Lagutskottets utlåtande Nr 30

Utlåtande 1911:LU30

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

1

Nr 30.

Ankom till Riksdagens kansli den 3 april 1911 kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående lagändring i syfte att samtidiga
tingssammanträden i närbelägna domsagor må undvikas.

_ Uti eu inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 156, har herr Gast. Sandström anfört följande:

»I kungl. förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa
fall af gällande bestämmelser om häradsting är föreskrifvet, att i domsaga,
som innehåller ett eller högst två tingslag, skola årligen hållas två lagtima
ting, vartinget och höstetinget, fördelade i allmänna sammanträden.
Dessa sammanträden skola, om domsagan utgöre3 af ett tingslag, vara 10
om året, 6 under vårtinget och 4 under höstetinget, och äro till tiden
bestämda sålunda, att första sammanträdet under vårtinget hålles å tjugondedag
jul, om han infaller på måndag, men eljest nästa måndag därefter,
och följande sammanträden därefter hvar fjärde måndag. Under höstetinget
infaller första sammanträdet å första måndagen i september månad
och de Ofri ga därefter med fyra veckors mellanrum.

Består domsagan af två tingslag, hållas fem sammanträden om året
i hvartdera tingslaget, tre under vårtinget och två under höstetinget. Första
sammanträdet i ettdera tingslaget hålles under vårtinget å tjugondedag jul,
om denna dag är mandag, eljest närmaste måndag därefter, och under
höstetinget a första mandagen i september månad. De öfriga sammanträdena
följa därefter hvar åttonde måndag. I andra tingslaget inträffar
första sammanträdet a fjärde måndagen efter första sammanträdet i förra
Bihang till Riksd. prot. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 28 Haft. (Nr 30.) 1

2 Lagutskottets anlitande AV SO.

tingslaget och de öfriga därefter med åtta veckors mellanrum. Sammanträdena
i båda tingslagen tillhopa sammanfalla alltså till tiden med sammanträdena
i de tingslag, som utgöra blott en domsaga.

Hufvudsyftet med denna häradstingens uppdelning i sammanträden
var gifvetvis att åstadkomma tätare domstolssessioner och därmed snabbare
rättsskipning på landsbygden. Men därjämte åsyftades äfven att åvägabringa
större regelbundenhet i häradsrätternas sammanträden, livilka förut
hållits å tider, som inom i lagen angifna gränser bestämts af domhafvanden
efter egen bekvämlighet.

Det lider intet tvifvel, att den nya anordningen i båda° nu nämnda
hänseenden vant till stor nytta och väl motsvarat sitt ändamål. Men med
dessa förtjänster är — lyckligtvis icke oskiljaktigt — förenad en synnerligen
svår olägenhet för den rättssökande allmänheten. Denna beror pa
tingssammauträdenas samtidighet i alla de domsagor, där den nya ordningen
blifvit införd.

Som bekant har allmänheten under de senaste årtiondena^i allt större
omfattning funnit med sin fördel förenligt att för sina rättegångar anlita
rättsbildade ombud, liksom antalet af de rättstvister, som för sin behöriga
utredning nödvändigt kräfva biträde af rättskunnig person,, men den fortgående
utvecklingen och kompliceringen af alla samhällslifvets områden
ha blifvit allt större. Advokaterna hafva härigenom de fakto blifvit ett
medverkande organ vid rättsskipningen, som ej längre kan undvaras.

