Lagutskottets utlåtande Nr 32 (Utlåtande 1915:LU32 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1915 kl. 8 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om äktenskaps ingående och upplösning
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Petersson i Lidingö villastad,
Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh, Trana, Stärner, Gezelius, greve
Lagerbjelke*, Alexandcrson, Valerius Olsson, Pettersson i Södertälje,
Lindqvist i Stockholm, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping,
Gustafsson i Örebro och Schotte.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 29 januari 1915 dagtecknad proposition, nr 18, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna
förslag till

1) lag om äktenskaps ingående och upplösning;

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
äktenskaps ingående och upplösning;

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 29 käft. (Nr 32.)

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

3) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken;

4) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken;

5) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap. 1 §

rättegångsbalken;

6) lag om ändrad lydelse av 31 § i stadgan om skiftesverket i riket
den 9 november 1866;

7) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och
21 §§ strafflagen;

8) lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall;

9) lag om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande
äktenskaps ingående;

10) lag om ändrad lydelse av 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

11) lag om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier
den 16 oktober 1723;

12) lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;
och

13) lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet
i utlandet.

I samband med denna proposition, som hänvisats till lagutskottet,
har utskottet till behandling förehaft följande med anledning av propositionen
väckta motioner nämligen

inom första kammaren

nr 67 av herrar O. Ber g qvist, P. Valemus Olsson, Sam. Stadéner,
C. Meurling och Ernst Klefbeck,

nr 68 av herr Karl Johan Ekman,

nr 69 av herr Sam. Clason och

nr 70 av herr C. H. von Mentzer; samt

inom andra kammaren

nr 187 av herrar Ernst Hage, Oskar Kloa, C. ^Vinberg, Z. Höglund,
J. Henry Erikson, Christian Ericson, Axel Lindström, Ernst Lindley,
J. Persson, K. A. Borg. Lars Borggren, G. W. Hansson, H. E. Nordström,
W. K. Skareen, Axel Gylfe, Nils P. Sköld, Karl Magnusson., Rikard

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Eronn, 0. W. Edbom, G. W. Källman, Josef N. Ericsson, Edv. Uddenberg,
K. Lundberg, C. A. Svensson, Emil Molin, Ivar Vennerström, Verner
Hedlund, J. R. Sundström, Helge Bäcklund, E. A. Lekscll, Martin
Holmström, 0. V. Stenudd, Thure Widlund, Gust. Nilsson och Algot
Törnkvist,

nr 188 av herrar Karl Magnusson och G. F. Lundgren, med instämmande
av herrar S. Welin, David Norman och Harald Hallén,
nr 189 av herr Sv. Bengtsson,

nr 190 av herrar Wilh. Hellberg, Cornelius Olsson och Gust. Rydén,
nr 191 av herrar P. Rydliolm, G. F. Lundgren och Harald Hallén,
nr 192 av herr P. Rydholm,
nr 193 av herr Wär ner Rydén,

nr 194 av herrar Bernhard Nilsson och Per Gabrielsson,
nr 195 av herr J. Rehn, och

nr 196 av herrar G. F. Lundgren, Ernst Hage och Nils Olsson.

Vidare har utskottet till behandling i samband med propositionen
törehaft ett i anledning av densamma inom andra kammaren vid propositionens
remitterande till utskottet av herr Hellberg i Ljungskile avgivet
yttrande.

Beträffande det närmare innehållet av de ifrågavarande lagförslagen
får utskottet, i den mån ej redogörelse därför här nedan lämnas, hänvisa
till den kungl. propositionen jämte de därvid fogade utdrag av i statsrådet
och lagrådet förda protokoll.

I fråga om vad motionärerna hemställt samt vad de till stöd för
sina yrkanden anfört, tillåter utskottet sig hänvisa till motionerna, i den
mån desamma icke finnas införda här nedan i samband med behandlingen
av de delar av lagförslagen, som ifrågavarande motioner för varje särskilt
fall avse.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottets yttrande.

Förevarande förslag utgör ett första resultat av lagberedningens arbete
på revisionen av giftermålsbalken. Ingen lärer bestrida, att den gällande
rättens bestämmelser på detta område, ett av rättslivets allra viktigaste,
äro i många stycken föråldrade och att en genomgripande omgestaltning
bär jämväl i fullständighetens, klarhetens och överskådlighetens
intresse är i hög grad påkallad.

Lagberedningen har, i överensstämmelse med vad som skett vid revisionen
av jordabalken, valt utvägen att framlägga sina förslag i särskilda
avdelningar. Utskottet anser ock för sin del, att med hänsyn till det
förevarande rättsområdets stora omfattning övervägande skäl tala för denna
ordning för revisionsarbetets bedrivande, om det än också varit förenat
med avsevärda fördelar att tillfälle givits att i ett sammanhang överblicka
familjerätten i dess avsedda nya daning särskilt i fråga om barnens rättsliga
ställning och förmögenhetsförhållandet mellan makarna.

Den avdelning av giftermålsbalken, som nu framlagts, berör ett flertal
frågor av djupt ingripande betydelse för samhället lika väl som för den
enskilde, och lagstiftaren ställes på detta område ofta inför synnerligen
grannlaga och svårlösta uppgifter. Det ligger också, må hända här mer
än eljest, i förhållandenas egen natur, att den lösning, lagen giver, icke
på varje punkt kan tillfredsställa alla. Utskottet vill emellertid såsom sin
mening uttala, att svårigheterna i det hela blivit på ett lyckligt sätt lösta
och samhällets såväl som den enskildes intressen vederbörligen tillgodosedda.
På enskilda punkter har utskottet dock funnit sig icke kunna tillstyrka detsamma
i oförändrat skick utan förordar vissa förändringar.

Förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning har i väsentliga
delar tillkommit under samarbete med danska och norska kommitterade,
och de av dem avgivna förslagen överensstämma i dessa delar
i stort sett med det här föreliggande.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning.

1 KAP.

1 §•

Såsom framgår av lagberedningens utredning i detta ämne, föreligger
enligt 1734 års lag, sådan den tolkas av den högsta dömande myndigheten,
en trolovning, då man och kvinna, eventuellt med samtycke av giftoman,
överenskommit att ingå äktenskap med varandra och antingen överenskommelsen
slutits i viss form eller ock kontrahenterna gjort
sitt uppsåt att ingå äktenskap kunnigt. Enligt lagens bokstav har eu
dylik förbindelse ganska vittgående verkningar. Särskilt är att märka, att
trolovningen, tills den blivit formligen upplöst, utgör hinder för vardera
kontrahenten att gifta sig med annan än sin trolovade. Vad lagen i denna
del stadgar har emellertid, såsom beredningen framhåller, blivit för rättsmedvetandet
främmande. Har lysning ej uttagits och kvinnan ej heller
blivit hävdad av mannen, lärer det aldrig eller så gott som aldrig förekomma,
att den ena trolovade söker med lagens hjälp hålla den andra
kvar, om han vill bryta förbindelsen och gifta sig med någon annan; för
de allra flesta torde det vara okänt, att lagen vid varje trolovning erbjuder
en dylik utväg. »Med en mera fördjupad etisk uppfattning, enligt vilken
äktenskapet bör i främsta rummet byggas på kontrahenternas redan prövade
känslor av kärlek och sympati för varandra, har», yttrar lagberedningen,
»trolovningens egenskap av äktenskapshinder sålunda förlorat rotfäste i
rättsmedvetandet»; trolovningen skall i främsta rummet vara en prövotid,
men är för detta ändamål föga skickad, om den i princip utesluter kontrahenternas
valfrihet och redan i sig utgör ett band för livet.

Det lärer sålunda stå i god samklang med vår tids rättsuppfattning,
då förslaget ej upptager trolovning bland hindren mot äktenskap. Av
förslagets ståndpunkt i denna del följer icke, att detsamma ställer sig likgiltigt
till de omständigheter, under vilka en trolovning brytes; den ena
av de trolovade kan väl ej hindra den andra att »slå *ipp», men är den
ena huvudsakligen vållande till brytningen, medför den för honom vissa
ekonomiska konsekvenser (2 och 3 §§).

Nu förekomma emellertid, vid sidan av trolovningar i den gällande
lagens mening, även andra avtal om framtida äktenskap, avtal, vilka slutas
utan iakttagande av lagens former och utan att kontrahenterna sedermera

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

göra sina giftermålsplaner på ett eller annat sätt kunniga. Moraliskt sett,
måste det sägas vara lika förkastligt att bryta sitt ord i ett sådant fall,
och det lärer då även från rent principiell synpunkt framstå såsom det
riktiga, att den, som bär den huvudsakliga skulden till att en sådan förbindelse
brytes, av lagen behandlas lika med den, som bryter en formlig
trolovning. Ord och avtal böra gälla i ena fallet lika väl som i det andra.
Enligt förslaget behandlas ock liksom i modern lagstiftning i allmänhet
alla förberedande äktenskapsavtal lika. Så vitt fråga är om verkan av
blotta avtalet, innefattar detta en avvikelse från den gällande rätten, vilken
av skäl, dem lagberedningen belyser ur historisk synpunkt, uppställer de
i det föregående omnämnda förutsättningarna för att en trolovning skall
anses föreligga. Sina viktigaste rättsverkningar får emellertid trolovningen
enligt förslaget, därest hävd tillkommit, och för detta fall medför redan
enligt gällande rätt varje förberedande äktenskapsavtal, icke blott trolovningen
utan även det formlösa och kanske fullständigt hemlighållna äktenskapslöftet,
praktiskt sett enahanda rättsverkningar.

Av det nu anförda lärer framgå, att sammanförandet av alla de
förberedande äktenskapsavtalen till ett enhetligt rättsinstitut icke innefattar
det brott mot vår rättsutveckling, som mången vid första påseende måhända
trott sig finna. Frågan om förslagets ställning till sådana fall, då
till dylikt avtal kommit lysning eller hävd, skall utskottet i annat sammanhang
beröra.

• Emellertid har i flera motioner föreslagits ändring i den uti förevarande
paragraf innefattade bestämmelsen, att varje överenskommelse om äktenskaps
ingående skall räknas såsom en trolovning. I sina förenämnda motioner
hemställa herr K. Ekman samt herrar Nilsson i Linnås och Gabrielsson:

Herr Ek- tätt 1 kap. 1 § i förslaget till lag om äktenskaps ingående och upp mans

motion ^aning måtte erhålla följande lydelse:

och herr o j

Nilsson i ''Trolovning är sluten, då man och kvinna skriftligen eller med två

Hnnåsm.fl.vJttnen överenskommit att ingå äktenskap med varandra eller de i syfte
att sluta trolovning växlat ringar.»

Till stöd för sitt yrkande anför herr K. J. Ekman följande:

»Redan inför förslagets 1 kap. 1 § måste man ställa sig tveksam.
Stadgandet lyder: ''Trolovning är sluten, då man och kvinna överenskommit
att ingå äktenskap med varandra.’

Trolovning skall sålunda kunna ingås utan iakttagande av viss form
allenast genom en mellan fyra ögon träffad muntlig överenskommelse.
Men om sedan endera nekar till överenskommelsen, bliva rättsverkningarnas
ikraftträdande beroende på den bevisning, den andra kan åstadkomma.
Sammanställes härmed stadgandet i promulgationsförordningens § 8, att

Lagutskottets utlutande Nr 32.

barn, som är avlat i trolovning, är äkta barn, så inses lätt, hurusom i
många fåll särskilt de unga kvinnorna kunna lockas in på en väg, där de
tror sig genom en dylik formlös överenskommelse hava säkerställt åtminstone
barnets rätt och framtid, under det att de i själva verket äro urståndsätta
att förebringa den bevisning, som är nödvändig för att rätten
skall kunna göras gällande.

Med anledning härav synes det mig vara nödvändigt att stadga, att
trolovning skall ingås under en eller annan yttre form, varigenom dess
förhandenvaro öppet konstateras. Därigenom skulle också, vid många lösa
förbindelser, kvinnan lättare kunna framtvinga en verklig, bevislig trolovning
med den, särskilt för barnen, mera tryggade ställning, som därav
följer. Skriftlig försäkran, brevväxling, vittnen eller utbyte av ringar torde
vara medel, som redan nu i nämnda syfte allmänt äro i bruk och utan
olägenhet kunna sanktioneras i lagstiftningen.»

Herrar Nilsson och Gabrielsson åberopa en härmed överensstämmande
motivering.

Herr Clason anför i denna fråga:

»Mot lösligheten av förslagets bestämmelser om ’trolovning’ i 1 kap.
1 § har herr Karl Johan Ekman i sin motion i denna kammare, nr 68,
riktat en såsom mig synes välgrundad kritik. Utan att för närvarande
vilja avgöra, om hans ändringsförslag är det bästa möjliga, vill jag ytterligare
understryka det betänkliga i en så formlös utgestaltning av ett
institut, med så viktiga rättsverkningar. Lagrådets anmärkningar i saken
(propositionen sid. 50 ff.) synas mig även bära vittnesbörd därom. Forinlösheten
inbjuder till missbruk, och det är ringa tröst för den part, som
därigenom blir lidande, om det sedan ådagalägges, att denna part tagit
miste i sin tro, att en för framtiden verkligt bindande överenskommelse
förelegat. Sakläget blir så mycket betänkligare, som institutets benämning,
''trolovning, i följd av den vackra klang, detta ord både genom
språkbruk och tradition äger, lätt kan komma att förleda till uppfattningen,
att här skulle föreligga en 0’oAeteförpliktelse i djupare mening, något, som
icke synes vara avsett. Lagberedningen förutsätter ju till och med (sid.
117) att. ''till trolovning skall hänföras även ett sådant fall, dårmannen
lovar kvinnan äktenskap, under förutsättning att hon tillmötesgår hans
önskan om könsumgänge och hon därav låter locka sig’. Att detta innebär
eu ytterlig degradering av begreppet ''trolovning’ låter sig svårligen
bestridas. Överhuvud är det motbjudande, att rikets lag skall såsom trolovning
beteckna ett avtal, som ''liksom det slutes formlöst, bör ock kunna
formlöst brytas’, och vars karaktäristikum skall vara, att vardera parten
för sig skulle äga frihet att ''på vad sätt som helst’ och ''efter behag’ bryta

Herr

Clasons

motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

det (jfr Lagberedningen sid. 109). Förslaget synes alltså i denna del behöva
väsentligt omarbetas.»

Slutligen hemställer herr Hellberg i Ljungskile in. fl.

»att vid ingående av trolovning kontrahenterna böra upprätta skriftlig
handling, trolovningsbevis, enligt av Kungl. Maj it fastställt formulär i
två exemplar, av vilka vardera tager ett, vilkas företeende alltid tjänar
som lagligt bevis, att trolovning dem emellan ingåtts.»

Till stöd för denna hemställan hava motionärerna anfört:

»Här föreliggande definition på trolovning innebär en så väsentlio-
utvidgning av trolovningens begrepp, i jämförelse med vad för närvarande
gäller, att ganska ofta ingen annan än kontrahenterna själva, _ och
kanske ej alltid ens de, kan konstatera om trolovning föreligger eller icke.
Den goda avsikt i vilken definitionen blivit så avfattad, och varigenom
även hemliga trolovningar inbegripas inom lagens skydd, torde dock hava
bra litet praktiskt värde. Enligt lagberedningens motivering vid denna
punkt vill densamma medelst denna definition t. o. m. omsluta det fall,
’då mannen lovar kvinnan äktenskap under förutsättning, att hon tillmötesgår
hans önskan om könsumgänge och därav låter locka sig’. Frånsett
att^det i sådana fall, då allt beror på mannens bekännelse, är ytterst svårt
att förmå mannen till att påtaga sig de rättsföljder, som ett erkännande
från hans sida, att trolovning ägt rum, skulle för honom medföra, torde
kvinnan i dylikt fall hava ställt sig själv i en sådan ställning, att det
knappast är påkallat att för hennes skull göra en sådan avfattning av
denna §, att man därigenom gör rättsställningen för kvinnan i allmänhet
så osäker, som fallet bleve genom en så allmänt hållen definition av begreppet
trolovning. Uppenbart är, att samhället icke kan taga hänsyn till
en trolovning, förr än den är bevisad, och att ställa så, att denna bevisning
i regel är hänvisad till parternas erkännande, kan just för kvinnan
bliva ödesdiger nog, enär i de fall, och detta de flesta, då det gäller hennes
och barnens rätt, mannens nej gäller lika mycket som hennes ja. Hon
tror sig stå skyddad av lagen, men finner sig plötsligt stå utan sådant
skydd. Skall lagtillämpningen bli fotad på sakliga fakta, så måste samhället
fordra objektiva bevis.

Att stadga en viss form, vid vars iakttagande trolovningen erhåller
en rättsgiltig karaktär, är sålunda av nöden och auktoritativt stöd för detta
påstående utgör lagrådets yttrande angående denna §. Samhället kan
helt enkelt icke utan sådan yttre form göra något ingripande i saken, och
lagstiftningen om rättsåtgärder bliver under sådana förhållanden resultatlös
genom enkelt nekande å den ena partens sida, något som just i dylikt
kritiskt fall är att vänta.

Lagutskottets utlåtande År 32.

En fullt effektiv yttre form för trolovning vore trolovnintjsbevis,
vartill formulär utfärdades av Kungl. Magt och som av kontrahenterna ifylldes
vid trolovnings ingående, ett av vardera parten. Därmed vore förenämnda
olägenheter upphävda. Trolovningen skulle då ej anses bruten
med mindre utbyte av de resp. trolovningsbevisen skett så, att de erhållit
var sitt tillbaka. Skulle endera neka den andre detta, skulle han äga
rätt att i vittnens närvaro delgiva den andre sitt beslut om brytning av
trolovningen, som därigenom och från den dagen, då delgivning skedde,
upphörde att vara rättsligt gällande./

De i dessa motioner framförda önskemålen stämma överens så till
vida, som det i kvinnans intresse påyrkas, att trolovningens laga verkan
måtte göras beroende av att en eller annan yttre form iakttagits, varigenom
dess förhandenvaro konstateras. Ett dylikt stadgande skulle, menar man,
utföra en vädjan till kvinnan att förse sig med bevis angående mannens
löfte och sålunda vara ägnat att förebygga rättsförluster för henne och för
barn, som kunde bliva en frukt av förbindelsen. Denna tankegång synes
emellertid stå i viss mån fjärran från förhållandena, sådana de gestalta sig
i det verkliga livet. Erfarenheten giver vid handen, att en formföreskrift,
särskilt på ett område sådant som detta, lätt undgår menige mans uppmärksamhet
och på den grund ofta försummas. Ej heller till den del
uppmärksamheten bleve riktad på föreskriften i fråga och på vikten av
dess iakttagande, kunde den enligt utskottets uppfattning förväntas få
större betydelse. Den form, vari avtal av denna art ingås, lärer
nämligen i allmänhet bestämmas av andra hänsyn än omsorgen att
säkerställa sin rätt för fall av en framtida brytning. Även om lagen föreskreve
avtalets offentliggörande på ett eller annat sätt, komme det liksom
hittills ofta att hållas hemligt, och att i alla dylika fall den övergivna
ställes rättslös, kan utskottet ej finna med billighet överensstämmande;
särskilt där det kunde antagas, att den, som sedermera vållat
brytningen, i syfte att undandraga sig de rättsliga påföljderna därav, förmått
den andra att avstå från tanken på ett offentliggörande, kunde en
dylik sakernas ordning befinnas för rättskänslan sårande. Utskottet är sålunda
för sin del ense med lagberedningen, då den yttrar: »Lagstiftningen
torde böra avstå från alla försök att åstadkomma ändring i nu rådande
seder och bruk på detta område. Dess uppgift lärer allenast vara att se
till, i vilken utsträckning trolovningsavtalet, sådant det faktiskt förekommer
i det dagliga livet, bör utrustas med rättsliga verkningar.»

Böra sålunda överenskommelser om framtida äktenskap hava enahanda
rättsverkningar utan hänsyn till den form, vari de slutits, torde de
även böra sammanfattas under en enhetlig benämning. I förslaget anBihang
till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 29 käft. (Nr 32.) 2

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

vändes härvid termen trolovning, och utskottet betvivlar, att någon lämpligare
står till buds. Alla de överenskommelser, varom här är fråga, innebära
ju att mannen och kvinnan lova varandra sin tro, och utskottet kan
för sin del ej ansluta sig till herr Clasons uppfattning, att det skulle innebära
någon degradering av ordet trolovning, i fall detta för framtiden
vunne användning jämväl beträffande hemliga avtal. Motionären anser
det ävert motbjudande, att rikets lag över huvud taget skall såsom
trolovning beteckna ett avtal, som vardera parten äger möjlighet att formlöst
bryta. I anledning härav vill utskottet från det föregående erinra,
att frågan om en trolovnings bindande verkan redan nu allmänt torde
anses vara av företrädesvis moralisk och icke juridisk innebörd, ävensom
att förslaget ingalunda ställer sig likgiltigt inför frågan om anledningen
till att en trolovning brytes. Vad slutligen angår hänvisningen till lagrådets
yttrande beträffande förevarande paragraf, vill utskottet framhålla,
att de spörsmål, som där beröras, torde uppstå, även om åt trolovningen
förlänas karaktären av formalavtal.

3 §•

1 motsats till den gällande rätten känner förslaget icke s. k. ofullkomnade
äktenskap, men stadgandet i första stycket av förevarande paragraf
avser att utgöra en ersättning för reglerna i nämnda ämne. De
ofullkomnade äktenskapen äro, såsom framgår av lagberedningens betänkande,
en företeelse med djupa historiska rötter, vilken numera saknar
egentlig motsvarighet i annan främmande lagstiftning än den finska. De
äro en kvarleva från den tid, då ett äktenskap med fulla rättsverkningar
kunde ingås utan offentlig myndighets medverkan. Vid förarbetena till
1734 års lag var, såsom lagberedningen påvisar, det ursprungligen meningen
att ej bryta med den äldre borgerliga rättens ståndpunkt till denna
fråga, utan att bygga äktenskapsrätten på trolovningen såsom det grundläggande
avtalet. Då emellertid sedermera vigsel stadgades såsom villkor
för uppkomsten av ett äktenskap med fulla rättsverkningar, bibehöll
man vid sidan därav det äldre borgerliga äktenskapet såsom en lägre,
»ofullkomnad» form av äktenskap. Övergången från den ena principen till
den andra förde emellertid det med sig, att stor oklarhet kom att vila
över reglerna om ofullkomnade äktenskap, liksom därav även blev en följd
att trolovningen, såsom förut nämnts, kom att bibehålla ganska vittgående
rättsverkningar.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Ofullkomnade äktenskap förutsätta för sin uppkomst eu överenskommelse
om äktenskaps ingående — eu trolovning eller ett äktenskapslöfte
— samt ett därpå följande könsumgänge. Har det bakomliggande
avtalet naturen av trolovning, föreligger ett äktenskap, så snart könsumgänge
kommit till, låt vara att rättsverkningarna väsentligen förstärkas,
i fall endera parten, i anledning av att den andra undandrager sig vigsel,
på sin begäran av domstol förklaras för dennes äkta make. Vid hävd
under äktenskapslöfte åter uppstår ett äktenskap först då mannen låter
kyrkotaga kvinnan såsom sin äkta hustru eller förbindelsen på hennes yrkande
domfästes. Det gemensamma för alla former av ofullkomnade
äktenskap är, att de utgöra hinder mot nytt gifte, tills de blivit i laga
ordning upplösta.’ Härutöver är särskilt att märka, att den, som utverkar
förbindelsens domfästande, för sin del vinner giftorätt i den andres bo;
däremot är det synnerligen ovisst, huruvida ens i domfästa äktenskap
någon underhållsskyldighet föreligger makarna emellan.

Liknande rättsliga företeelser hava tidigare förekommit i ett stort
antal främmande länder, men efter hand avskaffats, och att så ej skett
även i vårt land, lärer snarast utgöra ett bevis på, vilken ringa praktisk
betydelse institutet här ägt. Det kan nämligen icke förnekas, att skälen
emot att bibehålla det ifrågavarande rättsinstitutet äro både många och
tungt vägande. De ofullkomnade äktenskapen äro i allmänhet äktenskap
allenast till namnet och ej förenade med äktenskapligt samliv. Lagen förbjuder
makarna i ett dylikt äktenskap att sammanflytta, innan vigsel sker,
och en dom på sådant äktenskap är i allmänhet ett otvetydigt tecken, att
all tanke på ett äktenskap i verklig mening parterna emellan är oåterkalleligen
förbi. Förbindelserna i fråga äro vidare i sin högsta form
tvångsäktenskap, något som är stridande mot vår tids uppfattning av
äktenskapets natur. Med den nya lagstiftningens syfte skulle det ej heller
stämma väl överens, om vid sidan av det fullgiltiga äktenskapet upptoges
jämväl en annan, lägre form av äktenskap. Hänsynen till de internationella
rättsförhållandena på äktenskapsrättens område, för vilkas klarläggande
så mycket gjorts under senare år, tala ock starkt emot ett bibehållande av
denna ålderdomliga företeelse utan motsvarighet i främmande rätt i allmänhet.
Det torde ock förhålla sig så, att de erfarenheter, man haft från
det ringa antal fall, då reglerna i ämnet tagits i bruk, ingalunda varit av
gynnsam art. Ofta har det för käranden mindre gällt, att skaffa sig själv
upprättelse än att hindra den andra parten, med vilken han eller hon
kanske sedan mycket lång tid ej haft något gemensamt, från att ingå
äktenskap med annan. I allmänhet är det dock eu av omständigheterna
kanske fullt betingad ekonomisk upprättelse, som eftersträvas. Men för

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

nåendet av detta syfte erbjuder institutet i fråga en synnerligen otymplig
omväg. Ett äktenskap, som från början är dömt att bliva allenast ett
sken, bringas till stånd blott för att snarast möjligt åter upplösas och
därvid giva den, som förklarats för äkta make, tillfälle att uttaga giftorätt
i den andres egendom. Huruvida den ersättning, som i denna form beredes,
svarar emot vad i betraktande av omständigheterna kan anses
såsom billigt, beror på rena tillfälligheter; om den, mot vilken anspråket
riktas, väl äger stora inkomster men saknar samlad förmögenhet, uteblir ersättningen
mer eller mindre fullständigt, och likaså i fall han till exempel äger
en värdefull fastighet men ej några avsevärda tillgångar av den beskaffenhet,
att giftorätt i dem kan vinnas. I andra fall kan kanske giftorätten bereda
en betydande vinst, oaktat skulden till den brytning, som föranledde giftorätts
utdömande, helt och hållet ligger den till last, som njuter förmånen.

Från alla håll erkännes väl ock, att de ofullkomnade äktenskapen i
sin nuvarande form ej äro förenliga med eu ny äktenskapslagstiftning. Då
dessa regler tagits i bruk i rättegång, har syftet, som nämnts, i allmänhet
varit att skaffa upprättelse i form av ekonomiska förmåner, och det lärer
knappast kunna bestridas, att detta syfte nås bättre på den väg, förslaget
i 1 kap. 3 § anvisar. Såsom skäl för bibehållande i eu eller annan form
av de ofullkomnade äktenskapen anföres emellertid stundom även, att man
ej får bedöma deras värde med hänsyn tagen allenast till förhållandena,
sådana de te sig i de fall, då det kommer till rättegång mellan parterna;
blotta tillvaron av bestämmelserna om ofullkomnade äktenskap verka, säger
man, skärpande på vårt folks ansvarskänsla och hedersbegrepp. Lagberedningen
säger på tal om denna uppfattning:

»Även om häri må ligga en viss sanning, lärer dess bättre ej vara
nödvändigt att tillgripa ur andra synpunkter så betänkliga utvägar för att
vinna nyssnämnda syfte. För det stora flertalet människor är det förvisso
helt andra motiv än hänsynen till de rättsliga påföljderna, som bestämma
över deras handlingssätt i de stycken, varom här är fråga. För dem åter,
vilkas hedersbegrepp äro mindre utvecklade, kunna säkerligen de regler
om ersättningsskyldighet, som lagberedningen föreslår och vilka lämna utrymme
för hänsyn till graden av visad ansvarslöshet, att innefatta ett lika
allvarligt hot som nu gällande bestämmelser. Under diskussionen för och
emot de ofullkomnade äktenskapen har även framhållits, hurusom bland
allmogen i vissa trakter av vårt land det överensstämmer med allmänt
vedertaget skick och bruk, att det äktenskapliga samlivet tager sin början,
så snart trolovning skett, eller i allt fall före vigseln. Det är helt naturligt,
att man i dessa orter dömer övergivandet av hävdad fästekvinna särskilt
strängt, men till den del kvinnan där behöver skyddas genom lagbud,

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

torde de av beredningen föreslagna bestämmelserna visa sig lika verksamma
som de nu gällande. Det lärer få antagas, att dessa senare i sin
mån bidragit att hålla den nämnda ålderdomliga uppfattningen angående
trolovningens betydelse vid makt, och detta är i själva verket ett ytterligare
skäl för deras upphävande.»

Det förtjänar tilläggas att, enligt vad utskottet erfarit, vid förfrågningar
i detta ämne, som beredningen gjort i alla delar av riket, det med
tydlighet framstått, huru främmande lagens regler i ämnet i våra dagar
blivit. Utskottet delar den uppfattningen, att denna rättsliga företeelse
överlevat sig själv och att dess utmönstrande ur rättssystemet litet eller
intet har att betyda för känslan av trohetsplikt trolovade emellan.

Till förmån för de ofullkomnade äktenskapen har slutligen gjorts gällande,
att de dock erbjöde kvinnan utväg att vinna en ideell upprättelse, nämligen
ställning av äkta hustru, något som aldrig kunde ersättas med en
skadeståndsrätt, även om denna, såsom enligt förslaget, skall avse jämväl ideell
skada. Och det värdefulla, som i detta hänseende finge anses lig^a i reglerna
om ofullkomnade äktenskap, kunde bevaras i den nya lagstiftningen, utan
att man behövde bibehålla dessa äktenskap i deras nuvarande eller en därmed
likartad gestalt. Beredningen säger om den här åsyftade tanken:

»En annan fråga är, huruvida man bör, på sätt lagkommittén och
äldre lagberedningen föreslogo, bereda hävdad fästekvinna utväg att i vissa
fall få sig tillerkänd ''rättighet att i allmänna sammanlevnaden anses för
äkta hustru’, utan att hon på den grund blir att anse såsom mannens
hustru och sålunda utan att något ofullkomnat äktenskap uppkommer.
Särskilt där kvinnan fött barn, kunde ett sådant stadgande synas påkallat
både i hennes och barnets intresse till undanröjande eller mildrande av
de vanskligheter, som i allmänhet möta en ogift moder och hennes barn;
genom en dylik förklaring av offentlig myndighet bleve kvinnan, så vitt
möjligt vore, upprättad i sina medmänniskors ögon. Icke dess mindre
torde övervägande skäl tala emot denna lagförslagens tanke. Det synes
innefatta något för rättskänslan stötande, att offentlig myndighet ålägges
meddela en förklaring, som strider emot verkliga förhållandet. Enligt lag,
förslagen ställde sig saken väsentligt annorlunda, då ju fästningen enligt
dessa utgjorde ett helt annat och vida snävare begrepp än trolovningen
enligt det nu föreliggande förslaget.1 Man lärer ej heller kunna förvänta,
att en kvinna, som blivit övergiven av sin fästman, skall finna någon lockelse
i möjligheten att bliva förklarad för äkta hustru. Till lösningen av

1 Enligt dessa förslag skulle fästning anses uppstå först genom begäran om lysning
hos kyrkoherden, vilken begäran skulle framställas antingen muntligen i vittnens närvaro eller
ock i bevittnad skriftlig handling.

14 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

det viktiga sociala problem, varom här är fråga, torde den rätt, som nu
tillkommer kvinnan, att i vissa fall bliva förklarad för mannens hustru
endast i ytterst ringa grad hava bidragit, och det kan ingalunda antagas,
att bättre resultat skulle stå att vinna på den väg, lagkommittén och äldre
lagberedningen anvisat. Att söka råda bot för de ogifta mödrarnas och
deras barns tunga lott genom åtgärder, som ej innefatta annat än ett sken,
vore att slå in på en oriktig väg; det är sakliga, icke formella reformer,
som här äro på sin plats.»

Utskottet håller jämväl före, att ett stadgande i nämnda riktning i
praktiken skulle visa sig skäligen värdelöst. Den allmänna opinionen skulle
svårligen för framtiden mera än hittills låta sig påverkas till kvinnans och
barnets fördel genom en under dylika omständigheter förvärvad rätt att
anses såsom äkta hustru. Det får ej heller förbises, att den rätt, varom
här är fråga, ej skulle tillerkännas ogifta mödrar i allmänhet. Denna omständighet
torde i sin mån bidraga till att bestyrka, att den nämnda tanken
för in på en oriktig väg för hithörande frågors lösning.

På nu anförda skäl finner utskottet sig böra i det hela giva sin anslutning
till den tanke, som ligger till grund för stadgandet i första stycket
av förevarande paragraf. I ett hänseende anser utskottet emellertid,
att jämkning bör ske. Enligt den föreslagna lydelsen förutsättes för att
skadeståndsrätt enligt första stycket skall inträda till följd av trolovningens
brytande, att kvinnan under trolovningstiden blivit hävdad av mannen.
Av flera skäl synes det utskottet riktigare, att den strängare rättsföljden
av brytningen inträder allenast om kvinnan blivit rådd med barn.
Förslagets ståndpunkt kunde möjligen av menige man missuppfattas därhän,
att det skadestånd, varom här är fråga, skulle avse att utgöra ersättning
för könsumgänget, och att här förelåge ett utslag i lagstiftningen
av vad man plägar kalla den dubbla könsmoralen. Det synes även vara
naturligast att här tala allenast om fall, då kvinnan till följd av könsumgänget
blivit havande. Endast i dessa fall når i allmänhet vad som passerat
fram till offentligheten, och erfarenheten från de ofullkomnade äktenskapen
giver vid handen, att kvinna, som ej vid hävdandet blivit rådd
med barn, sällan eller aldrig framträder för att göra sin rätt gällande.

• 4 §.

Herr Cla- Beträffande denna paragraf hemställa flera motionärer, att den där

tons motion. s^a''dgade åldersgränsen, tjuguett år, måtte sänkas till aderton år. Sålunda
anför herr Ctason:

»I 1 kap. 3 § ålägges en man, som bryter trolovning, särskilt

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

skadestånd, om kvinnan under trolovningstiden blivit håvdad. Enligt
4 § andra stycket skall dock sådan skadeståndsskyldighet ej inträda, om
mannen vid hävdandet är under tjuguett år. D. v. s. ett uppträdande,
vars förekomst redan under åldersperioden 18—21 år är både etiskt och
fysiskt minst lika fördömligt som senare, skulle före 21 års ålder vara
straffritt, först därefter straffbart! En sådan bestämmelse synes i hög grad
betänklig. Lagrådet har också (propositionen sid. 54) inlagt sin gensaga
däremot. Att bestämmelsen icke dess mindre upptagits i förslaget, synes
(jfr detsamma sid. 110) företrädesvis hava berott på hänsyn till dansk
och norsk uppfattning. Detta skäl synes icke tillfyllestgörande, utan
stadgandet jämte följdstadganden böra ändras i enlighet med lagrådets
hemställan.»

Herr Magnusson in. fl. hemställer: »att riksdagen måtte besluta sådan Herr Magändring
i det framlagda förslaget till ny äktenskapslagstiftning, att 1 kap-^mation.^
4 §:s andra stycke erhåller följande lydelse:

Var mannen i fall, som i 3 § första stycket sägs, vid hävdandet
under aderton år, vare han ej ersättningsskyldig i vidare mån än om hävdande
ej ägt rum;

samt att som följd härav den föreslagna särskilda åldersgränsen i
22 kap. 8 § strafflagen får utgå.»

Till stöd för detta yrkande hava motionärerna anfört:

»I anledning av Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr 18 med förslag
till lag angående äktenskaps ingående och upplösning m. m. få vi härmed
hemställa följande:

I nämnda lagförslag kap. 1, § 3, första stycket stadgas följande:

’Har kvinna under trolovningstiden blivit hävdad av mannen; brytes
likväl trolovningen, och bär mannen huvudsakligen skulden, give han
skäligt skadestånd.’ Och i samma kapitels 4 § andra stycket stadgas:

’Var mannen i fall, som i 3 § första stycket sägs, vid hävdandet
under tjuguett år, vare han ej ersättningsskyldig i vidare män än om
hävdandet ej ägt rum.’

Granskar man närmare motiven för denna åldersgräns, så långt
dessa komma till synes i lagrådets yttrande och i departementschefens
motivering, finner man, att lagrådet uttalat sig för att åldersgränsen sättes
lika med ’den fulla kriminella ansvarigheten’ d. v. s. vid uppnådda aderton
år. I samband härmed föreslog lagrådet, att ’den föreslagna särskilda
åldersgränsen i 22 kap. 8 § strafflagen finge utgå’.

Departementschefen har såsom stöd för sin från lagrådet avvikande
mening i huvudsak anfört, att ’sambandet mellan den fulla kriminella ansvarigheten
och förevarande stadgande är ganska ringa’, att enligt lagrådets

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

förelag i vissa fall straff skulle kunna följa redan om mannen vid hävdandet
fyllt femton år men skadeståndsskyldigheten ej inträda med mindre
han då nått aderton år och, såsom huvudskäl, att ’de danska och norska
delegerade enhälligt uttalat sig för tjuguettårsgränsen’.

Man må verkligen på goda grunder ifrågasätta, huruvida icke likformigheten
med den danska och norska lagstiftningen vunnits med eu
försämring i här berörda fall. En olikformighet härutinnan kan icke
nämnvärt inverka på förslagets i sin helhet överensstämmelse med grannländernas
lagstiftning, och den åtrådda likformigheten synes mig icke böra
hindra att i den svenska lagstiftningen inrymmas bestämmelser, som innebära
förbättringar gentemot grannländernas.

Även om man till fullo delar lagrådets mening, att eu åldersgräns
nedåt givetvis bör stadgas, kan man vara böjd att gå längre nedåt än lagrådet
föreslagit. Utan att gå för långt kan man därför sätta ansvarighetsåldern
i föreliggande fall lika med den Tulla kriminella’ eller aderton
år, såsom ock lagrådet föreslagit. Man kan tryggt fastslå, att de unga
männen i allmänhet från aderton års ålder äro lika medvetna om följderna
av sina handlingar i här berörda hänseende som i fråga om andra straffbelagda,
brottsliga handlingar, och sålunda intet rimligt skäl föreligger
att befria dessa från ansvar för följder av sina handlingar gentemot sin
trolovade och att inga bärande skäl förefinnas att befria från ansvar intill
fyllda tjuguett år. Man kan däremot ha grundade skäl att befara, det
en sådan ansvarsfrihet skulle rent av locka ynglingar under denna ålder
till ansvarslösa handlingar till följd av medvetenheten om sin ansvarsfrihet.
Kända brottmålsfall visa ju, att ynglingar i åldern under aderton
år varit nog ''försigkomna’ att före brottets begående räkna med den ringare
straffpåföljden på grund av sin minderårighet. Och det finnes all
anledning befara, att detta skulle i flera fall bliva följden av bestämmelser,
som väsentligt utsträcka den ansvarsfria tiden.

Det torde vara svårt att förebringa några bärande rättsliga eller
moraliska skäl för att den, som nått aderton års ålder eller tilläventyrs
vid tiden för hävdandet närmar sig 21 år, skall, mer än den, som nått
sistnämnda ålder, undslippa den ersättningsplikt eller det ansvar och de
förpliktelser i övrigt, som rättvisligen böra följa därmed att han hävdat
sin trolovade. Från aderton års ålder kan man i regel förutsätta, att så
stor förmåga att bedöma sina handlingar förefinnes, att med handlingarna
följande ansvar också bör fyllas eller utkrävas.

Den föreslagna högre åldersgränsen innebär därjämte, enligt vårt
förmenande, ett åsidosättande av kvinnans och barnets rätt, när dessa
lämnas utan det stöd, som fadern bör ge och i de flesta fall åtminstone

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

pekuniärt kan giva. Att undandraga dem detta stöd blott därför, att
mannen ej nått upp till en för högt satt åldersgräns, synes oss i hög
grad oklokt och orättvist, så mycket mer som den yngre mannen i full
utsträckning har framtiden och den obrutna arbetskraften framför sig och
sålunda har eller får samma förutsättningar som andra män att lämna
den trolovade skäligt skadestånd, även om han undandrager sig plikterna
i övrigt.»

Herr Rydén har likaledes under åberopande av vad lagrådet före- Herr Rydéns
slagit, hemställt, att i 1 kap. 4 § det i andra stycket förekommande ordet
tjuguett måtte utbytas mot aderton.

Utskottet är med motionärerna ense därom, att åldersgränsen bör på Utskottet.
föreslaget sätt sänkas.

5 §•

Lagrådet yttrar angående denna paragraf, att den här stadgade pre- Utskottet.
klusionstiden i sådana fall, där en trolovning brytes därigenom, att den
ena trolovade, den andra ovetande, trolovar eller gifter sig med annan,
men likväl faktiskt fortsätter förbindelsen med den förre, bör räknas från
det denne vunnit kännedom om vad som passerat och icke redan från den
tid, då den nya förbindelsen ingicks; dock uttalas tvekan, huruvida denna
tolkning kan under alla förhållanden vara att med säkerhet påräkna. 1
anledning av vad sålunda yttrats har sedermera departementschefen (sid.

109) uttalat sig. Hans uttalande hänför sig emellertid tydligen till ett
annat fall än det av lagrådet åsyftade, nämligen till det, då en trolovning,
såsom sluten i strid mot visst äktenskapshinder, från begynnelsen är att
anse såsom ogiltig. Utskottet har funnit sig böra omnämna detta förhållande
och framhålla, att vad departementschefen i denna del yttrat icke
lärer vara att uppfatta såsom ett bestridande av riktigheten utav den av
lagrådet för visst fall givna tolkningen, till vilken jämväl utskottet ansluter
sig.

2 KAP.

Förslagets andra kapitel, om hinder mot äktenskap, behandlar ett utskottet.
flertal frågor av synnerlig vikt och avviker på åtskilliga punkter ej oväsentligt
från den gällande rätten. Sålunda höjes kvinnans äktenskapsålder
från 17 till 18 år, giftomannainstitutet omgestaltas och ett dispensabelt
äktenskapsförbud införes för den, som är behäftad med könssjukdom i
smittosam! skede, varemot hors- och avvittringshindren avskaffas. UtskotBiliang
till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 29 käft. (Nr 32.) 3

Herr

Clasons

motion.

Utskottet.

18 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

tet har för sin del funnit de skäl öveilygande, som åberopats för de föreslagna
ändringarna.

o O

8 §.

Enligt denna paragraf skall förbudet för ett syskon att gifta sig med
det andras avkomling, vilket för närvarande är ovillkorligt, kunna av Konungen
dispensvis eftergivas. I sin förut berörda motion yttrar herr Clason
i anledning härav följande:

»Förslagets 2 kap. 8 § inför i vår lagstiftning rätt till äktenskap
mellan ett syskon och det andras avkomling. Det förefaller, som om de
synnerligen få undantagsfall Lagberedningen anför till stöd för detta förslag
(jfr dess uttalande sid. 199 ff.), ingalunda bevisa, att dylika äktenskap
skulle överensstämma med den allmänna rättsuppfattningen inom
vårt land. Däremot meddelar Lagberedningen, hurusom från medicinskt
håll betonats, att inga grundade skäl finnas att frångå hittills hos oss
gällande lagbestämmelser angående skyldskap såsom äktenskapshinder, men
att därest det av andra skäl skulle befinnas önskvärt att tillåta äktenskap
av nu ifrågavarande art, dispens därtill borde ''meddelas blott under viss
närmare angiven förutsättning’. Förslaget tillmötesgår icke någotdera av
dessa yrkanden, men såsom särskilt skäl till den ifrågasatta förändringen
anföres ånyo hänsynen till stadgandena hos våra skandinaviska grannfolk.
Om emellertid både den allmänna svenska rättsuppfattningen och de medicinska
grunderna tala för bibehållande av nuvarande bestämmelser, synas
individualistiska undantagsönskningar icke böra föranleda förändrad lagstiftning.
»

Här liksom i andra fall, då det gäller att avgöra, huru långt lagens
förbud mot äktenskap skola sträcka sig, lärer utgångspunkten böra vara
den, att förbudet icke skall utsträckas längre än verkliga skäl påkalla;
samhällets och den enskilde medborgarens intressen stämma överens därutinnan,
att äktenskap ej böra onödigtvis förhindras. För uppställande av
äldre tiders vittgående förbud mot giftermål mellan närskylda har, såsom
lagberedningen framhåller, den bärande grunden varit av etisk art: könskärleken
skall ej få vinna insteg i förhållandet mellan dem, som tillhöra
samma familj, eller eljest äro närmare besläktade. Det är emellertid uppenbart,
att denna åskådning till väsentlig del vilar på den förutsättningen,
att det ej är allenast blodsbandet, som förenar släktmedlemmarna, utan
att även samhörighet i intressen, framför allt gemensamt hemliv, binder
dem vid varandra. Det är därför också naturligt, att med den minskade
sammanhållningen inom släkten och befolkningens större rörlighet visat
sig en allmän benägenhet att inskränka ifrågavarande äktenskapsförbud till

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

medlemmar av samma familj i trängre mening. Så som förhållandena
numera gestalta sig i vårt land, lärer ej med fog kunna påstås, att från
nu angivna synpunkt skäl föreligger att upprätthålla ett ovillkorligt förbud
mot äktenskap i de fall, som i denna paragraf avses. På sätt lagberedningen
framhåller, synes även erfarenheten visa, att där med lagens
kringgående ett giltigt äktenskap undantagsvis kommit till stånd i sådan
skyldskap, varom här är fråga, det allmänna omdömet ej funnit något i
en dylik förbindelse stötande. Om sålunda frän etisk synpunkt hinder
numera ej lärer föreligga att tillåta äktenskap i nu förevarande fall, återstår
att se till, huruvida ej avgörande medicinska grunder tala däremot.
Medicinska fakulteten i Uppsala yttrar härom i avgivet utlåtande bland
annat, att, där kontrahenterna och deras släkt icke äro fria från konstitutionella
svagheter, ett ingifte av detta slag otvivelaktigt hör till de mera
betänkliga samt att, därest det på borgerliga grunder skulle befinnas önskvärt
att tillåta sådana äktenskap, medicinska skäl tala för dels att sådant
äktenskap varder medgivet allenast efter dispens, dels att dispens må meddelas
blott under viss närmare angiven förutsättning. Enligt förslaget
skall nu hindret vara dispensabelt. Några närmare föreskrifter till vägledning
vid dispensrättens utövning äro väl lika litet i detta som i andra
fall meddelade, men förslagets mening är uppenbarligen, att den medicinska
synpunkten härvid skall vinna synnerligt beaktande och att dispensrätten
allenast sparsamt skall komma till utövning. Under sådana förhållanden
torde i förslaget tillbörlig hänsyn vara tagen till de rashygieniska
synpunkterna. Om sålunda vad i denna del är föreslaget varken från
etisk eller medicinsk synpunkt är ägnat att väcka betänklighet, synes det
desto hellre förtjäna godkännande, som det nu gällande ovillkorliga förbudet
i ett icke så ringa antal fall visat sig drabba hårt och obilligt. Den
föreslagna bestämmelsen gäller redan i de flesta europeiska länder, och de
danska och norska förslagen innehålla överensstämmande stadganden. I
vissa länder, bland dem Tyskland, få äktenskap i nu ifrågavarande skyldskapsled
fritt ingås.

