Lagutskottets utlåtande Nr 31 (Utlåtande 1912:LU31 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

Nr 31.

Ankom till Riksdagens kansli den 22 mars 1912 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående lagstiftning i visst syfte rörande bysamfälligheter.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, Håkanson, Söderbergh, Gustaf Andersson,
Stärner, af Ekenstam, Trana, Gezelius, Hult, Petersson i Lidingö villastad,
Jansson i Edsbäcken, Lindqvist*), Olsson i Broberg, Olsson i See
och Igel.

*) Har ej deltagit i detta utlåtandes justering.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 49, hafva herrar Molin i Dombäcksmark och Lundgren i
Björna med instämmande af herrar Öberg och Wedin hemställt, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag till lag i syfte att bereda majoriteten af delägarna i bysamfälligheter
möjlighet att inom området af byns gemensamma ekonomiska
och ordningsangelägenheter fatta för minoriteten lagligen bindande
beslut.

Till stöd härför hafva motionärerna anfört följande:

»Byalagen på landet sakna i olikhet med andra samhällen och föreningar,
där flera än en hafva beslutanderätt, organ för öfverläggningar
och beslut i frågor, som röra gemensamma intressen. De förordningar
om byaordning eller, enligt nutida begrepp, bystämmor, som på sin tid
funnits, hafva, ehuru det ej kunnat ådagaläggas, att dessa byordningar
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 saml. 28 käft. (Nr 31.) 1

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

formligen upphäfts, dock efter ikraftträdandet af lagarna om jordens
uppdelning, bl. a. skiftesstadgan, stängselförordningen, dikningslagen, lag
om enskilda vägar på landet m. fl. lagar, förlorat all betydelse, praktiskt
taget, för den lagbundna beslutanderätten inom byalagen.

Frågan om lagstadgad beslutanderätt för byalagen är icke ny utan
bar förekommit vid flera riksdagar.

År 1873 väckte herr A. Bäckström motion (nr 52) i Andra kammaren
med yrkande, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t i underdånighet
anhålla om utfärdandet af en byaordning, hufvudsakligen fotad på
de grunder, ett af motionären upprättadt förslag angaf, samt att Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i de olika länen skulle lämnas rätt att på
framställning af vederbörande landsting göra de ändringar och de tillägg
i byaordningen, som af lokala eller andra omständigheter kunna finnas
påkallade. Ändra kammarens tredje tillfälliga utskott, som däröfver
hade att afgifva utlåtande, lämnade därvid en historik öfver de åtgärder,
som från statsmakternas sida gjorts ditintills i frågan, framhållande, att
Kungl. Maj:t år 1741 den 1 september i resolution § 13 med anledning
af allmogens besvär anbefallt byaordning, att förslaget till en sådan
byaordning utfärdats den 20 februari 1742, att i enlighet med detta förslag
åtskilliga norrländska landskap (nu omfattande Gäfleborgs- och
Yästernorrlands län) erhållit fastställelse å eu för sagda landskap upprättad
byaordning genom kungl. brefvet den 8 augusti 1758, att byaordningen
för Blekinge län fastställts af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Karlskrona den 14 december 1781 samt att, såsom framgått af ekonomiutskottets
utlåtande nr 39 vid 1828 års riksdag, byaordningen vid den
tiden fanns i Uppsala län.

Utskottet gillade motionens hufvudsyfte, för såvidt densamma gick
ut på att genom bestämda lagstadganden bereda majoriteten af delägarna
i bysamfälligheten möjlighet att inom området af byns gemensamma
ekonomiska och ordningsangelägenheter fatta för minoriteten lagligen
bindande beslut. Däremot kunde icke utskottet godkänna de kufvudgrunder
för bystämmas befogenhet, som i motionärens förslag till byaordning
funnos angifna. Enligt dessa grunder skulle nämligen bystämmas
befogenhet komma att utsträckas icke blott till handläggning af
sådana frågor, som anginge vården af byns gemensamma angelägenheter
och bestämmandet af sättet för utgörandet af samfällda onera utan jämväl
till behandling af sådana ärenden, Indika åsyftade utförande af företag,
som för byn väl kunde vara gagnliga men icke vore i lag föreskrifna.

Utskottet förklarade sig tro, att Kungl. Maj:ts resolution den 1
september 1741 och Kungl. Ivlaj:ts bref den 20 februari 1742 icke vore

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

upphäfva och att den pågående lagstiftningen skulle komma att göra
bystämmor öfverflödiga, hvarjemte utskottet uttryckte sina betänkligheter
emot att genom lagstiftning på området tillskapa en fjärde beskattande
myndighet. I följd däraf afstyrktes motionen, som ock blef af Riksdagen
afslagen.

