Lagutskottets utlåtande Nr 30 (Utlåtande 1915:LU30 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

Nr 30.

Ankom till riksdagens kansli den 30 april 1915 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område m. m.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Lindhagen, Söderbergh, Trana,
Stärner, Alexanderson, Knut Larsson, greve Spens, Dahl, Richard Jonson*,
Pettersson i Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson
i Örebro, Borg, Westman * och Rehn.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 19 mars 1915 dagtecknad proposition, nr 83, vilken
blivit hänvisad till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till

1) lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område;

2) lag om avbetalningsköp;

3) lag om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen; och

4) lag om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10
augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende
därå iakttagas skall.

Vid anmälan av lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag
har föredragande departementschefen beträffande förslagens tillkomst och
allmänna grunder anfört följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 27 höft. (Nr 30.)

2 Lagutskottets utlåtande Nr 30.

»I fråga om tillkomsten av förevarande lagförslag torde jag få
erinra, att Eders Kungl. Maj it under ar 1909 tog initiativ till återupptagande
av det för Sverige, ''Danmark och Norge gemensamma lagstiftningsarbetet
å obligationsrättens område. Delegerade irån de tre länderna
som efter överenskommelse regeringarna emellan sammanträdde
i Stockholm under november månad 1909, enades därvid om ett visst
program för det ifrågasatta samarbetet. Med gillande av det föreslagna
programmet uppdrog Eders Kungl. Maj:t den -1 maj 1910 åt den för
utarbetande av lagförslag inom obligationsrättens område den 7 juni
1901 tillsatta kommittén att utarbeta förslag till lagstiftning i en de)
av de på programmet upptagna ämnen, däribland ingående av avtal
samt bestämmelser mot missbruk av ekonomisk övermakt och dylikt,
särskilt angående köp på avbetalning och avtal om vite. 1 sammanhang
härmed bemyndigades kommittén att med motsvarande danska och
norska kommittéer sammanträda till gemensamma överläggningar i syfte
att åstadkomma största möjliga överensstämmelse mellan kommittéernas
blivande förslag. De tre kommittéerna hava nu avgivit förslag till lagar
om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område samt
om avbetalningsköp; och har i sammanhang härmed den svenska kommittén
utarbetat jämväl de övriga lagförslag, som avses i lagrådets nu
förevarande utlåtande.))

Efter att hava redogjort för innehållet i de av den svenska kommittén
avgivna lagförslagen samt lagrådets utlåtande övei dessa anförde
departementschefen bland annat:

»De förslag till lagar om avtal och andra rättshandlingar pa föimögenhetsrättens
område samt om avbetalningsköp, vilka jag nu underställer
Eders Kungl. Maj:ts prövning, utgöra en naturlig fortsättning av
det lagstiftningsarbete, ''som lett till sammanstämmande lagar om köp
och byte av lös egendom samt till den år 1914 antagna lagen om kommission,
handelsagentur och handelsresande. Förslaget till lag om avtal
m. m. avser att reglera frågor, vilkas lösning i vårt land hittills varit
överlämnad huvudsakligen åt teori och praxis. För rättsskipningen
måste det givetvis bliva av genomgripande betydelse, att det inom de
centrala rättsområden, vilka i förslaget behandlas, blir i lag fastslaget
vad som är gällande rätt. De rättsgrundsatser, vilka kommit till uttryck
i förslaget, synas mig också väl ägnade att fylla den lucka, som härutinnan
för närvarande finnes i vår lagstiftning. Därest förslaget, som
i allt väsentligt överensstämmer med motsvarande danska och norska
lagförslag, upphöjes till lag, är därmed ännu ett viktigt steg taget till
vinnande av rättsenhet mellan de tre nordiska ländernas lagstiftning å
förmögenhetsrättens område.))

Lagutskottet8 utlåtande Nr SO. 3

Beträffande det närmare innehållet av de ifrågavarande lagförslagen
får utskottet hänvisa till den kungl. propositionen jämte därvid fogade
utdrag av de i statsrådet och lagrådet förda protokollen.

Vid granskning av det i propositionen innefattade förslaget till
lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område
har utskottet funnit detsammas innehåll vara väl ägnat att avhjälpa den
brist, som sedan länge gjort sig kännbar inom de viktiga områden av
lagstiftningen, vilka i förslaget behandlas. Med hänsyn härtill och då
överensstämmande lagar på dessa områden måste vara av största betydelse
för en likformig rättsutveckling inom de skandinaviska länderna anser
utskottet sig böra tillstyrka, att ifrågavarande förslag, vilket som nämnt
i allt väsentligt överensstämmer med motsvarande danska och norska
lagförslag, måtte i huvudsak av riksdagen antagas.

