Lagutskottets utlåtande Nr 32 (Utlåtande 1911:LU32 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Nr 32.

Ankom till Riksdagens kansli den 6 april 1911 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående dels reglering genom lag af arbetstiden
inom handels- samt restaurang-, kafé- och hotellrörelsen,
dels ock om undersökning rörande restaurangpersonals
m. fl. arbetstid och arbetslokaler m. m.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
Andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen nr 232
af herr J. Hasselquist och nr 255 af herr Carl Lindhagen.

Herr Hasselquist har i sin motion hemställt, att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående inom handels-,
restaurang-, kafé- och hotellrörelsen i landet anställda biträdens och arbetares
arbetstid samt därpå inkomma till Riksdagen med förslag till en
sådan reglering genom lag af arbetstiden inom denna bransch, som för
beredande af skydd mot sanitära och andra vådor, förorsakade af lång
arbetstid och andra förhållanden, kan vara af behofvet påkalladt.

I herr Lindhagens motion har hemställts, att Riksdagen ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta en undersökning

l:o) om restaurang- och kafépersonalens och i synnerhet kökspersonalens
arbetstid och arbetslokaler samt

2:o) i hvilken omfattning arbetstiden på kvällarne må skäligen kunna
begränsas för

Bihang till Biksd. prot. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 30 Höft. (Nr 32.)

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

a) personalen å badinrättningar och

b) personalen å rakstugor samt herr- och damfrisérsalonger,
samt därefter framlägga de lagförslag, hvartill dessa utredningar må

föranleda.

Till stöd för sin hemställan har herr Hasselquist anfört följande:

»I vårt land ha visserligen redan vid föregående tillfällen inför Riksdagen
framförts krafven på offentliga åtgärder för en begränsning af arbetstiden
för arbetare och biträden uti vissa yrken.

De senaste yrkandena af denna art framställdes dels af herr Yärner
Rydén m. fl. i motion vid 1908 års riksdag och dels af herrar E. C.
Kropp och C. E. Svensson vid 1910 års riksdag, den förra framställningen
åsyftande en allmän utredning af frågan om maximalarbetsdag för arbetare
och biträden uti industriellt och därmed jämförligt yrke af flere slag, den
senare inskränkande sig till begäran om utredning i samma syfte beträffande
hälsofarliga yrken och industrier.

Men inom intet arbetsområde torde dock arbetstiden vara så långt
utsträckt och oreglerad som inom restaurang-, kafé- och hotellrörelserna.
Detta är så mycket mer värdt beaktande, som i intet annat yrke förekommer
så mycket nattarbete af kvinnor, hvilket annars anses som väl ägnadt för
reglerande omtanke från lagstiftningens sida.

År 1909 antog Riksdagen en lag, som stadgar en ledighet af minst
elfva timmar pr dygn för kvinnor inom bergverks-, bruks- och fabriksrörelsen,
handtverk eller därmed förenad handtering eller annan industriell
verksamhet med mer än tio arbetare, och i hvilken ledighet tiden mellan
10 på aftonen och 5 på morgonen skulle ingå. Det vill säga, att lagen
betyder ett formligt förbud mot nattarbete af kvinnor inom hela industrien.
Här är dock ett stort arbetsområde, där exploatering af i synnerhet kvinnlig
arbetskraft förekommer i oerhördt stor utsträckning och med nästan obegränsadt
nattarbete. Det torde vara ett af alla kändt faktum, att å restauranger,
kaféer och hotell det betydligt öfvervägande antalet biträden
och arbetare utgöres af kvinnor.

Då Riksdagen 1909 antog den ifrågavarande lagen, skedde det i Första
kammaren med den förseglade sedelns hjälp, i Andra kammaren med en
väldig majoritet. I öfverensstämmelse med beslutet år 1909 och i konsekvens
med den då intagna ståndpunkten bör Riksdagen ägna sin uppmärksamhet
äfven åt det nu ifrågavarande nattarbetet för kvinnor. Vid
förra årets riksdag antogs likaledes en lag, rörande butikstängningsfrågan,

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

och af hvilken man väntade sig en förkortning i vissa handelsbiträdens
arbetstid. Det har dock af erfarenheten visats, att detta mål ej uppnåtts.
Lagens enda verkan med afseende på biträdena torde ha blifvit, att en
del af dem afskedats.