Vid 1886 års riksdag väcktes motion i frågan (motion nr 17) i
Andra kammaren af herr P. Pettersson, som yrkade, att det lagstiftas
måtte, att hvad som i kommunallagarna vore föreskrifvet för behandling
och besluts fattande m. m. i angelägenheter, som rörde en hel
socken, måtte i tillämpliga delar tillerkännas bindande kraft för mindre
områden, såsom en eller flera byar i angelägenheter angående blott en
sådan mindre samfällighet.

Lagutskottet anförde bland annat gentemot motionärens påstående,
att bestämmelser saknades rörande byarnas rätt att besluta i
gemensamma angelägenheter, att detta påstående saknade grund, enär
Kungl. Maj:ts resolution den 1 september 1741 § 13 och kungl. brefvet
den 20 februari 1742 ännu ej vore upphäfda. Utskottet åberopade
såsom stöd därför ett prejudikat, refereradt i »Nytt Juridiskt Arkiv», årg.
1885, afdeln. 1, sid. 112, hvaraf skulle framgå, att byaordningar ännu
vore i laga kraft. Dessutom ville utskottet anmärka, att, enligt utskottets
mening, kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet
§ 60 kunde tolkas därhän, att kommunalstämmans ordförande hade rätt
att fungera såsom ordförande vid bystämma och under form af kommunalstämma
sålunda fatta för byalagen lagligt bindande beslut. Lagutskottet
afstyrkte motionen, som afslogs af Riksdagen.

I motionen nr 198 vid 1896 års riksdag yrkade herr A. Olsson i
Mårdäng, med hvilken herr A. Göransson instämde, att Riksdagen vilie
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kung]. Maj:t täcktes låta utreda
och till Riksdagens pröfning inkomma med förslag till stadga angående
ordnandet af bysamhällens gemensamma angelägenheter och hvad
därmed stode i sammanhang.

Med hänvisning till det yttrande lagutskottet vid 1886 års riksdag
anfört och »då bysamhällena, såsom motionären själf framhållit, mer och
mer försvinna och således behofvet af särskild lagstiftning för ordnandet
af sådana samhällens gemensamma angelägenheter torde med hvarje
år blifva allt mindre», afstyrkte utskottet motionen, som ock afslogs af
Riksdagen.

De skäl resp. motionärer i hufvudsak anfört rörande behofvet af
lagstiftning på området finnas ännu kvar.

Det kan icke bortresoneras att en lucka i detta fall existerar i

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

lagstifningen. Väl må medgifvas, att de mångahanda ärenden, som på
sin tid hörde under bystämmas behandling numera förminskats, men
ännu återstå dock många sådana ärenden såsom t. ex. vården och användningen
af byarnas gemensamma samfälligbeter, fisken, skogar, vägar,
grustag, lertag, betes- och jakträtt, för särskilda ändamål afsätta områden,
holmar, klippor och skär vid kusten. Uti dessa samfälligheter
hafva byamännen andel i förhållande till det mantal, hvar och en äger
inom byn. Lagutskottets vid 1896 års riksdag påstående, att »bysamhällena
mer och mer försvinna», är så långt ifrån sant, att bysamhällena
snarare tillväxa än försvinna. Vid genomläsandet af motion i ämnet
vid sagda riksdag framgår, att motionären visst icke, såsom utskottet
uttryckt sig, påstått, att »bysamhällena mer och mer försvinna». Ett
bysamhälles »försvinnande» torde ej ske på annat sätt än genom bysamhällets
inkorporering med stad eller förvandling till municipalsamhälle
eller köping. Ännu är lång tid, innan våra byar komma i sådan ställning.
Genom jordens alltjämt fortgående uppdelning ökas jordägarnas
antal inom byalagen och ju större blir behofvet att få till stånd en
institution, som har hand om byamännens gemensamma angelägenheter.
I Norrland finnas byar, som till såväl folkmängd som areal äro vida
större än hela kyrksocknar i södra Sverige.

Lagutskottets vid 1886 års riksdag förmodan, att 60 § i förordningen
om kommunalstyrelse på landet skulle kunna användas för erhållande
af bättre ordning och reda inom byalagen, torde i själfva
verket vara synnerligen lättköpt. Men om så vore fallet, skulle en
sådan anordning möta så stora praktiska svårigheter, särskild! i Norrland,
där afstånden mellan byarna sinsemellan och kyrkobyn, hvarest
kommunalordföranden vanligen har sin bostad, äro mycket stora, att
realiserandet af planen vore totalt otänkbar.