Vad angår förslagets detaljbestämmelser har utskottet endast på en
punkt funnit sig böra förorda en förändring av saklig innebörd. 1 andra
stycket av 37 § har till reglering upptagits frågan om giltigheten av
de särskilt vid försträckning brukliga förbehållen om förverkande av
pant eller annan säkerhet, som blivit ställd för fullgörande av en förpliktelse.
Dylika förbehåll i pantavtal synas sedan gammalt hava i vårt
land betraktats såsom ogiltiga. I rättspraxis har till stöd för denna
uppfattning åberopats den i 9 kap. 6 § handelsbalken i dess lydelse
enligt förordningen den 11 augusti 1815 förekommande bestämmelsen
om ogiltighet av vite vid försträckning. Sedan detta stadgande i sammanhang
med bestämmelserna om räntemaximum år 1907 blivit upphävt,
kan det vara föremål för delade meningar, huruvida förbehåll av här
avsedd beskaffenhet kunna anses giltiga eller icke. Den bestämmelse i
ämnet, som upptagits i förslagets 37 §, innefattar i olikhet med motsvarande
utländska lagstadganden icke något ovillkorligt förbud mot
förbehåll av detta slag, utan man har nöjt sig med att överlämna åt
domstolarna att sätta ett dylikt förbehåll ur kraft, om och i den mån
en tillämpning av detsamma skulle leda till uppenbart obilliga resultat.
Utskottet delar de betänkligheter, som en av lagrådets ledamöter anfört
mot den ståndpunkt förslaget sålunda intagit. Med rådande rättsuppfattning
i vårt land synes utskottet bäst överensstämma att frånkänna
dylika förbehåll all kraft och verkan. Genom att gå denna väg vinner
man tillika den fördelen, att gäldenären för att få förbehållet satt ur
kraft icke behöver förebringa någon bevisning angående förhållandet
mellan pantens värde och den skuld, för vilken den blivit ställd. Den
bevisskyldighet, som i sådant avseende enligt förslaget skulle åligga

Utskottet*

yttrande.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 30.

honom, kan ofta nog bli svår att fullgöra. Härtill kommer, att ett ovillkorligt
förbud mot förbehåll om förverkande av pant utgör en förutsättning
för, att man med någon utsikt till framgång skall kunna till
betryggande av gäldenärens intresse inskrida mot de missförhållanden,
som visat sig vara förenade med nu rådande avtalsfrihet i fråga om
sättet för realisation av panträtt i lös egendom. Behovet av bestämmelser
till skydd för gäldenären härutinnan torde vara allmänt erkänt.
Ett steg i antydd riktning är redan taget genom de i anledning av
världskriget utfärdade moratorieförfattningarna. I 4 § av förordningen
den 20 februari 1915 angående förbud för vissa fall mot exekutiv försäljning,
så ock angående vissa inskränkningar i borgenärs rätt att
skaffa sig betalning ur pantsatta värdepapper meddelas sålunda förbud
för borgenär, som innehar aktie, banklott eller obligation såsom pant
för fordran, att skaffa sig betalning ur panten i annan ordning än genom
dess försäljning å offentlig auktion. Därjämte föreskrives, att gäldenären,
så vitt ske kan, skall underrättas om tid och ort för auktionen. Dessa
provisoriska bestämmelser liksom stadgandena i förordningen den 23
oktober 1914 om vad vid försäljning av värdepapper i vissa fall skall
iakttagas komma säkerligen att efterbildas vid en förestående revision
av nu gällande regler om panträtt i lös egendom. Kommer en blivande
lagstiftning härutinnan att byggas på grundsatsen, att borgenären för
att skaffa sig betalning måste låta försälja panten å offentlig auktion
under betryggande former, synes det utskottet, som skulle därmed mindre
väl överensstämma, att man i något fall tillerkänner giltighet åt ett
förbehåll om förverkande av pant. Vid nu angivna förhållanden och
då den ifrågasatta ändringen icke är av beskaffenhet att i avsevärd man
öka de skiljaktigheter, som förefinnas mellan de tre förslagen, har utskottet
ansett sig böra föreslå, att åt 37 § andra stycket gives det innehåll,
att, därest vid försträckning eller eljest förbehåll träffats om förverkande
av pant eller annan säkerhet, för den händelse förbindelsen icke
fullgöres, sådant förbehåll skall vara utan verkan.

I 20, 29 och 36 §§ av nu förevarande förslag hava vidtagits några
jämkningar av uteslutande redaktionell natur.

Förslaget till lag om avbetalningsköp synes utskottet å ena sidan
bereda köparne ett välbehövligt skydd mot missbruk av de stränga
kontraktsbestämmelser, som ofta återfinnas i dylika avtal, utan att å
andra sidan lägga hinder i vägen för den reella avbetalningshandeln.
Mot de särskilda bestämmelserna i detta förslag eller mot de båda övriga
genom propositionen framlagda lagförslagen har utskottet icke funnit
anledning till någon anmärkning.

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

Kungl. Maj:ts förslag. . Utskottets förslag.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga följande

l:o) Lag

om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område.

1 kap.

Om slätande av avtal.

1 §•

Anbud om slutande av avtal och svar å sådant anbud vare, efter
ty här nedan i 2—9 §§ sägs, bindande för den, som avgivit anbudet
eller svaret.

Vad i nämnda paragrafer stadgas skall lända till efterrättelse, så
vitt ej annat följer av anbudet eller svaret eller av handelsbruk eller
annan sedvänja.

I fråga om avtal, för vars giltighet enligt lag fordras iakttagande
av viss form, galle vad särskilt är stadgat.

2 §•

Har anbudsgivaren bestämt viss tid för svar, skall han anses hava
föreskrivit, att svaret skall inom den tid komma honom till hända.

År i brev eller telegram, vari anbud göres, viss tidrymd utsatt för
svaret, skall denna räknas från den dag brevet är dagtecknat eller den
tid på dagen telegrammet är inlämnat för befordran.

