Lagutskottets utlåtande Nr 34 (Utlåtande 1917:LU34 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 34.

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1917 kl. */> H f- m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående en hela riket omfattande vanhåvdslag.

Närvarande: herrar Lindhagen, Alexanderson*, greve Spens, Valerius Olsson*, Lars Olsson,
von Sydow*, Permansson, Klefbeck*, .Fant, Pettersson i Bjälbo*, Persson i
Norrköping, Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjäl, Pettersson i Södertälje*,
Lindqvist i Kosta och Rydholm*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion, Motionen.
nr 254, har herr Molin i Dombäcksmark anfört:,

»Genom lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk
i Norrland och Dalarna hava statsmakterna i princip fastslagit, att vanvård
av jordbruksjord icke är något, som blott och bart angår jordägaren
utan berörer hela samhället, som ju hör vara känsligt för, att den jord,
som finnes, brukas på mest ändamålsenliga sätt. Vid tiden, då nämnda
lag stiftades, koncentrerade sig vanhävden företrädesvis på bolagshemmanen
i Norrland och Dalarna, varemot några större olägenheter av samhälleligt
intresse icke kunde påvisas beträffande enskildes sätt att sköta sin jord i
Norrland och Dalarna och såväl enskildas som bolags handhavande av åkerbruksjord
i övriga delar av landet. I följd därav blev lagen den 25 juni
1909 en s. k. undantagslagstiftning för bolagen och trävaruhandlandena i
Norrland och Dalarna.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 30 käft. (Nr 34—35).

Lagutskottets utlåtande Nr 34.

Efter sedan lagen i fråga tillkom har, med vad tiden lidit, ej blott
erfarenhet vunnits om lagens inetfektivitet och de möjligheter lagen givit
vederbörande att kringgå densamma, utan även förhållanden i övrigt inträffat,
som göra, att det måste bli en bjudande plikt att undersöka, huruvida
icke tiden nu är inne att ersätta den s. k. undantagslagstiftningen
med en annan hela riket omfattande lag om vanhävd.

Då det nu framför allt annat gäller att öka vår livsmedelsproduktion,
varvid särskild vikt måste läggas på spannmålsodling, måste lagarna
vara anpassade därefter. Förutom de säkerligen djupt ingripande åtgärder,
som i sådant syfte redan vidtagits eller under innevarande års riksdag
komma att vidtagas, borde den hävstång för jordbrukets bestånd och utveckling,
som eu hela landet omfattande vanhävdslag skulle utgöra, icke
förbises. Om ej förr, så måste envar åtminstone nu erkänna, att de som
äga jordbruksjord och icke sköta den, så att därav kan avvinnas skördar,
göra sig skyldiga till brott emot samhället.

Av vissa tecken att döma, torde många finnas i vårt land, som till
den grad brista i samhällssolidaritet, att obstruktion kan befaras, då vårbruket
på allvar skall börja och då hela det svenska jordbruket måste
mobiliseras för motande av hungersnödens spöke. Om än en allmän vanhävdslag
icke skulle kunna råda direkt bot emot dylik obstruktion, vore dock
lagens blotta tillvaro ett memento för spekulationer i obstruktion, då varje
åtgärd i slikt syfte i framtiden kan hava till följd obehagliga efterräkningar.

I sin mån skulle även en allmän vanhävdslag vara ägnad att stävja
det hejdlösa jordjobberi, som nu florerar ute i bygderna och som endast
kommer att lämna vanhävd efter sig i spåren.

I syfte att råda bot på spekulationsraseriet å jordegendomar anhöll
riksdagen i fjol, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, vilka åtgärder som
kunde finnas lämpliga för att å jordegendom, inköpt på spekulation för
skogsavverkning och styckning, hämma, förutom förekommande skogsskövling,
vanhävd av jordbruk och byggnader, ävensom förhindra dylik egendoms
planlösa styckning och delarnas försäljning till oskäligt pris.