Om under nuvarande förhållanden något skall kunna uträttas
rörande en bys samfällighet eller annan gemensam angelägenhet, fordras
enhällighet. Där tvist om samfällighets skötsel eller användning
uppstår, tillgripes ofta den från bysamhällets synpunkt mindre lämpliga
vägen att, där så ske kan, begära laga skifte. En hvar, som närmare
känner den betydelse, samfälligheterna inom byalagen hafva för byamännen,
kan icke annat än finna den på senare tiden i stor utsträckning
förekommande uppdelningen af samfälligheterna såsom etVsteg
bakåt för bysamhällets (såsom helhet betraktad) intressen.

Rörande vatten-, vattenfalls- och fiskerätter, som i de flesta fall
äro odelbara och hvilka numera börjat stiga i värde, är det ju uppenbart,
att dessa rättigheters utnyttjande försvåras eller rent af omöjlig -

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

göres, därest fullständig enighet icke råder inom byar, som äga slika
samfälligheter. Om till äfventyra en by äger vattenfall, som menighet
eller enskilda, utom byn stående, skulle önska köpa och utnyttja för
industriella eller andra behof, så kan en delägare i samfälligheten, äfven
om denne ende delägare endast har en obetydlig bråkdel af det hela,
hindra hela företaget genom obilliga anspråk eller egennytta i ett eller
annat afseende.

Utom andra olägenheter af det nuvarande kaotiska tillståndet inom
byalagen må framhållas det olidliga tillstånd, fiskarebefolkningen i
skärgårdarna utefter hela rikets kust befinner sig uti, tillfölje svårigheterna
att få tryggare arrenden för sina på byarnas samfälligheter ute
i skärgården uppförda boningar. Därest fiskarebefolkningen, då det
gäller arrende af klippor och skär samt fiskerätt, hade att vända sig
till en enhet, bystämman å resp. platser, och denna hade makt att fatta
jämväl för minoriteten inom byalaget lagligen bindande beslut, skulle
helt visst fiskarebefolkningen erhålla betydande lättnad i sina nu synnerligen
svåra förhållanden.

Det torde böra erinras, att lagen om samäganderätt ej är tillämplig
rörande byalagens samfälligheter.»

Enligt byggningabalken i 1734 års lag gällde såsom allmän regel
i fråga om giltigheten af beslut rörande disposition för gemensam
räkning af byamännen samfälldt tillhörig oskift mark att samtlige delägare
i samfälligheten voro ense om beslutet. Den enskildes nyttjanderätt
i den gemensamma marken var i hufvudsak, reglerad genom de
ännu gällande stadgandena i 10 kap. 1 § nämnda balk att »i oskift
mark och skog må alla jordägare i by taga torf, näfver, ved, timmer
gärdsel, löf och annat, som till hus och gård tarfvas, men ej föra det
af bole, eller åt annan sälja eller upplåta», samt i 11 kap, 1 § att
»ostängd mark och hjordavall må alla, som däri del hafva, till mulbete
nyttja, och låta fä sitt om hvart annat gå». 1 särskilda fall, då behofvet
kunde antagas öfverstiga tillgången eller den ifrågasatta åtgärden ej
kunde anses afse husbehof, fordrades dock äfven i fråga om den enskildes
brukningsrätt, att samtliga delägare gåfvo sitt samtycke
eller att deras inbördes rätt blifvit genom öfverenskommelse reglerad.
För svedjande i oskift skog och intagor fordrades enighet och i 12 kap.
1 § byggningabalken stadgades, hvad icke sedermera upphäfts, att »äga
flera ollonskog samman; då skola de i rättan tid sig förena, huru många
svin där kunna födas; och släppe sedan hvar in efter ty, som han del
i skog äger». Kunde, i de fall där enighet fordrades för nyttjande eller

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

disposition af samfälld mark, sådan icke nppnås, fanns annat medel icke
att tillgå än skifte, hvartill lagen ock hänvisade; dock var för de fall
att någon ville bygga kvarn- eller fiskeverk i forsar, strömmar eller
sund, som ej kunde delas, i 17 kap. 2 § och 20 kap. 1 § stadgadt, att
rätten skulle förelägga vederbörande delägare »på hvad sätt, wilkor och
tid, han thet werk bygga och nyttja må».