3 §•

Göres anbud i brev eller telegram utan att tid för svar däri utsättes,
måste antagande svar komma anbudsgivaren till hända inom den

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

tid, som vid anbudets avgivande skäligen kunde av honom beräknas
åtgå. Vid beräkningen av nämnda tid äge anbudsgivaren, där ej annat,
föranledes av omständigheterna, förutsätta, att anbudet framkommer i
rätt tid samt att svaret avsändes utan uppskov efter det anbudstagaren
åtnjutit skälig betänketid och icke varder under vägen försenat; är anbudet
gjort i telegram, äge anbudsgivaren tillika förutsätta, att svaret
befordras på enahanda sätt eller annorledes kommer honom lika tidigt
till hända.

Anbud, som göres muntligen utan att anstånd med svaret medgives,
måste omedelbart antagas.

4 §.

Antagande svar, som för sent kommer anbudsgivaren till banda,
skall gälla såsom nytt anbud.

Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avsänt
svaret, utgår från att det framkommit i rätt tid och mottagaren måste
inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret,
att utan oskäligt uppehåll giva avsändaren meddelande därom; underlåter
han det, anses avtal hava genom svaret kommit till stånd.

5 §•

Avslås anbud, vare det förfallet, ändå att den tid, varunder det
eljest skolat gälla, ej gått till ända.

6 §.

Svar, som innehåller, att anbud antages, men som på grund av
tillägg, inskränkning eller förbehåll icke överensstämmer med anbudet,
skall gälla såsom avslag i förening med nytt anbud.

Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avgav
svaret, anser det överensstämma med anbudet och mottagaren måste
inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga
svaret, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom; underlåter
han det, skall avtal i enlighet med svarets innehåll anses hava kommit
till stånd.

Lagutskottvt8 utlåtande Nr BO.

Katigt. Maj:t.t förslag. Utskottets förslag.

7 §•

Anbud eller svar, som återkallas, vare ej gällande, där återkallelse!!
kommer den, till vilken anbudet eller svaret är riktat, till hända innan
han tager del av detta eller samtidigt därmed.

8 §■

t Har den, som avgivit anbud, förklarat sig icke påfordra uttryckligt
svar därå, eller utvisa omständigheterna, att han ej förväntar sådant,
vare anbudstagaren ändock pliktig att på förfrågan giva besked, om
han vill antaga anbudet; underlåter han det, anses anbudet förfallet.

Angående vissa fall, då underlåtenhet att avböja anbud anses såsom
antagande, är särskilt stadgat.

9 §•

Där någon i meddelande, som eljest vore att anse såsom anbud,
använt orden »utan förbindelse», »utan obligo» eller liknande uttryck,
anses meddelandet allenast såsom uppfordran att avgiva anbud av det
innehåll meddelandet giver vid handen. Inkommer sådant anbud inom
rimlig tid därefter från någon, vilken blivit sålunda uppfordrad att avgiva
anbud, och måste mottagaren inse, att anbudet framkallats genom
hans uppfordran, åligger det honom, där han icke vill antaga detsamma,
att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom till anbudsgivaren;
underlåter han det, skall han anses hava antagit anbudet.

2 kap.

Om fullmakt.

10 §.

Den, som åt annan givit fullmakt att sluta avtal eller eljest företaga
rättshandlingar, varder omedelbart berättigad och förpliktad i förhållande
till tredje man genom rättshandling, som fullmäktigen inom
fullmaktens gränser företager i fullmaktsgivarens namn.

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Där någon såsom anställd i anuans tjänst eller eljest i följd av
avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja
följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses han hava fullmakt
att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna
behörighet.

11 §•

Har fullmäktigen vid företagande av rättshandling handlat i strid
mot särskilda inskränkande föreskrifter av fullmaktsgivaren, vare rättshandlingen
ej gällande mot denne, såframt tredje man insåg eller bort
inse, att fullmäktigen sålunda överskred sin befogenhet.

År fullmakten av sådan beskaffenhet, som i 18 § avses, vare
rättshandling, som fullmäktigen med överskridande av sin befogenhet
företagit, icke gällande mot fullmaktsgivaren, ändå att tredje man var
i god tro.

12 §.

Vill fullmaktsgivaren återkalla fullmakt, som avses i 13—16 §§,
åligger det honom, även om han meddelat fullmäktigen, att han icke
längre vill låta fullmakten gälla, att iakttaga vad i nämnda paragrafer
för varje fall föreskrives; äro flera av dessa föreskrifter var för sig
tillämpliga å samma fullmakt, skola de alla iakttagas.

Tredje man, hos vilken en fullmakt återkallats på det i 13 § angivna
sätt, äge dock icke åberopa, att återkallelse ej skett pa annat sätt.

13 §.

Fullmakt, som bragts till tredje mans kännedom genom ett till
honom särskdt riktat meddelande från fullmaktsgivaren, är återkallad,
när särskilt meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare
skall gälla, kommit tredje man till hända.

14 §.

Fullmakt, som blivit av fullmaktsgivaren i tidning eller annorledes
allmänneligen kungjord, återkallas genom tillkännagivande, som kungöres
i enahanda ordning.

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

Möter hinder häremot, skall återkallelse!! på annat lika verksamt
sätt tillkännagivas. Fullmaktsgivaren äge, där han det äskar, hos myndighet,
som i 17 § sägs, erhålla anvisning, huru han i sådant avseende
har att förfara.

15 §.

Fullmakt, som avses i 10 § andra stycket, återkallas därigenom
att fullmäktigen avlägsnas från tjänst eller annan ställning, i kraft
varav han varit befullmäktigad.

16 §.

Fullmakt, vilken innefattas i sådan skriftlig handling, som utgives
till fullmäktigen för att av honom innehavas och företes för tredje man,
återkallas därigenom att fullmaktsgivaren återtager eller låter ''förstöra
handlingen.

