Lagutskottets utlåtande Nr 31 (Utlåtande 1914:LU31 - b Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 27 augusti 1914 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förordnande om anstånd med betalning
av gäld (moratorium).

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, af Ekenstam, Trana,
Stämer, Gezelius, greve Lagerbjelke, Alexanderson, Johanson i Valared, greve
Spens, Schotte, Olsson i Broberg, Persson i Norrköping, Igel och Holmdahl.

Genom en den 12 augusti 1914 dagtecknad proposition, nr 263,
vilken blivit till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit
riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till lag angående
förordnande om anstånd med betalning av gäld (moratorium).

Beträffande grunderna för nu förevarande lagförslag har föredragande
departementschefen, efter att hava redogjort för ett av fullmäktige
i riksbanken med underdånig skrivelse den 15 juni 1914 till
Kungl. Maj:t överlämnat förslag till »lag angående förordnande om
anstånd med betalning av gäld», till statsrådsprotokollet den 5 augusti
1914 anfört, bland annat, följande:

»Under den allmänna och svåra kris, vari Europa för närvarande
befinner sig, har behovet av moratorium framträtt synnerligen starkt.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 31 käft. (Nr 31). 1

Utskottets

yttrande.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 31.

Detta gäller ej blott om de länder, som befinna sig i krig, utan
jämväl om andra länder, vilka med de förra liava viktiga ekonomiska
''förbindelser. I ett flertal europeiska stater hava förordnanden om
moratorium också redan blivit utfärdade. I fråga om dessas omfattning
hava ännu icke fullt tillförlitliga upplysningar kunnat inhämtas.
Så mycket synes dock uppenbart, att de i detta hänseende äro av
mycket olika natur. Erfarenheterna från 1912—1913 års Balkankrig
visa också, att det under olika förhållanden kan vara lämpligt att giva
moratorierna olika utsträckning.

Vad vårt land angår, har det redan visat sig nödvändigt att vidtaga
åtgärder i ifrågavarande avseende. En lag om anstånd med betalning
av gäld, som redan är förfallen eller som förfaller under tiden till den
7 nästkommande september, har sålunda i anledning av inom riksdagen
väckta motioner redan antagits. Förhållandena i Europa efter nämnda
dag kunna emellertid lätteligen förbliva sådana, att förordnanden om
fortsatta moratorier visa sig oundgängligen nödvändiga. Det synes
därför lämpligt att nu omedelbart upptaga det förslag, som fullmäktige
i riksbanken väckt. Därmed skulle under tider, då riksdagen ej är
samlad, åt Kungl. Maj:t överlämnas rätt att förordna om moratorium. Det
förtjänar härvid måhända erinras därom, att en motsvarande befogenhet
i flera europeiska stater föreligger redan på grund av där gällande
bestämmelser om provisorisk lagstiftning.

Nu ifrågavarande lag avser likaledes endast provisorisk lagstiftning
på området.»

Sedan förslaget därefter undergått granskning i lagrådet och med
anledning av där gjorda anmärkningar i vissa delar omarbetats, har
detsamma i det skick, det sålunda erhållit, förelagts riksdagen till
antagande.

Beträffande de skäl, som utöver vad av det ovan anförda framgår
ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får utskottet hänvisa till
propositionen.

Kungl. Maj:ts förevarande förslag avser att tillägga Kungl. Maj:t
befogenhet att under tid, då riksdagen ej är samlad, förordna om moratorium.
Enligt vad utskottet inhämtat, har riksdagen därjämte att inom
den närmaste tiden från Kungl. Maj:t emotse proposition med förslag
till lag om förlängning av det för närvarande enligt lagen den 5 augusti
1914 löpande moratoriets giltighet från den 6 nästkommande september,
då detta moratorium utgår, till viss senare tidpunkt. Enligt vad utskottet
jämväl erfarit, måste det emellertid med hänsyn till vissa förhållanden,
som inverka å riksdagens arbete under den närmaste tiden,