Emellertid saknades i byggningabalken bestämmelser rörande formerna
för byamännens öfverläggningar och beslut i frågor rörande dispositionen
och förvaltningen af den samfällda marken. Likaså saknades
bestämmelser rörande regleringen af byamännens inbördes förpliktelser
och deras gemensamma intressen med afseende å ordning, säkerhet
m. in. Såsom motionären erinrat, var emellertid behofvet af dylika föreskrifter
på sin tid i viss mån tillgodosedt genom de s. k. byordningarna.
I kungl. resolutionen på allmogens besvär den 1 september 1741, § 13,
hade Kung]. Maj:t förklarat sig bifalla en af allmogen gjord anhållan,
att ej allenast de på åtskilliga orter redan författade byordningar utan
ock de som därefter kunde inrättas finge af vederbörande domare stadfästas
»samt för lag uti Bye-skrån wara gällande»; och förklarade därjämte
Kungl. Maj:t sig vilja utfärda en allmän byordning, hvilken dock
efter »orternes serskilte beskaffenhet» skulle få förbättras. I enlighet
härmed upprättades ett »projekt till byordning», som med nådigt bref
till samtliga landshöfdingarna angående lands-culturens upphjälpande
och förbättrande den 20 februari 1742 öfverlämnades till landshöfdingarne
att tillställas hvarje socken och församling, därvid dock erinrades
om, att den föreslagna byordningen ej kunde i allo vara lämplig för
hvarje landsort, utan borde i nödiga delar efter hvarje orts beskaffenhet
samt grannarnes i byalagen öfverenskommelse jämkas och inrättas.

Detta förslag innehöll förutom bestämmelser om val af åldermän
och bisittare, bystämmas sammankallande och verkställighet af bystämmans
beslut, bland annat jämväl föreskrift om skyldighet för frånvarande
byamän att underkasta sig beslut, som vid stämman närvarande byamän
fattat, hvarjämte, för att befrämja byordningens handhafvande och efterlefvande,
åldermannen och byamännen ägde ådöma böter och viten
samt lego- och skadeersättningar. Sedermera blef genom kungl. bref
den 17 mars 1757 förklarad!, »att i fall vid byordnings antagande af
byamännen icke uttryckligen vore samtyckt, det de ville åtnöjas med
byarättens beslut, den, som därölver ville besvära sig, skulle äga göra
det vid häradsrätten i orten efter stämning å sin vederpart».

De ämnen, som enligt 1742 års förslag till byordning voro afsedda
att utgöra föremål för bystämmas handläggning voro dels frågor

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

rörande säkerhet, ordning och sedlighet, såsom ovarsamhet med eld,
brandvapen, löst folka inhysande m. m. dels och ärenden af rent ekonomisk
natur, hvartill hänfördes frågor om gärdesgårdars och grindars
uppförande och vidmakthållande, dikens upptagande, tiden och sättet
för sådden, sädesbärgningen, slåttern och kreatursbetet, byvägars och
broars anläggning och underhåll, vallgång, skogshygge och svedjande
å samfälld mark, begagnandet af gemensamt fiske, svinens ringande,
brunnars och vattenställens upptagande och underhåll, uppsättande af
stengårdar och jordvallar m. m. Därjämte innehöll förslaget följande
allmänna stadgande: »Skalle någon af Byemännen upfinna, något, som
ej allenast vore tienligt, utan ock nödvändigt til Byens och hemmanens
förbättring, bör Åldermannen sammankalla samtelige Grannarne och
därom öfverlägga. Men der så bända skulle, åt de då stadnade i det
slut, åt de icke vilja denna förbättring sig åtaga, hvarigenom den rättsintes
och välmenandes goda upsåt blifvit hindradt, Lafve han frihet,
åt af Utbyamän och Grannar, som äro förståndige, och gode Hushållare,
jämte någon Lands-betiänt, om så nödigt pröfvas, kalla syn och besiktning;
och därest då befinnes, åt Grannarne i Byen oskiäligen satt sig
emot det, som värkeligen varit til Byens nytta och förbättring, plickte
då hvardera, som det gjordt, Dal Snut, och vare dessutom skyldigåt
betala dem, som synen och besicktningen förrättat, samt fortsättie
ändå straxt och så snart giörligifc är det arbete, som den välmenande
föreslagit.»

Bestämmelserna i 1742 års förslag till byordning upptogos, såsom
motionären erinrat, i åtskilliga tid efter annan upprättade, dels af Kung!.
Maj:t och dels af vederbörande länsstyrelser fastställda byorduingar.
Vid denna tidpunkt torde sålunda i viss utsträckning behofvet af eu
form för öfverläggningar och beslut af byamännen varit tillgodosedt.