Fullmäktigen är pliktig att på begäran av fullmaktsgivaren återställa
fullmaktshandlingen.

i? §■

Visar fullmaktsgivaren sannolika skäl, att handling, som i 16 §
omförmäles, förkommit eller att han av annan orsak icke utan dröjsmål
kan få den åter, må handlingen, efter ty här nedan sägs, förklaras
kraftlös.

Ansökan härom göres hos överexekutor i den ort, inom vilken
tullmaktsgivaren bor. Finnes ansökningen kunna bifallas, skall överexekutor
utfärda och sökanden låta i allmänna tidningarna införa kungörelse,
att handlingen efter utgången av viss tid, som må bestämmas
till högst fjorton dagar efter kungörelsens införande, skall vara kraftlös.
Kungörelsen skall jämväl, där överexekutor det föreskriver, införas i
annan tidning, en eller flera gånger, innan den införes i allmänna
tidningarna.

18 §.

Fullmakt, som grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande
till fullmäktigen, är återkallad, när meddelande från fullmaktsgivaren,
att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit fullmäktigen till hända.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 27 höft. (Nr 30.) 2

10 Lagutskottets utlåtande Nr 30.

Kungl. Maj ds förslag. Utskottets förslag.

19 §.

I fall, då fullmaktsgivaren har särskild anledning att befara, att
fullmäktigen, oaktat fullmakten återkallats eller full maktshandlingen förklarats
kraftlös, kommer att på grund av fullmakten företaga rättshandling
gent emot viss man, vilken kan antagas sakna vetskap om dess upphörande,
åligger det honom att, där så ske kan, giva denne meddelande,
att fullmakten icke vidare skall gälla. Underlåter han det, må han,
såframt den, gent emot vilken rättshandlingen företagits, var i god tro,
icke mot denne åberopa fullmaktens upphörande.

20 §.

Har fullmaktsgivaren utan att
i ovan stadgad ordning bringa fullmakten
till upphörande tillsagt fullmäktigen
att icke göra bruk av
fullmakten eller annorledes givit till
känna sin vilja, att fullmakten icke
längre skall gälla, vare rättshandling,
som fullmäktigen företager,
icke gällande mot fullmaktsgivaren,
såframt tredje man ägde eller bort
äga kännedom om förhållandet.

20 §.

Har fullmaktsgivaren utan att
i ovan stadgad ordning bringa fullmakten
till upphörande tillsagt fullmäktigen
att icke göra bruk av
fullmakten eller annorledes givit till
känna sin vilja, att fullmakten icke
vidare skall gälla, vare rättshandling,
som fullmäktigen företager, icke
gällande mot fullmaktsgivaren, såframt
tredje man ägde eller bort
äga kännedom om förhållandet.

21 §.

Dör fullmaktsgivaren, vare fullmakten ändock gällande, för så vitt
ej särskilda omständigheter föranleda, att den skall vara förfallen.
Ändå att sådana omständigheter äro för handen, vare dock rättshandling,
som fullmäktigen företager, gällande mot dödsboet, där tredje man varken
ägde eller bort äga vetskap om dödsfallet och dess betydelse för fullmäktigens
behörighet att företaga rättshandlingen; är fullmakten sådan,
som i 18 § avses, erfordras för rättshandlingens giltighet, att ej heller
fullmäktigen ägde eller bort äga sådan vetskap, då han företog rättshandlingen.

Rättshandling, som, efter vad nu sagts, är gällande mot dödsboet,
äge, där den dödes egendom varder avträdd till konkurs, icke mot

Lagutskottets utlåtande AV 30.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

borgenärerna större verkan än den skulle haft, om don företagits av
stärbhusdelägarne.

22 §.

Där fullmakt sgivaren förklaras omyndig eller kommer under annans
målsmanskap, kave rättshandling, som fullmäktigen företager, icke större
verkan än den skulle haft, om fullmaktsgivaren själv företagit densamma.

23 §.

Varder fullmaktsgivarens egendom avträdd till konkurs, äge tredje
man icke å rättshandling, som fullmäktigen företager, grunda någon
rätt av beskaffenhet att kunna göras gällande i konkursen.

24 §.

Utan hinder därav att fullmaktsgivaren icke vidare råder över sig
och sitt gods, må fullmäktigen, intill dess erforderliga åtgärder kunna
vidtagas av den, som enligt lag äger handla å fullmaktsgivarens vägnar,
i kraft av fullmakten företaga sådana rättshandlingar, som äro nödiga
för att skydda fullmaktsgivaren eller hans konkursbo mot förlust.

25 §.

Den, som uppträder såsom fullmäktig för annan, ansvarar för att
han har erforderlig fullmakt och är förty, där han ej förmår styrka, att
han handlat efter fullmakt eller att den rättshandling, varom fråga är,
blivit godkänd av den uppgivne huvudmannen eller ändock är gällande
mot honom, pliktig att ersätta tredje man all skada, som denne lider
därigenom att han icke kan göra rättshandlingen gällande mot huvudmannen.

Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där tredje
man insåg eller bort inse, att fullmakt ej förefanns eller att förefintlig
fullmakt överskreds; ej heller där den, som företog rättshandlingen,
handlade på grund av fullmakt, vilken i följd av någon särskild omständighet,
varom han icke ägde kunskap och varom tredje man ej
heller kunde med fog förutsätta, att han skulle hava kännedom, icke kan
göras gällande mot huvudmannen.

Lagutskottets utlåtande AV 30.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

26 §.