9 §.

Jämväl emot denna paragraf har anmärkning framställts, men i rakt
motsatt riktning mot den under föregående paragraf oiuförmälda. Här gives
ett ovillkorligt förhud mot äktenskap mellan dem, av vilka den ena varit
gift med den andras släkting i rätt upp- eller nedstigande led. I sin förut
omnämnda motion föreslår herr Rydén, att Konungen må, då synnerliga RerrRydéns
skäl därtill äro, kunna dispensvis tillåta dylikt äktenskap. Såsom skäl här- ’woilow''
till anför motionären följande:

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

»I detta fall kunna ju inga rashygieniska skäl åberopas för ett
förbud, utan man har väl skattat åt den hittillsvarande uppfattningen i
äktenskapslagstiftningen, att anständigheten krävde upprätthållande av ifrågavarande
förbud. Och det är ej min avsikt att i detta avseende påyrka
någon generell ändring. Emellertid kunna fall inträffa, då ett eftergivande
av förbudet icke vore för anständighetskänslan sårande, medan
dess upprätthållande är en verklig obillighet. Ett exempel skall belysa
denna min uppfattning.

En gammal man har på dödsbädden bönfallit sin unga husföreståndarinna
om att få vigas vid henne — det skulle förljuva hans sista stunder
och hon finge del i hans förmögenhet. Hon tillmötesgår framställningen.
Längre fram uppstår mellan henne och en jämnårig son till den avlidne
ett tycke. De vända sig till prästen för att taga ut lysning men mötas
där av underrättelsen, att äktenskap dem emellan är förbjudet. Hon är
ju styvmor till sin tillämnade make. Frukten av deras förbindelse blir
barn. De få tillika meddelande om att detta barn är avlat i förbjudna
led, och att föräldrarna ha strängt straff — modern ända upp till 4 års
straffarbete — att vänta, om de bli åtalade. De förhöra sig om möjligheterna
att dispensvägen få sin förbindelse legaliserad. Men de få veta,
att sådant ej går för sig. Ett strängt straff hänger som en ständig fara
över deras huvuden. Prästen i församlingen och alla, som känna dem,
vitsorda, att de äro synnerligen aktningsvärda människor, innerligt fästa
vid varandra och vid barnet; i djupare mening är deras förhållande mera
sedligt än många kyrkligt välsignade äktenskap.

Exemplet i fråga visar enligt min uppfattning, att lagen borde
öppna en möjlighet för Kungl. Maj:t att, när synnerliga skäl därtill äro,
dispensera från bestämmelsen.»

Utskottet håller emellertid före, att förslagets ståndpunkt även här
förtjänar företräde. Visserligen kunna, såsom i motionen framhålles, rashygieniska
skäl här ej åberopas för ett förbud. Men i motsats till vad
händelsen är beträffande de nyss förut berörda fallen, göra sig här etiska
hänsyn med stor styrka gällande. Höga etiska värden skulle råka i fara,
om exempelvis en man skulle veta sig hava möjlighet att vinna sin hustrus
dotter från ett föregående äktenskap till maka; vad förut sagts om nödvändigheten
att, så långt det på lagstiftningens väg kan ske, söka förhindra
att könskärleken vinner insteg mellan dem, som tillhöra samma familj,
äger här sin fulla tillämplighet. Det här föreliggande stadgandet är i
själva verket att betrakta såsom ett viktigt led i skyddet för det uppväxande
släktets andliga hälsa. Naturligtvis kunna fall tänkas, då nu nämnda eller
andra likartade hänsyn ej äga tillämpning, men något verkligt behov av

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

eu lagändring på denna punkt har hittills icke försports, och de mycket
sällsynta undantagsfall, det här gäller, måste stå tillbaka för nyss berörda
viktiga samhällsintressen. Det får ej heller förbises, att även så till vida
en olikhet föreligger mellan dessa fall och de under 8 § berörda, som
man i de senare genom att göra förbudet dispensabelt vinner överensstämmelse
med vad som redan gäller i flertalet europeiska länder, varemot
införandet av en motsvarande princip i 9 § skulle föra bort från vad som
allmänt gäller i europeisk lagstiftning.

3 KAP.

Tredje kapitlets stadganden överensstämma i'' flera viktiga hänseenden Utskottet.
med den gällande rätten, men innehålla också åtskilliga betydelsefulla nyheter.
Reglerna om den hindersprövning, som skall föregå lysningen, äro,
enligt utskottets mening, avfattade med fullständighet och klarhet och
bygga i mycket på nya och mera praktiska principer. Till förebyggande
av att äktenskap ingås i strid mot laga hinder föreskrives för de fall, då
kontrahenterna tillhöra olika församlingar, ett kungörande jämväl å mannens
ort. I sammanhang med avskaffandet av de ofullkomnade äktenskapen
har ordningen för prövning av anmält hinder mot äktenskap väsentligen
förenklats.

2 §■

För utrönande av nupturienternas hinderslöshet kräver förslaget av
dem en skriftlig, på tro och heder avgiven försäkran angående vissa personliga
förhållanden. Bland annat gäller detta beträffande frihet från hinder
till följd av könssjukdom i smittosamt skede; det heter nämligen i
2 § 5 mom. andra stycket: »Trolovad skall ock avgiva skriftlig försäkran

på heder och samvete att han, så vitt honom är veterligt, icke lider av
könssjukdom i smittosamt skede.»

I sin förut omnämnda motion föreslå herrar Nilsson i Linnås och Herr NilsGabrielsson,
att detta stadgande skall utgå, och herr Ekman hemställer L1*71''

, . / n t'' '' nas in Jl.

i sin motion, att ordet »trolovad» måtte utbytas mot »trolovad man», motion, och

Motiveringen för sistnämnda yrkande har följande lydelse: mans^nö »I

3 kap. 2 § 5 mom. har föreskrivits, att trolovad skall avgiva tion.
skriftlig försäkran på heder och samvete, att han, så vitt honom är veterligt,
icke lider av könssjukdom i smittosamt skede. Det kan ifrågasättas,
huruvida icke det gagn för den yttre folkhälsan, som man därmed vill
vinna, mer än uppväges av den skada med avseende å folkkaraktärens

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Herr Clasons
motion

renhet och sundhet, som därav kan befaras. Om en sådan bestämmelse
till äventyrs kan vara av nöden i större samhällen till följd av där rådande
mindre goda sedliga förhållanden, är icke sagt, att man därför bort låta
dessa förhållanden * bliva avgörande för lagstiftningen för landet i dess
helhet, då för övrigt, något behov av en sådan bestämmelse svårligen lärer
kunna uppvisas. Lätteligen kan ock därigenom kravet på att äktenskap
skall ingås i renhet och kyskhet, förlora i kraft, då denna försäkran vid
lysnings uttagande skulle kunna ingiva den föreställningen, att obehörig
sammanlevnad före äktenskapet i och för sig icke vore något förkastligt,
blott icke smittosam sjukdom därav följt. En sådan bestämmelse kommer
för visso att i många svenska hem kännas djupt kränkande. Då det
emellertid mot de medicinska myndigheternas uttalanden lärer vara hopplöst
att få bestämmelsen alldeles avlägsnad ur lagstiftningen, bör åtminstone
kunna fordras att den inskränkes till mannen. De fall då en kvinna, med
fördöljande av sådan sjukdom eller eljest därom medveten, skulle vilja
ingå äktenskap torde vara ganska sällsynta, så att någon fara för den
allmänna folkhälsan kan därav icke vara att befara; och att det oaktat
Sveriges alla kvinnor vid inträdet i äktenskapet skulle genom lagstiftningen
utsättas för den kränkningen att nödgas försvara sig mot en så neslig misstanke,
som avfordrandet av ifrågavarande intyg innebär, kan icke annat än
verka djupt nedsättande på den allmänna uppfattningen av hithörande förhållanden
och sålunda bliva till direkt skada för det ädlaste och finaste i
folksjälen.»

Härmed överensstämmer nära vad i den förstnämnda motionen anföres
såsom stöd för det däri framställda yrkandet.

Slutligen anför herr Clason i sin motion följande i detta ämne:

»I fråga om ineffektiviteten av den i 3 kap. 2 § 5 mom. berörda
skriftliga försäkran torde komma att gälla, vad justitierådet Svedelius anför
å sid. 59 och 60 i den kungl. propositionen i sin där återgivna kritik av
2 kap. 6 §. Den upplösning av äktenskapet, som jämlikt 5 kap. 3 § —
jfr särskilt tredje, fjärde och de två sista styckena — skulle kunna
påkallas av den andra maken, därest ifrågavarande försäkran befunnits
oriktig, synes nämligen enligt 6 kap. 9 § kunna under motsvarande förhållanden
påfordras, även om någon försäkran aldrig förelåge; och avgivandet
av en oriktig försäkran skulle alltså med hänsyn till äktenskapets
bestånd icke medföra någon ökad risk för den, som avgivit den. Det
ingripande åter, som enligt det ifrågasatta nya stycket i 22 kap. 8 §
strafflagen skulle kunna förekomma från allmänna åklagarens sida, lärer
väl så sällan ifrågakomma, att dess möjlighet knappast skulle verka synnerligen
avskräckande på den ansvarslöse. Det förefaller alltså, som om

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

den ifrågavarande bestämmelsen i 3 kap. 2 § 5 mom. skulle kräva ökade
garantier för att ernå effektivitet. Att emellertid även dess värde ansetts
ganska omtvistligt för det ändamål man därmed avsett att vinna-, framgår
av den kritik, den från olika håll fatt röna.»

Bland de kyrkliga myndigheter, som haft att yttra sig angående
detta stadgande, har det övervägande flertalet lämnat detsamma utan anmärkning.
Do",kapitlet i Visby gör emellertid gällande, att de fördelar,
som med ett dylikt stadgande skulle vinnas, ej kunde väntas bliva avsevärda,
varemot de olägenheter, som därmed vore förknippade, kunde bliva
ytterst kännbara, åtminstone för en del personer, förnämligast kvinnor;
om en bestämmelse av ifrågavarande slag vore att anse som oundgängligen
nödvändig, syntes det vara vida att föredraga att taga steget fullt
ut och fordra läkarebetyg. Domkapitlet i Skara kan »trots de skäl, som
i motiveringen anförts för en sådan lagbestämmelse, icke underlåta att
uttala sin farhåga, att den föreslagna fordran på nyss nämnd försäkran
även i den form, som lagberedningen enligt sin motivering tänkt sig
den, kommer att för många just bland de bästa och renaste unga trolovade
kännas mycket pinsam och sårande samt vara ägnad att minska
känslan för det allra viktigaste i den äktenskapliga föreningen. Ehuru
det för domkapitlet är visst — heter det vidare — att endast fostran till
en hög, fin och ädel uppfattning av äktenskapet såsom en personligheternas
förening enligt kristendomens etiska krav kan giva äktenskapets natursida
dess rätta och visserligen djupt betydelsefulla plats samt med framgång
upptaga och fullfölja striden mot det elände, som föranlett lagberedningen
att föreslå den ifrågavarande anordningen, så vågar dock domkapitlet
med den både vitt och djupt gående nöden för ögonen, icke minst
med tanke på ofödda släkten, icke ställa sig avvisande mot varje lagbestämmelse
av ifrågavarande art, men vill sätta ifråga, huruvida icke formen
för den fordrade försäkran kunde bliva en annan, utan att den därmed
åsyftade effektiviteten förminskades». Domkapitlet i Luleå förklarar
sig på det livligaste behjärta syftet med förslaget i denna punkt, men uttalar
vissa tvivelsinål rörande lämpligheten av den formulering, stadgandet
i fråga erhållit. Det borde ej lämnas åt kontrahenten att själv bedöma
och intyga, huruvida tilläventyrs ådragen .sjukdom befinner sig i smiftosamt
skede. Man kunde i stället tänka sig en bestämmelse i den riktning,
att lysningssökande skall på heder och samvete betyga sig icke lida
av könssjukdom samt, därest han icke kan avgiva en sådan försäkran, vara
skyldig att med läkarebetyg styrka, att sjukdomen ej är i smittosaint
skede. Slutligen anför domkapitlet i Västerås: »Den ifrågasatta försäkran
om frihet frän könssjukdom i smittosaint skede av den, som begär lys -

Domkapitlen
och konsistorierna.

Utskottet.

24 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

ning till äktenskap, kan väl vålla vissa betänkligheter, men då en dylik
bestämmelses önskvärdhet är med synnerlig kraft framhållen från läkarehåll
och utan tvivel bidrager att avvända ett svårt samhällsont, anser sig
domkapitlet ej kunna avstyrka den, under uttalad förhoppning, att här eii
form skall kunna finnas, som på ett så fint och grannlaga sätt som möjligt
kan förtaga det mest stötande i denna ömtåliga sak.» _

Med hänsyn till den av lagberedningen åberopade utredningen
angående de vådor, som äro förknippade med de smittosamma könssjukdomarna,
framstår det onekligen såsom i hög grad påkallat att i
detta sammanhang åtgärder vidtagas till deras bekämpande, så vitt detta
lämpligen kan ske inom ramen för den nu förevarande lagstiftningen, ut
skottet har även trott sig kunna utgå därifrån, att meningarna äro tämligen
ense om att lagen bör, såsom skett i förslagets 2 kap. 6 §, uppställa
könssjukdom i smittosamt skede såsom äktenskapshinder. Att blott stadga
ett sådant förbud lärer emellertid ej göra tillfyllest; i detta fall, ej mindre än
i andra därmed likartade, synes det vara angeläget att söka skapa garantier
emot att äktenskap ingås i strid mot det hinder, lagen uppställer. 1 förslaget
har man velat ernå en sådan garanti genom att av båda de trolovade
kräva skriftlig, på heder och samvete avgiven försäkran om frihet
från könssjukdom i smittosamt skede. Det är ej ägnat att väcka förvånino-,
att mången stannat i tvekan inför denna nyhet, och onekligen resa
si" i vissa hänseenden betänkligheter däremot. Utskottet har även övervägt,
huruvida annan utväg kunde stå till buds för målets vinnande. Ett
verksamt medel för könssjukdomshindrets upprätthållande vore utan tvivel
ett stadgande om läkarundersökning såsom villkor i varje fall för rätt
att ingå äktenskap. Genom den av lagberedningen åberopade utredningen
finner utskottet emellertid ådagalagt, att frågan ej lämpligen kan lösas pa
detta sätt, och av flera skäl vore det ej heller välbetänkt att låta det ankomma
på lysningsförrättaren att bestämma, huruvida i det särskilda fallet
läkarundersökning skall äga rum. Utskottet håller för sin del före,
att lagberedningen slagit in på en riktig väg, då den i detta som i flera
andra hänseenden vill lägga ansvaret på nupturienterna själva.

Det har emot det föreslagna stadgandet anmärkts, att det komme
att sakna större praktiskt värde. Beredningen yttrar härom bland annat:

»Liksom rörande själva förbuden kan det ock om de föreskrifter,
vilka avse deras upprätthållande, med ett visst mått av sanning sägas, att
de beträffande många äro överflödiga, mot andra overksamma. Men det
får ej förgätas att samhället ock räknar medlemmar, vilka varken äro så
dåliga medborgare, att de icke låta sig påverka av lagens bud, eller så
upplysta och rättrådiga, att ej deras ansvarskänsla kan behöva av lagen

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

väckas. Det synes därför oförnekligt, att stadgandet om de lysningssökandes
högtidliga försäkran skall låta de nu ifrågavarande äktenskapsförbuden
för mången framstå vida mer levande och komma hans känsla av
ansvar att i avsevärd mån skärpas. Eu förhoppning härom synes dess
mer grundad som försäkringarna, ehuru närmast riktade till lysningsförrättaren,
väl knappast kunna undgå att av de trolovade fattas även såsom
växlade dem emellan. Att anordningen skall verksamt bidraga att sprida
kännedom om det nya äktenskapshindret för den med venerisk smitta behäftade
är ju uppenbart. Betydelsen härav för lagens moraliska verkan,
för folkmeningens upplysning och ledning, får ej heller underskattas.»

Utskottet håller även före, att genom en sådan vädjan till vårt folks
rättsmedvetande, som detta stadgande innefattar, åtskilligt står att vinna,
och att kravet på försäkran efter hand skall bidraga att sprida insikt om
vådorna av äktenskap under här ifrågavarande omständigheter och därmed
även verka fördjupande på ansvarskänslan. Icke heller vill utskottet för
sin del tillmäta vikt åt de farhågor, som uttalats i de båda förstnämnda
motionerna, att nämligen en kvinna, som hade att efterkomma lagens krav
på försäkran, i detta skulle se en mot sig personligen riktad neslig misstanke,
eller att stadgandet i fråga skulle komma att missförstås därhän,
att de etiska kraven på den, som vill träda i äktenskap, för framtiden
skulle ställas lägre än förr. Däremot kan icke bestridas, att försäkringens
avgivande för vissa personer kan komma att kännas motbjudande. Lagberedningen
uttalar härom bland annat följande:

»En och annan, särskilt bland kvinnorna, torde nog finna det stötande
att nödgas vid begäran om lysning uttala sig om sitt hälsotillstånd
i sexuellt avseende. I den mån det bliver sed att ungdomen upplyses
om de frestelser och faror, som inom könslivets område kunna möta, skall
dock försäkringens avgivande falla sig allt naturligare. I medvetande om
det allvarliga samhällsonda, saken gäller, skola för visso de blivande hustrurna
och mödrarna villigt underkasta sig det personliga obehag försäkrandet
kan medföra. Det kommer naturligtvis ock att i tillämpningen
ställa sig så, att alla de skriftliga uttalanden, vilka den trolovade har att
avgiva för erhållande av lysning — om fallandesot, könssjukdom, släktskap,
svågerskap och tidigare gifte — bliva innefattade i en enda handling.
Härigenom skall mycket förgå av den sårande hänsynslöshet, som en
fordran på försäkran allenast om frihet från könssjukdom i smittosamt
skede kunde anses innebära.»

Till vad beredningen sålunda anfört vill även utskottet ansluta sig.

Vad slutligen angår tanken att befria den kvinnliga parten från
skyldighet att avgiva försäkran, vill utskottet särskilt erinra därom, att

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sarnl. 29 käft. (Nr 32.) 4

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

den s. k. reglementeringskoinmittén, vars uttalanden grunda sig på synnerligen
ingående undersökningar av hithörande frågor, i sitt betänkande med
avseende å sådana fall, då smitta införes i äktenskapet, framhåller, att
medan i de högre samhällsklasserna, där mannen först vid mera mogen
ålder plägar träda i äktenskap, det i regel är denne, som infekterar hustrun,
inom de bredare samhällslagren även hustrun ofta för sjukdomen med
sig in i äktenskapet. På tal om läkarundersökning såsom villkor för
rätt att ingå äktenskap uttalar kommittén jämväl, att därest en sådan utväg
över huvud skulle väljas, något som kommittén emellertid ej anser
tillrådligt, bindande skäl näppeligen kunna anföras för att göra undersökningen
obligatorisk endast för män. De skäl, som över huvud påkalla ett
stadgande angående försäkran om frihet från könssjukdom i smittosamt
skede, synas alltså göra sig gällande även beträffande kvinnan. Skulle
försäkran i sådant hänseende avgivas av allenast den manliga parten, bleve
vidare därav en följd, att olika formulär måste användas för de skriftliga
uttalanden, nupturienterna hade att avgiva, något som kunde vara ägnat att
i särskild grad draga bådas uppmärksamhet på nu förevarande led i mannens
skriftliga försäkran.

3 och 7 §§.

Den i 3 § vidtagna förändringen är av allenast redaktionell art.

Barr Berg- I motioner av herr Berg qvist m. fl. samt av herr Rydholm m. fl.

qV<ychherr hemställes, att i 3 och 7 §§ orden »namn jämte yrke och hemvist» skola
Bydholms utbytas mot »namn och hemvist samt, där så ske kan, yrke». Till stöd
m\åner°'' för detta förslag anföres i båda motionerna följande:

»I 3 § och 7 § gives den bestämmelsen, att såväl i lysningen som
vid utfärdande av kungörelse om utfärdat äktenskapsbetyg båda kontrahenternas
yrke skall angivas. Om det är meningen, att denna föreskrift
i varje fall skall följas även för kvinnan, så att därförutan lysningen icke
är laglig, så kommer detta att medföra stora svårigheter för prästerskapet.
Ganska inånga kvinnor, som begära lysning, ha aldrig haft något egentligt
yrke, eller, om de haft ett sådant, hava de mot tiden för äktenskapets
tillstundande lämnat det. Det synes också knappast ha någon betydelse,
att kvinnans yrke i lysningsavkunnelsen angives. I lysnirigsboken
bör givetvis yrke angivas i alla de fall, då något yrke finnes att angiva.»
Dom- I samma riktning hava ock vissa av de i ärendet hörda kyrkliga

Vshtori- myndigheterna uttalat sig.
ernå.

Utskottet. Enligt utskottets mening är den sålunda föreslagna ändringen icke

av behovet påkallad. Det lärer nämligen utan stöd av uttryckligt stad -

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

gande vara klart, att uppgift om yrke skall upptagas i lysningssedeln allennst
för den, som utövar något yrke i verklig mening. Det kan även förtjäna
erinras, att förslagets ordalydelse ansluter sig till vad nu gällande
lagstiftning innehåller dels i 3 § i lagen om äktenskaps avslutande inför
svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet den 8 juli 1904,
dels i 2 § i förordningen av samma dag huru svensk undersåte, som vill
träda i äktenskap inför utländsk myndighet, må erhålla äktenskaps-certifikat.

I de båda nyss berörda motionerna föreslås jämväl tillägg av en ny He.rr. Ber9''
punkt till såväl 3 § som 7 §. Tillägget till 3 § borde äga följande inne- wh herr
håll: »Har lysning så utfärdats, må ny lysning till äktenskap med annan Rydholms
person ej utfärdas förrän sex månader efter sista lysningsdagen, såvida ej m''tioner°''
det fall föreligger, att en av kontrahenterna avlidit.» Till 7 § åter borde
fogas följande: »Har äktenskapsbetyg så utfärdats, må nytt äktenskaps betyg

ej utfärdas förrän sex månader efter sista lysningsdagen därest icke
genom betygets återlämnande eller på annat sätt styrkts att betyget ej
använts för lysnings uttagande, eller ock kvinnan avlidit.»

Motiveringen till dessa förslag har följande lydelse:

»En högst väsentlig och genomgripande nyhet i det föreliggande förslaget
är den förändrade innebörd begreppet trolovning fått genom bestämmelserna
i det första kapitlet. Av den definition på begreppet trolovning,
som där är given, följer, att ingen trolovning, under vilka former
den än ingåtts eller offentliggjorts, är till äktenskap bindande eller
utgör hinder mot ingående av äktenskap med annan person. Då trolovning
kan brytas icke blott efter överenskommelse av båda kontrahenterna
utan när som helst av endera, och avkunnad lysning icke giver åt trolovningen
någon särskilt bindande kraft, så följer därav, att ingenting i lagen
hindrar, att en person kan uttaga lysning omedelbart efter vartannat
med olika kvinnor och sedan gifta sig med endera eller ingendera. Det
är icke ens uteslutet, att dubbellysning kan äga rum på en och samma
lysningsort, så att den församling, inför vilken lysning avkunnas, underrättas
samtidigt eller så gott som samtidigt därom, att en och samma
person ämnar ingå äktenskap med flera olika personer av motsatta könet.

Det stötande i dylik dubbellysning förhöjes därigenom att lysningsavkunnelsen
äger rum i gudstjänstlokal samt i samband med gudstjänst. Man
kan invända, att sådant oskick dock icke i verkligheten kommer att inträffa.
Detta är emellertid icke så säkert, ty erfarenheten giver tillräckligt
vid handen, att i dessa frågor det mest otroliga är möjligt. I varje fall
är det icke tillbörligt att lagens avfattning medgiver liknande oskick.

Detta kan förekommas därigenom, att i 3 kap. av lag om äktenskaps ingående
och upplösning en viss tid bestämmes, före vars utlöpande en ny

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

lysning med annan person icke får utfärdas utom möjligen för det fall,
att den ene kontrahenten avlidit. Denna tid torde lämpligen kunna sättas
lika med den tid. efter vars utlöpande enligt 4 kap. 6 § lysning förlorar
sin giltighet. I 2 § 1 mom. bör då även införas en bestämmelse, genom
vilken förbjudes utfärdande av nytt äktenskapsbetyg under samma tid,
såvida icke genom äktenskapsbetygets återlämnande eller annorledes styrkes,
att lysning icke uttagits, eller ock kvinnan avlidit efter lysningens
uttagande. Uppenbart är, att en sådan bestämmelse icke skulle återinföra
den nu gällande ordningen, enligt vilken uttagande av lysning medför
bundenhet till äktenskap, utan den ifrågavarande bestämmelsen är enbart
en ordningsstadga, som åsyftar att förekomma missbruk vid lysningsförfarandet.
»

Vad utskottet i det föregående yttrat därom att en trolovning ej
bör utgöra hinder mot äktenskap har närmast haft avseende på det fall,
då lysning ej uttagits. Enligt gällande rätt föranleder lysnings uttagande
så till vida en förändring av trolovningens rättsliga natur, att det hinder
mot äktenskap med annan än den trolovade, som trolovningen enligt lag
städse innebär, efter nyssnämnda tidpunkt skall beaktas ex officio och sålunda
oberoende av, huruvida den övergivna framträder och gör sin rätt
gällande. Trolovningen måste sålunda i detta fall alltid formligen upplösas,
innan fråga kan bliva om lysning till annat äktenskap. Enligt förslaget
inverkar däremot lysnings uttagande eller avkunnande ej i och för
sig på trolovningens rättsliga natur. Utskottet delar dock ej den av motionärerna
uttalade uppfattningen, att förslaget skulle medgiva lysnings
samtidiga avkunnande till äktenskap mellan en person och flera andra
personer; att ett dylikt förfarande icke är tillåtet, lärer utan vidare framgå
av förbudet mot tvegifte (2 kap. 10 §). Av samma förbud lärer jämväl
följa, att den präst, som till exempel utfärdat lysningsbevis (3 kap. 5 §),
icke inom den tid, som angives i 4 kap. 6 §, får utfärda lysning till annat
äktenskap utan att förvissa sig om att den förra lysningen ej lett till
vigsel och, eventuellt genom lysningsbevisets återtagande, förhindra att
det framdeles tages i bruk. Enligt vad utskottet inhämtat, har man också
under övervägande administrativa lagstiftningsåtgärder till klarläggande
av vad prästerskapet i nu nämnda och därmed sammanhängande hänseenden
bör hava att iakttaga. Av stadgandet i 3 kap. 8 § lärer ock följa
rätt för Kungl. Maj:t att i nu antydda syfte meddela erforderliga bestämmelser
och anvisningar. Aven om hänsyn tages till det nu sagda, kan
emellertid ej påstås, att jämlikt den nya lagstiftningen möjlighet blir utesluten,
att en person, för vilken lysning ägt rum, inom helt kort tid därefter
erhåller lysning till annat äktenskap. Att något stadgande till för -

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

hindrande härav ej upptagits i förslaget, lika litet som i främmande lagar,
enligt vilka en liknande möjlighet föreligger, lärer dock kunna försvaras
därmed, att lagtexten ej bör belastas med föreskrifter beträffande sådana
fall, som väl kunna tänkas inträffa, men i verkligheten knappast förekomma.
Bestämmelser, sådana som de av motionärerna ifrågasatta, skulle
ock mindre väl överensstämma med förslagets ståndpunkt till frågan om
väntetid för ingående av nytt äktenskap, sedan ett tidigare blivit upplöst.

4 KAP.

Till sitt innehåll ansluter sig förevarande kapitel i sina huvuddrag utskottet.
ganska nära till nu gällande lag om äktenskaps ingående den 6 november
1908. Det vilar sålunda på principen om valfrihet mellan kyrklig och
borgerlig form, men denna princip är i förslaget genomförd med större
följdriktighet. Sålunda hava, i anslutning till önskemål, som särskilt från
kyrkligt håll uttalats, rätten att erhålla kyrklig vigsel ej oväsentligt vidgats.
Behovet av ökat antal borgerliga vigselförrättare å landet har även
blivit tillgodosett. Slutligen förtjänar nämnas, att frågan om verkan av
formfel vid äktenskaps ingående i förslaget regleras.

I kapitlets rubrik möter den terminologiska nyheten, att ordet vigsel
användes såsom gemensam benämning för den kyrkliga och den borgerliga
formen för äktenskaps ingående. I ett flertal motioner hava förslag väckts
om ändring härutinnan. I de förut berörda motionerna av herr Bergqvist Herr Bergm.
fl. och av herr Rydholm in. fl. hemställes sålunda, att »rubriken tillqmfc^ ffj1''
4 kap. får lydelsen: Om äktenskaps ingående, att 1 § av detta kap. får Rydholms
följande lydelse: Äktenskap ingås genom kyrkligt eller borgerligt giftermål,
samt att åt första raden av 2 § gives lydelsen: Kyrkligt giftermål genom
vigsel må äga rum; varefter den så bestämda terminologien genomföres.»

Motiveringen lyder:

»Såsom rubrik över 4 kap. står: ''om vigsel’. Och 1 § lyder så:
''Äktenskap ingås med kyrklig eller borgerlig vigsel’. Att kalla den akt,
genom vilken äktenskap inför borgerlig myndighet ingås, ''vigsel’, är en
nyhet, som väckt stor uppmärksamhet i landet. En sådan användning av
ordet ''vigsel’ torde för språkbruket på de flesta orter i vårt land vara
främmande. Det är icke heller språkligt och historiskt riktigt att så
använda detta ord. Ordet ''vigsel’ betyder uteslutande den religiösa akt,
varigenom ett äktenskap ingås. Det är alltid en betänklig sak att uppmuntra
ett erkänt oriktigt språkbruk.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Herr Ekmans
motion.

För övrigt har lagberedningen icke konsekvent genomfört den i detta
kapitel införda terminologien. I förslaget till lag om vissa internationella
rättsförhållanden etc. (se sid. 40) användes i stället termen ''giftermål''.
Där talas om, att giftermål sker, att ämbetsman förrättat giftermål, ja,
även om giftermål, som präst i svenska kyrkan förrättat. Och detta är
ett fullkomligt riktigt språkbruk. Giftermål är aldrig synonymt med
äktenskap utan som synonym till äktenskap begagnas ordet ''gifte’. Man
kan exempelvis icke säga ''barn i hustruns första giftermål’ men väl ''barn
i hennes första gifte’.

Det riktiga är därför, att ingåendet av äktenskap kallas ''giftermål’,
inför vilken myndighet det än sker, och att då det är påkallat att på ett
särskilt sätt beteckna, att äktenskapet ingåtts med kyrkliga ceremonier,
endast detta sätt för giftermål får namnet ''vigsel’ enligt det månghundraåriga
språkbruket. Rubriken till det fjärde kapitlet bör därför ändras till
''Om äktenskaps ingående’. Och 1 § kan då få denna lydelse: ''Äktenskap
ingås genom kyrkligt eller borgerligt giftermål’. Denna förändring föranleder
sedan ändring av terminologien på andra ställen, vilken av utskottet
lätteligen kan åvägabringas.»

Herr K. J. Ekman föreslår i sin motion, att »överskriften till 4 kap.
måtte förändras till: ''Om vigsel och förmälning’, ävensom att uttrycket
''borgerlig vigsel’ på de ställen, där detsamma förekommer, måtte utbytas
mot uttrycket ''förmälning’.»

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört:

»Fn anmärkning av i grunden liknande art kan riktas mot terminologien
i 4 kap. överskriften lyder: ''Om vigsel’. Och därmed förstås då
icke allenast, såsom nu, kyrklig vigsel utan även den akt inföl civil myndighet,
varigenom borgerligt äktenskap ingås. I överensstämmelse härmed
benämnes även den civile förrättningsmannen vigsel förrättare. Vigsel är
ett ord med religiös helgd'' och innebär helig vigning. Att lagfästa ett
orätt språkbruk som detta skulle bidraga till att i vårt folk utplåna känslan
för det som verkligen äger religiös helgd. Men därtill borde lagen icke
bidraga. Det borgerliga äktenskapet skulle därigenom även i viss mån
påtryckas en religiös prägel, som det icke äger, vadan bruket av det orätta
ordet även i sak innebär något av bristande sanning, som icke borde tålas
i lagen. Sannolikt bar ordet i denna användning upptagits endast till
följd av svårigheten att finna något annat, som uttryckte just samma sak.
En ledamot av lagrådet har föreslagit benämningen ''giftermål’; men däremot
kan invändas, att ordet giftermål snarare betecknar själva äktenskapet
än den akt, genom vilken detsamma ingås och om vilken det allenast här
är fråga. Ett gammalt svenskt ord finnes dock, som fullständigt mot -

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

svarar, vad man här vill hava uttryckt, nämligen ordet ''förmälning’. Den
olika karaktären av de bägge akter, om vilka här är fråga, skulle sålunda
i full överensstämmelse med dessas olika inre art kunna uttryckas med
benämningarna kyrklig vigsel’ och ''borgerlig förmälning’ och kapitlets
överskrift i enlighet härmed givas lydelsen: ''Om vigsel och förmälning’.»

Herr Cla son yttrar i denna fråga i sin motion:

»Beträffande beteckningen ''vigsel'' instämmer jag med dem, som anse,
att denna beteckning i sig innebär ett moment av religiös vigning och
därför bör reserver;is för uteslutande en förrättning av religiös karaktär.
Jag hänvisar här ock till ett uttalande av Allmänna Svenska Prästföreningens
Centralstyrelse, som jag ber att få bilägga motionen, och som
jämväl i övriga punkter är av intresse.»

I samma riktning som motionärerna uttala sig ett flertal av de kyrkliga
myndigheter, åt vilka tillfälle beretts att yttra sig i denna fråga.

Att ordet vigsel i förslaget användes i en betydelse, som avviker
från dess språkliga och historiska innebörd och jämväl är ny för svenskt
lagspråk, kan icke förnekas. Åtminstone på de orter i vårt land, där den
borgerliga formen för äktenskaps ingående i större utsträckning kommit i
bruk, lärer emellertid ordet redan nu allmänt begagnas jämväl med avseende
å densamma, och den språkbildning, som här försiggår, står säkerligen
icke att hejda. Såsom jämväl torde få anses vitsordat genom de trenne
först omnämnda motionerna i ämnet, är av vikt för lagstiftningen att äga
eu enhetlig beteckning för de båda formerna för äktenskaps ingående.
Lagberedningen säger härom: »En sådan ändring är jämväl ägnad att medföra
nytta i det hänseendet att den kan bidraga alt avlägsna den emellanåt
försporda föreställningen att ett äktenskap, som ingåtts i borgerlig form,
skulle hava lägre värde än ett, som slutits med kyrkans medverkan, en
föreställning som det måste vara lagstiftaren angeläget att bekämpa.» Det
lärer härvid vara riktigast att taga fasta på Jet språkbruk, som redan
ganska allmänt vunnit burskap. Ett försök att inverka på språkutvecklingen
genom att upptaga något av de förslag, som motionsvis framförts,
skulle med all sannolikhet vara dömt att misslyckas, och att det allmänna
språkbruket tager en annan väg än den lagen anvisar, är ej lyckligt.

2 §•

Enligt förevarande paragraf skall för rätt att erhålla vigsel inom
svenska kyrkan ej längre gälla såsom villkor, att vederbörande inom kyrkan
begått Herrens nattvard eller av präst inom kyrkan åtnjutit konfirmationsundervisning
och av denne funnits beredd att, efter undergången kon -

Hcrr Clasons
motion,

Domkapitlen
och konsistorierna.

Utskottet.

Herr Glasört
s motion.

Utskottet.

Herr Bengtssons
och herr
Rydéns motioner.

32 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

formation, få tillträde till nattvarden. Herr Clason gör i sin motion gällande,
att lagberedningen ej förebragt fullgiltiga skäl för denna ändring.

Utskottet delar ej motionärens betänkligheter. Bland de kyrkliga
myndigheter, som haft att yttra sig i denna fråga, har ock det alldeles
övervägande flertalet lämnat förslaget i denna del utan anmärkning.

För rätt till vigsel inom svenska kyrkan är det enligt denna paragraf
en förutsättning, att de trolovade eller den ena av dem är medlem
av kyrkan, och för att i förevarande hänseende anses såsom sådan fordras
det enligt uttryckligt stadgande i näst sista stycket, att vederbörande är döpt.

I sina motioner föreslå herr Bengtsson i Norup och harr Rydén, att nämnda
stycke skall utgå. Såsom skäl för sitt yrkande anför herr Bengtsson:

»I anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 18 med förslag till lag
om äktenskaps ingående eller upplösning m. m. tillåter jag mig härmed
framhålla följande.

Meningen med detta förslag är ju att så vitt möjligt är lagstifta i
överensstämmelse med nutidens krav på detta område. L)å därför förslaget
bland annat innebär, att vid äktenskaps ingående det må stå kontrahenterna
fritt att välja antingen kyrklig eller borgerlig vigsel, måste detta
anses vara både rätt och välbetänkt. Det framgår av fjärde kapitlet andra
paragrafen, att kyrklig vigsel må äga rum, om den ene trolovade är medlem
av svenska kyrkan och den andre tillhör annat kristet trossamfund.
Däremot enligt samma paragraf må icke kyrklig vigsel äga rum, om båda
än äro medlemmar av svenska kyrkan, därest den ene eller båda icke äro
av svenska kyrkan döpta. I förra fallet kan kyrklig vigsel äga rum, om
endast den ene är medlem av svenska kyrkan, i det senare icke, om än
båda äro det. Nu finnes det många tusen medlemmar av svenska kyrkan,
som äro antingen döpta av lekmän eller odöpta. Vad lekmannadopet angår
vill jag hänvisa till sista eller 1910 års kyrkomötes uttalande härutinnan.
Ett lekmannadop, utfört med rätt intention, är ''till sin sakramentala,
sin kristligt religiösa sida ett verkligt dop, ett nådemedel, således i
detta avseende likvärdigt med det kyrkliga dopet’.

Lekmannadop saknar dock kyrkorättslig betydelse.

Å sidan 282, andra paragrafen i lagberedningens förslag ''finner beredningen
den nya lagstiftningen i fråga om formen för äktenskaps ingående
böra grundas på valfrihet mellan kyrklig och borgerlig vigsel.
Styrkan hos ett sådant system ligger däri, att det giver en var rätt att
välja den form, han helst önskar. I samma mån denna frihet kringskäres,
försvagas systemets bärande grund’. Ett exempel: Antag att en odöpt

eller lekmannadöpt ung man överenskommer om äktenskaps ingående med
dottern i en strängt kyrklig familj, kanske prästfamilj. Dottern, med stor

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

vördnad för det kyrkliga, vill ej höra talas om borgerlig vigsel, ej heller
gå hennes föräldrar med på någon sådan. Den unge mannen, som kanske
helst önskat borgerlig vigsel, ger dock efter. Brudens far ville gärna själv
viga de båda unga, men det kan ej ske, ty lagen lägger hinder i vägen
för dessa att få kyrklig vigsel. Deri odöpte kan ju döpas, men den lekinannadöpte
lär väl ej gärna kunna döpas om. Varför lägga dylika stenar
i de ungas väg?

O O

Till sist må anföras, att lagrådet vid granskningen av förslaget yttrar:

''Såsom villkor för vigsel inom svenska kyrkan har beträffande medlem
av denna uppställts, att han är döpt. Med hänsyn till de stridiga
meningar, som sedan lång tid tillbaka gjort sig gällande angående dop,
förrättat av lekman, och angående den ställning kyrkan härvidlag bör intaga,
låter det sig icke förnekas, att åtskilliga svårigheter skulle undgås,
om man helt och hållet utmönstrade detta villkor för vigsels erhållande’.

Lagrådet har dock icke velat göra något yrkande, men dess uttalande är
tydligt.»

Aven herr Rydén hänför sig till vad lagrådet yttrat i frågan.

Begreppet »medlem av svenska kyrkan» tages i tvänne väsentligt Utskottet.
olika bemärkelser, en vidsträcktare och en mindre vidsträckt. Bland dem,
som i yttre, rättsligt hänseende tillhöra kyrkan, räknas nämligen såsom
kyrkomedlemmar i dogmatisk mening allenast de, som undfått dop. Då
förslaget i förevarande paragraf bygger på det trängre begreppet, sammanhänger
detta med den omständigheten, att präst lika litet enligt förslaget
som enligt gällande rätt äger vägra en sin församlingsbo vigsel under åberopande
av samvetsbetänkligheter. Då lagens stadganden om rätt till kyrklig
vigsel på samma gång bestämma prästens skyldighet att viga, har det
ansetts billigt att ej giva stadgandet en innebörd, som skulle strida emot
en, av de ingångna utlåtandena att döma, tämligen enhällig uppfattning
inom kyrkan. Och då de stridiga meningarna om lekmannadopet, såsom
jämväl torde bestyrkas av det utav herr Bengtsson åberopade uttalandet av 1910
års kyrkomöte, numera synas vara på väg att utjämnas, torde ej heller
ur den av lagrådet anförda synpunkten större betänklighet möta att bibehålla
förslaget i denna del oförändrat.

3-5 §§.

Herr von Mentzers motion om rätt för vigselförrättare att vägra Herr von
sammanviga personer i de fåll, då någon av dem varit gift och vunnit Motion8
äktenskapsskillnad av annan anledning än hor, samt herr Hellbergs i Ljungs- Herr
kile m. fl. motion, i vad den avser upphävande av principen om valfrihet bergs i
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 29 käft. (Nr 32.) 5 Lmotion

Lagutskottets utlåtande, Nr 32.

mellan kyrklig och borgerlig vigsel, beröra båda ämnen, till vilka de lagstiftande
myndigheterna fattat ståndpunkt vid tillkomsten av 1908 års
Utskottet, lag om äktenskaps ingående. Någon ändring i de resultat, till vilka man
därvid kommit, anser utskottet icke böra ifrågasättas.

5 § innehåller så tillvida eu betydelsefull nyhet, som behörighet att
på landet förrätta borgerlig vigsel här tillägges icke blott kronofogden utan
jämväl, för det fall att Konungen för visst område det medgiver, den som
Konungens befallningshavande särskilt förordnar till vigselförrättare. Den
ökning i de borgerliga vigselförrättarnas antal, som härmed åsyftas, anses
emellertid av vissa motionärer ej vara tillfyllest. Sålunda föreslås i den
Herr Hages av herr Hage} m. fl. avgivna motionen, att nu ifrågavarande paragraf måtte
erhålla följande ändrade lydelse:

»Behörig att förrätta borgerlig vigsel är, i stad, lagfaren ledamot
av magistraten eller, där magistrat ej finnes, ordföranden i den för
staden särskilt tillsatta styrelse, och på landet, kronofogden. Inom landskommun,
där ej kronofogde finnes bosatt, skall Konungens befallningshavande
förordna lämplig person att vara borgerlig vigselförrättare.

Borgerlig vigselförrättares åliggande att viga är ej beroende därav,
att någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans tjänstgöringsområde.

År kronofogde bosatt i stad, äge han jämväl inom staden förrätta
vigsel, men vare ej pliktig därtill, med mindre någon av de trolovade
har sitt hemvist inom fögderiet.»

