Lagutskottets utlåtande Nr 35 (Utlåtande 1917:LU35 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1917 kl. 1/, 11 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen
m. m.

Närvarande: herrar Lindhagen, Stärner, greve Spens, Petrén, Dahl*, Valerius Olsson*, Lars
Olsson, Permansson, Fant, Sehotte* Pettersson i Bjälbo*, Persson i Norrköping,
Gustafsson i Örebro, Holmdahl*, Rehn* och Lindqvist i Kosta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom den 30 december 1916 dagtecknad proposition, nr 35, vilken
hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga följande förslag till

io) Lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kåp. 3 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Lagutskottets utlåtande Nr 35. 9

Har brott blivit begånget av någon, som fyllt femton, men ej aderton
år, och dömes han härför till böter eller till fängelse i högst ett år eller
till straffarbete i högst sex månader; må domstolen, där den brottsliges
sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling
prövas sådant föranleda, förordna, att lian skall, i stället för att undergå
det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och
annat tidigare meddelat beslut, varigenom samma person blivit dömd till
straff, skall detta straff anses inbegripet i förordnandet, därest straffet utgöres
allenast av böter. Lag samma vare, så framt genom beslutet ålagts
fängelse eller straffarbete samt de förskyllda straffen tillsammans ej uppgå
till mera än fängelse i ett år eller straffarbete i sex månader.

Inträffar sådant fall, att meddelat förordnande, enligt vad särskilt
stadgas, är förfallet, galle om det ådömda straffets förening eller sammanläggning
med annat straff och om dess verkställande vad eljest är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den-dag Konungen förordnar.

och

2:0) Lag

om ändrad lydelse av 4, 5, 6, 8 och 10 §§ i lagen den 27 juni
1902 angående verkställighet av domstols förordnande om tvångs uppfostran.

Härigenom förordnas, att 4, 5, 6, 8 och 10 §§ i lagen den 27 juni
1902 angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran
skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

Har minst ett år förflutit, sedan elev blivit i allmän uppfostringsanstalt
intagen, äge anstaltens styrelse, därest sådant finnes för eleven
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 30 käft. (Nr 34—35). 2

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

gagneligt, tills vidare eller för viss tid överlämna honom till enskild vård
och tillsyn eller anställa honom i tjänst eller yrke. Sådan åtgärd må ock
''tidigare vidtagas, om särskilda omständigheter det föranleda, och den myndighet,
som över anstalten äger uppsikt, därtill samtycker.

Då elev sålunda överlämnas till enskild vård och tillsyn eller anställes
i tjänst eller yrke, skall förbehåll göras om rätt för anstaltens styrelse att
när som helst återtaga eleven; och vare styrelsen skyldig återtaga honom,
om hans uppförande eller annat förhållande därtill föranleder.

Bliver elev sjuk och kan han ej å anstalten erhålla erforderlig vård, må
styrelsen föranstalta om hans intagande å sjukvårdsinrättning, där han kan
åtnjuta sådan vård. Kvinnlig elev, som befinnes vara havande, äger styrelsen
överlämna till enskilt hem eller inrättning, där lämplig vård kan beredas.

över elev, som vistas utom anstalten, skall styrelsen öva tillsyn. För
sådant ändamål äger styrelsen påkalla biträde av prästerskap, kommunaleller
polismyndighet.

5 §•

Då i allmän uppfostringsanstalt "intagen elev vunnit nödig stadga i
sinnesriktning och uppförande, skall han från anstalten utskrivas. Utan
särskilt tillstånd av den myndighet, som över anstalten äger uppsikt, må
dock utskrivning ej ske, förr än två år efter det eleven intogs i anstalten.

Senast då elev uppnått tjuguett år, skall han utskrivas från anstalten.

6 §•

Under den tid, elev är vid allmän uppfostringsanstalt inskriven, stånde
han under dess styrelses och föreståndares husbondevälde samt vare underkastad
disciplinär bestraffning av dem.

Styrelsen har att för elev, som utskrives, utse första anställningen,
vilken eleven icke äger att utan styrelsens tillstånd lämna, innan han fyllt
tjuguett år.