Nu äro emellertid advokaterna, hvilka med några fa undantag äro
bosatta i städerna, icke lokaliserade till vissa domstolar, lrvilket ej heller
med nuvarande rättegångsordning är tänkbart. Hvarje advokat har sitt
ordinarie klientel på spridda ställen inom ett större område, omfattande
ett flertal domsagor, vid hvars domstolar lian har att bevaka sina hufvudmäns
rättegångar. Sålunda hafva de i Falun bosatta advokaterna att tämligen
regelbundet bevaka mål utom vid rådhusrätten i Falun, vid häradsrätten
i Kopparbergs läns sex domsagor, af hvilka fyra hafva sina tingssammanträden
å samma tid. I Gäfle, där jag har min verksamhet, hafva
advokaterna att bevaka mål inom Gäfleborgs läns fem domsagor, Uppsala
läns norra domsaga och Västmanlands östra domsaga. I alla dessa domsagor
är den nya tingsordningen införd, hvarför sammanträdena alltid sammanfalla
till tiden, hvarförutom samtidigt alltid är session vid rådhusrätten
i Gäfle. Motsvarande förhållanden äga rum öfverallt i hela landet. Den
nya tingsordningen är numera fullständigt genomförd i icke mindre 8n 96
af landets 120 domsagor och delvis införd i 7 domsagor. Samtidiga tings -

Lagutskottets utlåtande Nr SO.

3

sammanträden äga sålunda rum i samtliga domsagor inom Gottlands län,
Västmanlands län, Gäfleborgs län, Jönköpings län, Kronobergs län, Kalmar
län, Hallands län, Blekinge län, Kristianstads län och Malmöhus län. Och
i alla öfriga län, med undantag af Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, hafva de ojämförligty7esta domsagorna inom länet samtidiga sammanträden.

Det torde utan svårighet inses, att denna sammanträdenas samtidighet
måste göra det för advokaten omöjligt att på ett tillfredsställande
sätt bevaka de rättegångsuppdrag, han af allmänheten erhåller. Vid
hvarje tingssammanträde måste han bevaka mål samtidigt vid ända till
fem k sex eller ännu flera ställen. Han kan ej personligen infinna sig
vid mer än ett, eller i bästa fall två eller tre, detta senare därest sammanträdet
varar flera dagar, målen förekomma å olika dagar och kommunikationerna
medgifva förflyttning från ena tingsstället till det andra
medan sammanträdet pågår. Vid de platser, där han ej själf kan infinna
sig, måste han lämna uppdraget till ett tillfälligt ombud, vanligen länsmannen
eller någon polisman på platsen, som i regel icke är kompetent
för uppdragets bevakande och ej kan vara fullt inne i den föreliggande
tvisten. Följden är, att det begagnade substitutet vanligen får i uppdrag
att endast begära uppskof med målet, så att saken kan nästa gång fullföljas
under gynnsammare omständigheter. I bästa fall orsakas sålunda
ett uppskof, som eljest varit obehöflig!, men det kan också hända, att ett
viktigt vittnesförhör af vederparten föranstaltas, vid hvilbet ombudet i
andra hand är oförmögen att behörigen bevaka hufvudmannens intressen
eller ock att andra omständigheter inträffa, som kräfva åtgärd af ett i
saken fullt insatt ombud. En annan vanlig verkan af sammanträdenas
samtidighet är, att man med hänsyn till omöjligheten af personlig inställelse
vid närmaste sammanträde nödsakas utverka ett uppskof till ett
senare sammanträde, än som eljest skulle behöft, ifrågakomma.

Granskar man de anmärkta följderna af tingssammanträdenas samtidighet,
så finner man först, att de hufvudsakligen bestå dels i ett fördröjande
af rättsskipningen och alltså innebära ett högst väsentligt motverkande
af hufvudsyftet med den nya tingsordningen, som var att främja
rättsskipningens snabbhet, och dels däri, att rättegångarna blifva skötta på
ett mindre tillfredsställande sätt, än som eljest behöfde vara förhållandet.
Och man finner vidare, att de anmärkta olägenheterna i första band träffa
advokaterna, som däraf hafva hinder och obehag i sin yrkesutöfning och
ständigt måste dragas med det oangenäma medvetandet att, vara urståndsätta
att med önskvärd snabbhet och personlig omsorg sköta anförtrodda

4 Lagutskottets utlåtande Nr SO

uppdrag, men också att samma olägenheter i sista hand och kännbarast
drabbar den rättsökande allmänheten. Det är icke advokaten, som lider
ekonomisk förlust därigenom, att eu rättegång blir längre och dyrare
eller i något afseende mindre tillfredsställande utförd, utan det är hans
hufvudman? Det är belägen, affärsidkarne, bönderna och en hvar annan
part i rättegång, hvilkas skinn det här i sista hand gäller.