Såsom stöd för detta förslag anföres:

»Kungl. Maj:ts vid innevarande års riksdag framlagda proposition,
nr 18, med förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning in. m.
torde, om den av riksdagen bifalles, komma att i många avseenden medföra
ett bättre tillgodoseende av de framkomna kraven på ett modernt och
med tidsåskådningen överensstämmande äktenskapsförfarande. Särskilt torde
de ansatser, som i propositionen kommit till synes, att ställa den borgerliga
vigseln i större paritet med den kyrkliga och att åstadkomma större
möjligheter vid äktenskaps ingående att begagna sig av borgerlig vigsel,
böra hälsas med synnerlig tillfredsställelse. Beklagligtvis har emellertid
Kungl. Maj:t på denna punkt ej tagit steget fullt ut utan stannat på
halva vägen, vadan det torde kunna antagas, att det, som man vill vinna,
nämligen större lättnad för dem som önska använda sig av borgerlig vigsel,
i en mångfalld fall ej kommer att uppnås. Vi skola här nedan närmare
utveckla de skäl, på vilka vi stödja detta vårt påstående.

Vid 1908 års riksdag, då kungl. proposition förelåg om införandet
i vår lagstiftning av rätt till borgerlig vigsel, väcktes av herr L. J. Carlsson
i Malmberget, med instämmande av herrar Bernh. Eriksson, Aug. Nilsson,

Jjärf utskottets utlåtande Nr 32.

E. C. Kropp, Herm. Lindqvist, E. A. Leksell och Hjalmar Branting, en
motion, i vilken bl. a. yrkades på, att § 2 i lagen skulle erhålla följande
lydelse: ''Borgerlig myndighet, inför vilken äktenskap må avslutas, är i
stad magistratens och på landet kommunalnämndens ordförande eller vid
förfall för honom kommunalnämndens vice ordförande.’

Motiveringen för detta yrkande hade följande lydelse:

''Borgerlig myndighet, inför vilken äktenskap må avslutas, är, då äktenskap
skall ingås i stad, magistraten och, på landet, kronofogden i orten. Sådan
myndighets åliggande att förrätta giftermål är ej beroende därav, att mannen
eller kvinnan har sitt hemvist inom myndighetens tjänstgöringsområde.

Äktenskap inför borgerlig myndighet skall avslutas i släktingars eller
andra vittnens närvaro. Myndigheten avfordre mannen och kvinnan deras frivilliga
ja och samtycke och förklara dem därpå för äkta makar. Yad sålunda
förekommit skall upptagas i särskilt, över sådana ärenden fört protokoll; och
varde, då äktenskapet är ingånget inför kronofogde, protokollet av vittnen
bestyrkt.

Rätten att erhålla borgerlig vigsel torde för de flesta, vilka äga rätt till
kyrklig vigsel bliva en rätt endast ''på papperet’, vilken ej i praktiken kan begagnas
utan synnerlig tunga och besvär, och skyldigheten för dissenters och ''alla
övriga fall’ att uteslutande anlita borgerlig vigsel torde under de förhållanden,
som föreslås i förestående § 2, leda till, att ofullbordade äktenskap komma att
uppstå i vida större utsträckning än som hittills varit fallet på landsbygden,
alldenstund kronofogde skall vara vigselförrättare. I stora delar av vårt land,
synnerligast Norrland, med gles befolkning, äro fögderierna av så stor geografisk
omfattning, att större delen av äktenskapskontrahenterna ej skulle av kostnadsskäl
kunna anträda den långa resan till vigsel förrättaren, kronofogden, utan torde
på sådan grund många, som önskat borgerlig vigsel, se sig nödsakade att undergå
kyrklig vigsel eller också uraktlåta att fullborda äktenskapet genom vigsel. För
dissenters och övriga fall voro nu nämnda förhållanden en särskild tunga därigenom,
att de voro förhindrade att erhålla annan vigsel än hos kronofogden.
Det gives i vår lagstiftning även andra fall, då nu nämnda olägenhet genom stora
fögderier vunnit beaktande och föranlett undantag, exempelvis i kungl. förordningen
av 1894 § 16 mom. 1 angående mantalsskrivning. Jag tillåter mig påpeka, som
ett exempel på det avita förhållande, som bleve gällande för den kommun, inom
vilken jag är bosatt, nämligen Gellivare med en folkmängd av cirka 15,000, vars
kronofogdekontor är förlagt i Neder-Kalix på ett avstånd från Gellivare av 21
mil landsväg. Att många mindre bemedlade ej ville eller kunde underkasta sig
den stora ekonomiska tunga, som en dylik resa skulle medföra, torde vara påtagligt,
och följden bleve att det planlagda äktenskapet ej bleve fullbordat genom
vigsel i de fall ej kyrklig sådan kunde erhållas Olämpligheten av de föreslagna
stora vigseldistrikten kan en var förvissa sig om genom att taga under betraktande
arealen, som omfattas av de respektive fögderierna.

För att förekomma nämnda stora obekvämligheter torde vara nödvändigt
att besluta om, att vigselförrättare skall finnas inom varje kommun, och torde i
sådant fall bland nu befintliga myndigheter ej lämpligare vara att tillgå än de
kommunala. Justitieministern anför, att det ej vore tillrådligt att anförtro åt de

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

kommunala myndigheterna granskning av att äktenskapshinder ej förefinnas samt
att protokollera akten. Såvitt känt är, ha de resp. kommunalnämndsordförandena
i våra landskommuner i största allmänhet skött sina maktpåliggande uppdrag på
ett plikttroget och samvetsgrant sätt, och många av deras åligganden torde vara
av lika ansvarsfull art som ifrågavarande vigselförrättning, varför någon fara ej
torde böra förefinnas mot att uppdraga åt nämnda myndighet att vara vigselförrättare
i resp. kommuner.’

De skäl, som i denna motivering åberopades för åstadkommandet av
större lättnad i möjligheterna till erhållande av borgerlig vigsel, hava fortfarande,
enligt vårt förmenande, oförminskad giltighet. Särskilt inom de
delar av landet, där fögderierna ärö vidsträckta och ett fåtal städer finnas
per ytenhet, men även i andra delar av landet, medför anlitandet av den
borgerliga vigseln synnerligen dryga kostnader för kontrahenterna — trakter
finnas, där den sammanlagda kostnaden för de bägge kontrahenterna
torde belöpa sig upp till 50 kronor och däröver för en borgerlig vigsel.
Kommer härtill, att åtminstone den manliga kontrahenten i många fall
tvingas avstå flera dagars löneinkomster för resdagar fram och åter till
platsen, där borgerlig vigselförrättare finnes att tillgå, så kan man förstå,
att dessa förhållanden i många fall leda till att folk drager sig för så betungande
utgifter. I många fall tillgripes därför som nödfallsåtgärd den
kyrkliga vigseln av personer, som principiellt icke gilla densamma. Enligt
vårt förmenande kan det emellertid ej vara riktigt, att staten på detta sätt
tvingar personer att begå en kyrklig handling, som för dem ej har någon
religiös innebörd. Detta tvingande till kyrklig vigsel måste stå i bestämd
motsats till den grundåskådning, som var den fundamentala vid
inskrivande i lagstiftningen år 1908 av det borgerliga äktenskapsförfarandet.
Uppfattningen, som låg till grund för detta lagförslags tillkomst,
var givetvis den, att personer, som av samvetsbetänkligheter ej ansågo sig
vilja använda sig av kyrklig vigsel, skulle få tillfälle att inför borgerlig
myndighet ingå äktenskap. Den rätten skapades också genom 1908 års
lag, formellt sett, men i realiteten kan man knappast säga, att den existerar
för personer, bosatta på sådana platser, som ligga på längre avstånd
från borgerlig vigselförrättares bostadsort. Rätten att välja mellan borgerlig
och kyrklig vigsel har alltså blivit i viss mån en chimär. Under det
att den kyrkliga vigseln ej med nödvändighet medför några utgifter till
vigselförrättare in. in. medför anlitandet av den borgerliga vigseln i många
fall betydande utgifter och — i bästa fall — åtminstone utgifter för
äktenskapsprotokolls lösande, där protokollslösen avfordras.

Men erfarenheten visar, att det borgerliga äktenskapsförfarandets
dyrhet även medför andra högst beklagliga konsekvenser. På platser, som
ligga långt från borgerlig vigselförrättares boningsort, skapas nämligen så

Lagutskottets utlåtande. Nr 32.

småningom en mångfald ''lösa förbindelser’, vilkas framskapande varken
äro till gagn för kommunerna eller staten. Vi vilja icke hår påstå, att
skapandet av större lätthet att ingå borgerligt äktenskap skulle kunna helt
och hållet göra slut på detta lösa samboende, som i fattig vårdshäri seende
otta medför så svåra ekonomiska konsekvenser för kommunerna. Vi ha
nämligen fullt klart för oss, att ett effektivt utrotande av detta onda kräver
mycket mera vittgående åtgärder. Men vi ha all anledning antaga,
att ett bättre tillgodoseende av möjligheterna att ingå borgerligt äktenskap
skulle, åtminstone i någon mån, kunna medverka till bättre förhållanden
i detta avseende. Ty det torde nog vara så, att en hel del personer,
som på platser av ovan nämnt slag sammanleva utan äktenskap,
föranledas därtill av principiella betänkligheter mot kyrkligt äktenskaps
ingående och av det förhållandet, att borgerlig vigsel drager allt för dryga
kostnader. Att eu eller annan av dessa löst sammanboende personer ej
ha någon principiell uppfattning i frågan men i dessa ovan antydda förhållanden
finna en kärkommen anledning att skylla på för underlåtenheten
att legalisera sitt förhållande, torde nog vara riktigt. Men även
sådana falls tillvaro tala för ändrad lagstiftning i detta avseende, ty göras
möjligheterna till att ingå borgerligt äktenskap större, så undanryckes ju
från dessa den grund, på vilken de nu åtminstone påstå sig bygga sin
ovilja att legalisera sitt förhållande.

För riktigheten av här gjorda påståenden torde säkerligen kunna
anföras en hel del exempel. Vi skola emellertid endast inskränka oss till
ett enda sådant, hämtat från det nordligaste Sverige. 1 gruvsamhället
Kiruna, där ingen borgerlig vigselförrättare för närvarande finnes — kronofogden
är f. n. bosatt i Haparanda, alltså tillsammans cirka 440 km.
järnväg och landsväg från platsen — fanns för någon tid sedan ett mycket
stort antal ''lösa förbindelser’; i vissa fall hade man låtit det ''lysa ut’
men sedan avskräckts av kostnaderna från att genom borgerlig vigsel fullfölja
äktenskapet. Förhållandet medförde för kommunen en mångfald
olägenheter eller utsikter till ekonomiska olägenheter för framtiden. För
flera kommunalt och socialt intresserade, bland annat prästen på platsen,
blev det så småningom klart, att orsaken till förhållandet i viss mån var
de sammanboendes obenägenhet att ingå kyrkligt äktenskap. Föranledd av
dessa omständigheter och av medvetandet härom, införde kyrkoherden på
platsen i ortens tidningar ett upprop, i vilket påpekades tillvaron av de
många lösa förbindelserna och vari en uppmaning ställdes till vederbörande
att begagna tillfället, då kronofogden infann sig, till att inför honom ingå
borgerlig vigsel. Följden av detta påpekande blev i verkligheten, att
ett ej obetydligt antal kontrahenter inställde sig vid kronofogdens ankomst

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

till samhället och läto viga sig borgerligt, vilket förhållande i någon män
är ett bevis just för det påståendet, som vi här gjort, att svårigheten att
erhålla borgerlig vigsel är en i ej ringa grad medverkande faktor till, att
det inom vissa samhällen tinnes en mångfald illegitima förbindelser.

Nu kanske någon passar på att göra det inkastet, att man alltså
borde kunna ordna saken så, att kronofogden kunde, där årliga resor av
honom för kronouppbörden göras, därvid verkställa de borgerliga vigselförrättningar,
som begäras inom hans fögderi. Emellertid torde det finnas
en hel del skäl, som tala mot en sådan anordning. Det torde nämligen
kunna antagas, att det är förenat med vissa svårigheter, att utsträcka denna
tjänsteresa till en sådan tidslängd, som torde erfordras, om på varje större
plats skall anslås viss dag eller vissa dagar åt borgerlig vigselförrättning.
Dessutom torde detta bli ett allt för knappt tillgodoseende av möjligheterna
till borgerlig vigsel, om endast en gång om året en sådan förbilligad möjlighet
finnes — för många kontrahenter, åtminstone de manliga, lägga
kanske omständigheterna hinder i vägen att just på den årligen utsatta
dagen infinna sig hos kronofogden.

Olägenheterna, som här ovan anförts, ha i någon mån erkänts i
den kungl. propositionen, och har man till någon del ansett sig böra föreslå
åtgärder, avsedda att åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd. För
att uppnå detta mål har Kungl. Maj:t föreslagit en ändring av bestämmelsei‘na
i § 2 i lagen om äktenskaps ingående av den 6 november 1908.
Enligt nämnda lag tillerkännes på landsbygden kronofogde rätt att förrätta
borgerlig vigsel. Nu synes man vilja gå något längre, i det att man föreslår
såsom behörig ’på landet, kronofogden, ävensom, där Konungen för
visst område det medgiver, den, som Konungens befallningshavande särskilt
förordnar till vigselförrättare’.

En sådan lagbestämmelse synes emellertid utgå från den förutsättningen,
att man på landsbygden mera i undantagsfall, ’där Konungen för
visst område det medgiver’ skall kunna vända sig till borgerlig vigselförrättare.
Man synes ej vilja taga steget fullt ut och fastslå den, enligt vårt
förmenande, fullt riktiga principen, att inom varje kommun bör finnas en
borgerlig vigselförrättare, vilken uppfattning också kommer till synes i den
förut av oss refererade motionen av herr Carlsson i Malmberget år 1908.
Skall man kunna komma dit hän, att borgerlig och prästerlig vigsel ställas
i full paritet med varandra, så att det skall vara lika lätt och ej förbundet
med större besvär och utgifter att använda den ena vigselformen än
den andra, då erfordras, att man inom varje kommun har åtminstone en
borgerlig vigselförrättare.

Den kungl. propositionens förslag i denna fråga bygger emellertid

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

på lagberedningens betänkande och utredning av spörsmålet samt lagrådets
yttrande över samma betänkande.

Lagberedningens uttalande i denna fråga är av följande lydelse:

''På landet har, allt sedan civiläktenskap hos oss blev tillåtet, sådant äktenskap
skolat afslutas inför kronofogden.

Emot kronofogdarnas lämplighet att förrätta giftermål torde intet vara att
erinra; men väl kan ur annan synpunkt ifrågasättas, huruvida den nuvarande
ordningen är ägnad att bibehållas. Kronofogdarna äro till antalet endast 118,
och i de mera glest befolkade delarna av landet äro deras distrikt synnerligen
vidsträckta. För dem, som på landsbygden vilja ingå borgerligt äktenskap, lärer
det därför å vissa orter vara förenat med avsevärd omgång och kostnad att uppsöka
en giftermålsförrättare. Valfriheten mellan kyrklig och borgerlig form för
äktenskaps ingående kan sålunda i verkligheten gå förlorad, och de, som rättsligen
eller av sin övertygelse äro förhindrade att anlita kyrklig vigsel, uraktlåta kanske
att lagligen fullborda äktenskapet. Att bereda tillgång till ökat antal borgerliga
vigselförrättare å landet synes alltså vara en angelägenhet av vikt.

Av flera skäl vore det utan tvivel önskligt att förrättandet av borgerlig
vigsel kunde förbehållas statens tjänstemän. Vigselns karaktär att vara ett samhällets
bekräftande av förbindelsen skulle därigenom bäst framträda; av statens
tjänstemän synes man ock säkrast kunna förvänta ett noggrant fullgörande av
vigselförrättarens åligganden. Emellertid lärer det ej vara möjligt att inom den
nuvarande kretsen av ämbets- och tjänstemän på landsbygden vinna erforderligt
antal borgerliga vigselförrättare. De funktionärer, vilka kunna ifrågasättas till
värvet, äro länsmän och häradshövdingar. Länsmännen äro väl betydligt talrikare
än kronofogdarna, men deras mångahanda uppgifter i statens rättsskipande och
exekverande verksamhet torde göra det mindre lämpligt att anförtro uppdraget
åt dem. Ej nämnvärt flera än kronofogdarna äro häradshövdingarna (för närvarande
121), och då de i regeln torde vara boende å samma ort som dessa, vore
föga vunnet genom att bekläda även dem med vigselbehörighet. Att åter lämna
uppdraget åt en ny klass av tjänstemän torde ej kunna ifrågakomma annat än i
samband med en omläggning av registerväsendet; men en sådan omläggning är,
såsom vid 3 kap. framhållits, nu ej att räkna med.

I den motion vid 1908 års riksdag, som avsåg införande av obligatoriskt
civiläktenskap, var tillika föreslaget att äktenskap skulle på landet ingås inför
kommunalnämndens ordförande eller, vid förfall för denne, inför vice ordföranden.
Såsom i propositionen till samma riksdag anmärktes, torde det emellertid ej vara
tillrådligt att åt någon av nu befintliga kommunala myndigheter överlämna uppdraget
att förrätta giftermål jämte därmed följande skyldighet att öva tillsyn,
det äktenskapshinder ej förefinnas, och att ombesörja vederbörlig registrering.
Med valfrihet mellan kyrklig och borgerlig vigsel lärer i ett flertal bygder av vårt
land ej heller finnas något behov av borgerlig vigselförrättare inom varje socken.

Fögderiförvaltningens omorganisation, genom kronofogdetjänsternas fullständiga
indragning eller genom minskning av deras antal, har sedan länge stått på
dagordningen. Denna förvaltningsfråga har dock ännu ej kommit till lösning, så
att beredningen kunnat därefter lämpa sitt förslag. Erinras må ock att om, på
sätt blivit ifrågasatt, vid fullständig indragning av kronofogdarnas befattningar

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

åliggandet att viga överflyttas å häradshövdingarna, behovet av större antal vigselforrättare
ej därigenom varder avhjälpt.

Vid nu angivna förhållanden har beredningen funnit sig böra föreslå att,
jämte det kronofogdarna bibehållas vid sin vigselbehörighet, tillika beredes möjlighet
att för viss trakt av landsbygden förordna särskild borgerlig vigselförrättare.
Prövningen huruvida sådan särskild vigselförrättare må erfordras och bestämmandet
av det område, inom vilket han bliver behörig att viga, har synts böra tillkomma
Konungen. Själva förordnandet skall däremot meddelas av Konungens
befallningshavande. Grivet är att härvid bör förfaras med stor urskilning. Att
finna en för uppdraget fullt skickad man, med personligt anseende i orten och
förmåga att for menligt utföra såväl själva vigselförrättningen som därmed sammanhängande
åligganden, skall dock säkerligen i allmänhet ej bliva svårt. Lämpligt
är måhända att den förordnade erhåller särskild instruktion om vad han har
att iakttaga.

Förslaget ansluter sig till gällande lag därutinnan att den borgerliga vigselförrättaren,
i motsats till prästen, ej är behörig viga utom det område, som
hans tjänstebefattning eller särskilda förordnande omfattar, men å andra sidan
äger skyldighet att viga inom sagda område, även om ej någon av kontrahenterna
är där boende. Från denna regel göres i 1908 års lag det undantag att kronofogde,
som är bosatt i stad, äger jämväl inom staden förrätta giftermål. Att detta
stadgande, som tillkom vid lagfrågans behandling inom riksdagen, ej innebär skyldighet
för kronofogden att i staden viga kontrahenter, av vilka ingendera liar
sitt hemvist inom hans fögderi, lärer vara tydligt. Däremot synes det, såsom ock
anmärktes inom högsta domstolen vid riksdagsförslagets granskning, ej vara fullt
klart, huruvida kronofogden är ens i något fall skyldig att förrätta giftermål
inom staden. Beredningen, som ansett att kronofogde fortfarande bör äga vigselbehörighet
i stad där han är bosatt, men ock att han bör vara pliktig att där
viga så framt kontrahenterna eller endera äger hemvist inom fögderiet, har i lagtexten
givit uttryck häråt även i vad rörer skyldigheten att viga.’

Över lagberedningens utlåtande angående borgerlig vigselförrättare
har inom lagrådet regeringsrådet Thulin avgivit följande yttrande:

''Klart är, att för utförandet av en vigselförrättares värv måste, särskilt
om han, som understundom kan förekomma, har att verkställa hindersrannsakan,
kräves insikt i gällande lagbestämmelser rörande äktenskaps ingående. År fråga
om förordnande av särskild vigselförrättare, bör detta krav kunna tillgodoses utan
att genom föreskrift i lagen Konungens befallningshavandes valrätt inskränkes
till vissa kretsar. Men då det gäller att bestämma, vilka personer lagligen skola
vara befogade och pliktiga att förrätta vigsel, synes det nödigt tillse att ej andra
utväljas än sådana, hos vilka erforderlig lagkännedom kan förutsättas vara till
finnandes. I visst avseende har detta beaktats i förslaget. Beträffande magistratsledamot
godkännes sådan såsom vigselförrättare endast för det fall, att han är
lagfaren. Vad angår stad under landsrätt har däremot berörda synpunkt lämnats
åsido. Ordföranden i sådan stads styrelse är icke alltid lagfaren, ännu mindre
torde detta bliva händelsen med hans ställföreträdare, om denne vid förfall för
ordföranden skall vara vigselförättare. Det synes mig riktigast att utesluta föreskriften
om vigselbehörighet för ordförande i stadsstyrelse och låta i stad, där
magistrat ej finnes, Konungens befallningshavande förordna vigselförrättare.’

Lagutskottets utlåtande År 32.

Den av regeringsrådet Thulin yrkade åtgärden skulle synbarligen
innebära, att man endast borde förordna juridiskt utbildade personer till
borgerliga vigselförrättare. Emellertid har Kungl. Maj:t underkänt denna
uppfattnings riktighet därigenom, att Kungl. Maj:t i lagförslaget, mot herr
Thulins avstyrkande, föreslagit, att i stad, där magistrat ej finnes, skall
ordföranden i den för staden särskilt tillsatta styrelsen ha rätt att förrätta
borgerlig vigsel. Genom detta medgivande synes Kungl. Maj:t och lagrådets
majoritet vilja antyda, att förrättandet av borgerlig vigsel kan anförtros
åt personer med betydligt lägre teoretiska kvalifikationer på det
juridiska området än de personer äga, som med nu gällande lagstiftning
tillerkännas den omtalade rätten. För vår del ha vi också den uppfattningen,
att denna åsikt är fullt riktig, och vi styrkas i denna vår uppfattning
av det förhållandet, att vid det kyrkliga äktenskapets ingående
har det ansetts fullt betryggande att överlämna hindersrannsakan m. m.
åt i många fall unga och i juridiska spörsmål säkerligen ej synnerligen
förfarna prästmän. I övrigt torde det böra påpekas, att det är prästen,
men ej den borgerliga vigseiförrättaren, på vilken handläggandet av hinderslöshetsbevisningen
mest faller.

Skulle emellertid i något fall det inträffa, att mera invecklade hindersrannsakningsförhållandcn
m. m. skulle bringas inför den ej juridiskt
utbildade borgerlige vigselförrättarens avgörande, så torde väl saken kunna
ordnas så, att han inhämtade den inom fögderiet bosatte kronofogdens
åsikt i frågan före avgörandet. Föreskrifter i sådan riktning kunna väl
av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande på administrativ väg utgivas.

Vi ha alltså den uppfattningen, att Kungl. Maj:t och riksdagen
mycket väl kunde, i enlighet med herr Carlssons i Malmberget motion
vid 1908 års riksdag, överlämna åt kommunalnämndens ordförande inom
varje landskommun att verkställa borgerlig vigsel. Men å andra sidan kan
det ej skada, om Kungl. Maj:t har möjlighet att, där förhållandena därtill
föranleda, utse annan person.

Men vad vi däremot mycket starkt vilja hålla på, är, att det inom
varje kommun inom riket ovillkorligen skall finnas minst en borgerlig vigselförrättare,
så att möjligheterna att ingå borgerlig vigsel bli desamma, som
att ingå kyrklig sådan och att den borgerliga vigseln ej drager större
kostnader och åstadkommer mera besvär och längre resor m. m. än de
kyrkliga. I anslutning till vad vi här anfört i denna fråga, vilja vi alltså
här nedan föreslå viss ändrad lydelse av 4 kap. 5 § i det nu föreliggande
förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning.»

För en lagstiftning, som vilar på piincipen om valfrihet mellan
kyrklig och borgerlig form, måste det tydligen vara angeläget att tillse,

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 29 käft. {Nr 32.) 6

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

att valfriheten ej i verkligheten går förlorad till följd av bristande tillgång
på borgerliga vigselförrättare. Detta önskemål är emellertid enligt utskottets
uppfattning genom förslaget tillräckligt tillgodosett. Det lärer
nämligen med säkerhet kunna förväntas, att när hälst å någon ort ett
verkligt behov av vigselförrättare yppar sig, Kungl. Maj:t ej skall vara
sen att föranstalta om att behovet blir fyllt på det sätt, denna paragraf anvisar.
Utskottet vill även erinra därom att för sådan åtgärds vidtagande ej förutsattes
framställning från kommunal myndighet; det är tillräckligt att regeringsmaktens
uppmärksamhet av för frågan intresserade enskilda personer
fästes på behovet av vigselförrättare. Förslaget att vigselförrättare ovillkorligen
skall förordnas i varje kommun är enligt utskottets förmenande ej lyckligt.
Ett avsevärt antal landskommuner äro både till folkmängd och utsträckning
så små, att ett förordnande av särskild vigselförrättare för en var av dem
redan på den grund lärer få anses både obehövligt och olämpligt. Det
får ej heller förbises, att i ett ganska stort antal kommuner borgerlig
vigsel ännu alls ej kommit i bruk och att det å sådana orter kan möta
stora svårigheter att finna en person, som är fullt skickad för uppdraget
och jämväl villig mottaga detsamma.

6 §.

Herr Bergqvists
m. flock
herr
Rydholms
m. fl. motioner.

1 motioner av herrar Bergqvist m. fl. och herr Rydholm m. fl. hemställes
»att mellan första och andra punkten i 4 kap. 6 § av samma lag,
införes en ny punkt av detta innehåll: Har lysninysbevis för giftermålsförrättaren
företetts, och är intet hinder eljest honom veterligt, har han icke
att ingå i någon vidare undersökning, utan är oförhindrad att giftermålet
förrätta.»

Till stöd för detta förslag anföres:

»Enligt nu gällande lag är det den präst, som utfärdar lysningen,
som ock har att utföra hindersransakan. Såsom en följd därav har det
mellan prästerna städse gällt som en självklar sak, att, då för den anmodade
vigselförrättaren företes lysningsattest, innehållande att intet hinder
möter mot äktenskapets fullbordande, vigselförrättaren icke har någon
skyldighet att undersöka, om äktenskapshinder förefinnas. Efter tillkomsten
av lagstiftningen angående äktenskaps avslutande inför borgerlig
myndighet, hava somligstädes de borgerliga giftermålsförrättarna icke nöjt
sig med en lysningsattest av ovannämnt innehåll utan, under förmenande
att giftermålsförrättaren vore ansvarig för frånvaron av äktenskapshinder,
avfordrat pastor i lysningsorten alla de bevis, varpå han grundat sitt intyg,
att hinder ej möter. Som pastor för sin egen säkerhet måste i ar -

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

kivet förvara dessa bevis, har man måst taga avskrifter av samtliga
handlingar och översända dessa, vilket innebure ett ganska drygt och
onödigt arbete. Den gamla bestämmelsen, att den präst, som utfärdar
lysningen, även skall förrätta hindersransakan, har i förslaget bibehållits,
men det är icke tydligare än i den gamla lagen sagt, att giftermålsförrättaren
är befriad från att göra hindersransakan. Önskligt skulle därför
vara, att det uttryckligen stadgades, att, sedan lysningsbevis för giftermålsförrättaren
företetts, han, därest intet hinder eljest är honom veterlig^
icke är skyldig ingå i vidare undersökning utan är oförhindrad att
förrätta giftermålet. Detta torde lämpligen kunna stadgas genom ett tilllägg
till första stycket av 6 §.»

Förevarande paragraf avser tydligen att på ett uttömmande sätt angiva
vigselförrättarens åligganden, såvitt angår frågan om parternas rätt
att träda i gifte. Han skall i detta hänseende ej hava att ingå på någon
undersökning, utan skall, såframt ej hinder är honom kunnigt, anse hinderslösheten
styrkt genom lysningsbeviset. Den lydelse paragrafen har enligt
förslaget, giver sålunda enligt utskottets förmenande tydligt vid handen,
att vigselförrättaren ej äger avfordra lysningsförrättaren de handlingar, som
legat till grund för den av honom verkställda hindersprövningen. Under
dessa förhållanden lärer ett tillägg sådant som det i motionerna föreslagna
ej vara av behovet påkallat.

7 och 8 §§.

De i dessa paragrafer vidtagna ändringarna äro av allenast redaktionell
art.

5 KAP.

Förslagets femte kapitel, om återgång av äktenskap, behandlar ett
ämne, som är av jämförelsevis ringa praktisk betydelse, men vars legislativa
behandling erbjuder avsevärda svårigheter i flera hänseenden. Den
gällande rättens bestämmelser på detta område äro mer än eljest knapphändiga
och dunkla. De föreslagna bestämmelserna äro enligt utskottets
mening ägnade att bringa klarhet och reda på detta område och synas
innefatta en lycklig lösning av hithörande frågor.

8 §•

I denna paragraf har en redaktionell ändring vidtagits.

Utskottet.

Utskottet -

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

(5 KAP.

Detta kapitel behandlar de ytterst viktiga frågorna om separation
och äktenskapsskillnad. Separationen har i den gällande rätten sin närmaste
motsvarighet i skillnad till säng och säte. Sådan skillnad ingår
numera såsom ett led i ett till äktenskapsskillnad syftande förfarande,
men på den tid, då de ännu i huvudsak gällande reglerna i ämnet tillkommo,
hade skillnad till säng och säte, såsom lagberedningen framhållit,
en helt annan uppgift att fylla, och detta institut ter sig redan på den
grund i flera hänseenden föråldrat. En omgestaltning av detsamma synes
sålunda vara i hög grad av behovet påkallad, och utskottet finner för sin
del de i detta kapitel föreslagna reglerna om separation praktiska och för
sitt ändamål väl avpassade. En nyhet i förslaget, som torde mottagas med
tillfredsställelse, är att prövningen av skillnadsfrågan för alla fall är förlagd
till domstol och sålunda aldrig skall hava naturen av nådesak. Bland
andra fördelar, som härigenom vinnas, vill utskottet särskilt nämna, att
möjlighet på detta sätt för varje fall beredes att få de viktiga frågorna
om barnens rättsställning och makarnas ekonomiska mellanhavanden ordnade
i samband med äktenskapets upplösning. Den gällande rättens materiella
regler i dessa sistnämnda ämnen äro i mycket ofullständiga och
mindre tillfredsställande. En avsevärd förtjänst hos förslaget är ock enligt
utskottets förmenande, att bestämmelser givas om vad vid separation och
äktenskapsskillnad skall gälla angående barnens vård och underhåll, angående
makes rätt till underhåll och skadestånd samt angående möjlighet
att under äktenskapets fortbestånd träffa avtal i sådana frågor. Av den
omläggning beträffande vissa skillnadsärendens behandling, varom nyss
talats, föranledas ändringar jämväl i fråga om reglerna angående skillnadsskälen;
sålunda måste domstolen för vissa fall erhålla en mera fri prövningsrätt.
Jämväl i övrigt hava en del ändringar vidtagits i vad gällande
rätt stadgar om orsakerna till äktenskapsskillnad; bland annat hava vissa
nya skillnadsorsaker tillkommit. Aven i dessa hänseenden finner utskottet
för sin del förslagets regler i allmänhet förtjäna bifall. 1

1 §•

I denna paragraf stadgas rätt för makar, som finna sig ej kunna
fortsätta den äktenskapliga sammanlevnaden, att, när de äro ense därom,
vinna rättens dom å separation, dock att separationens beviljande städse
skall föregås av ett medlingsförfarande utom rätta (7 kap. 8 §). Sedan

Lagutskottets utlåtande År 32.

makarna efter vunnen separation levat åtskilda ett år, äger vardera enligt
3 § rätt till äktenskapsskillnad. Herr K. J. Ekman samt herrar Milsson Herrar Eki
Lin nås och Gabrielsson hemställa i sina ovannämnda motioner, att stad- jjiislons i
gandet i förevarande paragraf järnte därmed sammanhängande bestämmel- Linnås m. fl.
ser måtte ur förslaget utgå. Till stöd härför anföres i den förstnämnda motlonermotionen
följande:

»Beträffande stadgandena i 6 kap. om separation och äktenskapsskillnad
yttrar lagrådet, att vid den rättsliga regleringen av hithörande förhållanden
måste å ena sidan tillses, att äktenskapsskillnad icke utan verklig
anledning kommer till stånd. Härvidlag måste lagstiftaren av den
stora betydelse, upprätthållandet av äktenskapets helgd har för samhället,
känna sig manad till stor varsamhet. A andra sidan böra i de fall, då
skillnadsskäl föreligga, som lagstiftaren funnit giltiga, icke för skillnadens
vinnande uppställas onödiga svårigheter eller anvisas misshagliga former.

I fråga om det i 6 kap. 1 § föreslagna stadgandet, att »makar, som
finna sig ej kunna fortsätta den äktenskapliga sammanlevnaden, äga, när de
äro ense därom, vinna rättens dom å sammanlevnadens hävande (separation)»
— sedan medling först ägt rum eller försökts — har det dock synts
lagrådet tveksamt, huruvida icke på sådant sätt skillnad kan vinnas med
för stor lätthet och med ett visst fog den anmärkningen kan riktas mot
en dylik lagstiftning, att äktenskapets helgd icke omgärdats med vederbörligt
skydd.

Denna lagrådets tvekan synes mig vara fullt befogad och hade, enligt
min mening, bort föranleda ett avstyrkande av förslaget härutinnan.

Frågan, huruvida skillnad skall kunna beviljas på grund av makarnas
överenskommelse utan vidare undersökning om förhållandet i äktenskapet,
besvaras i vår nu gällande lag, liksom i de flesta främmande lagar, med
nej. Faktiskt förekommer visserligen skillnad på grund av överenskommelse
genom kringgående av lagen, i det att man begagnar sig av stadgandena
om egenvilligt övergivande för erhållande av skillnad (de s. k.
Köpenhamnsresorna). Men denna utväg kan på grund av de därmed förenade
kostnaderna icke anlitas av andra än de mera bemedlade och förekommer
sålunda endast i tämligen begränsad omfattning. Helt annorlunda
skulle det bliva, om i lag stadgades, att makar endast på grund av överenskommelse
kunde vinna separation och, sedan därefter ett år förflutit,
slutlig skillnad. Därigenom skulle med ett slag detta lätta skilsinässoförfarande
tränga ned bland folkets alla lager och en allmän löslighet i de
äktenskapliga förbindelserna bliva följden. Det minsta man kan fordra är
väl, att en undersökning anställes, huruvida någon verklig orsak ligger
till grund för skilsmässopåståendet. Alla de orsaker, som kunna tänkas

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Herr Clasons
motion

Domkapitl
en och konsistorierna.

med verkligt fog föranleda en överenskommelse om skillnad, återfinnas i
kapitlets övriga stadganden om äktenskapsskillnader, men där under den
förutsättning att orsaken, vid anställd undersökning, befinnes verkligen
vara för handen. Även om stadgandet om skillnad på grund av makarnes
fria överenskommelse uteslutes ur lagen, kunna makarna sålunda, om anledning
till skillnad verkligen finnes, alltid erhålla sådan. Att ytterligare
underlätta äktenskapens upplösning genom öppnandet av möjligheten till
äktenskapsskillnad allenast på grund av överenskommelse även i sådana
fall, då någon verklig grund till skillnad icke föreligger, utan denna orsakas
endast av nyckfullhet eller eljest bristande pliktkänsla, kan icke vara
lagstiftningen värdigt och skulle verka i hög grad ödesdigert på hem och
familjeliv, vars värnande och stärkande dock är ett huvudvillkor för samhällets
fortfarande bestånd.

Det bör därjämte erinras, att en sådan lagstiftning skulle komma
att stå i bestämd strid mot den kristliga grundåskådning, på vilken vårt
samhällsskick är uppbyggt och som utgör dess fastaste stöd.»

Herrar Nilsson och Gabrielsson åberopa en härmed överensstämmande
motivering.

Herr Clason yttrar i sin motion följande:

»Beträffande de i 6 kap. införda bestämmelserna om skilsmässa
»efter överenskommelse» instämmer jag med hr K. J. Ekmans ovanberörda
motion. Betonas bör härvid också, att, såsom lagberedningen själv meddelar
(dess förslag sid. 388 ff.), det i utlandet numera i allmänhet gäller,
att ''äktenskap icke kan upplösas allenast på den grund att makarna äro
ense därom’, och detta ehuru tidigare på många håll dylika skilsmässor
voro tillåtna. Nyare utländsk lagstiftning har alltså här skärpt bestämmelserna.
om skilsmässa.»

Av de kyrkliga myndigheter, vilka bland annat haft att yttra sig
över vad lagberedningens förslag i 7 kap. 9 § innehöll om medling, hava
ett par i sammanhang därmed uttalat sig jämväl beträffande nu förevarande
paragraf. Domkapitlet i Karlstad gör sålunda i korthet gällande, att rätt
till skillnad efter överenskommelse ej bör stå öppen. Domkapitlet i Uppsala
yttrar åter följande:

»En klyfta mellan statlig uppfattning, sådan den företrädes av lagberedningen,
och kyrkans kan konstateras i kapitlet om separation och
skilsmässa § 1. Man skulle också kunna säga att från ren statlig synpunkt
en förändring här är synnerligen av behovet påkallad. I den nämnda
paragrafen heter det: ''Makar, som ej finna sig kunna fortsätta den äktenskapliga
sammanlevnaden, äga, när de äro ense därom, vinna rättens dom
å sammanlevnadens hävande (separation)’. Då separation kan vara inledning

Lagutskottet* utlåtande Nr 32.

till äktenskapets upplösning, kan man, för att yttra sig sä kort som möjligt,
säga, att lagberedningen genom denna paragraf sedd i dess samband
med andra bestämmelser föreslår, att äktenskapsskillnad skall kunna komma
till stånd genom makarnas consensus. Beredningens motivering är
synnerligen stark, men det utesluter icke att anmärkningar kunna göras.
1 två hänseenden torde detta kunna ske. Först och främst synes lagtexten
kunna giva ett att döma av motiveringen icke avsett stöd för en
mindervärdig uppfattning av äktenskapet, den på den gamla fördragsteorien
grundade, att äktenskapet egentligen är ett kontrakt, som kan
uppsägas, när parterna äro därom överens. Även om en sådan löslig
uppfattning av äktenskapet förekommer, så måste i varje fall lagen stämpla
eu dylik uppfattning såsom absolut mindervärdig och det sker ej, om ej
lagen uttryckligen ger tillkänna, att äktenskapet upplöses efter makarnas
överenskommelse, därför att det var eu vrångbild av äktenskap. I lagtexten
bör således insättas orsaken, varför separation respektive äktenskapsskillnad
medgives, förslagsvis: ''på grund av mellan makarna uppkommen
söndring’.

Häremot kan anmärkas, att krav på bevisning inför domstol kan i
uttrycket anses vara involverad. Detta för även till den andra anmärkningen
mot nämnda paragraf. Lagberedningen anför åtskilliga goda motiv
för den nuvarande bevisningens borttagande och ersättande med vederbörandes
förklaring, men också ett dylikt av minst sagt tvivelaktig natur.
Tvånget att förebringa en utredning skulle ofta innebära en hårdhet mot
vederbörande, säges det. Nu är det visserligen sant, att förhållandena
kunna vara och ofta äro sådana, att nuvarande bestämmelser verka hårda
särskilt för ena parten. Men man har att noga avväga de olika hänsynen.
Uppenbart är, att lagen måste noga tillse, att icke utvägen att upplösa
äktenskapet användes i lättsinnighet. Den ettåriga separationen är en
erkännansvärd garanti häremot. Men garantien bör sökas också på annat
håll. Man bör överhuvud komma ihåg, att gränsen mellan de inre svårigheter,
som göra en fortsatt äktenskaplig sammanlevnad ej önskvärd, och
de svårigheter inom äktenskapet, som liksom andra svårigheter i samlivet
människor emellan äro till för att övervinnas, är flytande, och det
ligger vikt uppå, att lagen appellerar till folkets etiska kraft att övervinna
dylika svårigheter. Verklig humanitet visas bäst genom att vädja
till människans bättre. Härtill kommer en annan sak. Genom att binda
äktenskapets rättsliga karaktär vid vigsel, borgerlig eller kyrklig, för att
använda beredningens terminologi, har man uttalat, att äktenskapet är en
samfundsangelägenhet, som visserligen självklart nog i första hand angår
vederbörande själva, men också samfundet i dess helhet. Och härav

Utskottet.

48 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

följer att äktenskapsupplösnirig måste betraktas också från samfundets
synpunkt, att en dylik innebär en kränkning av det allmänna rättsmedvetandet
och att lagstiftningen bar att, så vitt den det förmår, skydda
mot dylik rättskränkning. Tar man denna synpunkt i sikte, får talet om
det obehag, som förorsakas dem, som söka äktenskapsskillnad, ganska
ringa motivkraft. Tvärtom är det möjligt, att hänsynstagande till det
allmänna rättsmedvetandet måste framtvinga bestämmelser, som måste
kännas som obehag för vederbörande, i detta fall dem, som vilja upplösa
sitt äktenskap. Nu är det icke meningen att föreslå, att domstolen genom
vittnesförhör skall ingå i prövning om huruvida förhållandet är sådant,
att separation bör erhållas. Ett dylikt vittnesförhör är ofta meningslöst
och ger otillfredsställande resultat, detta från mer än en synpunkt. Men
ifrågasättas kan om icke de makar, som begära separation, böra i skriftlig
förklaring angiva de förhållanden, som orsakat söndringen, en förklaring
som domstolen äger pröva. En dylik bestämmelse skulle tvinga
till hälsosam eftertanke och kanske i många fall bidraga till en ny syn
på förhållandena, som kanske förut setts alltför känslobetonat i ensidig
riktning.»

Stadgandet i förevarande paragraf saknar motsvarighet i nu gällande
lag och har helt naturligt på grund av sin principiella betydelse ådragit
sig stor uppmärksamhet och jämväl, såsom framgår av det redan anförda,
på sina håll väckt betänkligheter. Lagberedningen anför såsom skäl för
förslagets ståndpunkt bland annat följande:

»I allmänhet gäller enligt den utländska rätten, att äktenskap icke
kan upplösas allenast på den grund att makarna äro ense därom. I överensstämmelse
härmed skall enligt den schweiziska lagen, jämväl för det
fall att skillnad sökes på grund av ’Zerruttung’, den allmänna bestämmelsen
om domarens skyldighet att skaffa sig övertygelse om sanningen av
den uppgivna skillnadsanledningen tillämpas. Parternas förklaring att
deras äktenskap icke längre är hållbart är icke tillräcklig. Tidigare har
dock inom ganska vidsträckta områden funnits möjlighet till äktenskapsskillnad
på grund av makarnas överenskommelse. Det var fallet både enligt
das allgemeine Landrecht i Preussen och enligt den franska ende civil
i dess ursprungliga lydelse; men dessa bestämmelser äro nu upphävda
både i Frankrike och Preussen. Äktenskapsskillnad på grund av makarnas
överenskommelse är dock icke heller i den nu gällande rätten okänd.
De ursprungliga franska reglerna gälla fortfarande i Belgien. Möjlighet
att erhålla äktenskapsskillnad på den grund att bägge makarna äro ense
därom finnes ock i Nederländerna, i Österrike för dess icke katolska
undersåtar samt i Portugal. Jämväl den nya norska skilsmässolagen med -

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

giver makar, som äro ense om skillnad, att erhålla sådan utan någon
undersökning om förhållandet dem emellan, ehuru skillnaden måste föregås
av förlikningsförsök och viss tids separation. Samma ordning praktiseras
i Danmark på grund av den bevillningsmakt, som utövas av administrationen.
Från de franska och preussiska lagarna hade tydligen
lagkommittén och äldre lagberedningen hämtat sina förslag om skillnad
på grund av makarna emellan uppkommen vedervilja. Enligt dessa förslag
skulle det avgörande för skillnadens beviljande vara allenast makarnas
samfällt uttalade förklaring, att de för angivna orsaker ville skiljas, ehuru
denna förklaring liksom enligt de främmande mönstren var förbunden
med en omständlig procedur, till vilken bland annat hörde förklaringens
upprepande efter vissa mellantider, förlikningsförsök och varning samt
viss tids skillnad till säng och säte. Emot lagkoinmitténs förslag i denna
del framställdes icke anmärkning vid förslagets granskning i högsta domstolen.

