Lagutskottets utlåtande Nr 33 (Utlåtande 1917:LU33 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 33.

Motionen.

Nr 33’,

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1917 kl. l/äll f. m

Utlåtande i anledning av väckt motion angående skrivelse till Kungl.

Maj:t om vidtagande av lagstiftningsåtgärder till förstärkt
skydd gentemot för samhället farliga äterfallsförbrytare.

Närvarande: herrar Lindhagen, Stärner, greve Spens, Petrén, Däld*, Valerius
Olsson*, Lars Olsson, Permansson, Pant, Schotte*, Pettersson i Bjälbo*,
Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Holmdahl*, Behn*
och Lindqvist i Kosta.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti eu inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 82, hava herrar Petrén och von Kock anfört:

»Vid sitt den 2 oktober 1915 i Stockholm hållna årsmöte beslöt
Svenska kriminalistföreningen att till Konungen ingiva följande underdåniga
hemställan:

’1 de flesta europeiska länders strafflagstiftning har under den senaste
mansåldern införts en del nya straffrättsliga institut, såsom t. ex. villkorlig
dom och villkorlig frigivning, vid vilka den ledande grundtanken
varit, att samhällets behov av skydd mot förbrytelser bör vara avgörande
i fråga om statens straffande verksamhet, och att därför staten bör avstå
från det lagbestämda straffets utkrävande i de fall, då ett sådant utkrävande
skulle ur denna synpunkt framstå såsom obehövligt eller rent av
skadligt för samhället. Nyss nämnda grundsats föranleder emellertid jämväl
krav på ett allvarligare ingripande från statens sida än hittills
varit möjligt i sådana fall, då hittillsvarande bestraffningsregler icke visat

Lagutskottets utlåtande Sr 113.

sig utgöra ett tillräckligt skydd för samhället. Ett steg i denna riktning
beteckna redan de numera i nästan alla civiliserade länder genomförda
lagändringar, i kraft av vilka det blivit möjligt att i fråga om minderåriga
förbrytare utbyta sträft för den brottsliga gärningen mot en tvångsvis
anordnad, mera ingående och ofta även till tidslängden betydligt mera omfattande
uppfostringsbehandling från samhällets sida. Samma synpunkt
gör sig emellertid med allt större styrka gällande även med hänsyn till
samhällets skyddande mot de farliga, i brottet mognade förbrytarna. Att
det hittills varande straffet i fråga om dessa element icke utgör eu tilllycklig
garanti för samhället framgår särskilt tydligt därav att, såsom
samstämmiga undersökningar i skilda länder givit vid handen, procenttalet
av dem som ånyo återfalla i brott och alltså sannolikheten för nya
brotts förövande ökas i ett tämligen konstant tempo, i samma mån som
de brottslige redan tidigare undergått bestraffningar från samhällets sida.
Ofta föranleda hittillsvarande bestraftningsregler rent av därtill, att samhället
måste vid strafftidens utgång frigiva förbrytare, om vilka vederbörande
myndigheter redan på förhand med säkerhet kunna förvänta, att
den återvunna friheten endast kommer att användas till förövande av nya
grova brott mot samhället. Särskilt i vårt land har det, även från senare
tider, icke saknats upprörande exempel på dylika resultat av den gällande
strafflagstiftningen. Förstärkta skyddsåtgärder gent emot, dylika farliga
kriminella element äro därför av nöden. Till eu del kan förvisso sådant
ökat skydd vinnas därigenom att åt den psykiatriska sakkunskapen beredes
ökat utrymme att uppdaga och omhändertaga de sinnessjuka personer,
som otvivelaktigt äro tillfinnandes bland dessa farliga kriminella
element. Men att likvisst ett betydande överskott av farliga brottsliga
element kommer att kvarstå, som icke låter sig inordnas under några
kända former av sinnessjukdom, medgives även allmänt från psykiatriskt
håll. Uppenbart är även, att inom denna grupp av farliga återfallsförbrytare
finnas vissa degenerativa element, i fråga om vilka ett sjukligt
begär, särskilt begäret efter alkohol, orsakat gärningen, och att samhällsskyddet
i dylika fall kan tänkas bliva tillräckligt tillgodosett genom särskilda
åtgärder för det sjukliga begärets utrotande, om och i den mån
detta verkligen visar sig möjligt. Att nu nämnda åtgärder skulle vara
tillräckliga för samhällsskyddets tillgodoseende, kan emellertid icke antagas.
Den uppfattning är ock numera allmänt härskande bland alla kulturfolk,
att jämväl andra åtgärder till samhällets skyddande mot den farliga återfallskriminaliteten
äro av nöden. Meningsskiljaktighet råder egentligen
endast angående det sätt, varpå samhällsskyddet i detta avseende lämpligast
skall tillgodoses.