Det ifrågavarande missförhållandet var vid 1906 års sammanträde
med Sveriges advokatsamfund föremål för öfverläggning. Från alla hall
anfördes klagomål däröfver, och det beslöts enhälligt att åt samfundets
styrelse uppdraga att till Kungl, Maj:t inga med anhållan om åtgärders
vidtagande för olägenheternas undanröjande. Så skedde också, men af
Kungi. Maj:t har, enligt hvad jag inhämtat, ännu ingen åtgärd blifvit
vidtagen ens för frågans förberedande behandling.

Däremot har Kungl. Maj:t i åtminstone ett speciellt fall visat sig
behjärta de olägenheter, som äro förenade med tingssammanträdenas samtidighet.
Sålunda har vid införandet af nya tingsordningen i Mora tingslag,
som tillhör Ofvan-Siljans domsaga, Kungl. Maj:t fastställt sammanträdestiderna
till andra än de vanliga. Detta skedde just med anledning
af vederbörande domhafvandes erinran om angelägenheten, att sammanträdena
bestämdes till andra tider än i närbelägna domsagor inom länet.

Vid nästföregående års riksdag väckte herr Th. af Ekenstam motion
om utvidgning af Kungl. Maj:ts rätt att i förekommande fall bestämma
tiderna för tingssammanträdena annorlunda än 1872 års författning stadgar.
Till stöd för motionen anfördes dels de allmänna olägenheter för
parter, ombud och vittnen, som äro förenade med tingssammanträdenas
samtidighet, dels det för Gottland säregna förhållandet, att tanke uppstått,
att båda domsagorna därstädes skulle förena sig om gemensamt tingshus,
för hvilken händelse det vore af synnerlig vikt att tingssammanträdena
icke sammanfölle till tiden. Lagutskottet, som tillstyrkte rätt för Kungl.
Maj:t att ändra sammanträdestiderna allenast för det fall, att tingslag,
som tillhöra olika domsagor, hafva gemensamt tingshus, erkände befintligheten
af de utaf motionären anmärkta olägenheterna för parter, ombud
och vittnen, men förmenade, att dessa olägenheter i det störa hela
uppvägdes af allmänhetens intresse af regelbundenhet och stabilitet i fråga
om sammanträdestiderna. Utskottets hemställan bifölls i Första kammaren,
men blef i Andra kammaren, som ansåg den ifrågasatta reformen hafva
blifvit af utskottet så snäft begränsad, att den skulle komma att sakna
praktisk betydelse, afslagcn.

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

5

Lagutskottets ofvannämnda uttalande, att de med sammanträdenas
samtidighet förenade olägenheter skulle uppvägas af den regelbundenhet
och stabilitet i tingssammanträdena, som ligger i denna samtidighet, innebär
efter min mening icke blott ett underskattande af de ifrågavarande
olägenheterna, utan därjämte en oriktig uppfattning om innebörden af
den i egelbundenhet, som är af värde för allmänheten. Den regelbundenhet,
som bestar däri, att sammanträdena inom domsagan äro regelbundet
återkommande och pa förhand fixerade till tiden, är af mycket stort värde
för allmänheten. Men den regelbundenhet, som skulle bestå däri, att
alla häradsrätter från Ystad till Haparanda samtidigt sätta sig vid dombordet
i sina respektive tingslag, är för allmänheten af ringa “eller ingen
nytta och kan saklöst undvaras.