Nattarbetet inom de här berörda områdena torde också vara af ett
mycket hälsoförstörande inflytande. Tyvärr äga vi, såvidt jag vet, i vårt
land ingen statistik öfver sjukdoms- och dödsorsaker bland restaurang-,
kafé- och hotell- samt affarsbetjäning. Men enligt en af tyska statens
statistiska byrå upprättad statistik var dödligheten bland värdshus- och
hotellbetjäning i Tyskland år 1892 större än inom något annat yrke. Förhållandet
torde möjligen vara lika äfven hos oss, men vi sakna emellertid
exakt kännedom därom.

Så mycket torde vi dock af erfarenhet veta, att arbetstiden i detta
fall för biträden och tjänare är oerhördt lång. Då kaféer och restauranger
hållas öppna till klockan 11—12 på natten och däröfver, så måste
betjäningen fortsätta sitt arbete till samma tid och däröfver, hvarpå arbetet
det oaktadt måste börja i god tid på morgonen igen. På hotellen måste
betjäningen ofta vaka till fram på morgonen. Och hvad kaféerna angår,
så öppnas somliga af dem mycket tidigt på morgonen. En arbetstid af
minst 15 timmar pr dygn torde vara det vanliga i dessa rörelser, men
det är lätt att räkna ut, att den också kan öfverskrida denna tid och
gå upp till 17—18 timmar pr dygn, och detta för såväl kvinnor som män.

Papekas bör också, att den totala bristen på skydd för den kvinnliga
arbetskraften samt den sena arbetstiden, som ofta sträcker sig långt
in på eftematten, medför för de unga kvinnorna stora sedliga faror. Huru
många unga flickor ha icke under sin tjänstgöring på hotell, kaféer och
restauranger lockats ut på sådana vägar, som slutligen fört dem till moralisk
undergång och olyckor? För tusental af dem har en anställning
af detta slag varit första steget ut på förfallets väg.

De svårigheter, som kunna yppa sig vid försök att råda bot mot de
svåraste missförhållandena på detta område, böra icke få vara skäl för att
icke göra något alls. Tvärtom bör frågan utredas och diskuteras. Men
då hela detta område emellertid är synnerligen okändt och en lagstiftning
sålunda torde, utan en föregående undersökning och utredning, kunna anses
som svår och vansklig, föreslår jag, — — — —»

Motiveringen i herr Lindhagens motion är af följande lydelse:

»Den stora faran för folkhälsan, som det moderna ekonomiska lifvet

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

medför, har föranledt undersökningar af olika arbetaregruppers lefnadsförhållanden
och försök att äfven på lagstiftningens väg komma dem till
hjälp.

Härunder inträffar det lätt, att en del mindre arbetsområden undgå
uppmärksamhet och få sitta i efterhand.

Eestaurang- och kafépersonalen är en sådan förbisedd yrkesgrupp.
Särskildt i större städer lärer arbetstiden vara oskäligt lång och arbetet
äga rum under mycket osunda lokala förhållanden. Synnerligen illa skall
mångenstädes vara ställdt för kökspersonalen, hvilken ofta får härda ut
under en oskälig arbetstid ibland ända till sexton timmar i sträck i en
outhärdlig värme och i en af ånga och os förpestad luft med ett till på
köpet särdeles enerverande arbete, i all synnerhet för dem, som skola stå
invid den vanligtvis rödglödgade spisen. En sådan personal måste bli utsliten
i förtid. I Frankrike lärer finnas en lag, som ålägger restauratörer
och hotellvärdar att gifva sin personal minst en fridag i veckan och högst
tio timmars arbetsdag.

Vid senaste riksdagen ifrågasattes äfven att genom lag bereda ökad
kvällshvila för personalen vid badinrättningar samt vid rakstugor äfvensom
herr- och damfrisérsalonger. Andra kammaren begärde en undersökning
i ämnet, men frågan föll i Första kammaren. Då denna senare omständighet
naturligtvis ej får utgöra anledning till att dessa arbetargruppers
berättigade kraf glömmas bort, måste man ofta påminna om detsamma,
till dess det vunnit gehör.»

