Lagutskottets utlåtande Nr 33 (Utlåtande 1912:LU33 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 33.

Nr 38.

Ankom till Riksdagens kansli den 29 mars 1912 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag innefattande ändring i förordningen den 22
april 1881 om tjuguårig häfd och lag om ändrad lydelse
af 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart
åt fång till fast egendom, dels och en i anledning
af denna proposition väckt motion.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Widén, Lindhagen, Håkanson,
Söderhergh, Gustaf Andersson, Stärner, af Ekenstam, Bergendahl,
Alexanderson, Trana, Petersson i Lidingö villastad, Pettersson i Södertälje,
Jansson i Edsbäcken, Olsson i See, Persson i Norrköping och Svensson
i Salang.

Genom en den 16 februari 1912 dagtecknad proposition, nr 44,
hvilken blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t, under åberopande
af propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit Riksdagen att antaga dels följande förslag till

Lag

innefattande ändring i förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd.

Med ändring af förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd
förordnas, att frihet från klander, enligt hvad i nämnda förordning stadgas,
ej vidare må mot kronan vinnas i afseende å egendom, som är kronan
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand.2^ 30 höft. {Nr 33.) 1

Lagutskottets utlåtande Nr 33.

afhänd, före deri 1 maj 1922 och ej heller i fråga om inteckning i sådan
egendom, därest egendomen återvinnes genom klander, som instämts före
sagda dag.

O Q

Denna lag skall träda i kraft genast efter utfärdandet.

dels ock följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse af 10 § i förordningen den 16 juni S875 angående lagfart

å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 10 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Kan till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter sökt lagfart
ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig, eller möter, enligt den
i 18 § nämnda bok eller eljest, mot bifall till ansökningen annat hinder,
som icke är af beskaffenhet, att den jämlikt 5 § genast bör afslås, förklare
rätten ansökningen Infilande i afbidan på hindrets undanröjande.
Tvist, som bör afdömas innan ansökningen slutligen pröfvas, skall, om den
ej redan är vid domstol anhängig, af rätten förvisas till särskildt utförande
i laga ordning.

År lagfartsansökning förklarad hyllande till följd af hinder, hvarom
i 7 § förmäles, skall kungörelse därom af rätten utfärdas, om sökanden
det äskar. Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse
tre gånger, minst en månad mellan hvarje gång, blifvit såväl införd
i allmänna tidningarna, som ock, när fråga är om egendom å landet,
uppläst i kyrkan för den församling, där egendomen är belägen, äfvensom,
när tingslaget består af mera än en församling, jämväl i kyrkorna
för angränsande, inom tingslaget belägna församlingar, klander å fånget
instämdt samt i rättens lagfartsprotokoll antecknadt inom fem år
efter sista kungörandet; och förekommer ej heller eljest anledning att
annan äger bättre rätt till egendomen; då må den omständighet att förre
ägarens åtkomst ej styrkes icke vidare utgöra hinder för lagfartens bevil -

Lagutskottets utlåtande Nr 33.

jande, där det visas, att sökanden eller han och hans rättsinnehafvare oafbrutet
under nämnda fem år varit i mantals- och skattskrifningslängd
upptagna såsom ägare till fastigheten. Innan i ty fall ansökningen bifallas
må, skall kronans ombudsman däröfver höras.

1 sammanhang med förevarande proposition har utskottet till behandling
förehaft en i anledning af densamma inom Första kammaren
af friherre Herman Fleming väckt motion, nr 93, däri motionären, med
instämmande af. herr Knut Larson, hemställt, att Kungl. Majrts berörda
proposition icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag, får utskottet hänvisa till propositionen.

Rörande hvad friherre Fleming anfört till stöd för sin ofvannämnda
hemställan hänvisas till innehållet i hans här vidhäftade motion.