Lagutskottets utlåtande AV 33.

1 vissa länder har man sålunda sökt tillgodose ifrågavarande önskemål
genom att i skärpande riktning utveckla gällande återfallsbestämmelser.
Så är förhållandet i Frankrike, enligt lagen angående recidivister av 1885,
samt i vissa Nordamerikanska union sstater; dylika bestämmelser finnas
även i de föreliggande tyska och danska strafflagsförslagen. 1 andra
länder åter har man sökt vinna lösningen genom att anordna en internering
av dylika farliga förbrytareelement för mer eller mindre obestämd
tid, vilken internering antingen helt träder i straffets ställe eller ock
verkställes efter det lagbestämda straffets undergående. Så har skett i
Norge genom strafflagen av 1902, i England genom den så kallade Prevention
of Crime Act av 1908, och i vissa av de engelska kolonierna genom
särskild lagstiftning; samma ståndpunkt intaga de österrikiska och
schweiziska strafflagsförslagen. Särskilt den engelska lagen i ämnet har
redan kommit till betydande användning, i det att en särskild anstalt för
ändamålet upprättats på ön Wight, i vilken antalet internerade redan i
december 1913 uppgick till 137 personer. Ett förslag till införande här
i landet av liknande anordningar har ock framställts i de förarbeten till
en svensk strafflagsreform, som verkställts av professor Thyrén.

De betänkligheter med hänsyn till den medborgerliga rättssäkerheten,
som sistnämnda system föranlett, har man sökt att övervinna dels genom
den i alla dessa lagstiftningar allmänt uppställda förutsättningen, att juryns
medverkan skall erfordras för att dessa skyddsåtgärder skola komma
till användning, dels ock i vissa lagförslag genom föreskriften, att domstol
skall definitivt yttra sig om interneringens behövlighet först efter utstående
av det vanliga lagbestämda straffet. Slutligen har man ock föreslagit,
att omprövning av frågan om interneringens fortfarande nödvändighet
skall av vederbörlig myndighet företagas med regelbundna mellantider.
I samma syfte kunde man ock tänka sig den anordningen genomförd,
att själva interneringsbeslutet endast avsåge en viss kortare tid, med
rätt för domstol att på framställning av vederbörande myndighet före interneringstidens
utgång meddela nytt beslut i ärendet. Och även om
juryinstitutionen eller däremot svarande processuella garantier för medborgarnas
känsla av rättssäkerhet icke hos oss äro för handen, lärer dock
den medborgerliga rättssäkerheten även på annat sätt kunna tillräckligt
betryggas, exempelvis genom att göra skyddsåtgärdernas tillgripande beroende
av eu samstämmig uppfattning i detta hänseende hos såväl dömande
som straffverkställande myndigheter.

Huruvida den brottsliges internering skall hava karaktären av straff
eller icke, samt huruvida den i förstnämnda fall skall verkställas i allmän
straffanstalt eller särskild för ändamålet upprättad straffanstalt eller av -

Lagutskottet* utlåtande Nr 33.

delning av dylik, synes i viss män vara eu lämpligfaetsfråga, delvis beroende
av straffanstalternas allmänna beskaffenhet och utrymmet därstädes.
Dock synes i varje fall böra tillses, att ifrågavarande brottsliga element i
straffanstalt icke sammanföras med andra straffarbetsfångar än sådana,
som undergå återfallsstraff.