Vidkommande till en början det i herr Hasselquists ifrågavarande
motion gjorda yrkande på en reglering af arbetstiden för personalen inom
handelsrörelsen vill utskottet hänvisa till lagen den 5 juni 1909 angående
förbud mot handels idkande å söckendag utöfver viss tid. Ytterligare åtgärder
för skyddande af den där afsedda personalen lära väl ej så snart
efter tillkomsten af sagda lag böra vidtagas.

Hvad därefter angår frågan om åtgärder för en lagstadgad arbetstid
för de inom restaurang-, kafé- och hotellrörelsen anställda biträden och
arbetare, vill utskottet till en början framhålla, att det af de särskilda förhållanden,
hvarunder denna personal arbetar, följer, att såväl arbetstidens
fördelning å olika tider på året och på dygnet som äfven den arbetspresta -

Lagutskottets utlåtande Nr 32. 5

tion, som under en och samma tidrymd skall utföras, måste blifva synnerligen
olika. Arbetstiden och arbetsförhållandena bär måste nämligen
rättas efter allmänhetens olika kraf på att blifva betjänad i olika
fall, ä olika orter och under olika omständigheter. Hvad särskildt
angår kypare och uppasserskor samt i stor utsträckning äfven den
öfriga personalen å restauranger och kaféer, är för dem arbetstiden
merendels koncentrerad kring vissa tider på dygnet, då allmänheten där
intager måltider eller annan förtäring. Öfriga tider är arbetet afsevärdt
mindre. Beträffande särskildt de större restaurangerna och kaféerna, där
större personal måste användas, möter det inga svårigheter att med anpassande
härefter af dess tjänstgöringstid turvis bereda densamma viss
ledighet dagligen, eller, där detta ej kan ske, vissa dagar. Sålunda är på
Stockholms större restauranger och kaféer i allmänhet genomförd en viss
bestämd indelning till tjänstgöring för hvarje dag, i många fall olika olika
dagar. Yissa hvilodagar äro äfven turvis tillförsäkrade personalen. I fråga
om de större hotellen för resande äro förhållandena ofta likartade. Att för
öfrigt, såvidt de större restaurangerna och hotellen angår, arbetsförhållandena
i vårt land ej äro sämre, än att den rådande aftalsfriheten på detta område
fortfarande utan fara kan uppehållas, vitsordas af den omständigheten, att,
enligt hvad utskottet inhämtat, arbetet inom denna yrkesgren ofta är starkare
eftersökt än inom många andra yrkesgrenar.

Om sålunda beträffande större restauranger, kaféer och hotell de af
motionärerna åsyftade vådor i fråga om den där anställda personalens
hälsa väl visat sig kunna förekommas utan sådana lagstiftningsåtgärder
som de nu påyrkade, skulle å andra sidan i fråga om de mindre restaurangerna,
kaféerna och hotellen, där personalen är fåtaligare och där
anställnings- och arbetsvillkoren närma sig tjänstehjonens i den privata
familjen, dylika lagstiftningsåtgärder ingripa afsevärdt hårdare i den enskilda
rörelsefriheten. Ett sådant ingrepp, hvartill, utskottet veterligen,
förhållandena i vårt land icke gifvit anledning, skulle troligen icke heller
kunna hälsas med större tillfredsställelse af den arbetspersonal, som däraf
skulle träffas, då ju, i mån af arbetets fördelning på flera händer, arbetarnas
inkomst af sitt arbete måste minskas.

Slutligen vill utskottet framhålla, att, då det icke lär låta sig göra
att vinna det af motionärerna sökta målet genom bestämmande, här såsom
i fråga om handelsbutiker, af liknande stängningstider som för dem gälla,
det synes synnerligen svårt att finna lämpliga och effektiva former för
öfvervakningen af efterlefnaden af den begärda lagstiftningen för en per -

€

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

sonal, som dels ofta, såsom fallet är beträffande hotellpersonalen, har sin
bostad inom hotellet, dels ofta måste vara tillstädes i eller i omedelbar
närhet af arbetslokalen — inom hvilken den merendels intager sina måltider
— utan att där utföra eller kunna utföra något arbete.