Även om resultatet av denna av riksdagen begärda utredning skulle
komma till synes i snar framtid och vanhävdsspörsmålet i denna del bli
löst, återstår dock alltjämt den frågan olöst, hur vanhävd på enskildas
jord skall behandlas från samhällets sida. I varje fall komma vanhävdslagarna,
så som riksdagen hittills tänkt sig dem, att bliva undantagslagar
för vissa samhällsklasser eller kategorier av medborgare.

Lagutskottets utlåtande Nr 34. 3

Mod hänsyn till tidsläget erfordras nu exceptionella åtgärder, vars
nödvändighet år 1917 icke kunde förutses 1916.

Eu hemställan från riksdagens sida till Kungl. Maj:t att snarast
möjligt framlägga förslag till eu för hela riket och alla medborgare gällande
vanhävdslag, torde icke nödvändigtvis böra tolkas som ett återtagande
av riksdagsskrivelsen av år 1916. En vanhävdslag av det slag,
jag påyrkar, skulle icke överflödiggöra ytterligare åtgärder för stävjandet
av jordjobberi, skogsskövling och irrationell jordstyckning och varför icke
även vanhävd, enär en allmän vanhävdslag näppeligen kan skrivas så
detaljerad och fullständig, att ej experter på jobberiets, skogsskövlingens
och vanhävdens områden skola finna utvägar att kringgå densamma.

För den händelse vederbörande utskott ej skulle hava tid och möjlighet
att självt föreslå riksdagen att för sin del antaga en hela riket
omfattande allmän vanhävdslag i nära anslutning till bestämmelserna uti
lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland
och Dalarna, får jag yrka, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller,
att Kungl. Maj:t, om möjligt till nästa års riksdag, måtte framlägga
förslag till en hela riket omfattande allmän s. 1c. vanhävdslag.»

Genom lag den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i
Norrland och Dalarna stadgas bl. a., att inom de norrländska länen och
vissa delar av Kopparbergs län skall, där å fastighet på landet, tillhörig
bolag eller förening för ekonomisk verksamhet, åker och äng finnes i den
omfattning, att självständigt jordbruk därå kan idkas, uppsikt, på sätt i
lagen närmare omförmäles, hålles däröver att jordbruket å fastigheten icke
nedlägges eller ägor och byggnader eljest så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande
därigenom äventyras, samt att detsamma skall gälla, där
fastigheten tillhör enskild person, vilken uppenbarligen besitter fastigheten
huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen och icke är mantalsskriven
å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma.
Med denna lagstiftning träffades i allmänhet trävaruspekulanterna,
som förvärvat fastigheter för att tillgodogöra sig skogen.

Den norrländska lagstiftningen tillkom efter omfattande utredning,
vilken utvisade, att vanskötseln av de fastigheter, som med lagen avses,
förekom i vida högre grad än å fastigheter, som ägdes av jordbrukare till
yrket. Man ansåg detta bero därpå, att personer, som icke äro jordbrukare,
efter inköp av bondejordbruk för annat ändamål, icke i allmänhet

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 34.

kunna Lava intresse av att ägna jordbruket den omsorg, som en jordbrukare
till yrket nedlägger på detsamma.

Motionären ifrågasätter nu, att en liknande lagstiftning bör komma
till stånd även för alla andra jordbruk i landet.

Närmast kunde då ligga till hands att överväga, huruvida den norrländska
lagen borde utsträckas till motsvarande slag av jordbruk i södra och
mellersta delarna av riket. Denna konsekvens har ej särskilt berörts av
motionären och synes ej heller vara föremålet för hans närmaste avsikter.
Utskottet anser sig därför ej hava anledning att ingå på bedömande av
denna omtvistade fråga på grund av förevarande framställning. Såvitt
rörer Värmlands län har för övrigt detta speciella ämne upptagits i andra
till utskottet remitterade motioner, vilka komma att framdeles bliva föremål
för utskottets bedömande.

