Lagutskottets utlåtande Nr 35 (Utlåtande 1916:LU35 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1916 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag om fastställande av högsta pris å vissa
varor vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Petersson i Lidingö villastad,
Alexanderson, Trana,*) Söderbergh, Gezelius, Stärner,*)greve Spens,
Dahl, Permansson, Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Karlsson
i Fjöl, Borg, Holmdahl, Igel och Lindqvist i Kosta.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 31 mars 1916 dagtecknad proposition, nr 129, vilken
blivit hänvisad till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till lag om fastställande
av högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden m. in.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling
förehaft två med anledning av samma proposition väckta motioner,
Bihang till riksdagens protokoll 1316. 9 samt. 21 höft. (Nr 35.) 1

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

nämligen inom första kammaren nr 101 av friherre Hermelin samt inom
andra kammaren nr 261 av herrar Persson i Norrköping och Svensson i
Eskilstuna.

Det i Kungl. Maj:ts förevarande proposition innefattade lagförslaget
är enligt motiven avsett att ersätta vissa bestämmelser i lagen den 3 juni
1915 om förfogande över vissa varor vid krig eller krigsfara eller andra
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, vilken lag med utgången
av nästlidna april månad upphört att gälla. Såsom föredragande departementschefen
erinrat, innefattade lagen av 1915 två särskilda grupper av
bestämmelser, nämligen stadganden om maximipris och stadganden om
expropriation. Sagda lags bestämmelser hava nu uppdelats på två särskilda
lagförslag. Det ena av dessa, det nu förevarande, upptager stadgandena
om maximipris, vilka dock avsevärt utvidgats. Det andra förslaget
— förslag till lag om förfogande över viss egendom vid krig, krigsfara
eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, se proposition
nr 138 — innefattar bestämmelser om expropriation.

Då det nu ifrågavarande lagförslaget anmäldes inför Kungl. Maj:t, yttrade
föredragande departementschefen, att de förhållanden, som föranlett tillkomsten
av 1915 års lag, uppenbarligen icke utvecklat sig i en sådan riktning,
att motsvarande bestämmelser skulle bliva överflödiga under den närmaste
framtiden. Vid utarbetande av förslag till ny författning om maximipris
borde emellertid hänsyn tagas jämväl till särskilda från svenska stadsförbundets
livsmedelskommitté samt från statens livsmedelskommission
inkomna framställningar i ämnet, vilka framställningar avsåge,
att åt de lokala organisationer, som inrättats vid sidan av. statens livsmedelskommission,
måtte inrymmas en ökad befogenhet, bland annat rätten
att i vissa fall fastställa lokala maximipris.

Beträffande dessa lokala organisationer anförde departementschefen, att,
sedan lokalkommissioner för underlättande och ordnande av livsmedelsanskaffningen
blivit allt från augusti 1914 inrättade, statens livsmedelskommission
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 december 1915 fäst uppmärksamheten
på vissa bristfälligheter i lokalkommissionernas organisation
och verksamhet. Med anledning av denna framställning från statskommissionen
hade Kungl. Maj:t enligt nådigt beslut den 31 december
1915 anbefallt överståthållarämbetet och Kungl. Maj:ts samtliga befallningshavande
att ofördröjligen vidtaga åtgärder i särskilda uti kommis -

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

sionens framställning berörda avseenden; och hade Kungl. Maj:t därvid
särskilt föreskrivit, att Kungl. Maj:ts befallningshavande borde anmoda
städer och köpingar att utse livsmedelsnämnder — såsom dessa kommunala
organ därefter skulle benämnas —; även de övriga kommuner, där
Kungl. Maj:ts befallningshavande funne inrättande av dylik nämnd behövligt,
borde anmanas att utse sådan. För mindre kommuner å landsbygden
skulle lämnas valfritt att utse särskild livsmedelsnämnd eller att
åt kommunalnämnd eller annat kommunalt organ anförtro de åligganden
och befogenheter, som eljest skulle åligga livsmedelsnämnd. Det borde
vid nämnda anmodan framhållas, att de nya livsmedelsnämnderna borde
övertaga hittills befintliga lokala livsmedelskommissioners åligganden och
befogenheter, så att icke flera organ för samma ändamål samtidigt vore i
verksamhet inom samma kommun.

Sedan departementschefen därefter förmält, att han från statens
livsmedelskommission fått mottaga ett av en av ledamöterna i stadsförbundets
livsmedelskommitté utarbetat förslag till lagbestämmelser, genom
vilka åt de lokala organisationerna skulle beredas en ökad maktbefogenhet,
yttrade departementschefen vidare:

»Kommissionens förslag upptager gällande lags 1 §, innefattande
huvudstadgandet om Kungl. Maj:ts rätt att fastställa maximipris, i oförändrad
lydelse. Därtill har kommissionen emellertid fogat bestämmelser,
som åsyfta, att maximipris å vissa varor må, med avseende på särskild
kommun, kunna för detaljhandeln fastställas av kommunens livsmedelsnämnd
eller, såsom alternativt föreslagits, av Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länet.