Det bär framhållits, att äfven sistnämnda regelbundenhet har sitt
värde ^såsom medförande den fördelen, att man endast med ledning af
1872 års förordning och en almanacka kan säga när tingssammanträdena
komma. att infalla i de domsagor, som bestå af blott ett tingslag och
jämväl i de öfriga domsagor, å hvilka förordningen är tillämplig, om man
blott vet, inom hvilket af de två tingslagen det första sammanträdet hålles.
Denna fördel skulle väl hufvudsakligen gälla de personer utom domsagan,
som hafva ärenden att bevaka vid häradsrätten. Ty för domsagans
invånare möter ingen svårighet att hålla reda på sammanträdestiderna,
blott dessa äro regelbundna och pa förhand bestämda. Men jag tillåter mig
att ifrågasätta, huruvida någon, som har mål och ärenden vid en häradsrätt
att bevaka, använder en så opraktisk metod som den ofvan antydda
att taga reda på tiden för häradsrättens sammanträde. Han skulle då
först skaffa sig upplysning om, huruvida domsagan i fråga består af ett
eller två tingslag. De lättast tillgängliga upplysningarna härom finnas i
de i lageditionerna och i Post- och Inrikes Tidningars kungörelser intagna
uppgifter å tiderna för häradsrätternas sammanträden. Men där tar han
naturligtvis samrnanträdestiden direkt och utan hjälp af almanackan. Och
vet man, att domsagan innehaller två tingslag, så är det för dem utom
domsagan boende ganska besvärligt att få säker kunskap om, i hvilket
tingslag första sammanträdet hålles, utan att gå till samma förteckningar.
Men äfven antaget, att man pa förhand vet, när första sammanträdet hållits,
så är det icke utan risk att pa grund däraf med ledning af almanackan
räkna ut dagen för det sammanträde, vid hvilket man önskar få ett ärende
handlagdt. dy regelbuudenheteu i sammanträdestiderna bar redan nu sina
undantag. T Uppsala läns mellersta domsaga, som består af två tingslag,

(i Lagutskottets utlåtande Nr 30.

och där 1872 års författning sålunda är tillämplig, förekommer i ena
tingslaget blott ett sammanträde under vårtinget och i andra tingslaget
fyra sammanträden å delvis andra tider än de vanliga. I Mora tingslag
af Ofvansiljans domsaga, i hvilket tingslag nya tingsordningen är införd,
äro sammanträdestiderria, såsom ofvan framhållits, också andra än de vanliga.
I Västerbottens norra domsaga, som består af två tingslag, rader
samma förhållande som i Uppsala läns mellersta domsaga. Äfven i andra
domsagor kunna dylika »oregelbundenheter» påvisas. Detta gör, att den,
som vill vara säker på tiden för ett tingssammanträde, redan nu alltid
måste ur kungörelserna eller på annat sätt direkt skaffa sig upplysning
därom, enär han eljest riskerar att begå ett ödesdigert misstag.

Man har vidare påpekat analogien med våra rådhusrätter, som efter
lag hafva sina sammanträden hvarje måndag. Äfven denna regelbundenhet
är dock numera bruten i ett flertal af våra större städer, där rådhusrätten
arbetar på afdelningar. Samtidigheten af radhusrätternas sammanträden
har för öfrig! icke medfört någon afsevärd olägenhet, då advokaterna
i viss mening kunna sägas vara lokaliserade till rådhusrätten i den
stad, där de äro bosatta.

Hufvudsaken är, att sammanträdena inom domsagan äro regelbundna
och till tiden en gång för alla bestämda, så att domsagans invånare och
öfriga rättssökande på förhand kunna äga eller utan svårighet förskaffa
sig kännedom om sammanträdestiderna. Och härutinnan hvarken behöfver
eller bör göras någon ändring.