I lagkommitténs förslag till byggningabalk upptogs sedermera ett
stadgande rörande byordningarne af denna lydelse: »De, som i by eller
grannelag äro, hafven rätt att särskilda byordniugar sig emellan stadga;
och varen de ordningar gällande, där de för minst två tredjedelar af
by- eller grannelagets egolotter slutna blifvit och ej emot allmän lag
och ordning stridande finnas». I motiven till byggningabalken anför
kommittén i fråga om detta stadgande: »Slutligen och som eu allmän
lag icke kan inlåta sig i särskilda bestämmelser för de mångfaldigt
olika tillfälligheter, som bero af lokala förhållanden och för hvilka den
ena orten sålunda fordrar ett och den andra ett annat stadgande, har
man öfverlämnat åt grannar, att genom s, k. byordningar sig emellan
reglera desSa förhållanden; men då slika ordningar böra hafva till

''8

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

föremål icke att upphäfva hvad allmän lag bestämdt bjuder, utan blott
att fylla hvad som saknas, genom föreskrifter för de fall, till hvilka
lagen ej kunnat eller velat sträcka sina förordnanden; och då hvarje
enskild öfverenskommelse jämväl förutsätter såsom oundgängligt villkor
för sitt bestånd, att den ej må befrämja oskick eller åstadkomma allmän
förargelse, har man här tillika förklarat det byordningar skola gälla
endast såvidt de ej mot allmän lag eller ordning finnas stridande.»

Den af lagkommittén föreslagna bestämmelsen uteslöts emellertid
af lagberedningen ur dess förslag till byggningabalk på grunder, som
af lagberedningen angifvas i följande yttrande: »Slutligen har man utelämnat
lagförslagets 16 §, som tillåter antagande af byordningar och
fastställer villkoren för deras giltighet; i följd af byarnes söndersprängande
genom laga skiften minskas behofvet af sådana ordningar
årligen. Där de finnas nödiga, lära de lika väl hädanefter som hittills
kunna tiilvägabringas, utan att civillagen därom behöfver något stadga.
Denna lag tillhörer det däremot ostridigt att uppgifva de förhållanden,
för hvilka byamän äga att efter omständigheterna träffa överenskommelser,
som afvika från hvad lagen fastställer såsom i allmänhet gällande;
och beredningen har i nya förslaget, till hvad lagförslaget i detta
hänseende uppgifvit, lagt hvad beredningen ansett nödigt.»

Lagberedningen, som i de tre första paragraferna i 3 kap. af sitt
förslag till byggningabalk för afvikelse från de i allmänhet för förvaltningen
af den gemensamma marken stadgade grunder fordrade »enhälligt
aftal», ansåg emellertid eu särskild bestämmelse erforderlig för det fall
att enighet ej kunde uppnås och föreslog ett stadgande af denna lydelse:
»Yrkar delägare i samfällighet, om hwars bruk ej finnes gällande aftal,
att annorlunda, än nu sagdt är, skall bestämmas, huru den begagnas
må, och kan han ej därom med öfriga delägarna sämjas; lägge då rätten
dem emellan, efter ty som pröfvas för gemensamt gagn, utan någonderas
förfång, tiänligast tvära, med afseende icke allena på det tillstånd
hwari samfälligheten då befinnes, utan ock på sättet huru den förut
af alla eller wissa delägare nyttjad warit och huru den för framtiden i
brukbart skick bibehållas må. År aftal gjordt eller beslut af rätten
meddeladt om bruk af samfällighet, och inträffa sedan omständigheter,
som till ändring däri föranleda; då må ock fråga om sådan ändring
rättens pröfning underkastas.»

I motiverna anfördes härom: »I eu ny § (4) har beredningen
föreslagit, det rätten, på begäran af delägare i samfäld mark, må, i
fall denna försökt, men ej lyckats att tillvägabringa aftal, som i 1, 2
eller 3 § tillätes, meddela sådana föreskrifter om samfällighetens bruk,

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

som finnas af delägarnas gemensamma bästa påkallade. Man bar trott,
att, då sådan delägare anser de för hushållningen med samfälligheten
gällande bestämmelser icke motsvara den närvarande eller den kommande
tidens behof och ej kan förmå öfriga delägarne till ändamålsenliga
jämkningar, lagen bör lämna honom anvisning på en mindre
kostsam utväg till erhållande af sin rätt i detta hänseende, än skifte.»