Även där lagstiftningen icke godkänner skillnad på grund av överenskommelse
mellan makarna, förekommer den dock faktiskt i ej obetydlig
utsträckning. Enligt den praxis, som hos oss sedan lång tid tillbaka
rätt, kunna makar, som äro ense om skillnad, erhålla sådan utan vidare
undersökning av den prövande myndigheten, antingen under förebärande
av egenvilligt övergivande eller med åberopande av oenighet mellan
makarna. I Tyskland använder man sig såsom hos oss av formen egenvilligt
övergivande för att erhålla en skilsmässa, som i själva verket
grundar sig på makarnas överenskommelse. På samma sätt begagnas i
Frankrike bestämmelsen om »injures graves» såsom skillnadsanledning.
Det går så mycket lättare att simulera sådan, som praxis i dylikt
hänseende godtager även mycket obetydliga förseelser av ena maken mot
den andra.

Den omständigheten att man i skilda länder, däribland hos oss i stor
omfattning, sett sig föranledd att med en tillämpning av lagen, som innebär
ett kringgående av densamma, giva skillnad, när bägge makarna äro
ense därom, pekar därhän att här verkligen föreligger ett behov, för vars
legitima tillfredsställande utväg bör öppnas. Förut har erinrats att det i
allmänhet är ändamålslöst att sammanhålla det yttre äktenskapsbandet
mellan makarna, sedan förhållandet dem emellan blivit sådant, att en god
äktenskaplig sammanlevnad icke vidare kan förväntas. Särskilt betänkligt
måste det vara, om bägge makarna själva funnit äktenskapet icke längre
vara hållbart och för den skull önska skilsmässa. Medgiver man makar
att skiljas, när de bägge förklara sig icke kunna fortsätta sammanlevnaden,
behöver detta i själva verket ej innebära något annat, än att man låter

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 29 höft. (Nr 32.) 7

50 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

deras förklarande i berörda hänseende gälla såsom vittnesbörd därom att
äktenskapet är ohållbart. Man eftergiver den bevisning därom, som måste
fordras, när den ene på sådan grund begär äktenskapsskillnad och den
andre vill fasthålla äktenskapsband^ För ett sådant eftergivande synas
avgörande skäl föreligga. Omständigheterna äro väsentligen olika mot när
fråga är om skillnad på grund av någon av de s. k. absoluta skillnadsgrunderna.
Dessa grunder bestå i enstaka fakta, som äro lätta att konstatera.
Att man beträffande dem ej nöjer sig med makarnas vitsordande
utan fordrar jämväl annan bevisning är helt naturligt. Helt annat är det,
när fråga är om skillnad på den grund att förhållandet i allmänhet mellan
makarna blivit sadant, att äktenskapet icke bör upprätthållas. Ingen kan
känna förhållandet dem emellan bättre än makarna själva. I den omständigheten
att de bägge funnit äktenskapet ohållbart ligger därför en synnerligen
stark presumtion att så är fallet, helst äktenskapsskillnaden med
avseende å sina verkningar är en så allvarsam sak, att makarna redan
däri hava en kraftig uppfordran att ej utan giltig anledning tillgripa den.
Det synes vara så mycket lämpligare att låta bero vid denna presumtion
och icke därutöver fordra en särskild bevisning om söndringen, som det
är ganska vanskligt att erhålla tillförlitlig utredning i sådant hänseende.
Helt naturligt skulle domaren därför endast i sällsynta undantagsfall våga
att underkänna makarnas egen uppfattning att äktenskapet icke bör fortsättas.
Tvånget för makarna att i varje fall framlägga en utredning om
deras inbördes förhållande innebär ock ofta en stor hårdhet mot dem.
Det måste i de flesta fall vara förenat med det största obehag för makarna
att deras inbördes liv sålunda skall för andra framläggas och göras till
föremål för bedömande. Eu rätt att, då makarna äro ense därom, erhålla
skillnad kan slutligen vid sådan den ena makens förseelse, som skulle berättiga
den andra att erhålla skillnad, lämna makarna tillfälle att få äktenskapet
upplöst utan att behöva i ljuset framdraga förseelsen. Detta kan
ofta vara av det största intresse även för den förfördelade.»

Då det gäller att fatta ståndpunkt till den här föreliggande frågan,
lärer till en början kunna fastslås, att genom ett bifall till motionärernas
förslag ingalunda skulle förhindras, att skillnad faktiskt vunnes efter överenskommelse.
Följden kunde i det hela knappast väntas bliva annan än
den, att makar, som vore ense att skiljas, nödgades förverkliga sitt syfte
på annan väg än den av förslaget anvisade. Det torde på goda grunder
kunna betvivlas, att eu dylik sakernas ordning, av vilken man i vårt land
ej saknar erfarenhet, i och för sig skulle vara mera ägnad att förebygga
förhastade skilsmässor och upprätthålla äktenskapets helgd än ett system,

Lagutskottet» utlåtande Nr 32.

som under vissa förutsättningar medgiver skillnad efter överenskommelse.
Det torde ej heller kunna bestridas, att för de fall, då makarna äro överens,
ett ovillkorligt krav på vittnesbevisning eller annan utredning inför
domstol, på sätt lagberedningen utvecklat och jämväl domkapitlet i Uppsala
antytt, kan medföra olägenheter i mer än ett hänseende.

Huruvida principen om skillnad efter överenskommelse kan utan
våda införlivas med vår lagstiftning, lärer i själva verket bero på den närmare
gestaltning, reglerna om sådan skillnad skola erhålla. 1 sådant hänseende
har emot nu förevarande paragraf anmärkts, att dess lydelse kunde
bidraga till den uppfattningen, att lagstiftningen skänkte sitt gillande åt
ett makarnas beslut att skiljas utan hänsyn till arten och vikten av de
skäl, som läge bakom. Av lagberedningens nyss anförda uttalande i motiven
framgår, att en dylik uppfattning är för förslaget främmande; dess mening
är, att det lika litet i detta som i andra fall bör komma till separation
eller skillnad, med mindre djup och varaktig söndring föreligger. Mellan
detta fall och det i 2 § behandlade är ej annan olikhet avsedd, än att
makarnas samstämmiga förklaring här skall gälla såsom vittnesbörd därom
att sådan söndring är för handen. Till förebyggande av missförstånd
synes det emellertid angeläget, att förslagets mening kommer till otvetydigt
uttryck i lagtexten och därigenom en vädjan sker till makarna att ej utan
fullgiltiga skäl taga i bruk rätten att vinna skillnad efter överenskommelse.
Utskottet föreslår på den grund en förändring av förevarande paragrafs
lydelse.

En dylik vädjan till makarnas ansvarskänsla är emellertid ingalunda
tillfyllest; man måste söka skaffa garantier emot att skillnad i denna ordning
kommer till stånd utan allvarligt och moget övervägande. Ett verksamt
medel i detta syfte är den separationstid av ett år, som enligt förslaget
måste hava förflutit, innan skillnad kan vinnas. Ett dylikt tillfälle
att i lugn överväga saken och pröva på, huru livet kommer att gestalta
sig efter skillsmässan, måste bliva till stor nytta. Redan vetskapen om
att skillnad ej kan erhållas förrän efter avsevärd tids förlopp lärer ock
vara i hög grad ägnad att förebygga, att det första och mången gång avgörande
steget — ansökan hos rätten om separation — tages i förhastande.
1 enahanda syfte bör emellertid även tillses, att redan före frågans dragande
inför domstol försök göres av någon därtill lämpad person att genom
enskild hänvändelse till makarna verka för undanröjande av missförstånd
och återupprättande av enighet dem emellan. Förslaget innehåller också
bestämmelser om medling i dessa fall, men dess stadganden härom lämna
enligt utskottets mening rum för vissa anmärkningar. Om emellertid de
ändringar i detta hänseende vidtagas, som utskottet föreslår (se vid 7 kap.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

8 §), torde medlingen befinnas väl ägnad att fylla sin viktiga uppgift
såsom ett led i förfarandet vid skillnad efter överenskommelse. Genom
sistnämnda ändring göres stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf
överflödigt, och utskottet föreslår följaktligen, att det måtte utgå.

11 §•

Utskottet. Den i denna paragraf vidtagna ändringen är av allenast redaktio nell

art.

20 §.

Herr Rydéns j sjn förut omnämnda motion föreslår herr Rydén, att, därest riks m°

l°n'' dagen skulle finna, att 6 kap. 20 § bör i lagen kvarstå, detta lagrum måtte
erhålla följande lydelse:

»Sker äktenskapsskillnad på grund av ena makens förhållande, varigenom
han grovt kränkt den andre, eller, efter föregående separation, på
grund av grovt åsidosättande av plikter mot andra maken, njute denne
skadestånd, efter ty med avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden
och övriga omständigheter prövas skäligt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast om jämkning
av avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden träffat, vid talans förlust
framställas i skillnadsmålet.»

Såsom stöd för detta yrkande anföres:

»I denna paragraf föreskrives skadeståndsplikt, då äktenskapsskillnad
dömts ’på grund av ena makens förhållande, varigenom han grovt kränkt
den andre’. Av motiven till denna paragraf framgår, att skadestånd ej
skall utdömas i fall, då äktenskapsskillnad följer efter föregående separation.
Och dock är att märka, att enligt 6 kap. 2 § separation måste
föregå äktenskapsskillnad i en hel del fall, då ena maken gör sig skyldig
till grov försummelse mot den andra eller mot barnen.

Enligt min uppfattning kan man hysa stor tveksamhet, om man
över huvud taget bör införa skadeståndsinstitutet i kapitlet om äktenskapsskillnad
— då man måhända på ett för båda parterna bättre sätt reglerade
spörsmål av denna art i samband med frågan om underhåll — men skall
skadeståndsinstitutet ha sin plats i samband med äktenskapsskillnad, då
bör man bestämma skadeståndet med hänsyn till den reella frågan, huruvida
skada uppstått eller icke, och ej till den formella, om äktenskapsskillnaden
tillkommit efter separation eller dömts omedelbart.»

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Enligt förevarande paragraf är makes rätt till skadestånd mycket Utskottet.
snävt begränsad. Detta har, enligt vad motiven giva vid handen, haft sin
grund i en säkerligen befogad önskan att förhindra, att utsikten till skadestånd
komme att sätta sin prägel på bedömandet av frågan, om en möjlighet
att vinna äktenskapsskillnad skall begagnas eller ej. För de mest
upprörande fallen har man emellertid ansett sig ej kunna utesluta skadeståndsrätt.
Att rätt till skadestånd ej medgives i sådana fall, då skillnad
vinnes efter förutgången separation, torde knappast, såsom motionären synes
antaga, innebära någon formalism, då nämligen vid en kränkning av den
art, att den enligt förslagets mening bör föranleda till skadestånd, möjlighet
att omedelbart vinna skillnad alltid eller så gott som alltid torde stå
öppen. Genom att utesluta rätt till skadestånd i de fall, som avses i 6
kap. 2 §, torde man jämväl hava velat förebygga en för vidsträckt tolkning
av skadeståndsregeln.

7 KAP.

Detta kapitel innehåller bestämmelser om rättegång i äktenskapsmål, Utskottet.
så mycket mera av behovet påkallade som enligt förslaget alla mål om
äktenskaps upplösning skola handläggas vid domstol.

B §•

Beträffande denna paragrafs föreskrifter om medling yttrar herr Uerr ClaClason
i sin motion i anslutning till det förut anförda uttalandet angå- 90”8 *

ende den i förslaget medgivna rätten att vinna skillnad efter överenskommelse: »I

fråga om förfarandet vid övriga fall av skilsmässa synas mig
alla skäl tala för att medlingsinstitutet under alla förhållanden skall vara
obligatoriskt. Det kan icke bestridas, att den hittillsvarande s. k. »varningen»
i många fall lett till biläggande av oenigheten och återställande av
ett gott förhållande mellan makar. Detta har inträffat även vid »varningar»
inför kyrkorådet, men i ännu högre grad har det ägt rum genom den
föregående enskilda varningen inför pastor. Lagberedningen anför såsom
skäl mot dessa varningars bibehållande, att de »ofta kännas förödmjukande
för makarna» (lagberedningens förslag sid. 391). Aven om detta måhända
kunnat gälla varningar inför kyrkorådet, synes det däremot alldeles
icke tillämpligt på den mera enskilda varningen av pastor. Fastmer synes
allt fog föreligga, för att staten, innan den ger sin medverkan till en

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Domkapitlen
och konsistorierna.

så allvarlig sak som ett äktenskaps upplösning, gör allt, vad den kan,
för att förlika; och det är därvid både naturligt och berättigat, att den
såsom förlikningsman i regel använder den statstjänare, prästen, vars
ämbete just är till för de etiska intressenas vård. Dessa förlikningsförsök
böra vidare ske på ett tidigare stadium, än då målet hunnit inför domstolens
behanling. Förslaget synes mig alltså böra i dessa stycken omarbetas
så, att medling skall vara obligatorisk, att den i regel skall verkställas
av präst, och att den skall anordnas på ett tidigare stadium av
skilsmässoproceduren, än det i förslaget förekommande.»

I lagberedningens förslag i dess ursprungliga skick voro bestämmelserna
om medling så avfattade, att medling ej för något fall var obligatorisk.
Bland de kyrkliga myndigheter, som haft att yttra sig över dessa
bestämmelser, hava åtskilliga haft anmärkningar att framställa. Dessa anmärkningar
gå i allmänhet därpå ut, att medlingen för alla fall bör vara
obligatorisk och att värvet såsom medlare bör tillkomma prästen på grund
av hans ämbetsställning; från några håll göres gällande, att jämväl varningen
inför kyrkorådet bör bibehållas. Domkapitlet i Uppsala yttrar i
denna fråga bland annat:

»Beredningen har ansett, att de för erhållande av skillnad till säng
och säte föreskrivna varningarna inför pastor och kyrkorådet icke böra
bibehållas.

Domkapitlet finner de för denna ståndpunkt anförda skälen övertygande
med avseende på varningen inför kyrkorådet, men icke så med hänsyn
till den förutgående enskilda varningen av pastor. Beredningen själv
synes ock ha haft någon känsla för att detta första medlingsförsök har
haft betydelse till förhindrande av äktenskapsskillnad i vårt land, vadan
också föreslagits, att ett försök till medling mellan makarna bör göras,
innan mål om skillnad till säng och säte kommer till saklig behandling.
För att separationen icke mätte hindras eller fördröjas, har dock beredningen
icke ansett erhållande av skilsmässa ovillkorligen beroende av att
medling föregått. Domkapitlet finner det anförda skälet vad här ifrågavarande
medlingsgrad beträffar värdelöst och hela § 9 av kap. 7 illusorisk,
om medlingsförsöket icke skall vara obligatoriskt. I samband härmed
anser sig domkapitlet böra framhålla, att domkapitlet finner förslaget,
att rätten må till medlare utse vilken person som helst vara mindre välbetänkt.
Klagomål över det sätt, varpå Sveriges präster hittills skött den
den ifrågavarande uppgiften, torde vara ytterst få och i de allra flesta
fall oberättigade. A andra sidan synes det både för dem, som äro föremål
för medlingsförsöket, och för medlarens egen auktoritit vara vida att
föredraga, att han vid dessa viktiga medlingsförsök utövar sin funktion

Lagutskottets utlåtande Nr 32. 55

på grund av självskrivenhetens ratt — så mycket hellre som uppgiften
tydligen redan i och för sig faller inom området för hans pastorala kallelse.»

Det nu föreliggande förslaget skiljer sig från beredningens ursprungliga
förslag i det hänseendet, att i anledning av erinran från lagrådets
sida medling gjorts till ovillkorlig förutsättning för att skillnad skall
kunna vinnas efter överenskommelse. Att medling ej gjorts obligatorisk
även för övriga fall har tydligen främst sin grund i en önskan att förebygga
att den, som äger rätt till separation enligt 6 kap. 2 §, utestflnges
därifrån till följd av att andra maken ej kan anträffas med kallelse
till medling eller underlåter att efterkomma sådan kallelse. De svårigheter,
som i dylika fall kunna uppstå, hava som bekant lett till
den tolkningen av den gällande rättens regler, att då make ej hörsammar
kallelse att inställa sig hos kyrkoherden för varnings erhållande,
det likväl anses som om varning hade ägt rum. Nu anförda hänsyn
torde dock ej behöva föranleda till ett stadgande sådant som det i
andra stycket av förevarande paragraf givna, vilket i tillämpningen lätt
kunde medföra att medlingsinstitutet i här avsedda fall, i strid mot
förslagets mening, komme att framstå såsom något mindre väsentligt.
Denna anmärkning emot förslaget sammanhänger nära med en
annan. För att medlingen skall hava åsyftad verkan är det angeläget,
att den äger rum, innan saken kommer inför rätta; sedan detta
en gång skett, torde utsikterna att avstyra planerna på skilsmässa
ofta vara förminskade. Att medlingen regelmässigt skall föregå domstolsförhandlingen,
något som även med förslaget synes vara åsyftat,
bör därför komma till tydligt uttryck i lagtexten. På grund av vad nu
sagts föreslår utskottet den ändring av paragrafen, att medling stadgas
såsom villkor för att mål om separation skall få upptagas till prövning.
Av förut anförda skäl kan denna regel dock ej få gälla undantagslöst i de
fall, då separation yrkas enligt 6 kap. 2 §, men väl kan man även här
fordra, att käranden gjort vad på honom ankommer för ait medling skall
komma till stånd. Har rätten i sådant fall upptagit målet utan att medling
föregått, bör emellertid därmed tanken på medling ej anses definitivt
uppgiven, utan bör rätten hava i sin hand att under målets gång föranstalta
om medling, i fall den finner skäl därtill.

Om paragrafen på detta sätt ändras, lärer ej med fog kunna påstås,
att ej åt medlingsinstitutet inrymts den plats, som bör tillkomma detsamma;
i själva verket skall medling för framtiden äga rum i ett långt
större antal fall än för närvarande varningarna, då de<sa alls icke förekomma
vid de talrika skilsmässorna på grund av förlöpande.

Vad härnäst angår frågan om medlarens person, kan utskottet ej

Utskottet

Utskottet.

56 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

dela den uppfattningen, att prästen städse skall vara självskriven till denna
uppgift. • För att medlingen skall utfalla lyckligt är det tydligen en förutsättning
ej blott att medlaren äger nödiga kvalifikationer för sin uppgift,
utan även att parterna med förtroende vända sig till honom. Att från
sistnämnda synpunkt prästen icke alltid är den lämpligaste, lärer ej kunna
bestridas. A andra sidan synas berättigade anmärkningar kunna riktas
mot den vitt utsträckta valfrihet, som förslaget medgiver makarna. Utskottet
anser det vara den lyckligaste lösningen av denna fråga, att makarna
i första hand tillerkännes valrätt allenast mellan å ena sidan präst
i svensk församling, där makarna eller endera är kyrkobokförd, eller i
sådant främmande trossamfund, som har rätt till offentlig religionsövning
och som makarna eller endera tillhör, och å andra sidan ordföranden i
den rätt, som skall hava att handlägga målet; mot denna senares lämplighet
för uppdraget torde inga berättigade anmärkningar kunna framställas.
Önskas annan medlare, får framställning göras hos rättens ordförande, som
naturligtvis, då han träffar sitt val, bör taga hänsyn till de önskemål, som
kunna hava uttalats, men ej är därav bunden, utan har att fritt pröva,
vem som i det särskilda fallet kan anses bäst lämpad för uppgiften.

12 §•

Jämte det att i denna paragraf företagits vissa smärre jämkningar
av redaktionell natur, har i densamma infogats en bestämmelse därom att
rätten i samband med provisoriskt förordnande om sammanlevnadens
hävande, varom här stadgas, äger på makes yrkande meddela förbud för
makarna vid vite av fängelse eller böter att besöka varandra. Vid förslagets
avfattande har man tydligen ansett, att strafflagens regler om hemfridsbrott
här göra. tillfyllest och att ett fastställande på förhand av ett
vite av fängelse ej väl överensstämmer med reglerna om strafifmätning. Erfarenheten
från tillämpningen av nu gällande bestämmelser om skillnad
till säng och säte lärer emellertid ådagalägga, huru nödvändigt det stundom
är att med tillhjälp av dylikt vite avskräcka den ena maken från
övergrepp emot den andra. En ändring av förslaget i detta hänseende
torde tillmötesgå ett ganska allmänt önskemål.

I en ny paragraf, som införts näst efter 12 §, har stadgats rätt för
domstolen att på makes yrkande meddela vitesförbud jämväl då till separation
dömes. 1 samband härmed har paragrafföljden ändrats beträffande
den återstående delen av kapitlet.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Herr

Rydholms

motion.

Förslaget till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen
om äktenskaps ingående och upplösning.

2 §•

Beträffande denna paragraf föreslår herr Rydholm i sin motion, att
orden »15 och 16 kap. kyrkolagen» skola utgå eller ock förses med tillägget:
»i vad de strida mot denna lag».

Motiveringen lyder:

»Bland de lagar och författningar, som genom den nya lagen skola
anses upphävda, upptagas i 2 § även 15 och 16 kapitlen kyrkolagen. Orden
äro icke många och kunna lätt förbises. Men deras innebörd är så mycket
viktigare. Det är blott ett kort och pregnant uttryck för den saken, att
äktenskapet, som hittills, på grund av sin stora etiska betydelse, ansetts
från vissa synpunkter stå under kyrkans vård, nu förvandlas till en uteslutande
borgerlig angelägenhet. Däremot strider det icke, att prästerskapet
får ungefär lika mycket med äktenskapsfrågor att göra som nu. Ty
prästerna ha även nu en hel mängd angelägenheter av uteslutande borgerlig
natur att handlägga. Men sedan 15 och 16 kap. kyrkolagen upphävts,
finnes icke längre någonting i kyrkans lag om äktenskapet, utan då prästen
handlägger äktenskapssaker, så gör han det som statens tjänsteman. Ja
även då han förrättar en liturgisk akt sådan som vigseln eller han medlar
mellan oeniga makar, så gör han det som statens tjänsteman. Det finnes
förvisso icke i landet någon allmänt utbredd folkmening, som kräver en
sådan fullständig sekularisering av äktenskapet. Rörande andra författningar
nöjer sig förslaget med att upphäva vad som strider mot denna lag. Det
finnes mycket i 15 och 16 kap. kyrkolagen, som icke strider mot denna
lag, och det finnes intet behov att upphäva sådant. Det bör vara nog
att upphäva det övriga.»

Emot upphävandet av 15 och 16 kap. kyrkolagen uttala sig hven Domkapitlen
domkapitlen i Uppsala, Växjö och Lund ävensom hovkonsistoriet. Dom- ?c/* kon~
kapitlet i Växjö anför sålunda:

»Bestämmelserna i 3 kap. av förslag till lag om äktenskaps ingående
och upplösning samt vad samma lagförslags 4 kap. innehåller om vigsel
inom svenska kyrkan synas domkapitlet motsvara vad i detta viktiga
ärende kan från kyrklig synpunkt anses vara ändamålsenligt och önskvärt,
varför domkapitlet med avseende på förslaget i dessa stycken icke har
något att erinra eller anmärka.

Då emellertid lysning till äktenskap, sådan den hos oss äger rum,
icke, när den gäller äktenskap mellan dem, som tillhöra kristet trossam Bihang

till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 29 höft. (AV 32.) 8

58 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

fund, kan anses äga eu ''uteslutande borgerlig karaktär’’, utan ock har rent
kyrklig betydelse, och då vigsel inom svenska kyrkan icke blott giver ett
äktenskap rättsgiltighet, utan ock är en kyrkligt religiös akt, böra bestämmelser
i dessa hänseenden icke saknas i kyrkolagen och detta så mycket
mindre, som i annat fall och om kyrkolagens 15 kap. bliver utan vidare
upphävt, lagstiftningen i dessa stycken framdeles skulle kunna utan kyrkomötets
samtycke ändras, och detta tilläventyrs på ett sådant sätt, att bestämmelser,
som vore i strid med en evangelisk kyrkas åskådning, bleve
svenska kyrkan och dess prästerskap till åtlydnad föreskrivna. Domkapitlet
vill därför i underdånighet hemställa, att 15 kap. kyrkolagen icke upphäves,
utan erhåller en förändrad lydelse i överensstämmelse med vad som
föreslagits i 6 kap. av 1873 års kyrkolagsförslag, där i sistnämnda förslag
föreslagna stadgan den icke strida mot vad i nu föreliggande lagförslag
blivit föreslaget att gälla såsom lag.»

Utskottet. Redan vid tillkomsten av 1734 års lag gjorde sig den uppfattningen

gällande, att frågorna om äktenskaps ingående och upplösning borde regleras
genom den borgerliga lagstiftningen. Nämnda lags stadganden i dessa
ämnen avvika också på många punkter mer eller mindre väsentligt från
kyrkolagens ett halvt århundrade tidigare meddelade bestämmelser. Och
då förhållandet mellan den borgerliga och den kyrkliga lagens motstridande
regler aldrig blivit på lagstiftningens väg klarlagt, hava missförstånd och
osäkerhet uppstått i rättstillämpningen. Ett bifall till motionärens förslag
skulle medföra, att en dylik oklarhet bleve beståndande även för framtiden.
Att vissa stadganden i förslaget äro av kyrkolags natur, är emellertid
obestridligt, och det kunde kanske i betraktande härav vid första påseende
synas riktigast att hålla dessa skilda från de civil rättsliga bestämmelserna
och eventuellt inarbeta dem i kyrkolagen. En dylik splittring av rättsreglerna
i ämnet skulle dock medföra i ögonen fallande praktiska olägenheter,
och man torde därför nu, såsom skedde vid 1908 års lagstiftning,
böra sammanföra alla bestämmelserna i en lag. Att ett dylikt tillvägagångssätt
ej inverkar på de särskilda råttssatsernas natur av kyrkolag eller
allmän lag lärer vara uppenbart. Huruvida i kyrkolagen en erinran lämpligen
bör ske därom, att vissa till kyrkolag hörande stadganden återlinnas
i lagstiftningen om äktenskaps ingående och upplösning, är en fråga, som
torde böra prövas i samband med eu allmän revision av kyrkolagen.

8 §•

Herr

Bydholms

motion.

Herr Rydhohn föreslår i sin motion, att åt 1 mom. tredje punkten
av denna paragraf gives följande innehåll:

Lagutskottets utlåtande AV 32.

»Barn, som är avlat i trolovning eller vars föräldrar efter barnets
avlelse ingått trolovning med varandra, äga'' arvsrätt såsom vore de äkta
barn. Detta gäller även där trolovning slutits, ehuru mot äktenskap var
hinder som nyss är sagt, förutsatt att föräldrarna eller en av dem var i
god tro.»

Till stöd för denna hemställan anföres:

»I 5 kap. 1 § Giftermålsbalken tinnes nu detta stadgande: »Avlar
man barn med sin fästekvinna, eller und- r äktenskapslöfte eller i lönskaläge,
därå sedan fästning eller trolovning följer, de barn äro äkta barn
och kvinnan njuter laggift hustrus rätt». De här åsyftade förbindelserna
äro de så kallade ofullkomnade äktenskapen. Dessa äro verkliga äktenskap,
ehuru visserligen ofullkomnade sådana, alldenstund vigsel ej ägt rum. Att
barnen i ett sådant äktenskap förklaras vara äkta barn är fullkomligt riktigt.
Ty barnen äro barn av föräldrar, som i viss mening äro äkta makar.

Termen ''äkta’ barn avser naturligtvis icke deras kvalitet utan har
samma betydelse som i uttrycket »äkta» makar och hänför sig således till
äktenskapet. Ett äkta barn är ett barn av äkta makar och kan icke vara
något annat. Att nu, sedan de ofullbordade äktenskapen ur lagen avlägsnats,
tala om äkta barn, som icke i någon mening äro barn av äkta makar, är
en nyhet, som gör avsevärt våld på språket.

Genom lagförslaget har t. o. m. rätten att anses som äkta barn
väsentligen utvidgats. Den gäller icke blott vid de förhållanden som nu
konstituera ett ofullkomnat äktenskap, utan sträcker sig vida därutöver,
ty nu skola ju under rubriken trolovning höra förbindelser av vida lösare
slag än vad nu menas med fästning.

Det kan göras gällande, att, om den i lagförslagets § 8 förekommande
bestämmelsen borttages, de utom äktenskap födda barnens ställning bliver
sämre än den nu är. Detta är i viss man sannt. Men man har ju utan
betänkande berövat deras mödrar den förmånen att förklaras för äkta hustrur,
och den enklaste konsekvens borde väl då kräva, att motsvarande förändring
även företages rörande barnen. Detta skulle dessutom utan tvivel medföra
den välsignelsen, att åtminstone minska om icke utrota de nu så vanliga
konkubinaten.

Den som känner folklivet vet, att trolovning i den mening, vari
lagförslaget använder detta ord, är och blir det vanligaste av det vanliga.
Varje flicka har en fästman och varje yngling har eu fästmö, åtminstone
i all hemlighet. Det skulle vara att göra våra flickor orätt, om vi antoge,
att en flicka annat än i något enstaka undantagsfall läte lägra sig av någon
annan än sin fästman. Om den nya lagen kunde tillämpas, så skulle de
oäkta barnen i vårt land i det närmaste försvinna, vilket visserligen skulle

Utskottet.

60 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

ta sig synnerligen bra ut i statistiken. Men nu kan man taga för givet, att
förförarna icke hädanefter bli mera villiga att erkänna trolovning än de
nu äro att erkänna faderskapet, och de barn, som i civilregistraturen
angivas som äkta, bli nog icke flera än de äro nu. Det blir nog icke
många av de utom äktenskap födda barnen, som få någon nytta av den
nya lagen.

Det gives emellertid en annan omständighet, som jag tillmäter eu
vida större vikt än det nu sagda. En av den föreslagna lagens allra
största förtjänster anser jag vara, att den icke vet av några ofullbordade
äktenskap. Ingen är enligt densamma i någon mening gift, som icke
underkastat sig den form för äktenskaps ingående, som samhället fastställt.
Men genom den här införda bestämmelsen, att barnen äro äkta,
om blott föräldrarna äro eller någon gång varit trolovade i den mening
ordet nu fått, är det fara värt, att vad man hoppats vinna åter går förlorat.
Det är nog så, att om någonting har makt att förmå människor
att foga sig i samhällets ordning i avseende å äktenskapet, så är det hänsynen
till barnen. Det torde icke för den som föredrager den lösa förbindelsen
möta allt för stora svårigheter att göra en slutledning sådan
som denna: våra barn äro enligt lag äkta, d. v. s. barn av äkta makar,
alltså äro vi äkta makar.

Den förmånen att anses som äkta barn torde i vanliga fall innehålla
föga annat av realt värde än arvsrätten. Och man kan förmoda, att
avsikten med stadgandet egentligen är att tillförsäkra i fråga varande barn
arvsätt efter fader, såsom de nyligen fått full arvsrätt efter moder. Merr
vill man ernå detta utan att våldföra språket och utan att äventyra att.
legalisera konkubinatet, så kan det ju ske genom att stadga samma arvsrätt
för barn av trolovade föräldrar som för barn av äkta makar.»

I anledning av motionärens hemställan bör framhållas, att förslaget
i den här berörda punkten synnerligen nära ansluter sig till gällande
rätt; tanken är tydligen den, att den nya lagen skall lämna frågan om
barnens börd så vitt möjligt orubbad. Visserligen står denna fråga i
visst samband med spörsmålet om de ofullkomnade äktenskapen. I detta
hänseende lärer det emellertid ej förhålla sig så som motionären, av de
använda ordalagen att döma, synes anse, att nämligen för närvarande ett
utom fullgiltigt äktenskap fött barn vore att betrakta såsom äkta blott för
det fall att föräldrarna äro förenade i ett ofullkomnat äktenskap. Aven om
efter barnets avlande följer trolovning eller äktenskapslöfte, blir barnet enligt
gällande lag, åtminstone i regel, att anse såsom äkta, ehuru en dylik förbindelse
faller helt och hållet på sidan om de ofullkomnade äktenskapen, och har
ett barn avlats under äktenskapslöfte, är det att anse såsom äkta, även om

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

modern ej vill eller, exempelvis på grund av att mannen ingått äktenskap,
ej kan bliva förklarad för hans äkta hustru. Redan enligt gällande
rätt förekommer sålunda i avsevärd utsträckning, att barn äro att anse såsom
äkta, ehuru föräldrarna ej äro äkta makar. Om nu de ofullkomnade
äktenskapen försvinna ur lagstiftningen, kommer detta förhållande visserligen
att inträffa i ett större antal fall, och häri ligger otvivelaktigt en anledning
att överväga, huruvida icke, såsom motionären avser, barnens rättsställning
bör bestämmas på annat sätt än hittills. Denna fråga lärer emellertid
ej låta sig lösas genom den av motionären föreslagna enkla åtgärden att
barnen förklaras arvsberättigade såsom vore de äkta, detta redan av det skälet,
att de för närvarande icke blott i arvshänseende, utan även i vissa andra
hänseenden torde intaga en annan ställning än de utom äktenskapet födda
barnen i allmänhet. Den invecklade lagstiftningsfråga, det här gäller, är,
enligt vad utskottet erfarit, föremål för utredning inom lagberedningen i
det sammanhang, där den närmast hör hemma, nämligen i samband
med frågan om barns börd och de utom äktenskap födda barnens rättsställning
över huvud. Meningen med nu ifrågavarande bestämmelse är
tydligen, att den äldre rättens regler på denna punkt skola fortfara att
gälla allenast i avvaktan på att nyssnämnda lagstiftningsärende vinner sin
lösning. Några betänkligheter från saklig synpunkt emot att bibehålla
den äldre rättens bestämmelser tills vidare orubbade, så vitt angår barnens
rätt, ehuru reglerna om de ofullkomnade äktenskapen äro avsedda att
redan nu upphävas, torde icke möta, hälst om den ovan framställda uppfattningen
angående sistnämnda reglers ringa praktiska betydelse är
riktig. Tydligt är också att vad nu stadgas om trolovning ej får anses
föregripa en blivande lagstiftning om barnens rättsställning.

Herr Lundgren in. fl. har i sin ovanberörda motion anfört: Herr Lund »Med

anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 18 med förslag till 9rmotion^
lag om äktenskaps ingående och upplösning in. m. tillåta vi oss anföra
följande:

Det torde stå klart för varje socialt, politiskt eller kommunalt intresserad
person, att tillvaron av ett avsevärt antal s. k. lösa förbindelser
är ett mycket betydande samhällsont. Särskilt torde de av riksdagens
medlemmar, som syssla med kommunala angelägenheter, exempelvis fattigvårds-
och barnavårdsfrågor m. in., ha uppmärksammat de ekonomiska
olägenheter för kommunerna, som dessa förbindelser medföra. Såsom en
mycket betydande olägenhet framstår den svårighet, för att ej säga omöjlighet,
som ofta förefinns, att förmå mannen att lämna bidrag till familjens

Lagutskottets utlåtande AV 32.

underhåll — man kan naturligtvis i ett sådant sammanhang använda
ordet familj, ty givetvis är det i många fall fråga om ett i någon mån
stabiliserat familjeförhållande, även om inga åtgärder vidtagits att inför
lagen befästa förhållandet. För kvinnan innebär emellertid sådana förhållanden
en osäker ställning, då mannen ju helt plötsligt kan upplösa
förbindelsen och ställa henne och barnen på bar backe, en utsikt, som
även för kommunen måste motses med stor oro.

Det bör finnas möjligheter att i samband med nu förestående reformering
av äktenskapslagstiftningen åstadkomma bättre förhållanden på
detta område. Vi ha fullt klart för oss, att detta samhällsspörsinål är
synnerligen invecklat, och att man måste tillgripa mycket långt gående
och varandra kompletterande bestämmelser, om någon förändring till det
bättre skall kunna åstadkommas. Framför allt torde det vara av nöden
att genom uppfostran framskapa en djupare ansvarskänsla hos mannen
och kvinnan inför samhället och barnen. Men därom kan det ej bli fråga
i detta sammanhang. Här gäller det att våga ett djärvt grepp i lagstiftningen
för att i tusentals och åter tusentals fall säkerställa eller förbättra
kvinnornas och barnens ställning. Det domstolsförfarande, som nu förekommer
för att framtvinga underhållsplikt av i lösa förbindelser födda
barn, är såväl vidlyftigt som osäkert. Den nya äktenskapslagen synes oss
ej heller erbjuda någon motsvarighet till det relativa skydd för kvinnan
och barnen, som giftermålbalkens 3 kap. 9 och 10 §§ samt dess 5 kap.
1 § innehåller, vars uppgift är att bereda möjlighet till upprättelse åt
den som, oaktat förhållandet antagit karaktären av ett äktenskapligt samliv,
blivit övergiven av sin fästman. Visserligen ger lagberedningens betänkande
(sid. 115) vid handen, att det är beredningens mening att framdeles
föreslå regler för skadestånd i detta fall, vilka bättre än de förut gällande
skulle motsvara rättvisans krav och vår tids uppfattning. Men därmed
anse vi ingalunda de av oss hysta önskemålen tillgodosedda. Syftet
med denna motion är nämligen icke blott att skydda kvinnan för följderna
av mannens trolöshet utan att finna en utväg att genom det allmännas
ingripande legalisera s. k. lösa förbindelser mellan man och
kvinna.

Lagberedningen har i motiveringen till lagförslaget (sid. 110—116)
hävdat den uppfattningen, att äktenskapet i varje fall bör grundas på
bägge kontrahenternas fria samtycke. Med fasthållande av denna princip
anse vi det emellertid vara omöjligt att åstadkomma någon förbättring i
de av oss påpekade missförhållandena. Vår tids åskådning kräver också
med mycken styrka hävdandet av samhällets rätt gentemot den enskilda i
det fall, att det gäller räddandet av stora samhällsvärden, som eljes måste

Lagutskottets utlåtande AV 32.

ges till spillo. Då hemmet ilr en av samhällets grundvalar, så kräves det,,
synes det oss, att den förbindelse mellan man och kvinna, som konstituerar
hemmet, framför allt måste äga eu prägel av legalitet, därest detta skall
kunna fylla sin uppgift. 1 en del fall torde hävdandet av detta samhällskrav
förvisso vara förenat med stora svårigheter, men i många andra fall,
då kontrahenterna blott och bart på grund av slöhet, lojhet eller en mera
isolerad ställning i samhället icke »brytt sig om» att sörja för förbindelsens
lagfästande, torde kravet på eu dylik förbindelses legaliserande långt
ifrån kännas såsom något olidligt tvång. Lagbestämmelser i den riktning
vi ärna föreslå skulle helt visst komma att verka i folkuppfostrande riktning
såsom ett medel att höja känslan av ansvar mot barnen, samhället
och kvinnan. Då det dessutom är så, att statens ingripande i syfte att
legalisera lösa förbindelser mellan man och kvinna ej torde vara någonting
alldeles främmande för kultursamhällena — i Amerikas Förenta stater
lärer, enligt vad det uppgivits, dylikt ingripande förekomma i vissa fall
— så giver oss detta förhållande ökad anledning att stå fast vid vår
uppfattning.

Det gäller emellertid att åstadkomma vissa garantier, så att förfarandet
ej kan utnyttjas på ett sätt, som ej är avsett. För det första bör
då rätten att förklara man och kvinna för äkta makar överlåtas åt en
domstol. Det torde nämligen säkert uppkomma en hel del fall, då det
fordras en mycket ingående undersökning och en skärpt omdömesförmåga,
som tager hänsyn till alla föreliggande omständigheter för att rätt kunna
avgöra, om sådant fall föreligger, att till äktenskap bör dömas. För
det andra bör ett stabiliserande av förhållandet ha inträtt, innan domstol
kan upptaga saken till prövning. Vi ha sålunda tänkt oss, att
detta icke skulle kunna ske med mindre personerna i fråga hava sammanbott
minst ett år antingen i följd eller med kortare avbrott. För det
tredje bör av kontrahenterna samavlat barn finnas vid liv, om förfarandet
skall kunna tillgripas — givetvis blir det i ett eller annat fall, då faderskapet
bestrides, vederbörande myndighets uppgift att leda i bevis, att
barn, som av den kvinnliga kontrahenten framfötts, är samavlat av de
bägge kontrahenterna, mellan vilka äktenskap påyrkas. För det fjärde
bör yrkandet inför domstol på dylikt äktenskap förbehållas allmän åklagare,
till vilken framställning kunde göras av t. ex. barnavårdsnämnd,
fattigvårdsstyrelse in. m. För det femte bör rätten kunna döma till äkteni
fall endera av kontrahenterna förklarar sig villig ingå

Mot den av oss föreslagna åtgärden kan invändas, att det vore lyckligare
för kvinnan och barnen, om deras intressen kunde tillgodoses på

srh p, em
äktenskap

Utskottet.

64 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

annat sätt än genom framtvingande av äktenskap och därmed sammanhängande
tvunget samliv. Härpå kan svaras, dels att domstolen ej med
nödvändighet behöver döma till äktenskap i sådana fall, då de föreliggande
omständigheterna ge vid handen, att äktenskapet icke skulle bereda möjligheter
till vinnande av de fördelar, som därmed avses, utan fasthellre
blott bliva en börda för kvinnan och barnen; dels ock att domstolens
förklarande av kontrahenterna för äkta makar ej med nödvändighet behöver
leda till ett samboende, ty mannen kan givetvis flytta ifrån kvinnan
och barnen eller, om han redan avflyttat, fortsätta att leva skild från dem.
Men i så fall kvarstår dock plikten att sörja för såväl hustru som barn
och detta även om äktenskapsskillnad sedan åstadkommes. Avenså hade
kvinnan på detta sätt en lagvigd hustrus sociala ställning.

Vårt yrkande går sålunda ut på, att i den nya lagen om äktenskaps
ingående och upplösning må infogas en bestämmelse av innehåll att,
då ogift man och kvinna sammanbott under minst ett år antingen i följd
eller med kortare mellanrum och av dem samavlat barn finnes vid liv,
domstol må, på framställning av allmän åklagare, kunna förklara dessa,
sedan hinderslöshet konstaterats, för äkta makar, därest den ena kontrahenten
förklarar sig därtill villig.

Då en lagstiftning av så pass allvarlig och omfattande innebörd
som den här föreslagna icke kan utan vidare utredning beslutas, få vi
hemställa, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t behagade låta utreda, huruvida, under vilka villkor
och på vad sätt sådana lagstiftningsåtgärder som de av oss föreslagna
böra vidtagas, samt för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen
kan föranledas.»

Motionen åsyftar lagstiftningsåtgärder i samband med revisionen av
äktenskapsrätten till bekämpande av de s. k. lösa förbindelserna. En dylik
förbindelse borde enligt motionärernas mening kunna under vissa förutsättningar
legaliseras i den formen, att domstol, på framställning av allmän
åklagare, förklarade mannen och kvinnan för äkta makar. Ehuru de
tilltänkta reglerna sålunda skulle anordnas på ett sätt, som påminner om
stadgande^ angående ofullkomnade äktenskap, bleve dock utgångspunkten
en annan. För en förbindelses domfästande skulle nämligen enligt motionen
ej förutsättas en överenskommelse om äktenskaps ingående, vartill kommit
hävd, utan det skulle ankomma därpå, att mannen och kvinnan faktiskt
sammanbott under viss tid och avlat barn, som alltjämt funnes i livet.
Om sålunda ett äktenskap skulle kunna bringas till stånd mot den enes
vilja även i sådana fall, då det ej heller vid någon tidigare tidpunkt varit

Lagutskottet/^ utlåtande Nr 32. ö.r>

bådas avsikt att gifta sig med varandra, bleve tvångsnaturen hos det domfästa
äktenskapet så mycket mera framträdande. Erfarenheten från tilllämpningen
av nu gällande rätt visar enligt utskottets förmenande tillfyllest,
att några äktenskap i verklig mening ej kunna på denna väg tillskapas.
Motionäreima göra visserligen gällande, att i varje fall kvinnans
och barnens ekonomiska intressen kunde betryggas och kvinnan vinna eu
lagvigd hustrus sociala ställning. Under hänvisning till vad i det föregående
(sid. 10-—14) framhållits beträffande de ofullkomnade äktenskapen
vill utskottet uttala såsom sin uppfattning, att icke heller kvinnans och
barnens ekonomiska eller ideella intressen lämpligen kunna i denna form
tillgodoses. Frågan om de lösa förbindelserna bör enligt utskottets mening
ej i större utsträckning än som skett i förslaget upptagas till behandling
i samband med äktenskapslagstiftningen. De ytterligare bestämmelser, som
äro av nöden, torde falla inom ramen för lagstiftningen om de utom
äktenskap födda barnens rättsställning, en fråga, som redan är föremål för
utredning inom lagberedningen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken.

De i detta förslag vidtagna ändringarna äro av allenast redaktionell
art.

Herr Relin hemställer i sin motion, att förslaget till ändrad lydelse
av 22 kap. 1 § ärvdabalken icke må av riksdagen bifallas.

Såsom skäl för detta yrkande anföres:

»I Kungl. Maj:ts proposition nr 18 till innevarande riksdag med förslag
till lag om äktenskaps ingående och upplösning m. m. föreslås bland
annat, att det hinder för ingående av nytt äktenskap, som för närvarande består
däri, att avvittring av boet efter förre maken ej ägt rum, skall avskaffas.

Såsom en följd härav föreslås tillika dels det tillägg till 11 kap.
2 § ärvdabalken att, därest efterlevande make, som med annan träffat
förening att leva samman i bo oskifto, ingår nytt äktenskap, äger en var
av sterbhusdelägarne erhålla skifte, oavsett vad de sig emellan överenskommit,
dels ock följande stadgande uti 22 kap. 1 § ärvdabalken: Går
den omyndiges fader eller moder i nytt äktenskap, och har ej bodelning
skett efter tidigare giftet, drage förmyndaren därom försorg.