Vad här ovan i detta kapitel är stadgat om fullmakt att företaga
rättshandlingar skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fullmakt
att företräda fullmaktsgivaren vid rättshandlingar, som företagas gent
emot honom.

27 §.

i fråga om återkallelse av prokura, som blivit till handelsregistret
anmäld, skall vad i 7 och 32 §§ lagen om handelsregister, firma och
prokura den 13 juli 1887 är stadgat lända till efterrättelse. Har återkallelsen
blivit införd i handelsregistret och kungjord i ortstidningen,
är firmans innehavare icke pliktig att jämväl på annat sätt återkalla
fullmakten.

Angående formen för fullmakt att sälja, förbyta eller förpanta fast
egendom gälle vad i 10 kap. 1 § jordabalken stadgas. Har sådan fullmakt
blivit, efter ty i 16 och 17 §§ sägs, återkallad eller för kraftlös
förklarad, vare fullmakten utan verkan.

Genom vad här ovan i detta kapitel stadgas därom, att rättshandling
av fullmäktigen i vissa fall icke är gällande mot full maktsgivaren,
sker ej ändring i vad 18 kap. 3 § handelsbalken innehåller angående
verkan därav att vad som genom sådan rättshandling åtkommits blivit,
använt till fullmaktsgivarens nytta.

3 kap.

Om rättshandlingars ogiltighet.

28 §.

Rättshandling, den någon blivit rättsstridigt tvungen att företaga,
vare, där tvånget utövats genom våld å person eller genom hot, som
innebär trängande fara, icke gällande mot den tvungne.

Har tvånget utövats av annan än den, gent emot vilken rättshandlingen
företogs, och var denne i god tro, åligger det dock den
tvungne, där han vill mot honom åberopa tvånget, att utan oskäligt
uppehåll efter det tvånget upphörde giva honom meddelande därom vid
äventyr, om sådant underlåtes, att rättshandlingen varder gällande.

1»

Lagutskottets utlåtande Nr SO.

Kung!,. Maj.is förslag. Utskottets förslag.

29 §.

Rättshandling, den någon utan
användande av sådana tvångsmedel,
som i 28 § avses, rättsstridigt tvungit
en annan att företaga, vare ej
gällande mot den tvungne, där den,
gent emot vilken rättshandlingen
företogs, själv utövat tvånget eller
han insett eller bort inse, att rättshandlingen
framkallats genom rättsstridigt
tvång från annans sida.

29 §.

Rättshandling, den någon utan
användande av sådana tvångsmedel,
som i 28 § avses, rättsstridigt tvungit
en annan att företaga, vare ej
gällande mot den tvungne, där den,
gent emot vilken rättshandlingen
företogs, själv utövat tvånget eller
och insett eller bort inse, att rättshandlingen
framkallats genom rättsstridigt
tvång från annans sida.

30 §.

Där den, gent emot vilken en rättshandling företagits, framkallat
densamma genom svikligt förledande eller ock insett eller bort inse, att
den, som företog rättshandlingen, blivit svikligen förledd därtill av
annan, vare rättshandlingen icke gällande mot den förledde.

Har den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, svikligen uppgivit
eller förtegat omständigheter, som kunna antagas vara av betydelse
för rättshandlingen, skall han anses hava därigenom framkallat den-’
samma, såframt det ej visas, att det svikliga förfärandet icke inverkat
å rättshandlingen.

31 §.

Har någon begagnat sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne
eller beroende ställning i förhållande till honom till att taga eller betinga
sig förmåner, vilka stå i uppenbart missförhållande till det vederlag,
som må hava blivit erlagt eller utfäst, eller för vilka något vederlag
icke skall utgå, vare rättshandling, som sålunda tillkommit, icke gällande
mot den förfördelade.

Lag samma vare, där sådant otillbörligt förfarande, som i första
stycket avses, ligger annan till last än den, gent emot vilken rättshandlingen
företogs, och denne ägde eller bort äga kunskap därom.

Om avtal rörande bärgning gälle vad i 227 § sjölagen är stadgat.

14 Lagutskottets utlåtande Nr 30.

Kung!. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

32 §.

Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning
eller annat misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit,
vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken förklaringen
är riktad, insåg eller bort inse misstaget.

Varder en avgiven viljeförklaring, som befordras genom telegram
eller framföres muntligen genom bud, till följd av fel vid telegraferingen
eller oriktigt återgivande genom budet till innehållet förvanskad, vare
avsändaren, ändå att mottagaren var i god tro, icke bunden av förklaringen
i det skick den framkommit. Vill avsändaren av anledning
som nu sagts icke låta förklaringen gälla, åligger det honom dock att
giva mottagaren meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det
förvanskningen kommit till hans kunskap; underlåter han det, och var
mottagaren i god tro, vare förklaringen gällande sådan den framkommit.

33 §.

Rättshandling, som eljest vore att såsom giltig anse, må ej göras
gällande, där omständigheterna vid dess tillkomst voro sådana, att det
skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa rättshandlingen,
och den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, måste
antagas hava ägt sådan vetskap.

34 §.

Har skuldebrev, kontrakt eller annan skriftlig handling upprättats
för skens skull, må utan hinder därav fordran eller rättighet, som den
enligt handlingens innehåll berättigade på grund av densamma överlåtit
å annan, göras gällande av förvärvaren, såframt denne var i god tro
vid sitt förvärv.

35 §.