Hvad särskildt angår yrkandet på åtgärder för undersökning af
restaurang- och kafépersonalens arbetslokaler, vill utskottet erinra, att i
gällande förordningar angående försäljning af brännvin samt vin och Öl
särskilda föreskrifter meddelats, att de rum, som nyttjas för utskänkningsrörelse,
skola vara ljusa och luftiga, hafva en i förhållande till rörelsens
omfattning tillräcklig storlek samt hållas i ordentligt skick. Innan utskänkningsrörelse
får börjas, skall, för hvarje gång tillstånd därtill lämnas,
på tillståndshafvarens bekostnad besiktning i den ordning nämnda
förordningar föreskrifva ske af den lägenhet, där rörelsen skall bedrifvas,
därvid skall tillses, att de meddelade föreskrifterna angående lägenhetens
beskaffenhet äro iakttagna. Det synes alltså, som om den berörda personalen
merendels vore i nämnda afseende bättre ställd än hvad som ofta
är händelsen inom andra yrkesgrenar.

Beträffande det i herr Lindhagens motion gjorda yrkandet om utredning,
i hvilken omfattning arbetstiden på kvällarna må skäligen kunna
begränsas för personalen å badinrättningar, rakstugor samt herr- och damfrisérsalonger,
får utskottet hänvisa till sitt vid nästlidet års riksdag afgifna
yttrande i anledning af en då af samma motionär väckt motion, däri yrkades,
att Riksdagen ville antingen för sin del antaga en lag om att hvad
i lagen den 5 juni 1909 stadgas om förbud mot handels idkande på
söckendag utöfver viss tid skall ock gälla för öppenhållande af badinrättning
och rakstuga samt herr- och damfrisérsalong eller ock i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla om undersökning och lagförslag i ämnet. Därvid
anförde utskottet bland annat följande:

»Hvad angår de af motionärerna afsedda badinrättningarna synes det
vara motionärernas mening, att dessa borde kunna hållas öppna för allmänheten
till klockan 9 eftermiddagen, d. v. s. i hvarje fall en timme
senare än den allmänna stängningstid för handelsbutiker, lagen stadgar.
Med afseende härå torde först böra erinras, att det endast lär vara i de
större städerna i vårt land, som behof visat sig förefinnas af badanstalternas
öppenhållande senare än till klockan 9 eftermiddagen och där alltså
motionärernas förslag skulle komma den personal, de åsyfta, direkt till
godo. Beträffande dessa städer blir emellertid just badtiden mellan kloc -

Lagutskottets utlåtande Nr 32. 7

kan 9 och 10 eftermiddagen ofta i synnerligen stor utsträckning af allmänheten
anlitad. Hvad de större badanstalterna i Stockholm angår är,
enligt hvad som för utskottet ådagalagts, badtiden 9—10 eftermiddagen
näst tiden 7—9 eftermiddagen den mest anlitade under dagen. Hetta
förhållande synes utskottet hänvisa på, att behof verkligen föreligger af
tillgång till bad efter klockan 9 eftermiddagen. En närmare undersökning
i detta hänseende skulle nämligen helt visst visa, att den allmänhet,
som begagnar ifrågavarande badtid, i ej ringa utsträckning är den,
som af sina sysslor hindras att å annan tid betjäna sig af bad. Ett afvägande
alltså i detta fall af allmänhetens berättigade intresse mot den å
badinrättningarna anställda personalens synes utskottet icke kunna annat
än utfalla till allmänhetens förmån. Detta så mycket mer, som, såvidt
utskottet kan förstå, svårighet ej bör möta att genom lämpliga anordningar
bereda badpersonalen ledighet under vissa af de tider på dagen, då badfrekvensen
är synnerligen liten eller ingen, och sålunda förskaffa den fullgod
ersättning för den längre arbetstiden på aftonen — en utväg, som
tydligen i väsentligen mindre mån föreligger med afseende å den personal,
för hvilken lagen angående förbud mot handels idkande å söckendag utöfver
viss tid är afsedd.

