Lagutskottets utlåtande Nr 31 (Utlåtande 1918:LU31 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 19 mars 1918 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. May.t
angående medgivande av s. k. borgerlig begravning.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Gezelius, Högberg, greve Spens,
Dahl, Pant*, Klefbeck, von Koch*, Lagerkvist, Lindqvist i Kosta,
Karlsson i Fjöl*, Strid*, Helger, Svensson i Betingetorp, Andersson
i Knäppinge och Hedström*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 146, har herr Kjellberg hemställt, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under övervägande,
huruvida och under vilka villkor s. k. borgerlig begravning må
kunna medgivas, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill detta
övervägande kan föranleda.

Till stöd för ifrågavarande hemställan har motionären anfört följande:

»Vid 1917 års riksdag hemställde lagutskottet (utlåtande nr 21), att Motionärens
riksdagen i anledning av herr J. Byströms motion (nr 178) Ville i skri- motive,in9-velse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under övervägande,
huruvida och under vilka villkor s. k. borgerlig begravning må
kunna medgivas samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill detta
övervägande kan leda’. Vid utlåtandet var fogad en reservation av tre
förstakammarledamöter, vari hemställdes, att den förevarande motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Bihang till riksdagens protokoll 1318. 9 samt. 23 käft. (Nr 31.)

2 Lagutskottets utlåtande Nr 31.

Ärendet förekom i båda kamrarna den 29 mars: andra kammaren
biföll utskottets hemställan utan debatt; första kammaren avslog densamma
efter en längre överläggning — vid omröstningen fälldes utslaget av
den förseglade sedeln.

Bland lagutskottets medlemmar voro tre statskyrkopräster (herrar
\alerius Olsson, Klefbeck och Iiydholm), vilka samtliga anslöto sig till
utskottets hemställan, och vid debatten inom första kammaren talade jämväl
kyrkoherde Stadener för densamma.

Herr Byströms ovannämnda motion utmynnade i eu hemställan om,
’att riksdagen ville besluta, att hos Ivungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan
lagändring, att även annan person än präst i statskyrkan och den,
som enligt Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående främmande trosbekännare
den 31 oktober 1873 är jämställd med statskyrkopräst, må kunna
berättigas att förrätta begravning’.

Emellertid meddelades vid överläggningen inom första kammaren
av en utskottsledamot, att motionären förklarat sig bliva tillfredsställd,
därest utskottets förslag komme att bifallas.

Det vid 1917 års riksdag föreliggande skrivelseförslaget angående
s. k. borgerlig begravning vann sålunda understöd av fyra statskyrkopräster
samt dessutom från särdeles representativt frikyrkligt håll. Mot
detsamma uttalade sig endast en statskyrkopräst, nämligen biskop
Bergqvist, som under överläggningen inom första kammaren efter
ett längre anförande yrkade avslag å utskottets hemställan.

Vid 1910 års riksdag väckte undertecknad motion (nr 10) inom
andra kammaren med hemställan, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t inför riksdagen framlägga
förslag till lag angående s. k. borgerlig begravning.

Ur motionen må följande här återgivas:

''Allt mera har det lagstiftningsarbete, som rör sig på statens och
kyrkans gemensamma eller fordom gemensamma område, gått i riktning
att frigöra svenska kyrkans medlemmar från kyrkligt tvång. Så har
skett genom lagen om äktenskaps ingående den 6 november 1908, så
genom sistlidne riksdags skrivelse (9 mars 1909) angående utträde ur
statskyrkan, så genom samma riksdags skrivelse angående edgångs utbytande
mot högtidlig försäkran.

Varje lagstiftningsåtgärd, som gör kyrkliga former valfria, är ett
glädjande tecken på tillmötesgående mot nyare tiders allt större krav på
samvetsfrihet och på ärlighet även i religiösa frågor.

Emellertid är (kyrklig) jordfästning alltjämt obligatorisk för den,

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

som vid sitt frånfälle tillhör svenska kyrkan (lag om jordfästning den
25 maj 1894 § 2), om också begravning utan föregående jordfästning
icke lärer leda till någon straffpåföljd för den eller dem, som föranstaltat
densamma, vilket torde framgå av följande. (Här anfördes ett prejudikat).

Med ordet jordfästning betecknas en kyrklig handling, varvid tillvägagåendet
följer kyrkohandbokens föreskrifter. Ifrågavarande ritual
bör väl — liksom kyrkliga bruk över huvud taget — förutsätta eu något
så när motsvarande grunduppfattning hos dem, på vilken eller inför
vilka den tillämpas. I sådana fall, där den döde, medan han levde, och
hans närmaste anhöriga finna det föreskrivna jordfästningsformuläret i
all dess korthet innehålla sådant, som strider mot deras uppfattning, så
måste väl erkännas, att den högtidliga akt, varigenom en bortgången
överlämnas åt den sista vilan, i betänklig grad förvanskas därigenom, att
ord och former, vilkas innebörd icke omfattas av dem det vederbör,
komma till användning.

För var och en, som medgiver de religiösa föreställningarnas djupt
ingripande betydelse, trots deras i oändlighet växlande former, måste det
vara klart, att ett slentrianmässigt användande av kyrkliga ritualer utan
motsvarande anda och utan motsvarande uppfattning hos dem, bland
vilka de förekomma, skall verka stötande för de i djupaste mening religiösa
och förslöande på känslan för sanning och ärlighet. Visserligen
kunna ju hävdvunna former, även där de förlorat sin ursprungliga innebörd,
för många vara tilltalande på grund av vana och minnen, men var
och en, som önskar ärlighet även i religiösa ting, måste ogilla tvånget
till jordfästning.’

Sedan den nu åberopade motionen behandlades av riksdagen, inträffade
år 1913 en begravning i statskyrkliga former, som enligt min
mening åtminstone hos dem, som inse betydelsen av ärlighet och redbarhet
även i hithörande ting, bort väcka intresset för en ändring av nu
gällande lagstiftning rörande formerna för begravning av statskyrkomedlemmar,
som icke kunnat lämna statskyrkan, då de tilläventyrs velat utträda
ur den men icke funnit anledning övergå till annat auktoriserat
religiöst samfund. Den döde var i detta fall en högt aktad och framstående
vetenskapsman, i vida kretsar av vårt folk känd och uppmärksammad
för sina angrepp i tal och skrift på den kristna religionen, såsom
vars oförsonlige motståndare han i sitt offentliga uppträdande ständigt
visade sig. Märkvärdigt nog framträdde icke några offentliga reflexioner
med anledning därav, att statskyrkan i detta fall påtryckte sin

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

åskådning och sina former vid jordande! av eu man, som skarpare och
mera ihärdigt än någon annan angripit kärnan i den kristna religionen.

Genom händelser sådana som den nu relaterade motarbetas varje
strävan efter ärlighet och redbarhet i religiösa och kyrkliga ting, och de
unga vänja sig att efter de äldres föredöme betrakta fäderneärvda, högtidliga
och allvarligt menade former såsom tomma ceremonier, vilkas innebörd
och betydelse gått helt förlorade.

Ur min motion år 1910 må vidare anföras:

''Under det åtskilliga, vid olika tillfällen utfärdade resolutioner medgiva
främmande trossamfunds prästerskap att förrätta vigsel, finnas icke
några som helst föreskrifter angående begravning av döda, som icke tillhört
svenska kyrkan, mer än kungl. förordningen den 31 oktober 1873,
varigenom främmande trosbekännare efter anmälan hos vederbörande
kyrkoherde äga att på allmän begravningsplats erhålla lägerstad försina
döda.

I Danmark genomfördes för några år sedan eu lagstiftning i samma
syfte, som denna motion avser. Ur ’Lov om forskellige Forhold vedrörende
Begravelser den 19 April 1907’ må här anföras följande:

§ 2. Folkekirkens Medlemmer kunne begraves paa Folkekirkens
Kirkegaarde og fra dens Begravelseskapeller uden Medvirkning af Folkekirkens
Präster (borgerlig Begravelse), naar den afdöde ved en i Testamentsform
affattet Erkleering, der kan skrives paa ustemplet Papir, har
truffet Bestemmelse herom.

For åt Erklaeringen om att ville begraves borgerlig kan tages til
Fölge, udkrseves, att den paagaeldende, da han afgav Erklaeringen, var
fyldt 15 Aar og ved sin Förnufts fulde Brug. Naar saaden Erklaering
afgives af Personer i Alderen mellan 15 og 18 Aar, maa desuden Forseldres
eller Vsergers Samtykke foreligge. For Personers vedkoinmende,
som ikke ere fyldte 15 Aar, er det tilstraekkeligt, åt Forseldre eller Vaerger
begaere borgerlig Begravelse, naar de bestille Begravelsen.

§ 3. Ved borgerlige Begravelser tillädes paa Begaering af den, som
bestiller Begravelsen, Tale og Sang, Medbringelse af Faner og anden
Höjtidelighed, dog åt intet maa foretages, som strider imod den Sömmelighed
og Orden, der bör iagttages paa Kirkegaarde, og imod det Hensyn,
der skyldes Folkekirken. Ved disse Begravelser foretages ikke Jordpaakastelse.
Ingen Tale maa holdes eller Sang afsynges imod de naermestes
Önsken.

Ansvaret for, åt alt foregaar sömmeligt og med Orden, paahviler
den, der har bestilt Begravelsen hos Kirkegaardsbestyrelse.

§ 4. Aftale om borgerlig Begravelse traeffes i Köbenhavn og an -

Lag utskottets utlåtande Nr 31.

dersteds, hvor der findes et eget Begravelsesvmsen, med dettes Bestyrelse
og ellers med vedkommende Sogneprmst, livilke liave åt paase, åt de Bevisligheder,
der maa forelsegges, forinden Begravelse kan ivmrksmttes,
foreligge, og att saaden Begravelse ikke maa finde sted samtidig med eu
anden Begravelse paa samme Kirkegaard, samt åt den ikke anssettes til
eu Tid og under Omstaendigheder, hvorved den kan virke forstyrrende
paa Gudstjenestes Afholdelse eller kirkelige Handlingers Foretagelse i
Sognekirken.

§ 5. Yed Begravelser paa Folkekirkens Kirkegaarde af Personer,
der staa udenför Folkekirken, finde de ovenfor under §§ 3—4, om borgerlige
Begravelser indholdte Bestemmelser tilsvarende Anvendelse. ---

Den citerade danska lagen omfattar föreskrifter både i fråga om
(kyrklig) jordfästning och i fråga om borgerlig begravning, varjämte
främmande trossamfunds begravningsformer inbegripas. Den svenska
lagen om jordfästning av den 25 maj 1894 rör endast (kyrklig) jordfästning
av svenska kyrkans medlemmar.

Tiden synes nu vara inne för en sådan lagstiftning, som för medlem
av svenska kyrkan möjliggör s. k. borgerlig begravning (utan föregående
jordfästning), då behörigt intyg utvisar, att den avlidne i livstiden
själv förordnat eller uttalat bestämd önskan därom, eller, då fråga
är om minderåriga, den avlidnes föräldrar sådant önska.

De föreskrifter rörande jordfästning och begravning, som för närvarande
gälla med hänsyn till sanitära, rättsmedicinska och statistiska
krav kunna göras lika effektiva i de fall, där begravning icke föregås av
jordfästning.’

I sitt avstyrkande utlåtande (nr 19) om denna min motion hänvisade
lagutskottet till riksdagens här ovan omtalade skrivelse den 9 mars
1909 angående rätt till utträde ur statskyrkan. Fyra reservanter tillstyrkte
bifall till motionen, som utan votering avslogs av första kammaren,
under det att den i andra kammaren bifölls med 109 röster mot 86.

Vid 1917 års riksdag anförde lagutskottet i sitt ovan omtalade utlåtande
med anledning av herr J. Byströms motion bl. a. följande:

''Lagen om jordfästning den 25 maj 1894 stadgar, att vid dödsfall
inom svenska kyrkan jordfästningen ej må förrättas av annan än präst
inom samma kyrka. Någon föreskrift finnes däremot icke uti förordningen
om främmande trosbekännare den 31 oktober 1873, hur medlem
av främmande trossamfund, vilket jämlikt nämnda författning är berättigat
till offentlig religionsövning, skall jordfästas. Genom en kungl. resolution
den 19 oktober 1894 har emellertid givits det prejudikat, att jämlikt
grunderna för berörda förordning äger sådant trossamfunds präst att

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

jordfästa medlem av sin församling. Dylika självständiga trossamfund
hava bildats av metodisterna, romerska och grekiska katoliker, irvingianer,
svedenborgare samt engelsk-episkopala och reformerta bekännare. I den
av Kungl. Maj:t den 30 juni 1838 fastställda särskilda ordning om vad
mosaiska trosbekännare hava att iakttaga i avseende på utövningen av
deras religion och bestyret inom deras församlingar m. m., äga dessa
trosbekännare att begrava sina döda å särskild begravningsplats, som
därtill kan utses.

Motionärens förslag avser nu att bereda de frikyrkliga, som formellt
kvarstå inom svenska statskyrkan, rättighet att oavsett stadgandet
i 1894 års lag få begrava sina döda utan bistånd av präst inom statskyrkan.
Sådana i statskyrkan kvarstående frikyrkoorganisationer äro
bl. a. baptisternas, svenska missionsförbundets, fribaptisternas, vissa metodisters
och sjundedags-adventisternas.

Såsom framgår av den i motionen givna och här ovan av utskottet
kompletterade överblick av denna frågas tidigare behandling har lagutskottet
vid såväl 1912 års som 1914 års första riksdag på föranledande av
väckta motioner hemställt om avlåtande av en riksdagsskrivelse av i sak
det innehåll, som i förevarande motion föreslås; och har vid båda tillfällena
andra kammaren godkänt denna hemställan, medan den däremot
icke vunnit första kammarens bifall.

För mången, som intagit en avvisande hållning till ifrågavarande
uppslag, torde emellertid skälet för denna hållning icke varit att söka i
någon bestämd motvilja mot att över huvud begravning av en svenska
kyrkans medlem finge äga rum utan att jordfästning förrättas av statskyrkopräst.
Tvärtom torde även bland statskyrkans egna representanter
och dem i åskådning närstående den uppfattning vnnnit allt större utbredning,
att sedan dopet icke längre är obligatoriskt och äktenskap kan
slutas genom borgerlig vigsel, bör ock i sådana fall, där den döde stått
främmande för kyrkligt liv och hans närmast efterlevande måhända rent
av hysa motvilja för en kyrklig jordfästning, jordafärden kunna försiggå
utan medverkan av kyrkans funktionär. Däremot framgår av kamrarnas
diskussioner 1912 och 1914, att, försåvitt jordfästningsakten skall äga en
kyrklig karaktär, man från nämnda håll har bestämda betänkligheter
emot att denna akt får, om den döde är medlem av svenska kyrkan,
förrättas av annan än inom denna kyrka vederbörligen ordinerad präst.
Man menar, att ett uppgivande av denna fordran innebär ett sönderbrytande
av kyrklig ordning, som icke kan tillåtas.

Å andra sidan är det av motionären ånyo framburna förslaget ej
heller agnat att tillfredsställa dem, som anse religionsfrihetens grundsats

Lagutskottets utlåtande AV 31.

kräva, att i sådana fall, där, ehuru deri döde var medlem av svenska
kyrkan, han stått främmande både för statskyrkan och frireligiösa riktningar,
gravsättningen bör kunna få äga rum utan någon som helst religiös
akt. Härutinnan mötas i själva verket denna åskådning och den
ovannämnda inom statskyrkokretsar företrädda.

Utskottet har under sin handläggning av ärendet funnit bestyrkt,
att sakläget verkligen är det nyss angivna. Men av detta förhållande
har det synts utskottet framgå, att frågan mognat för en lösning av i
viss mån annan beskaffenhet än den av motionären påyrkade, nämligen
den, att det medgives att begravning av eu svenska kyrkans medlem kan
liksom vigseln till äktenskap få försiggå antingen i kyrklig eller i borgerlig
form. Såsom ovan erinrats, har detta redan vid 1910 års riksdag
föreslagits och vann då andra kammarens bifall; men sedermera har
denna utväg icke varit under omprövning.

Med denna anordning lärer i själva verket ock de frireligiösa samfundens
önskemål på ett fullt tillfredsställande sätt bliva uppfyllt. Den
inom samfundet verkande själasörjarens befattning vid jordfästningen
blir visserligen icke av någon officiell karaktär. Men härpå lärer icke
heller kunna läggas någon vikt. Däremot vinnes genom den medgivna
valfriheten mellan kyrklig och borgerlig legal akt, att de, som önska medverkan
av. statskyrkopräst till jordfästning efter ritualen, kunna erhålla
sådan, medan de, som icke önska den, kunna välja den borgerliga formen.
I båda fallen står det tydligen öppet att låta en av frikyrklig
själasörjare ledd uppbyggelsestund erhålla eu central ställning vid begravningshögtidligheten.

Under vilka förutsättningar den borgerliga begravningsformen må
komma till användning, torde icke nu kunna angivas, utan bör bliva
föremål för närmare utredning. Möjligen torde det efter de faktiska förhållandena
bäst anpassade vara, att denna form endast får tillämpas med
stöd av en av den döde efterlämnad skriftlig hemställan därom, men att
en dylik hemställan å andra sidan ej må vara till hinder för de efterlevande
att, om de så önska, anlita den kyrkliga formen. Föremål för
utredning måste ock bliva, huru tillfredsställande garantier skola vinnas
för att i varje fall tillförlitlig anmälan omedelbart avgives till vederbörande
pastorsexpedition i och för registrering av förrättad begravning.
Måhända kunna ock bestämmelser finnas nödiga till vinnande av trygghet
för att borgerlig begravning städse äger rum i en fullt värdig ordning
och med en mot själva tillfällets allvarliga innebörd svarande högtidlighet.
’

Frågans utgång vid 1917 års riksdag har här ovan redan angivits.

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 31.

Emellertid anser jag mig böra erinra därom, att tre av talarne vid diskussionen
inom första kammaren — i likhet med lagutskottet 1910 —
hänvisade till riksdagsskrivelsen 1909 angående rätt till utträde ur statskyrkan.
Denna ofta åberopade skrivelse torde till datum icke ha föranlett
någon som helst åtgärd till de i densamma avhandlade frågornas utredning
än mindre till deras lösning.

Sedan frågan om ny lagstiftning rörande begravning av statskyrkomedlemmar
sålunda förevarit vid förra årets riksdag, inträffade sistlidne
sommar en händelse, som i vida kretsar av vårt folk gjorde denna fråga
i hög grad aktuell, nämligen de dubbla begravningshögtidligheterna vid
lektor P. P. Waldenströms jordafärd. Tydligen var den frikyrkliga ceremonien
den väsentliga, under det att den statskyrkliga jordfästningsakten
i vida kretsar torde ha betraktats såsom en på grund av gällande lag
ofrånkomlig formalitet.

Att undertecknad här vidrört denna händelse, beror uteslutande på
lagutskottets hemställan 1917 med anledning av herr Byströms motion.»

Såsom motionären erinrat, har nu föreliggande fråga upprepade
gånger varit föremål för riksdagens behandling. Redan 1910 väckte motionären
inom andra kammaren en motion med yrkande, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t begära framläggande av ett förslag till lag angående
s. k. borgerlig begravning. I denna motion anfördes bland annat,
att det lagstiftningsarbete, som rör sig på statens och kyrkans gemensamma
eller fordom gemensamma område, allt mer och mer gått i riktning
att frigöra svenska kyrkans medlemmar från kyrkans tvång, och
tiden syntes motionären vara inne för en sådan lagstiftning, som för
medlemmarna av svenska kyrkan kunde möjliggöra s. k. borgerlig begravning.

Vid samma års riksdag väcktes inom andra kammaren motion av
herr Jakob Byström med hemställan, att även annan person än präst i
statskyrkan och den, som enligt kungl. förordningen den 31 oktober 1873
angående främmande trosbekännare är jämställd med statskyrkopräst,
måtte kunna berättigas att förrätta begravning.

Båda motionerna avstyrktes av lagutskottet. Beträffande herr Byströms
motion åberopades härvid huvudsakligen den motiveringen, att,
därest de, som vore missnöjda med den nuvarande ordningen, önskade
övergå till annat trossamfund eller ville bilda eget sådant samfund, som
avses i 1873 års förordning, det stode dem fritt att utträda ur kyrkan,
och att i varje fall de frikyrkligas ställning, vilka inom kyrkan bildat
mer eller mindre fasta religiösa sammanslutningar, skulle bliva reglerad

I jag åt »kol tett utlutande År 31.

genom den lagstiftning, sent kunde bliva eu följd av den av riksdagen i
skrivelse den 9 mars 1909 hos Kungl. Maj:t begärda utredning angående
de villkor, under vilka det kunde tillätas medlem av svenska kyrkan att,
även utan uppgiven avsikt att övergå till annat trossamfund, utträda ur
kyrkan. Vidkommande herr Kjellbergs motion hänvisades äter bland annat
till nyssberörda riksdagsskrivelse. Första kammaren biföll utskottets hemställan.
I andra kammaren däremot bifölls herr Kjellbergs motion med
109 röster mot Sfi och herr Byströms motion med 107 röster mot 94.

Vid 1912 ars riksdag hemställdes i tvä lika lydande motioner, att
riksdagen måtte begära, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen
framlägga en lag, som gåva frikyrkoorganisation rätt att för
sin församlingsföreståndare begära fullmakt och tillstånd att förrätta jordfästning,
som enligt gällande lag endast tillkomma prästman. Lagutskottet
hemställde i sitt utlåtande över motionen, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda,
under vilka villkor annan person än präst inom svenska kyrkan må
kunna tillåtas att inom svenska kyrkan förrätta jordfästning. Denna
hemställan blev bifallen av andra kammaren med 76 röster mot 70,
men avslagen av första kammaren med 59 röster mot 56.

Frågan blev ånyo föremål för behandling vid 1914 års första riksdag,
i det att herr Byström då väckte eu motion med enahanda yrkande
som i den av honom år 1910 väckta. Lagutskottet, till vilket motionen
hänvisades, gjorde i anledning av denna samma hemställan som 1912
års lagutskott. T andra kammaren blev motionen bifallen med 85 röster
mot 46, medan i första kammaren 36 röster avgåvos för bifall och 80
för avslag.

Vid 1917 års riksdag förnyade herr Byström åter sin motion. Över
densamma avgav lagutskottet det i herr Kjellbergs nu förevarande motion
i huvudsak återgivna utlåtandet, däri särskilt framhölls, att frågan syntes
hava mognat för en lösning av i viss mån annan beskaffenhet än den av
herr Byström påyrkade, nämligen i sådan riktning, att det medgåves, att
begravning av eu svenska kyrkans medlem kunde liksom vigsel till äktenskap
få försiggå antingen i kyrklig eller i borgerlig form, en utväg, som redan
vid 1910 års riksdag föreslagits och då vunnit andra kammarens
bifall, men som sedermera icke varit under omprövning. Utlåtandet utmynnade
i enahanda hemställan som den nu föreliggande motionens.
Såsom motionären omförmält, biföll andra kammaren utan debatt utskottets
hemställan, medan i första kammaren motionen, efter den förseglade
sedelns öppnande, avslogs med 52 röster mot 51. Frågan hade således
ånyo på grund av kamrarnas olika beslut fallit.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 samt. 23 käft. {Nr 31.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

Till den nu åter föreliggande frågan om införande av s. k. borgerlig
begravning intager utskottet samma ståndpunkt som 1917 års lagutskott;
och får utskottet åberopa vad detta i sitt ovanberörda utlåtande
uttalat. Utskottet vill därjämte hänvisa till de skilda uttalanden
från prästerligt håll, som gjordes vid ärendets behandling i första kammaren
vid förra årets riksdag och däri framhölls, huru icke minst från
kyrklig synpunkt skäl talade för att tillmötesgå ifrågavarande önskemål.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande motion
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga under övervägande, huruvida och
under vilka villkor s. k. borgerlig begravning må kunna
medgivas, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill detta övervägande kan föranleda.

Stockholm den 19 mars 19IX.

På lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.

Reservation

av herrar Gezelius, Högberg, greve Spens, Dahl och Andersson i Knäppinge,
som hemställt, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm 1918. Kungl. Boktryckeriet. V. A. Norstedt it Söner.

i 8143 5