Har någon underskrivit skuldebrev eller annan handling, som är
gällande i innehavarens hand eller eljest av löpande beskaffenhet, vare
handlingen, ändå att den utan hans vilja kommit ur hans besittning,

Lagutskottets utlåtande Nr SO.

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

gällande mot honom, där den efter överlåtelse förvärvats av någon, som
därvid var i god tro.

År kvitto å ett penningbelopp utan borgenärens vilja kommet ur
hans besittning, vare utan hinder därav betalning, som gäldenären, när
fordringen är förfallen, i god tro erlägger mot bekommande av kvittot,
gällande mot borgenären.

36 §.

Vite i penningar eller annat,
som någon utfäst sig att gälda för
den händelse han icke skulle fullgöra
en honom åliggande förpliktelse
eller eljest företaga eller underlåta
att företaga en handling, må nedsättas
efter ty skäligt prövas, såframt
utkrävandet av vad utfäst blivit
finnes vara uppenbart obilligt; vid
prövning härav skall hänsyn tagas
ej blott till förlust, som den enligt
utfästelsen berättigade må hava lidit,
utan även till det intresse han eljest
må hava haft i handlingens företagande
eller underlåtande ävensom
till övriga föreliggande omständigheter.
Har förverkat vite utan förbehåll
guldits, äge den, som utfäst
vitet, icke på grund av vad här
ovan är stadgat söka något åter.

37 §.

Har någon för den händelse,
att ett av honom ingånget avtal
skulle komma att hävas på grund
av underlätet fullgörande från hans
sida, förbundit sig att utan hinder
av avtalets hävande erlägga vad han
utfäst eller låta den andre behålla

36 §.

Vite i penningar eller annat,
som någon utfäst sig att gälda för
den händelse han icke skulle fullgöra
en honom åliggande förpliktelee
eller eljest skulle företaga eller underlåta
att företaga en handling, må nedsättas
efter ty skäligt prövas, såframt
utkrävandet av vad utfäst blivit
finnes vara uppenbart obilligt; vid
prövning härav skall hänsyn tagas
ej blott till förlust, som den enligt
utfästelsen berättigade må hava lidit,
utan även till det intresse han eljest
må hava haft i handlingens företagande
eller underlåtande ävensom
till övriga föreliggande omständigheter.
Har förverkat vite utan förbehåll
guldits, äge den, som utfäst
vitet, icke på grund av vad här
ovan är stadgat söka något åter.

37 §.

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

Kungl. Maj:ts förslag.

vad erlagt blivit, skall vad i 36 §
är i fråga om vite stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Lag samma vare, där vid försträckning
eller eljest det förord
träfats, att pant eller annan säkerhet,
som blivit ställd för f ullgörande
av en förpliktelse, skall vara förverkad,
där denna icke kommer att
rätteligen fullgöras.

Om vissa avbetalningsköp galle
vad särskilt är stadgat.

Utskottets förslag.

vad erlagt blivit, skall vad i 36 §
är i fråga om vite stadgat äga motsvarande
tillämpning.

År vid försträckning eller eljest
förbehåll träffat, att pant eller annan
säkerhet, som blivit ställd för fullgörande
av en förpliktelse, skall vara
förverkad, där denna icke kommer
att rätteligen fullgöras, vare det förbehåll
utan verkan.

Om vissa avbetalningsköp galle
vad särskilt är stadgat.

38 §.

Har till förebyggande av konkurrens någon betingat sig av annan,
att denne icke skall idka handel eller annan verksamhet av angivet slag
eller icke taga anställning hos någon, som idkar sådan verksamhet, vare
den, som gjort utfästelsen icke därav bunden, för så vitt utfästelsen i
fråga om tid och ort eller eljest skulle sträcka sig längre än som kan
erfordras för att hindra konkurrens eller ock över hövan inskränka honom
i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet; vid prövning i sistnämnda
avseende skall hänsyn tagas jämväl till det intresse den enligt
utfästelsen berättigade har i densammas fullgörande.

4 kap.

Allmänna bestämmelser.

39 §.

År enligt denna lag giltigheten av avtal eller annan rättshandlingberoende
därav att den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, icke
ägde eller bort äga vetskap om visst förhållande eller eljest var i god
tro, skall hänsyn tagas till vad han insåg eller bort inse vid den tidpunkt,
då rättshandlingen blev honom kunnig. Dock må, där särskilda
omständigheter sådant föranleda, hänsyn jämväl tagas till den insikt
han vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt, men innan rättshandlingen
inverkat bestämmande på hans handlingssätt.

Lagutskottets utlåtande Nr BO.

Kungi. Maj:ta förslug. Utskottets förslug.

40 §.

Skall någon enligt denna lag giva annan ett meddelande, vid
äventyr att eljest avtal anses slutet eller anbud antaget eller rättshandling,
som av honom eller å hans vägnar företagits, bliver mot honom
gällande, och varder sådant meddelande inlämnat för befordran med
post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt, må ej den
omständigheten, att meddelandet försenas eller icke kommer fram, föranleda
därtill att avsändaren icke anses hava fullgjort vad honom
åligger.

I fråga om återkallelse av anbud eller svar eller av fullmakt gäller
vad i 7, 13 och 18 §§ är stadgat.

41 §.

Genom denna lag upphävas 1 kap. 1 § och 9 kap. 9 § handelsbalken,
2 och 3 §§ i lagen den 14 juni 1901 angående ocker samt vad
i övrigt finnes i lag eller särskild författning stadgat stridande mot här
ovan givna bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1916.

2:o) Lag om avbetalningsköp.

