Lagutskottets Utlåtande Nr 35 (Utlåtande 1910:LU35 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

Nr 35.

Ankom till Riksdagens kansli den 31 mars 1910 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen m. m.

Uti en inom Andra kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 146, hafva herrar Hjalmar Branting, Carl Lindhagen, Herm.
Lindqvist, C. G. Lindley, A. C. Lindblad, Ernst Blomberg, Ernst Söderberg,
Knut A. Tengdahl, J. Hasselquist, B. Hj. Rissén, J. Th. Johansson,
Sven Persson, K. A. Borg, J. Aberg, J. A. Wallin, N. Edv. Lindberg,
C. E. Svensson, E. C. Kropp, Värner Rydén, Sven Linders, Nils Persson,
O. H. Waldén, Aug. Nilsson, A. J. Christiernson, G. A. Strömberg,
F. W. Thorsson, Emil Kristensson, G. A. Rundgren, N. A:son Berg,
J. Forssell, E. A. Leksell, Viktor Larsson, Bernh. Eriksson och L. J.
Carlsson, hemställt, att Riksdagen ville

l:o. för sin del besluta att återställa 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen
till den lydelse, dessa §§ hade före 1899 års lagändring;

2:o. för sin del besluta att återställa 10 kap. 14 § strafflagen till
det innehåll, denna § hade före 1906 års lagändring;

3:o. för sin del besluta, att straffskalan för majestätsförbrytelse
genom smädligt yttrande i tal eller skrift (strafflagen 9 kap. 5 §) må
Bill. till Riksd. Prof. 1910. 7 Samt. 33 Höft. (Nr 35.) 1

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

likställas med öfriga straffskalor för kvalificerad smädelse, så att straffarbete
bortfaller och bötesstraff må kunna ådömas;

4:o. anhålla, att Ivungl. Maj:t måtte, utan afvaktan på en rättegångsreform,
taga i öfvervägande på hvad sätt strafflagens bestämmelser
om häktning må, till värnande af den personliga friheten, kunna omarbetas,
samt därom äfvensom rörande åklagaremaktens reformering för
Riksdagen framlägga erforderliga lagförslag.

I anledning af det under 4:o här ofvan gjorda yrkande kommer
utskottet att i annat sammanhang afgifva utlåtande.

Till stöd för de ofvan under l:o), 2:o) och 3:o) framställda yrkanden
hafva motionärerna anfört följande:

»Föregående års stora sociala strid, framkallad genom arbetsgifvareorganisationernas
lockoutproklamationer och till sin omfattning ytterligare
utvidgad genom den svenska industriella arbetareklassens samfällda
uppträdande sida vid sida med hundratusentals i svältkriget
utkastade män, kvinnor och barn, var till sin upprinnelse en strid
af rent ekonomisk natur. Genom regeringens overksamhet och de
stridande parternas uthållighet rubbades emellertid alltmer samhällslifvets
normala funktioner, och då de icke direkt af striden berörda
samhällsmedlemmarna togo position till de stridande parterna, öfvergick
det ekonomiska kriget alltmer till en kamp i klassmotsättningarnas
tecken.

Den stora striden har gifvit nya erfarenheter och den har bekräftat
de redan vunna. Den har bekräftat, att den svenska arbetarerörelsen
irti sin sträfvan till ekonomisk frihet och till medinflytande på lagstiftningen
alltjämt siöter på en oförsonlig fiende uti det konsoliderade
kapitalist- och arbetsgifvareintresset eller hvad man kan kalla den nuvarande
samhällsmakten. Den har bekräftat, att uti en kritisk situation
denna samhällsmakt i sin mest intima funktion, rättskipningen, kastar
masken och framträder icke såsom en opartisk, om ock ofullkomlig, rättvisans
handhafvare, utan såsom eu maktens oförsonlige exekutor. För
denna form af rättskipning existerar icke en på psykologisk iakttagelse
eller social insikt grundad rättvisa, icke en ansvarskänsla, som drifver
till studium af brottet såsom en social företeelse, icke ett sökande af
sanningen och ett tillgodogörande af vetenskapens forskningsresultat,
endast ett summariskt oskadliggörande af det angrepp på samhällsmakten,
som den brottsliga handlingen representerar eller anses representera.
Den stora sociala striden har kastat sitt blixtljus in i vår rättskipnings
mörkaste vrår och den har med kraftig hand strukit under,

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

att klassrättvisa utöfvas genom det sätt, hvarpå lagarna tillämpas.
Följden har också blifvit, att rättskipningens anseende inom vida kretsar
i landet undergräfts.

Rättsordningen måste uppbäras genom ett häfdande af likbeten
inför lagen, och dålig rättskipning är ett samhällsondt af den allvarligaste
beskaffenhet. Denna farliga väg har lagstiftningen beträdt samt
åklagaremakten och rättskipningen fullföljt genom klasslagar, godtyckliga
häktningar och upprörande hårda domar. Härigenom har förtroendet
för rättskipningen rubbats och motsättningar mellan samhällsklasserna
skärpts.

15 kap. 22 § 2 mom, strafflagen (Åkarpslagen).

Hvad som i särskildt hög grad bidragit till att skärpa denna motsättning
och som hotar att i grunden äfventyra förtroendet till lagstiftningen
och rättskipningen har varit den ändring i 15 kap. 22 och
24 §§ strafflagen af den 10 juli 1899, som under namn af Åkarpslagen
supplerar vara strafflagsbestämmelser om ansvar för tvång genom våld
eller hot äfvensom det sätt, hvarpå denna klasslag tillämpats.

Emot detta lagrum har framhållits, att det bär klasslagstiftningens
särmärke, dels såsom varande ett specialstadgande, som innebär en
skärpning af det generella stadgandet om ansvar för våld eller hot i
afsikt att trygga en samhällsklass’ privilegierade intressen, dels äfven
såsom utgörande ett frångående af de allmänna rättsprinciperna genom
försökets bestraffande såsom fullbordadt brott. Åren 1904 och 1908
har motion väckts i Riksdagen med yrkande om en återgång till dessa
lagrums förutvarande lydelse, men har denna motion afstyrkts af lagutskottet
och åt Riksdagen afslagits, dock efter ingående debatter och
voteringar i Andra kammaren, hvilka ådagalade, att där funnes stora
sympatier för motionernas syfte.

Till försvar för ett bibehållande af de skärpta lagbestämmelserna
anförde 1908 års lagutskott, att erfarenheterna angående lagens tilllämpning
icke gifvit vid handen, att den drabbat obehörigt eller orättvist,
samt att erfarenheten vidare visade, att det ifrågavarande straffskyddet
icke utan fara kan eller bör af samhället undvaras.

Hvad det senare skälet angår, så vilja vi erinra därom, att bland
de svåraste hot, som öfverhufvud taget torde finnas, är svälthotet,

4 Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

hvilken användt af arbetsgifvare i den sociala kampen, riktar sig icke
blott mot arbetaren själf, utan äfven mot kvinnor och barn eller med
ett ord mot samhällets lefvande kapital. Detta hot är dock till och med
strafflöst, men oafsedt den uppfattning, man må hafva om denna sak,
står härvid dock fast, och detta är det viktigaste, att lagens tillskyndan,
hvarken 1908 eller vid tidigare tillfällen, ådagalagt behofvet af att
genom en undantagslagstiftning frångå allmängiltiga rättsregler.

Beträffande särskildt det frångående af allmänna rättsprinciper, som
innebäres uti försökets straffande såsom fullbordadt brott, vilja vi
inskränka oss till att åberopa de vägande inlägg, som därom gifvits
äfven från den juridiska sakkunskapen, däribland ock högsta domstolen,
som afstyrkte lagändringen.