Vissa flagranta fall av vanhävd, som förövas av icke jordbrukande
jordägare, fallande dels inom och dels utom de av norrländska vanhävdslagen
åsyftade kategorier jordägare, hava emellertid redan år 1916 varit
föremål för riksdagens bedömande.

I en vid nyssnämnda års riksdag väckt motion hemställdes nämligen,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, det Kungl. Maj:t
fortast möjligt ville låta utreda, vilka åtgärder kunde finnas lämpliga till
hämmandet av den allt mer gängse förstöringen och vanhävden av åker, äng,
skog och byggnader å jordegendom i riket genom en ständigt ökad skara
s. k. egendomshandlare samt till förhindrandet av de prejerier och det ocker,
som av sådana personer ofta plägade idkas vid försäljning av småbruk och
egnahem till mindre bemedlade, och att Kungl. Maj:t sedermera täcktes
förelägga riksdagen förslag till den lagstiftning i ärendet, som Kungl. Maj:t
efter skedd utredning kunde finna lämplig.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott hemställde i anledning av
motionen, att kammaren måtte för sin del besluta, det riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,
vilka åtgärder kunde finnas lämpliga till hämmande av den i samband med
egendomshandel uppkommande vanhävden av åker, äng, skog och byggnader
å jordegendom i riket samt till förhindrande av de prejerier och
det ocker, som förekomme vid försäljning av småbruk och egna hem till
mindre bemedlade av dylika, skövlade egendomar, och att Kungl. Maj:t
täcktes förelägga riksdagen de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Lagutskottets utlåtande Nr 34. 5

Denna hemställan bifölls av andra kammaren.

Första kammarens andra tillfälliga utskott yttrade härefter i anledning
av motionen: »De allvarliga missförhållanden, vilka av motionärerna uppgivas
äga ruin, åtminstone inom vissa delar av landet, vid allt talrikare
förekommande spekulation sinköp av jordegendomar, påkalla utan tvivel statsmakternas
uppmärksamhet. Där skogsbestånd finnes å sålunda inköpt
egendom, är det vanligen köparens första uppgift att avverka skogen för
att göra sig betäckt för köpeskillingen. Jordbrukets upprätthållande och
lämpliga skötsel har ofta för den på affärsvinst beräknade privata styekningsverksamheten
intet intresse, enär det för densamma gäller att snarast
möjligt utstycka och i mindre jordbrukslägenheter försälja inköpta områden.
Under tiden kunna såväl jordbruket som befintliga byggnader
å sådan egendom komma i vanhävd, vilket måste anses nationalekonomiskt
betänkligt, icke minst under närvarande förhållanden, då det särskilt
är av vikt att söka avvinna den svenska jorden största möjliga avkastning.
»

Sedan utskottet därefter yttrat sig om egendomars styckning och
försäljning till egna hem, fortsatte utskottet: »Vad angår i spekulationssyfte
inköpta jordegendomars vanhävd, torde eu blivande utredning kunna
giva vid handen, om och i vad mån tillämpning av den för Norrland
och Dalarne gällande s. k. vanhävdslagen bör utsträckas till dessa undantagsfall.

I fråga om överklagad skogsskövling på sådana jordegendomar finner
utskottet det ligga inom den år 1911 tillsatta skogslagstiftningskommitténs
uppdrag att föreslå åtgärder häremot i sitt väntade förslag om strängare
lagstiftning rörande hushållning med enskilda skogar.

Då det emellertid synes utskottet lämpligt, att genom en riksdagsskrivelse
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet fästes vid i motionen framhållna
missförhållanden, får utskottet hemställa, att första kammaren måtte på så
sätt biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut, att första kammaren
för sin del beslutar, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, vilka åtgärder som kunna finnas
lämpliga för att å jordegendom, inköpt på spekulation för skogsavverkning
och styckning, hämma, förutom förekommande skogsskövling, vanhävd
av jordbruk och byggnader, ävensom förhindra dylik egendoms planlösa
styckning och delarnas försäljning till oskäligt uppdrivna pris, samt
att Kungl. Maj:t måtte förelägga riksdagen de förslag, vartill utredningen
kan föranleda.»