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

med säkei''het antagas, att avgörande hinder komma att möta för vederbörlig
behandling av den sålunda väntade kungl. propositionen inom
sådan tid, att riksdagen kan fatta beslut i ärendet och ny lag utfärdas
före den 7 september. Då det enligt utskottets bestämda uppfattning
är under närvarande förhållanden förenat med den allvarligaste våda
för vårt lands ekonomiska liv, att det nu rådande moratoriet komme
att utlöpa utan att omedelbart efterföljas av ett nytt, har utskottet sett
sig nödsakat taga i övervägande, huruvida på annat sätt än i den sålunda
tillämnade formen av en av Konung och riksdag gemensamt
stiftad lag utväg kan beredas för ordnande av ifrågavarande viktiga
angelägenhet. Enligt utskottets förmenande erbjuder sig härvid
icke annan möjlighet, än att riksdagen, med hänsyn till förhandenvarande
särskilda omständigheter, medgiver Kungl. Maj:t befogenhet att,
i huvudsaklig överensstämmelse med det nu föreliggande lagförslagets
bestämmelser, förordna om moratorium, intill dess lagtima riksdag år
1915 sammanträtt. Då utskottet av nu anförda skäl funnit sig höra
tillstyrka, att ett dylikt bemyndigande lämnas Kungl. Maj:t, har utskottet
ansett sig kunna antaga, att det förordnande om moratorium efter
den 6 nästkommande september, vilket under förutsättning av sådant bemyndigande
lärer bliva av Kungl. Magt utfärdat, kommer att i huvudsak
överensstämma med det förslag till lag i sådant hänseende, vilket
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 innevarande augusti blivit för yttrande
överlämnat till lagrådet och vilket förslag såsom bilaga finnes
fogat till detta utskottets utlåtande.

Förutom de ändringar, som omedelbart följa av vad utskottet ovan
anfört och lagens i enlighet därmed begränsade giltighetstid, har utskottet
funnit sig böra föreslå sådan ändring av 1 § i förslaget, att
jämväl den av Kungl. Maj:t utsedde ordföranden i riksbankens stj-relse
må äga deltaga i den överläggning, som enligt samma stadgande skall
föregå utfärdande av förordnande om moratorium. — I formellt hänseende
har utskottet tillika föreslagit den ändring, att stadgandet i 2 §
enligt Kungl. Maj:ts förslag upptages i 1 §, med den förskjutning i
paragrafföljden, som därav föranledes.

Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen, under förklarande, att det i Kungl.
Maj:ts förevarande proposition innefattade förslag till
lag angående förordnande om anstånd med betalning
av gäld (moratorium) icke kunnat av riksdagen i oförändrat
skick bifallas, i anledning av samma proposition
må för sin del antaga följande

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Lag angående förordnande om anstånd med betalning av gäld (moratorium).

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har i främmande europeisk stat
till följd av krig eller krigsfara förordnats
om anstånd med betalning av
gäld (moratorium), eller befinner sig
Sverige i krig eller i krigsfara, äge
Konungen, om riksdagen ej är samlad,
att, efter samråd med de av riksdagen
valda fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret,
förordna om sådant anstånd, där så
prövas oundgängligen nödigt. Föranledes
detta av anstånd i främmande
stat, vilket blott avser gäld, som på
visst sätt uppkommit, må det icke
omfatta annan än sålunda bestämd
gäld.

Förordnas om anstånd, äge
Konungen jämväl besluta anstånd
med betalning av offentliga avgifter,
vilka icke kunna för gäld anses.

1 §•

Intill dess lagtima riksdag år
1915 sammanträtt äge Konungen
att, efter samråd med fullmäktige i
riksbanken och i riksgäldskontoret,
förordna om anstånd med betalning
av gäld (moratorium) i den omfattning
så prövas oundgängligen nödigt.

Förordnas om anstånd, äge
Konungen jämväl besluta anstånd
med betalning av offentliga avgifter,
vilka icke kunna för gäld anses.