Hvad slutligen angår påståendet, att lagen ej skulle drabbat
obehörigt eller orättvist, så utvecklas detta närmare af 1904 års lagutskott
på följande sätt, som det varit oss angeläget att här ordagrannt
återgifva.

»Såsom en tredje anmärkning emot förenämnda paragrafs lydelse
har framhållits den obestämdhet, som vidlåder begreppet hot såsom
förutsättning för straffbart försök till sådant brott, som i paragraferna
omhandlas/ I detta afseende har uttalats, att nämnda obestämdhet
skulle kunna medföra, att personer komme att åtalas och dömas för
åtgärder, hvilka i allmänhet anses fullt befogade eller som varit af
beskaffenhet, att ej den ringaste fara för den afsedda effektens inträdande
uppstått. Såvidt utskottet kan finna, bör denna anmärkning ej tillmätas
vidare betydelse. För de lagskipande myndigheterna lärer ytterligare
ledning vid tillämpningen af ifrågavarande straffbestämmelse ej
vara erforderlig än den, som kan hämtas från allmänna principer inom
strafflagstiftningen. Afl dessa torde nämligen följa, att hotet ej kan
blifva föremål för straff i andra fall, än då detsamma varit af så allvarlig
beskaffenhet, att det inneburit fara för det därmed afsedda brottsliga
syftets förverkligande, och än mera framhäfves detta såsom förutsättning
för straffbarhet genom stadgandet, att hotet skall innebära
försök till sådant brott, hvarom här är fråga, Härigenom är. nämligen
uteslutet, att straff för hot ådömes i sådana fall, då hotet ej rimligen
kan antagas hafva varit tillräckligt för framkallande af därmed åsyftad
effekt.»

Hur föga underlag verkligheten erbjuder för en dylik optimistisk
uppfattning, belyses bäst genom att återgifva några exempel på denna
lagbestämmelses tillämpning på senare tider.

Lagutskottets Utlåtande Nr 35. 5

Stadsfiskalen Jonathan Ekelund i Örebro häktade fabriksarbeterskan Selma
Johansson och ställde henne under tilltal vid Örebro rådstufvurätt för hot mot
arbetsvillig jämlikt strafflagens 15 kap. 22 § 2 mom.

Hotet uppgafs hafva bestått däruti, att Selma J. följt en arbetsvillig arbeterska
till den fabrik, där båda före storstrejken arbetat samt därvid förebrått henne, att
hon återupptagit arbetet, innan konflikten bilagts. Den tilltalade skulle därvid bland
annat hafva yttrat: att om hon icke upphörde att arbeta, skulle S. J. träta på henne,
så länge hon (S. J.) vistades i Örebro, samt skämma ut henne öfverallt i staden.
Målsägaren anmälde J:s förfarande för arbetsledningen på fabriken, men nedlade icke
arbetet. Åklagaren ansåg, att J. genom detta yttrande och andra förebråelser, framställda
likväl i betydligt mildare form, gjort sig skyldig till straffbart hot.

Den tilltalade medgaf, att hon haft ofvan omförmälda yttrande, men framhöll,
att detsamma föranledts af den upphetsade sinnesstämning, hvaruti hon befann sig,
samt bestred ansvarsyrkandet.

Uti utslag den 2 september 1909 förklarade rådstufvurätten, att straffbart
hot förelåg, och dömde Selma J. till tre månaders fängelse för brott mot meranämnda
lagrum, samt förordnade, att den tilltalade skulle, i afbidan på att utslaget
vunne laga kraft, fortfarande hållas i häkte.

J. besvärade sig i Svea hofrätt, som försatte henne på fri fot och genom
utslag den 19 oktober 1909 fastställde rådstufvurättens utslag.

Selma J. fullföljde besvär till H. D., som genom utslag den 17 december
1909 frikände henne från allt ansvar.

Samme åklagare häktade mureriarbetaren Algot Gillberg och ställde honom
under tilltal vid Örebro rådstufvurätt för hot mot arbetsvillig jämlikt angifvet
lagrum.

Hotet uppgafs hafva bestått däruti, att G., som deltagit i storstrejken, vid
gående utanför en fabrik, där arbetet delvis var återupptaget af kvinnliga arbetare,
tillropat dessa, som befuimo sig uti en mot gatan liggande del af fabriken: »djäfla
konor, förbannade konor.»

De sålunda enligt uppgift förfördelade kvinnorna hördes såsom målsägare,
hvarvid de emellertid förnekade, vare sig att de sett svaranden vid omstämda tillfället,
än mindre hört något hans tillrop; fönsterna i fabriken hade nämligen varit
stängda och bullret från fabriken hindrade i allmänhet alla ljud utifrån att intränga.
En bokhållare, som befunnit sig vid ett öppet fönster i fabriken, uppgaf emellertid
uti sitt vittnesmål, att han hört tillropen. I öfrigt förekom intet af betydelse
i målet.o

Åklagaren yrkade ansvar å G. för hot mot arbetsvilliga jämlikt ifrågavarande
lagrum.

Den tilltalade medgaf, att han haft ofvannämnda yttrande, men icke adresserat
detsamma till arbeterskorna på fabriken, utan till en kamrat, som gick bredvid
honom. Enär utropet emellertid icke i och för sig kunde anses innebära hot samt
detsamma ej ens uppfattats af dem, mot hvilka det påståtts hafva blifvit riktadt,
bestred G. ansvarsyrkandet.

Uti utslag den 15 oktober 1909 dömde Örebro rådstufvurätt Algot G. till
150 kronors böter jämlikt strafflagens 15 kap. 22 § 2 mom.

G. anförde besvär i Svea hofrätt, som ännu icke meddelat utslag..

Samme åklagare instämde läderarbetaren August Sjöberg till Örebro rådstufvurätt
med yrkande om ansvar enligt förut angifvet lagrum.

Rättsfall 1.

Rättsfall 2.

Rättsfall 3.

Rättsfall 4.

Rättsfall 5.

6 Lagutskottets Utlåtande Nr 35-

Sjöberg uppgafs hafva tillsammans med annan person tillställt en oorganiserad
arbetsvillig arbetare inom samma fack ett protokollsutdrag, hvarigenom ett under
storstrejken hållet möte förklarade sig anse den arbetsvillige läderarbetaren såsom
strejkbrytare, därest han arbetade under storstrejken. Detta protokollsutdrag hade
af den tilltalade personligen öfverlämnats till målsägaren.

Svaranden medgaf, att han gjort sig skyldig till hvad som lagts honom till
last, men bestred, att detta hans förfarande vore att anse såsom straffbart hot.
Målsägaren hade nämligen till en annan arbetare uppgifvit, att han icke kunde anses
såsom strejkbrytare, därför att han arbetade under strejken, enär han vore oorganiserad.
I anledning häraf och för att taga honom ur denna hans villfarelse hade
på ofvannämnda möte föreslagits, att ett uttryck för mötets uppfattning af frågan
skulle tillställas den oorganiserade arbetaren genom ett protokollsutdrag. Svaranden
och en annan person hade fått i uppdrag att tillställa målsägaren detta utdrag.
Tillika anhöll Sjöberg att få med vittnen styrka riktigheten af dessa uppgifter.

Kådstufvurätten afslog G:s begäran om vittnesförhör och dömde honom genom
utslag den 15 oktober 1909 för straffbart hot jämlikt åberopade lagrum till en
månads fängelse.

Sjöberg anförde besvär i Svea hofrätt, som emellertid genom utslag den 28
december 1909 fastställde rådstufvurättens utslag.