Den här omnämnda reformen synes kriminalistföreningen vara av sådan
vikt, att med åtgärder till dess förverkligande i samhällets eget intresse
icke längre bör anstå. Särskilt synes ett undanskjutande av densamma
till den tidpunkt, då den hos oss planlagda allmänna strafflagsreformen
i dess helhet kan varda genomförd, icke vara tillrådligt. Detta
gå mycket mindre som såväl med hänsyn till det förberedande stadium,
på vilket denna reform ännu hos oss befinner sig, som på grund av erfarenheten
från andra europeiska länder, varest en allmän strafflagsreform
för närvarande är å bane, sannolikt eu mycket lång tid måste , komma
att förflyta, innan eu ny strafflag hos oss blivit en verklighet. A andra
sidan underlättas snarast den allmänna strafflagsreformen därigenom att
principdiskussionerna angående ett dylikt nytt straffrättsligt institut redan
bragts till avslutning vid tidpunkten för den allmänna strafflagsreformens
genomförande. I varje fall synes denna angelägenhet vara av minst lika
stor vikt som de åtgärder för en ytterligare modernisering av instituten
villkorlig dom och villkorlig frigivning, vilka det ansetts vara av vikt att upptaga
till genomförande utan att avbida den allmänna strafflagsreformen. Och
om än partiella ändringar inom strafflagstiftningen i allmänhet på goda
skal anses icke vara utan sina stora betänkligheter, synes dock ifrågavarande
institut minst lika väl som sistnämnda institut lämpa sig för upptagande
till särskild behandling i en från den allmänna strafflagen fristående
lag, såsom ock flerstädes i andra länder skett.

Pa grund av vad sålunda anförts vågar den Svenska kriminalistföreningen
härmed i underdånighet anhålla, det Eders Kungl. Maj:t täcktes
taga i övervägande, huruvida icke utan avbidande av en förestående allmän
svensk strafflagsreform åtgärder borde vidtagas för införande i svensk
lagstiftning av sådana rättsregler, varigenom ett förstärkt skydd beredes
samhället gent emot för detsamma farliga återfallsförbrytare’.

Sedan denna underdåniga skrivelse avgivits, hava upprepade gånger
de mest upprörande förbrytelser, särskilt sedlighetsbrott, blivit begångna
av återfallsförbrytare, som tydligt ådagalägga, huru behövligt det är, att
åtgärder av den i skrivelsen antydda riktningen snarast möjligt vidtagas.
Härom torde också — såsom uttalanden i pressen rörande denna fråga
utvisa — den allmänna opinionen i vårt land numera vara ganska ense.
rndertecknade hava därför ansett det vara lämpligt, att denna fråga nu

Bihang till riksdagens protokoll J!)17. 9 sand. 29 höft. (Nr 32— 33.) 2

Utskottets

yttrande.

10 Lagutskottets utlåtande Hr 33.

bringas inför riksdagen, då en skrivelse i frågan från riksdagen otvivelaktigt
skulle påskynda dess lösning.

På grund härav få undertecknade föreslå, att riksdagen ville besluta
en skrivelse till Kung]. Maj:t med hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes
taga under övervägande, huruvida icke utan avbidande av en förestående
allmän svensk strafflagsreform åtgärder borde vidtagas för införande i
svensk lagstiftning av sådana rättsregler, varigenom ett förstärkt skydd
beredes samhället gent emot för detsamma farliga återfallsförbrytare.»

Den svenska allmänna strafflagen har särskilda straffbestämmelser för
återfall i brott endast då det är fråga om tjuvnadsbrott, varom avhandlas
i strafflagens 20 kapitel, samt rån och försök därtill enligt samma lags 21
kapitel. En person, som andra gången eller oftare begår något av nu
angivna brott, straffas på grund av särskilda stadganden i de nämnda
kapitlena efter strängare straffskalor än dem, som tillämpas på en, som första
gången begår dylikt brott. I den mån den svenska strafflagen sålunda
har återfallsbestämmelser, innefatta dessa en skärpt reaktion från samhällets
sida emot den, som gjort sig för andra gången eller oftare skyldig till
den ifrågavarande gärningen.