Såsom framgår af föredragande departementschefens vid den kungl.
propositionen fogade yttrande till statsrådsprotokollet (sid. 22—25), blef vid
1911 års riksdag i följd af enskild motionärs initiativ frågan om bl.a. inskränkning
i häfdens verkan gentemot kronan föremål för hoproffande. Åtgärd
i dylik riktning blef af lagutskottet afstyrkt i utlåtande nr 52, och Första
kammaren fattade beslut i enlighet härmed. Andra kammaren åter biträdde
utan votering en af sex reservanter inom utskottet gjord hemställan, om
eu skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t ville taga
under öfvervägande, hvilka åtgärder, eventuellt inskränkning af häfdeinstitutet
enligt förordningen den 22 april 1881, borde vidtagas för att
icke genom inträdande af häfd enligt nyssnämnda förordning kronans rätt
till sådana fasta egendomar, om hvilka i propositionen är fråga, måtte gå
förlorad, samt att i den mån Riksdagens medverkan erfordrades, för Riksdagen
framlägga förslag i ämnet.

Sådant förslag har genom den förevarande propositionen förelagts
Riksdagen.

Enligt utskottets uppfattning hafva i det vid propositionen fogade
yttrandet till statsrådsprotokollet den 26 januari 1912 fullt tillfredsställande
skäl blifvit anförda för nödvändigheten, med hänsyn till kronans
tryggande mot värdeförlust genom häfd, af de nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna.
Otvifvelaktigt äro, såsom äfven föredragande departementschefen
framhåller, såväl fördelar som olägenheter förbundna med häfdetidens
förlängning på sätt som föreslagits. Då det emellertid icke lärer
kunna förutsättas, att kronan skulle eftergifva eller underlåta att göra

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 33.

gällande sin rätt, lära olägenheterna för den enskilde knappast blifva
mindre, om den föreslagna inskränkningen i häfdeinstitutets verkan gentemot
kronan icke komme till stånd; detta skulle nämligen, såsom departementschefen
påvisar, föranleda nödvändigheten för kronans ombudsmän
att, till bevarande af kronans eventuella rätt, inleda ett flertal rättegångar
äfven i fall, där denna rätt vore oviss. Någon vinst för rättssäkerheten
skulle därför icke häraf uppstå. Gentemot de störa fördelar, som äro att
vinna för det allmänna af kronans frigörande från att, medan de igångsatta
utredningarna pågå, vara bunden af häfdetiden, synas alltså de anförda
olägenheterna icke böra tillerkännas afgörande betydelse.

Härmed hafva också de skäl blifvit bemötta, som framförts för afslag
å propositionen uti den i ärendet väckta motionen, hvilken motion
därför icke kan, enligt utskottets mening, gifva stöd för någon annan
uppfattning än den, som ofvan gjorts gällande. Med hänsyn till den
betydelse, som ett fullföljande af kronans berättigade rättsanspråk, har
med afseende på besittningsförhållandena till de slag af egendomar, som
i propositionen afses, synes det emellertid utskottet angeläget, att de utredningar,
som skola äga rum, och de rättegångar, som på grund af dessa
komma att anställas, fullföljas och slutföras med all den skyndsamhet,
som är möjlig att åstadkomma, samt att för detta ändamål erforderliga
krafter i görligaste mån ställas till förfogande för de ämbetsmyndigheter,
på hvilka det ankommer att i detta stycke tillvarataga kronans rätt.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och med afslag å den i ämnet väckta,
här ofvan oinförmälda motionen, måtte godkänna ofvan
intagna förslag till

1) lag innefattande ändring i förordningen den
22 april 1881 om tjuguårig häfd; och

2) lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen
den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast
egendom.

Stockholm den 28 mars 1912.

På utskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Lagutskottets utlåtande Nr 33.

Reservationer.

Mot utskottets utlåtande i hvad det angår Kungl. Maj:ts förslag till
lag, innefattande ändring i förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig
häfd, hafva reservationer afgifvits

dels af herrar Håkanson, Gustaf Andersson och af Ekenstam, som
hemställt,

att förevarande proposition, i hvad den afser
ändring i förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig
häfd, icke måtte af Riksdagen bifallas.

dels af herr Trana, med hvilken herr Bergendahl instämt, som anfört:

»Då jag anser ifrågavarande lagförslag innebära ett orättmätigt försök
att åter tillegna kronan en undantagsfall, som Kungl. Maj:t och Riksdagen
genom antagandet och utfärdandet af kung], förordningen den 22
april 1881 om tjuguårig häfd i grundlagsenlig ordning afhändt densamma,
och förslaget, därest det upphöjes till lag, i tillämpningen kan komma att
medföra obilliga och oförsvarliga ingrepp i medborgares åtkomst, i god
tro, till fast egendom och till inteckningsrätt däri, finner jag mig böra
yrka afslag å den kungl. propositionen och lagutskottets hemställan»;

dels af herr Petersson i Lidingö villastad, som anfört:

»Jag har ansett och inom utskottet påyrkat, att till den föreslagna
lagen borde göras ett tillägg af väsentligen följande innehåll:

''Hvad sålunda stadgats, äge dock ej tillämpning i afseende på egendom,
beträffande hvilken kammarkollegium i anledning af ansökning, hvarom
nedan förmärs, förklarat, att anledning till klander från kronans sida icke
föreligger, och ej heller i fråga om inteckning, som beviljats före den 15
april 1912.

Vill den, hvilken såsom ägare innehar egendom, hvarå lagfart första
gången meddelats å sådan tid, att tjugu år efter lagfarten icke förflutit,
då denna lag träder i kraft, erhålla besked om anledning till klander från
kronans sida föreligger, göre därom framställning hos kammarkollegium, som
har att låta ofördröjligen verkställa erforderliga undersökningar och därefter
skyndsamt meddela det begärda beskedet. Innehåller detsamma icke
sådan förklaring som ofvan sägs, stånda sökanden fritt att, där han ej vill
afbida kronans klandertalan, själf genom stämning påkalla den yppade
tvistens pröfning vid domstol.’

Lagutskottets utlåtande Nr 33.

Då det emellertid icke lyckats mig att inom utskottet vinna understöd
för detta mitt förslag, och den ifrågasatta lagen icke synes mig kunna
godkännas, utan att dels däri göres någon begränsning i syfte att, i den
mån sådant må vara möjligt, tillgodose inteckningskrediten, dels ock någon
utväg anvisas att inom rimlig tid utsöndra sådan f. d. kronojord, i fråga
om hvilken anledning till återvinningstalan från kronans sida icke föreligger,
från sådan till hvilken kronan vill göra dylik talan gällande, återstår
för mig ej annat än att yrka afslag å den kungl. propositionen»;

dels ock af herrar Pettersson i Södertälje och Stärner, hvilka
anfört:

»Enär det synts oss billigt, ej mindre att ägarne af sådan f. d. kronojord,
beträffande hvilken anledning till klander ej föreligger, erhålla möjlighet
att inom skälig kort tid härutinnan erhålla klart besked, än äfven
att de ägare af dylik jord, mot hvilka kronan finner sig hafva anledning
till återvinningstalan, berättigas att, utan afvaktande af stämning härutinnan,
själfva påkalla äganderättens pröfning af domstol, hafva vi inom
utskottet så till vida biträdt ofvanståendc af herr Petersson i Lidingö villastad
framställda förslag, att vi yrkat, att lagen måtte erhålla följande
lydelse:

»Med ändring--före sagda dag.

Hvad sålunda stadgats äge dock ej tillämpning i afseende på egendom,
beträffande hvilken kammarkollegium, i anledning af ansökning,
hvarom nedan förmäles, förklarat, att anledning till klander från kronans
sida icke föreligger.

Vill den, hvilken såsom ägare innehar fast egendom, hvarå lagfart
första gången meddelats å sådan tid, att tjugu år efter lagfarten icke förflutit,
då denna lag träder i kraft, dock sist före den 1 maj 1902, erhålla
besked om anledning till klander från kronans sida föreligger, göre därom
framställning hos kammarkollegium, som har att låta ofördröjligen verkställa
erforderliga undersökningar och därefter skyndsamt meddela det
begärda beskedet. Innehåller detsamma, att anledning till klander föreligger,
stånde sökanden fritt, att, där han ej vill afbida kronans klandertalan,
själf genom stämning påkalla den yppade tvistens pröfning vid
domstol.

Denna lag skall träda i kraft genast efter utfärdandet.»

121046 Stockholm 1912. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.