Av Konungen utfärdat förordnande
om anstånd skall, där det ej
tidigare upphävts och ej heller eljest
tiden för dess giltighet redan gått
till ända, upphöra att lända till efterrättelse,
då sex veckor förflutit från
riksdagens början.

2 §•

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3 §■ 2 §.

I samband med förordnande om anstånd äge Konungen jämväl
utfärda de föreskrifter, som i följd av anståndet må anses nödiga, dels
rörande inskränkningar i borgenärs rätt att hos domstol, överexekutor
och utmätningsman utsöka sin fordran, att söka att gäldenärs egendom
avträdes till konkurs samt att i övrigt göra gällande rättsliga verkningar
av dröjsmål i avseende å betalningen, dels ock rörande uppskov med försäljning
av utmätt eller konkursbo tillhörig egendom.

Under den tid anstånd med växels betalning åtnjutes, må växeln
icke till betalning uppvisas eller för bristande betalning protesteras.

År enligt lag eller författning borgenärs rätt beroende därav, att
talan anhängiggöres eller annan åtgärd vidtages inom viss tid, och kan
på grund av vad ovan stadgas sådan åtgärd icke företagas, vare borgenärens
rätt förvarad, där vad sålunda icke kunnat fullgöras varder fullgjort
inom en kalendermånad efter det hindret för åtgärdens vidtagande
upphörde; dock att vad växelrättens bevarande angår, gäller vad i 92
§ växellagen sägs.

4 §■ 3 §.

Å gäld, för vilken ränta ej är utfäst, men viss förfallodag är föreskriven,
beräknas under den tid, anstånd med gäldens betalning åtnjutes,
ränta efter den räntefot, Konungen vid förordnandet om anståndet
bestämmer.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

Stockholm den 27 augusti 1914.

På lagutskottets vägnar:
ALBERT PETERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

Bilaga.

Förslag

till

lag om utsträckt anstånd med betalning av gäld.

1 §•

Med betalning av sådan gäld, å vilken lagen den 5 augusti 1914
om anstånd med betalning av gäld (moratorinm) äger tillämpning och
som förfallit efter den 15 juli 1914, må ytterligare anstånd åtnjutas intill
dess fjorton dagar förflutit från den dag gälden skolat enligt nämnda
lag betalas.

Har gäld tillkommit före den 5 augusti 1914, och förfaller densamma
till betalning under tiden från och med den 7 september till
och med den 6 oktober 1914, äge gäldenären njuta anstånd med betalningen
intill dess eu kalendermånad förflutit från förfallodagen.

2 §.

Vad i 1 § är stadgat skall icke gälla om
skatter, utskylder eller andra offentliga avgifter;
avgifter för telefon, telegram, vatten, gas, elektriskt ljus eller
elektrisk kraft;

avgifter till och ersättningar från riksförsäkringsanstalten, sjukkassor
eller understödsföreningar;

premier och ersättningar på grund av försäkringsavtal;
sådan ersättning, som det enligt lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete åligger arbetsgivare
att utgiva;

underhållsbidrag, som utgå på grund av i lag stadgad eller särskilt
avtalad försörjningsplikt;
skadestånd;

Lagutskottets utlåtande Nr 31. 7

böter och viten, vartill någon blivit av domstol eller annan offentlig
myndighet fälld;

avlöning för allmän eller enskild tjänst eller annan arbetsanställning; pension,

livränta eller undantagsförmån;

arrende;

hyra för fast eller lös egendom;

förlagsskuld, som på grund av 11 § i förordningen den 13 april
1883 angående förlagsinteckning förfallit till betalning;

gäld av vad slag det vara må, som åligger staten eller kommun.
, Med ränta må ej anstånd åtnjutas, ändå att gälden är sådan, som
l 1 § avses. Vad nu sagts om ränta galle ock om avbetalning å lån,
som mot säkerhet av inteckning i fast egendom beviljats i enlighet
med de för hypoteksföreningars verksamhet meddelade bestämmelser.

3 §•

Med betalning av köpeskilling för lös egendom må ej anstånd
enligt . 1 § åtnjutas, med mindre godset blivit avlämnat före den 5
augusti 1914 eller sadant fartyg, som i 94 § utsökningslagen om formäles,
blivit å exekutiv auktion försålt. Har någon eljest utfäst betalning
för annans åtagande att något göra eller låta, äge han ej heller på
grund av 1 § åtnjuta anstånd med betalningen i vidare mån än åtagandet
blivit före nämnda dag fullgjort.

4 §-

Utan hinder av vad i 1 § stadgas må av medel, insatta hos bolag
eller annan, som driver bankrörelse, uttagas,

om medlen vid anfordran förfalla till återbetalning:, hela tillgodohavandet,
5 &

om. de äro insatta hos sparbank eller å sparkasseräkning eller
därmed likartad räkning, 100 kronor i veckan å varje räkning

samt, om. de eljest äro insatta att återbetalas viss tid efter uppsägning,
i varje vecka tio för hundra av den behållning, som å räkningen
innestod den 5 augusti 1914.

5 §•

År borgenären bosatt utom riket, äge gäldenären jämväl ifråga
om sådan gäld, som i 2—4 §§ avses, njuta anstånd med betalningen

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

efter ty i 1 § sägs. Har borgenär, som nu sagts, efter den 4 augusti
1914 överlåtit sin fordran på någon, som är bosatt inom riket, äge
denne icke i det avseende, varom nu är fråga, bättre rätt än den utländske
borgenären.

6 §.

Under den tid anstånd med gälds betalning åtnjutas må icke
gälden vare sig genom stämning till domstol eller bos överexekutor
utsökas eller på grund av densamma utmätning sökas. Är talan om
betalning redan hos domstol eller . överexekutor anhängig^ ord, eller
bar ansökan om utmätning redan gjorts, utgöre anståndet ej binder för
förfarandets fortgång.

Under nämnda tid må ej heller av anledning, som i 4 § konkurslagen
sägs, på grund av gäld, som med anståndet avses, av borgenär
göras ansökan, att gäldenärens egendom avträdes till konkurs.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat äge intecknmgshavare
göra gällande den rätt, som omförmäles i 31 och 35 §§ av förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom eller
i 27 och 28 §§ av lagen den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg eller
i 17 § av lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och
vattenfallsrätt. 7 8

7 §•

Begagnar gäldenär anstånd, som han enligt denna lag äger åtnjuta,
må icke i följd därav, att betalning sålunda uteblivit, pant, som må
hava blivit satt för gälden, försäljas eller av borgenären behållas,
eller ränta för tid efter gäldens förfallodag, som må vara utfåst, tillgodonjutas,
eller vite utgå, där sådant blivit utfäst för den händelse
gäldenären skulle fördröja betalningen över förfallodagen. Ej heller ma
i ty fall på grund av bestämmelserna i 95 eller 130 §§ utsökmngslagen
köp varda ogillt, eller annan bestämmelse i lag eller avtal darom, att
gäldenärens rätt i följd av dröjsmål med betalningen skulle vara förverkad,
vinna tillämpning.

8 §•

Å gäld, för vilken viss förfallodag är bestämd, äge borgenären,
evad ränta blivit utfäst eller icke, rätt att för den tid anstånd med

Lagutskottet» utlåtande Nr 31.

gäldens betalning enligt denna lag äger rum tillgodonjuta ränta efter
sex för hundra om året eller, där fråga är om gäld, som grundar sig å
växel, efter den räntefot, som vid anståndets början gällde för diskontering
av växlar i riksbanken. Begagnar sig gäldenären av sådant ytterligare
anstånd, som i första stycket av 1 § såga, vare han pliktig att efter ty
nu sagts gälda ränta jämväl för den tid anstånd åtnjutits enligt lagen
den 5 augusti 1914.

Vad nu är stadgat om skyldighet att gälda ränta skall icke äga
tillämpning å den, som å exekutiv auktion inropat fast egendom eller
sådant fartyg, som i 94 § utsökningslagen omförmäles.

9 §•

Under tiden från och med den 7 september till och med den
6 oktober 1914 må egendom, som är utmätt eller som tillhör konkursbo,
icke försäljas, med mindre fråga är om lös egendom, som är underkastad
förskämning eller snar förstörelse eller erfordrar alltför kostsam vård,
eller ock sådant fall är för handen, som i andra stycket av 48 § konkurslagen
omförmäles. Ej heller må under sagda tid borgenär, som för
sin fordran har lös egendom såsom pant, genom försäljning eller
annorledes skaffa sig betalning ur panten, där ej egendomen är sådan,
som nyss sagts.

Har försäljning, som enligt första stycket ej må ske, redan utsatts
att äga rum, varde den inställd. Skall försäljningen utsättas att äga
rum å tid efter den 6 oktober 1914, må kungörelse om försäljningen ej
utfärdas förrän efter sagda dag.

10 §.

Sammanträde, som blivit utsatt för fördelning av köpeskillingen
för utmätt fast egendom eller fartyg, skall, där köparen begagnar sig
av anstånd enligt denna lag, inställas. När anståndet upphör, åligger
det auktionsförrättaren att, där köpeskilliugen erlägges, ofördröjligen
utsätta ny tid för sammanträdet och låta detta kungöras såsom i 140
eller 142 § utsökningslagen sägs samt att i annat fäll med iakttagande
av vad här ovan i 9 § stadgas förfara så som i nämnda lag för varje
särskilt fall föreskrives.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 31 höft. (Nr 31.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

11 §•

Under den tid anstånd med växels betalning åtnjntes må växeln
icke till betalning uppvisas eller för bristande betalning protesteras.

12 §.

År enligt lag eller författning borgenärs rätt beroende därav, att
talan anhängiggöres eller annan åtgärd vidtages inom viss tid, och kan
på grund av vad här ovan är stadgat sådan åtgärd icke företagas, vare
borgenärens rätt förvarad, där åtgärden vidtages inom en kalendermånad
efter hindrets upphörande; dock att ifråga om vad borgenären har att
iakttaga för bevarande av växelrätt skall gälla vad i 92 § växellagen
stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 7 september 1914.

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

Reservationer:

dels av herr Holmdahl, som anfört:

»Jag bär för min del icke kunnat biträda den ändring i Kung!.
Maj:ts förslag, som går ut på att tillerkänna Kungl. Maj:t rätt att jämväl
under nu pågående riksdag utfärda ny moratorielag utan att riksdagen
prövar och beslutar om denna lags innehåll. Ändringen har
föranletts därav, att enligt uppgift, riksdagsarbetet i anledning av de
förestående riksdagsmannavalen skulle komma att under tiden från och
med den 1 till den 8 nästkommande september inställas och att i följd
därav det företag till lag om nytt moratorium, räknat från den 6 nästa
september, som Kungl. Magt haft för avsikt att framlägga till riksdagens
avgörande, icke skulle kunna av riksdagen behandlas.

Jag kan icke finna, att riksdagen har rätt att av sådant skäl
undandraga sig att i grundlagsenlig ordning behandla berörda förslag
till ny moratorielag. Den utomordentliga betydelse deuna lag har för
hela vårt ekonomiska liv borde väl vara tillräcklig anledning för riksdagens
ledamöter att inskränka ferierna så att detta lagförslag må kunna
under loppet av nästkommande vecka av riksdagen behandlas.®

dels av herrar Schotte och Igel, vilka i huvudsak instämt med
herr Holmdahl och dessutom uttalat betänkligheter mot att riksdagen
överlämnar åt konungen att vidtaga ändringar i av Konung och riksdag
gemensamt stiftad lag.

dels ock av herr Lindhagen, som anfört:

»Den nu gällande moratorielagen blev på lagutskottets hemställan
av riksdagen utsträckt att i fråga om åtskillig gäld gälla ända till
den 7 oktober 1914. Mot bland annat detta beslut reserverade jag mig
inom utskottet under framhållande, att det syntes tryggare att låta därmed
anstå för att fram emot den kortare moratorietidens utgång bättre
kunna överskåda behovet. De yppade och överklagade många bristerna
i denna lag torde visat, att denna uppfattning icke saknat fog.

Då nu ifrågasättes ett förlängt moratorium, som skall ersätta det

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

nu gällande, har det synts mig, att riksdagen bort beredas tillfälle och
i varje fall förbehålla sig möjlighet att ingå i bedömande av denna
frågas detaljer, vartill ock åtskillig erfarenhet nu torde erbjuda mycken
vägledning. Bland annat bör därvid också, förefaller det mig, undersökas
i vad män och på vad sätt må kunna förhindras att såsom blivit
överklagat på åtskilliga håll inom bankföretagen moratorielagen skulle
utnyttjas för att reservera det sparsamma kapitalet för spekulationen
på bekostnad av näringarnes och folkets oundgängliga behov. Det har
nu också blivit för utskottet upplyst, att till lagrådet remitterats en
proposition med förslag till en moratorielag för tillfället, som skall
mera omtänksamt ansluta sig till det verkliga behovet. Detta förslag,
som finnes bilagt utskottets betänkande, har utskottet ej varit i tillfälle
att på något sätt ägna någon eftertanke. Enligt Kungl. Maj:ts avsikt
lärer denna proposition varit att förvänta till riksdagen så tidigt, att
den kunnat avgöras under loppet av nästa vecka före utgången av
gällande morutorietids första tidsbegränsning.

Den nu föreliggande propositionen åter avser att vid sidan av de
speciella lagbestämmelserna för de nuvarande undantagsförhållandena få
till stånd en lag, som för all framtid bereder Kungl. Maj:t rätt att i
vissa trängande fall utfärda moratorium, om riksdagen ej är samlad.
Detta lagförslag har sålunda bort behandlas för sig och utan en brådska,
som utesluter allt verkligt övervägande av själva saken.

Nu har utskottet åter inlåtit sig på ett förbättringsförsök,
som lett till en ganska oklar sammanblandning av de båda lagstiftningsuppgifterna.
Man får en lag, som giver Kungl. Maj:t ett allmänt
uppdrag, inskränkt till sex veckor in i 1915 års riksdag, men utsträckt
till innehållet utöver vad i propositionen föreslagits. På samma gång
tillstyrkes riksdagen att avsäga sig all närmare granskning av den
tillämnade för tillfället avsedda moratorielagen, varav följden väl blir
att Kungl. Maj:t får inställa sin snart motsedda proposition i ämnet
till riksdagen eller ock riksdagen får lägga propositionen utan yttrande
till handlingarne.

Denna egendomliga och enligt min uppfattning lättsinniga behandling
av detta viktiga ärende synes vara närmast föranlett av att
talmanskonferensen beslutat anordna riksdagsferier under nästa vecka.
Man kan därför ej avvakta den för situationen avsedda moratoriepropositionen
och måste för att ej stå utan ny ordning den 7 september
begagna den nu föreliggande propositionen om moratorier i allmänhet
för att därav skapa en tillfällighetslag.

Däremot vore visserligen ej något att erinra, om utskottet därvid

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

kunnat ingå i någon allvarlig prövning av frågan. Men så har som
sagt ej kunnat ske utan riksdagen skall i stället för tillgodoseende av
sin ledighet stifta en lag, som saknar alla slags principer både ur konstitutionell
synpunkt och ur innehållets synpunkt.