1 §•

Med avbetalningsköp förstås i denna lag avtal, varigenom lösöre
säljes mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera skola erläggas
efter det godset utgivits till köparen, och under villkor tillika
att säljaren skall äga rätt att återtaga godset, om köparen åsidosätter
Bihang Ull riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 27 höft. (Nr 30.) 3

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

Kungl. Maj-.ts förslag. Utskottets förslag.

vad honom åligger, eller att äganderätten till godset skall förbliva hos
säljaren intill dess betalningen eller viss del därav blivit erlagd.

Har avtalet betecknats såsom hyresavtal eller betalningen såsom
vederlag för godsets bruk och nyttjande, skall utan hinder därav avtalet
anses såsom avbetalningsköp, såframt det finnes vara åsyftat, att
den, som fått godset till sig utgivet, skall bliva ägare därav.

Lagen äger icke tillämpning, när sammanlagda beloppet av de
poster, som köparen enligt avtalet har att erlägga (avbetalningspriset),
överstiger tre tusen kronor.

2 §•

Underlåter köparen att fullgöra sin betalningsskyldighet, äge säljaren
icke på grund därav rätt att taga godset åter, utkräva post, som eljest
ej vore förfallen, eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd
gällande, med mindre någon post utestår ogulden minst fjorton dagar
utöver förfallodagen och denna post antingen uppgår till minst en
tiondel av avbetalningspriset eller tillsammans med annan ogulden förut
förfallen post utgör minst en tjugondei därav.

Där köparen i annat avseende än i första stycket sägs åsidosätter
vad honom åligger, må särskild påföljd, som för sådan händelse kan
vara avtalad, icke vinna tillämpning, för så vitt sådant med hänsyn till
de föreliggande omständigheterna skulle vara uppenbart obilligt.

3 §•

Vill säljaren taga godset åter, skall vid uppgörelse mellan honom
och köparen värdet av godset, då det återtages, räknas köparen till godo.

4 §■

Säljaren äge, där godset återtages, räkna sig till godo, förutom
oguldna poster, för vilka betingad förfallodag är inne vid tiden för
godsets återtagande, nio tiondelar av övriga då oguldna poster; har
säljaren vid domstol yrkat godsets återbekommande, skall i stället tagas
hänsyn till tiden för stämningens delgivning. Ränta skall ock tillgodoräknas
säljaren, där sådan blivit utfäst eller enligt lag skall utgå.

Förmår köparen eller säljaren visa, att det pris, som godset skulle

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

hava betingat, om det sålts mot kontant betalning (kontantpriset), med
mer eller mindre än en tiondel understiger avbetalningspriset, skall
sammanlagda beloppet av de icke förfallna posterna i stället för att
minskas till nio tiondelar beräknas till den kvotdel, som kontantpriset
utgör i förhållande till avbetalningspriset.

Kostnad, som säljaren måste vidkännas för godsets återtagande,
skall ock räknas honom till godo.

5 §‘

Finnes godsets värde överstiga det belopp, som enligt 4 § eller,
där fråga är om handräckning, enligt 12 § räknats säljaren till godo,
äge denne icke återbekomma godset, med mindre överskottet gäldas till
köparen eller nedsättning sker, efter ty i 13 § andra stycket stadgas.

År godsets värde mindre än vad säljaren enligt 4 § har att fordra,
äge han icke utkräva mer än det överskjutande beloppet.

6 §•

Där säljaren yrkat att återbekomma godset, äge köparen, i stället
för att fullgöra sin betalningsskyldighet enligt avtalet, på en gång betala
vad säljaren enligt 4 § bär att fordra. Gör köparen det eller gäldar
han, där fråga är om handräckning, det belopp, som därvid räknats
säljaren till godo, må ej godset återtagas.

Har säljaren återbekommit godset, äge köparen rätt att inom fjorton
dagar därefter lösa det åter. Vill köparen göra bruk av den rätt, skall
han betala säljaren godsets värde vid återtagandet jämte det belopp,
som säljaren enligt 5 § andra stycket må hava att fordra.

7 §.

Hava flera föremål sålts genom samma avbetalningsköp, och yrkar
säljaren att återbekomma godset, äge köparen uttaga och behålla eller,
där godset redan återtagits, inom tjorton dagar därefter lösa åter de
föremål han helst vill mot det att han betalar säljaren de värden, som
blivit dem åsätta. Har säljaren enligt 5 § andra stycket något att
fordra, skall jämväl det belopp till honom gäldas.

Vad nu är stadgat skall icke äga tillämpning, när de föremål, som
köparen vill uttaga eller lösa åter, äga sådant samband med de övriga,
att dessas värde skulle märkligen minskas genom avskiljandet.

Lagutskottets utlåtande Nr SO.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

8 §•

Har säljaren förbehållit sig, att köparens rätt till gods, som blivit
genom ett avbetalningsköp försålt, skall vara beroende därav att han
rätteligen fullgör vad honom enligt annat sådant avtal åligger, skall,
där köparen det yrkar, vid tillämpning av de i 2 § första stycket givna
bestämmelser så anses som om allt godset blivit genom samma avbetalningsköp
försålt.