Ofta förekommer, när ett äktenskap blivit genom ena makens död
upplöst och arvingar utgöras av barn, i synnerhet om dessa äro miriderBihang
till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 29 käft. (Nr 32.) 9

Herr

Rehns

motion.

Lagutskottets utlåtande, Nr 32.

fi6

ånga, att den efterlevande maken överenskommer med barnen eller deras
förmyndare att, utan hinder av nytt äktenskap, få innehava boet oskiftat
tills vidare eller under viss tid, exempelvis tills barnen kunna försörja sig
själva eller uppnått myndig ålder o. s. v. Ej sällan ingå sådana bestämmelser
uti mellan makar upprättade testamenten och torde då ganska
allmänt respekteras av vederbörande arvtagare, oaktat ett sådant förordnande
kan anses i viss mån inkräkta på bröstarvinges laglott.

Genom de nu föreslagna bestämmelserna skulle sådana överenskommelser
och förordnanden förlora sitt värde, så snart den efterlevande
inginge nytt äktenskap och någon av dödsbodelägarne funne för gott att
påyrka bodelning eller omyndig arvinge funnes, i vilket fall det ålåge
förmyndaren såsom en skyldighet att draga försorg om att boet omedelbart
skiftades. Uti lagberedningens motiv till dessa stadganden säges härom
följande — — — »Aro arvingarna omyndiga barn i tidigare giftet, lärer
det dock för tillgodoseende av deras bästa vara av vikt att boet ej förbliver
oskiftat under det nya äktenskapet. Därest avvittringshindret bortfaller,
torde därför jämväl böra meddelas bestämmelser, som gå därpå ut
att, om bodelning mellan efterlevande make och omyndiga barn ej
redan före det nya giftermålet ägt rum, den ofördröjligen skall komina
till stånd».

Vid granskning i lagrådet av ifrågavarande förslag har, beträffande
sistnämnda paragraf, justitierådet friherre Leijonhufvud hemställt, att densamma
måtte ur förslaget utgå, och till stöd härför anfört följande:

»Den i förevarande paragraf vidtagna ändringen står i samband med
det tillägg till 11 kap. 2 § ärvdabalken, som förslaget innehåller. I båda
fallen har avsetts att, då avvittring efter avliden make icke vidare skulle
vara förutsättning för den efterlevandes rätt att ingå nytt gifte, på annat
sätt tillgodose kravet på ordnande av dennes och arvingarnas inbördes
ekonomiska förhållanden, innan det nya äktenskapet kommer till stånd.
I sådant hänseende har i sistnämnda lagrum en var av dem tillerkänts
vitsord till skifte, även om förening att leva i bo oskifto förut av dem
träffats; i nu behandlade paragraf ålägges förmyndare för omyndig arvinge
såsom en skyldighet att, i händelse den efterlevande maken gifter sig
ånyo, draga försorg om bodelning.

Sist omförmälda föreskrift, som förmyndaren icke äger underlåta att
efterkomma ens om säkerhet för den omyndiges andel i boet erbjudes, är
måhända strängare än nödig omtanke om den omyndige påkallar. Bland
olägenheterna av det nu gällande avvittringshindret torde kunna räknas,
att understundom boets ställning med avseende å gäld och tillgångarnas
beskaffenhet icke medgiver delning vid en viss tidpunkt utan avsevärda

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

svårigheter och även störa, förluster, under det att ett uppskov med skiftet
skulle bereda tillfälle till en fördelaktig avveckling. Man lärer ock kunna,
utan att därmed få anses hava åsidosatt den omyndiges bästa, överlämna
åt förmyndaren att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet
bedöma, huruvida bodelning bör genast äga ruin eller myndlingens fördel
bäst tillvaratages i annan ordning.»

Vad i sistberörda avseende sålunda framhållits synes mig vara av
den betydelse, att det förtjänar tagas i allvarligt övervägande. Otvivelaktigt
lärer också den rätt att träffa bindande avtal om sammanlevnad i
bo oskifto, som för närvarande finnes och som jämväl lämnar förmyndaren
fria händer att härutinnan handla på sätt han finner bäst förenligt
med barnens intressen, i många fall även haft den goda verkan med sig,
att ehuru efterlevande make ingått nytt äktenskap, det gamla hemmet
dock kunnat hållas ihop och barnen av förra giftet där kunnat erhålla
nödig uppfostran. Utan en sådan rätt skulle för visso många barn till
föräldrar i ringa ekonomiska omständigheter varit försatta i vida sämre
belägenheter. Sedan det obetydliga arv de måhända kunnat erhålla efter
ett eller annat år åtgått till deras uppfostran, skulle för dem ej återstått
mycket annat än att antingen tagas om hand av den allmänna fattigvården
eller, för så vitt de hunnit den ålder att det varit dem möjligt,
själva skaffa sig uppehälle bäst de kunnat och därvid i tidiga år kommit
under inflytelser, som haft mycket ogynnsamma, ja, mången gång ödesdigra
följder för hela deras liv.

Detta behöver ej med nödvändighet bero på likgiltighet eller försummelse
från föräldrarnas sida, utan kan ofta ha sin grund i själva bodelningen
och vad därmed äger sammanhang. Skulder, för vilka boets
egendom häftar och vilka under andra omständigheter kunnat få anstå eu
avsevärd tid framåt, uppsägas i många fall till betalning, så snart fråga
uppstår om egendomens skiftande; svårigheten att under dylika förhållanden
kunna på lämpligt sätt omplacera skulderna, förmyndarens skyldighet att
avyttra sådan egendom som ej anses för den omyndige behövlig samt
andra hithörande orsaker bidraga till att egendomen måste säljas, det
gamla hemmet upplöses, och föräldrarna få betydligt svårare att kunna
ägna barnen samma omsorg, som om familjen kunnat hålla tillsammans
under någorlunda liknande förhållanden, som rådde innan dödsfallet inträffade
och innan den efterlevande maken ingick nytt äktenskap. Dock
ligger det ganska nära till hands att antaga, att medvetandet hos
föräldrarna därom, att barnen fått ut sin rätt ur det lilla boet, icke
kan vara ägnat att stärka deras pliktkänsla för barnen utan snarare
tvärtom,

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

Visserligen framstår det ur flera synpunkter såsom ett berättigat
önskemål att, där så utan olägenhet kan ske, fullständig avvittring verkställes,
innan nytt gifte ingås, och det lärer väl med största sannolikhet
kunna antagas, att detta hädanefter som hittills i regel kommer att inträffa,
men möjligheten för förmyndaren att, utan vidare risk, låta med
boutredningen anstå, till dess han finner tiden härför lämplig, synes dock
böra hållas öppen. Och man torde med lika god tillförsikt kunna i detta
avseende, liksom i månget annat som rörer barnens välfärd, överlämna åt
förmyndaren att handla efter omständigheterna på sätt han anser med
sina myndlingars sanna väl förenligt.»

Att olägenheter av den art, motionen avser, stundom kunna uppstå
på grund av det föreslagna stadgandet, lärer icke kunna bestridas. Detta
torde emellertid ej få föranleda till att det lämnas åt förmyndaren att
efter sitt fria beprövande avgöra, huruvida skifte under här ifrågavarande
omständigheter skall företagas eller ej; därigenom bleve enligt utskottets
mening de omyndigas intressen i hög grad äventyrade. De åtgärder, som
kunna vara påkallade i motionens syfte, torde i själva verket ej lämpligen
kunna vidtagas annat än i samband med en mera vittomfattande revision
av förmynderskapsrätten. Och det får ej förbises, att redan det nu föreliggande
förslaget är egnat att i icke så ringa mån undanröja de större
olägenheter, som föranledas av den gällande rättens bestämmelser om det
s. k. avvittringshindret.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap. 1 §

rättegån gsbal ken.

Den i detta förslag vidtagna ändringen är av allenast redaktionell art.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21

§§ strafflagen.

I förslaget till ny lydelse av 22 kap. 8 § strafflagen har den ändringen
vidtagits, att i andra stycket orden »vilken fyllt tjugu ett år» stru -

Lagutskottets utlåtande Nr 32. 69

kits. Denna ändring sammanhänger nära med den jämkning, utskottet
ansett böra vidtagas i 1 kap. 4 § i förslaget till lag om äktenskaps ingående
och upplösning, och får utskottet hänvisa till vad ovan vid nämnda
paragraf anförts.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § i lag om straff för ämbetsbrott
av präst och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889.

I sina förut berörda motioner föreslå herr Bergqvist in. fl. och herr
Rydholm m. fl.:

»att i anledning av förslaget till lag om ansvar för giftermålsförrättare
i vissa fall sådan ändring vidtages i 25 kap. 4 § av strafflagen, att präst
i svenska kyrkan i egenskap av vigselförråttare blir med hänsyn till eventuell
straffpåföljd likställd med de giftermålsförrättare i vissa fall, som i
förenämnda lagförslag avses.»

Motiveringen lyder:

»Förslaget till lag om ansvar för vigselförråttare i vissa fall avser
att utsträcka den ansvarighet, som nu är stadgad för präst i främmande
trossamfund till att gälla särskilt förordnad giftermålsförrättare. Straffet
för förbrytelse av här avsedd art är satt till fängelse i högst sex månader
eller böter högst 1,000 kronor. Men den drakoniska lagen för präst, som
begår samma förbrytelse, vilken är stadgad i 25 kap. 4 § strafflagen, att
han skall avsättas och i vissa fall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas, står kvar. Detta är ett missförhållande och kan uppenbarligen
icke rubriceras som likhet inför lagen. Rättelse härutinnan torde böra
ske genom viss ändring i 25 kap. 4 § strafflagen, varigenom präst i svenska
kyrkan likställes med dem, vilka straffbestämmelserna i förslaget till lag
om ansvar för vissa giftermålsförrättare avse.»

Utskottet är med motionärerna ense därom, att stadgandet i 25
kap. 4 § strafflagen numera måste anses vara mot rättvisa och billighet
stridande. Till vinnande av rättelse härutinnan lärer man dock ej böra,
på sätt motionärerna föreslå, likställa prästen med de vigselförråttare,
som avses i förslaget till lag om ansvar för vigselförråttare i vissa fall, utan
i stället med dera, som på grund av sin ämbetsställning äga förrätta
borgerlig vigsel. Detta synes lämpligast kunna ske genom en ändring i

Herr Beryll
vists m. fl.
och herr
Bydholms
m. fl.
motioner.

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

4 § av lagen om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i
sådana mål, och utskottet har därför upprättat förslag till sådan ändring.

Vad angår övriga i propositionen innefattade lagförslag eller förslagen
till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken, lag om ändrad
lydelse av 31 § i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866,
lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall, lag om fullföljd av talan mot
beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående, lag om ändrad lydelse
av 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, lag
om upphävande av 29 § i ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober
1723, lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap samt
lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet,
har utskottet icke funnit dessa förslag föranleda någon erinran från utskottets
sida.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

i;°) Lag

om äktenskaps ingående och upplösning.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om trolovning.

1 §•

Trolovning är sluten, då
äktenskap med varandra.

man och kvinna överenskommit ätt ingå

2 §.

Dör en av de trolovade, äge den efterlevande återfå de gåvor, han
givit den andre för äktenskapets skull, och ändock behålla vad han fått.

Brytes trolovning, äge en var av de trolovade återfå sina gåvor.
Bär den ene huvudsakligen skulden, have han dock ej den rätt nu är sagd.

3 §•

Har kvinnan under trolovningstiden
blivit hävdad av mannen; brytes
likväl trolovningen, och bär mannen
huvudsakligen skulden därtill,
give. han henne ''skäligt skadestånd.

År trolovad eljest huvudsakligen
vållande till att trolovningen brytes,
njute den andre ersättning allenast
för förlust till följd av åtgärd, som

3 §•

Har kvinnan under trolovningstiden
blivit rådd med barn av mannen;
brytes likväl trolovningen, och
bär mannen huvudsakligen skulden
därtill, give han henne skäligt skadestånd.

År trolovad eljest huvudsakligen
vållande till att trolovningen brytes,
njute den andre ersättning allenast

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

han vidtagit för det tillämnade äktenskapet.

4 §.

Den, som enligt 2 kap. 2 eller
3 § ej må utan föräldrars eller annans
samtycke ingå äktenskap, vare
ej ersättningsskyldig efter 3 § andra
stycket, med mindre han haft sådant
samtycke till trolovningen.

Var mannen i fall, som i 3 §
första stycket, sägs, vid hävdandet
under tjuguett år, vare han ej ersättningsskyldig
i vidare mån än om
hävdande ej ägt rum.

för förlust till följd av åtgärd, som
han vidtagit för det tillämnade äktenskapet.

4 §•

Den, som enligt 2 kap. 2 eller
3 § ej må utan föräldrars eller annans
samtycke ingå äktenskap, vare
ej ersättningsskyldig efter 3 § andra,
stycket, med mindre han haft sådant
samtycke till trolovningen.

Var mannen i fall, som i 3 §
första stycket sägs, vid hävdandet
under aderton år, vare han ej ersättningsskyldig
i vidare mån än om
kvinnan ej blivit, rådd med barn.

5 §•

Vill någon framställa anspråk enligt 2 eller 3 §, instämme sin talan
inom ett år från trolovningens upplösning. Försittes den tid, vare rätt
till talan förlorad.

2 KAP.

Om hinder mot äktenskap.

1 §•

Man under tjuguett år eller kvinna under aderton år må ej träda
i äktenskap utan Konungens tillstånd. ’

2 §•

Den, som är under tjuguett år och ej förut varit gift, må ej ingå
äktenskap utan föräldrarnas samtycke.

Är den ene av föräldrarna död eller sinnnessjuk eller sinnesslö,
eller kan yttrande från den ene ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt,
inhämtas, vare den andres samtycke tillfyllest. Är sådant fall för handen

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Ma,j:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

beträffande båda föräldrarna, tage den trolovade samtycke av förmyndaren,
eller, där särskild förmyndare ej är nämnd, av annan giftoman, som rätten
eller domaren på anmälan förordnar.

Hava föräldrarna vunnit separation eller är deras äktenskap upplöst,
vare allenast den av föräldrarna giftoman, som har vårdnaden om barnet.
Samma lag vare med avseende å barn utom äktenskap.

3 §•

Ej må den, som är omyndig förklarad, ingå äktenskap utan förmyndarens
samtycke.

4 §•

Vägras samtycke i fall, som i 2 eller 3 § avses, äge rätten, på ansökan,
tillåta äktenskapet, om skäl till den vägran prövas ej vara för
handen.

5 §•

Ej må den träda i äktenskap, som är sinnessjuk eller sinnesslö.

6 §•

Den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande
inre orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap,
med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet.

7 §•

Äktenskap vare förbjudet mellan dem, som äro i rätt upp- och
nedstigande släktskap med varandra, samt mellan syskon.

8 §•

Mellan ett syskon och det andras avkomling må äktenskap ej utan
Konungens tillstånd ingås.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 29 käft. (AV 32.)

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag)

9 §•

Äktenskap må ej slutas mellan dem, av vilka den ene varit gift
med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led.

10 §.

Ej må någon träda i nytt gifte, så länge det tidigare äktenskapet

består.

11 §•

Kvinna, som varit, gift, må ej inom tio månader från äktenskapets
upplösning ingå nytt gifte, med mindre hon icke är havande från tiden
före upplösningen eller tio månader förflutit, sedan sammanlevnaden med
mannen upphörde.

3 KAP.

Om lysning.

1 §•

Till äktenskap skall lysas i den svenska församling, där kvinnan är
kyrkobokförd eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan
församling, där hon vistas.

Lysning skall av bägge de trolovade sökas hos den präst, som för
kyrkoböckerna.

2 §•

1 mom. Är mannen kyrkobokförd i annan svensk församling än i
1 § sägs, skall han, då lysning sökes, förete intyg om vad kyrkoböckerna
i hans församling innehålla angående hans behörighet att ingå äktenskapet
(ä k t en s k ap sb e tyg).

Trolovad, som varken är eller bör vara kyrkobokförd i svensk församling,
skall förete det motsvarande intyg av utländsk registerförare han
kan anskaffa.

Lagutskottets utlåtande AV 32. 75

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2 mom. Innehålla ej kyrkoböckerna eller intyg, varom i 1 inom.

är sagt, upplysning om trolovads ålder, har han att annorledes förebringa
utredning därom. År trolovad i den ålder, att han enligt 2 kap. 1 § ej
äger ingå äktenskapet utan Konungens tillstånd, skall han styrka att sådant
tillstånd givits. ,

3 mom. Äger trolovad, enligt 2 kap. 2 eller 3 §, ej ingå äktenskapet
utan föräldrars eller annans samtycke, skall han visa att sådant
samtycke givits eller att rätten jämlikt 2 kap. 4 § tillåtit äktenskapet.

4 mom. År anledning antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö,
eller har trolovad varit sinnessjuk inom de tre sista åren, skall han
med läkarintyg styrka att sinnessjukdom eller sinnesslöhet icke kan hos
honom påvisas.

5 mom. Trolovad skall, där han är känd för fallandesot, förete läkarintyg
att fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker, icke
kan hos honom påvisas, men eljest avgiva skriftlig försäkran på heder och
samvete att han, såvitt honom är veterligt, icke är behäftad med fallandesot.

Trolovad skall ock avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete
att han, så vitt honom är veterligt, icke lider av könssjukdom i smittosam!
skede.

Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning med avseende å
trolovad, som visar Konungens tillstånd att utan hinder av sjukdom, varom
fråga är, ingå äktenskapet.

6 mom. En var av de trolovade skall avgiva skriftlig försäkran på
heder och samvete att, så vitt honom är veterligt, de ej äro så besläktade
eller besvågrade, som i 2 kap. 7 eller 9 § sägs, och, där ej till äktenskapet
visas tillstånd jämlikt 2 kap. 8 §, att ej heller sådan släktskap, som
där avses, honom veterligen föreligger.

7 mom. Det åligger en var av de trolovade att i skriftlig försäkran
på heder och samvete uppgiva, huruvida han förut ingått äktenskap.

Har trolovad förut ingått äktenskap, och utvisa ej kyrkoböckerna
eller intyg, som i 1 mom. sägs, att äktenskapet blivit genom makens död
eller annorledes upplöst, skall han styrka att så skett.

8 mom. Har kvinnan varit gift, och utvisa ej kyrkoböckerna eller
intyg, som i 1 mom. sägs, att hinder till följd av stadgandet i 2 kap.
11 § ej föreligger, skall hon styrka att sådant hinder ej möter.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kung!. Maj:ts förslag'') (Utskottets förslag.)

3 §•

Hava de trolovade fullgjort vad
enligt 2 § åligger dem, och finner
ej prästen hinder mot äktenskapet
möta, utfärde genast lysning, vari
de tv olovades fullständiga namn jämte
yrke och hemvist utsättas; och varde
lysningen genom utfärdarens försorg
kungjord i kyrkan nästföljande tre
söndagar.

3 §.

Hava de trolovade fullgjort vad
enligt 2 § åligger dem, och finner
ej prästen hinder mot äktenskapet
rusta, utfärde genast lysningssedel,
med angivande av de trolovades f ullständiga
namn jämte yrke och hemvist;
och varde den genom utfärdarens
försorg kungjord i kyrkan nästföljande
tre söndagar.

4 §•

Menar någon att hinder mot äktenskapet möter, anmäle och styrke
det hos prästen.

5 §•

År lysning fullbordad, och har ej hinder mot äktenskapet blivit
jämlikt 4 § hos prästen anmält och styrkt eller eljest blivit honom kunnigt,
give han, när det äskas, de trolovade intyg om lysningen och att
hinder för äktenskapets ingående ej möter (lysningshevis).

6 §•

År trolovad dödligt sjuk, eller kallas mannen till uppbrott mot
fienden, må äktenskapet ingås utan att lysning föregått.

7 §•

Åktenskapsbetyg må ej för trolovad utfärdas, med mindre samtycke
därtill givits av den, med vilken äktenskapet skall ingås.

Den, som utfärdat äktenskapsbetyg, skall ombesörja att kungörelse
därom varder nästa söndag i kyrkan uppläst, därvid angives ej mindre
bägge de trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist än ock
varest hinder mot äktenskapet må anmälas.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

8 §•

Närmare bestämmelser angående intyg
kapitel är sagt, meddelas av Konungen.

och försäkran,

varom i detta

4 KAP.

Om vigsel.

1 §-

Äktenskap ingås med kyrklig eller borgerlig vigsel.

2 §•

Kyrklig vigsel må äga rum:

inom svenska kyrkan, om båda de trolovade äro medlemmar av
kyrkan eller den ene är medlem därav och den andre tillhör annat kristet
trossamfund; och

inom främmande trossamfund, om Konungen förklarat dess prästerskap
äga att förrätta vigsel samt antingen bådande trolovade äro medlemmar
av samfundet eller, där samfundet är kristet, den ene är medlem
därav och den andre av annat kristet trossamfund.

Vad nu är sagt om medlem av svenska kyrkan skall icke tillämpas
å den som ej är döpt.

Konungen äger förordna, att medlem av utländskt evangelisktluterskt
trossamfund skall hava samma lätt till kyrklig vigsel som medlem
av svenska kyrkan.

3 §•

Till vigsel inom svenska kyrkan äga de trolovade välja den präst
inom kyrkan de själva åstunda; dock vare annan ej skyldig viga än präst
i församling, av vilken endera är medlem.

Inom främmande trossamfund förrättas vigsel av därtill behörig präst
inom samfundet.

4 §-.

Med borgerlig vigsel må äktenskap ingås, evad de trolovade kunde
erhålla kyrklig vigsel eller ej.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(.Kungl Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

5 §•

Behörig att förrätta borgerlig vigsel är, i stad, lagfaren ledamot av
magistraten eller, där magistrat ej tinnes, ordföranden i den för staden
särskilt tillsatta styrelse och, på landet, kronofogden ävensom, där Konungen
för visst område det medgiver, den som Konungens befallningshavande
särskilt förordnar till vigselförrättare.

Borgerlig vigselförrättares åliggande att viga är ej beroende därav,
att någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans tjänstgöringsområde.

Är kronofogde bosatt i stad, äge han jämväl inom staden förrätta
vigsel, men vare ej pliktig därtill, med mindre någon av de trolovade
har sitt hemvist inom fögderiet.

6 §•

Är ej sådant fall för handen, varom i 3 kap. 6 § sägs, må vigsel
ej ske, med mindre lysning är fullbordad; och varde vigsel ändå vägrad,
om hinder mot äktenskapet är vigselförrättaren kunnigt. Utan lysningsbevis
må ej annan viga än präst, som för kyrkoböckerna där lysning skett.

Har lysning blivit fullbordad, men är vigsel ej förrättad inom
tre månader därefter eller, där de trolovade eller endera tillhör den noma -

diserande lappbefolkningen, inom ett
ning ske.

7 §•

Vilja de trolovade vigas utan
föregående lysning, efter ty i 3 kap.

6 § sägs, åligge trolovad, som är
kyrkobokförd i svensk församling, att,
där vigselförrättaren ej för den församlings
böcker, förete äktenskapsbetyg,
som i 3 kap. 2 § 1 mom. är
sagt; och skall i övrigt i fråga om
vilkor för erhållande av vigsel vad
i 3 kap. 2 och 3 §§ är beträffande
lysning stadgat äga motsvarande
tillämpning.

år, må vigsel ej vidare på den lys -

7 §•

Vilja de trolovade vigas utan
föregående lysning, efter ty i 3 kap.
6 § sägs, åligge trolovad, som är
kyrkobokförd i svensk församling,
att, där vigselförättaren ej för den
församlings böcker, förete äktenskapsbetyg;
och skall i övrigt i fråga om
villkor för erhållande av vigsel vad
i 3 kap. 2 och 3 §§ är beträffande
lysning stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

8 §■

Vigsel förrättas i släktingars eller
andra vittnens närvaro.

Vid vigseln skola de trolovade,
samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren,
på hans fråga avgiva sitt
ja och samtycke till giftermålet samt
därpå av honom förklaras för äkta
makar.

I övrigt lände till efterrättelse,
vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna
i kyrkohandboken, vid
vigsel inom främmande trossamfund
dess kyrkobruk och vid borgerlig
vigsel de bestämmelser, som varda
av Konungen meddelade.

Präst, som förrättat vigsel, give
makarna ofördröjligen bevis därom.
Vad vid borgerlig vigsel förekommit
skall upptagas i särskilt protokoll
enligt de närmare föreskrifter
Konungen meddelar.

8 §•

Vigsel förrättas i släktingars eller
andra vittnens närvaro.

Vid vigseln skola de trolovade,
samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren,
på hans fråga avgiva sitt
ja och samtycke till äktenskapet samt
därpå av honom förklaras lör äkta
makar.

9 §•

Vigsel vare utan verkan, om den ej förrättats av präst, som äger
behörighet att viga, eller av borgerlig vigselförrättare eller om därvid ej
så tillgått, som i 8 § andra stycket är föreskrivet; men ej skall vigsel
anses ogin, förty att eljest icke så förfarits, som i 8 § är sagt, eller
vigselförrättaren överskridit sin behörighet eller vederbörlig lysning ej
föregått.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

5 KAP.

Om återgång av äktenskap.

1 §•

Har äktenskap slutits, ändå att däremot var hinder, som sägs i 2
kap. 7, 9 eller 10 §, skall till återgång dömas.

För hinder, som avses i 2 kap. 10 §, äge dock återgång ej rum,
där det tidigare äktenskapet är upplöst utan att talan om återgång blivit
väckt.

Allmän åklagare vare pliktig yrka äktenskapets återgång; och må
talan därom föras jämväl av vardera maken samt för hinder, som avses i
2 kap. 10 §, av den omgiftes make i det tidigare giftet.

2 §■

Yar make vid vigseln sinnessjuk eller sinnesslö, gånge äktenskapet
på hans talan åter. Har han ej yrkat återgång inom sex månader från

det sjukdomen blev botad, vare sin rätt till talan förlustig.

Hade andra maken vid vigseln ej kunskap om sinnessjukdomen
eller sinnesslöheten, äge jämväl han vinna återgång, så framt han väcker
talan inom sex månader från det han fick sådan kunskap och sist inom

tre år från vigseln; dock att talan om återgång för sinnessjukdom ej må

anställas, sedan sjukdomen blivit botad.

3 §•

Äktenskap gånge ock på makes yrkande åter:

1. om han vid vigseln befann sig i tillfällig sinnesförvirring eller
annat sådant tillstånd, som utesluter rättslig handlingsförmåga;

2. om han av misstag låtit sig viga vid annan än sin trolovade
eller utan att vilja ingå äktenskap;

3. om honom ovetande andra maken vid vigseln led av fallandesot,
som härrör av övervägande inre orsaker, könssjukdom i smittosamt skede
eller spetälska eller var obotligt vanför till äktenskap;

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

4. om han bedragits till äktenskapet, därigenom att han blivit av
andra maken genom falsk uppgift eller svikligt förtigande vilseledd angående
vem denne är eller angående sådana omständigheter rörande hans
tidigare liv, som skäligen bort avhålla den bedragne från äktenskapets
ingående; eller

50. om han blivit tvungen till äktenskapet.

Återgång äge ej rum, där ej maken instämt sin talan inom sex
månader, sedan tillstånd, som i 1 sägs, upphörde eller han fick kunskap
om återgångsskäl, varom i 2, 3 eller 4 förmäles, eller blev fri från tvång,
som i 5 avses; och må talan om återgång ej i något fall väckas, sedan tre
år förflutit från vigseln.

Talan om återgång må ej heller anställas för könssjukdom, där maken
ej blivit smittad och sjukdomen ej längre är i smittosamt skede, eller
för annan sjukdom, sedan den blivit botad.

4 §•

1 fråga om verkan av återgång skall, där ej nedan är annorlunda
stadgat, vad om äktenskapsskillnad är föreskrivet äga motsvarande tilllämpning.

5 §•

Då äktenskap återgår, skall vid bodelningen så anses, som om den
egendom, en var av makarna vid vigseln infört i boet eller efteråt förvärvat
genom arv, gåva eller testamente, varit den makes enskilda.

6 §.

Sker återgång jämlikt 1 §, och var ena maken vid vigseln i god
tro men den andre ej, äge den förre rätt till skadestånd, efter ty med
avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter
prövas skäligt.

Vinner make återgång jämlikt 2 § första stycket eller 3 §, och var
den omständighet, som föranledde återgången, vid vigseln känd för andra
maken, njute ock den make, på vars talan äktenskapet går åter, skadestånd,
som nyss är sagt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast om jämkning
Bihang till riksdagens protokoll 1315. 9 saml. 29 käft. (Nr 52.) 11

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

av avtal, som makarna med hänsyn till återgången träffat, vid talans förlust
framställas i målet om återgång.

7 §•

Efter återgång vare makarna ej pliktiga försörja varandra.

8 §•

Går äktenskap åter jämlikt 1 §,
och var mannen i god tro men
hustrun ej, eller vinner mannen återgång
jämlikt 2 § första stycket eller
3 §, och var den omständighet, som
föranledde återgången, vid vigseln
känd för hustrun, varde, där mannen
i målet om återgång det äskar, förbud
henne meddelat att vidare bära
hans namn.

8 §•

Går äktenskap åter jämlikt 1 §,
och var mannen vid vigseln i god
tro men hustrun ej, eller vinner
mannen återgång jämlikt 2 § första
stycket eller 3 §, och var den omständighet,
som föranledde återgången,
vid vigseln känd för hustrun,
varde, där mannen i målet om återgång
det äskar, förbud henne meddelat
att vidare bära hans namn.

9 §•

Upplöses genom makes död äktenskap, som jämlikt 1 § bort gå
åter, skall, så framt yrkande därom göres sist vid bodelningen, boet så
delas, som hade återgång skett.

Samma lag vare, där äktenskap, som jämlikt 2 eller 3 § kan dömas
att återgå, genom döden upplöses och tillämpning av nyss sagda regler
äskas av den efterlevande maken, om han ägde vinna återgång, eller av
annan bodelägare, om den avlidne hade sådan rätt och han förde talan

om återgång eller intill sin död befann sig i sådant tillstånd, som i 2 §

eller 3 § 1 sägs.

Efterlevande make, som vid andra makens död ägde vinna återgång
av äktenskapet, njute, där han sist vid bodelningen det yrkar, skadestånd
efter de i 6 § givna regler.

Hade äktenskap bort gå åter för hinder, som sägs i 2 kap. 10 §,

och dör den omgifte, skall rätt till ersättning, pension eller annan eko nomisk

förmån, som är tillagd efterlevande make, där ej annat av omständigheterna
framgår, anses tillkomma maken i första giftet.

Lagutskottets utlåtande Nr 32. 83

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

6 KAP.

Om separation och äktenskapsskillnad.

1 §•

Makar, som finna sig ej kunna
fortsätta den äktenskapliga sammanlevnaden,
äge, när de äro ense därom,
vinna rättens dom å sammanlevnadens
hävande (separation).

Ej må dock separation på grund
av sådan överenskommelse beviljas,
utan att medling mellan makarna
ägt rum efter ty i 7 kap. 8 § sägs.

1 §•

Makar, som finna sig på grund,
av djup och varaktig söndring ej
kunna fortsätta sammanlevnaden,
äge, när de äro ense därom, vinna
rättens dom å sammanlevnadens hävande
(separation).

2 §•

Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att
försörja andra maken eller barnen, eller åsidosätter han eljest i märklig
mån sina plikter mot dem, eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande
medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra maken vinna separation,
där ej med hänsyn till den makes eget förhållande eller andra
särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter
sammanlevnaden.

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan
orsak uppstått djup och varaktig söndring mellan makarna, och vill endera
erhålla separation, vare därtill berättigad, där ej med hänsyn till hans
förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock skäligen kan
fordras, att han fortsätter sammanlevnaden.

3 §•

Hava makar efter vunnen separation levat åtskilda ett år, och är
sammanlevnaden ej heller därefter upptagen, varde på talan av endera
dömt till äktenskapsskillnad.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

4 §•

Där makar utan dom å separation på grund av söndring leva åtskilda
sedan minst tre år, äge en var av dem vinna äktenskapsskillnad;
dock må ej till skillnad dömas, där blott ena maken vill skiljas och med
hänsyn till den makes förhållande eller andra särskilda omständigheter
äktenskapet finnes skäligen icke böra på hans talan upplösas.

5 §•

Har ena maken egenvilligt och utan giltig orsak undandragit sig
sammanlevnaden två år och ej sedermera upptagit den, äge andra maken
vinna skillnad i äktenskapet.

6 §•

År ena maken borta, och vet man ej att han inom de tre sista åren
varit vid liv, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad.

7 §.

Har ena maken, i strid mot vad i 2 kap. 10 § är stadgat, ingått
nytt gifte, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad, så framt han anställer
talan därom inom sex månader från det han fick kunskap om den
nya vigseln.

8 §•

Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar han annan straffbar
otukt, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad, där han ej varit
delaktig i gärningen eller samtyckt därtill; instämme dock sin talan inom
sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och sist inom tre år
sedan den begicks, eller vare förlustig sin rätt.

9 §•

Har make, som lider av könssjukdom i smittosamt skede, med vetskap
eller misstanke därom genom könsumgänge utsatt andra maken för
fara att bliva smittad, äge denne vinna skillnad i äktenskapet, utan så är
att han med vetskap om faran låtit utsätta sig därför. Dock må ej dömas
till skillnad, med mindre talan därom anställes inom sex månader från

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

det maken fick veta att han blivit utsatt för smittofara, ej heller där maken
ej blivit smittad och sjukdomen, när talan anställa, ej längre är i smittosamt
skede.

10 §.

Stämplar ena maken mot den andres liv, eller förövar han grov
misshandel mot andra maken, äge den make rätt till skillnad i äktenskapet;
instämme dock vid talans förlust maken inom sex månader efter erhållen

kunskap om gärningen och sist inom

11 §•

År ena maken dömd till straffarbete
i tre år eller svårare straff,
äge andra maken vinna skillnad i
äktenskapet.

Har ena maken blivit dömd till
straffarbete på viss tid understigande
tre år, dock minst sex månader,
eller till fängelse eller tvångsarbete
i minst ett år, och yrkar andra maken
äktenskapsskillnad, pröve rätten,
huruvida med hänsyn till vad den
dömde låtit komma sig till last och
övriga omständigheter skillnad må
ske. Samma lag vare, där ena maken
blivit av utländsk domstol dömd till
frihetsstraff i minst ett år och andra
maken förty vill skiljas.

För straffdom må dock skillnad
ej äga rum, där andra maken varit
delaktig i brottet eller samtyckt
därtill.

Vill make vinna skillnad, efter
ty nu är sagt, instämme andra maken
inom sex månader efter erhållen
kunskap om domen och sist inom
tre år, sedan den föll, eller have
förlorat sin talan.

tre år, sedan den begicks.

11 §•

Varder ena maken dömd till
straffarbete i tre år eller svårare
straff, äge andra maken vinna skillnad
i äktenskapet.

Dömes ena maken till straffarbete
på viss tid understigande tre år,
dock minst sex månader, eller till
fängelse eller tvångsarbete i minst
ett år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad,
pröve rätten, huruvida
med hänsyn till vad den dömde
låtit komma sig till last och övriga
omständigheter skillnad må ske.
Samma lag vare, där ena maken
varder av utländsk domstol dömd till
frihetsstraff i minst ett år och andra
maken förty vill skiljas.

För straffdom må dock skillnad
ej äga rum, där andra maken varit
delaktig i brottet * eller samtyckt
därtill.

Vill make vinna skillnad, efter
ty nu är sagt, instämme andre maken
inom sex månader efter erhållen
kunskap om domen och sist inom
tre år, sedan den föll, eller have
förlorat sin talan.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) {Utskottets förslag.)

12 §.

År ena maken hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, må på
talan av andra maken dömas till äktenskapsskillnad, där rätten finner
synnerliga skäl därtill föranleda.

13 §.

Är ena maken sinnessjuk; har sjukdomen under äktenskapet fortfarit
tre år, och finnes ej skälig förhoppning om den sjukes varaktiga återställande
till hälsan, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad.

14 §.

När till separation blivit dömt, skall boet skiftas. Om sådant skifte
samt om påföljd av underlåtenhet att före skiftet betala gäld, så ock om
förvaltning av enskild och samfälld egendom intill dess skifte sker skall i
tillämpliga delar gälla vad i lagen om boskillnad är i nämnda hänseenden
stadgat för makar, som vunnit boskillnad; och äge å makar, som vunnit
separation, jämväl tillämpning vad i samma lag för det fall, att boskillnad
sökts, finnes föreskrivet om samfälld egendoms avskiljande från boet, om
undanskiftande för gäld samt om makes betalnings^! för vederlagsfordran.

Erfordras för skiftet att boet upptecknas, meddele rätten eller domaren,
där endera maken det äskar, förordnande för magistratsperson, kronofogde,
länsman, rättens betjänt eller annan lämplig person att utan dröjsmål
förrätta uppteckning av boets tillgångar och skulder. Det åligger
makarna att under edsförpliktelse redligen uppgiva allt som till boet hör,
och skall beträffande makes skyldighet att edfästa bouppteckningen vad
i lagen om boskillnad är i sådant hänseende stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Vad i lagen om boskillnad stadgas om utmätning för gäld skall intill
dess skifte sker lända till efterrättelse; dock att för gäld, som avses i 11
kap. 5 § giftermålsbalken, ej må utmätas annan egendom än den, varöver
hustrun ägde råda, när separationen beviljades.

15 §.

Efter dom å separation råde hustrun sitt gods själv, med den inskränkning,
som av stadgandena i 14 § föranledes; och vare all egendom,

]Mgutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

som make efter domen genom arv, gåva, testamente eller annorledes förvärvar,
så ock all gäld, som make därefter gör, ansedd såsom hans enskilda.

16 §.

Hustru vare ej pliktig att med egendom, som hon efter dom å separation
förvärvar, betala under äktenskapet därförut gjord gäld, utan så är
att hon själv ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse, som
hon med mannens bifall idkat, eller gälden utgöres av böter eller skadestånd
för brottslig gärning. För gäld, som avses i 11 kap. 5 § giftermålsbalken,
vare hon ansvarig allenast med egendom, varöver hon ägde råda,
när separationen beviljades.

17 §.

Har boskillnad blivit beviljad, äge bestämmelserna i 14—16 §§ ej
tillämpning.

18 §.

Varder enligt 2 § första stycket dömt till separation, och är boet
ringa, äge rätten, på yrkande av den make, som vinner separation, förordna
att han må vid skiftet från samfällda boet uttaga nödigt bohag ävensom
arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans
näring, ändå att därigenom den andres lott skulle lida inskränkning.

19 §.

A makar, som blivit i äktenskapet skilda, skall vad i 14 och 16 §§
är stadgat för makar, som vunnit separation, äga motsvarande tillämpning,
så framt ej förut blivit dömt till boskillnad eller separation.

20 §.

Sker äktenskapsskillnad på grund av ena makens förhållande, varigenom
han grovt kränkt den andre, njute denne skadestånd, efter ty med
avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter
prövas skäligt.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.
Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast om jämkningav
avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden träffat, vid talans förlust
framställas i skillnadsmålet.

21 §.

Ändå att makar vunnit separation, åligge en var av dem att efter
sin förmåga och den andres behov bidraga till dennes tillbörliga underhåll;
dock må, där ena maken huvudsakligen bär skulden till separationen, den
andre ej förpliktas giva underhållsbidrag, med mindre synnerliga skäl
därtill äro.

22 §.

Varda makar skilda i äktenskapet, och finnes den ene efter skillnaden
bliva i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, äge rätten ålägga
andra maken utgöra sådant bidrag, efter ty med avseende å hans förmåga
samt övriga omständigheter prövas skäligt. Underhållsbidrag må likväl ej
tillerkännas make, som huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Träder
den berättigade i nytt gifte, skall bidrag ej vidare utgå.

Anspråk på underhållsbidrag till frånskild make skall, där fråga ej
är allenast om jämkning av avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden
träffat, vid talans förlust framställas i skillnadsmålet.

23 §.

När separation eller äktenskapsskillnad meddelas, förordne rätten
tillika, vilken av makarna skall hava vårdnaden om barnen eller, om ej
alla barnen böra stå under ena makens vårdnad, huru de skola fördelas
mellan makarna. Äro makarna ense, give rätten sitt beslut i överensstämmelse
med vad de önska, så framt det ej är uppenbart stridande mot
barnens bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten, efter ty med hänsyn främst
till barnens bästa finnes skäligt. Bär ena maken huvudsakligen skulden
till separationen eller skillnaden, och äro de lika skickade att hava vårdnaden
om barnen, vare den andre närmast därtill.

Innan förordnande, som nu är sagt, meddelas, varde, när anledning
därtill förekommer, yttrande inhämtat från barnavårdsnämnden.

Make, som ej har vårdnaden om barnen, må ej betagas tillfälle till
umgänge med dem, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kung!. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Nöjes han ej åt vad andra maken härutinnan bestämmer, skilje rätten dem
emellan.

24 §.

Under separation eller efter äktenskapsskillnad åligge makarna att var
efter sin förmåga deltaga i kostnaden för barnens underhåll. Där make ej
fullgör sin skyldighet genom underhåll av barn, som står under hans vårdnad,
vare han pliktig utgiva underhållsbidrag.

25 §.

Utan hinder av vad rätten förut beslutit om bidrag till makes eller
barns underhåll eller angående vårdnaden om barnen äge rätten på endera
makens yrkande annorledes förordna därom, när väsentligt ändrade förhållanden
påkalla det; dock att underhållsbidrag till frånskild make ej må
utdömas, så framt talan därom förut blivit ogillad, eller höjas utöver förut
bestämt belopp.

26 §.

Hava makar med avseende å förestående separation eller äktenskapsskillnad
träffat avtal om skifte av boet eller vad med skiftet äger samband,
om skadestånd eller om bidrag till makes eller barns underhåll, vare det
gällande.

Avtal, som ej under separation slutits, må likväl, så vida det är uppenbart
obilligt för ena maken, på hans talan av rätten jämkas. Sådant klander
skall vid talans förlust väckas sist i skillnadsmålet, där äktenskapsskillnad
sker jämlikt 3 §, men eljest sist inom ett år från det skillnad i äktenskapet
meddelades.

Yad makar avtalat om bidrag till barns underhåll utgöre ej heller
i något fall hinder för rätten att, på endera makens yrkande, annorledes
förordna därom, så framt avtalet är uppenbart stridande mot barnens bästa
eller förhållandena blivit väsentligt ändrade.

Under separation må ej makarna mellan sig sluta avtal i annat ämne
än nu är sagt, ej heller ena maken bortgiva något till den andre.

27 §.

Flytta makar, som vunnit separation, åter samman, förfalle verkan
av separationen utom beträffande frågor, om vilka i 14—16 §§ är stadgat.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 29 käft. (Nr 32.) 12

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

7 KAP.

Om rättegång i äktenskapsmål.

1 §•

Äktenskapsmål äro mål om återgång av äktenskap, separation och
äktenskapsskillnad, så ock mål, däri tvisten är huruvida man och kvinna äro
i äktenskap förenade med varandra.

2 §.

Fråga huruvida man och kvinna äro i äktenskap förenade med varandra
må ej bliva föremål för särskild rättegång annorledes än såsom tvist
dem emellan, men må eljest komma under prövning när helst någons rätt
är av frågan beroende.

3 §•

För sinnessjuk eller sinnesslö föres i äktenskapsmål talan av förmyndaren.

4 §•

Äktenskapsmål instämmes till rätten i den ort, där svaranden har
sitt hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet till rätten i den
ort, där mannen och kvinnan sist haft gemensamt hemvist eller, om de ej
här haft sådant, där kärandens hemvist är. Skall talan föras mot såväl
mannen som kvinnan, vare den rätt behörig, där båda eller endera har
sitt hemvist eller, om ingendera här har sådant, där de sist halt gemensamt
hemvist. Finnes ej behörig domstol, efter vad nu är sagt, upptages
målet av Stockholms rådstuvurätt.

Vilja båda makarna erhålla separation enligt 6 kap. 1 § eller äktenskapsskillnad
enligt 6 kap. 3 eller 4 §, göre ansökan därom hos den rätt,
som enligt första stycket är laga domstol i mål mot dem bägge.

Fråga om återgång eller skillnad för brott, därför ansvar yrkas, må
ock väckas vid den rätt, där brottmålet är anhängigt.

Lagutskottets utlåtande Nr 32. 91

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

5 §•

Äger svaranden ej kant hemvist inom riket, och har upplysning
ej kunnat vinnas, var han uppehåller sig, må stämningen delgivas på sätt
ill kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken sägs, ändå att fall ej är för
handen, som där avses.

Har svaranden gjort anmälan i enlighet med bestämmelserna i tredje och
fjärde styckena av sagda paragraf, äge dock vad nu är sagt ej tillämpning.

6 §•

Rätten må, där part det begär, förordna att äktenskapsmål skall handläggas
inom stängda dörrar.

7 §•

Uteblir svarande, som behörigen erhållit del av stämningen, och visar
ej laga förfall, äge rätten ändock företaga målet till avgörande. Varder
mål sålunda avgjort, skall vad i 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken sägs
om återvinning ej i något fall äga tillämpning.