Såsom lagberedningen antagit, torde behofvet af sådana byordningar,
som i lagkommittéus förslag afsetis, minskats allteftersom jorden
skiftats och samfälligheterna aftagit i antal och omfång. Jämväl de byordningar,
som med det ofvan omförmälda förslaget såsom mönster i
en del orter upprättats och fastställts, torde numera i hufvudsak få anses
hafva förlorat praktisk betydelse. Härtill hafva äfven andra omständigheter
bidragit. Dels innehöllo de redan vid sin tillkomst åtskilliga bestämmelser,
hvilka voro stridande mot allmän lag, och dels hafva sedermera
i stor utsträckning de förhållanden, byordningarna afsågo att reglera,
blifvit, ordnade genom föreskrifter i särskilda tid efter annan utfärdade
lagar och författningar. I fråga om säkerhets-, ordnings- m. fl.
politiangelägenheter torde byamännens intressen numera blifva till fyllest
iakttagna af de myndigheter, som genom kommunallagarna och därpå
grundade författningar tillerkänts befogenhet att härutinnan meddela
erforderliga föreskrifter. Byamännens skyldigheter gentemot det allmänna
med afseende å väghållnings- och skjutsningsbesväret m. m.
äro reglerade genom särskilda författningar; och i fråga om deras af
grannelaget härrörande ömsesidiga förpliktelser med afseende å dikning
och stängsels uppsättande hafva bestämmelser meddelats i lagen om dikning
och annan afledning af vatten den 20 juni 1879 samt K. F. den 21
december 1857 om stängselskyldigheten m. m.

Beträffande slutligen förvaltningen af den samfällda marken hafva
i åtskilliga ämnen byggningabalkens stadganden ersatts med bestämmelser
i särskilda författningar af civilrättslig natur. Därvid hafva i vissa
fall med hänsyn till svårigheten att åstadkomma enighet mellan delägarne
rörande förvaltningen af samfälld mark, å ena sidan, och angelägenheten
af att ett ändamålsenligt brukande af samfälligheten kommer till stånd,
å den andra, särskilda föreskrifter meddelats rörande förfarandet, då sådan
enighet icke kan uppnås. Dylika bestämmelser rörande förvaltningen
af samfälld mark äro meddelade i kung}, förordningen den 8
mars 1770 rörande anläggande af torp och nybyggen å oskift mark,
kungl. förordningen om skogarna i riket den 1 augusti 1805, jaktstadgan
den 21 oktober 1864, kungl. förordningen den 8 juni 1866 angående
särskilda föreskrifter i afseende å rättigheten till tångtäkt å hafsstränBihang
till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt 28 käft. (Nr 81.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

derna, i riket, kungl. förordningen angående jordägares rätt öfver vattnet
å hans grund den 30 december 1880, lagen om rätt till fiske den
27 juni 1896, lagen om samäganderätt den 30 september 1904 och lagen
den 5 juni 1909 angående husbehofsskogar inom vissa områden, m. fl.
författningar.

Ehuruväl alltså i allmänhet de byalagens gemensamma angelägenheter,
hvilka förut enligt byordningarna utgjort föremål för handläggning
och beslut vid bystämma, på grund af skiftesverkets fortgång numera i
väsentlig mån minskats, och i öfrigt förvaltningen af desamma genom den
i särskilda ämnen tillkomna lagstiftningen i stor utsträckning ordnats,
torde dock fortfarande i många fall behofvet af bestämmelser för möjliggörande
af beslut i fråga om sådana byamännens gemensamma angelägenheter
kvarstå. Såsom motionärerna erinrat, har detta vid föregående
riksdagar såväl af enskilda motionärer som af de utskott, som
behandlat därom väckta motioner, framhållits. Under det emellertid i
dessa äldre motioner yrkats föreskrifter till reglerande jämväl af de angelägenheter
inom byarne, som röra ordning och säkerhet eller byamännens
af grannelaget härrörande förpliktelser, i den mån desamma ej
blifvit genom den ofvan omförmälda lagstiftningen på annat sätt ordnade,
afses i den förevarande motionen allenast sådana ordnings- och ekonomiska
angelägenheter, som angå byamännens samfällda egendom. I
förevarande motion bär sålunda framhållits önskvärdheten af bestämmelser,
som kunde göra det möjligt för delägare i bysamfälligheter att
i gemensamma ekonomiska och ordningsangelägenheter fatta beslut med
bindande verkan äfven i sådana fall, då alla delägare icke äro ense om
beslutet.

I den sålunda af motionärerna väckta frågan må till en början
anmärkas, att densamma beträffande vissa slag af samfälligheter, såsom
förut nämnts, i viss grad redan beaktats. Beträffande en del af nämnda
samfälligheter, såsom kvarnfall, fiskevatten, jakträtt m. fl., synes det
utskottet dessutom icke låta sig göra att för hvarje fall stadga likartade
villkor för delägarnes beslutanderätt. De ifrågavarande samfälligheternas
större eller mindre betydelse för delägarne, såväl som hänsynen till de
andra omständigheter, som må hafva påkallat särskilda författningar
i dithörande ämnen, kräfva uppenbarligen olika förutsättningar för tillgodogörandet
och förvaltningen af de olika samfälligheterna. Detta har
ock i den gällande lagstiftningen iakttagits, och äro väsentligen'' skilda
bestämmelser i de särskilda författningarna meddelade i detta hänseende.
Under det sålunda jagtstadgan föreskrifver, att hvarje delägare
i »sockenallmänning, byaskog eller dylik samfälld mark» äger