Det förefaller till en början olämpligt, att riksdagen tager sig
ferier på ett sådant sätt. Bättre vore nästan då, om i ett sådant fall
som detta riksdagens plena fått hava sin gång för brådskande ärenden,
även om många varit frånvarande. Emellertid kan tydligen nu ej
göras något däråt, utan man måste räkna med att riksdagen blir urståndsatt,
att nästa vecka fungera. Detta borde då, synes mig, allenast föranleda
till att riksdagen prövade den nu förelagda allmänna propositionen
i och för sig, vidare ingalunda avböjde utan bestämt motsåg den
kommande speciella propositionen för prövning likaledes i laga ordning
men med hänsyn till sina tagna ferier och nödvändigheten att få eu
författning, som den 7 september efterträder gällande moratorium, gav
Konungen ett bemyndigande att förlänga detsamma efter eget beprövande,
till dess den nya specialförfattningen genom laga samverkan
av båda statsmakterna kan nästföljande vecka komma till stånd.

Riksdagen tvingar nu i stället regeringen att frångå sina avsikter,
underlåter att avgiva yttrande över befogenheten av den nu
ifrågasatta allmänna lagstiftningen, giver Kungl. Maj:t intill sex veckor
in i 1915 års riksdag i stället en ännu större allmän befogenhet än
som begärts, uppdrar åt Kungl. Maj:t att utan riksdagens medverkan
ensam stifta civillag till och med, då riksdagen är samlad, samt avböjer
allt deltagande i den förbättrade speciallagstiftniug, som skall
avlösa förbudet.

Till och med propositionens förslag, att lagstiftningen skall ske
efter samråd med »de av riksdagen valda» fullmäktige i riksbanken och
fullmäktige i riksgäldskontoret, anser sig utskottet ej kunna oförändrat
tillstyrka utan finner det nödigt, alt den av Kungl. Maj:t utsedda ordföranden
hos bankofullmäktige skall jämväl enligt lagens föreskrift höras.
I grundlagarna föreskrives det dock exempelvis, att då riksdag ej är
församlad skall riksdagens rätt att utse justitieombudsman och hans
efterträdare utövas genom »de av riksdagen valda» fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret. Uppenbarligen har propositionen ansett
att enahanda grundsats bör gälla, då det ifrågakommer för dessa fullmäktige
att, låt vara ej med beslutanderätt, dock i någon mån utöva
riksdagens rätt i avseende å stiftande av civillag. Saken har kanske i
detta fall ej så stor praktisk betydelse. Men de konstitutionella prinBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 31 käft. (Nr 31). 3

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

ciperna böra om möjligt hållas i helgd även i det lilla. Utskottet synes
vara av eu annan mening och är mera konungsk än Konungen själv.

På grund av det anförda finner jag det virrvarr, som uppkommit
genom den väntade specialpropositionens sena ankomst och riksdagens
samtidiga ferietagande, ej böra lösas såsom utskottet föreslagit utan hemställer
i stället,

l:o) att riksdagen ville för laglikmätig behandling
till lagutskottet återförvisa ifrågavarande genom
propositionen nr 263 framlagda förslag till allmän
moratorielagstiftning;

2:o) att riksdagen måtte — med anledning av
nämnda proposition samt med hänsyn till en väntad
proposition med förslag till en speciell moratorielagstiftning
för tillfället och det hinder som genom riksdagens
kommande ferier möter för dess behandling
inom erforderlig tid — för sin del antaga den av lagutskottet
föreslagna lagen med den ändring, att § 1
erhåller följande lydelse:

»Intill dess erforderlig förlängning av nu gällande
moratorium genom lag, stiftad av Konungen och 1914
års senare riksdag, kommit till stånd, äge Konungen
att, efter samråd med de av riksdagen valda fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret,
förordna om anstånd med betalning av gäld (moratorium)
i den omfattning så prövas oundgängligen nödigt.

Förordnas om anstånd, äge Konungen jämväl
besluta anstånd med betalning av offentliga avgifter,
vilka icke kunna för gäld anses.»

STOCKHOLM, ISAAC HARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1914.