Svenska stadsförbundets livsmedelskommitté, som förordat .en sådan
anordning, har framhållit, att det kunde tänkas många fall, då uppenbarligen
mellanhänderna på en viss ort oskäligt fördyrade livsförnödenheter,
som kanske på helt närliggande orter tillhandahölles för vida lägre priser.
På många orter vore livsmedelshandeln, åtminstone beträffande vissa varuslag,
monopoliserad i ett enda eller några få företags händer eller ock så,
att en sammanslutning av affärsmän uppgjort en prislista, som de enskilda
medlemmarna hade att följa. I synnerhet vid plötsliga och starka prisstegringar
skulle enligt kommitténs mening en lokal prisbestämning, sådan
som den ifrågasatta, kunna utöva ett fördelaktigt inflytande. — I likhet
med kommittén har statskommissionen ansett det ändamålsenligt, att möjlighet
bereddes för fastställande av lokala maximipris för minuthandeln
enligt ett mera snabbt verkande system och under noggrannare tillgodoseende
av lokala önskemål än vad fallet i allmänhet torde kunna bliva enligt
nu gällande, i 1 § av 1915 års lag upptagna bestämmelser. Kommis -

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

sionen hade utgått ifrån, att den nu föreslagna kommunala befogenheten
icke skulle komma att utövas annat än i undantagsfall. Emellertid vore
det att antaga, att redan tillvaron av en sådan befogenhet skulle under
vissa omständigheter komma att underlätta de kommunala livsmedelsnämndernas
strävanden, i det att därigenom åt nämnderna och av dem
förda underhandlingar bereddes ökad auktoritet.

De skäl, som sålunda förebragts för en anordning i den föreslagna riktningen,
finner jag äga giltighet. Visserligen gäller ju enligt 1 § av 1915 års
lag, att Kungl. Maj:ts förordnande om maximipris kan begränsas till att avse
allenast viss del av landet och att sådant pris å vara kan bestämmas olika
för olika landsdelar. Men det nu ifrågasatta systemet är utan tvivel ägnat
att väsentligen smidigare ansluta sig till de olikartade förhållanden, som,
redan på grund av de skiftande geografiska betingelserna i vårt långt utsträckta
land, äro för handen å de olika orterna. De lokala myndigheternas
närmare kännedom om förhållandena på platsen, om befolkningens
ekonomiska villkor, dess levnadssätt och vanor, om livsmedelsmarknadens
och konsumtionens läge i orten, måste göra dessa myndigheter särskilt
skickade för ett ingripande på det område, som nu är i fråga. En lagändring
av angivna innehåll lärer ock verka därhän, att uppkommande
frågor om maximipris, berörande endast en mindre del av riket, kunna
vinna avgörande vida snabbare än enligt nu gällande bestämmelser. Detta
kan, med hänsyn till förevarande frågors beskaffenhet, mången gång innebära
en högst betydande fördel.

Att, såsom stadsförbundets livsmedelskommitté antytt, under senare
tid priset å samma vara mången gång ställt sig mycket olika å varandra
helt närliggande platser, torde vara obestridligt. Med anledning av tabeller,
som inom socialstyrelsen upprättats över minuthandelsprisen under
krigstiden, har det också påpekats, icke blott att under hela nämnda tid
rätt en mycket väsentlig olikhet mellan fördyringen i olika landsdelar, såsom
norra och södra Sverige, utan även att helt närbelägna platser kunnat
i detta hänseende förete stora inbördes avvikelser, uppenbarligen beroende
därpå, att minuthandelns organisation och andra rent lokala förhållanden
i ej obetydlig grad påverkat prisbildningen. Genom de nu föreslagna
bestämmelserna skulle möjliggöras ett raskt anlitande av åtgärder,
ägnade att åtminstone i någon mån motverka nämnda, synnerligen påfallande
missförhållande.»

Departementschefen anförde ytterligai’e:

»Då jag ansluter mig till livsmedelskommitténs och statskommissionens
åsikt om önskvärdheten av, att även annan myndighet än Kungl.
Maj:t skall äga fastställa lokala maximipris, uppkommer frågan, åt vilken

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

myndighet ifrågavarande befogenhet lämpligen bör anförtros. Kommissionen
har i första hand föreslagit, att de kommunala livsmedelsnämnderna
skulle äga utöva sagda befogenhet, dock att nämndernas beslut om
fastställande av maximipris skulle underställas Ivungl. Maj:ts prövning.
Emellertid har kommissionen ställt sig något tveksam härutinnan, såsom
framgår av dess motivering till lagförslaget. Kommissionen har där framhållit,
att handhavandet av befogenheten att fastställa maximipris uppenbarligen
vore en uppgift, som ställde synnerligen stora krav på sakkunskap
och objektivitet hos dess utövare. Med hänsyn härtill och till beskaffenheten
av organisationen av de kommunala myndigheter, varom här vore
fråga, kunde det måhända synas i viss mån tvivelaktigt, huruvida ens med
de av kommissionen föreslagna garantierna nämnda befogenhet borde överlämnas
åt livsmedelsnämnderna. Kommissionen hade därför ansett sig böra
dessutom anvisa en utväg, enligt vilken beslut om lokalt maximipris skulle
fattas, icke av kommunen eller dess organ, utan av offentlig myndighet,
nämligen Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Detta senare alternativ anser jag mig böra godkänna. Givetvis kan
livsmedelsnämnd icke tilläggas befogenhet att avgöra, när de av krig föranledda
utomordentliga förhållanden, under vilka maximipris må fastställas,
kunna anses vara för handen. Men även om man funne en anordning,
varigenom avgörandet därutinnan tillkomme högre myndighet och
livsmedelsnämnden endast skulle hava att pröva, huruvida den lokala livsmedelsmarknadens
läge borde föranleda bestämmandet av sådant pris, torde
en dylik utväg knappast innebära nöjaktig säkerhet. De lokala nämndernas
organisation lärer näppeligen, åtminstone för närvarande, hava nödig
fasthet; icke heller torde man kunna hos samtliga ledamöter i dessa nämnder
förutsätta de allmänna kunskaper på området, den fullkomliga opartiskhet
och den överblick över hithörande omständigheter, som äro betingelserna
för en lycklig lösning av de vanskliga frågor, som här möta.»

I sin förenämnda motion hava herrar Persson, och Svensson hemställt,
bland annat, att den ändring måtte vidtagas i Kungl. Maj:ts förslag,
att i enlighet med statens livsmedelskommissions förslag rätten att förordna
om maximipris inom kommun måtte tillerkännas livsmedelsnämnd
att utöva under högre myndigheters kontroll.

Motionärerna yttra i denna del:

»De skäl, som anförts för att befogenheten att förordna om lokala
maximipris ocli att utfärda kommunala förordningar angående livsmedelshandeln
bör tillkomma livsmedelsnämnd, synas mycket starka. Om de
lokala myndigheterna gäller ju, som ock framhållits i herr statsrådets

Herrar
Perssons och
Svenssons
motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

anförande till statsrådsprotokollet att de på grund av närmare kännedom
om befolkningens ekonomiska villkor, dess levnadssätt och vanor och om
livsmedelsmarknadens och konsumtionens läge i orten, måste vara särskilt
skickade för ingripande på de områden, som nu äro i fråga.

I propositionen anföres i anslutning till ett från statens livsmedelskommission
alternativt framlagt förslag, att de lokala livsmedelsnämnderna
näppeligen hava nödig fasthet samt att man icke heller hos dem torde
kunna förutsätta de kunskaper, den fullkomliga opartiskhet och den överblick
över hithörande omständigheter, som utgöra betingelserna för en
lycklig lösning av de vanskliga frågor som här möta.

Denna invändning torde numera, sedan livsmedelsnämnderna dels
erhållit en fastare organisation och dels vunnit under arbetets fortgång
ökad insikt och ingående erfarenheter, sakna avgörande betydelse. Då
det därjämte alltid förutsatts, att livsmedelsnämnds beslut i ifrågavarande
avseenden skola omedelbart underställas högre myndighets prövning, torde
en anordning varigenom befogenheterna att fastställa lokala maximipris
och att utfärda föreskrifter rörande livsmedelshandeln lämnas åt livsmedelsnämnd,
innebära nöjaktig säkerhet. Nödvändigheten att frågor av
ifrågavarande art kunna vinna avgörande snabbt gör det synnerligen önskvärt,
att befogenheten gives den lokala myndigheten.»

På de av departementschefen anförda skäl har utskottet ansett det
av honom föreslagna systemet vara att föredraga framför den av motionärerna
förordade anordningen; och har utskottet funnit Kungl. Maj:ts förslag
vara av beskaffenhet att böra — med de ändringar, som här nedan
angivas — av riksdagen godkännas.

Granskningen av förslagets särskilda bestämmelser har från utskottets
sida föranlett följande anmärkningar.

2 §•

Enligt andra stycket av denna paragraf skall, innan förordnande om
maximipris av Kungl. Maj:ts befallningshavande för kommun meddelas,
kommunens livsmedelsnämnd eller, om sådan ej finnes, kommunalnämnden
eller magistraten, så ock sådan sammanslutning av detaljhandlare inom
orten eller länet, vars hörande finnes lämpligt, eller styrelse för sådan
sammanslutning hava haft tillfälle att yttra sig i ärendet.

Bestämmelsen om hörande av sammanslutning av detaljhandlare har
enligt motiven tillkommit på grund av framställning, som därutinnan

Lagutskottets, utlåtande Nr 35.

gjorts av Sveriges minuthandlares riksförbund i en till departementschefen
ingiven skrivelse.

Herrar Persson och Svensson hava i sin omförmälda motion yrkat,
att ifrågavarande bestämmelse måtte utgå. — Motionärerna hava härvid
anfört, att det vore nödvändigt, att frågor av ifrågavarande art kunde
vinna ett snabbt avgörande. Ur denna synpunkt syntes det olämpligt, att
sådant beslut om fastställande av maximipris, varom här vore fråga, skulle
föregås av inhämtande av yttrande från sammanslutningar av detaljhandlare
i respektive orter, såsom föreslagits i propositionen. Genom den tidsutdräkt,
som därigenom ovillkorligen kornme att vållas, skulle det syfte,
som avsetts att nås genom bestämmelserna om fastställande av lokala
maximipris, i hög grad äventyras. Då detaljhandlarna även i allmänhet
vore mycket starkt representerade i livsmedelsnämnderna och sålunda där
hade tillfälle att få sina synpunkter framförda, syntes även med hänsyn
till deras intressen den ifrågavarande bestämmelsen vara onödig.

Friherre Hermelin har i sin ovanberörda motion hemställt, att riksdagen
för sin del måtte besluta sådant tillägg till respektive 2 och
6 §§ av Kungl. Maj:ts förslag, att hushållningssällskapets förvaltningsutskott
inom länet jämväl, då så funnes anledning, skulle hava haft tillfälle
i ärendet yttra sig, innan sådant förordnande eller meddelande, som
uti nämnda paragrafer avsåges, komme att av Kungl. Maj:ts befallningshavande
utfärdas.

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande:

»Om även betänkligheter kunna resas mot dessa vederbörandes
(Kungl. Maj:ts befallningshavandes) rätt att fastställa maximipris, låt vara
med ett slutligt godkännande av Kungl. Maj:t, så synes dock den föreslagna
vägen kunna medföra vissa fördelar såväl för bedrivande av en
under utomordentliga förhållanden nödvändig livsmedelspolitik, som även
för erhållande därvid av en allsidig belysning med hänsyn till särskilda
lokala behov, vilket allt torde göra, att tillräckliga skäl nog icke kunna
framdragas för ett frångående av Kungl. Maj:ts nu avgivna förslag, åtminstone
icke uti huvudsak.

Emellertid synes som om vid fastställande av dessa maximipris det
må lämnas vissa producenter, här utövarna av jordbruket och dess binäringar
ävensom fisket, tillfälle att bland andra yttra sig.

Enligt lagförslaget i 2 § andra stycket framgår, att kommunens
livsmedelsnämnd, eller om sådan ej finnes, kommunalnämnd eller magistrat,
så ock sådan sammanslutning av detalj handlande inom orten eller länet,

Herrar
Perssons och
Svenssons
motion.

Friherre

Hermelins

motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

vars hörande finnes lämpligt, eller styrelse för sådan sammanslutning,
skall hava tillfälle att yttra sig i ärendet, innan maximipris, som här avses,
av Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställes.

Nu är förhållandet det, att en mycket stor mängd livsmedel, kreatursfoder
och bränsle in. in. avyttras direkt till konsumenterna utan någon
slags mellankomst vare sig av parti- eller detaljhandlare — under dessa
omständigheter synes det som om berättigade skäl måste föreligga för att
här ifrågakommande producenter eller någon deras representation bleve i
tillfälle att, likaväl som detaljhandlarna, avgiva sin mening, då fråga om
fastställelse av maximipris uppstår.

Konsumenternas intressen torde återigen bliva nogsamt bevakade
inom livsmedelsnämnderna eller de kommunala myndigheterna.

Den representation, som inom respektive län säkerligen skulle bäst
lämpa sig att företräda här berörda producenters mening, torde vara hushållningssällskapets
förvaltningsutskott.

Förvaltningsutskottet, sammansatt av ansvarsmedvetna och uti det
praktiska yrket kunniga personer från länets olika orter, torde särskilt i
sig innefatta den överblick över till spörsmålet hörande omständigheter,
som bör eftersträvas: förvaltningsutskottets organisation är fast och det
torde förutsättas, att dess yttrande kommer att avgivas med den motivering
och med en sådan från olika synpunkter avfattad form, att detsamma
kan bliva till verklig nytta vid bedömande av de så vanskliga
frågor, som uti lagförslaget avses.

I anslutning härtill torde ock framhållas billigheten därav, att vid
fastställelse av de särskilda ordningsföreskrifter för handeln med livsmedel
m. m., som för vissa fall finnas angivna i lagförslagets 6 §, Konungens
befallningshavande, där så finnes anledning, jämväl böra höra
hushållningssällskapets förvaltningsutskott.»

Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:ts befallningshavande vid handläggning
av ifrågavarande viktiga och grannlaga ärenden låter sig angeläget
vara att införskaffa erforderlig utredning. Enligt förslaget skall livsmedelsnämnd,
respektive kommunalnämnd eller magistrat, alltid hava haft tillfälle
att yttra sig, innan förordnande om maximipris av Kungl. Maj:ts
befallningshavande meddelas. I fråga om de ytterligare upplysningar,
som må erfordras, synes det vara lämpligast, att befallningshavanden själv
äger avgöra, varifrån dessa i det särskilda fallet lämpligen böra hämtas.
Då ifrågavarande ärenden böra bedömas med hänsyn i främsta rummet
till allmänhetens intresse att här avsedda förnödenheter må kunna erhållas
och tillhandahållas till pris, som icke stegras väsentligt högre, än för -

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

hållandena påkalla, samt med hänsyn jämväl till önskvärdheten av att
ifrågavarande ärenden må kunna avgöras med minsta möjliga tidsutdräkt,
anser utskottet, att lagen icke bör, utöver stadgandet om inhämtande
av yttrande från livsmedelsnämnd, respektive kommunalnämnd eller
magistrat, innefatta särskilda bestämmelser om vissa intressentgruppers
hörande. Utskottet tillstyrker således dels, att, i enlighet med herrar
Perssons och Svenssons i deras berörda motion gjorda hemställan, föreskriften
om hörande av detaljhandlarsammanslutning eller styrelse för
sådan sammanslutning måtte utgå, dels ock, att den i friherre Hermelins
motion föreslagna tilläggsbestämmelsen om hörande av vederbörande hushållningssällskaps
förvaltningsutskott icke måtte i förslaget upptagas.

I förevarande andra stycke av 2 § har utskottet tillika vidtagit en
mindre jämkning i redaktionellt hänseende.

6 §•

Angående bestämmelserna i denna paragraf anförde departements- Degartei
n ments cheten:

. chefen.

»I sin nämnda skrivelse har svenska stadsförbundets livsmedelskommitté
framhållit såsom önskvärt, att kommunerna, respektive de kommunala
kommissionerna, tillerkändes befogenhet att utfärda kommunala förordningar,
innefattande kontrollföreskrifter angående handeln med livsförnödenheter.
Kommittén har härutinnan framhållit, att dessa föreskrifters innehåll uppenbarligen
kunde bliva ganska växlande, detta delvis betingat av de lokala
förhållandena. Av betydelse för åstadkommande av reglerade prisförhållanden
vore en föreskrift om skyldighet för affärsmän att offentligt anslå
prislistor för vissa viktigare livsförnödenheter; härigenom vunnes en bekväm
möjlighet för myndigheterna och allmänheten att kontrollera prissättningen.
En annan fråga, som härvid förtjänade beaktande, vore den
om obligatorisk försäljning efter vikt av vissa varor, framför allt bröd;
med avseende på brödhandeln syntes två alternativ vara att tillgå, nämligen
att priset skulle bestämmas efter vikt eller att bröd av viss typ och
till visst pris skulle hålla en viss minsta vikt, och syntes båda dessa
möjligheter böra hållas öppna; även beträffande derå andra viktiga varor,
såsom potatis, ägg samt olika slag av fisk, torde de lokala förhållandena
ej sällan göra obligatorisk viktförsäljning önskvärd. En annan bestämmelse,
som under tider av livsmedelspanik torde kunna bidraga till allmänhetens
lugnande, vore enligt kommitténs mening fastställandet, beträffande vissa
varor, av en största kvantitet, som finge på eu gång eller för fastställd

Bihang till riksdagens protokoll 1310. 9 saml. 27 käft. (Nr 35.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

tidsperiod till en köpare utlämnas. — De synpunkter, som sålunda av
kommittén framhållits, hava upptagits av statskommissionen. Enligt kommissionens
förslag skulle möjlighet skapas till utfärdande av stadganden,
att inom kommun gälla, dels i de särskilda avseenden, som stadsförbundets
livsmedelskommitté angivit, och dels angående andra dylika anordningar,
varigenom inom kommun oskälig prisstegring å viktigare förnödenheter
skulle motverkas samt tillförseln, salubjudandet och konsumtionen av sådana
förnödenheter ordnas. Beträffande sistnämnda anordningar har kommissionen
i den speciella motiveringen till förslaget uttalat, att dylika
stadganden kunde under vissa omständigheter finnas nödvändiga till åstadkommande
av, att viktigare förnödenheter verkligen skulle nå fram till
salutorgen och icke på vägen dit uppsamlas av partiköpare, eller till förekommande
av, att sådana förnödenheter forslades från orten.

Lika med kommittén och kommissionen anser jag det vara lämpligt,
att möjlighet beredes till fastställande av dylika ordningsföreskrifter
för detaljhandeln; dock torde meddelandet av sådana föreskrifter böra uppdragas,
icke åt livsmedelsnämnd, utan åt Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Innan dylik föreskrift meddelas, bör, liksom vid fråga om maximipris
som av Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställes, åt representanter för
olika intressentgrupper lämnas tillfälle att avgiva yttrande i ärendet.»

Herrar \ herrar Perssons och Svenssons motion har yrkats, att jämväl den

Svenssons i förevarande paragraf omförmälda befogenhet att meddela särskilda föremotion.
skrifter rörande handel med livsmedel måtte tilläggas, icke Kungl. Maj:ts
befallningshavande utan, i enlighet med statskommissionens förslag, vederbörande
livsmedelsnämnd.

Utskottet. I anslutning till vad utskottet förut anfört, hemställer utskottet, att

den av Kungl. Maj:t föreslagna ordningen måtte godkännas och att
motionen förty i denna del lämnas utan bifall.

I fråga om de i paragrafens första stycke till innehållet särskilt angivna
föreskrifter vill utskottet betona — vad statens livsmedelskommission
jämväl framhållit — att dessa endast äro att anse såsom exempel på de
olikartade bestämmelser, som kunna i förevarande hänseende meddelas;
utom de sålunda särskilt nämnda föreskrifterna, äger Kungl. Maj:ts befallningshavande
ock meddela, såsom det heter i lagtexten, »annan dylik föreskrift,
som må vara ägnad att motverka oskälig prisstegring eller att ordna
tillförsel, saluhållande eller förbrukning av vara».

Då Kungl. Maj:ts befallningshavande bemyndigats att meddela föreskrifter
angående förbud mot att, på en gång eller under viss tid, till en

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

förbrukare eller ett hushåll säljes mer än viss angiven myckenhet av vara,
så lärer detta också innebära, att den tillåtna försäljningen kan sättas i förhållande
till de särskilda hushållens storlek, till det individuella behovet,
i den mån detta låter sig utröna, eller till andra dylika omständigheter.
Med hänsyn till stadgandets avfattning torde befallningshavanden ock vara
berättigad att föreskriva en anordning, motsvarande det i vissa länder nu
använda kortsystemet, enligt vilket vara utlämnas till konsumenterna allenast
mot företeende av särskilda anvisningar, utgivna av viss myndighet
(angående exempelvis brödkortsystemet i Tyskland, se statens livsmedelskommissions
i oktober 1915 av trycket utgivna första årsberättelse sid.
153 och följande). — Utskottet har ansett, att i lagen lämpligen kan införas
en antydan om möjligheten att vid behov föreskriva någon anordning
liknande den nu nämnda.

I detta sammanhang har inom utskottet framhållits, att det för
vissa fall kan för vinnande av lagens ändamål vara erforderligt att meddela
föreskrift om varas försäljning efter mått. Särskilt har erinrats om det missbruk,
som mången gång bedrives, då ved avyttras säckvis. Detta försäljningssätt,
alltid ofördelaktigt för köparen, är med den nuvarande kristidens
högt uppdrivna vedpris ägnat att föranleda konsumenternas oskäliga uppskörtande.
En föreskrift, varigenom vedens försäljande enligt visst mått
bleve obligatoriskt, skulle säkerligen visa sig verksam gent emot berörda
missförhållande.

Den i förevarande första stycke av 6 § gjorda hänvisning till 5 §
har synts utskottet lämpligen kunna utbytas mot en hänvisning till 2 §.

I fråga om förfarandet i ärende, som i 6 § avses, skall enligt nämnda
paragraf vad i 2 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. Den ändring,
som utskottet förordat i 2 § andra stycket, kommer alltså att hava den
verkan, att vid meddelande av föreskrift, som omförmäles i 6 §, endast
livsmedelsnämnds, respektive kommunalnämnds eller magistrats hörande
föreskrives såsom obligatoriskt. Utskottet finner ingen anledning föreligga
att för utfärdande av föreskrift av nu ifrågavarande art stadga annat förfaringssätt
än då fråga är om fastställande av maximipris.

Slutbestämmelsen.''

. Enligt andra punkten av slutbestämmelsen i Kungl. Maj:ts förslag
skulle förordnande, som Kungl. Maj:t jämlikt 1 eller 4 § av 1915 års lag

Utskottet.

12 Lagutskottets utlåtande Nr 35.

meddelat om maximipris å vara eller om maximikostnad för transport
eller tillhandahållande av vara, fortfarande äga tillämpning, såsom vore
förordnandet meddelat enligt den nya lagen. Sådant förordnande, som
här åsyftas, har givits genom kungl. förordningen den 12 november 1915
angående maximipris å råg, korn och havre. Emellertid skulle, enligt stadgande
i 1915 års lag, förordnande, som jämlikt nämnda lag givits, ej äga
tillämpning längre än till och med den dag, då lagen själv skulle upphöra
att gälla, nämligen den 30 april 1916. Då förordningen av den -12
november 1915 sålunda redan förlorat sin giltighet, är den nämnda andra
punkten av slutbestämmelsen i förevarande förslag numera överflödig och
har förty av utskottet uteslutits. I sammanhang härmed har bestämmelse
om tiden för lagens ikraftträdande likasom ordalagen i tredje punkten
underkastats nödig jämkning.

Under hänvisning till vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

l:o) att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj:ts
ifrågavarande proposition icke kunnat av riksdagen i
oförändrat skick godkännas, måtte, i anledning av sagda
proposition, för sin del antaga följande

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Lag

om fastställande ay högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara eller andra
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Finnes vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, att inom hela

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj.is förslag.) (Utskottets förslag.)

landet eller någon del därav pris å livsmedel, foder för kreatur, vara, som
är avsedd att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvara
eller annan dylik förnödenhet stegras väsentligt högre än förhållandena
påkalla, äge Konungen, där så prövas nödigt, i erforderlig omfattning
förordna, att vid frivillig försäljning av sådan vara skäligt, av
Konungen bestämt pris ej må överstigas.

Högsta priset å vara må, ändå att varans beskaffenhet är lika, bestämmas
olika för särskilda delar av landet, så ock för olika slag av
handel.

Från förordnande, som ovan sägs, må Konungen medgiva de undan -

tag, som kunna prövas skäliga.

2 §•

Har Konungen förklarat sådana
förhållanden, som i 1 § avses, vara
för handen, och inträder inom kommun
sådan prisstegring, som i nämnda
paragraf sägs, i fråga om livsmedel,
foder för kreatur eller vara,
som är avsedd att genom sin förbränning
alstra värme, ljus eller
kraft, må, i den mån högsta pris
för sådan vara ej är för kommunen
gällande på grund av förordnande,
som av Konungen jämlikt 1 § meddelats,
Konungens befallningshavande,
när så finnes nödigt, på förslag
av livsmedelsnämnd, kommunalnämnd
eller magistrat eller eljest, i
erforderlig omfattning förordna, att
vid detaljhandel med varan inom
kommunen skäligt, av Konungens
befallningshavande bestämt pris ej
må överstigas. Från dylikt förordnande
äge Konungens befallningshavande
medgiva de undantag, som
kunna prövas skäliga.

2 §•

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

Innan förordnande, som nu sagts,
för kornmun meddelas, skall kommunens
livsmedelsnämnd eller, om
sådan ej finnes, kommunalnämnden
eller magistraten, så ock sådan sammanslutning
av detaljhandlare inom
orten eller länet, vars hörande finnes
lämpligt, eller styrelse för sådan
sammanslutning hava haft tillfälle
att yttra sig i ärendet.

Konungens befallningshavandes
förordnande skall ofördröjligen underställas
Konungens prövning och
fastställelse; gällande dock förordnandet
omedelbart till efterrättelse,
intill dess annorlunda kan varda av
Konungen bestämt.

Förordnandet skall, så snart ske
kan, uppläsas i kommunens kyrka
eller kyrkor samt införas i länskungörelserna
och i en eller flera tidningar
i orten. Där sådant förordnande
av Konungens befallningshavande
återkallats eller av Konungen
efter underställning eller
eljest upphävts, skall även detta
kungöras i den ordning, som nu
angivits.

(Utskottets förslag.)

Innan förordnande, som nu sagts,
meddelas, skall livsmedelsnämnd
eller, där sådan ej finnes, kommunalnämnd
eller magistrat hava haft tillfälle
att yttra sig i ärendet.

3 §.

Vägrar den, som i avsevärd myckenhet innehar någon för honom
eller hans hushåll eller för annan av honom idkad näring än handel
uppenbarligen ej behövlig vara, för vilken gäller av Konungen enligt 1
eller 2 § fastställt högsta pris, att sälja varan till sådant pris, och finnes
varans försäljning vara erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik
vara, äge Konungens befallningshavande låta, genom livsmedelsnämnds
försorg eller i annan lämplig ordning, för innehavarens räkning och på

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

hans bekostnad sälja varan till det fastställda priset eller, där Konungens
befallningshavande på grund av särskilda omständigheter så finner skäligt,
till nämnda pris, minskat med högst tio procent.

Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning, där borgenär
såsom pant eller eljest under panträtt innehar vara, som i första stycket
avses, eller har rätt att kvarhålla sådan vara såsom säkerhet för sin fordran;
och njute borgenären i’ätt till betalning ur köpeskillingen.-

Konungens befallningshavandes beslut om varas försäljning skall
gå i verkställighet, ändå att det överklagas.

4 §•

Finnes vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, att kostnad för
transport eller tillhandahållande av vara, som i 1 § sägs, stegras väsentligt
högre än förhållandena påkalla, äge Konungen, där så prövas nödigt, i
erforderlig omfattning förordna, att sådan kostnad ej må överstiga skäligt,
av Konungen bestämt belopp; och skall vad i 1 § andra och tredje styckena
stadgas äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Har Konungen förklarat sådana förhållanden, som i 1 § avses, vara
för handen, skall det åligga en var att, vid förfrågan av Konungens
befallningshavande eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, lämna upplysning
angående sitt innehav av vara, som i nämnda paragraf omförmäles,
så ock om dennas myckenhet.

Där någon vid sådan förfrågan vägrar att lämna upplysning eller
söker vilseleda beträffande sitt innehav av vara, som nyss sagts, eller
dennas myckenhet, äge Konungens befallningshavande låta verkställa undersökning
av salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet, som av honom
innehaves, så ock därvid taga del av hans handelsböcker och andra dylika
handlingar.

Den, som verkställer sådan undersökning, må icke av vad vid densamma
inhämtas yppa annat än som är erforderligt för vinnande av upplysning,
som undersökningen avser.

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

(.Kungl. Majds förslag.) (Utskottets förslag.)

6 §•

Då förklarande, som i 5 § sägs,
av Konungen meddelats, äge Konungens
befallningshavande, därest
till följd av livsmedelsnämnds, kommunalnämnds
eller magistrats anmälan
eller eljest sådant finnes av
behovet påkallat, att beträffande detaljhandel
med vara, som i 2 § avses,
för kommun eller del av kommun
meddela särskilda föreskrifter:

angående skyldighet för handlande
att i eller vid försäljningslokalen
hava uppsatt anslag med
prisuppgifter av viss beskaffenhet,

angående skyldighet att sälja
visst slags livsmedel efter vikt eller

angående förbud mot att, på en
gång eller under viss tid, sälja till
en förbrukare eller ett hushåll mer
än viss angiven myckenhet av vara,

så ock annan dylik föreskrift,
som må vara ägnad att motverka
oskälig prisstegring eller att ordna
tillförsel, saluhållande eller förbrukning
av vara.

I fråga om föreskrift, som ovan
sägs, skall vad i 2 § andra stycket
är stadgat äga motsvarande tillämpning.
För förseelse mot dylik föreskrift
äge Konungens befallnings -

6 §•

Då förklarande, som i 2 § sägs,
av Konungen meddelats, äge Konungens
befallningshavande, därest
till följd av livsmedelsnämnds, kommunalnämnds
eller magistrats anmälan
eller eljest sådant finnes av
behovet påkallat, att beträffande detaljhandel
med vara, som i nämnda
paragraf avses, för kommun eller
del av kommun meddela särskilda
föreskrifter:

angående skyldighet för handlande
att i eller vid försäljningslokalen
hava uppsatt anslag med
prisuppgifter av viss beskaffenhet,
angående skyldighet att sälja
visst slags vara efter vikt eller efter
mått eller

angående förbud mot att, på en
gång eller under viss tid, sälja till
samme förbrukare eller samma hushåll
mer än viss angiven myckenhet
av vara, eller att sälja av viss vara
annorledes än mot avlämnande av
skriftliga, av livsmedelsnämnd utfärdade
anvisningar,

så ock annan dylik föreskrift,
som må vara ägnad att motverka
oskälig prisstegring eller att ordna
tillförsel, saluhållande eller förbrukning
av vara.

I fråga om föreskrift, som ovan
sägs, skall vad i 2 § andra stycket
är stadgat äga motsvarande tillämpning.
För förseelse mot dylik föreskrift
äge Konungens befallnings -

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

havande bestämma böter från och
med två till och med femhundra
kronor.

Föreskrift, som i denna paragraf
avses, skall, så snart ske kan, kungöras
på sätt, i 2 § sista stycket
sägs, ävensom insändas till jordbruksdepartementet.
Vad nu är
stadgat angående föreskrifts kungörande
skall även tillämpas, då sådan
föreskrift ändras eller återkallas.

(Utskottets förslag.)

havande bestämma böter från och
med två till och med femhundra
kronor.

7 §•

Den, som med vetskap därom, att för vara gäller enligt 1 eller 2 §
fastställt högsta pris eller att högsta belopp för kostnad är enligt 4 §
bestämt, håller varan till salu för högre pris eller för kostnaden gör sig
högre belopp till godo, straffes med böter från och med fem till och med *
tiotusen kronor.

Lag samma vare, där någon, vid förfrågan av Konungens befallningshavande
eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, vägrar att lämna upplysning,
som i 5 § sägs, eller vid sådan förfrågan eller vid undersökning,
varom i nämnda paragraf förmäles, söker vilseleda beträffande sitt innehav
av vara, som i 1 § avses, eller dennas myckenhet.

8 §•

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot
denna lag eller enligt 6 § given föreskrift, fortsätter samma förseelse, skall,
då han därtill varder lagligen föi’vunnen, för varje gång stämning därför
utfärdats och delgivits, fällas till de böter, som äro stadgade för sådan
förseelse.

9 §•

Förseelse mot denna lag eller enligt 6 § given föreskrift skall åtalas
av allmän åklagare.

Åtal för förseelse mot föreskrift, varom i 6 § förmäles, anhängiggöres
i stad hos polisdomstol, därest särskild sådan är inrättad, men eljest

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 27 käft. (Nr 35.) 3

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungi. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

hos poliskammare och, där sådan icke finnes, vid allmän domstol samt
å landet vid allmän domstol. Förseelse, som i 7 § sägs, åtalas vid
allmän domstol. Om klagan över domstols eller poliskammares beslut i
dessa mål galle vad i allmänhet angående besvär i brottmål finnes
förordnat.

10 §.

Böter för förseelse mot föreskrift, som i 6 § omförmäles, tillfalla
kommunens kassa, men böter för förseelse, varom i 7 § sägs, tillfalla
kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skall förvandling ske
enligt allmänna strafflagen.

11 §•

Konungen äge meddela de närmare föreskrifter, som må erfordras
för tillämpning av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1
maj 1916 och gäller till och med
den 30 april 1917. Av Konungen,
jämlikt 1 eller 4 § i lagen den 3
juni 1915 om förfogande över vissa
varor vid krig eller krigsfara eller
andra utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden, meddelat förordnande
om högsta pris å vara eller
om högsta belopp av kostnad för
transport eller tillhandahållande av
vara skall fortfarande äga tillämpning,
såsom vore förordnandet enligt
denna lag meddelat. Dylikt förordnande,
som enligt denna lag av
Konungen eller Konungens hefallningshavande
givits, må ej äga tilllämpning
längre än till och med
den 30 april 1917; skolande vad

Denna lag träder i kraft dagen
efter den, dä lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket
i Svensk författningssamling, och
gäller till och med den 30 april 1917.
Av Konungen eller Konungens befallning
shav ande jämlikt denna lag
givet förordnande om högsta pris å
vara eller om högsta belopp av kostnad
för transport eller tillhandahållande
av vara må ej äga tillämpning
längre än till och med sistnämnda
dag; skolande vad sålunda
är stadgat gälla även i fråga om
bestämmelser, som jämlikt 6 § meddelats
av Konungens befallningshavande.
Beträffande sådan, under
tiden för lagens giltighet begången
förseelse, som i 6 eller 7 § avses,

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

sålunda är stadgat gälla även i fråga skall vad i lagen är stadgat förtona
bestämmelser, som jämlikt 6 § farande gälla,
meddelats av Konungens befallningshavande.
Beträffande sådan, under
tiden för lagens giltighet begången
förseelse, som i 6 eller 7 § avses,
skall vad i lagen är stadgat fortfarande
gälla.

samt 2:o) att de i ärendet väckta motioner, i den
mån de ej kunna anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 15 maj 1916.

På lagutskottets vägnar:
ALBERT PETERSSON.