Lagutskottets utlåtande Nr 31, 11

rätt till all jakt å samfälligheten, är i fråga om nyttjanderätten till
oskift vatten eller fiske stadgadt, att, därest delägarna icke enas,
frågan skall hänskjutas till rättens pröfning. Beträffande ordningen
för nyttjande af tångtäkt äger Konungens befallningshafvande, därest
godvillig öfverenskommelse mellan delägare ej träffas, förordna, hvaremot
område, som vid afvittring utlagts till samfälld husbehofsskog, skall
förvaltas enligt af Konungens befallningshafvande fastställdt reglemente.
I fråga om upplåtelse af rätt till samfällighet är stadgadt, att
rätt till fiske må upplåtas, om de flesta delägarna därtill samtycka, under
det allmän husbehofsskog »skall bibehållas oförminskad», och i öfrigt
såsom regel gäller, att öfverlåtelse ej må ske utan att delägande därom enas.

För den händelse i dessa hänseenden annan ordning för samtalligheternas
förvaltning skulle anses böra stadgas, torde dock i hvarje
fall bestämmelserna härom, alltefter ärendenas olika beskaffenhet, böra
meddelas genom ändringar eller tillägg i de särskilda författningarna.
Härvid må emellertid erinras, att vissa delar af den ifrågavarande lagstiftningen
för närvarande äro under omarbetning. Så är förhållandet
med författningarna rörande rätt till vatten, skogshushållning och jakträtt;
hvar]ämte beträffande fiske särskilt förslag till lag om gemensamhetsfiske
redan år 1909 blifvit för Riksdagen framlagdt, ehuru detsamma
då ej af Riksdagen antogs.

Äfven om utskottet sålunda icke anser sig kunna biträda motionärernas
förslag i denna del, för så vidt därmed afse satt erhålla gemensamma,
för alla dessa slag af samfälligheter gällande föreskrifter, torde
det dock böra medgifvas, att bestämmelser i den af motionärerna föreslagna
riktningen äro erforderliga beträffande åtskilliga andra samfälligheter.

Sådana samfälligheter äro i första hand de, som jämlikt de för
hvarje tid gällande författningar vid skifte afsatts för skiftesdelägarnes
gemensamma behof såsom »fiskelägen, kalk- eller tälj stensbrott, vattenställen,
blekeplatser eller linsänken» m. fl. dylika lägenheter. Vidare
lägenheter af liknande art, som, utan att hafva vid skifte »af odeld
massa» anordnats och särskildt afrösts, äro belägna å oskift mark, äfvensom
dylik mark öfver hufvud, i den mån densamma ej är af beskaffenhet,
att rörande förvaltningen däraf särskilda bestämmelser, enligt hvad
ofvan nämnts, äro meddelade.

Samfälligheter af ifrågavarande art äro icke blott sådana, som äro
gemensamma för visst byalag, utan äfven sådana, som samfälldt till -

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

höra flera byalag, hemman, hemmans- eller lägenhetsdelar. I vissa fall
hafva äfven för socknarna, såsom skifteslag, samfällda områden afsatts.

Att i fråga om vården och dispositionen för gemensam räkning af
dylika samfälligheter enhällig öfverenskommelse städse erfordras, måste
uppenbarligen i många fall vara ägnadt att medföra afsevärda olägenheter.
Enskilde delägare kunna af egennytta eller tredska omintetgöra
eller försvåra utförandet af företag, som skulle för samtliga delägare
medföra vinst eller vara nödvändiga för bibehållandet af samfällighetens
värde. Fråga kan uppstå, om försäljning eller utarrendering för gemensam
räkning till byggnads-, hamn- eller marknadsplats eller dylikt af till
sådant bruk tjänlig mark eller af sådana för gemensamt behof afsätta
lägenheter, som på grund af ändrade förhållanden eller efter att hafva
helt utnyttjats, icke vidare äro för sitt ursprungliga ändamål användbara.
Fråga kan äfven uppstå om dispositionen på annat sätt af en till gemensamt
bruk afsatt lägenhet eller afkomsten däraf. Att i sådana eller
andra fall, då tillfälle erbjuder sig att bereda inkomst och gagn af eu
eljest föga inkomstbringande lägenhet, en enskild delägares illvilja
eller oförmåga att bedöma frågan skall kunna omintetgöra en dylik
åtgärd, synes icke billigt.