8 §•

Yarder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i allmän
uppfostringsanstalt, men innan han från anstalten utskrivits, övertygad att
hava begått annat brott, vare förordnandet förfallet.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och

Lagutskottets utlåtande Nr 35. 11

anuat beslut, varigenom samma person blivit dömd till sträft, vare förordnandet
ock förfallet, så framt genom beslutet ålagts fängelse eller straffarbete
samt de förskyllda straffen tillsammans uppgå till mera än fängelse

i ett år eller straffarbete i sex månader.

10 §.

Allmän uppfostringsanstalt äger att för elevs vård och underhåll av
elevens egna medel eller hos hans föräldrar uttaga gottgörelse intill ett belopp
av 40 öre för varje dag, eleven vårdats vid anstalten eller utom anstalten
på grund av åtgärd enligt 4 § 3 mom., dock icke för längre tid
än till dess eleven uppnått aderton år. För kostnad, som anstalten fått
vidkännas för elevs vård och underhåll utom anstalten till följd av åtgärd,
som avses i 4 § 1 mom., äger anstalten rätt till dylik gottgörelse, dock
ej med högre belopp än 30 öre för varje dag. För vad av förenämnda
gottgörelse ej kan utfås, äge anstalt, som ej upprättats av staten, undfå
ersättning av statsmedel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1917 utom såvitt angår den
ändrade lydelsen av 8 § i lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet
av domstols förordnande om tvångsuppfostran, i vilken del lagen träder i
kraft den dag Konungen förordnar. Å elev, om vilkens intagande i allmän
uppfostringsanstalt förordnande meddelats före den 1 juli 1917, skola dock
5 och 6 §§ icke i sin genom denna lag ändrade lydelse äga tillämpning.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,
hänvisar propositionen till fattigvårdslagstiftningskommitténs den 2 december
1915 avgivna betänkande med förslag till lag om ändring av 5 kap. 3 §
strafflagen m. fl. författningar.

De uti propositionen föreslagna ändringarna i 5 kap. 3 § strafflagen (n5d”^a™
och 8 § i lagen den 27 juni 1902 äro sådana, som betingas av kom- strafflagm
mitténs hemställan att utsträcka rätten för domstol att förordna om minder-^
årigs insättande i allmän upppfostringsanstalt från de fall, då minderårig ma.

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

dömts till böter eller fängelse i högst sex månader, till de fall, då minderårig
dömts till böter eller fängelse i högst ett år eller straffarbete i högst
sex månader.

I sitt betänkande omförmäler kommittén, att vid riksdagen år 1909
väcktes inom andra kammaren en motion (nr 18), i vilken med hänvisning
till de goda resultat, som vunnits genom minderåriga förbrytares intagande
i allmän uppfostringsanstalt, hemställdes om sådan ändrad lydelse av 5 kap.
3 § strafflagen, att domstols rätt att meddela förordnande om insättning i
allmän uppfostringsanstalt måtte utsträckas även till de fall, då brottet,
som den minderårige begått, belädes med straffarbete i högst 6 månader.
På hemställan av lagutskottet, till vilket motionen hänvisades, beslöt riksdagen
att i anledning av motionen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning, i vad mån ändring skulle kunna ske av 5 kap. 3 § strafflagen,
i syfte att där omförmälda unga förbrytare måtte i större utsträckning än
för närvarande är medgivet kunna insättas i allmän uppfostringsanstalt,
samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill eu dylik utredning
kunde föranleda. Denna riksdagsskrivelse, dagtecknad den 16
mars 1909, hade därefter överlämnats till kommittén med uppdrag att
verkställa vidare utredning och till Kungl. Maj:t inkomma med därav
föranlett förslag.

I kommitténs med anledning härav avgivna nu ifrågavarande betänkande
har kommittén om den genom riksdagens skrivelse väckta frågan
anfört följande:

»Redan vid förarbetena till den hos oss nu gällande lagstiftningen i
ämnet väcktes fråga om intagande i allmän uppfostringsanstalt jämväl av
unga personer, som dömts till straffarbete. Vid behandling inom högsta
domstolen av förslaget till ändringar i 5 kap. strafflagen uttalade sig sex
av de i förslagets granskning deltagande justitieråden för utsträckning av
det föreslagna stadgandet därhän, att detsamma skulle kunna tillämpas vid
olovligt tillgrepp, oavsett att brottet vore belagt med straffarbete. Under
det en av dessa ledamöter ville begränsa bestämmelsen till vanliga tjuvnadsbrott,
ansågo de övriga, att tvångsuppfostran ej borde vara utesluten ens
vid lindrigare fall av inbrottsstöld. Det framhölls, att det, åtminstone i
de större städerna, var just bland sådana unga förbrytare, vilka förövat
olovligt tillgrepp, som man oftast anträffade för tvångsuppfostran lämpade
personer, samt att dessa mer än andra vore utsatta för återfall, vadan det
syntes högeligen önskvärt, att de kunde erhålla den hjälp till åstadkommande
av ändrad sinnesriktning, som vistelsen i en uppfostringsanstalt

Lagutskottets utlåtande Nr 35. 13

måste giva. J)en ledamot av högsta domstolen, som ej deltog i nyssnämnda
anmärkning mot lagförslaget, ville sätta högsta åldersgränsen för intagande
i uppfostringsanstalt till 16 år, men ansåg, att i sådant fall begränsningen
i fråga om brottets beskaffenhet kunde sättas sa högt, att
endast brott, för vilka allmänna straffminima uppginge till minst ett eller
två års straffarbete, undantoges.

Föredragande departementschefen anförde vid ärendets behandling inför
Kungl. Maj:t att, ehuru en så utsträckt tillämpning av tvångsuppfostringssvstemet,
som förordats av högsta domstolens flesta ledamöter, även
efter departementschefens mening antagligen skulle visa sig fördelaktig, det
dock, med hänsyn till de kostnader, som härigenom komme att förorsakas,
för det dåvarande icke borde föreslås någon ändring i det angivna syftet.
Efter att hava redogjort för de beräknade kostnaderna för de anstalter,
som erfordrades enligt förslaget, samt det ytterligare antal platser, vilka
skulle bliva nödiga med den föreslagna utvidgningen, framhöll departementschefen,
att kostnaderna för inrättandet och underhållet av så många
uppfostringsanstalter uppenbarligen skulle bliva större, än att erforderliga
medel lämpligen kunde av riksdagen på en gång begäras, varjämte det
med fog kunde ifrågasättas, om det vore tillrådligt att, innan någon praktisk
erfarenhet här i landet vunnits om det nya systemets verkningar, inrätta
så många anstalter. Lämpligare syntes det departementschefen i alla
avseenden bliva att först efter det sådan erfarenhet vunnits vidare fortgå
på den inslagna vägen.

I den skrivelse den 15 maj 1902, vari riksdagen meddelade, att den
med vissa ändringar antagit Kungl. Maj:ts förslag, yttrades bland annat,
att riksdagen även för sin del vore övertygad om att tvångsuppfostran i
många fall skulle vara synnerligen ändamålsenlig gentemot minderåriga förövare
av tjuvnadsbrott samt andra personer mellan 15 och 18 år, vilkas
brott icke kunde försonas med lägre straff än straffarbete. Riksdagen, som
vidare ifrågasatte, huruvida icke domstol borde tillerkännas befogenhet att
under vissa förhållanden i stället för straff meddela varning eller annan
tillrättavisning, ansåg sig dock ej av dessa orsaker böra avslå förslaget, då
dess snara antagande var av högsta vikt. Därtill komme, att, innan ytterligare
anstalter blivit uppförda, lagen redan av utrymmesskäl ej kunde
utsträckas att omfatta flera än de nu i densamma upptagna kategorierna
av minderåriga förbrytare. Men riksdagen höll före, att, i mån som de
goda verkningarna av lagens bestämmelser inträdde — varom riksdagen
vore övertygad — såväl Kungl. Maj:t som riksdagen skulle låta sig ange -

14 Lagutskottets utlåtande Nr 35.

läget vara att vidtaga sådana åtgärder, som möjliggjorde lagens utsträckning
till alla de fall, där en lycklig verkan av dess bestämmelser kunde vara
att påräkna; och i samband med en dylik utvidgning av lagens verkningskrets
torde tillfälle erbjuda sig att taga i övervägande, i vad mån jämväl
övriga av riksdagen antydda uppfostringsmedel kunde och borde komma
till användning.

Vid behandling inom riksdagen av förenämnda år 1909 väckta motion
förefanns icke någon meningsskiljaktighet rörande lämpligheten av den då
föreslagna utvidgningen. Fångvårdsstyrelsen, styrelsen för statens uppfostringsanstalt
å Bona och styrelsen för svenska diakonissällskapet hava
var för sig tillstyrkt riksdagens framställning.