Såsom i den av motionärerna återgivna framställningen från Svenska
kriminalistföreningen omförmäles, hava jämväl eu del utländska lagar
bestämmelser av samma natur som de nyss nämnda, och hava dessa bestämmelser
på den senare tiden utökats och kompletterats. Däijämte finnas
i vissa utländska lagar stadganden, som giva samhället rätt icke allenast till
den brottet efterföljande åtgärd, som ligger i ett straff'' mot förbrytaren,
utan till preventiva åtgärder, som regel bestående i att samhället tager i
förvar brottslingar, om vilka det kan med säkerhet förutses, att de ånyo
komma att begå brott. Av dessa två olika slag av åtgärder, de efterföljande
och de förebyggande, äro ju väl de senare de mest verksamma
och de som lämna samhället det bästa skyddet. Emellertid ligger i sakens
natur, att de giva samhället en makt över individen, vars handbavande kräver
särskild omtanke och ansvarskänsla.

Såsom förut nämnts, äro den svenska strafflagens straffbestämmelser
för återfall av särdeles begränsad natur; de avse endast en särskild kategori
av brott och giva samhället endast möjlighet att efter brottets begående
ingripa mot brottslingen. Emellertid har i det av professorn J. Thyrén
utarbetade utkastet till ny strafflag, varav den s. k. allmänna delen föreligger
färdig, och i det av honom dessförinnan utgivna betänkandet om
förslagets huvudgrunder frågan om särskilda åtgärder mot kroniska brotts -

Lagutskottets utlåtande Nr 33.

lingar ägnats uppmärksamhet. Efter eu i sistnämnda arbete intagen motivering
har professor Thyrén i lagutkastet upptagit ett särskilt kapitel
»Om skyddsåtgärder», innefattande ifråga om kroniska brottslingar särskilda
bestämmelser, som under vissa förutsättningar giva domstol rätt
att, då eu med långvarigt frihetsstraff förut straffad person å nyo dömes
till visst straff, förordna, att den dömde skall i stället för att avtjäna
straffet intagas i interneringsanstalt.

Den genom motionen upptagna frågan är sålunda redan föremål för
behandling av den kommission, som tillsatts för vidare behandling av professor
Thyréns utkast. Spörsmålet är då, huruvida frågans lösning är så
angelägen, att därmed icke bör anstå, till dess hela det nya strafflagsförslaget
föreligger i färdigt skick.

Utskottet biträder härutinnan motionärernas mening. Såsom motionärerna
påpekat hava upprepade gånger på de senare åren inträffat fall,
som riktat uppmärksamheten på behovet av särskilda åtgärder från samhällets
sida till skydd mot den kategori av brottslingar, motionen avser.
Dessa fall, städse innefattande förbrytelser av särdeles grov beskaffenhet,
hava starkt bidragit till skapandet av en utbredd känsla av att särskilda
åtgärder uti ifrågavarande avseende äro erforderliga. Denna allmänna känsla
synes otvivelaktigt kräva tillgodoseende.

Det torde icke heller vålla någon olägenhet att ur det stora strafflagsarbetet
utbryta och särskilt behandla nu förevarande fråga. Enligt
vad inom utskottet upplysts har densamma redan varit föremål för övervägande
av den förutnämnda strafflagskommissionen. Frågan har sålunda
fortskridit till en punkt, som synes göra, en fortsatt särskild behandling
av densamma lämplig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande,
huruvida icke utan avbidande av en förestående allmän
svensk strafflagsreform åtgärder borde vidtagas för införande
i svensk lagstiftning av sådana rättsregler, varigenom
ett förstärkt skydd beredes samhället gent emot
för detsamma farliga återfallsförbrytare.

Stockholm den 23 april 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.