8 §•

Visas ej, när mål om separation
jämlikt 6 kap. 1 § förekommer till
handläggning, att medling mellan
makarna företagits av präst inom
svenska kyrkan eller inom sådan församling
av främmande trosbekännare,
som har rätt till offentlig religionsövning
och som makarna eller endera
tillhör, eller av häradshövding eller
magistratsledamot eller av annan person,
som av häradshövdingen eller
borgmästaren förordnats, skall målet
för beredande av tillfälle till medling
uppskjutas till annan dag. Har med-.
Ung ej skett före den sålunda bestämda
dagen, äge vidare uppskov ej rum,
med mindre båda makarna det äska.

8 §•

Mål om separation varde ej till
prövning upptaget, såframt det ej
visas, att medling mellan makarna
företagits av präst i svensk församling,
där makarna eller endera är
kyrkobokförd, eller av präst inom
sådan församling av främmande trosbekännare,
som har rätt till offentlig
religionsövning och som makarna
eller endera tillhör, eller ock av häradshövdingen
eller i stad rättens
ordförande eller av annan, som han
i anledning av makes framställning
utsett att företaga medlingen.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Annat mål om separation skall
ock, där ej vid målets första handläggning
visas att medling företagits
efter ty i föregående stycke är sagt,
för beredande av tillfälle till medling
uppskjutas, så framt ej makarna bo
avlägset från varandra eller målet
av annan särskild orsak finnes icke
böra för sagda ändamål uppehållas.

Rätten förordne lämplig person till
medlare; och varde makarna av medlaren
kallade att sammankomma inför
honom. Hörsammas ej kallelsen,
eller har av annan orsak medling ej
skett före den dag, till vilken målet
blivit uppskjutet, äge vidare uppskov
för medling ej rum, med mindre
båda makarna det äska.

9 §•

Rätten har att sörja för fullständig utredning och äger för sådant
ändamål införskaffa erforderlig bevisning. Ej vare parts erkännande av
viss omständighet gällande, där det ej styrkes av annan bevisning. Ed
må ej bjudas.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande särskilda,
i sammanhang med huvudsaken förekommande frågor, om vilka
parterna kunna träffa avtal.

Har rätten förordnat att part skall personligen inställa sig, och
kommer han ej, varde, där så finnes lämpligt, till rätten hämtad.

Varder någon enligt rättens förordnande inkallad såsom vittne eller
för att upplysningsvis höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel
för inställelsen och sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla
vad i avseende å brottmål är stadgat.

Yrkas separation jämlikt 6 kap.
2 §, må likväl rätten, ehuru medling
ej skettx upptaga målet, när skäl därtill
äro. Finner rätten i sådant fall
att tillfälle till medling bör beredas,
skall målet uppskjutas och lämplig
person utses till medlare; och varde
makarna av medlaren kallade att
sammankomma inför honom. Hörsammas
ej kallelsen, eller har av
annan orsak medling ej skett före
den dag, till vilken målet blivit
uppskjutet, äge vidare uppskov för
medling ej rum, med mindre båda
makarna det äska.

10 §.

När mål om äktenskaps återgång, separation eller äktenskapsskillnad
är anhängiggjort, äge rätten eller domaren, där endera maken det äskar,

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

meddela förordnande om boupptecknings förrättande efter ty i 6 kap. 14 §
andra stycket är sagt.

11 §•

Ej må på grund av makes sinnessjukdom eller sinnesslöhet dömas
till återgång av äktenskap eller till äktenskapsskillnad, med mindre läkarintyg
angående sjukdomen blivit företett. Närmare bestämmelser om så -

dant intyg meddelas av Konungen.

12 §.

1 mål om återgång av äktenskap,
separation eller äktenskapsskillnad
äge rätten, på yrkande av endera
maken, att för tiden intill dess laga
kraft ägande dom föreligger förordna,
efter ty skäligt tinnes, om sammanlevnadens
hävande, barnens vård och
bidrag av ena maken till den andres
eller barnens underhåll. Vid förordnande
om sammanlevnadens hävande
äge rätten bestämma, vilken
av makarna må sitta kvar i det gemensamma
hemmet; och äge den
make innehava makarnas gemensamma
bohag, där ej rätten beträffande
viss egendom annorlunda förordnar.
Bestämmelse, som sist är sagd, skall,
där till återgång, separation eller
skillnad dömes, gälla till dess skifte
sker.

Beslut, varom i denna paragraf
är sagt, kan när som helst av rätten
återkallas. Beslutet må överklagas
i samma ordning som slutligt utslag
men gånge utan hinder av förd klagan
i verkställighet lika som laga
kraft ägande dom.

12 §.

I mål om återgång av äktenskap,
separation eller äktenskapsskillnad
äge rätten, på yrkande av endera
maken, att för tiden intill dess laga
kraft ägande dom föreligger förordna,
efter ty skäligt tinnes, om sammanlevnadens
hävande, barnens vård och
bidrag av ena maken till den andres
eller barnens underhåll, så ock förbjuda
makarna vid vite av fängelse
eller böter att besöka varandra.

Vid förordnande om sammanlevnadens
hävande äge rätten bestämma,
vilken av makarna må sitta kvar i
hemmet; och äge den make innehava
bohaget, där ej rätten beträffande
viss egendom annorlunda förordnar.
Sådan bestämmelse skall, där till återgång,
separation eller skillnad dömes,
gälla till dess skifte sker.

Varder beslut, varom i denna
paragraf är sagt, under rättegången
meddelat, må i händelse av missnöje
däröver föras särskild klagan. Beslutet
gånge städse utan hinder av
förd klagan i verkställighet lika med.
laga kraft ägande dom, men kan när
som helst av rätten återkallas.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

13 §.

Finnes i mål om äktenskaps återgång,
separation eller äktenskapsskillnad,
att prövning av särskild i
sammanhang med huvudsaken förekommande
fråga föranleder tidsutdrägt,
äge rätten, där det å någondera
sidan yrkas, särskilt företaga
målet i övrigt till slutligt avgörande.

14 §.

Klagan över rättens slutliga utslag
i äktenskapsmål föres genom
besvär.

15 §.

Vid allmän underrätt skall föras
förteckning över alla där anhängiggjorda
separationsmål, utvisande för
varje mål alla sådana åtgärder och
av rätten eljest meddelade beslut,
som angå boet.

(Utskottets förslag.)

13 §.

Dä till separation dömes, äge rätten,
på makes yrkande, att för tid,
som prövas skälig, meddela vitesförbud,
varom i 12 § första stycket sägs.

14 §.

Finnes i mål om äktenskaps återgång,
separation eller äktenskapsskillnad,
att prövning av särskild i
sammanhang med huvudsaken förekommande
fråga föranleder tidsutdräkt,
äge rätten, där det å någondera
sidan yrkas, särskilt företaga
målet i övrigt till slutligt avgörande.

15 §.

Klagan över rättens slutliga utslag
i äktenskapsmål föres genom
besvär.

16 §.

Lagutskottets utlåtande Nr 32. 95

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

8 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Då enligt denna lag tid skall räknas efter månad eller år, varde den
dag för slutdag ansedd, som genom sitt tal i månaden motsvarar den,
från vilken tidräkningen börjas. Finnes ej motsvarande dag i slutmånaden,
varde den månadens sista dag ansedd för slutdag.

2 §•

Könssjukdom skall anses vara i smittosamt skede, så länge symtom
å smittosamhet förefinnas eller förnyat framträdande av sådana symtom
är att befara.

3 §•

Anteckningar om äktenskaps ingående och upplösning skola göras i
kyrkoböckerna enligt de föreskrifter Konungen giver.

4 §•

Om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap är särskilt
stadgat.

2:o) Lag

om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps ingående
och upplösning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nu antagna lagen om äktenskaps ingående och upplösning skall
jämte vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1
januari 1916.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) {Utskottets förslag.)

2 §•

Genom nya lagen upphävas:

1—7 kap., 10 kap. 7 § och 12—15 kap. giftermålsbalken;

15 och 16 kap. kyrkolagen;

förordningen den 3 april 1810 angående fullbordande av äktenskap
med kvinna, som blivit lägrad under äktenskapslöfte;

förordningen den 27 april 1810 angående äktenskapsskillnader;

förordningen den 20 januari 1863 angående giftermål emellan kristen
och mosaisk trosbekännare;

lagen den 1 juli 1898 om bodelning vid äktenskapsskillnad, så ock
om frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet;

lagen den 6 november 1908 om äktenskaps ingående;

lagen den 10 juni 1910, innefattande vissa bestämmelser om styrkande
av hinderslöshet till äktenskap;

8 kap. 1—5 §§ ärvdabalken;

10 kap. 9 och 10 §§ rättegångsbalken;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring
eller förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg
därtill, där ej här nedan annorledes stadgas;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande
mot nya lagens bestämmelser.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället
tillämpas.

4 §•

Har, innan nya lagen trätt i kraft, man hävdat sin fästekvinna eller
hävdat kvinna under äktenskapslöfte eller avlat barn med kvinna i lönskaläge,
därå sedan fästning följt, skall i avseende å sådan förbindelse äldre
lag gälla; dock att upplösning av förbindelse med fästekvinna skall, evad
den blivit av rätten stadfäst eller ej, ske i den ordning, som är stadgad
i förordningen den 3 april 1810 angående fullbordande av äktenskap med
kvinna, som blivit lägrad under äktenskapslöfte.

Vill någon mot äktenskap göra gällande hinder på grund av förbindelse,
som nu är sagd, och har ej förbindelsen blivit av rätten stad -

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

fäst eller mannen låtit kyrkotaga kvinnan såsom sin fästekvinna, skall i
avseende därå tillämpas vad äldre lag stadgar om jäv mot äktenskap.

5 §•

År lysning fullbordad före den dag, då nya lagen trätt i kraft, må
vigsel på den lysning ske inom tre månader, räknade från sagda dag,
eller, där de trolovade eller endera tillhör den nomadiserande lappbefolkningen,
inom ett år.

6 §•

Mål om återgång av äktenskap, som äro anhängiga när nya lagen
träder i kraft, skola handläggas och bedömas enligt äldre lag. Går äktenskapet
åter, skall i fråga om verkan därav äldre lag lända till efterrättelse.

Väckes efter det nya lagen trätt i kraft talan om återgång av äktenskap,
som dessförinnan är slutet, må ej till återgång dömas, med mindre
orsak därtill finnes enligt både nya lagen och äldre lag. Sker återgång,
galle beträffande makes rätt i boet och skyldighet att gälda skadestånd
vad i äldre lag stadgas, men skall i övrigt beträffande återgångens verkningar
nya lagen tillämpas.

7 §•

Mål om äktenskapsskillnad eller skillnad till säng och säte, som äro
vid domstol anhängiga när nya lagen träder i kraft, så ock ansökningar
om äktenskapsskillnad, som då äro beroende på Konungens prövning,
skola handläggas och bedömas enligt äldre lag.

Hava makar undergått sådana varningsgrader, som i 14 kap. 1 §
giftermålsbalken sägs, må, även efter det nya lagen trätt i kraft, skillnad
jämlikt äldre lag sökas hos Konungen.

Fråga om verkan av skillnad, som enligt äldre lag meddelas, varde
efter den las; bedömd.

Sker jämlikt nya lagen äktenskapsskillnad av orsak, som inträffat
före det nya lagen tratt i kraft, må ej dömas till skadestånd jämlikt 6
kap. 20 §, men galle vad i äldre lag stadgas om förverkande i vissa fall
av rätt i boet.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 29 käft. (Nr 32.)

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

8 §•

I stället för vad 5 kap. 1 § giftermålsbalken och 8 kap. 1—5 §§
ärvdabalken innehålla samt med ändring av bestämmelserna i 7 § av
sistnämnda kapitel stadgas:

1. Barn, som är avlat i äktenskap eller vars föräldrar efter avlelsen
ingått äktenskap med varandra, är äkta barn, ändå att föräldrarna voro
så besläktade eller besvågrade med varandra, att äktenskapet måste återgå,
eller endera av dem var gift med annan.

Vad sålunda är stadgat skall tillämpas även med avseende å äktenskap,
som består då nya lagen träder i kraft men kan dömas att återgå
på grund av hinder, som nyss är sagt.

Barn, som är avlat i trolovning eller vars föräldrar efter barnets
avlelse ingått trolovning med varandra, är äkta barn. Har trolovning
slutits, ehuru mot äktenskap var hinder som nyss är sagt, vare barn, som
därefter avlats, likväl äkta, om föräldrarna eller en av dem var i god tro.

2. Avlar man barn med sin trolovade eller i lönskaläge, därå sedan
trolovning följer; upplöses trolovningen genom mannens död och är kvinnan
i behov av underhåll, njute hon, där hon inom sex månader efter
dödsfallet framställer sitt anspråk hos den som i boet sitter eller hos
rätten eller domaren, skälig andel av hans kvarlåtenskap, dock ej utöver
hälften därav.

9 §•

Genom nya lagen och vad här ovan förordnats skola ej anses upphävda:

kungl. breven den 24 januari 1745 och den 28 augusti 1754 angående
fånges giftermål;

kung! kungörelsen den 6 augusti 1894 angående vissa skyldigheter,
som åligga föreståndare för församling av främmande kristna trosbekännare;
samt

lagen den 14 oktober 1898, innefattande tillägg till 15 kap. 18 §
kyrkolagen.

Lagutskottets utlåtande Nr 32. 1)9

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3:o) Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. I § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 1 § giftermålsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Vilja man och kvinna göra förord sig emellan före äktenskapet; då
skola de det skriftligen och med tvenne vittnen upprätta, innan vigsel
sker; omyndig tage ock förmyndarens samtycke, på sätt nyss är sagt.
Ej må förord göras om annat än makarnas giftorätt eller förvaltningen av
hustruns enskilda egendom. Förord må ej heller göras till förfång för
dem, som bättre rätt till någonderas egendom å den tid hava. Äktenskapsförord
skall öppet ingivas till rätten i den ort, där makarna hava
sitt bo och hemvist, eller sätta sig neder att bo, i staden inom åttonde
dagen och på landet sist å det ting, som infaller näst efter en månad
sedan vigsel skett, och läte rätten det i protokollet införas. Är vigsel
å annan ort förrättad, och kan förty den lagföljd ej ske, som nu föreskriven
är, då skall förord inom sagda tid hos rätten i vigningsorten företes,
och varde det, då makarna till boningsorten kommit, sist inom en
månad i stad, och å landet vid det ting, som näst efter tre månader infaller,
till rätter domstol ingivet, med bevis av rätten i vigningsorten, att
det där företett varit. Är ej med förord så förfaret, som nu sagt är;
vare det kraftlöst. Var som begär, äge att hos rätten undfå del av
äktenskapsförord.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

4:o) Lag

om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 2 §, 19 kap. 4 §, 20 kap. 1, 3
och 4 §§ samt 22 kap. 1 § ärvdabalken skola erhålla följande ändrade
lydelse:

100

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj ds förslag.)

11 KAP.

2 §•

Nu vill en eller flera och icke
alla arv skifta; have den vitsord, som
skifta vill.

Har efterlevande make med annan
träffat förening som i 1 § sägs, och
ingår maken nytt äktenskap, äge
en var av dem erhålla skifte, oavsett
vad de sig emellan överenskommit.

(Utskottets förslag.)

11 kap.

2 §•

Nu vill eu eller flera och icke
alla arv skifta; have den vitsord,
som skifta vill.

Har efterlevande make deltagit i
förening, som i 1 § sägs, och ingår
han nytt äktenskap, då må föreningen
ej utgöra hinder för skifte.

19 KAP.

4 §.

År någon för vanvett, slöseri eller andra orsaker ur stånd att vårda
gods sitt, varde under förmyndare ställd. Är det hustru, och varder annan
än mannen förordnad till förmyndare, lände det ej till inskränkning i
mannens målsmanskap.

20 KAP.

1 §•

Fader vare sina barns rätte förmyndare.

Dör modern, och går han i annat
gifte, tage nästa mödernefränd ers råd
i de mål, som barnens välfärd angå.
Har ej bodelning efter tidigare giftet
blivit verkställd, träde han från
förmynderskapet, till dess sådan delning
skett.

3 §•

Går föräldrarnas äktenskap åter,
eller vinna de separation eller äkten -

20 KAP.

1 §■

Fader vare sina barns rätte förmyndare.

Dör modern, och går han i annat
gifte, tage nästa mödernes fränders
råd i de mål, som barnens välfärd
angå. Har ej bodelning efter tidigare
giftet blivit verkställd, träde
han från förmynderskapet, till dess
sådan delning skett.

3 §•

Går föräldrarnas äktenskap åter,
eller vinna de separation eller äk -

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

101

(Kungl. Maj:ts förslag.)

skapsskillnad, vare den barnens förmyndare,
som skall hava vårdnaden
om dem; och skall vad i 1 och 2 §§
sägs om skyldighet för fader eller
moder, som går i annat gifte, att
frånträda förmynderskapet äga motsvarande
tillämpning.

(Utskottets förslag.)

tenskapsskillnad, vare den barnens
förmyndare, som skall hava vårdnaden
om dem. Träder han i nytt
gifte, skall vad, i 1 och 2 §§ sägs
om skyldighet för fader eller moder
att frånträda förmynderskapet äga
motsvarande tillämpning.

4 §■

Aro både fader och moder döda; vare då den barnens förmyndare,
som de med t vågge manna vittne eller skriftligen därtill nämnt hava,
och tage han domarens bevis därå.

Nu hava de ej någon nämnt, vare då den förmyndare, som skyldast
och därtill fallen är; och give han domaren till känna vid nästa rättegångsdag,
att han det förmynderskap tillträtt.

22 KAP.

1 §•

Nu är förmyndare lagligen nämnd; underrätte sig då noga om den
omyndigas arv i löst och fast. År det ej upptecknat; läte det genast ske,
som förr sagt är, och värde han barnagodset som sitt eget, eller gälde
skadan.

Går den omyndigas fader eller moder i nytt äktenskap, och har ej
bodelning skett efter tidigare giftet, drage förmyndaren därom försorg.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

År dessförinnan god man förordnad för hustru enligt förutvarande
lydelsen av 19 kap. 4 § ärvdabalken, vare så ansett, som vore han hennes
förmyndare.

102

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

fKungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

5:o) Lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap. I § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap. 1 §
rättegångsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 KAP.

8 §•

Är trolovning bruten, och uppkommer därav tvist emellan mannen
och kvinnan, döme rätten i den ort, där kvinnan har sitt hemvist, evad
hon är kärande eller svarande. Vill hon söka honom vid den rätt, därunder
han jämlikt 1 § lyder, have ock lov därtill.

29 §.

Anhängiggöres vid underrätt mål,
som rätten ej är behörig att upptaga,
skall den, evad invändning göres
eller icke, visa målet från sig i
de fall, att

1. målet är av beskaffenhet att
böra av annan myndighet än domstol
eller av särskild domstol eller
omedelbart av högre rätt upptagas,
eller ock enligt lag eller särskild
författning bör omedelbart av skiljemän
prövas, eller

2. målet bör upptagas av viss
underrätt, som ensam är behörig att
det slag av mål handlägga, eller

29 §.

Anhängiggöres vid underrätt mål,
som rätten ej är behörig att upptaga,
skall den, evad invändning göres
eller icke, visa målet från sig i
de fall, att

2. målet bör upptagas av viss
underrätt, som ensam är behörig att
det slag av mål handlägga, eller

Lag utskottet» utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

3. mål, som blivit vid häradsrätt
anhängiggjort, må allenast av
rådstuvurätt upptagas, eller

4. tvist är om fast egendom
efter ty i 14 eller 19 § sägs, eller

5. målet är äktenskapsok, eller
tvist är om giftorätt i bo efter den,
som död är, eller om rätt till hans
kvarlåtenskap eller andel däri på
grund av arv eller testamente, eller
om arvskifte eller jämkning däri,
eller

6. tvist är om utmätt lös egendom
eller giltighet av lösöreköpsavhandling
och den tvist enligt lag
skall handläggas vid rätten i den
ort, där godset finnes, eller

7. fråga, varom i målet tvistas,
är av beskaffenhet att kunna utan
föregången stämning upptagas vid
domstol, eller

8. fråga är om ansvar eller annan
påföljd för brott.

103

(Utskottets förslag.)

3. mål, som blivit vid häradsrätt
anhängiggjort. må allenast av
rådstuvurätt upptagas, eller

4. tvist är om fast egendom
efter ty i 14 eller 19 § sägs, eller
målet är äktenskapsmål, eller tvist
är om giftorätt i bo efter den, som
död är, eller om rätt till hans kvarlåtenskap
eller andel däri på grund
av arv eller testamente, eller om
arvskifte eller jämkning däri, eller

5. tvist är om utmätt lös egendom
eller giltighet av lösöreköpsavhandling
och den tvist enligt lag
skall handläggas vid rätten i den
ort, där godset finnes, eller

6. fråga, varom i målet tvistas,
är av beskaffenhet att kunna utan
föregången stämning upptagas vid
domstol, eller

7. fråga är om ansvar eller annan
påföljd för brott.

13 KAP.

1 §•

Nu vill kärande eller svarande jäva domaren; göre det beskedligt, och
döme domaren själv om det jäv. Dessa äro laga jäv: Om domaren är med part
i den skyldskap eller det svågerlag, som i 2 kap. 7—9 §§ av lagen om äktenskaps
ingående och upplösning sägs, eller om han med part är syskonbarn eller
i svågerlag i ty, att den ene är eller varit gift med den andres syskon eller syskons
avkomling eller med någon, från vilkens syskon den andre härstammar:

104

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(.Kungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

eller är domaren parts vederdeloman, eller uppenbar ovän: eller äger
domaren, eller hans skyldeman, som nu nämnda äro, i den saken del,
eller kunna de någon synnerlig nytta eller skada därav vänta: eller haver
han i annan rätt i samma sak domare varit, eller förr varit fullmäktig
däri, eller vittnat, eller förut såsom betjänt i någon rätt, eller hos Konungens
befallningshavande, något slut fattat, som den saken rörer: eller
haver han själv en lika sak i annan rätt. Vet domaren, att sådant jäv
emot honom är, ändå att parten ej är därom kunnig; träde självmant
ifrån rätten. Söker endera parten, sedan rättegång anhängig är, sak med
domaren, eller tillfogar honom något med ord eller gärning, i uppsåt att
honom därmed jävig göra; det skall ej för jäv räknas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

6:o) Lag

om ändrad lydelse av 31 § i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november
1866.

Härigenom förordnas, att 31 § i stadgan om skiftesverket i riket
den 9 november 1866 skall hava följande ändrade lydelse:

Dessa äro laga jäv: om lantmätare eller god man är med någon av
delägarne i den skyldskap eller det svågerlag, som i 2 kap. 7—9 §§ av
lagen om äktenskaps ingående och upplösning sägs, eller med delägare är
syskonbarn eller i svågerlag, i tv att den ene är eller varit gift med den
andres syskon eller syskons avkomling eller med någon, från vilkens syskon
den andre härstammar; eller om lantmätare eller god man är endera delägarens
vederdeloman eller uppenbare ovän; eller om lantmätare eller god
man själv är delägare, eller någon av dem eller deras förenämnde skyldemän
eljest kan av förrättningen vänta nytta eller skada; eller om lantmätare
eller god man såsom ledamot i ägodelningsrätten deltagit i åtgärd
eller beslut, som förrättningen rörer.

10/)

Lagutskottet» utlåtande Nr 32.

(Kung!. Maj:ts förslag.) ’ (Utskottets förslag.)

Söker delägare, sedan lantmäteriförrättning börjad är, sak med lantmätare
eller god man, eller tillfogar delägare lantmätare eller god man
något med ord eller gärning i uppsåt, att honom därmed jävig göra, det
skall ej för jäv räknas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 (i.

7:o) Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21 §§
strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

15 KAP.

21 §.

Fader eller moder, som tvingar son eller dotter till giftermål, straffes
med fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Tvingar
någon eljest annan till giftermål; dömes till straffarbete i högst sex år.

Brott, som nu är sagt, må ej till bestraffning åtalas, där ej på grund
av tvånget blivit dömt till återgång av äktenskapet.

22 KAP.

8 §•

Gifter sig någon med den, som
till följd av sinnessjukdom, tillfällig
sinnesförvirring eller annan sådan
orsak ej äger rättslig handlingsförmåga,
eller ingår någon äktenskap,
som på yrkande av andra maken
kan för villfarelse eller svek dömas

22 KAP.

8 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 39 käft. (Nr 32.)

106

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

att återgå; straffes med fängelse i
minst ett år eller straffarbete i högst
fyra år.

Bedrager man, vilken fyllt tjuguett
år, genom äktenskapslöfte, som
ej fullbordas, kvinna till lägersmål;
straffes med fängelse eller böter.

Avgiver någon emot bättre vetande
falsk utsaga i sådan försäkran,
som enligt lag skall avläggas till utredning
angående frihet från äktenskapshinder;
dömes till fängelse eller,
om han av egen drift återkallar utsagan
innan vigsel sker, till böter.

att återgå; straffes med fängelse i
minst ett år eller straffarbete i högst
fyra år.

Bedrager man genom äktenskapslöfte,
som ej fullbordas, kvinna till
lägersmål; straffes med fängelse eller
böter.

21 §.

Brott, som i 2 § 4 inom., 8 § 2 inom., 12 §, 13 § 1 mom., 19 och
20 §§ omförmälas, må ej åtalas av annan än målsägande; ej heller brott,
varom i 5 § 3 mom. förmäles, där det ej skett i kronans magasiner, vid
in- och utlastning å fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner, där
handel och rörelse idkas. Brott, varom i 13 § 2 mom. sägs, må ej åtalas
av annan än målsägande, där ej någon vid försäljning eller annan föryttring
av livsmedel avyttrat ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti
han vetat fel vara, utan att sådant uppenbara.

Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas av annan än den, som brevet
avsänt eller till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vård haver
eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.

Brott, som i 8 § 1 mom. omförmäles, må ej åtalas, där ej av anledning,
varom fråga är, blivit dömt till återgång av äktenskapet.

Ej må brott, som i 11 och 14 §§ sägs, åtalas av allmän åklagare,
där ej brottet av målsägande till åtal angivits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

Lagutskottet» utlåtande, Nr 32.

107

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

8:o) Lag

om ansvar för vigseiförrättare i vissa fall.

Med upphävande av 18 § andra stycket i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning
förordnas härigenom som följer:

Viger särskilt förordnad vigseiförrättare, som ej är diplomatisk eller
konsulär ämbetsman, eller präst i främmande trossamfund, då laga hinder
mot äktenskapet möter eller utan att lysning eller annat kungörande i
stadgad ordning föregått, eller åsidosätter han eljest vad honom i egenskap
av vigseiförrättare åligger; dömes till fängelse i högst sex månader eller
böter, högst ett tusen kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

M Lag

om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående.

Härigenom förordnas som följer:

Vill någon klaga över beslut angående lysning eller annat kungörande
till äktenskap, utfärdande av äktenskapscertifikat eller företagande
av vigsel, må han anföra besvär, där beslutet meddelats av präst inom
svenska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig vigseiförrättare,
hos Konungens befallningshavande och, där det meddelats av myndighet
utom riket eller av kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet, hos Konungen
i vederbörande statsdepartement, över domkapitlets eller Konungens
befallningshavandes beslut må klagan föras hos Konungen genom
besvär, som vid talans förlust skola ingivas eller insändas till vederbörande
statsdepartement sist å trettionde dagen från det klaganden erhöll del avbeslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

108

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

i0;o) Lag

om ändrad lydelse av 2 § l5:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall hava följande ändrade lydelse:

Mål om antagande av släktnamn;

mål om kyrkobokföring, lysning eller annat kungörande till äktenskap,
utfärdande av äktenskapscertifikat, företagande av vigsel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

in») Lag

om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober

1723.

Härigenom förordnas, att § 29 i ridderskapets och adelns privilegier
den 16 oktober 1723 skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

i2:o) Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 2, 3, 4, 7 och 8 §§, 2 och 3 kap.
samt 5 kap. 2 och 4 §§ i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap skola erhålla följande
ändrade lydelse:

Lagutskottet* utlåtande Nr 32. 100

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

1 KAP.

2 §•

Vill utländsk undersåte inför svensk myndighet träda i äktenskap,
varde hans rätt att äktenskapet ingå prövad efter lagen i den stat, han
tillhör. År enligt den lag medgivet, att lagen å annan ort i sagda avseende
tillämpas, må sådan lag i stället lända till efterrättelse.

Ej må dock i något fall utländsk undersåte, som är gift, inför svensk
myndighet ingå äktenskap; ej heller må äktenskap slutas mellan dem, som
äro i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra eller äro syskon
eller av vilka den ene vant gift med den andres släkting i rätt upp- eller
nedstigande led.

3 §.

Intyg att svensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför utländsk
myndighet, enligt svensk lag äger det äktenskap ingå, må ej av
svensk myndighet utfärdas, innan sökandens avsikt blivit offentligen
kungjord.

Närmare föreskrifter, huru sådant intyg må erhållas, så ock bestämmelser,
huru utländsk undersåte, som vill inför svensk myndighet träda i
äktenskap, må styrka, att hinder mot äktenskapets avslutande ej är för
handen, varda av Konungen meddelade.

4 §.

Vad svensk lag stadgar i fråga om lysning till äktenskap, så ock i
övrigt om formen för äktenskaps avslutande, skall äga tillämpning även
för det fall att utländsk undersåte vill inför svensk myndighet här i riket
träda i äktenskap.

Innehåller främmande stats lag föreskrift om lysning för det fall att
undersåte i den stat vill ingå äktenskap utom sitt hemland, äger Konungen
förordna, att giftermål inför svensk myndighet ej må ske, innan visat
varder att sådan lysning ägt rum eller att behörig myndighet i den främmande
staten från den lysning meddelat befrielse. Ej må dock sådan
lysnings försummande här föranleda giftermålets ogiltighet, ändå att den
påföljd är i den främmande statens lag stadgad.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(iUtskottets förslag.)

7 §•

Giftermål, som i främmande stats tjänst anställd diplomatisk eller
konsulär ämbetsman å utrikes ort förrättat i enlighet med lagen i sagda
stat, vare här i riket gällande, såframt varken mannen eller kvinnan var
undersåte i den stat, å vars område giftermålet skett, samt sistnämnda
stat icke förvägrat ämbetsmannen att giftermål förrätta.

8 §-

År giftermål mellan svenska undersåtar å utrikes ort av präst inom
svenska kyrkan förrättat i enlighet med svensk lags föreskrifter, vare det
här för gillt hållet.

Om giftermål inför svensk myndighet utrikes i andra fall är särskilt
stadgat.

2 KAP.

Om återgång av äktenskap.

1 §•

Väckes talan om återgång av äktenskap, som i behörig form slutits
mellan utländska undersåtar; är orsak till återgång för handen enligt lagen
i den stat, makarna vid äktenskapets ingående tillhörde, eller, om de tillhörde
olika stater, enligt någondera statens lag, och har Konungen förordnat,
att lag, som nu är sagd, må i tv fall vinna tillämpning, ändå att
orsak till återgång ej finnes enligt svensk lag, gånge äktenskapet åter.
Ågde make, enligt sitt hemlands lag, för behörighet att träda i äktenskap
åberopa lagen å annan ort, skall beträffande den make sådan lag vinna
tillämpning, om enligt den lag orsak till återgång ej är för handen.

År ej förordnande, varom här förut är sagt, av Konungen meddelat,
må ej till återgång dömas, med mindre orsak därtill finnes jämväl enligt
svensk lag.

2 §•

Ej må i något fall till återgång av äktenskap här i riket dömas av
den anledning att det ingåtts i strid mot främmande lags föreskrift, att
tidigare äktenskap skall, oaktat det är genom skillnad upplöst, utgöra
hinder för nytt äktenskap, eller emot förbud mot äktenskap mellan dem,

Lagutskottet* utlåtande Nr 32. Ill

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

som åro av olika religion, eller emot äktenskapsförbud, som grundar sig å
prästerligt kall eller å löfte att förbliva ogift.

3 KAP.

Om äktenskapsskillnad och separation.

1 §•

Talan om äktenskapsskillnad eller separation mellan utländska undersåtar
må här i riket upptagas, om den make, mot vilken talan väckes,
här har sitt hemvist. Lag samma vare, om makarna samtidigt haft hemvist
inom riket, men den make, mot vilken talan väckes, övergivit den
andre eller, efter det orsak till skillnad eller separation uppstått, flyttat
ur riket.

År enligt lagen i den stat, makarna tillhöra, åt inländsk myndighet
förbehållet, i allmänhet eller för vissa fall, att pröva talan om äktenskapsskillnad
eller separation mellan sagda stats undersåtar, må ej, i strid mot
dylikt förbehåll, sådan talan här i riket upptagas, med mindre fråga är om
skillnad eller separation i äktenskap, som i makarnas hemland anses ej
vara i behörig form avslutat.

2 §•

Skillnad i äktenskap mellan utländska undersåtar må ej beviljas,
utan så är att enligt lagen i den stat, makarna tillhöra, äktenskapsskillnad
må äga rum. samt orsak till skillnad är för handen ej mindre enligt sagda
lag än ock enligt svensk lag.

Hava makarna förut tillhört annan främmande stat, må ej för vinnande
av skillnad åberopas vad som under den tid inträffat, med mindre
skillnad på grund därav är medgiven jämväl enligt där gällande lag.

Vad nu är sagt om äktenskapsskillnad skall äga motsvarande tilllämpning
i avseende å separation.

3 §•

Makar, som tillhöra främmande stat men hava hemvist här i riket,
må, där talan om äktenskapsskillnad eller separation är anhängiggjord i

112

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

deras hemland, var för sig utverka förordnande, som i 7 kap. 12 § av
lagen om äktenskaps ingående och upplösning sägs, ändå att skillnad eller
separation i äktenskapet ej kan här meddelas. Dock skall förordnandet
upphöra att gälla, där den i makarnas hemland väckta talan varder återkallad
eller ogillad eller förordnandet ej inom ett år stadfästes av behörigmyndighet
därstädes.

4 §•

Är av myndighet i främmande stat äktenskapsskillnad eller separation
beviljad mellan undersåtar i samma stat, lände det beslut här i riket
till efterrättelse.

5 §•

Har myndighet i främmande stat beviljat äktenskapsskillnad mellan
undersåtar i annan stat, må, med iakttagande likväl av vad i 7 § sägs,
det beslut här lända till efterrättelse, under villkor

att, med motsvarande tillämpning av vad i 1 § är stadgat-i avseende
å svensk myndighets behörighet att upptaga talan om äktenskapsskillnad
mellan undersåtar i annan stat, det finnes hava tillkommit myndighet
i den stat, där beslutet meddelats, att målet upptaga; samt

att orsak till skillnad varit för handen enligt lagen i den stat,
makarna tillhörde.

Är beslutet meddelat av annan myndighet än domstol, må det, där
fråga är om utländska undersåtar, ej lända till efterrättelse, om det av
sagda anledning ej kan vinna erkännande i makarnas hemland.

Vad i denna paragraf är sagt om äktenskapsskillnad skall äga motsvarande
tillämpning i avseende å separation.

6 §•

Vill någon här i riket erhålla stadfästelse å beslut, varom i 5 §
sägs, göre därom ansökan hos Svea hovrätt, och pröve hovrätten, om de
i sagda paragraf stadgade villkor äro för handen. Har i ärende, varom
nu är sagt, beslutet blivit stadfäst, galle stadfästelsen såsom laga kraft
ägande dom. Varder ansökan om stadfästelse avslagen, vare det ej hinder
för ny ansökan.

Lagutskottets utlåtande Nr 32. 113

{Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

7 §•

Såvitt angår frånskild makes rätt att träda i nytt äktenskap, må
beslut om äktenskapsskillnad, varom i 5 § sägs, ej vinna tillämpning, innan
stadfästelse å beslutet meddelats i den ordning, 6 § stadgar.

5 KAP.

2 §•

Fråga, som angår äktenskapsskillnad eller separation mellan makar,
vilka äro undersåtar i olika stater, skall bedömas som om bägge makarna
vore undersåtar i den stat, de sist gemensamt tillhört, eller, om de ej
hava tillhört samma stat, i den stat, mannen tillhör.

4 §•

Gitter ej den, som väckt talan om återgång av äktenskap, om äktenskapsskillnad
eller om separation, styrka innehållet av främmande lag,
vilken, efter ty här förut är sagt, skall lända till efterrättelse, och är ej
lagens innehåll ändå för rätten känt, må hans talan ej bifallas.

Har Konungen förordnat, huru underrättelse om innehållet av främmande
lag må av rätten sökas, vare rätten, där ej lagens innehåll förut
är för rätten känt, pliktig att i sådan ordning därom söka underrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916. Ansökningar om
äktenskapsskillnad, som då äro beroende på Konungens prövning, så ock
mål om skillnad till säng och säte, som då äro vid domstol anhängiga,
skola handläggas och bedömas enligt äldre lag.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 29 käft. (AV 32.)

114

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

i3:o) Lag

om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet.

Med upphävande av lagen den 8 juli 1904 om äktenskaps avslutande
inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet förordnas
härigenom som följer:

1 §•

Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman
i främmande stat att förrätta vigsel mellan svenska undersåtar eller
mellan svensk undersåte och undersåte i främmande stat.

2 §•

Yigselförrättare, som i 1 § sägs, skall, då begäran om vigsel framställes,
tillse, att de trolovade äro oförhindrade att ingå äktenskap med
varandra. Trolovad, som är kyrkobokförd i svensk församling, vare pliktig
att inför vigsel t örrättaren förete äktenskapsbetyg; och skola de trolovade
i övrigt fullgöra vad enligt lag åligger dem, som vilja erhålla lysning
till äktenskap.

Har Konungen förordnat, att äktenskap ej må slutas i strid mot hinder,
som är stadgat i den främmande statens lag, lände det till efterrättelse;
och vare de trolovade pliktiga styrka frånvaron av sådant hinder, på sätt
Konungen föreskriver.

3 §•

Fullgöra de trolovade vad enligt 2 § åligger dem, och finner ej vigselförrättaren
hinder mot äktenskapet möta, utfärde han genast kungörelse
om äktenskapet, upptagande de trolovades fullständiga namn samt
ålder, födelseort, yrke och hemvist, så ock anvisning att hinder mot
äktenskapet må före viss dag anmälas hos honom. Kungörelsen skall
hållas anslagen å beskickningen eller konsulatet intill nämnda dag
samt, där så ske kan, på de trolovades bekostnad införas i tidning inom

115

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

varderas hemort så ock, i fall någon av dem inom ett år före det begäran
om vigsel framställdes haft sitt hemvist å annan ort, i tidning inom
sådan ort.

Har kungörelse varit anslagen utan att hinder mot äktenskapet
yppats, må vigsel ske, dock ej senare än tre månader efter det anslagstiden
utgick.

4 §•

Har lysning i laga ordning skett i svensk församling, och skall vigsel
förrättas inom tre månader efter lysningstidens utgång, äge vad i
2 § första stycket sägs ej tillämpning och skall kungörande enligt 3 §
ej ske.

5 §•

Då uppdrag att förrätta vigsel meddelas underordnad konsulär ämbetsman,
äge Konungen anförtro åt honom överordnad diplomatisk eller konsulär
ämbetsman att pröva, huruvida hinder mot äktenskapet möter, och
ombesörja äktenskapets kungörande.

6 §•

Vistas svenska undersåtar å ort utom Europa, avlägsen från svensk
beskickning eller konsulat, äge Konungen förordna svensk undersåte,
som ej är diplomatisk eller konsulär ämbetsman, att å den ort förrätta
vigsel mellan svenska undersåtar. År sådant förordnande meddelat,
tillkommer det den diplomatiske eller konsuläre ämbetsman, som Konungen
därtill utser, att pröva, huruvida hinder mot äktenskapet möter, och
ombesörja äktenskapets kungörande.

7 §•

Angående förrättande av vigsel enligt denna lag gällejvad i avseende
å borgerlig vigsel är i allmänhet stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916. Har kungörande
eller lysning skett före nämnda dag, må vigsel på det kungörande eller
den lysning äga rum inom tre månader därefter.

116

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

B) att riksdagen, med anledning av ifrågavarande
proposition måtte för sin del dessutom antaga följande
förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § i lagen om straff för ämbetsbrott av präst och
om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889.

{Nuvarande lydelse.) {Föreslagen lydelse.)

Präst, som lyser till äktenskap
eller förrättar vigsel då laga hinder
möter, eller i avseende å honom åliggande
anteckningar i kyrkobok angående
borgerliga förhållanden eller
meddelande av ämbetsbevis därom
gör sig skyldig till fel eller försummelse,
som kan medföra kränkning
av allmän eller enskild rätt, eller
begår fel eller försummelse i vården
och förvaltningen av egendom, som
han i kraft av sitt ämbete har om
händer, eller, där han är ledamot
av domkapitel, i denna sin egenskap
sig förbryter, dömes såsom i allmän
strafflag om brott av ämbetsmän är
stadgat.

Med upphävande av 25 kap. 4 §
strafflac/en förordnas härigenom, att
4 § i lagen om straff för ämbetsbrott
av präst och om laga domstol
i sådana mål den 8 mars 1889 skall
hava följande ändrade lydelse:

Präst, som lyser till äktenskap
eller förrättar vigsel då laga hinder
mot äktenskapet möter, eller viger utan
att lysning i stadgad ordning föregått,
eller eljest åsidosätter vad honom
i egenskap av vig sel förr ättare åligger,
eller i avseende å honom åliggande
anteckningar i kyrkobok angående
borgerliga förhållanden eller meddelande
av ämbetsbevis därom gör sig
skyldig till fel eller försummelse,
som kan medföra kränkning av allmän
eller enskild rätt, eller begår
fel eller försummelse i vården och
förvaltningen av egendom, som han
i kraft av sitt ämbete har om händer,
eller, där han är ledamot av
domkapitel, i denna sin egenskap sig
förbryter, dömes såsom i allmän
strafflag om brott av ämbetsmän är
stadgat.

Lagutskottets
(Nuvarande lydelse.)

Begår präst i sitt ämbete annan
förbrytelse, den där i allmän strafflag
eller annan till kyrkolag icke
hänförlig författning är uttryckligen
och särskilt nämnd såsom brott av
ämbetsman; straffes såsom i den lag
eller författning för varje fall sägs.

tlåtande Nr 32. 117

(Föreslagen lydelse.)

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1916.

C) att herr Lundgrens m. fl. motion, nr 196 inom
andra kammaren, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

D) att de i anledning av förevarande proposition
i övrigt väckta motionerna, därest de icke kunna anses
besvarade genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 maj 1915.

På lagutskottets vägnar:
ALBERT PETERSSON.

118

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Reservationer:

dels vid punkt A) av utskottets hemställan:

l:o) Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

1 KAP.

Vid 1 §.

av herr Petersson i Lidingö villastad, soin anfört:

På sätt den av lagberedningen förebragta utredning giver vid handen
föreligger — enligt gällande lag och högsta domstolens i senare tid tilllämpade
praxis — trolovning, då man och kvinna överenskommit att ingå
äktenskap och antingen slutit detta avtal i viss form eller ock givit offentlighet
åt överenskommelsen. Den form för trolovning, som anvisas i
giftermålsbalken, torde hava för länge sedan kommit ur bruk. I stället
har i den allmänna uppfattningen trolovningen kommit att förbindas därmed
att de trolovade gjort sin överenskommelse kunnig för utomstående;
de ha — som det heter i dagligt tal — på ett eller annat sätt eklaterat
sin förlovning. Någon verkligt bärande grund att, såsom i förslaget skett,
frångå denna hävdvunna uppfattning synes mig varken förefinnas eller
vara av lagberedningen angiven. Att åt varjehanda hemliga, understundom
rätt lösliga förbindelser eller utfästelser i fråga om blivande äktenskap
förläna trolovnings karaktär och rättsverkningar kan jag icke finna vare
sig nödigt eller lämpligt. »Den svenska lagstiftningen har — yttrar lagberedningen
å pag. 94 av sitt betänkande — alltid ogärna sett hemlighetsfullhet
i fråga om äktenskapsavtal, och domstolarna torde ganska väl ha
träffat lagens andemening, då de i de fall, där de av lagen anvisade formerna
ej iakttagits, tillmätt avgörande betydelse åt den omständigheten,
huruvida parterna låtit sina avsikter att med varandra ingå äktenskap
tydligt framgå för omgivningen eller tvärtom låtit sig angeläget vara att
förhemliga sina planer, huruvida de slutit och bekantgjort sin förbindelse
i de former, som i det dagliga livet brukas vid sidan av de i lag anvisade,
eller tvärtom visat motvilja mot att se de konventionella formerna tillämpade.
» Lagstiftaren bör, enligt min mening, icke bryta en sålunda uppkommen
och utvecklad rättsuppfattning, utan att synnerligen vägande skäl
därtill föranleda, och sådana skal finner jag icke vara förebragta. Visserligen
är jag ense med lagberedningen därutinnan, att det med nuvarande
seder och bruk icke låter sig göra att stadga en viss form för trolovnings -

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

119

avtalet, vadan de yrkanden, som i sådant syfte framställts av vissa motionärer,
icke kunnat av mig biträdas, men däremot håller jag före, att nödig
varsamhet och hänsyn till rådande uppfattning kräver, att lagstiftningen
i nu ifrågavarande hänseende ansluter sig så nära som möjligt till det
bestående. Jag kan icke heller finna någon betänklighet mot att för laga
trolovning kräva ej allenast överenskommelse mellan man och kvinna om
blivande äktenskap med varandra, utan även att de gjort denna sin överenskommelse
kunnig för omgivningen på något brukligt sått såsom genom
växlande av ringar, meddelande i tidningar, tillkännagivande för vänner
och bekanta eller på annat sätt. Jag anser alltså, att 1 kap. 1 § i förevarande
lag bör innehålla, att trolovning är sluten, då man och kvinna
överenskommit att ingå äktenskap med varandra och gjort denna överenskommelse
kunnig.