Vid förarbetena till ny strafflag har frågan om behandling av minderåriga
förbrytare varit föremål för särskild uppmärksamhet. Uti det av
professor Johan C. W. Thyrén framlagda principbetänkandet rörande strafflagens
revision (Principerna för en strafflagsreform, del I, sid. 135—150)
har sålunda eu ingående behandling ägnats åt minderårigas brottslighet.
I det kommittén hänvisar härtill, vill kommittén i detta sammanhang
blott framhålla, att professor Thyrén från behandling i uppfostringsanstalt
vill undantaga allenast minderåriga, som begått mycket svåra brott.

Yid bedömande av frågan om utbytande av straff mot insättande'' i
uppfostringsanstalt böra icke lämnas obeaktade de strävanden, som under
de senare åren gjort sig gällande, att vid verkställighet av straff taga särskild
hänsyn till de unga och anordna straffet för dem så, att strafftiden
utnyttjas för att sätta dem i bättre stånd att reda sig, då de ånyo komma
ut i livet. Särskilt anmärkningsvärd är i sådant hänseende den framställning,
som av fångvårdsstyrelsen gjorts hos Kungl. Maj:t i dess skrivelse
den 3 juli 1912. Efter en uttömmande motivering, vari bland annat
redogöres för det i England använda s. k. Borstalsystemet, föreslog styrelsen,
att i strafflagen skulle införas en ny straffart, benämnd korrektionsstraff,
tillämplig därest någon, som fyllt 18 men ej 21 år, gjort sig saker
till brott, som enligt strafflagen skulle föranleda fängelse eller straffarbete
på viss tid, ej överstigande tre år. Korrektionsstraffet skulle komma till
användning jämväl i fråga om den, som före fyllda 18 år gjort sig förfallen
till fängelse eller straffarbete på högst nämnda tid, men prövades
icke kunna eller böra intagas i allmän uppfostringsanstalt. Yid prövning
om korrektionsstraff borde ådömas, skulle tagas i betraktande, huruvida
de omständigheter, varunder brottslingen uppväxt och sedermera levat, samt
hans personliga sinnesbeskaffenhet och övriga förutsättningar gåve vid

Lagutskottets utlåtande Nr 85. 15

handen, att lians framtida välförhållande med större sannolikhet skulle
kunna vinnas genom dylikt straff än genom det sträft, som eljest vore i
lagen för brottet stadgat.

Uti det av sakkunniga för utredning av vissa till strafflagstiftningen
hörande frågor den 29 december 1914 avgivna betänkande med förslag
till lag angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff (lag den
24 mars 1916) finnes en del föreskrifter, som avse yngre fångar. Sålunda
föreslås, att fånge, som vid straffets början ej fyllt 20 år, skall avtjäna
straffet helt eller delvis i huvudsakligen för yngre fångar avsedd
straffanstalt, där det ej med hänsyn till strafftidens korthet, straffets art
eller omständigheterna i övrigt finnes olämpligt. Vidare föreslås vissa modifikationer
med hänsyn till sådana yngre fångar i fråga om tiden för enrumsstraffet
och sättet för dess verkställande in. m.

Några lagbestämmelser hava visserligen icke utfärdats i det i fångvårdsstyrelsens
ovanberörda skrivelse den 3 juli 1912 angivna syfte, men
vissa åtgärder hava dock i fråga om straffverkställigheten vidtagits för
att åstadkomma ett bättre utnyttjande av strafftiden för unga förbrytare.
Sålunda förordnas uti ett av fångvårdsstyrelsen den 3 januari 1914 utfärdat
cirkulär, att till straffarbete i minst 3 månader dömda ynglingar skola
sändas, om de ännu ej fyllt 18 år, till straffängelset i Uppsala och, om
de fyllt 18 men icke 19 år, till straffängelset i Gävle. Beträffande fånge,
som på grund av ungdom och anlag äger förutsättning att kunna uppläras
i skrädderi eller sömnad, skomakeri, sadelmakeri, snickeri, måleri eller
borstbinderi, skall enligt cirkuläret särskild anmälan göras för bestämmande
av det fängelse, där straffet skall avtjänas. Uti förstnämnda bestämmelse
har sedermera genom cirkulär den 28 juni 1915 gjorts den ändring, att
till straffarbete i minst 3 månader dömda ynglingar, som ännu icke fyllt
19 år, skola sändas, om de äro dömda på kortare tid än 6 månader, till
straffängelset i Gävle och vid en straffarbetstid av 6 månader och därutöver
till straffängelset i Uppsala.

Om det fostringsarbete för tillrättaförande av unga manliga brottslingar,
som med år 1913 begynt vid straffängelset i Uppsala, meddelar
fängelsets predikant enligt fångvårdsstyrelsens berättelse för nämnda år
följande: ’l)et gångna årets erfärenheler’, säger han bl. a., ''berättiga till

oförbehållsamt erkännande av den vidtagna åtgärdens lämplighet. Först
och främst möjliggör den större enhetligheten av fångstammen en större
enhetlighet i fångarnas behandling, som särskilt är av betydelse för den
inre sidan av fångvården. Av vikt synes ock vara att i största möjliga

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

man Uppsala fängelses egenskap av gossfängelse får bliva bestämmande
för fängelsets organisation och utrustning i det hela.’ — ''De som haft
lust för självstudier av ett eller annat slag, ha försetts med nödiga hjälpmedel.
Över huvud har ett större krav på individualisering under nuvarande
förhållanden gjort sig gällande än förr och har ock i största möjliga
mån tillmötesgåtts. Till uppväckande av stämning av högtidlighet
och andakt ha vid upprepade tillfällen sångstunder ägt rum inom fängelset,
vid vilka körsång utförts. Även efter avslutandet av de söndagliga
gudstjänsterna förekommer stundom solosång, som alltid i likhet med de
större konserterna mötes av uppmärksamhet och tacksamhet från fångarnas
sida. Av utomordentlig betydelse såsom stöd för den uppfostrande verksamheten
är det arbete, som de unga fångarna ha att utföra. I detta
avseende visar sig snickeriet erbjuda stora fördelar framför andra slag av
arbete.’ — ''Gemensamt arbete i en ljus, rymlig slöjdsal eller ute på trädgårdsfälten
under bar himmel står för mig som idealet för rationellt anordnat
straffarbete för unga brottslingar. Ett trängande behov är, att tillfälle
beredes till ordentlig gymnastik. Om ock svårigheter därför under nuvarande
förhållanden kunna förefinnas under de kallaste vintermånaderna,
så kan dock under större delen av året gymnastik lätt utföras i sammanhang
med de dagliga promenaderna i fånggårdarna.’

Några av kommitténs ledamöter hava avlagt ett besök å fängelset i
Uppsala för att taga kännedom om verksamheten därstädes. Utmärkande
för den nya anordningen är framför allt det större utrymme, som lämnats
åt skolundervisning, gymnastik och uppfostrande arbete. Av de 24 i
fängelset vid tillfället intagna sysselsattes ej mindre än 19 med snickeri.
Yar och en av dessa fångar har sitt arbetsrum (en med stort fönster försedd
cell, vartill dörren hålles låst) med hyvelbänk, verktyg och arbetsmaterialier;
yrkesläraren går från den ene till den andre och undervisar
dem eller infinner sig på deras begäran för att lämna upplysningar. De
nyinkomna sättas ej genast i slöjden, utan få under den första tiden
syssla med andra göromål såsom att knyta nät, spinna, laga strumpor
o. s. v. Det är avsett, att de unga längre fram skola sysselsättas med
trädgårdsarbete, för vilket ändamål intill fängelset belägen jord väntas bliva
disponibel. För skolundervisningen finnes en särskild sal med plats för 6
fångar (under lektionen hava de skärmar mellan sig, så att de ej kunna
se varandra), och där meddelas undervisning i vanliga skolämnen 3 ä 4
timmar i veckan för varje läxlag. Gymnastik bedrives under vistelsen
ute i promenadgårdarna. Enligt vad kommittén erfarit, är det meningen

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

att söka vidare utbilda det nya systemet vid IJppsalafängelset, ocli planer
äro å bane att även vid fängelset i Gävle träffa anordningar för de ungas
uppfostran under fängelsetiden.

Ehuru alltså inom fängelserna börjat vidtagas åtgärder, syftande till
ett bättre utnyttjande av fängelsetiden för de yngre förbrytarna, är det
uppenbarligen ej möjligt att i fängelset, där vistelsen dessutom alltid
måste bliva mera kortvarig, vinna samma resultat med hänsyn till de
minderårigas uppfostran, som i en enkom för dem avpassad uppfostringsanstalt.
Erfarenheten synes hava till fullo ådagalagt, att den uppfostringsverksamhet,
som kommit till stånd på grundvalen av 1902 års lagstiftning,
haft en stor uppgift att fylla och även i det stora hela visat sig
motsvara de därpå ställda förväntningarna. Större delen av de elever,
som utgått från de allmänna uppfostringsanstalterna, hava blivit laglydiga
och arbetsamma medborgare, under det att de, utsläppta efter ett kortvarigt
fängelsestraff, antagligen snart åter skulle kommit i delo med rättvisan
eller eljest råkat på förfall. Det finnes ingen anledning att antaga,
att icke lika gott resultat skall kunna vinnas med en del av dem, som
gjort sig skyldiga till brott, för vilket enligt lagen straffarbete ådömes.
Särskilt i fråga om dem, som gjort sig skyldiga till tjuvnadsbrott och
dessa äro de flesta — lärer, på sätt redan anmärkts inom högsta domstolen,
goda förutsättningar finnas att kunna med framgång utföra enahanda
uppfostringsarbete, som nu med tillämpning av 5 kap. 3 § strafflagen
kunnat komma de till fängelse dömda till del. Överhuvud taget
synes någon meningsskiljaktighet icke finnas om angelägenheten av en
utsträckning, och kommittén finner sig också böra utan tvekan förorda
en sådan.

Yad beträffar sättet för utvidgningen kan man tänka sig en sådan
inskränkt till vissa arter av brott, närmast tjuvnadsbrotten, bland vilkas
förövare man har att räkna med ett stort antal minderåriga. Emellertid
synes det dock mindre lämpligt att begränsa uppfostringsförfarandet till
dem, som gjort sig skyldiga till vissa arter av brott. Det hittills bedrivna
arbetet å uppfostringsanstalterna synes ej heller hava givit anledning
till något dylikt särskiljande, och även från fängelserna kunna
exempel framdragas på ungdomar, dömda till straffarbete för andra brott
än olovligt tillgrepp, vilka skulle lämpat sig för intagande å uppfostringsanstalt.
Kommittén ansluter sig därför i detta avseende till det förslag,
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 30 höft. (Nr 34 35). 3

18 Lagutskottets utlåtande Nr 35.

som gjordes i motionen till 1909 års riksdag och sedermera vunnit anslutning
från olika håll, nämligen att förordnande om intagande i uppfostringsanstalt
bör kunna meddelas även vid brott, som beläggas med
straffarbete, och detta utan hänsyn till brottets art.

Med denna utgångspunkt är det emellertid dock nödigt att bestämma
eu viss gräns i fråga om strafftidens längd, utöver vilken ej må vara medgivet
att sätta uppfostringsåtgärder i stället för straff. Såsom professor
Thyrén i sitt ovan citerade arbete framhåller, torde nödvändigheten av eu
sådan gräns visserligen icke vara att söka däri, att icke den, som begått
t. ex. ett mord, skulle vara mottaglig för uppfostringsåtgärder. Utan
denna nödvändighet ligger i den allmänna rättsuppfattningen, som icke
skulle känna sig tillfredsställd med att ett så svårt brott fritoges från
straffpåföljd, samt i allmänpreventiva hänsyn. I fråga om var gränsen
skall läggas, kunna åter olika meningar råda. Det synes dock kommittén
föreligga starka skäl att här stanna vid den gräns av 6 månaders straffarbete
och däremot svarande 1 års fängelse, som vid 1909 års riksdag
ifrågasattes. I allmänhet torde kunna sägas, att de brott, som beträffande
minderåriga kunna komma att beläggas med högre straff'', äro av den svåra
beskaffenhet, att ovan angivna hänsyn icke medgiva straffets bortfallande.
I alla händelser synes det vara försiktigast att vid den nu ifrågasatta
förändringen, som ej avser någon omläggning av tvångsuppfostringsinstitutet,
icke gå härutöver. Härtill kommer, att redan en utsträckning till straffarbete
i 6 månader och motsvarande fängelsestraff, såsom nedan visas,
kommer att medföra rätt stora kostnader för det allmänna.

A andra sidan synas skäl ej föreligga att gå under nämnda gräns.
Av de redogörelser, som nedan lämnas rörande minderåriga förbrytare
ådömda eller av dem undergångna straff, framgår, att ett jämförelsevis
stort antal sådana personer ådömts straffarbete i 6 månader, samt att en
betydande del av dessa av fängelsemyndigheterna ansetts lämpliga för
tvångsuppfostran. Gällande strafflag har visserligen för ett jämförelsevis
stort antal brott straffets minimum förlagt vid 6 månaders straffarbete,
vilka brott därigenom angivas såsom svårare; men även en stor del av
dessa brott är otvivelaktigt av sådan art, att förordnande om intagande i
uppfostringsanstalt bör kunna ifrågakomma, där omständigheterna i övrigt
tala därför. Härtill kommer, att domstolen med anledning av bestämmelserna
i 5 kap. 2 § strafflagen kan nedsätta straffet till hälften, och att
alltså 6 månaders straffarbete icke beträffande de minderåriga är att be -

Lagutskottets utlåtande Nr 35. 19

trakta som eu minimigräns för dessa brott i samma mening som för vuxna
brottslingar.

Frågan om gränsen bör läggas vid 6 månaders straffarbete eller sättas
lägre, påverkas i viss mån också av möjligheten att erhålla erforderligt antal
platser å lämpliga anstalter. Såsom nedan närmare beröres, har kommittén
vid utredning av sistnämnda fråga kommit till det resultat, att hinder ej heller
härutinnan bör möta för att välja 6 månaders straffarbete såsom gräns.

Av den utav kommittén här ovan föreslagna utsträckningen av tvångsuppfostriugsinstitutet
föranledes direkt ingen annan förändring i lagstiftningen
härom, än att i 5 kap. 3 § strafflagen samt i 8 § av lagen angående
verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran den 27
juni 1902 gives uttryck åt den höjning av fängelsestraffets maximum till
ett år och den utsträckning till straffarbete i högst G månader, varom
ovan talats. Kommittén har ock avgivit förslag till ändrad lydelse av
dessa båda lagrum.

Inom den sålunda föreslagna gränsen skulle domstolarna alltså hava
att välja de fall, som kunna lämpa sig för uppfostringsanstalterna. Beträffande
de omständigheter, som därvid böra vara vägledande, torde do
nuvarande bestämmelserna hava fyllt sin uppgift, och klagomålen, där sådana
framkommit, hava gått ut på att de angivna grunderna icke följts så
noga, som ske bort. Såsom ovan framhållits, hava de anstalter, som hava
att utföra uppfostringsarbetet, på de senare åren ansett sig kunna konstatera
en ändamålsenligare tillämpning. Bet riktiga urskiljandet av de för
tvångsuppfostran lämpade fallen sammanhänger naturligen med den större
eller mindre fullständighet, med vilken undersökningarna rörande do minderårigas
förhållanden utförts. En jämförelse mellan dessa undersökningar
nu och under de närmaste åren efter lagens ikraftträdande visar, enligt vad
från anstalterna meddelats, att undersökningarna i de till anstalten hänvisade
fallen numera i regel äro mycket fullständiga och giva en god
bild av elevernas föregåenden och deras omgivning. Särskilt böra därvid
omnämnas de förundersökningar, som utförts av föreningen Skyddsvärnet
genom dess centralbyrå i Stockholm samt filialer i Göteborg och Malmö.
Sannolikt är, att den allt större framgången i uppfostringsanstalternas arbete
också berott på en ökad möjlighet för anstalterna att fylla sin uppgift,
sedan deras erfarenhet blivit större.»

Ehuru nu förevarande förslag icke avse någon ändring i de grunder,

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

vilka domstolarna hava att följa vid bedömandet utav lämpligheten av att
minderårig intages i allmän uppfostringsanstalt, vill utskottet med anledning
av fattigvårdslagstiftningskommitténs här ovan sist intagna yttrande
erinra om följande i förevarande avseende avgivna yttrande av den kommitté,
vars den 26 oktober 1898 avlämnade betänkande och förslag ligger
till grund för den nu gällande lagstiftningen på området:

»Ett nödvändigt villkor för att verkligen den unge brottslingens
insättande i uppfostringsanstalt länder honom till nytta, är, att han
med hänsyn till utvecklingen av sina själsförmögenheter ännu kan anses
mottaglig för den uppfostran, som kan beredas honom uti ifrågavarande
anstalter. I annat fall bör han så mycket mindre överlämnas till en uppfostringsanstalt,
som man ock kan befara, att han skulle på övriga därstädes
intagna minderåriga kuuna utöva ett skadligt inflytande. Till förekommande
härav har kommittén ansett nödigt att i lagförslaget föreskriva,
att domstol äger meddela ett sådant förordnande, varom nu är fråga, endast
för så vitt den brottsliges ''sinnesbeskaffenhet och förståndsutveckling’ prövas
därtill föranleda, eller med andra ord, därest den brottslige såväl i
sedligt och intellektuellt hänseende befinnes vara ännu så outvecklad, att
man med skäl kan antaga, att han genom uppfostran må kunna rättas.»

Ändringarna Ändringen i 4 § av lagen den 27 juni 1902 består i att paragrafens
* lagen den ff ^re^Je stycke tillagts paragrafen. Denna ändring har föreslagits av fattigjuni
iyo2. vårdslagstiftningskommittén efter det Kungl. Maj:t anmodat kommittén att
vid det kommittén eljest givna uppdrag taga i övervägande dels en av
styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona i skrivelse den 22 augusti
1913 gjord hemställan om vissa åtgärder för beredande av vård åt elever
lidande av tuberkulos och dels en av svenska diakonissällskapet i dess
årsberättelse för år 1914 angående sällskapets hem å Yiebäck gjord hemställan
om lagbestämmelser i syfte att bereda hemmen trygghet mot intagande
i desamma av elever, som äro behäftade med könssjukdom eller befinna
sig i grossess, vilken hemställan förordats av Konungens befallningshavande
i Jönköpings län.

Ändringen i 10 § är på sätt av propositionen framgår betingad av
ändringen i 4 §.

Ändringarna Enligt den nu gällande lydelsen av lagen den 27 juni 1902 stadgas
^agén^deM^ä?* ^ § 2 stycket, att senast åå elev uppnått 20 år, skall han utskrivas
juni 1902. från anstalten, och i 6 § 2 stycket, att styrelsen har att för elev, som

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

utskrives utse första anställningen, vilken eleven icke äger att utan styrelsens
tillstånd lämna, förr än ett år efter utskrivningen förflutit.

De nu föreslagna ändringarna i 5 och 6 §§, vilka ändringar avse de
nu återgivna stadgandena, hava föranletts av eu av styrelsen för statens
uppfostringsanstalt å Bona den 13 januari 1915 gjord och sedermera till
fattigvardslagstiftningskommittén överlämnad framställning, däruti huvudsakligen
anfördes: I de fall, då elev villkorligt utskrivits enligt 4 §, vore
faran för att styrelsen utövade den styrelsen enligt andra stycket tillkommande
rätt att återtaga eleven en anledning för eleven att kvarstanna i
den för honom utsedda tjänsten. Som däremot någon påföljd icke vore
stadgad för ett brytande mot bestämmelsen i 6 § 2 stycket, vore denna
bestämmelse ganska verkningslös. Enligt 5 § 2 stycket skulle elev utskrivas
senast då han uppnått 20 år. Efter denna tid komme sålunda ett lämnande
av för elev utsedd tjänst icke att medföra någon påföljd för honom.
I de fall, då elev först i 18-årsåldern överlämnats till anstalten, kunde
styrelsen alltför kort tid övervaka, att elev bibehölle sin anställning. Emellertid
vore det av särskild vikt, att dylik övervakning kunde ske ganska
länge under den för eleven särdeles kritiska tiden, som följde på hans
lämnande av anstalten.

I anledning av denna framställning föreslog kommittén, att 5 § 2
stycket måtte erhålla den lydelse, att elev skall utskrivas från anstalten senast
då han uppnått 21 års ålder, och har detta förslag upptagits i propositionen.

Såsom av propositionen framgår, är i 6 § 2 stycket ingen annan
ändring gjord, än som följer av den föreslagna ändringen i 5 § 2 stycket.

■ I de delar, däruti utskottet här ovan icke redogjort för fattig vår dslagstiftningskommitténs
i propositionen åberopade betänkande, får utskottet
hänvisa till betänkandet.

Vid granskning av de i propositionen innefattade förslagen har utskottet
icke funnit anledning till anmärkning mot desamma.

Utskottet får alltså hemställa,

att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 23 april 1917.

På lagutskottets vägnar:

(JARL LINDHAGEN.