9 §■

Innehåller avtalet bestämmelse, enligt vilken köparens underlåtenhet
att fullgöra vad honom åligger skall medföra, att han icke äger
åtnjuta betingad förfallotid, och utkräver säljaren med åberopande av
sådan bestämmelse hela den överenskomna betalningen eller större del
därav än som frånsett bestämmelsen skulle vara till betalning förfallen,
skola i fråga om beräkningen av säljarens fordran de i 4 § första och
andra styckena givna regler äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Har om avbetalningsköp upprättats skriftlig handling, äge säljaren
hos utmätningsmannen i den ort, där godset finnes, söka handräckningför
godsets återtagande. Sådan ansökan skall göras skriftligen och
innehålla uppgift å oguldna poster med deras förfallotider samt vara
åtföljd av köpehandlingen i huvudskrift och bestyrkt avskrift.

Kostnaden för handräckningen skall, där utmätningsmanneu det
äskar, förskjutas av sökanden.

Angående rätt för utmätningsman att i vissa fall meddela handräckning
utan hinder av köparens frånvaro skall vad i 59 och 60 §§
utsökningslagen är i fråga om utmätning föreskrivet äga motsvarande
tillämpning.

11 §•

Handräckning må ej beviljas, med mindre utmätningsmannen
finner uppenbart, att med betalningen föreligger sådant dröjsmål, som
i 2 § sägs.

Visar köparen sannolika skäl, att godset blivit sålt till oskäligt
högt pris, må handräckning ej heller beviljas.

Lagutskotteth utlåtande Nr 30.

Katigt. Ma;j:ts förslag. Utskottets förslag.

12 §.

Då fråga är om handräckning, som i denna lag avses, skall vad
i 4 § andra stycket är stadgat om beräkning av säljarens fordran icke
äga tillämpning. Ej heller skall i tv fall ränta räknas säljaren till
godo.

13 §.

Gods, för vars återtagande handräckning meddelas, skall av utmätningsmannen
upptecknas och värderas; och äge utmätningsmannen,
där så finnes nödigt, tillkalla sakkunniga att biträda vid värderingen.

Finnes godsets värde överstiga det belopp, som räknats säljaren
till godo, äge denne icke återbekomma godset, med mindre han hos
utmätningsmannen nedsätter det överskjutande beloppet.

14 §.

Beslut i fråga om handräckning må överklagas hos överexekutor.
Över dennes beslut må ej klagan föras.

År köparen eller säljaren missnöjd med värdering eller annan
åtgärd, som vid handräckningen vidtagits, eller vill någon av dem påkalla
sådan uppgörelse, som skolat äga rum, om godset återtagits annorledes
än genom handräckning, vare honom ej förment att efter stämning
å den andre utföra sin talan vid domstol. Visar ej säljaren, att han
instämt sådan talan inom trettio dagar efter det handräckning gavs eller,
där förrättningen inom den tid överklagats, inom lika tid efter det överexekutors
beslut meddelades, äge köparen hos utmätningsmannen lyfta
det belopp, som, efter ty i 13 § andra stycket sägs, må hava blivit hos
denne nedsatt.

15 §.

Vid förrättning för verkställighet av dom, varigenom köparen
förpliktats utgiva gods, som blivit försålt genom avbetalningsköp, skall,
där ej i domen annorlunda förordnats, i fråga om värdering av godset
gälla vad i 13 § första stycket är stadgat.

År någon missnöjd med det värde, som satts å godset, stånde
honom fritt att instämma sin talan till domstol.

22 Lagutskottets utlåtande Nr 30.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

16 §.

Jämte de stadgande*!, som i 10—15 §§ finnas meddelade, skola i
fråga om förrättning, som där avses, utsökningslagens föreskrifter i
tillämpliga delar lända till efterrättelse.

17 §•

Har köparen, i avtalet eller sedermera, för den händelse han framdeles
skulle komma att åsidosätta sina förpliktelser, avstått från någon
rätt eller förmån, som honom enligt här ovan givna stadganden tillkommer,
skola dessa ändock lända till efterrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1916 men icke äga
tillämpning å avbetalningsköp, som slutits före nämnda dag.

3:o) Lag

om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 25 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Invänder gäldenär, att den handling, varå kravet grundas, icke är
gällande mot honom, ity att han blivit tvungen eller förledd att utgiva
densamma; och visar han sannolika skäl för invändningen; varde ock
målet förvisat till domstol, där ej gäldenären försummat att tvånget
eller förledandet anmäla och kungöra såsom i 26 § stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1916.

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

Kwngl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

4:o) Lagom
ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10
augusti 1877 om nya utsökumgslagens införande och
vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 10 § 2 mom. i förordningen om nya
utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall den
10 augusti 1877 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Invänder den, som utgivit löpande skuldebrev, varom i föregående
punkt sägs, att skuldebrevet icke är gällande mot honom, och grundar
sig invändningen å förhållande, som avses i 29—33 §§ av lagen om avtal
och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, vare den
invändning utan verkan mot den, som efter överlåtelse blivit innehavare
av skuldebrevet och därvid var i god tro.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1916.
Stockholm den 30 april 1915.

På lagutskottets vägnar:
CARL LINDHAGEN.

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

Reservation:

av herr Persson i Norrköping, som med instämmande av herrar
Lindhagen, Pettersson i Södertälje och Borg, yrkat

att riksdagen måtte för sin del antaga följande
tillägg till första stycket i 2 § i lag om avbetalningsköp
:

Ändå att med betalningen föreligger sådant dröjsmål
som nu sagts, må, där dröjsmålet uppenbarligen
vållats av tillstötande varaktig sjukdom eller oförvållad
arbetslöshet, dylik påföljd icke vinna tillämpning så
länge sjukdomen eller arbetslösheten varar, dock att
längre anstånd än sex månader ej må kunna påfordras.

STOCKHOLM, I8AAC MAECUS1 BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1915.