Lagutskottets utlåtande Nr 34.

Första kammaren biföll denna utskottets hemställan, vilket beslut
därefter biträddes av andra kammaren, varefter skrivelse i överensstämmelse
därmed blev till Kungl. Maj:t avlåten.

Såvitt genom nämnda skrivelse hos Kungl. Maj:t hemställts om åtgärder
emot vanhävd, torde icke någon förnyad framställning från riksdagen
höra ifrågakomma.

Återstå sålunda övriga jordbruk i landet eller de som ägas förnämligast
av yrkesjordbrukare, vilka motionären ock synes närmast avse.

Det förefaller utskottet redan principiellt möta stora betänkligheter att
stifta en vanhävdslag för alla dylika jordbruk. Jordbrukaren liksom andra
yrkesidkare får väl i allmänhet antagas av eget intresse sköta sitt yrke
efter bästa förmåga. Yrkesskicklighetens höjande bör här vinnas på upplysningens
väg och genom understöd. Visserligen kan sägas, att ett tillfyllestgörande
bruk av landets odlade jord är så viktigt för landet och
dess innevånare, att här dock måste särskild hänsyn göras gällande. Men
utskottet tror ej, att i dessa fall vanhävd förekommer i så stor utsträckning,
att någon tvingande nödvändighet föreligger att, såsom i gamla dagar i viss
mån gällde, åtminstone i lagen sätta jordbrukare till yrket under uppsikt
i deras sätt att hävda jord och byggnader. Säkerligen skulle också eu
sådan lagstiftning icke utan fog också möta ett allmänt och förbittrat motstånd
från bondeklassen och övriga jordbrukare.

Utskottet vill emellertid icke bestrida, att även i de fall, varom nu
är fråga, beklaglig vanhävd stundom förekommer av både förskyllda och
icke förskyllda anledningar. Men detta är, enligt utskottets uppfattning,
icke tillräckligt skäl för en så vittgående och omtvistlig lagstiftning
som den nu ifrågasatta. Emot kravet på en sådan åtgärd bör dessutom
erinras, att landets jordbruk i det stora hela på senare tider genom planmässig
upplysningsverksamhet och tidsförhållandena drivits upp på en för
våra förhållanden hög nivå.

Gent emot motionärens framhållande av vikten att under förevarande
krigstider jorden avvinnes den största möjliga avkastning, får utskottet
erinra, att detta önskvärda mål icke lärer kunna bliva behörigen tillgodosett
genom lag, som först efter åtskillig tid kan komma till stånd och är
avsedd att gälla för kommande tider.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

Lagutskottets utlåtande Nr 34.

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 april 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

Reservation

av herrar Lindhagen, Persson i Norrköping och Lindqvist i Kosta, som
anfört:

Lika med utskottet anse även undertecknade det möta avgjorda betänkligheter
och icke heller vara i stort sett erforderligt att genom lagstiftning
utöva någon allmän kontroll huru jordbrukare till yrket hävda
sin jord. Emellertid omfattar motionen även sådan vanhävd, som enligt
uppgifter från flera håll i avsevärd omfattning lärer förefinnas på jordbruk,
som ägas av andra än yrkesjordbrukare. Även å jordbruk av sistnämnda
beskaffenhet förekommer mången gång vanhävd i sådan omfattning
och av den beskaffenhet, att det väcker allmän uppmärksamhet. En
utredning om förekomsten av dylika slag av vanhävd och eventuellt åtgärder
för dess förekommande måste otvivelaktigt vara av ett allmänt intresse
påkallade.

Det hemstäjlles därför,

att riksdagen med anledning av förevarande motion
ville anhålla att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, i vad
mån vanhävd av jord förekommer i sådan omfattning
och av den beskaffenhet, att ett ingripande däremot
från det allmännas sida kan anses vara påkallat, samt
föreslå riksdagen de lagstiftningsåtgärder, som av utredningen
må föranledas.