Den utväg, som lagen för vinnande af rättelse i dylika fall anvisar,
eller skifte å samfälligheten, torde i många fall icke heller kunna
med fördel anlitas. De samfälligheter, om hvilka här är fråga, torde nämligen
synnerligen ofta med hänsyn till sin omfattning eller beskaffenhet
vara sådana, att de antingen icke kunna delas eller i allt fall genom
skifte skulle afsevärdt förlora i värde.

Det synes utskottet sålunda angeläget, att bestämmelser finnas, som
åt flertalet af delägarna i samfällighet inrymma befogenhet att i fråga
om samfällighetens vård och tillgodogörande fatta beslut med bindande
verkan äfven för öfriga delägare; och synes en dylik befogenhet kunna
delägarne tillerkännas utan att den enskildes rätt i samfälligheten därigenom
behöfver lida intrång af nämnvärd beskaffenhet.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke det behof
af bestämmelser i förevarande hänseende, som sålunda enligt utskottets
förmenande förefinnes, kan tillgodoses genom byordningar, som stadfästs
i enlighet med 1741 års ofvan omförmälda kungl. resolution. Enligt
hvad utskottet inhämtat, hafva äfven under de senaste åren dylika
byordningar upprättats å vissa orter och af vederbörande häradsrätter
fastställts, och genom dom den 24 mars 1885 har Kungl. Maj :t i särskilt
mål förklarat, att en i målet åberopad, den 25 aug. 1857 för Moln -

Lagutskottets utlåtande Nr SI.

dals kvarnby fastställd byordning, enligt hvilken till bestridande af utgifter
för vattenverksägarnas gemensamma räkning på dem efter det
vattenverken för allmän bevillning åsätta taxeringsvärde fördelats visst
belopp, i sådant hänseende fortfarande måste anses gällande.

De vid tiden omedelbart efter ofvanberörda resolution stadfästa
byordnmgar torde emellertid, där de ännu någonstädes vinna tillämp^mg,
vara synnerligen otidsenliga, och hvad angår de under senaste
aren upprattade byordningar, om hvilka utskottet äger kännedom, så
innehålla de i många hänseenden bestämmelser, hvifka uppenbarligen
ej kunna tiiiGrkännas laglig giltighöt.

Äfven om genom dylika byförfattningar föreskrifter skulle kunna
meCv:?n. , me(^ bindande verkan icke blott i fråga om delägarnes i bysamfällighet
gemensamma ordningsangelägenheter, utan äfven med afseende
på förvaltningen af samfälligheter, torde det dock svårligen kunna
antagas, att i desamma bestämmelser skulle kunna meddelas af beskaffenhet
att föranleda inskränkning i enskild delägare enligt allmän lag
tillkommande rätt i samfälligheten och medföra befogenhet att med
intrång i dylik rätt genom aftal med annan än delägare med laga verkan
orfoga öfver samfälligheten i fråga. Tvifvelaktigt är ock, huruvida
41 års resolution öfver hufvud taget kan äga tillämpning å samfälli»--neter, som vid skifte afsatts för gemensamt behof; och må härvid erinras
att enligt det af skiftesstadgekomittén den 28 juli 1911 afgifna förslag
till ny skiftesstadga är afsedt, att vid skifte mark skall kunna i större
utsträckning, än nu är fallet, undantagas för gemensamt behof. I hvarje
tall kan ej genom byordningarne i förevarande hänseende behofvet af
bestämmelser fyllas i fråga om andra samfälligheter än bysamfällig ,

, • hänsyn till sistnämnda förhållande äfvensom till den osäker het

i fråga om byordningarnas tillämpningsområde, som torde förefinnas
synes det utskottet, som vore en utredning af hithörande ämnen af beholvet
pakallad.

Vid den undersökning, som i ämnet kan komma att äga rum
torde jämväl blifva föremål för bedömande, huruvida de former, som
kunna, blifva fastslagna såsom lämpliga för åstadkommande af öfveräggnmg
och beslut i här senast berörda frågor, kunna göras tillämplio-a
äfven med afseende på öfverläggning och beslut i frågor, som beröra
delägare i förutvarande slag af samfälligheter i allmänhet

Med anledning af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet
hemställa, ’

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täckes Kungl. Maj it låta utreda, i hvad mån
behof må förefinnas af bestämmelser, afseende att
beträffande vid skifte af jord undantagna eller därmed
jämförliga, samtällda ägor eller rättigheter bereda delägarna
i samfälligheten tillfälle att fatta bindande beslut
i frågor rörande densamma, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, som af denna utredning må föranledas.

Stockholm den 22 mars 1912.

På utskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS