels hela åklagarväsendets
reformering, dels omarbetning till värnande af den personliga
friheten af gällande bestämmelser om häktning, får utskottet erinra, att,
såsom redan af motionärerna uppmärksammats, dessa frågor intimt sammanhänga
med frågan om en processrättsreform. De kunna därför ej
fullt tillfredsställande regleras utan samband med eu dylik. Emellertid
lär i sammanhang med den förutnämnda frågan om ny organisation af
fögderiförvaltningen äfven Irågan om sådana partiella förbättringar i omförmälda
afseenden komma att till behandling upptagas, som befinnas
därmed stå i sammanhang. Hvad särskildt angår häktningsinstitutet och
dess användande, lära väl de i promulgationslagen till strafflagen meddelade
bestämmelserna angående de allmänna förutsättningarna för häktning
såsom följd af vissa brott ej kunna anses annat än i allmänhet tillfredsställande.
De hvila, såvidt utskottet kan bedöma, på samma hufvudprinciper,
som i detta afseende i allmänhet kommit till uttryck äfven i
främmande länders lagstiftning. En omarbetning af dessa stadganden lär
i allt fäll lämpligen böra sättas i samband med en mer allmän revision
af vår straff- och processlagstiftning. Beträffande frågan om de myndigheter,
som skola handhafva häktningsinstitutet och garantierna för att
detsamma af dem riktigt handhafves, lär frågan härom blifva föremål för
uppmärksamhet äfven i samband med den af innevarande års Riksdag i
skrifvelse till Kungl. Maj:t begärda lagstiftningen om husrannsakan.
Riksdagen har nämligen i sagda skrifvelse uttryckligen framhållit, att
det icke lär kunna undgås, att i samband med lagstiftningen härom äfven
bestämmelserna om häktning i viss omfattning göras till föremål för
granskning eller bearbetning.

Med en modern domstolsorganisation och ett därefter afpassadt
åklagarväsen har man i utlandet kunnat vinna en vida verksammare kontroll
af den lägre åklagarmyndighetens åtgöranden än som för närvarande
kan utöfvas i vårt land. Redan enligt vår gällande lagstiftning synes
det emellertid vara den öfverordnade åklagar- eller polismyndighetens
rätt och plikt att gentemot den henne underordnade ingripa för erhållande
af rättelse, så snart uppenbar anledning finnes att antaga oriktigt förfarande
från den senares sida. Att med bibehållande af principerna för vårt
åklagarväsendes nuvarande organisation träffa lämpliga anstalter för en
allmänt genomförd särskild kontroll från öfverordnads sida skulle, såvidt
utskottet kan förstå, stöta på synnerligen stora praktiska svårigheter. En

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

utväg för undanröjande af ett nu radande missförhållande i ifrågavarande
afseende, som utan afvaktan på en omfattande reform af vårt processväsen
bör kunna afhjälpas, synes utskottet vara, att åtgärder vidtagas
för åstadkommande af en häktningsåtgärds underställande under domstols
pröfning hastigare än som för närvarande i allmänhet sker. I skrifvelse
den 13 april 1904 har också Riksdagen hos Kungl. Maj:t anhållit, att
Kungl. Maj:t måtte låta utreda och för Riksdagen framlägga förslag till
lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större skyndsamhet än nu råder
beträffande för brott häktade personers inställande för domstol. Då sålunda
frågan härom redan är föremål för Kungl. Maj:ts pröfning, lär
vidare åtgärd från Riksdagens sida i sådant afseende nu ej böra ifrågakomma.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

1:°) att herr Löfgrens ifrågavarande motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda
samt

2:o) att förevarande i herr Brantings in. fl.
motion gjorda yrkande icke heller måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1910.

På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.

Reservationer:

Herr Widén, med hvilken herrar Berggren, Pettersson från Södertälje,
Ersson och Jansson i Edsbäcken instämt, har anfört:

»Beträffande den i förevarande motioner väckta frågan rörande åkla -

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

garmaktens reformering och särskild! spörsmålet, huru det nuvarande
systemet med extra ordinarie polismän med åtals- och häktningsrätt må
kunna ombildas på ett enhetligare och mera betryggande sätt, är jag
ense med utskottet. b

I fråga åter om mera betryggande anordningar i afseende å åklagarmyndigheternas
åtgärder för lagföring af brott och särskild! för en rätt
tillämpning af häktningsinstitutet, har jag funnit i synnerhet frågan om
kontrollen från öfverordnade myndigheters sida öfver de underordnades
handhafvande af häktningsrätten vara af beskaffenhet att böra göras till
föremål för undersökning i syfte att erhålla mera tydliga och mera betryggande
bestämmelser. Det torde under nuvarande förhållanden vara
tvifvelaktigt, huruvida, under hvilken form eller i hvilken omfattning en
sådan kontroll kan utöfvas, särskilt i det afseendet, huruvida öfverordnad
myndighet kan ingripa till rättelse i en af underordnad polismyndighet
vidtagen häktningsåtgärd. Det synes dock uppenbart, att en
dylik kontroll från den öfverordnade myndighetens sida skulle medföra
en större trygghet för en riktig tillämpning af häktningsbestäinmelserna.
Vid en sådan undersökning lära äfven de allmänna grunderna för häktningsinstitutets
användning komma under bedömande och granskning,
hvilka grunder emellertid torde, sådana de i promulgationslagen till strafflagen
angifvits, kunna anses såsom i allmänhet tillfredsställande.

Då Riksdagen i skrifvelse till Ivungl. Maj:t begärt framläggande af
förslag till lagstiftning om husrannsakan, hvarvid, såsom utskottet framhåller,
äfven bestämmelserna om häktning måste i viss omfattning göras
till föremål för granskning och bearbetning, synes mig häruti ligga ett
ytterligare skäl att i sammanhang därmed upptaga äfven ofvan berörda
spörsmål till undersökning.

På grund af hvad hvad sålunda anförts, hemställer jag,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under öfvervägande,
huruvida och i hvad mån i ofvan antydda
afseende större trygghet må kunna beredas vid till—
lämpningen af häktningsinstitutet, samt för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill detta öfvervägande må
föranleda.»

Herr Lindhagen har yttrat:

»Utskottet behandlade och af gjorde motionerna efter saklig indelnings -

Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

grund nämligen frågan om ändring i lagens bestämmelser om häktning
m. m. för sig och frågan om reformering af åklagaremakten för sig.
Denna enda möjliga ordning borde äfven fått sitt uttryck i utskottets
afgifna betänkande. Där har nu emellertid båda sakerna utan reda hopblandats
icke blott i motiveringen utan äfven i utskottets slutliga hemställan,
hvilket senare förhållande försvårar en förnuftig öfverläggninooch
propositionsordning i kamrarna. Vid betänkandets justering begärdes
af mig rättelse häri, så att betänkandet komme att afspegla utskottets
egen behandling af ärendet, men denna hemställan afslogs af
utskottet.

Beträffande nu först frågan om granskning af lagens bestämmelser
om häktning och hvad därmed äger sammanhang så är, enligt hvad ock
allmänt erkändes inom utskottet, kontrollen på häktningsåtgärder ytterst
bristfällig enligt svensk rätt. Den uppfattningen är till och med öfvervägande
rådande, att öfverordnad administrativ myndighet icke äo-er någon
rätt att ingripa mot underordnads häktningsåtgärd utan att pröfningen
tillkommer endast rätten, när målet väl kommit dit. Denna brist
på kontroll är säkerligen en väsentligt bidragande orsak till det godtycke
och den vårdslöshet, hvarmed länsmän och stadsfiskaler enligt hvad allmänt
erkännes mångenstädes handhafva sin häktningsbefogenhet. Belysande
för tillståndet är säkerligen också statistikens siffror, som för åren 1907
och 1908 visa, att årligen häktats omkring 6,000 personer och att af
dessa i medeltal något öfver 50 procent och ensamt i Stockholms stad,
pa hvilken kommer lejonparten af de häktade, öfver 75 procent frigifvits på
grund af frikännande eller eljest.

Älven de konstitutiva bestämmelserna, i hvilka fall häktning får ske,
behöfva undergå en granskning i syfte att i lagen nogare betonas den
försiktighet och synnerliga hänsyn, hvarmed häktning bör äga ram. Ur
andra länders lagar och lagförslag i ämnet kunna härvid hämtas beaktansvärda
uppslag. 4

Dessa skäl äro talande för ett bifall till det af herr Branting in. fl.
framställda yrkandet om ett öfvervägande, på hvad sätt gällande bestämmelser
om häktning må till värnande af den personliga friheten kunna
omarbetas, och far i detta hänseende särskildt hänvisas till de belysande
exempel, hvilka återfinnas i den del af motionen, som influtit i utskottets
utlåtande nr 35.

Herr Löfgren åter har i förevarande afdelning af sin motion väckt fråo-a,
huruvida och i hvad mån utan ändring af gällande bestämmelser om åklagaremyndigheternas
organisation, större trygghet måtte kunna beredas sam -

J6 , Lagutskottets Utlåtande Nr 36.

hället och den enskilde i fråga om sagda myndigheternas åtgärder för
laa-förins?- af gröfre brott. Så vidt iag af motiveringen till motionen kunnat
förstå, syftas dock därmed hufvudsakligen på åtgärder, som äga samband
med kontrollen på och den faktiska tillämpningen af bestående häktningsinstitut.
Med en sådan tolkning af motionen bör äfven den bifallas på
ofvan ifråga om kontroll å häktning angifna skäl.

Hvad härefter angår åklag ar emaktens reformering påyrkas i herr Bran tings
in. flis motion en allmän reformering och i herr Löfgrens motion allenast
åtgärder mot vederbörande myndigheters förfaringssätt att för vissa orter
förordna åklagare med obegränsad åtals- och häktningsmyndighet.

Såsom utskottet erinrat, arbetar för närvarande en kungl. kommitté
med uppgörande af ett förslag till fögderiförvaltningens omorganisation,
och lärer därvid, säges det, troligtvis äfven komma i öfvervägande frågan
om polisväsendets organisation på landsbygden. Det är ju möjligt ehuru
ingalunda visst, att därvid den af herr Löfgren väckta speciella frågan
vinner behörigt beaktande. Deremot är det uppenbart, att berörda
kommittéarbete kommer att i endast obetydlig mån beröra den af herr
Branting m. fl. påkallade undersökningen om åklagaremaktens kompetens
i allmänhet.

Det erkännes allmänt, att åklägarnes kompetens i genomsnitt lämnar
särdeles mycket öfrigt att önska. Emellertid kan man ju medgifva, att en
genomgående ändring i organisationen för detta missförhållandes undanröjande
ej lämpligen låter sig göra annat än i samband med en reform
af processväsendet. Hvad som redan nu kan åtgöras för ändamålet bör
man dock låta sig vara angeläget att genomföra. Vanligen föreställer
man sig, att här som på öfriga tjänstemannaområden en ökning i kompetensen
endast kan ske genom högre examina och högre löner. Man
glömmer merendels, att det viktigaste är att vinna insteg för en medborglig
anda i stället för en byråkratisk anda. Detta vinnes såsom all erfarenhet
visar föga om ens något genom högre social ställning och högre löner,
ehuru väl det sistnämnda ju kan i många fall ur andra synpunkter vara
behjärtansvärdt. Ett enkelt och billigt men särdeles viktigt bidrag till
en reform af åklagaremakten på det nu beståendes grund är således, att
vid den utbildning till yrket, som nu äger rum, undervisning oaflåtlig^
meddelas om betydelsen af och grunderna för en medborgerlig anda till
skillnad från den byråkratiska andan. Om öfverhufvud taget någon
undervisning i detta grundläggande ämne för närvarande äger rum,
är den säkerligen inskränkt till ett direkt inpräglande uteslutande af den
byråkratiska andan.

Lagutskottets Utlåtande Nr 36. 17

Pa grund åt hvad sålunda anförts, hemställes:

l:o) beträffande motionärernas yrkanden om granskning
af gällande lagstadganden om häktning och hvad
därmed äger sammanhang, att Riksdagen måtte aflåta
en skrifvelse med den hemställan, som innefattas i
den af herr W idén m. fl. vid detta betänkande fogade
reservation;

2:o beträffande motionärernas yrkanden om åklagaremaktens
reformering, att Riksdagen ville anhålla, att
Kungl. Maj:t i samband med den pågående utredningen
om fögderiförvaltningens omorganisation och
eventuellt andra närliggande ämnen äfven måtte taga
under öfvervägande, hvad som under nuvarande förhållanden
lämpligen kan åtgöras för höjande af åklagaremaktens
kompetens i allmänhet och särskildt genom att vid
åklagarnas utbildning bibringa undervisning om betydelsen
i deras embetsutöfning af en medborgerlig
anda till skillnad från den byråkratiska andan.»

Herrar Ber gend ald. och Olsson i Broberg hafva begärt få här antecknadt,
att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Bill. till Rilcsd. Vrot. 1910. 7 Sami. 34 Höft. (Nr 36.)