Om trolovningens begrepp på detta sätt bestämmes, varder det
emellertid nödigt att för det fall, som i nu gällande lag omförmäles i
3 kap. 10 § giftermålsbalken — då man hävdat kvinna under äktenskapslöfte
— meddela särskilda bestämmelser, som skäligen tillgodose kvinnans
och barnets rätt. Den naturliga platsen för sådana bestämmelser synes
mig vara i 8 § promulgationslagen, där motsvarande stadganden meddelas
i fråga om hävd under trolovning. Det materiella innehållet av hithörande

o _ o

stadganden bör uppenbarligen vara ensartat. Dessa stadganden äro avsedda
att framdeles undergå omarbetning, och torde det vara lämpligt att
därvid i ett sammanhang behandlas allt som rör utom äktenskap hävdad
kvinnas och fött barns rätt.

Jag anser alltså, att utskottet bort hemställa,

a) att 1 kap. 1 § lagen om äktenskaps ingående
och upplösning skall erhålla följande lydelse:

»Trolovning är sluten, då man och kvinna överenskommit
att ingå äktenskap med varandra och gjort denna
överenskommelse kunnig.»

»b) att 8 § i lagen om vad iakttagas skall i avseende
på införande av lagen om äktenskaps ingående
och upplösning skall erhålla följande lydelse:

»I stället för vad---stadgas.

1. Barn som är avlat — — — med annan.

Vad sålunda--— nyss är sagt.

120

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Barn som---i god tro. Lag samma

vare i fråga om barn, som avlats under äktenskapslöfte.

2. Avlar man barn med sin trolovade eller under
äktenskapslöfte eller i lönskaläge, därå sedan
trolovning eller äktenskapslöfte följer; upplöses
förbindelsen genom — — — hälften
därav.»

av herrar af Ekenstam, Trana och Gustafsson i Örebro, vilka instämt
uti vad herr Petersson i Lidingö villastad här ovan anfört;

av herr Pettersson i Bjälbo, som anfört:

Jag är ense med utskottet därutinnan att trolovningsavtalet ej bör
formbindas, d. v. s. göra dess laga rättsverkan beroende på den ena eller
andra formen för dess ingående.

Med hänsyn till den så ytterst vanliga hemliga förlovningen skulle
ett sådant lagbud otvivelaktigt medföra att kvinnan i många fall komme
att stå rättslös.

Såsom skäl för ett dylikt formstadgande har anförts, att kvinnan
väl kan behöva en erinran om vikten av att förse sig med bevis angående
mannens äktenskapslöfte. Detta kan nog vara riktigt, men med kännedom
om förhållandena i verkligheten torde man tryggt kunna påstå att ett
dylikt stadgande ej skulle medföra någon ändring i folkets vanor och
åskådningssätt.

Dock tror jag det vore lämpligt om man till paragrafen i dess föreslagna
lydelse fogade något direktiv angående lämpliga sätt för trolovnings
ingående.

Jag hyser ingen överdriven förhoppning beträffande möjligheten att
härigenom leda utvecklingen i önskvärd riktning, men jag anser att ett
sådant direktiv här är på sin plats och kan i någon mån bliva gagnande
och vägledande.

Én erinran i denna form synes mig medföra samma nytta, som
vissa motioner avse att vinna genom att forinbinda trolovningsavtalet,
utan att äventyra deras rätt, vilka i främsta rummet behöva lagens skydd.

På grund härav hemställer jag,

att riksdagen måtte för sin del besluta att § 1 i
förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning
skall erhålla följande lydelse:

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

121

»Trolovning är sluten då man och kvinna med
vittnen, ringväxling eller eljest bevisligen överenskommit
att ingå äktenskap med varandra.»

samt av herrar Gezelius och Valerius Olsson, som instämt i vad
herr Pettersson i Bjälbo här ovan anfört.

Dessutom har herr Lindhagen beträffande motiven till utskottets
förslag vid denna paragraf avgivit följande särskilda yttrande:

Lagstiftningens uppgift är att främja rätten. Den bör i sådant avseende
med anknytning till den allmänna rättsuppfattningen stödja och
vägleda rättsmedvetandet fram emot en allt fullkomligare rättsordning,
vars förnuftiga innehåll betjänas och ej behärskas av formerna.

De nordiska sakkunniga, som framlagt det ifrågavarande lagförslaget,
synas i stort sett varit besjälade av en sådan syn på sin uppgift. Ett
framstående uttryck för detta bemödande återfinnes enligt min uppfattning
i deras förslag, att trolovning skall anses sluten, då man och kvinna
överenskommit att ingå äktenskap med varandra.

Häremot har nu* av åtskilliga reservanter gjorts gällande att trolovning
icke må anses förverkligad utan att den tillika blivit på något sätt
kungjord. Denna sak synes till och med i en så allmänt mänsklig angelägenhet
arta sig till att bliva en partifråga. Trots de övervägande sympatier,
som även från en och annan av högerpartiets medlemmar gav sig
tillkänna inom utskottet till förmån för de sakkunnigas övertygelse, skall
nu äventyras att på denna punkt vi fortfarande giva vår hyllning åt formerna
samt tillintetgöra det vackra framsteg, varmed de sakkunniga velat
såsom ett motto inleda de nordiska ländernas blivande nya civilrättslagstiftning.

Det ligger en hög kultur uti en lagstiftning, som strävar att fastslå
tro och loven såsom det konstitutiva uti ett avtal mellan två kontrahenter
och i möjligaste mån inskränka de fall, då en loven är bindande
endast under förutsättning att den på samma gång iklätt sig vissa föreskrivna
former. Ett avtal om trolovning synes mig vara särdeles ägnat
att införlivas bland de formlösa överenskommelser, som respekteras allenast
på det givna ordets helgd. En sådan hänsyn ligger redan i detta avtals
övervägande andliga innehåll. Ingenting torde heller kunna mera sägas
vara i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen och de livsförhållanden,
under vilka dylika avtal komma till stånd.

Ofta framhålles såsom en viktig angelägenhet att i lagstiftningsarbetet
tillvarataga nedärvda nationella värden av omistlig beskaffenhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 29 käft. (Nr 32). 16

122

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Det må då för detta fall erinras, att just det i lagförslaget ifrågasatta stadgandet
är ett genombrott ånyo av en på senaste tider i lagstiftningen bortglömd,
men i det dagliga livet upprätthållen skandinavisk åskådning vilken
i trolovningen och fordom till och med i äktenskapet såg en förbindelse, som
enligt sakens natur tillhörde privatlivet och icke till sin helgd fick rubbas
av yttre legala formaliteter. Det är så mycket mera nedslående att nu i
en ny lagstiftning om ett så ideellt avtal som det ifrågavarande dessa synpunkter
skola bliva förbisedda under det samtidigt i ett framlagt förslag
till nordisk lagstiftning om förmögenhetsrättsliga avtal på ett befriande
sätt brytes med vår formalistiska rättsskipning, som även emigrationsutredningen
tillägger en dryg andel i skulden att det växer så litet av verkligt
liv, upprättelse och uppfostran för folket på de samhälleliga markerna.
Det föreslås nämligen på olika sätt att tro och heder principiellt gälla
över varje formalhandling innefattande avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område.

Man må för övrigt besinna, hurusom det av reservanterna fordrade
kungörandet innefattar ett åsidosättande av hänsyn, som just på detta
område visat sig alltid komma att göra sig gällande utan att taga något
som helst intryck av gällande tvångslagstiftning. '' Trolovningen är i sin
upprinnelse ett samförstånd av synnerligen intim natur, som kontrahenterna
särdeles ofta önska behålla och skydda såsom något dem allena
vidkommande värdefullt, vilket ej får utsättas för allmänhetens nyfikenhet eller
opåkallade ingripanden. Mycket ofta föreligga dessutom sådana förhållanden,
att de trolovade måste och med fog böra äga rätt att undvika dylikt
ingripande, som kan befaras på ett obehörigt sätt skola göra sig gällande.

Det invändes nu också, att det ifrågasatta ändringsförslaget bör
vara ägnat att i många fall skydda kvinnan såsom merendels den svagare
kontrahenten. Man torde emellertid med ännu större rätt kunna säga att
varje lagstiftning, som ej sätter tro och loven i högsätet, blir till sina verkningar
mest äventyrlig för den svagare och en tacksammare jordmån för
den, som kan och vill ensidigt draga sig undan sina utfästelser. För övrigt,
såsom redan erinrats, visa erfarenheterna på detta område att ingendera
kontrahenten och allra minst kvinnan vid dylika avtals ingående brukar
hänge sig åt någon juridisk omtanke, vilken så ofta måste ligga främmande
och även hämmande på ingående av ett förbund, som det borde ligga lagstiftningen
särskilt om hjärtat att befrämja. I alla dessa fall blir just den svagare
parten åsidosatt genom det föreslagna tillägget till förevarande paragraf.

Säkerligen hava reservanterna i sin uppfattning påverkats av det
bruk, som inom de förmögnare samhällsklasserna förekomma att i allmänhet
eklatera förlovningar, varmed också äro förbundna en del gärna sedda

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

123

omkostnader, som inom dessa samhällsklasser äro övervinneliga. Inom
stora lager av befolkningen åtminstone på många orter är något kungörande
av förlovningar ej ens i allmänhet brukligt och som sagt bland alla
samhällsklasser förekomma ofta behjärtarisvärda fall, då ett påbjudet
kungörande skulle strida mot de trolovades berättigade intressen.

Dä således, såvitt jag förstår, reservanternas förslag är ägnat att
nedflytta den legala avtalslagstiitningen på ett lägre plan från det, varpå
de nordiska sakkunniga lyft upp densamma, du således lagen också skulle
bliva mindre värdefull såsom ett bidrag till folkets uppfostran till ett
upplivande av den gamla skandinaviska rättsuppfattningen att ett ord och
handslag vore orubbliga, och dä slutligen förslaget uppenbarligen i inledningen
till den nya nordiska civilrätten vill skatta företrädesvis åt de förmögnare
samhällsklassernas vanor och åskådningssätt samt därigenom ger
en viss befogenhet åt det travesterande påståendet att vår lag företrädesvis
är Sveriges »rikes» lag, har jag förenat mig i utskottets hemställan om
godkännande av den kungliga propositionen på denna punkt.»

Vid 3 §

av herr Petersson i Lidingö villastad, som anfört:

Visserligen lärer det kunna antagas, att kvinna, som under trolovningstiden
blivit hävdad av mannen, sedermera, om trolovningen brytes
och mannen huvudsakligen bär skulden därtill, i regel ej kommer att av
honom kräva skadestånd i annat fall än då hävdandet haft till följd att
kvinnan bliyit rådd med barn. Men att uttryckligen inskränka lagbudets
tillämplighet till dylikt fall torde dock ej vara tillrådligt. Sådant kan
nämligen föranleda, att uppfattningen av det här stadgade skadeståndets
natur kommer att, kvinnan till skada, bliva den, att kvinnan ej bör tillläggas
annat skadestånd än det, som betingas av hennes kostnader och
lidande under och i anledning av barnsbörden. Förslagets innebörd är
emellertid en annan: skadeståndet kan och bör innebära en ersättning även
för det lidande som kan anses vållat av en så intim förbindelses hävande
över huvud taget. I allt fall kan i undantagsfall föreligga sådana omständigheter
— exempelvis om lägersmålet för kvinnan medfört könssjukdom,
som för henne grundlagt långvarigt och allvarsamt men — att hon
kan vilja göra skadeståndsanspråk gällande. Visserligen är det sant, att
skadeståndsskyldighet för överförande av könssjukdom kan och antagligen
även varder mera allmänt ordnad i annat sammanhang, men intill dess så
skett lärer den möjlighet att utkräva dylikt skadestånd, som anvisas i förevarande
§, sådan den föreligger enligt Kungl. Maj:ts förslag, böra hållas
öppen. Jag hemställer alltså,

124

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

att förevarande 3 § bort av utskottet tillstyrkas i
enlighet med den lydelse den har i Kungl. Maj:ts förslag.

av herrar Gezelius, Pettersson i Bjälbo och Gustafsson i Örebro, som
instämt uti vad herr Petersson i Lidingö villastad här ovan anfört;

av herr af Ekenstam, som med instämmande av herrar Trana och
Valerius Olsson anfört:

Den skadeståndsrätt, som lagen här vill giva en trolovad kvinna,
som av mannen under trolovningstiden blivit hävdad, bör rättvisligen utsträckas
jämväl till det fall att hävdandet föregått trolovningen. Har
nämligen denna tillkommit efter hävdandet, synes det vara fullt överensstämmande
med hela lagförslagets anda och mening, att kvinnan skall, om
trolovningen brytes, hava samma rätt som om hon först under trolovningstiden
blivit hävdad.

Jag tillåter mig därför hemställa

att 1 kap. 3 § måtte erhålla följande lydelse:

»Har trolovad kvinna före eller under trolovningstiden
blivit hävdad av mannen; brytes trolovningen, och
bär mannen huvudsakligen skulden därtill, give han
henne skäligt skadestånd.

Är trolovad eljest — — — äktenskapet.»

samt av herr Alexanderson, som anfört:

Den av utskottet i förevarande § föreslagna ändring, enligt vilken
skadeståndsrätt efter första stycket skulle tillkomma kvinnan endast i det
fall att hon blivit rådd med barn, kan jag icke biträda, utan hemställer
om bifall till det kungl. förslaget i denna punkt oförändrat.

Utskottet har ansett det kunna befaras att förslagets ståndpunkt
skulle giva upphov åt den föreställning att här stadgades ersättning för
det beviljade könsumgänget och tanken alltså ledas till ett slags legaliserad
prostitution. Men för en dylik rå uppfattning kan jag för min del icke
finna, att bestämmelsen giver det ringaste stöd. Det är ju ingalunda
själva könsförbindelsen mellan de trolovade, och ännu långt mindre könsförbindelse
utom äktenskapet överhuvud, som enligt förslaget grundar
skadeståndsrätt; utan grunden är den att efter det kvinnan av det ingångna
trohetsförbundet låtit sig förledas att hängiva sig, trolovningen genom
mannens förvållande brytes. Och visserligen torde utskottet hava fullt fog

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

125

för sitt antagande, att även om Kungl. Maj:ts förslag bleve lag, det ytterst
sällan skulle inträffa, att skad estån dsrätt enligt första stycket komme att
göras gällande i andra fall än då havandeskap följt. Men därav följer
alldeles icke, att ändringen korn me att sakna praktisk betydelse. Denna
betydelse är nämligen att söka på annat håll; den gäller främst omfattningen
av det skadestånd, som tillinätes den förorättade kvinnan. Bestämmer
man förutsättningen för skadeståndsrätten i enlighet med utskottets
förslag, blir därav en följd, att domstolarna föranledas att utdöma
ersättning endast för eventuellt liden ekonomisk skada och för kroppsligt
lidande. Den övergivna kvinnan kan däremot då ej tillerkännas den satisfaktion
för den mot henne begångna oförrätten, vilken det kungl. förslaget
med allt skäl avser att pålägga mannen.

Vid 4 §.

av hei*r Petersson i Lidingö villastad, som, i överensstämmelse med
vad av honom här ovan vid 3 § anförts, ansett,

att 4 § andra stycket bort av utskottet tillstyrkas
sådant det lyder i Kungl. Maj:ts förslag med allenast
den ändring, att orden *tjuguett år* utbytas mot
»aderton år*.

samt av herrar af Ekenstam, Trana, Gezelius, Valerius Olsson, Pettersson
i Bjälbo och Gustafsson i Örebro, som instämt uti vad herr Petersson
i Lidingö villastad här ovan anfört.

2 KAP.

Vid 2 §.

av herr Gezelius, som, under hänvisning till vad han nedan vid
rubriken till 6 kap. anfört, hemställt, att ordet »separation» i tredje stycket
måtte utbytas mot »hemskillnad». %

Vid 7 och 8 §§.

av herr Gezelius, som anfört:

Ett eftergivande av gällande skyldskapshinder för äktenskaps ingående
mellan ett syskon och det andras avkomling är från rashygienisk
synpunkt icke tillrådligt och är icke heller av en förändrad åskådning hos

126

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

vårt folk motiverad. Då den här ifrågasatta ändringen icke heller synes
mig vara av behovet påkallad, har jag ansett att i stället för 7 och 8 §§
borde antagas en paragraf av följande lydelse:

»7 §.

Äktenskap vare förbjudet

1. mellan dem som äro i rätt upp- och nedstigande
släktskap med varandra,

2. mellan syskon, samt

3. mellan ett syskon och det andras avkomling.»

Vid bifall härtill skulle kapitlets återstående paragrafer
erhålla ändrad nummerordning.

Vid 11 §.

av herr Gezelius, som anfört:

Ur ordningssynpunkt och särskilt med hänsyn till den emot nu
gällande lag förändrade ståndpunkt lagförslaget intager i avseende å rätt
för den, som brutit äktenskapet med hor, att ingå nytt äktenskap, synes
mig att, jämte den i förslaget för kvinna, som varit gift, angivna, en allmänt
gällande minsta väntetid för nytt äktenskaps ingående böra stadgas
för såväl man som kvinna, som förut varit gift. Förbudet att inom denna
väntetid ingå nytt äktenskap bör emellertid, där särskilda omständigheter
sådant föranleda, kunna av Konungen eftergivas. Jag har därför ansett,
att förevarande paragraf (10 § motsvarande förslagets 11 §) bort erhålla följande
lydelse:

»Kvinna — — — (lika med utskottets förslag)
— — — upphörde. Ej må man eller kvinna, som varit
gift, i något fall utan Konungens tillstånd träda i nytt
gifte, innan tre månader förflutit från äktenskapets
upplösning.»

av herrar af Ekenstam och Trana, som instämt med herr Gezelius
i denna punkt; samt

av herr Valerius Olsson, som instämt i vad herr Gezelius här ovan
anfört med den ändringen, att orden »tre månader» utbytas mot »sex
månader».

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

127

Vid detta kapitel har dessutom herr af Ekenstam, med vilken herrar
Trana, Valerius Olsson och Gustafsson i Örebro instämt, anfört:

Från åtskilliga håll har påyrkats att den form som i vår nuvarande
lagstiftning finnes under namn av ofullkomnade äktenskap jämväl för
framtiden måtte behållas. Verkande skäl hava emellertid anförts mot ett
sådant bibehållande av en lagstiftning, som i mycket är föråldrad och ineffektiv.
Genom ett lämpligt tilläggsstadgande i 2 kap. kan emellertid en
viss ersättning för de ofullkomnade äktenskapen vinnas, utan att därför
behöver medfölja en del av dessa äktenskaps med rätta klandrade verkningar.
Har nämligen trolovad kvinna före eller under trolovningstiden blivit
hävdad av mannen, råder onekligen mellan dem en förbindelse av den art,
att den bör utgöra hinder för mannen att ingå äktenskap med en annan
kvinna, så länge någon förpliktelse på grund av den förra förbindelsen
kvarstår. Emellertid lärer det icke vara anledning att fordra denna förbindelses
upplösning genom domstols eller annan myndighets åtgärd. Men
så mycket torde böra fordras, att mannen, innan han ingår äktenskapet
med en annan kvinna och ikläder sig därmed förenade ekonomiska förpliktelser,
skall hava fullgjort de förpliktelser av enahanda art, som följa
av den förra förbindelsen. För att dock icke för mycket försvåra ingåendet
av äktenskap, bör emellertid åsyftade bevisning kunna ersättas av
intyg om kungl. dispens.

Jag tillåter mig därför föreslå

att i 2 kap. intages en paragraf av följande lydelse: -

»12 §.

År mannen dömd till skadestånd jämlikt 1 kap.
3 § första stycket eller är stämning i sådant mål honom
delgiven, må han ej utan Konungens tillstånd ingå
äktenskap med någon annan innan skadeståndet blivit
guldet eller antaglig säkerhet därför ställd eller ock talan
om skadestånd genom laga kraftvunnen dom ogillats.»

3 KAP.

Vid 2 § 5 mom. andra stycket.
av herr af Ekenstam, som anfört:

Lagförslagets stadgande att jämväl trolovad kvinna skall avgiva
skriftlig försäkring på heder och samvete att hon, såvitt henne är veter -

128

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

ligt, icke lider av könssjukdom i smittosamt skede, är för mig så motbjudande
att jag måste yrka dess borttagande. Jag hemställer alltså,

att 3 kap. 2 § 5 mom. andra stycket måtte erhålla
följande lydelse:

»Trolovad man skall ock avgiva skriftlig försäkran
— — — — i smittosamt skede.»

lydelse:

samt av herr Trana, som ansett att detta stycke bort erhålla denna

»Trolovad skall antingen — — smittosamt skede
eller ock förete läkarebevis därom.»

Vid 2 § 6 mom.
av herr Gezelius, som anfört:

I enlighet med mitt yrkande vid 2 kap. 7 och 8 §§ har jag avsett
att detta moment borde erhålla följande lydelse:

»6 mom. En var — — — (lika med utskottets
förslag) — — — besvågrade, som i 2 kap. 7 eller 8 §
sägs.»

Vid 2 § 8 mom.

av herr Gezelius, som anfört:

I enlighet med mitt yrkande vid 2 kap. 11 § bör detta moment
erhålla följande avfattning:

»5 mom. Har trolovad varit gift, och utvisa ej
kyrkoböckerna eller intyg, som i 1 mom. sägs, att
hinder till följd av stadgandet i 2 kap. 10 § ej föreligger,
skall han styrka, att sådant hinder ej möter.»

Dessutom har herr af Ekenstam, med instämmande av herrar Trana,
Valerius Olsson och Gustafsson i Örebro, vid 2 § anfört:

I samband med det yrkande, som jag ovan framställt, att i 2 kap.
skulle intagas en ny paragraf — 12 §, — avsedd att hindra man ingå
äktenskap innan han ordnat sina ekonomiska angelägenheter med den

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

129

kvinna, med vilken han förut varit trolovad, men med vilken han icke

tänker ingå äktenskap, synes vara lämpligt,

att i slutet av 3 kap. 2 § insätta ett moment av
denna lydelse:

».9 inom. Mannen skall avgiva skriftlig försäkran
på heder och samvete att han icke häftar för skadestånd,
varom i 1 kap. 3 § första stycket sägs, och att
rättegång i sådant mål icke är mot honom anhängig
eller ock styrka att han ställt antaglig säkerhet för
skadeståndet eller, om han det ej kan, att Konungen
ändock funnit skäligt tillåta äktenskapet.»

Vid 3 §.

av herr Valerius Olsson, som anfört:

Hår föreslås, att lysningssedel skall efter utfärdandet kungöras i
kyrkan »nästföljande tre söndagar». Erfarenheten synes icke giva stöd åt
kravet att frångå nu gällande bestämmelser, enligt vilka, därest kontrahenterna
så'' önska, lysningens kungörande kan börja annan söndag än den
som följer näst efter dess uttagande. Jag har därför ansett, att utskotett
bort föreslå

sådan ändring i och tillägg till paragrafen, att
orden »nästföljande tre söndagar» utbytas mot »tre söndagar
i rad».

Vid 3 och 7 §§.

av herr Petersson i Lidingö villastad, som anfört:

I motionen har påpekats, att av förslagets bestämmelser om äktenskapshinder
följer den oegentlighet i avseende på lysning till äktenskap,
att sådan lysning kan äga rum samtidigt för exempelvis samma man med
olika kvinnor, varefter han kan gifta sig med endera av dem, och har påyrkats
ändring i förslaget i syfte att förebygga ett dylikt stötande förhållande.
Att såsom i utskottets motivering gjorts gällande sådant ofog skulle
vara förhindrat genom förbudet mot tvegifte, synes mig tvivelaktigt, då
detta förbud givetvis hänför sig till den akt, som konstituerar äktenskapet,
och icke till åtgärder av en eller annan art, som till tiden föregå vigseln
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 29 käft. {Nr 32.) 17

130

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

och som naturligtvis bliva utan all verkan om intet äktenskap kommer till
stånd. Lika tvivelaktigt finner jag ock utskottets antagande, att Kungl.
Maj:t skulle kunna genom administrativa förordnanden skapa betryggande
garantier. Utskottet har även medgivit, att lagförslaget ej lägger hinder
i vägen för åtgöranden i nu ifrågavarande hänseende, som, om de skulle
förekomma, måste betecknas som synnerligen olämpliga och beklagliga.
Jag anser alltså, att utskottet bort i anledning av förutberörda motioner
tillstyrka riksdagen att antaga nu ifrågavarande paragrafer i följande
lydelse:

§ 3.

»Hava de trolovade — — — lika med utskottets
förslag---tre söndagar.

Sedan lysning skett, äge ej mannen eller kvinnan
erhålla lysning till annat äktenskap, förrän tre månader
förflutit från sista lysningsdagen, med mindre den andra
trolovade avlidit.»

7 §.

»Aktenskapsbetyg--— ingås.

Den som--— anmälas.

Har sådan kungörelse skett, må nytt äktenskapsbetyg
ej utfärdas, förrän tre månader förflutit från kungörandet
eller, där lysning tillkommit, från sista lysningsdagen,
med mindre den andra trolovade avlidit.»

av herrar af Ekenstam, Trana, Gezelius, Pettersson i Bjälbo och
Gustafsson i Örebro, som instämt i vad herr Petersson i Lidingö villastad
här ovan anfört; samt

av herr Valerius Olsson, som under hänvisning till vad han i sin
reservation vid 3 § anfört i fråga om uttrycket »nästföljande tre söndagar»
i övrigt instämt i vad herr Petersson i Lidingö villastad här ovan anfört,
dock med yrkande, att orden »tre månader» måtte i båda paragraferna utbytas
mot »sex månader».

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

131

4 KAP.

Vid rubriken.

av herr Gezelius, som anfört:

Att för den akt, genom vilken äktenskap ingås, i lagtexten använda
eu gemensam beteckning, oavsett om förrättningen verkställes i kyrklig
eller borgerlig forum, synes mig med lagens ståndpunkt i övrigt följdriktigt
och jämväl från praktisk synpunkt lämpligt.

Detta kan emellertid vinnas genom att, såsom beteckning härför
använda det sedan urgamla tider och allt fortfarande i svenskt språk och
svensk lag begagnade ordet giftermål.

Härmed undviker man ock att använda beteckningen vigsel för ett
i borgerlig form förrättat giftermål, vilket åtminstone inom stora kretsar
av vårt folk är ägnat att verka stötande.

Med denna uppfattning har jag ansett,

att rubriken till 4 kap. bort hava följande lydelse:

»Om äktenskaps ingående».

samt att förslaget i övrigt bort hava därav föranledda
förändrade avfattning, som framgår av härvid
fogad bilaga (Bil. A.); samt

av herr Valerius Olsson, som instämt i herr Gezelius’ yrkande här
ovan med den ändringen,

att 4 kap. 2 § första raden bort äga denna lydelse:

»Kyrkligt giftermål genom vigsel må äga ruin:».

Vid 2 §.

av herr Valerius Olsson under hänvisning till hans här ovan vid
rubriken avgivna reservation;

av herrar Pettersson i Södertälje och Schotte, som med instämmande
i huvudsak av herrar Lindhagen, Lindqvist i Stockholm och Persson i
Norrköping, anfört:

Vi äro ense med utskottet därom att rätt till erhållande av statskyrklig
vigsel endast bör äga rum i de fall, då bägge kontrahenterna äro
medlemmar av svenska kyrkan eller den ena är medlem därav och den

132

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

andra tillhör annat kristet trossamfund. Men vi kunna icke biträda utskottets
mening att såsom medlem av svenska kyrkan i detta avseende endast
skall anses den som blivit döpt. Utskottet har till stöd för denna
mening huvudsakligen anfört det skälet, att då präst enligt förslaget icke
skulle kunna på grund av samvetsbetänkligheter vägra sin församlingsbo
vigsel, det vore billigt att ej giva stadgandet eu innebörd, som skulle
strida mot en tämligen enhällig uppfattning inom kyrkan. Häremot må
emellertid erinras, att även om inom kyrkan finnes en utbredd mening
om lämpligheten att i förevarande hänseende taga begreppet »medlem av
svenska kyrkan» i en mera inskränkt bemärkelse än eljest, härav icke nödvändigtvis
behöver följa, att den enskilde prästmannen skulle hysa samvetsbetänkligheter
mot att viga två icke inom kyrkan döpta kontrahenter,
därest sådant av den borgerliga lagen ålades honom. Även enligt utskottets
förslag skulle ju präst vara skyldig att viga två hans församling tillhörande
personer, oaktat den ena av dessa icke blivit inom svenska kyrkan
döpt. Det borde då icke möta avsevärt större betänkligheter för honom
att viga, då bägge kontrahenterna, ehuru tillhörande statskyrkan, icke
blivit enligt dess ritual döpta.

Vad som giver denna fråga en ganska stor praktisk betydelse är
den omständigheten att många personer, tillhörande statskyrkan och i allt
väsentligt omfattande dess troslära, undergått s. k. lekmannadop, vilket
torde innebära, att de anses såsom icke inom kyrkan döpta. Att utesluta
sådana personer från rätten att erhålla statskyrklig vigsel utom i de fall,
då med kontrahenten blivit döpt inom statskyrkan, synes oss innebära en
av förhållandena ej påkallad hårdhet. Lagrådet anför i detta avseende
dock utan att framställa något yrkande:

»Med hänsyn till de stridiga meningar, som sedan lång tid tillbaka
gjort sig gällande angående dop, förrättat av lekman, och angående den
ställning kyrkan härvidlag bör intaga, låter det sig icke förnekas, att åtskilliga
svårigheter skulle undgås, om man helt och hållet utmönstrade
detta villkor för vigsels erhållande.»

I överensstämmelse med detta lagrådets uttalande hemställa vi,

att punkten »Vad nu är sagt om medlem avsvenska
kyrkan skall icke tillämpas å den som ej är
döpt» måtte utgå.

samt av herr Stärner, som förklarat sig instämma med herrar
Pettersson i Södertälje och Schotte i ovanstående reservation.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

133

Vid 6 § andra stycket.
av herr Valerius Olsson, som anfört:

Här föreslås lysningens giltighetstid till tre månader. I motioner,
undertecknade av samtliga prästmän inom riksdagen, frarnhålles, att denna
giltighetstid torde böra bestämmas till sex månader. Det kan nämligen,
påpeka motionärerna, under vissa omständigheter möta oövervinneliga svårigheter
att inom tre månader efter sista lysningsdagen ingå äktenskap;
detta gäller särskilt vissa skogsarbetare i de nordliga trakterna, fiskarbefolkningen
och sjömän. Aven visar erfarenheten, att liknande hinder i
vilken församling som helst ofta uppstå på grund av inträffande arbetslöshet,
sjukdom, tillfällig bortovaro av olika anledningar in. m. Att kräva
äktenskapets ingående inom en tid av tre månader efter sista lysningsdagen
komme därför att i många fall bereda allmänheten olägenheter av påtaglig
art. Jag har därför ansett, att utskottet bort föreslå,

att orden »tre månader» ändras till »sex månader».

Vid 8 § fjärde stycket.

av herr Valerius Olsson, som anfört:

Här föreskrives, att präst, som förrättat vigsel, skall ofördröjligen
giva makarna bevis därom. En sådan föreskrift finnes icke i nu gällande
äktenskapslagstiftning och har icke heller visat sig av någon erfarenhet
påkallad. Det måste anses fullt tillräckligt och betryggande, att den
prästerlige vigselförrättaren är, såsom nu gällande bestämmelser föreskriva,
skyldig att ombesörja vigsels införande i ministerial- och kyrkobok. Naturligtvis
bör det dock åligga honom att, på därom framställd, särskild
begäran, utfärda bevis om förrättad vigsel.

På grund härav har jag ansett, att utskottet bort föreslå,

att nämnda föreskrift erhåller följande lydelse:
»Präst, som förrättat vigsel, give makarna, där så äskas,
ofördröjligen bevis därom.»

samt av herr Trana, som instämt i vad herr Valerius Olsson här
ovan anfört.

134

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

5 KAP.

Vid 1 §.

av herr Gezelius, som anfört:

På sätt jag vid 2 kap. 7 och 8 §§ angivit har jag ansett hinder
fortfarande böra stadgas för äktenskap mellan ett syskon och det andras
avkomling. Ett dylikt hinder torde emellertid av praktiska hänsyn icke
böra föranleda upplösning av ett äktenskap, som det oaktat kommit till
stånd. Jag har därför ansett att denna § bort hava följande lydelse:

»Har äktenskap slutits, ändå att däremot var hinder,
som sägs i 2 kap. 7 § 1 eller 2, 8 eller 9 §, skall
till återgång dömas.

För hinder, som avses i 2 kap. 9 § äge dock återgång
ej rum, där det tidigare äktenskapet är upplöst
utan att talan om återgång blivit väckt.

Allmän åklagare vore pliktig yrka äktenskaps återgång;
och må talan därom föras jämväl av vardera
maken samt för hinder, som avses i 2 kap. 9 §, av
den omgiftes make i det tidigare giftet.»

Vid 9 §.

av herr Gezelius, som anfört:

Vid bifall till mitt vid 2 kap. 7 och 8 §§ framställda yrkande bör
i denna paragrafs fjärde stycke orden »i 2 kap. 10 §» utbytas mot orden
i »2 kap. 9 §».

6 KAP.

Vid rubriken.

av herr Gezelius, som anfört:

Ordet »separation» såsom uttryck för äktenskaplig sammanlevnads
hävande har jag från flera synpunkter ansett mindre lämpligt och därför

Jjagutskottets utlåtande Nr 32.

135

höra utbytas mot ordet »hemskillnad», som i analogi med äktenskapsskillnad
oeh boskillnad utan svårighet torde vinna burskap i språket.

Rubriken till 6 kap. bör i enlighet härmed erhålla följande lydelse:

»Om hemskillnad och äktenskapsskillnad.»

Därjämte borde ordet separation utbytas mot ordet
hemskillnad i samtliga förevarande lagförslag på sått
härvid fogade bilaga utvisar. (Bil. A.)

samt av herrar af Ekenstam, Söderbergh, Trana, Stärner och Alexanderson,
som instämt uti vad herr Gezelius här ovan anfört.

Vid 1 §.

av herrar Persson i Norrköping och Lindqvist i Stockholm, som
anfört:

Lagberedningen har anfört synnerligen bärande skäl för att separation
skall erhållas när tvenne makar därom äro överens samt att vid
sådant förhållande undersökning eller prövning av skälen därför icke må
ifrågakomma av domstol eller annan myndighet. Den gemensamma viljeförklaringen
från de i övrigt oense makarna om att erhålla skilsmässa
anses utgöra en synnerligen stark presumtion för att äktenskapet är ohållbart
och krav på ett ytterligare förebringande av bevisning innebär en
onödig och ofta hänsynslös hårdhet mot de i de flesta fall redan förut hårt
prövade makarna. På grund härav ha vi icke kunnat biträda den av lagutskottet
vidtagna förändringen av Ivungl. Maj:ts förslag till 6 kap. 1 §,
första delen. Denna förändring torde nämligen i praktiken kunna komma
att innebära ej blott en lystringssignal till parterna som vilja separation
utan även i viss mån presumera en rätt för såväl domstol som medlare
att ingå i undersökning om och prövning utav huruvida, enligt deras uppfattning,
tillräcklig »djup och varaktig söndring» föreligger eller ej. Vi
yrka alltså,

att riksdagen måtte, i överensstämmelse med Kungl.
Maj:ts förslag, besluta att 6 kap. 1 § skall erhålla följande
lydelse:

»Makar, som finna sig ej kunna fortsätta den
äktenskapliga sammanlevnaden, äge, när de äro ense
därom, vinna rättens dom å sammanlevnadens hävande
(separation).»

136

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Vid 2 §.

av herrar Pettersson i Södertälje och Schotte, som med instämmande
i huvudsak av herrar Lindhagen, Lindqvist i Stockholm och Persson i Norrköping,
anfört:

I denna paragraf stadgas rätt för den ena maken att erhålla separation
under följande förutsättningar:

a) då andra maken gör sig skyldig till grov försummelse av sin plikt
att försörja maka eller barn,

b) då andra maken eljest i märklig män eftersätter sina plikter mot
familjen,

c) då andra maken är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel,

d) då andra maken för ett lastbart liv, samt

e) då på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan
orsak uppstått djup och varaktig söndring mellan makarne.

I den sålunda medgivna rätten till separation göres emellertid den
väsentliga inskränkningen, att separationen ej får beviljas, där med hänsyn
till den sökande makens eget förhållande eller andra särskilda omständigheter
ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter sammanlevnaden.

Lagberedningen, som något olika formulerat inskränkningen i rätten
till separation å ena sidan för fallen a)—d) och å andra sidan för fallet
e), anförde till stöd för den föreslagna begränsningen bl. a. följande:

»Att göra regeln om rätt till separation av förevarande anledningar
(= fallen a)—d) här ovan) alldeles ovillkorlig har dock icke ansetts tillrådligt.
Det kan i följd av särskilda omständigheter hända, att en förseelse
av sådan art som här avses, i något fall icke är ägnad att inverka
vidare störande på det äktenskapliga livet eller i allt fall icke bör grundlägga
rätt för den skyldiges make att vinna separation. Så t. e. kan det, om
den som är hemfallen åt dryckenskap blivit internerad på en vårdanstalt,
vara lämpligt att avvakta resultatet av den kur han där får genomgå, innan
separation medgives. Anledning att vägra separation kan ock vara, att
den som framställer påstående därom, själv givit anledning till den andres
förseelse eller deltagit däri eller gjort sig skyldig till samma eller liknande

förhållande. — — — — Det kan —--— icke vara riktigt, att den,

vilken själv genom sådan förseelse som i första stycket omförmäles, eller
genom annat sitt förhållande övervägande är anledning till att äktenskapet
fått den angivna gestaltningen, skall få en ovillkorlig rätt att mot den
andres vilja tilltvinga sig separation och med hänsyn till stadgandet i 3 §
i följd därav även äktenskapsskillnad.»

137

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Såväl mot lagberedningens som mot propositionens och utskottets
förslag i ifrågavarande avseende synes den anmärkningen kunna framställas,
att makes rätt att erhålla separation därigenom inskränkts på ett sätt,
som i tillämpningen lätt kan leda till obillighet och hårdhet mot den som
söker separation. Om nämligen den ena maken gjort sig skyldig till »grov
försummelse» av sina plikter eller är »hemfallen åt missbruk av rusgivande
medel» eller »för ett lastbart liv», måste detta enligt vårt förmenande innebära
en så väsentlig rubbning av grundvalarna för den äktenskapliga sammanlevnaden,
att den andra maken bör tillerkännas ovillkorlig rätt att få
denna åtminstone provisoriskt hävd. Den omständigheten att den separationssökande
maken själv icke kan sägas vara utan all skuld utgör icke en
tillräcklig anledning för samhället att genom sina myndigheter tvångsvis
uppehålla en förbindelse som under angivna förhållandan måste te sig som
»en vrångbild av ett äktenskap». Detsamma synes även gälla för det fall,
att, utan grov förseelse å någondera makens sida, mellan makarne uppstått
»djup och varaktig söndring». Den ena makens uppgift att samlivet med
den andra under angivna förutsättning är outhärdligt bör enligt vår mening
tillerkännas vitsord. En domstols möjligheter att i mål av dylik ömtålig
art skilja sant från osant och tränga till bottnen av skuldfrågan äro
givetvis mycket begränsade; och ett rättens utslag att det »skäligen kan
fordras, att sammanlevnaden skall fortsättas», måste därför ej sällan komma
att te sig såsom verklig grymhet mot den separationsyrkande. Särskilt
skulle detta bliva fallet, då denne, kanske till följd av de olyckliga förhållandena
inom äktenskapet, vänt sin håg åt annat håll samt domstolen
möjligen i anledning härav skulle finna honom »på grund av sitt eget förhållande»
ej förtjäna att få sin ansökan beviljad.

För övrigt må i detta sammanhang erinras, att separation ingalunda
är detsamma som äktenskapsskillnad. »Separationen skall», säger lagberedningen,
»väsentligen tjäna det ändamål att giva makarne tillfälle att lugnt
överväga, huruvida en ifrågasatt skilsmässa verkligen kommer till stånd.
Intet hindrar emellertid, att den kommer till användning, utan att syftet
är att vinna äktenskapsskillnad. Sålunda kan den begagnas för att bereda
ena maken, särskilt hustrun, skydd mot den andra och rätt till erhållande
av understöd av denne.» Det sålunda angivna syftet med separationsinstitutet
kan lätt komma att förfelas, om rätten till separation i så hög
grad som i förslaget skett göres beroende av domstolens diskretionära

O O o

prövning.

Mot den av oss här företrädda meningen kan ej med fog invändas,
att dess tillämpande skulle leda till »allmän löslighet i de äktenskapliga
förhållandena» eller »förringande av äktenskapets helgd» eller dylikt. KraBihang
till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 29 käft. (Nr 32.) 18

138

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

vet på föregående medling, tvånget att styrka vissa särskilt angivna förhållanden
för att separation må erhållas och nödvändigheten att låta åtminstone
ett år efter separationens beviljande förflyta, innan skilsmässa
kan begäras, böra nämligen tillsammans utgöra en mycket effektiv tygel
på lättsinne och förhastande i dylika allvarliga angelägenheter.

Vi föreslå alltså,

att förevarande lagrum måtte erhålla följande
ydelse:

»Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse
av sin plikt att försörja andra maken eller barnen, eller
åsidosätter han eljest i märklig mån sina plikter mot
dera, eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande
medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra maken
vinna separation.

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt
eller av annan orsak uppstått djup och varaktig
söndring mellan makarne, och vill endera erhålla separation,
vare därtill berättigad.»

samt av herrar Söderbergh och Stärner, som förenat sig med herrar
Pettersson i Södertälje och Schotte i ovanstående reservation.

Vid 4 §.

av herrar Pettersson i Södertälje och Schotte, som, med instämmande
i huvudsak av herrar .Lindhagen, Lindqvist i Stockholm och Persson i
Norrköping, anfört:

Beträffande denna paragraf hava två av lagrådets ledamöter avgivit
följande yttrande:

»I enlighet med vad vid 2 § blivit av oss erinrat hemställes om uteslutande
av den gjorda begränsningen av den huvudsakligen skyldiga makens
rätt att vinna äktenskapsskillnad efter det sammanlevnaden faktiskt
varit på grund av söndring hävd tre år. Föreligger berörda faktum, synes
därutöver icke erfordras bevisning om söndringens allvarliga karaktär.
Någon förhoppning om förbättring av makarnas inbördes förhållande och
åstadkommande av eu tillfredsställande sammanlevnad torde då ej längre
vara för handen.»

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

139

I anslutning till det sålunda gjorda principuttalandet och under
åberopande jämväl i tillämpliga delar av vad vi här ovan anfört i reservationen
vid 2 § föreslå vi,

att nu förevarande paragraf måtte erhålla följande
lydelse:

»Där makar utan dom å separation på grund av
söndring leva åtskilda sedan minst tre år, äge en var av
dem vinna äktenskapsskillnad.»

samt av herrar Söderbergh och Stämer, som förenat sig med herrar
Pettersson i Södertälje och Schotte i ovanstående reservation.

Vid § 7.

av herr Gezelius, som anfört:

Vid bifall till mitt vid 2 kap. 7 och 8 §§ framställda yrkande bör
i denna paragraf orden »i 2 kap. 10 §» utbytas mot orden »i 2 kap. 9 §».

7 KAP.

Vid 8 §.

av herr Lindhagen.

2:o) Lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
äktenskaps ingående och upplösning.

Vid 2 §.

av herr Valerius Olsson, som anfört:

Herr Rydholm har i sin motion föreslagit, att orden »15 och 16 kap.
Kyrkolagen» skola utgå eller ock förses med tillägget: »i vad de strida
mot denna lag». Emot upphävandet av 15 och 16 kap. Kyrkolagen hava
även domkapitlen i Uppsala, Växjö och Lund samt hovkonsistoriet uttalat
sig. Lagutskottet framhåller häremot, att, »då förhållandet mellan den
borgerliga och kyrkliga lagens motstridande regler aldrig blivit på lagstiftningens
väg klarlagt, hava missförstånd och osäkerhet uppstått i rättstillämpningen»,
och att »ett bifall till motionärens förslag skulle medföra,

140

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

att en dylik oklarhet bleve beståndande även för framtiden». Då emellertid
i den nu föreslagna äktenskapslagstiftningen klara bestämmelser på
detta område givas, synes en sådan oklarhet icke behöva befaras. Däremot
torde förslaget att fullständigt upphäva två hela kapitel i Kyrkolagen
vara ägnat att väcka stora betänkligheter, framför allt från synpunkten av
det värde, dessa kapitel äga genom betonandet av äktenskapets etiska
grundval.

I anledning härav har jag ansett, att utskottet bort föreslå,

att orden »15 och 16 kap. Kyrkolagen» skulle förses
med tillägget: »i vad de strida mot denna lag».

Vid 4 §.

av herrar Pettersson i Södertälje och Schotte, som, med instämmande
i huvudsak av herrar Lindhagen, Lindqvist i Stockholm och Persson i
Norrköping, anfört:

Lagutskottet har i anslutning till lagberedningens och den kungl.
propositionens förslag hemställt om de s. k. ofullkomnade äktenskapens
utmönstrande ur lagen. Lämpligheten av en sådan åtgärd kan emellertid
på goda grunder ifrågasättas.

Till stöd för densamma har till en början åberopats, att de ofullkomnade
äktenskapen icke höra hemma i ett modernt rättssystem, enär
enligt ett sådant för uppkomsten av ett äktenskap måste förutsättas, att
mannen och kvinnan avgiva på äktenskapets omedelbara ingående riktade,
fria och ovillkorliga viljeförklaringar och detta i en form, som garanterar
såväl uppriktigheten och allvaret hos deras avsikter som nödig publicitet
åt det nya rättsförhållandet. Härvid må emellertid erinras, att lagstiftningen
emellanåt kan finna sig föranlåten att i ett eller annat avseende
av praktiska skäl bibehålla lämningar av äldre inhemsk rätt, oaktat dessa
icke fullständigt passa i stycke med det moderna rättssystem, som eljest
blivit infört. Ett sådant fall föreligger enligt vårt förmenande just i fråga om
de ofullkomnade äktenskapen. Dessa vila på den gamla germanska uppfattningen
att för uppkomsten av ett giltigt äktenskap erfordrades trolovning
och därpå följande könsumgänge. Under åtskilliga hundra år har
denna uppfattning varit rotfast hos vårt folk, och icke ens påbjudandet
av vigsel såsom obligatorisk har kunnat tillintetgöra densamma. Bakom
denna uppfattning synes också ligga den i och för sig riktiga tanken att
den väsentligaste förutsättningen för tillkomsten av ett äktenskap är att

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

141

bägge kontrahenterna frivilligt givit tillkänna eu samstämmande vilja
att ingå en äktenskaplig förening och därefter satt denna vilja i verket.

Vidare har det sagts, att de ofullkomnade äktenskapen äro äktenskap
endast till namnet och ej förenade med äktenskapligt samliv. I detta
avseende förtjänar dock nämnas att i flera trakter av vårt land många
äktenskap i sitt första, kanske ganska långvariga skede just hava den form,
som angives i första punkten av 3 kap. 9 § giftermålsbalken.

Väl är det sant, såsom utskottet anmärker, att förbindelserna i fråga
i sin domfästa form äro tvångsäktenskap samt att sådana i och för sig
äro stridande mot äktenskapets natur. Men härvid bör dock ihågkommas,
först och främst att ett sådant tvångsäktenskap ej förklaras uppkomma,
om icke mannen förut frivilligt ingått avtal om blivande äktenskap med
kvinnan eller frivilligt givit henne löfte därom. Då kvinnan i förlitande
härpå givit sitt samtycke till könsumgänget, synes hennes krav på mannens
förpliktande till äktenskap kunna stödjas med den gamla regeln att
»avtal skola hållas». Särskilt framstår detta krav såsom behjärtansvårt i
de fall, då kvinnan av lägersmålet blivit havande. I sådant fall synes det
rimligt och överensstämmande med sund hedersuppfattning att lagen skyddar
kvinnan mot olyckan att nödgas ogift föda barn och sedan, ensam
samt utan en gift kvinnas namn och ställning, draga försorg om sig och
barnet. I stället för sådant skydd erbjuder förslaget den övergivna kvinnan
rätt till ekonomiskt skadestånd. Men detta surrogat är redan av det
skälet mindre tillfredsställande, att det ej lämnar vad kvinnan under dylika
förhållanden behöver i nästan lika hög grad som livsförnödenheter, nämligen
social upprättelse, något som åtminstone i viss mån beredes henne
genom domstols förklaring för äkta hustru

Mot de ofullkomnade äktenskapen har jflterligare invänts, att bestämmelserna
härom missbrukats, i det att käranden ofta begagnat sig
därav mindre för att skaffa sig själv upprättelse än för att hindra den andra
parten, med vilken han sedan mycket lång tid icke haft något gemensamt,
från att ingå äktenskap med annan. Riktigheten av nämnda sakförhållande
bestrides icke. Men det får ej förbises, att även en skadeståndsrätt, sådan
som i den kungl. propositionen föreslås, kan av hämndlystna personer missbrukas
i trakasseringssyfte säkerligen i minst lika stor utsträckning som
stadgandena om ofullkomnade äktenskap.

Utskottet har slutligen åberopat, att de nu gällande reglerna om
ofullkomnade äktenskap hava ringa praktisk betydelse, i det att de sällan
tagits i bruk. Riktigheten av detta påstående torde dock kunna ifrågasättas.
Aven om det kan sägas, att hävdade kvinnor jämförelsevis sällan
söka erhålla domstols förklarande, att de äro »äkta hustrur» ellér att åt

142 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

dem givet äktenskapslöfte är »bovist och gällande», så är därmed ingenting
ådagalagt om frekvensen av sådana ofullkomnade äktenskap, som omlormälas
i första delen av 3 kap. 9 § giftermålsbalken (»hävdar man sin
fästekvinna, då är det ett äktenskap, som skall fullkomnas med vigsel,
evad trolovningen är med eller utan villkor, ändå att samma villkor ej
fullgjorda äro»j. För övrigt synes det uppenbart, att det ligger en stor
praktisk betydelse redan i tillvaron av eu lagbestämmelse, som om nyss
berörda förhållande uttalar att det är ett äktenskap. Såsom lagutskottet
också medgiver, är det antagligt, att en dylik bestämmelse verkar skärpande
på folkets ansvarskänsla och hedersbegrepp. Det torde ej kunna
förväntas, att de i den kungl. propositionen föreslagna skadeståndsbestämmelserna
i tillnärmelsevis samma mån skola kunna utöva en dylik hälsosam
verkan.

Oaktat vi således anse, att den åskådning, som funnit sitt uttryck
i reglerna om s. k. ofullkomnade äktenskap, icke förtjänar att alldeles utmönstras
ur rättssystemet, medgiva vi gärna, att dessa regler i sin nuvarande
form äro ej blott något oklara, utan även mindre väl avpassade
för nutidens förhållanden. Exempelvis synes det kunna ifrågasättas, om
giftorätt under några förhållanden bör äga rum i äktenskap av ifrågavarande
slag, och vidare torde skilsmässa i desamma kunna äga rum
under väsentligt mindre betungande former än för närvarande medgives.
Frågan härom synes emellertid lämpligen böra bliva föremål för ytterligare
utredning, därvid eventuellt även må tagas under övervägande andra
möjligheter att bereda en av sin trolovade övergiven, havande kvinna ej
blott ekonomisk, utan även ideell och social upprättelse. Då lagberedningen
för närvarande lärer vara sysselsatt med utarbetande av lagbestämmelser
i syfte att närmare reglera de utom äktenskap födda barnens rättsliga
ställning, förefaller det lämpligt, att beredningen får i uppdrag att
i sammanhang härmed jämväl taga den här ovan omhandlade frågan under
övervägande. Vi hava därför vid utskottets hemställan under C) reservationsvis
framställt yrkande i sådant syfte. Då det emellertid skulle vara.
oegentligt att, därest berörda yrkande vinner riksdagens bifall, på samma
gång alldeles avskaffa alla bestämmelser om ofullkomnade äktenskap för
att måhända sedermera, när lagberedningens utredning och förslag inkommit,
i en eller annan form återinföra dem, har det synts oss lämpligt, att
i avbidan på den sålunda väntade nya lagstiftningen i promulgationslagen
till lagen om äktenskaps ingående och upplösning giva de gamla stadgande!^
om ofullkomnade äktenskap en något längre tids giltighet än i förslaget
skett. Tre år torde i sådant avseende vara en tillräcklig tidsrymd.
Och då följaktligen under den sålunda ifrågasatta tiden skadestånds -

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

143

bestämmelserna i 1 kap. 3 § av den nya lagen om äktenskaps ingående
och upplösning skulle komma att gälla parallellt med nu förordade övergångsbestämmelse,
synes det lämpligen böra föreslås, att kvinna, som av
domstol tillerkänts skadestånd enligt 1 kap. 3 § i den nya lagen, ej skall
vara berättigad att på grund av den äldre lagstiftningen bliva förklarad
för äkta hustru eller få äktenskapslöfte förklarat fast.

Vi hemställa alltså,

att nu förevarande lagrum måtte erhålla följande
lydelse:

»Har före den 1 januari 1919 man hävdat sin
fästekvinna eller hävdat kvinna under äktenskapslöfte
eller avlat barn med kvinna i lönskaläge, därå sedan fästning
följt, skall, i avseende å sådan förbindelse äldre
lag gälla; dock att upplösning av förbindelse med fästekvinna
skall, evad den blivit av rätten stadfäst eller ej,
ske i den ordning, som är stadgad i förordningen den
3 april 1810 angående fullbordande av äktenskap med
kvinna, som blivit lägrad under äktenskapslöfte.

Vill någon mot äktenskap göra gällande hinder
på grund av förbindelse, som nu är sagd, och har ej
förbindelsen blivit av rätten stadfäst eller mannen låtit
kyrktaga kvinnan såsom sin fästekvinna, skall i avseende
därå tillämpas vad äldre lag stadgar om jäv mot äktenskap.

Kvinna, som av domstol tillerkänts skadestånd
enligt 1 kap. 3 § lagen om äktenskaps ingående och
upplösning, äge ej åtnjuta sådan rätt, som i 3 kap. 9
eller 10 § eller 5 kap. 1 § giftermålsbalken sägs.»

Vid 8 §.

av herr Petersson i Lidingö villastad, som hänvisat till det förslag
om ändrad lydelse av denna §, som han framställt i sammanhang med
sin reservation vid 1 kap. 1 § lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

144

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

4:o) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken.

20 KAP.

Vid 3 §.

av herr Gezelius som anfört:

Då olika omständigheter kunna och böra vara bestämmande vid avgörande
av frågan om vilken vårdnaden om barnen bör tillkomma och
vilken förvaltningen av deras ekonomi lämpligen bör anförtros, synes mig
ett ovillkorligt stadgande därom, att den av makarna, som skall hava
vårdnaden om barnen, även skall vara deras förmyndare, icke vara tillfredsställande.

Jag har därför ansett att denna paragraf bort hava följande lydelse:

»Går föräldrarnas äktenskap åter eller vinna de
separation eller äktenskapsskilnad, vare den barnens förmyndare,
som rätten finner lämpligt därtill förordna.»

samt av herrar af Ekenstam och Trana, vilka instämt uti vad herr
Gezelius här ovan yrkat.

5:o) Lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap. 1 §

rättegångsbalken.

13 KAP.

Vid 1 §.

av herr Gezelius, som anfört:

Under hänvisning till vad jag yrkat vid 2 kap. 7 och 8 §§ av lag
om äktenskaps ingående och upplösning har jag ansett att denna paragraf
bör erhålla följande lydelse:

»Nu vill kärande — — — (lika med utskottets
förslag) — — — som i 2 kap. 7 och 8 §§ av lagen
om äktenskaps ingående — — — (lika med utskottets
förslag) — — — 1 januari 1916.»

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

145

6:o) Lag om ändrad lydelse av 31 § i stadgan om skiftesverket i riket den

9 november 1866.

av herr Gezelius, som anfört:

Under hänvisning till vad jag yrkat vid 2 kap. 7 och 8 §§ av lag
om äktenskaps ingående och upplösning, har jag ansett att denna paragraf
bör erhålla följande avfattning:

»Dessa äro — — — (lika med utskottets förslag)

— — — som i 2 kap. 7 och 8 §§ av lagen —--

(lika med utskottets förslag)----1 januari 1916.»

12:o) Lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

1 KAP.

Vid 2 §.

av herr Gezelius, som anfört:

Under hänvisning till vad jag yrkat vid 2 kap. 7 och 8 §§ av lag
om äktenskaps ingående och upplösning har jag ansett att denna paragraf
bör erhålla följande lydelse:

»Vill — — — (lika med utskottets förslag)
—--efterrättelse.

Ej må — — — (lika med utskottets förslag)

---av vilka den ene är den andres syskons avkom ling

eller varit gift — — — (lika med utskottets förslag)
— — — led.»

3 KAP.

Av herr Gezelius, som anfört:

Under hänvisning till vad jag här ovan vid 6 kap. av lag om äktenskaps
ingående och upplösning yrkat och med hänsyn till av förevarande
lag berörda internationella rättsförhållanden har jag ansett,

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 29 käft. (AV 32.) 19

146

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

att 3 kapitlets rubrik bort hava följande avfattning:
»Om äktenskapsskillnad och hemskillnad. (Separation.
)» samt 1 § erhålla följande lydelse:

»Talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad
(separation) mellan utländska undersåtar må här i riket
upptagas, om den make, mot vilken talan väckes, här
har sitt hemvist. Lag samma vare, om makarna samtidigt
haft hemvist inom riket, men den make, mot
vilken talan väckes, övergivit den andre eller, efter det
orsak till skillnad uppstått, flyttat ur riket.

År enligt lagen i den stat, makarna tillhöra, åt
inländsk myndighet förbehållet, i allmänhet eller för
vissa fall, att pröva talan om äktenskapsskillnad eller
hemskillnad mellan sagda stats undersåtar, må ej, i strid
mot dylikt förbehåll, sådan talan här i riket upptagas,
med mindre fråga är om skillnad eller hemskillnad i
äktenskap, som i makarnas hemland anses ej vara i behörig
form avslutat.»

dels vid punkt C) av utskottets hemställan:

av herrar Pettersson i Södertälje och Schotte, som, med instämmande
i huvudsak av herrar Lindhagen, Lindqvist i Stockholm och Persson i
Norrköping, anfört:

Åberopande vad vi här ovan i vår vid utskottets hemställan under
A) 2:o) fogade reservation anfört få vi hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av herr Lundgrens
m. fl. motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville, i sammanhang med behandlingen
av frågan om reglering av de utom äktenskap födda
barnens rättsliga ställning, låta verkställa utredning, på
vilket sätt genom lagstiftningens försorg ej blott ekonomiskt
skadestånd utan jämväl upprättelse i andra avseenden
lämpligen må kunna beredas sådana barns mödrar,
särskilt i de fall, då hävdandet skett under trolovning
eller under äktenskapslöfte, samt därefter för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen må
föranleda.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

147

Bil. A.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

2 KAP.

Om hinder mot äktenskap.

2 §.

Den, som är under tjuguett år och ej förut varit gift, må ej ingå
äktenskap utan föräldrarnas samtycke.

Är den ene av föräldrarna död eller sinnessjuk eller sinnesslö, eller
kan yttrande från den ene ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt inhämtas,
vare den andres samtycke tillfyllest. År sådant fall för handen
beträffande båda föräldrarna, tage den trolovade samtycke av förmyndaren,
eller, där särskild förmyndare ej är nämnd, av annan giftoman, som rätten
eller domaren på anmälan förordnar.

Hava föräldrarna vunnit hemskillnad eller är deras äktenskap upplöst,
vare allenast den av föräldrarna giftoman, som har vårdnaden om barnet.
Samma lag vare med avseende å barn utom äktenskap.

4 KAP.

Om äktenskaps ingående.

1 §•

Äktenskap ingås genom kyrkligt eller borgerligt giftermål.

2 §•

Kyrkligt giftermål må äga rum:

inom svenska kyrkan, om båda de trolovade äro medlemmar av
kyrkan eller den ene är medlem därav och den andre tillhör annat kristet
trossamfund; och

148

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

inom främmande trossamfund, om Konungen förklarat dess prästerskap
äga att förrätta giftermål samt antingen båda de trolovade äro medlemmar
av samfundet eller, där samfundet är kristet, den ene är medlem
därav och den andre av annat kristet trossamfund.

Vad nu är sagt om medlem av svenska kyrkan skall icke tillämpas
å den som ej är döpt.

Konungen äger förordna, att medlem av utländskt evangeliskt-luterskt
trossamfund skall hava samma rätt till kyrkligt giftermål som medlem av
svenska kyrkan.

3 §•

Till kyrkligt giftermål inom svenska kyrkan äga de trolovade välja
den präst inom kyrkan de själva åstunda; dock vare annan ej skyldig förrätta
giftermål än präst i församling, av vilken endera är medlem.

Inom främmande trossamfund förrättas giftermål av därtill behörig
präst inom samfundet.

4 §•

Med borgerligt giftermål må äktenskap ingås, evad de trolovade
kunde erhålla kyrkligt giftermål eller ej.

5 §.

Behörig att förrätta borgerligt giftermål år, i stad, lagfaren ledamot
av magistraten eller, där magistrat ej finnes, ordföranden i den för staden
särskilt tillsatta styrelse och, på landet, kronofogden ävensom, där Konungen
för visst område det medgiver, den, som Konungens befallningshavande
särskilt förordnar till giftermålsförrättare.

Borgerlig giftermålsförrättares åliggande att förrätta giftermål är ej
beroende därav, att någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans
tjänstgöringsområde.

År kronofogde bosatt i stad, äge han jämväl inom staden förrätta
giftermål, men vare ej pliktig därtill, med mindre någon av de trolovade
bär sitt hemvist inom fögderiet.

6 §•

År ej sådant fall för handen, varom i 3 kap. 6 § sägs, må giftermål
ej ske, med mindre lysning är fullbordad; och varde giftermål ändå
vägrat, om hinder mot äktenskapet är giftermålsförrättaren kunnigt. Utan

]väg utskottets utlåtande Nr 32.

149

lysningsbevis må ej annan förrätta giftermål än präst, som fört kyrkoböckerna
där lysning skett.

Har lysning blivit fullbordad, men är giftermål ej förrättat inom
tre månader därefter eller, där de trolovade eller endera tillhör den nomadiserande
lappbefolkningen, inom ett år, må giftermål ej vidare på den
lysning ske.

7 §.

Vilja de trolovade ingå äktenskap utan föregående lysning, efter ty
i 3 kap. 6 § sägs, åligge trolovad, som är kyrkobokförd i svensk församling,
att, där giftermålsförrättaren ej för den församlings böcker, förete
äktenskapsbetyg; och skall i övrigt i fråga om villkor för giftermåls förrättande
vad i 3 kap. 2 och 3 §§ är beträffande lysning stadgat äga motsvarande
tillämpning.

8 §•

Giftermål förrättas i släktingars eller andra vittnens närvaro.

Vid giftermålet skola de trolovade, samtidigt tillstädes inför giftermålsförrättaren,
på hans fråga avgiva sitt ja och samtycke till äktenskapet
samt därpå av honom förklaras för äkta makar.

I övrigt lände till efterrättelse, vid giftermål inom svenska kyrkan
föreskrifterna i kyrkohandboken, vid giftermål inom främmande trossamfund
dess kyrkobruk och vid borgerligt giftermål de bestämmelser, som
varda av Konungen meddelade.

Präst, som förrättat giftermål, give makarna ofördröjligen bevis därom.
Vad vid borgerligt giftermål förekommit, skall upptagas i särskilt
protokoll enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

9 §•

Giftermål vare utan verkan, om det ej förrättats av präst, som äger
behörighet att förrätta giftermål, eller av borgerlig giftermålsförrättare
eller om därvid ej så tillgått, som i 8 § andra stycket är föreskrivet; men
ej skall giftermål anses ogillt, förty att eljest icke så förfarits, som i 8 §
är sagt, eller giftermålsförrättaren överskridit sin behörighet eller vederbörlig
lysning ej föregått.

150

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

5 KAP.

Om återgång av äktenskap.

2 §•

Var make vid äktenskapets ingående sinnessjuk eller sinnesslö, gånge
äktenskapet på hans talan åter. Har han ej yrkat återgång inom sex månader
från det sjukdomen blev botad, vare sin rätt till talan förlustig.

Hade andra maken vid äktenskapets ingående ej kunskap om sinnessjukdomen
eller sinnesslöheten, äge jämväl han vinna återgång, så
framt han väcker talan inom sex månader från det han fick sådan kunskap
och sist inom tre år från äktenskapets ingående; dock att talan om
återgång för sinnessjukdom ej må anställas, sedan sjukdomen blivit botad.

3 §•

Äktenskap gånge ock på makes yrkande åter:

1. om han vid äktenskapets ingående befann sig i tillfällig sinnesförvirring
eller annat sådant tillstånd, som utesluter rättslig handlingsförmåga
;

2. om han av misstag låtit i äktenskap förena sig vid annan
än sin trolovade eller utan att vilja ingå äktenskap;

3. om honom ovetande andra maken vid äktenskapets ingående led
av fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker, könssjukdom i
smittosamt skede eller spetälska eller var obotligt vanför till äktenskap;

oo. om han blivit tvungen till äktenskapet.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

151

Talan om återgång må ej heller anstållas för könssjukdom, dår maken
ej blivit smittad och sjukdomen ej längre är i smittosamt skede, eller
för annan sjukdom, sedan den blivit botad.

5 §•

Då äktenskap återgår, skall vid bodelningen så anses, som om den
egendom, en var av makarna vid äktenskapets ingående infört i boet eller
efteråt förvärvat genom arv, gåva eller testamente, varit den makes enskilda.

6 §•

Sker återgång jämlikt 1 §, och var ena maken vid äktenskapets ingående
i god tro men den andre ej, äge den förre rätt till skadestånd,
efter ty med avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga
omständigheter prövas skäligt.

Vinner make återgång jämlikt 2 § första stycket eller 3 §, och var
den omständighet, som föranledde återgången, vid äktenskapets ingående
känd för andra maken, njute ock den make, på vars talan äktenskapet
går åter, skadestånd, som nyss är sagt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast om jämkning
av avtal, som makarna med hänsyn till återgången träffat, vid talans förlust
framställas i målet om återgång.

o Ö

8 §•

Går äktenskap åter jämlikt 1 §, och var mannen vid äktenskapets
ingående i god tro men hustrun ej, eller vinner mannen återgång jämlikt
2 § första stycket eller 3 §, och var den omständighet, som föranledde
återgången, vid äktenskapets ingående känd för hustrun, varde, där mannen
i målet om återgång det äskar, förbud henne meddelat att vidare bära
hans namn.

152

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

6 KAP.

Om hemskillnad och äktenskapsskillnad.

1 §•

Makar, som finna sig på grund av mellan dem uppkommen djup och
varaktig söndring ej kunna fortsätta sammanlevnaden, äge, när de äro ense
därom, vinna rättens dom å sammanlevnadens hävande (hemskillnad).

2 §.

Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att
försörja andra maken eller barnen, eller åsidosätter han eljest i märklig
mån sina plikter mot dem, eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande
medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra maken vinna hemskillnad,
där ej med hänsyn till den makes eget förhållande eller andra
särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter
sammanlevnaden.

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan
orsak uppstått djup och varaktig söndring mellan makarna, och vill endera
erhålla hemskillnad, vare därtill berättigad, där ej med hänsyn till hans
förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras,
att han fortsätter sammanlevnaden.

3 §•

Hava makar efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år, och är
sammanlevnaden ej heller därefter upptagen, varde på talan av endera
dömt till äktenskapsskillnad.

4 §•

Där makar utan dom å hemskillnad på grund av söndring leva åtskilda
sedan minst tre år, äge en var av dem vinna äktenskapsskillnad;
dock må ej till skillnad dömas, där blott ena maken vill skiljas och med
hänsyn till den makes förhållande eller andra särskilda omständigheter
äktenskapet finnes skäligen icke böra på hans talan upplösas.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

153

7 §•

14 §.

När till hemskillnad blivit dömt, skall boet skiftas. Om sådant skifte
samt om påföljd av underlåtenhet att före skiftet betala gäld, så ock om
förvaltning av enskild och samfälld egendom intill dess skifte sker skall i
tillämpliga delar gälla vad i lagen om boskillnad är i nämnda hänseenden
stadgat för makar, som vunnit boskillnad; och äge å makar, som vunnit
hemskillnad, jämväl tillämpning vad i samma lag för det fall, att boskillnad
sökts, finnes föreskrivet om samfälld egendoms avskiljande från boet,
om undanskiftande för gäld samt om makes betalningsrätt för vederlagsfordran.

Vad i lagen om boskillnad stadgas om utmätning för gäld skall intill
dess skifte sker lända till efterrättelse; dock att för gäld, som avses i
11 kap. 5 § giftermålsbalken, ej må utmätas annan egendom än den, varöver
hustrun ägde råda, när hemskillnaden beviljades.

15 §.

Efter dom å hemskillnad råde hustrun sitt gods själv, med den inskränkning,
som av stadgandena i 14 § föranledes; och vare all egendom,
som make efter domen genom arv, gåva, testamente eller annorledes
förvärvar, så ock all gäld, som make därefter gör, ansedd såsom hans
enskilda.

16 §.

Hustru vare ej pliktig att med egendom, som hon efter dom å hemskillnad
förvärvar, betala under äktenskapet därförut gjord gäld, utan så år
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 29 käft. (Nr 32.) 20

154

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

att hon själv ådragit sig gäl den i och för handel eller annan rörelse, som
hon med mannens bifall idkat, eller gälden utgöres av böter eller skadestånd
för brottslig gärning. För gäld, som avses i 11 kap. 5 § giftermålsbalken,
vare hon ansvarig allenast med egendom, varöver hon ägde
råda, när hemskillnaden beviljades.

18 §.

Varder enligt 2 § första stycket dömt till hemskillnad, och är boet
ringa, äge rätten, på yrkande av den make, som vinner hemskillnad, förordna
att han må vid skiftet från samfällda boet uttaga nödigt bohag ävensom
arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av
hans näring, ändå att därigenom den andres lott skulle lida inskränkning.

19 §.

A makar, som blivit i äktenskapet skilda, skall vad i 14 och 16 §§
är stadgat för makar, som vunnit hemskillnad, äga motsvarande tillämpning,
så framt ej förut blivit dömt till boskillnad eller hemskillnad.

21 §.

Ändå att makar vunnit hemskillnad, åligge en var av dem att efter
sin förmåga och den andres behov bidraga till dennes tillbörliga underhåll;
dock må, där ena maken huvudsakligen bär skulden till hemskillnaden,
den andre ej förpliktas giva underhållsbidrag, med mindre synnerliga skäl
därtill äro.

23 §.

När hemskillnad eller äktenskapsskillnad meddelas, förordne rätten
tillika, vilken av makarna skall hava vårdnaden om barnen eller, om ej
alla barnen böra stå under ena makens vårdnad, huru de skola fördelas
mellan makarna. Äro makarna ense, give rätten sitt beslut i överensstämmelse
med vad de önska, så framt det ej är uppenbart stridande mot
barnens bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten, efter ty med hänsyn främst
till barnens bästa finnes skäligt. Bär ena maken huvudsakligen skulden
till skillnaden, och äro de lika skickade att hava vårdnaden om barnen,
vare den andre närmast därtill.

Innan förordnande, som nu är sagt, meddelas, varde, när anledning
därtill förekommer, yttrande inhämtat från barnavårdsnämnden.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

155

Make, som ej har vårdnaden om barnen, må ej betagas tillfälle till
umgänge med dem, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda.
Nöjes han ej åt vad andra maken härutinnan bestämmer, skilje rätten dem
emellan.

24 §.

Under hemskillnad eller efter äktenskapsskillnad åligge makarna att
var efter sin förmåga deltaga i kostnaden för barnens underhåll. Där
make ej fullgör sin skyldighet genom underhåll av barn, som står under
hans vårdnad, vare han pliktig utgiva underhållsbidrag.

26 §.

Hava makar med avseende å förestående hemskillnad eller äktenskapsskillnad
träffat avtal om skifte av boet eller vad med skiftet äger
samband, om skadestånd eller om bidrag till makes eller barns underhåll,
vare det gällande.

Avtal, som ej under hemskillnad slutits, må likväl, så vida det är
uppenbart obilligt för ena maken, på hans talan av rätten jämkas. Sådant
klander skall vid talans förlust väckas sist i skillnadsmålet, där äktenskapsskillnad
sker jämlikt 3 §, men eljest sist inom ett år från det skillnad i
äktenskapet meddelades.

Vad makar avtalat om bidrag till barns underhåll utgöre ej heller
i något fall hinder för rätten att, på endera makens yrkande, annorledes
förordna därom, så framt avtalet är uppenbart stridande mot barnens bästa
eller förhållandena blivit väsentligt ändrade.

Under hemskillnad må ej makarna mellan sig sluta avtal i annat
ämne än nu är sagt, ej heller ena maken bortgiva något till den andre.

27 §.

Flytta makar, som vunnit hemskillnad, åter samman, förfalle verkan
av hemskillnaden utom beträffande frågor, om vilka i 14—16 §§ är stadgat.

7 KAP.

Om rättegång i äktenskapsmål.

1 §''

Äktenskapsmål äro mål om återgång av äktenskap, hemskillnad och
äktenskapsskillnad, så ock mål, däri tvisten är huruvida man och kvinna
äro i äktenskap förenade med varandra.

156

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

4 §•

Äktenskapsmål instämmes till rätten i den ort, där svaranden har
sitt hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet till rätten i den
ort, där mannen och kvinnan sist haft gemensamt hemvist eller, om de ej
här haft sådant, där kärandens hemvist är. Skall talan föras mot såväl
mannen som kvinnan, vare den rätt behörig, där båda eller endera har
sitt hemvist eller, om ingendera här har sådant, där de sist haft gemensamt
hemvist. Finnes ej behörig domstol, efter vad nu är sagt, upptages
målet av Stockholms rådstuvurätt.

Vilja båda makarna erhålla hemskillnad enligt 6 kap. 1 § eller
äktenskapsskillnad enligt 6 kap. 3 eller 4 §, göre ansökan därom hos den
rätt, som enligt första stycket är laga domstol i mål mot dem bägge.

Fråga om återgång eller skillnad för brott, därför ansvar yrkas, må
ock väckas vid den rätt, där brottmålet är anhängig!

B §•

Mål om hemskillnad varde ej till prövning upptaget, såframt det ej
visas, att medling mellan makarna företagits av präst i svensk församling,
där makarna eller endera är kyrkobokförd, eller av präst inom sådan församling
av främmande trosbekännare, som har rätt till offentlig religionsövning,
och som makarna eller endera tillhör, eller ock av häradshövdingen
eller i stad rättens ordförande eller av annan som han i anledning av
makes framställning utsett att företaga medlingen.

Yrkas hemskillnad jämlikt 6 kap. 2 § må likväl rätten, ehuru medling
ej skett, upptaga målet, när skäl därtill äro. Finner rätten i sådant
fall att tillfälle till medling bör beredas, skall målet uppskjutas och lämplig
person utses till medlare; och varde makarna kallade att sammankomma
inför honom. Hörsammas ej kallelsen, eller har av annan orsak
medling ej skott före den dag, till vilken målet blivit uppskjutet, äge
vidare uppskov för medling ej rum, med mindre båda makarna det äska.

10 §.

När mål om äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
är anhängiggjort, äge rätten eller domaren, där endera maken det äskar,
meddela förordnande om boupptecknings förrättande efter ty i 6 kap.
14 § andra stycket är sagt.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

157

12 §.

I mål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
äge rätten, på yrkande av endera maken, att för tiden intill dess laga
kraft ägande dom föreligger förordna, efter ty skäligt tinnes, om sammanlevnadens
hävande, barnens vård och bidrag av ena maken till den andres
eller barnens underhåll, så ock förbjuda makarna vid vite av fängelse eller
böter att besöka varandra.

Vid förordnande om sammanlevnadens hävande äge rätten bestämma,
vilken av makarna må sitta kvar i hemmet; och äge den make innehava
bohaget, där ej rätten beträffande viss egendom annorlunda förordnar.
Sådan bestämmelse skall, där till återgång eller skillnad dömes,'' gälla till
dess skifte sker.

Varder beslut, varom i denna paragraf är sagt, under rättegången
meddelat, må i händelse av missnöje däröver föras särskild klagan. Beslutet
gånge städse utan hinder av förd klagan i verkställighet lika med
laga kraft ägande dom, men kan när som helst av rätten återkallas.

13 §.

Då till hemskillnad dömes, äge rätten, på makes yrkande, att för tid,
som prövas skälig, meddela vitesförbud, varom i 12 § första stycket sägs.

14 §.

Finnes i mål om äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad,
att prövning av särskild i sammanhang med huvudsaken
förekommande fråga föranleder tidsutdräkt, äge rätten, där det å någondera
sidan yrkas, särskilt företaga målet i övrigt till slutligt avgörande.

16 §.

Vid allmän underrätt skall föras förteckning över alla där anhängiggjorda
hemskillnadsmål, utvisande för varje mål alla sådana åtgärder och
av rätten eljest meddelade beslut, som angå boet.

158

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Lag

om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps

ingående och upplösning.

5 §•

År lysning fullbordad före den dag, då nya lagen trätt i kraft, må
giftermål på den lysning ske inom tre månader, räknade från sagda dag,
eller, där de trolovade eller endera tillhör den nomadiserande lappbefolkningen,
inom ett år.

Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken. §§

Härigenom förordnas, att 8 kap. 1 § giftermålsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Vilja man och kvinna göra förord sig emellan före äktenskapet; då
skola de det skriftligen och med tvenne vittnen upprätta, innan giftermål
sker; omyndig .tage ock förmyndarens samtycke, på sätt nyss är sagt.
Ej må förord göras om annat än makarnas giftorätt eller förvaltningen av
hustruns enskilda egendom. Förord må ej heller göras till förfång för
dem, som bättre rätt till någonderas egendom å den tid hava. Äktenskapsföi’ord
skall öppet ingivas till rätten i den ort, där makarna hava
sitt bo och hemvist, eller sätta sig neder att bo, i staden inom åttonde
dagen och på landet sist å det ting, som infaller näst efter ep månad
sedan giftermål skett, och läte rätten det i protokollet införas. År giftermål
å annan ort förrättat, och kan förty den lagföljd ej ske, som nu
föreskriven är, då skall förord inom sagda tid hos rätten i giftermålsorten
företes, och varde det, då makarna till boningsorten kommit, sist inom en
månad i stad, och å landet vid det ting, som näst efter tre månader infaller,
till rätter domstol ingivet, med bevis av rätten i giftermålsorten,
att det där företett varit. År ej med förord så förfaret, som nu sagt är;
vare det kraftlöst. Var som begär, äge att hos rätten undfå del av
äktenskapsförord.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

159

Lag

om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken.

20 KAP.

3 §•

Går föräldrarnas äktenskap åter, eller vinna de hemskillnad eller
äktenskapsskillnad, vare den barnens förmyndare, som skall hava vårdnaden
om dem. Träder han i nytt gifte, skall vad i 1 och 2 §§ sägs
om skyldighet för fader eller moder att frånträda förmynderskapet äga
motsvarande tillämpning.

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21 §§ strafflagen.

'' 22 KAP.

8 §•

Gifter sig någon med den, som till följd av sinnessjukdom, tillfällig
sinnesförvirring eller annan sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga,
eller ingår någon äktenskap, som på yrkande av andra maken
kan för villfarelse eller svek dömas att återgå; straffes med fängelse i
minst ett år eller straffarbete i högst fyra år.

Bedrager man genom äktenskapslöfte, som ej fullbordas, kvinna till
lägersmål; straffes med fängelse eller böter.

Avgiver någon emot bättre vetande falsk utsaga i sådan försäkran,
som enligt lag skall avläggas till utredning angående frihet från äktenskapshinder;
dömes till fängelse eller, om han av egen drift återkallar utsagan
innan giftermål sker, till böter.

Lag

om ansvar för gifterraålsförrättare i vissa fall.

Med upphävande av 18 § andra stycket i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning
förordnas härigenom som följer:

160

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Förrättar särskilt förordnad giftermålsförrättare, som ej är diplomatisk
eller konsulär ämbetsman, eller präst i främmande trossamfund,
giftermål, då laga hinder mot äktenskapet möter eller utan att lysning
eller annat kungörande i stadgad ordning föregått, eller åsidosätter han
eljest vad honom i egenskap av giftermålsförrättare åligger; dömes till
fängelse i högst sex månader eller böter, högst ett tusen kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

Lag

om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingånde.

Härigenom förordnas som följer:

Vill någon klaga över beslut angående lysning eller annat kungörande
till äktenskap, utfärdande av äktenskapscertifikat eller förrättande av
giftermål, må han anföra besvär, där beslutet meddelats av präst inom
svenska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig giftermålsförrättare,
hos Konungens befallningshavande och, där det meddelats av
myndighet utom riket eller av kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet,
hos Konungen i vederbörande statsdepartement, över domkapitlets eller
Konungens befallningshavandes beslut må klagan föras hos Konungen
genom besvär, som vid talans förlust skola ingivas eller insändas till vederbörande
statsdepartement sist å trettionde dagen från det klaganden
erhöll del av beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Majrts

regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall hava följande ändrade lydelse:

Mål om antagande av släktnamn;

mål om kyrkobokföring, lysning eller annat kungörande till äktenskap,
utfärdande av äktenskapscertifikat, förrättande av giftermål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

161

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1901 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmyndarskap.

3 KAP.

Om äktenskapsskillnad och hemskillnad (separation).

1 §•

Talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad (separation) mellan
utländska undersåtar må här i riket upptagas, om den make, mot vilken
talan väckes, här har sitt hemvist. Lag samma vare, om makarna samtidigt
haft hemvist inom riket, men den make, mot vilken talan väckes,
övergivit den andre eller, efter det orsak till skillnad uppstått, flyttat
ur riket.

År enligt lagen i den stat, makarna tillhöra, åt inländsk myndighet
förbehållet, i allmänhet eller för vissa fall, att pröva talan om äktenskapsskillnad
eller hemskillnad mellan sagda stats undersåtar, må ej, i strid mot
dylikt förbehåll, sådan talan här i riket upptagas, med mindre fråga är om
skillnad eller hemskillnad i äktenskap, som i makarnas hemland anses ej
vara i behörig form avslutat.

2 §•

Skillnad i äktenskap mellan utländska undersåtar må ej beviljas,
utan så är att enligt lagen i den stat, makarna tillhöra, äktenskapsskillnad
må äga rum samt orsak till skillnad är för handen ej mindre enligt sagda
lag än ock enligt svensk lag.

Hava makarna förut tillhört annan främmande stat, må ej för vinnande
av skillnad i äktenskap åberopas vad som under den tid inträffat,
med mindre skillnad på grund därav är medgiven jämväl enligt där gällande
lag.

Vad nu är sagt om äktenskapsskillnad skall äga motsvarande tilllämpning
i avseende å hemskillnad.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 29 käft. (Nr 32.)

162

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

3 §•

Makar, som tillhöra främmande stat men hava hemvist här i riket,
må, där talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad är anhängiggjord i
deras hemland, var för sig utverka förordnande, som i 7 kap. 12 § av
lagen om äktenskaps ingående och upplösning sägs, ändå att skillnad i
äktenskapet eller hemskillnad ej kan här meddelas. Dock skall förordnandet
upphöra att gälla, där den i makarnas hemland väckta talan varder
återkallad eller ogillad eller förordnandet ej inom ett år stadfästes av behörig
myndighet därstädes.

4 §•

År av myndighet i främmande stat äktenskapsskillnad eller hemskillnad
beviljad mellan undersåtar i samma stat, lände det beslut här i
riket till efterrättelse.

5 §•

att, med motsvarande tillämpning av vad i 1 § är stadgat i avseende
å svensk myndighets behörighet att upptaga talan om äktenskapsskillnad
mellan undersåtar i annan stat, det hnnes hava tillkommit myndighet
i den stat, där beslutet meddelats, att målet upptaga; samt

att orsak till skillnad varit för handen enligt lagen i den stat,
makarna tillhörde.

År beslutet meddelat av annan myndighet än domstol, må det, där
fråga är om utländska undersåtar, ej lända till efterrättelse, om det av
sagda anledning ej kan vinna erkännande i makarnas hemland.

Vad i denna paragraf är sagt om äktenskapsskillnad skall äga motsvarande
tillämpning i avseende å hemskillnad.

5 KAP.

2 §•

Fråga, som angår äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan makar,
vilka äro undersåtar i olika stater, skall bedömas som om bägge makarna
vore undersåtar i den stat, de sist gemensamt tillhört, eller, om de ej
hava tillhört samma stat, i den stat, mannen tillhör.

Lagutskottets utlåtande AV 32.

163

4 §•

Gitter ej den, som väckt talan om återgång av äktenskap, om äktenskapsskillnad
eller om hemskillnad, styrka innehållet av främmande lag,
vilken, efter ty här förut är sagt, skall lända till efterrättelse, och är ej
lagens innehåll ändå för rätten känt, må hans talan ej bifallas.

Har Konungen förordnat huru underrättelse om innehållet av främmande
lag må av rätten sökas, vare rätten, där ej lagens innehåll förut
ä,r för rätten känt, pliktig att i sådan ordning därom söka underrättelse.

Lag

om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet.

Med upphävande av lagen den 8 juli 1904 om äktenskaps avslutande
inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet förordnas
härigenom som följer:

1 §■

Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman
i främmande stat att förrätta giftermål mellan svenska undersåtar
eller mellan svensk undersåte och undersåte i främmande stat.

2 §•

Giftermålsförrättare, som i 1 § sägs, skall, då begäran om giftermåls
förrättande framställes, tillse, att de trolovade äro oförhindrade att
ingå äktenskap med varandra. Tro lo vad, som är kyrkobokförd i svensk
församling, vare pliktig att inför giftermålsförrättaren förete äktenskapsbetyg;
och skola de trolovade i övrigt fullgöra vad enligt lag åligger dem,
som vilja erhålla lysning till äktenskap.

Har Konungen förordnat, att äktenskap ej må slutas i strid mot
hinder, som är stadgat i den främmande statens lag, lände det till efterrättelse;
och vare de trolovade pliktiga styrka frånvaron av sådant hinder,
på sätt Konungen föreskriver.

164

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

3 §•

Fullgöra de trolovade vad enligt 2 § åligger dem, och finner ej giftermålsförrättaren
hinder mot äktenskapet möta, utfärde han genast kungörelse
om äktenskapet, upptagande de trolovades fullständiga namn samt
ålder, födelseort, yrke och hemvist, så ock anvisning att hinder mot
äktenskapet må före viss dag anmälas hos honom. Kungörelsen skall
hållas anslagen å beskickningen eller konsulatet intill nämnda dag
samt, där så ske kan, på de trolovades bekostnad införas i tidning inom
varderas hemort så ock, i fall någon av dem inom ett år före det begäran
om giftermål framställdes haft sitt hemvist å annan ort, i tidning
inom sådan ort.

Har kungörelse varit anslagen utan att hinder mot äktenskapet
yppats, må giftermål ske, dock ej senare än tre månader efter det anslagstiden
utgick.

o Ö

4 §•

Har lysning i laga ordning skett i svensk församling, och skall
giftermål förrättas inom tre månader efter lysningstidens utgång, äge vad
i 2 § första stycket sägs ej tillämpning och skall kungörande enligt 3 §
ej ske.

5 §•

Då uppdrag att förrätta giftermål meddelas underordnad konsulär
ämbetsman, äge Konungen anförtro åt honom överordnad diplomatisk eller
konsulär ämbetsman att pröva, huruvida hinder mot äktenskapet möter,
och ombesörja äktenskapets kungörande.

6 §•

Vistas svenska undersåtar å ort utom Europa, avlägsen från svensk
beskickning eller konsulat, äge Konungen förordna svensk undersåte, som
ej är diplomatisk eller konsulär ämbetsman, att å den ort förrätta giftermål
mellan svenska undersåtar. År sådant förordnande meddelat, tillkommer
det den diplomatiske eller konsuläre ämbetsman, som Konungen
därtill utser, att pröva, huruvida hinder mot äktenskapet möter, och ombesörja
äktenskapets kungörande.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

165

7 §•

Angående förrättande av giftermål enligt denna lag galle vad i avseende
å borgerligt giftermål är i allmänhet stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916. Har kungörande
eller lysning skett före nämnda dag, må giftermål på det kungörande
eller den lysning äga rum inom tre månader därefter.

Lag

om ändrad lydelse av 4 § i lagen om straff för ämbetsbrott av präst och om
laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889.

Med upphävande av 25 kap. 4 § strafflagen förordnas härigenom,
att 4 § i lagen om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol
i sådana mål den 8 mars 1889 skall hava följande ändrade lydelse:

Präst, som lyser till äktenskap eller förrättar giftermål, då laga hinder
mot äktenskapet möter, eller utan att lysning i stadgad ordning föregått,
eller eljest åsidosätter vad honom i egenskap av giftermålsförrättare
åligger, eller i avseende å honom åliggande anteckningar i kyrkobok angående
borgerliga förhållanden eller meddelande av ämbetsbevis därom
gör sig skyldig till fel eller försummelse, som kan medföra kränkning av
allmän eller enskild rätt, eller begår fel eller försummelse i vården och
förvaltningen av egendom som han i kraft av sitt ämbete har om händer,
eller, där han är ledamot av domkapitel, i denna sin egenskap sig förbryter,
dömes såsom i allmän strafflag om brott av ämbetsmän är stadgat.

Begår präst i sitt ämbete annan förbrytelse, den där i allmän strafflag
eller annan till kyrkolag icke hänförlig författning är uttryckligen och
särskilt nämnd såsom brott av ämbetsman; straffes såsom i den lag eller
författning för varje fall sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.