Hvad angår den å rakstugor och herrfrisérsalonger arbetande personalen
hafva motionärerna själfva framhållit, att för dem den ifrågasatta
lagstiftningen för närvarande ej är behöflig. Att den skulle vara erforderlig
för damfrisérsalonger har ej heller ådagalagts. Då alltså med lagstiftning
i dessa delar synes kunna för närvarande anstå, och då ett inordnande
under lagen af yrkesgrupper, för hvilka den icke afsetts och ej
heller är behöflig, tydligen skulle leda till anspråk i sådant afseende från
jäm\äl andra grupper, har utskottet icke heller i denna del ansett sig
kunna tillstyrka motionärernas förslag.»

Hvad 1910 års lagutskott sålunda anförde synes äga motsvarande tilllämpning
äfven i fråga om de i herr Lindhagens ifrågavarande motion
framställda yrkanden beträffande den nu afsedda personalen.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,.

1 :o) att herr Ilasselquists ifrågavarande motion äfvensom
det i herr Lindhagens förevarande motion under
1) framställda yrkande icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda;

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

2:o) att det i herr Lindhagens omförmälda motion
under 2) framställda yrkande icke heller måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 april 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Reservationer.

Beträffande utskottets hemställan under 1).

Herrar Widén, Lindhagen, Ersson och Forsberg hafva anfört följande:

»Inom ingen yrkesgren af större betydenhet torde arbetstiden vara sa
ojämn och så oreglerad som inom hotell-, restaurang- och kaférörelsen.
För en del af den i dylik rörelse anställda personalen torde visserligen
vederbörande arbetsgivare sökt, såsom utskottet framhåller, i någon man
sörja för en nödtorftig hvila från arbetet. Men för de allra flesta af den
personal, hvarom här är fråga, torde arbetstiden uppgå till en för deras
lif och hälsa i hög grad farlig omfattning. Härtill kommer, att arbetet är
i synnerligen stor grad nattarbete, och att kvinnor i stort antal och äfven
ett ej ringa antal minderåriga äro i detta slags rörelse anstallda.

Det synes därför vara en viktig uppgift för den sociala lagstiftningen
att beakta dessa företeelser och, i den mån det kan ske, införa ordnade
och för den till antal betydande arbetspersonal, inbegripet kokspersonalen
som här i fråga, drägliga förhållanden. I afl synnerhet synes det af vi
att med afseende på de minderåriga, d. v. s. personer under 18 ar, undersöka
i hvad mån särskilda bestämmelser äro behöfliga utöfver de mycket
allmänna, som gifvas i gällande näringslagstiftning eller innehallas i den

s. k. vrkesfarekommitténs förslag. , .. _ .

Att svårigheter skola möta för en lagstiftning pa här ifrågavarande
område är påtagligt. Men erfarenheterna från utlandet visa, att dessa aro

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

långt ifrån oöfvervinneliga. I sådant hänseende må erinras, att Tyskland
på detta område äger en lagstiftning, som synes värd all uppmärksamhet.
Här meddelas därför en redogörelse för denna lagstiftning:

Den tyska lagstiftningen rörande arbetarskydd inom hotell- och restaurangrörelsen
innehålles i en af förbundsrådet den 23 jan. 1902 utfärdad förordning
samt i barnskyddslagen den 30 mars 1903.

Den förra af dessa författningar, hvilken utfärdats med stöd af i yrkeslagen
(§ 120 e) gifvet bemyndigande, gäller endast den så kallade »högre» personalen,
det vill säga öfverkypare, kypare, uppasserskor, kockar och deras lärlingar äfvensom
den i kallskänken och den med matvarornas och maträtternas beredande
sysselsatta personalen. Undantagna från lagens giltighetsområde äro sålunda
bland audra kökets hjälppersonal, städerskor, tvätterskor, diskerskor o. s. v.
Enligt förordningen föreskrifves för den »högre» personalen öfver 16 år följande
minsta mått af hvilotid:

1. sju oafbrutna ledighetsperioder af åtta timmar hvardera under hvarje
vecka;

2. i stället för dylik ledighet eu oafbruten hvila af 24 timmar hvar tredje
vecka eller, i orter med mer än 20,000 invånare, hvarannan vecka;

3. under de veckor, då en ledighet af 24 timmar icke behöfver beviljas,
skall, utom den i 1 stycket angifna hvila, minst en gång i veckan beredas en ytterligare
oafbruten ledighet om minst sex timmar, hvilka skola infalla mellan kl. 8
f. in. och kl. 10 e. m.

A bad- och kurorter får den dagliga åttatimmarshvilan efter ortsmyndigheternas
beslut under sammanlagdt högst tre månader förkortas till sju timmar,
hvarvid likväl pauser under den dagliga arbetstiden måste beredas å tillsammans
minst två timmar. Tiden mellan tvenne hviloperioder skall, inberäknadt pauser,
omfatta högst sexton timmar, eller å bad- och kurorter, under ofvan angifna
förutsättningar, högst sjutton timmar. Dessa maximalarbetstider kunna emellertid
sextio gånger om året förlängas, hvarvid endast skall iakttagas bibehållandet
af de under punkt 1 här ofvan omförmälda hvilotider.

Den »högre» personalen under 16 år tillförsäkras genom samma förbundsrådsförordning
en daglig oafbruten hvilotid af nio timmar, hvarjämte hithörande
personer icke få sysselsättas mellan kl. 10 e. m. och 6 f. m.

Enligt barnskyddslagen åtnjuta de i hotell- och restaurangrörelse sysselsatta
barnen särskildt skydd, i det att minimiåldern för barnen* inom ifrågavarande
näringsgren fastställts till tolf år. Användande till dylikt arbete af skolpliktiga
flickor är helt och hållet förbjudet, ett förbud, som dessutom gäller tiden mellan
kl. 10 e. m. och 6 f. m. för flickor under 16 år (se ofvan) samt under samma
tid för flickor mellan 16 och 18 år, hvilka icke äro medlemmar af arbetsgifvarens
familj. För alla barn, hvilka äro medlemmar af arbetsgifvarens familj, gäller
förbud mot arbete mellan kl. 8 e. m. och kl. 8 f. m. samt före förmiddagsundervisningen
i skolan, hvarjämte dessa barn äga rätt till en minst två timmar

* Barn är enligt denna lag den, som icke fyllt tretton är, eller, ehuru fyllda tretton
&r, fortfarande är skolplikt^.

Bill. till liihsd. prof. 1911. 7. Sand. 1 Afd. 30 Höft.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

varande middagsrast och arbetet på eftermiddagen icke får börja förrän en timme
efter slutad skolundervisning.

Af bestämmelserna i ofvanberörda förordning af år 1902 torde slutligen
böra ytterligare anföras, att arbetsgifvaren enligt dem är ålagd att föra en förteckning
öfver de hos honom anställda personer, å livilka förordningen äger tilllämpning,
samt att i denna förteckning personalens hvilotider skola antecknas.
Ifrågavarande förteckningar få granskas af vederbörande myndigheter.

Det synes för närvarande vara ett allmänt önskemål hos de af nu berörda
lagar — särskilt 1902 års förordning — omfattade arbetskretsar att få till stånd
en reform af författningen, hvarvid särskild! påpekas behofvet af att gifva den
ett större giltighetsområde, nödvändigheten af att göra den till synes synnerligen
bristfälliga kontrollen effektiv och önskvärdheten af ett utsträckande af hvilotidens
längd och frekvens.

Anm. Den genom förbnndsrådsfBrordningen genomförda lagstiftningen både föregåtts af en
utaf den arbetsstatistiska kommissionen verkställd undersökning rörande arbetstids- och löneförhållanden
bland kypare och uppasserskor. (Se »Erhebung iiber die Arbeits- und Gehaltsverhältnisse der
Kellner und Kellnerinnen. Veranstaltet im Jahre 1893». Två delar, Berlin 1894 96. Druck sachen

der Kommission för Arbeiterstatistik. Erhebungen N:r 6 och N:r 9).

Utom i Tyskland finnes lagstiftning speciellt för detta område i Österrike
i en lag af den 15 januari 1895, som för öfrigt reglerar söndagsarbetet,
men därjämte meddelar särskilda bestämmelser angående viss
ledighet under veckodagarna för personalen i hotell- och restaurangrörelsen.
— I Schveiz finnes för personalen i hithörande yrkesgrenar särskild
lagstiftning, t. ex. i kantonen Baselstadt (lag den 19 dec. 1887 med ändring
den 14 jan. 1909 och i Thurgau (lag den 12 mars 1906). — Beträffande
Övriga europeiska länder har tillfälle icke varit att göra en närmare
undersökning. Någon speciallagstiftning särskildt på detta område
torde ej finnas, men i den allmänna skyddslagstiftningen, särskildt den
som gäller för kvinnor och minderåriga, förefinnas antagligen äfven för nu
ifrågavarande personal gällande bestämmelser.

Det första, som kräfves, är emellertid eu noggrann undersökning af
förhållandena med afseende på arbetstider och arbetsförhållanden inom
detta område. Endast härigenom erhålles den insikt i förhållandena på
detta viktiga område af samhällslifvet, som är af nöden för att bedöma,
om och hvad ur samhällets synpunkt bör här åtgöras, äfvensom en faktisk
grundval för de lagstiftningsåtgärder, som kunna vara behöfliga till
undanröjande af förefintliga missförhållanden.

På grund häraf har jag ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Maj:t ville verkställa en undersökning rörande personalens
i hotell-, restaurang- och kaférörelse arbetstid
och arbetsförhållanden samt, därest undersökningen därtill
föranleder, framlägga förslag till lagbestämmelser
för undanröjande af de missförhållanden, som förefinnas.»

Beträffande utskottets hemställan under 2).

Herrar Widén, Lindhagen, Ersson, Berggren, Forsberg och Petrén
hafva ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj.t föranstalta om undersökning,
huruvida och i hvilken omfattning arbetstiden
på kvällarna må kunna genom lagstiftning begränsas

a) för å badinrättningar anställd personal;

b) för personalen å rakstugor samt herr- och damfrisérsalonger,

samt därefter för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill denna utredning må föranleda.

Till stöd härför har åberopats motiveringen i den reservation, som
fanns fogad vid 1910 års lagutskotts i ämnet afgifna utlåtande. Denna
motivering hade följande lydelse:

» Det synes ovedersägligt, att de kategorier af yrkesidkare, som i förevarande
motion afses, äro ej mindre än de, som afses i lagen den 5 juni
1909» (angående förbud mot handels idkande å söckendag utöfver viss
tid), »i behof af en begränsning af arbetstiden på kvällarna. I fråga
särskildt om badinrättningarnas personal är detta så mycket uppenbarare,
som denna personal till största delen utgöres af kvinnor, af hvilka ett stort
antal lära vara gifta och ha sitt hem att sköta. Att för denna personal
en begränsning af arbetstiden kunde vara behöflig, förnekas ej heller af
utskottet.

En undersökning, huruvida badinrättningarna kunde, till beredande
af större kvällshvila åt personalen, stängas tidigare än nu sker, synes därför
af behofvet påkallad. Vid denna undersökning bör naturligen noggrann
uppmärksamhet fästas vid den af utskottet berörda frågan, huruvida och

12 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

i hvilken omfattning den nuvarande sena badtiden må vara nödvändig för
att icke utestänga vissa klasser af medborgare från möjligbeten att erhålla
bad; att, såsom utskottet gör, utan vidare undersökning, antaga som visst,
att en sådan utestängning skulle blifva en följd af badtidens begränsning,
synes icke vara riktigt; uppgifter föreligga, som tyda på, att så ej skulle
vara fallet. Skulle sistberörda antagande visa sig vara riktigt, torde ej några
mer eller mindre befogade bekvämlighetshänsyn böra ställa sig i vägen för
ett i öfrigt berättigadt kraf.

Samtidigt med en dylik undersökning torde lämpligen jämväl böra
åvägabringas utredning rörande behofvet och möjligheten af en begränsning
af arbetstiden på kvällarna för de öfriga i motionen berörda yrkesgrupperna.
Hvad personalen å rakstugor och herrfrisérsalonger beträffar, är
behofvet i själfva verket erkändt genom den i motionen omförmälda öfverenskommelsen
om en gemensam tidigare stängningstid, hvilken öfverenskommelse
emellertid uppenbarligen icke gifver samma trygghet som en
lagstiftning i ämnet. Och samma behof bör, synes det, förefinnas med
afseende å personalen på andra dylika lokaler.»

Herrar Bergendahl, Söderbergh, Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken
och Olsson i Broberg hafva anhållit få antecknadt, att de ej deltagit
i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1911.