S. fullföljde besvär till Kungl. Maj:t, som ännu icke afgjort besvären.

Stadsfiskalen E. Kumlien i Västerås häktade glasmästeriarbetaren K. Femström
och ställde honom under tilltal för hot mot arbetsvillig jämlikt förut angifvet lagrum.

Hotet uppgafs hafva bestått däruti, att F. uti ett besök i målsägande^ hem
en af de första storstrejksdagarna utfarit i hotelser mot honom för att förmå honom
att nedlägga arbetet.

Svaranden medgaf, att han vid det omstämda tillfället gjort ett besök hos
käranden i hans bostad, samt därvid förebrått honom, att han icke hållit sitt förut
afgifna löfte att deltaga i arbetsnedläggelsen. Svaranden hade emellertid icke användt
några hotelser och bestred i anledning häraf ansvarsyrkandet. Till bestyrkande af
att målsägaren själf förklarat sig aftonen före det påstådda hotet vilja deltaga i
arbetsnedläggelsen hördes vittnen, som vitsordade riktigheten häraf.

Med stöd endast af målsägandens och hans hustrus uppgifter dömde Västerås
rådstufvurätt genom utslag den 6 september 1909 den häktade till 100 kronors böter.

F. anförde besvär i Svea hofrätt, som ännu icke meddelat utslag.

Samme åklagare häktade arbetare O. A. Hasselström-Törnblom, E. G. Johansson
och E. A. Hallin samt ställde dem under tilltal vid Västerås rådstufvurätt för hot mot
arbetsvilliga enligt förut angifvet lagrum. _ _ .

Det straffbara förfarandet skulle bestått däruti, att de häktade deltagit uti
en folksamling, som så småningom genom tillopp af strejkande arbetare bildat sig
utanför en fabrik, där arbetet varit nedlagdt några dagar under storstrejken, men
därefter delvis återupptagits, innan striden afblåsts. Inga oroligheter förekommo. De
häktade hade emellertid befumiit sig uti främsta ledet af folkmassan och hade, då
de arbetsvilliga utkommit från fabriken, närmat sig dem, dock utan vare sig hotfulla
åtbörder eller tilltal.

De häktade medgåfvo, att de vid i målet ifrågavarande tillfälle befunnit sig
utanför fabriken. De hade sett människor strömma dit och följt efter för att^se
efter hvad anledningen var härtill. Vid framkomsten till fabriken hade de förstått,
att folkmassans uppträdande utgjorde en opinionsyttring mot de arbetsvilliga på

Lagutskottets Utlåtande Nr 35. 7

fabriken och hade därför deltagit uti densamma. När de arbetsvilliga utkommit
hade de gått några . steg mot dem för att bättre kunna iakttaga, hvilka de voro.
De hade emellertid icke tilltalat dem eller på något sätt förgripit sig emot dem.
De bestredo, att de. gjort sig skyldiga till något som helst straffbart förfärande
genom att deltaga uti en folksamling, som demonstrerade en enligt deras uppfattning
fullt berättigad opinion.

Yästerås rådstufvurätt dömde dem emellertid genom utslag den 20 september
1909 till hvardera en månads fängelse för hot mot arbetsvilliga jämlikt det af
aklagaren åberopade lagrummet.

De tilltalade anförde besvär i Svea hofrätt, som ännu icke meddelat utslag.

Kronolänsman C. A. Arnheim häktade nattvakten Svante Larsson och ställde
honom under tilltal vid Svartlösa häradsrätt för våld och hot mot de arbetsvilliga.

Larsson hade en morgon under storstrejken tillika med en del andra arbetare
befunnit sig utanför en fabrik vid Liljeholmen, där arbetet var nedlagdt. En del
fabnksarbeterskor hade samlat sig utanför samma fabrik, men på något afstånd från
svaranden, för att rådgöra om, huruvida de skulle återupptaga arbetet eller icke.
En yngre fabriksarbeterska hade från motsatt håll kommit gående emot fabriksporten,
synbarligen utan att hafva iakttagit de öfriga arbeterskorna. Larsson, som
kände denna fabriksarbeterska sedan hennes barndom, ropade henne vid namn och
tog några steg emot henne. Iion gick då fram till honom, hvarvid han lade armen
omkring;hennes lif eller på hennes skuldra och visade henne på de öfriga arbeterskorna.

Åklagaren ansåg, att L. öfvat våld mot målsäganden genom att hafva med
vald hindrat henne att gå in i fabriken.

Målsäganden själf bestred, att hon varit utsatt för något som helst våld eller
påtryckning, detta^ trots upprepade försök från åklagarens sida att förmå henne att
erkänna, att L., då han lagt armen kring hennes lif eller på hennes skuldra, tryckt
sa hårdt, att hennes rörelse framåt kunde betraktas såsom i någon mån ofrivillig.

, Larsson bestred ansvarsyrkandet med särskildt betonande af att han, som vore
o6 år gammal, kändt målsägande!! redan från den tid, hon låg i vaggan, och aldrig
skulle kunna, göra henne något midt. Till styrkande af att lian icke hotat henne
™er öfvat något som helst otillbörligt inflytande på henne anhöll han om vittnesåtta
åt honom åberopade vittnena intygade, att både svaranden och
målsäganden skrattat och skämtat under uppträdet, samt att intet, vare sig våld
eller hot ifrågakomma.

Genom utslag den 14 december 1909 frikände häradsrätten L. från allt ansvar,
men afslog hans begäran om ersättning för rättegångskostnaderna.

Larsson hade i afbidan på rannsakningen hållits häktad c:a 14 dagar.

e. länsman O. Nilsson å Lidingön häktade spårvakten C. O. Hjulberg och
ställde honom under tilltal för brott jämlikt strafflagens 15 kap. 22 § 2 mom.

Det straffbara förfarandet skulle hafva bestått däruti, att Hjulberg vid besök
a en fru Johanssons kafélokal å Lidingö skulle om en arbetsvillig spårvagnsförare
hafva yttrat: »Hellgren är i staden och skall lära sig föra spårvagnar, men det är
icke rådligt, och . jag skall nog ge honom, så att han slutar.» Hellgren var icke
närvarande vid tillfället,, men på anmodan af fru Johansson hade annan person
underrättat honom om Hjulbergs yttrande.

Hörd som vittne inför rätten, bär Johansson återtagit sin af Hjulberg bestridda
uppgift om hotet och förklarat, att Hjulberg ej i hennes närvaro fällt några hotelser
mot Hellgren.

Rättsfall 6.

Rättsfall 7.

Rättsfall 8.

Rättsfall 9.

Rättsfall 10.

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

Målet, som är anhängig! rid Södra Roslags häradsrätt, är ännu ej af häradsrätten
G Fagerström häktade arbetaren P. Saroczynski och ställde honom

under tilltal vid Halmstads och Tönnersjö häradsrätt för hot mot arbetsvillig.

Det straffbara förfarandet skulle ha bestått däruti, att S. skulle hafva skritvit
ett bref, hvari målsäganden hotades med att blifva utsatt för våldsamheter,
därest han icke nedlade arbetet. Hotelsebrefvet skulle därefter hafva mstuckits i
ett nyckelhål till en dörr i målsägandens bostad. , . ,

Enligt polisförhörsprotokollet skulle S. hafva vid förhör med honom medgifvit,
att han skrifvit och aflåtit ifrågavarande bref , A ,

Svaranden bestred inför häradsrätten hvad som lagts honom till last och styrkte
med vittnen, att han dels icke vid polisförhöret alls medgifvit, att han tagit någon
som helst del i författandet eller aflåtande! af ofvannämnda hotelsebref, dels blifvit
i åklagarens närvaro misshandlad med käppslag af biträdande länsmannen C. Springer,
uppenbarligen i afsikt att därigenom tvingas till bekännelse. Enligt domarens uppfattning,
uttryckt i rättens protokoll, skulle denna misshandel hafva afsett att »lugna»

Uti utslag den 1 september 1909 frikände häradsrätten S. från ansvar for
hot mot arbetsvillig, men dömde honom till 100 kronors böter för den smädelse mot
åklagaren, som ansågs ligga däruti, att S. inför rätten påstått, att misshandeln med
de tre käppslagen, som skett i åklagarens närvaro, afsett att tvinga honom till
bökäimGiSG»

Samme åklagare häktade arbetaren G. Värn och tre andra arbetare och
ställde dem under tilltal vid Halmstads och Tönnersjö häradsrätt med yikande om

ansvar för hot mot arbetsvilliga.

Det straffbara förfarandet skulle hafva bestått däruti, att de fyra haktade
på ett strejkmöte utsetts att hos en viss skräddaremästare hemställa, att han ville
taga sin son, hvilken icke deltog i strejken och var en minderårig fabriksarbetare,
från arbetet. De skulle därvid ha hotat skräddaremästaren med blockad, därest
han icke ställde sig denna framställning till efterrättelse.

De häktade medgåfvo, att de haft ofvannämnda uppdrag och utfört detsamma.
Däremot bestredo de, att de hotat skräddaremästaren med blockad. Däremot
hade skräddaremästaren vid tillfället frågat dem, huruvida han skulle blifva
blockerad, därest han icke åtlydde framställningen. Därpå hade de häktade svarat,
att därom kunde de icke yttra sig.

Uti utslag den 30 november 1909 dömde häradsrätten en hvar af de haktade
till en månads fängelse jämlikt 15 kap. 22 § Str.-L.

Utslaget är nu under hofrättens pröfning.

Länsmannen J. Kjellman häktade arbetaren Karl Tnllkott ocli ställde honom
under tilltal vid Nora häradsrätt för hot mot arbetsvillig.

Hans förfarande skulle bestått däruti, att han vid ett tillfälle, da han tillika
med ett trettiotal arbetare varit lägrade på en gräsmatta i Hellefors, dels vägrat
bjuda en annan arbetare, som ordat något om att återgå till arbetet, på snus, dels
äfven vid samma tillfälle yttrat, att om samme arbetare återgick till arbetet, kunde
det hända, att både han och trehjulingen (en dressin) hamnade i diket.

T. medgaf, att han vägrat bjuda på snus, men bestred, att han natt sistnämnda
yttrande. Åklagaren inkallade ett tjugutal vittnen, hvilka alla, med undantag
af ett, intygade, att T. icke haft nämnda yttrande, hvaremot sistnämnda vittne

Lagutskottets Utlåtande Nr 35. 9

påstod, att T. verkligen haft yttrandet i fråga, hvilket dock, liksom alla de ord och
yttranden, som vid tillfället byttes mellan arbetarne, fällts under skratt och skämt.

Målsäganden, som inkallats, bestred, att han blifvit hotad.

Uti utslag den 30 november 1909 fälldes T. jämlikt Str.-L. 15 kap. 22 8
jämför dt med 7 kap. 4 § (sabbatsbrott) för hot mot arbetsvillig till 50 kronors
böter, hvar jämte han ålades ersätta statsverket alla de vittneslöner, som förskjutits.

Häradsrättens utslag är för närvarande beroende på hofrättens pröfning.

T. f. kronolänsmannen i Färnebo häktade arbetaren Karl Solberg och ställde Rättsfall ii
honom under tilltal vid Färnebo häradsrätt för hot mot arbetsvilliga.

Hans förfarande skulle ha bestått däruti, att han dels inslagit några fönsterlutor
uti en barack, som var afsedd att upplåtas åt arbetsvilliga, dels sönderbrutit
och utkastat några af barackens lösa inventarier. Tid det tillfälle, då fönsterrutorna
sönderslogos, fanns ingen inne i baracken.

S. medgaf, att han sönderslagit ifrågavarande fönsterrutor, men bestred, hvad
i öfrigt lagts honom till last.

Ett femtiotal vittnen hördes i målet.

Uti utslag den 12 januari 1910 dömde häradsrätten S., därför att han sönderslagit
ifrågavarande fönsterrutor till tre månaders straffarbete för hot mot arbetsvilliga
jämlikt strafflagen 15 kap. 22 § 2 mom.

Under liknande förhållanden, som uti rättsfallet nr 3 här ofvan anförts, dömde Rättsfall ia
Söderköpings rådstufvurätt en arbetare till en månads fängelse, därför att han under
storstrejken på uppdrag af ett strejkmöte delgifvit en arbetsvillig ett protokollsutdrag,
. däri angafs, att han skulle komma att betraktas såsom strejkbrytare, därest
han icke nedlade arbetet.

Liknande åtal utföras för närvarande vid Södra Möre häradsrätt och Polkare
häradsrätt.

Af här ofvan anförda rättsfall, Indika som sagdt blott utgöra
exempel, synes, oss till full evidens ådagalagdt, att hos ett stort antal
domstolar förefinnes en för den medborgerliga tryggheten farlig benägenhet
att gå vida utöfver, hvad enligt lagens mening rimligtvis bör
betraktas såsom straffbart hot. Till eu del kan detta måhända ursäktas
därmed, att domaren saknar tillräcklig ledning i lagen för bedömandet
af, huruvida hotet skall betraktas såsom straffbart eller icke, och genom
försökets likställande med fullbordadt brott är han många gånger i fråga
om bevisningen beröfvad det mest bindande indiciet, nämligen att den
afsedda effekten inträdt. Det är också uppenbart, att en strafflatitud
från 5 kronors böter till 2 års straffarbete lämnar synnerligt utrymme
för en godtycklig tillämpning, och därigenom kommer ytterligare den
medborgerliga tryggheten i fara, i synnerhet om domaren enligt sina
personliga förutsättningar har svårt att sätta sig in uti den tilltalades
förhållanden, hans känslor och tankegång.

Af ofvannämnda rättsfall framgår jämväl, att åklagaremakten ännu
Bill. till Likså. Prof. 1910. 7 Samt. 33 Höft. 2

1 0 Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

mindre är vuxen sin uppgift att i förevarande fall oväldigt och förnuftigt
tillämpa gällande lag, i hvad på den ankommer. Det är förvisso
upprörande, att personer till och med beröfvas friheten under
längre eller kortare tid, tack vare en så sväfvande och tendentiös lagstiftning.
Det förefaller visserligen, som om inom högsta domstolen,
hvilken afstyrkt 1899 års ändringsförslag, skulle kunna motses en mera
skolad uppfattning i fråga om det straffrättsliga begreppet hot, och att
det sålunda kan blifva för den oskyldige möjligt att i sista instans få
sitt förfarande underkastadt en mera insiktsfull pröfning. Dock är att
märka, att han kanske under rannsakningstiden hållits häktad och utstått
ett lidande, som måste kännas så mycket svårare, som han i en mängd
fall måste anse sig fullkomligt oskyldig.

I betraktande af att en mängd åtal och utslag, som under nästförflutna
år utförts och ådömts jämlikt 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen,
kunna karakteriseras såsom Övergrepp från åklagaremaktens och
rättskipningens sida samt ledt till svåra lidanden för den, som drabbats
af detta klasslagstiftningens blindt huggande svärd, torde man kunna
påstå, att den personliga friheten haft och fortfarande har mera att
frukta af dessa strafflagsbestämmelsers tillvaro än af de Övergrepp,
hvartill enstaka strejkande arbetare gjort sig skyldiga och som skulle
drabbats af fullt tillräckliga straff enligt det generella stadgandet om
hot. För rättssäkerheten och för rättskipningens auktoritet är det af
nöden, att denna undantagslagstiftning, hvilkens karaktär af uppenbar
klasslag icke längre kan förnuftigtvis bestridas, blifver ur strafflagen
utmönstrad. Den dömande myndighetens äfvensom ordningsmaktens
och åklagaremaktens synnerliga oförståelse för de sociala problemen,
särskildt ådagalagd under föregående års stora sociala strid, nödvändiggör
jämväl en återgång till tidigare generella straffbestämmelser.

Uti detta sammanhang få vi äfven fästa uppmärksamheten på, att
rättskipningens partitagande under den stora arbetskonflikten yttrat
sig uti eu tillämpning af 11 kap. 15 § strafflagen på sådana fall, där
man icke med bästa vilja i världen tilltrott sig kunna påkalla tillämpning
af Åkarpslagen. Man kan säga, att vi här fått något, som skulle
kunna kallas lilla Åkarpslagen. Lagens stadgande om »förargelseväckande
beteende» har kommit till vidsträckt användning jämväl då strejkande
arbetare, utan att ens det minsta sken af våld eller hot förelegat,
endast genom ett tillkännagifvande af sin opinion väckt förargelse hos
»arbetsvilliga», hos deras beskyddare hos öfverklassen eller hos myndigheterna.
Det har varit oss angeläget att till belysning häraf äfven
anföra några rättsfall.

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

T. f. stadsfiskalen K. P. Pranzén i Sala instämde arbetarne L. It. Johansson, Rättsfall i.
A. V. Eriksson och Anders Broberg till rådstufvurätten i Sala med yrkande om
ansvar för förargelseväckande beteende jämlikt strafflagen 11 kap. 15 § mom. 3.

Det straffbara förfarandet uppgafs hafva bestått däruti, att de tilltalade
skulle hafva spottat å gatan, då en arbetsvillig passerade förbi. Ett vittne, som
emellertid vid ett senare rättegångstillfälle återtog det mesta af sitt första vittnesmål,
bestyrkte angifvelsen, medan svaranden till sitt fredande kunde åberopa fyra
vittnen, som intygade, att åtminstone två af de tilltalade icke spottat.

Rådstufvurätten dömde i allt fall till edgång, hvilket utslag nu är beroende
på kung! hofrättens pröfning.

Stadsfiskalen E. Kumlien i Västerås hade till rådhusrätten instämt arbetarne Rättsfall 2.
K O. Fredriksson, G. A. Lundkvist, K. F. Lundkvist, S. G. Johansson och K. A.

Eriksson med yrkande om ansvar för förargelseväckande beteende jämlikt strafflagen
11 kap. 15 § 3 mom.

Det åtalade förfarandet skulle ha bestått däruti, att de tilltalade tillsammans
med _ några andra strejkande arbetare, då de gingo gatan fram, stannat framför en
öppning i stenläggningen, där några arbetsvilliga voro sysselsatta med gräfning
De skulle därjämte ha fällt några yttranden som »att de voro idioter som arbetade
och icke värda att lefva», hvarefter de omedelbart fortsatte gatan framåt.

De tilltalade medgåfvo, att de stannat utanför i målet ifrågavarande plats,
men de bestredo, att de därvid fällt några som hälst yttranden till de arbetsvilliga.

De hade endast ett ögonblick betraktat deras arbete och därefter aflägsnat sig.

De arbetsvilliga hördes som vittnen i målet, och med stöd af deras uppgifter
dömde rådhusrätten de tilltalade till hvardera 25 kronors böter för förargelseväckande
beteende å allmän gata.

Vice länsmannen Elof Bergvall i Flen instämde kassören F. O. Karlsson Rättsfall 3.
samt 14 andra arbetare till Villåttinge häradsrätt med yrkande om ansvar å dem
för förargelseväckande beteende jämlikt strafflagen 11 kap. 15 § 3 mom.

Det åtalade förfarandet skulle ha bestått däri, att nämnda personer en dag
under storstrejken tillika med några andra arbetare samlat sig utanför en ångsåg,
där arbetet delvis pågick med arbetsvillig! folk. Dessa arbetsvilliga till ett antal
af tre, fyra stycken läto sig icke på något sätt beröras af denna opinionsyttring
från de strejkandes sida, utan lämnade fabriken och tågade demonstrativt genom
Flens större gator till sin bostad, därigenom åsamkande sig själfva en rätt betydlig
omväg. De strejkande följde efter, dock utan att på något sätt ofreda dem.

Samtliga de tilltalade bestredo, att de gjort sig skyldiga till straffbart förfärande
och framliöllo, att de ansågo sig ha lika stor rätt att demonstrera sin
solidaritet under storstrejken som de arbetsvilliga att tillkännagifva sin arbetsvillighet.
Några vittnen hördes, hvilka samtliga tillhörde de bättre situerade i Flen, och
intygade, att de känt sig förargade.

Häradsrätten dömde de tilltalade till hvardera 25 kronors böter för förargelseväckande
beteende, hvarvid emellertid är att märka, att nämnden öfverröstade
rättens ordförande.

Uppenbart är, att den »förargelse», som i dessa fall ifrågakommit,
varit betingad af sociala och icke af etiska skäl, och det är anmärkningsvärdt,
att domstolarna icke aktat nödigt att skilja mellan dessa
tvenne fall, af hvilka straff endast i det senare bör få ifrågakomma.

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

Rättsfall 1.

10 kap. 14 § strafflagen (de s. k. Staafflagarne).

En annan lagbestämmelse, som jämväl blifvit djupt förbatlig,
såväl i fråga om sin innebörd, som genom det sätt, hvarpå densamma
tillämpats, är strafflagens 10 kap. 14 § i den lydelse detta lagrum
1906 erhöll.

Frånsedt det »förtydligande)) af lagen, som då ägde rum genom
att däri införa en s. k. kautsehukbestämmelse, utmärker sig lagändringen
framför allt genom att den i straffskalan införde straffarbete ända till
fyra år i stället för det förra straffmaximum af två års fängelse.

Alltsedan lagändringen tillkom har det visat sig, att denna strafflagsbestämmelse
användts på ett sätt, som sätter yttrandefriheten i allvarlig
fara och äfven för rena åsiktsbrott åsamkat den skyldig befunne
straffarbete, man kan säga nästan i regeln.

Vi tveka icke att beteckna 1906 års lagändring såsom reaktionär,
och såsom ett utslag af sällsynt missriktad omvårdnad om samhällets
bästa. Straffarbete särskildt för åsiktsbrott är det sämsta vapnet af alla
mot missnöjet, och det synes oss vara ett kultursamhälle ovärdigt att
genom tillfogande af ett kroppsligt lidande förmå människor att byta
åsikter. Den nya lydelsen gifver tillfälle till en så vidlyftig och fri
lagtolkning, att snart sagdt hvarje missnöjesförklaring med vår bristfälliga
samhällsordning kan komma under straffrättsligt bedömande.
Det har i alla tider varit det fria ordet, som påvisat bristerna och påskjmdat
samhällsförbättringarne, och därför måste ett dylikt kringskärande
af yttrandefriheten betecknas såsom ett attentat mot utvecklingen.
Vi vilja äfven här anföra några exempel:

Norrköpings rådstufvurätt dömde genom utslag den 27 september 1906
journalisten Olof Sundström till 1 års straffarbete jämlikt 10 kap. 14 § strafflagen.

Sundström både från trycket utgifvit en skrift »Till kamp mot militarismen»,
af i hufvudsak följande innehåll:

»Mot bakgrund af den ryska revolutionen manar författaren att äfven i vårt
land förbereda frigörelsearbetet genom att bekämpa och bringa på fall militarismen,
som öfver allt är våldets och förtryckets fastaste stöd. Därmed gagna vi vårt
land och hela mänskligheten. Militarismen är mänsklighetens värsta plågoris, är
icke ett värn för freden, som det påstås, utan själf en källa till krig; den bästa
fredsgarantien är arbetarnas internationella solidaritet. Folken vilja ej krigen, blott
kapitalismen drar fördel af dem. Krigen mellan nationerna aflösas alltmer af striden
mellan proletariatet och penningmakten. Vårt folk, redan nu suckande under de
tyngsta bördor, skall påläggas ännu större, och därtill förfäas de alltför ofta i
vapenrocken. Och då det vill vända sin kritik mot allt det militära eländet, söker

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

man tysta dess röst med de skändligaste munkorgslagar. Och detta »försvar» år
afsedt äfven mot »den inre fienden». För att ge den maktägande ett vapen mot
arbetarna själfva hjälpa dessa till att upprätthålla en utsugande och förslafvande
militarism.

Må nu därför kampen mot militarismen blifva det stora flertalets sak, och
må vi fora densamma lika hänsynslöst som den maktägande förut bekämpat oss.
Låt oss sprida upplysning om militarismens förbannelse och fredens välsignelse. Må
alla verkliga fredsvänners lösen bli: Ej ett öre åt militarismen. Och ingen bör låta
locka sig att frivilligt taga anställning vid hären eller flottan. Under nuvarande
förhållanden måste, anser författaren, en sådan betraktas som förrädare mot arbetsklassens
intressen». Och må vi också sprida upplysning hos männen i vapenrocken
om deras plikter mot deras bröder — och mot sig själfva. Må vi framhålla för
honom, att, om hans öfverordnade befalla honom att skjuta på strejkande arbetare
och han lyder, så är det lian själf, som bär ansvaret för följderna. Ty ingen
människa kan på andra vältra öfver ansvaret för sina egna handlingar.»

Det är att märka att tvenne bisittare i rådstufvurätten ville döma S. till 2
års straffarbete för här anförda skrift.

Hofrätten sänkte straffet till 6 månaders straffarbete.

Endast åklagaren i malet öfverklagade hofrättens utslag, som emellertid af
högsta domstolen fastställdes.

Stockholms rådstufvurätt dömde genom utslag den 30 september 1908 distributören
Birger Swahn till 1 års straffarbete jämlikt 10 kap. 14 § strafflagen.

Swahn hade som bekant från trycket utgifvit ett flygblad »Tänk först —
Handla sedan», innefattande en svensk öfversättning af Tolstojs maningsord till de
ryska soldaterna att själfva känna ansvaret för de handlingar, som de befalldes
att utföra.

Vi anse det icke påkalladt att här ingå på en närmare redogörelse för den
brottsligt befunna skriftens innehåll, då den i annat sammanhang finnes intagen i
Riksdagens protokoll (A. K. 25 januari 1909).

S. anförde besvär i Svea hofrätt som sänkte straffet till 8 månaders straffarbete.

S. fullföljde till högsta domstolen som genom utslag den 17 februari 1909
sänkte straffet till 5 månaders straffarbete.

Det är att märka, att S. under såväl rannsakningstiden som besvärstiden hölls
häktad och sålunda var i öfver 10 månader beröfvad friheten.

Utslaget medförde en mängd åtal i skilda delar af landet, där spridarna af
flygskriften i allmänhet dömdes till långvarigt straffarbete.

Stockholms rådhusrätt dömde genom utslag den 15 september 1909 journalisten
Hjalmar Gustafsson till 2 månaders straffarbete för uppmaning till strejk
bland järnvägsmännen jämlikt 10 kap. 14 § strafflagen.

Det brottsliga förfarandet skulle ha bestått däruti, att G. på ett strejkmöte
uppläste en resolution, hvaruti järnvägsmännen uppmanades att ansluta sig till sina
genom lockouten till storstrejk tvingade kamrater. G. fullgjorde därvid endast ett
honom lämnadt uppdrag och visste lika litet som någon annan, att åklagaremakten
härur skulle kunna framkonstruera ett brottsligt förfarande och vinna rättsskipningens
stadfästelse därå.

Utslaget, som öfverklagades såväl af allmänna åklagaren som af G., fastställdes
af Svea hofrätt, och är för närvarande beroende på högsta domstolens
pröfning.

Rättsfall 2.

Rättsfall 3.

Rättsfall 4.

14 Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

Af Gamla Norbergs och Vagnsbro häradsrätt dömdes i utslag den 21 september
1909 grufarbetaren Karl Otto Wallenstein till två års straffarbete för uppmaning
till brottslig handling jämlikt 10 kap. 14 § strafflagen. Tvenne vittnen i
målet intygade, ehuru i sväfvande ordalag, att Wallenstein under diskussion vid ett
möte i Norberg yttrat, att, om nöden under storstrejken blefve för stor, ägde man
rätt att taga mat, hvar sådan fanns att tillgå, dels ock att man framdeles borde
minnas de arbetare, som under storstrejken togo plats i polisens tjänst. Ett flertal
vittnen intygade emellertid, att Wallenstein icke haft de fällda yttrandena utan uttalat
sig sålunda, att man icke finge förvåna sig öfver, om arbetarna, därest nöden
blefve för stor, tillgrepe mat, där sådan fanns att få.

Svea hofrätt sänkte uti utslag den 1 december 1909 straffet till 8 månaders
sträffärbötG

Hofrättens utslag är för närvarande beroende på högsta domstolens pröfning.

Det är naturligtvis i högsta grad upprörande att så hårda domar
kunna komma ifråga. I fallet Gustafsson »upptäcktes)) brottet.formligen
af åklagaremakten, och i fallet Wallenstein synes domaren icke hafva
varit underkunnig om skillnaden mellan, å ena sidan eu direkt uppmaning
till brott, förenad med en bestämd önskan om den brottsliga
handlingens utförande, och å andra sidan ett lösligt ordande om ett
brott, mera tillkommet för att belysa situationen än att in concreto
utföras.

Långt flera exempel skulle kunna anföras, men de här anförda
torde vara tillräckliga för att påvisa, hurusom genom den nya lagen
en högst betänklig disproportion råder emellan graden af brottslighet
och graden af straff. Ju mera straffskalan vidgas, ju större rum för
godtycklighet, och den bristande förståelsen hos den dömande myndigheten
för de sociala frågorna gör jämväl ifråga om åsiktsförbrytelserna
nödvändigt, att en återgång sker till en mildare lydelse.

Eu lagändring, motsvarande den nu föreslagna, kräfves naturligtvis
också i tryckfrihetsförordningen. Men då denna är af grundlags
natur och ändringen där tager längre tid synes det lämpligt, att nu
till en början hemställa om en pröfning af hvad strafflagen innehåller
i ämnet.

Strafflagen 9 kap. 5 § (Majestätsbrott genom smädliga yttranden).

Uti den vidräkning med lagstiftning och rättsskipning, hvartill
erfarenheten under den stora arbetskonflikten uppfordrar, får man ej
heller förbigå de åtal, som med konungens tillstånd utförts för smädelse
mot honom.

Lagutskottets Utlåtande Nr 35. 15

Enligt strafflagen straffas smädliga yttranden i tal eller skrift i
allmänhet med böter, högst 200 kronor. Smädar man skyldeman i rätt
uppstigande led, maka, styf- eller svärföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare,
husbonde eller annan, under hvars lydnad man står, anses
det såsom försvårande omständighet. Sker det'' å tid, ort eller ställe,
att gärningen väcker synnerligt uppseende, eller eljes är af svår beskaffenhet,
är straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Talar
eller skrifver man smädligt mot ämbetsman i eller för hans ämbete, är
straffet böter från 25 till 1,000 kronor eller fängelse i högst ett år.
Dock är för smädelse mot vissa tjänstemän straffet satt allenast till
böter. eller fängelse i högst sex månader. Talar eller skrifver man
smädligen mot någon annan person af konungahuset, än konungen,
drottningen, änkedrottningen eller tronföljare, är straffet fängelse i högst
ett år eller böter från 50 till 1,000 kronor. Talar eller skrifver man
smädeligen mot riksstyrelse, riksdagen eller dess afdelningar och utskott
umgälles brottet med fängelse eller med böter från och med 50
till 1,000 kronor. Talar eller skrifver man däremot smädligen mot
konung, drottning, änkedrottning eller tronföljare, springer straffet upp
ända till straffarbete i högst 4 år eller fängelse.

Det skulle kunna vara åtskilligt att säga rörande lämpligheten och
nyttan i och för sig att hos oss införa åtal för majestätsförbrytelse i anledning
af mer eller mindre obetänkta yttranden om konungens person i
samband med behandlingen af ett politiskt ämne eller bedömandet af en
politisk situation. Icke vinner man därmed sitt syfte att främja aktningen
för konungens person och icke heller minskas bitterheten i
sinnena, allra minst under upprörda tider.

Men hvad man redan nu bör säga ifrån är, att det höga straffmaximum,
som här stadgats och som torde gifvit anledning till så höga
straff, som här nedan omförmäles, är barbariskt, eu påtaglig kvarlefva
från tider, da konungamakten mindre ansågs såsom en mänsklig institution,
än såsom en inrättning »med Guds nåde».

Så långt böra vi hafva anspråk på att redan hafva kommit, att
konungen icke längre får betraktas annat än som rikets högste ämbetsman
och en motsvarighet till presidentskapet uti ett republikanskt samhällsskick,
som genom samhällets fortgående demokratisering äfven hos
oss en gång måste komma.

Vi få här erinra om de två statuerade exempel, som redan yppats.

Ansvarige utgifvaren af tidningen »Viljan» i Östersund, Carl Åström, dömdes
för en i numret för 7 augusti 1909 införd artikel med rubrik »Storstrejken: Folket
måste åter bli herre i eget land», sedan juryn i Sundsvall förklarat uppsatsen

Sätts fall i.

Rättsfall 2.

Utskottets

yttrande.

16 Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

brottslig, af rådhusrätten till 18 månaders straffarbete. Svea hofrätt har sedan
nedsatt straffet till 8 månaders straffarbete.

Artikeln framhåller att storstrejken är det svenska folkets eniga resning mot
sina förtryckare. Tidsförhållandena sägas påminna om Engelbrekts och Gustaf
Yasas dagar och de, som nu hurra för dessas minnen, äro samma förtryckare som
en Jösse Eriksson på sin tid. Äfven då höllos de maktägande under armen af
konungamakt och regering. »Baggböleriet» har på sista tiden intagit en fast ställning
vid kungamaktens sida. Ingen skall fälla en saknadens tår när den Lindmanska
regeringen går. Sedan fortsätter denna tankegång i några satser om på
hvilken sida konungens sympatier torde ligga och med erinran om Adlersparre och
Engelbrekt, men författaren betviflar storligen, att folket ännu är moget för handling.

Snickaren Einar Ljungberg höll under storstrejkstiden ett par föredrag i
Östergötland, i hvilka han vände sig mot konungens valspråk, livilket han fann
icke svara mot den hållning regeringen intog i storstrejken. Att blott upprepa
detta valspråk, — så ungefär var hans tankegång — tjänade då till ingenting, _ det
blefve ljud utan mening. Det verkliga partitagandet var icke för folket, och icke
dess intressen utan öfverklassens kunde påräkna att gynnas. Han dömdes af Svea
hofrätt till 8 månaders straffarbete.

Vi ha icke ansett oss böra här fullständigt ordagrant återgifva
de uttryck, hvilka af juryn i Sundsvall och hofrätten i Stockholm dömts
som smädliga, men de falla, äfven om de må anses mindre tillbörliga,
på intet sätt genom någon brutal råhet utom ramen för den tankegång,
som här återgifvits. På dennas art kan alltså en hvar själf döma om
förhållandet i dessa fall mellan brott och straff.

Det minsta man kan begära inför skådespelet af en sådan rättsskipning
är, att straffarbetet kommer bort ur strafflatituden, såsom vi
påyrkat ifråga om 10 kap. 14 § strafflagen, och vidare att möjlighet af
bötesstraff inrymmes i densamma. Likställes konung (och följaktligen
äfven drottning, änkedrottning eller tronföljare), i straffskydd för smädelse
med hvad nu är stadgadt ifråga om sådant brott mot riksstyrelse
och Riksdag, synes oss detta vara någorlunda resonligt, trots att äfven
här bötesstraff synts oss böra sättas i främsta rummet.»

I det utlåtande, som af 1908 års lagutskott afgafs i anledning af
en då väckt motion om sådan ändring af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen,
som i förevarande motion påyrkas, anförde utskottet följande:

»Det har tämligen allmänt erkänts, att den af de ifrågavarande
motionärerna åsyftade ändring i 22 och 24 §§ af 15 kap. strafflagen,
hvilken genom lag den 10 juli 1899 genomfördes, icke uppfyller de
anspråk, som frän formellt juridisk synpunkt ansetts kunna ställas på
densamma. I trots af de hysta farhågorna i detta och andra afseenden,

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

hvilka redan vid lagens stiftande med skärpa framhöllos, ansågs dock
behofvet af ett sådant straffrättsligt skydd, hvarom här är fråga, vara
af den tvingande natur, att de anförda betänkligheterna måste fara.
Den erfarenhet, som numera vunnits af lagens praktiska tillämpning,
torde emellertid icke med fog kunna påstås hafva i allmänhet besannat
de hysta farhågorna. Denna erfarenhet synes nämligen icke visa, att
det här mött större svårigheter än i andra fall vid lagtillämpningen
kunna förefinnas att af omständigheterna vid en handlings begående
med erforderlig säkerhet sluta till förefintligheten af eu sådan rättsstridig
afsikt, som i lagrummet förutsattes. Under lagen har, såvidt
utskottet kunnat finna, icke heller hänförts andra åtgöranden än sådana,
som inneburit verklig fara för det viktiga samhällsintresse, uppehållandet
af rätten för den som vill verkställa arbete att utföra sådaut, som man
genom den antagna straffbestämmelsen velat skydda. Men om sålunda
erfarenheten angående lagens tillämpning enligt utskottets mening icke
gifvit vid handen, att den drabbat obehörigt eller orättvist och fördenskull^
bör bringas ur giltighet, torde erfarenheten beträffande behofvet
af sådant straffskydd som det här förevarande ännu mindre gifva anledning
till lagens upphäfvande. I detta afseende synes utskottet vittnesbörden
allt fortfarande vara af den beskaffenhet, att det skydd, lagen
lämnar, icke utan fara kan eller bör af samhället undvaras.))

På grund af hvad sålunda anfördes hemställde lagutskottet, att
motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Hvad 1908 års lagutskott sålunda anfört har utskottet ej funnit
anledning frångå.

Utskottet öfvergår därefter till det under 2:o) i motionen framställda
yrkande.

Den ändring af straffbestämmelserna i 10 kap. 14 § strafflagen,
som genom lag den 16 juni 1906 genomfördes, afsåg dels att skärpa
straffet för svårare fall af där omförmälda brott, dels att med straff
belägga äfven den mera förstuckna uppmaning till brott, som ligger i
att genom offentligt prisande af brottslig handling söka förleda till brott.
Att enligt äldre lag straff inträdde äfven i sist afsedda fall, följde väl i
allmänhet äfven af paragrafens förutvarande lydelse, ehuru det icke med
tillräcklig tydlighet framgick af densamma. I sammanhang med berörda
lagändring verkställdes en ändring af 10 kap. 13 § strafflagen,
hvarigenom straffet för där afsedda brott väsentligen nedsattes.

Beträffande omförmälda nya straffmaximum, fyra års straffarbete,
framhölls vid den nämnda lagändringens genomförande, att i de nyaste
strafflagarna i utlandet, den norska, nederländska och italienska, högre
Bill. till Likså. Prof. 1910. 7 Sami. 33 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

straff funnes stadgade för brott af ifrågavarande beskaffenhet. Hvad
sjkifva den nya brottsrubriceringen angår innehåller ofta den främmande
lagstiftningen härutinnan bestämmelser, som ingalunda äro mindre omfattande
eller för domaren lättare att rätt tillämpa än de nu ifrågavarande
för vårt land meddelade.

Det synes utskottet, som om erfarenheten af den ifrågavarande
lagstiftningen under den korta tid densamma varit gällande — hvad
tryckfrihetsförordningen angår har densamma trädt i kraft först den 26
maj 1909 — icke varit af beskaffenhet att föranleda ändring i samma
lagstiftning. 1 hvarje fall kan utskottet icke af motionärernas argumentering
finna sig öfvertygadt, att deras yrkanden äga fog för sig. Gentemot
hvad i motionen anföres därom, att i förevarande fall endast vore
fråga om åsiktsförbrytelser, som borde föranleda ett mildt straffrättsligt
bedömande, vill utskottet erinra om hvad som därförutan torde ligga i
öppen dag, nämligen att det, som här belägges med straff, uppenbarligen
ej är den eller den hysta eller uttalade åsikten, utan den fara för samhället
och det trots mot samhällsordningen, som ligger i ett offentligt
framkommet Öppet eller förtäckt försök att förleda till handlingar, som
af samhällets lagar förklarats för detsamma farliga.

Hvad angår det under 3:o) i motionen gjorda yrkande får utskottet
anföra följande:

Det gemensamma för den grupp af statsförbrytelser, som behandlas
i 9 kapitlet af gällande strafflag, är att de rikta sig mot statens högsta
organ — Konungen, annan medlem af konungahuset, riksstyrelse eller
riksdag. Enligt den ursprungliga lydelsen af omförmälda kapitels 5 §
kunde för smädelse emot Konung, drottning, änkedrottning eller tronföljare
ej ådömas mindre tids straffarbete än sex månader och ej kortare
tids fängelse än sex månader. Genom lag den 20 juni 1890 blef
emellertid straffminimum för dylika brott nedsatt, så att minsta af lagen
öfverhufvud tillåtna frihetsstraff inrymdes i straffsatsen. En jämförelse
med främmande modärnare strafflagar än vår, gifver vid handen, att
straffbestämmelserna för brott af ifrågavarande beskaffenhet i andra
länder ofta äro högre än hos oss. Sålunda medgifver den nya norska
strafflagen af den 22 maj 1902 i sin 101 § ådömande ända till fem år
af lagens strängaste frihetsstraff för den, som föröfvar ärekränkning mot
Konungen eller regenten. Enligt 89 § i danska strafflagen af den 10
februari 1866 kan förgripelse mot Konungen med hotelse eller annan missfirmlig
gärning uppgå till straffarbete i åtta år. Enligt tyska strafflagen
den 15 maj 1871 straffas ärekränkning mot kejsaren eller något af de
tyska staternas öfverhufvud med frihetsstraff från två månader till fem år.

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

I intet af nu nämnda land kunna dylika brott försonas med böter. Någon
anledning att just i vårt land särskild! mildra straffen för brott mot statens
högsta organ synes utskottet icke föreligga. Det torde äfven hos oss vara
en allmänt erkänd mening, att statens intresse ovillkorligen kräfver, att
Konungens och öfriga här afsedda personers namn höra hållas utanför
missfirmelse och smädelse. Att straff ej här gärna ifrågakommer, utan
att omständigheterna vid brottets begående därtill verkligen föranleda,
torde följa däraf, att åtal i dessa fall ej får ske, utan att Konungen
därtill gifver lof. Äfven denna omständighet lär hafva tagits i betraktande,
då man bestämt minimistraflet för ifrågavarande brott. I hvarje
händelse lära strafflagens bestämmelser i detta fall böra ses i samband
med öfriga i förevarande kapitel omförmälda förbrytelser mot ifrågavarande
personer och med straffbestämmelserna för de publika brotten
i öfrig! En granskning af dessa lär ådagalägga, att borttagande, på sätt
motionärerna yrkat, af straffarbete för förevarande brott ej skulle öfverensstämma
med de principer för utmätande af straff, som eljest antagits.

Det har tydligen icke varit möjligt för lagutskottet att ingå på
någon sådan grundligare granskning af de i den ifrågavarande motionen
anmärkta rättsfall, som skulle hafva varit nödig för att om dem uttala
ett bestämdt omdöme. Beträffande vissa af dem — de såsom grund
för sänkning af straffet för majestätsförbrytelser åberopade —- hafva
motionärerna själfva anmärkt, att de icke ansett sig böra »fullständigt
ordagrant» återgifva de uttryck, på grund af hvilka straff följt. Hvad
särskilt angår det i nyssnämnda afseende åberopade såsom »rättsfall 2»
antecknade fallet, vill utskottet erinra, att det därunder omförmälda, af
G Öl a hofrätt ådömda straffet, 8 månaders straffarbete, genom utslag den
4 februari 1910 af högsta domstolen nedsatts till 8 månaders fängelse.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

Do) att ifrågavarande under Ilo) gjorda yrkande
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

2:o) att förutnämnda under 2:o) gjorda yrkande
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt

3:o) att ofvan under 3:o) gjorda yrkande icke
heller måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,

Stockholm den 8 mars 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande Nr 35.

Reservationer:

Beträffande utskottets hemställan under l;o):

af herr Widén; samt

af herrar Pettersson från Södertälje, Jansson i Edsbäcken och
Lindqvist, hvilka hemställt,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 22
och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola erhålla samma
lydelse, som de hade före deras genom lagen den 10
juli 1899 antagna nya lydelse.

Beträffande utskottets hemställan under 2:o):

af herr Lindhagen, hvilken på de i motionen anförda skäl hemställt,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att den
i 14 § af 10 kap. strafflagen genom lagen den 16 juni
1906 införda bestämmelse, att i vissa fall straffarbete
intill fyra år må ingå i straffskalan, skall ur lagen utgå.

Beträffande utskottets hemställan under 3:o):

af herr Lindhagen, hvilken på de i motionen anförda skäl hemställt,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att den
i 5 § af 9 kap. strafflagen för majestätsförbrytelse
genom smädligt yttrande i tal eller skrift fastställda
straffskala af »straffarbete i högst fyra år eller fängelse»
skall utbytas mot den för enahanda förbrytelse mot
riksstyrelse och Rikets Ständer stadgade straffskala af
»fängelse eller böter från och med femtio till och med
ettusen riksdaler».

Herr Lindhagen har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i behandlingen inom utskottet af det i punkt l:o) i betänkandet afsedda
ärende, herr Jansson i Edsbäcken, att han icke deltagit i behandlingen
inom utskottet af det i punkt 2:o) af utskottets hemställan afsedda ärende,
samt herr Widén, att lian icke deltagit i behandlingen af det i punkt
3 ro) i betänkandet afsedda ärende.

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1910.