Då jag härefter öfvergå]- till frågan, huru de olägenheter, som äro
förenade med tingssammanträdenas nuvarande samtidighet, lämpligen kunna
undanröjas eller väsentligen minskas, vill jag först anmärka, att härför
ingalunda fordras, att alla sammanträden inom t. ex. samma län måste
hållas på olika tider. En dylik anordning skulle svårligen låta sig förenas
vare sig med de i 1872 års förordning angifna tidsgränser för våroch
höstetinget eller med nödig hänsyn till domhafvandens bekvämlighet
och arbetsordningen inom domsagan. Redan anordnandet af två Olika
ordinarie sammanträdestider inom länets domsagor skulle reducera olägenheterna
till hälften, och om tre olika tider kunde åstadkommas, skulle
olägenheterna vara så godt som i sin helhet undanröjda. Om t. ex. i ett
län med 5 å 6 domsagor, där nya tingsordningen är genomförd, ^tiderna
för första sammanträdena å vårtinget bestämdes till den första mandagen
på eller närmast efter tjugondedag jul i två af domsagorna, till den första
torsdagen på eller närmast efter tjugondedag jul i två domsagor och till

Lagutskottets utlåtande Nr 30. 7

den undra måndagen efter tjugondedag jul i den eller de återstående domsagorna,
så skulle de nuvarande olägenheterna utan tvifvel vara häfda.
Därvid kunde och borde iakttagas, att tiderna för de domsagor, som stötte
intill angränsande län, såvidt möjligt icke sammanfölle med tiderna i den
eller de domsagor, som där mötte.

I fråga om höstetinget skulle motsvarande tider blifva första måndagen,
första torsdagen och andra måndagen i september.

Genom en dylik anordning skulle i vissa domsagor åstadkommas en
framflyttning af sista sammanträdet på vår- och höstetinget med högst en
vecka, hvilket icke lär kunna medföra hinder för tingets utarbetande och
afslutande inom de i 1872 ars författning föreskrifna tider, respektive
midsommar och Tomedag.

Beträffande sättet för sammanträdestidernas bestämmande synas mig
två möjligheter tänkbara, Antingen kunna sammanträdestiderna direkt
intagas i 1872 års förordning med angifvande af de särskilda tiderna inom
hvarje domsaga och tingslag. Eller också kan man inskränka sig till att
i förordningen angifva de alternativa tiderna och öfverlämna åt Kungl.
Maj:t att bestämma tiden för sammanträdena i hvarje särskild domsaga.
Af flera skäl och särskild! för undvikande af nödvändigheten att göra
ändring eller tillägg till 1872 års förordning, för hvarje gång den nya
tingsordningen införes i en ny domsaga, synes mig den senare utvägen vara
att föredraga. Men ^härvid bör gifvetvis iakttagas, att det icke är blott
i enstaka fall och på ansökan af vederbörande domhafvande eller tingslag,
som Kungl. Maj:t skall äga att ändra nu gällande sammanträdestider.
Hvad som kräfves är en af Kungl. Maj:t ex officio företagen allmän reglering
af sammanträdestiderna i samtliga domsagor med hänsyn till deras
inbördes läge och andra å frågan inverkande omständigheter.

Det torde knappast behöfva papekas, hurusom den nu föreslagna
ändringen af 1872 års förordning, huru viktig den än är för vår rättsskipning,
icke har något samband med den störa frågan om rättegångsväsendets
° reformering. Den rör en detalj, icke eu princip, och kan utan
minsta svårighet genomföras utan att förutsätta andra ändringar i rättegångsordningen.
& b h

På grund af det^ anförda tillåter jag mig vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utarbetande och framläggande snarast möjligt af förslag till sådan
ändring af 1872 ars förordning, angående förändring i vissa fall af gällande
bestämmelser om häradsting, att samtidiga tingssammanträden inom dom -

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets utlåtande Nr SO.

sagor i samma län eller eljest närbelägna domsagor i möjligaste män
undvikes.»

Kungl. förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall
af gällande bestämmelser om häradsting var föranledd af Riksdagens
skrifvelse den 28 maj 1866 och hade till syfte hufvudsakligen att utan
brytande med de principer, som lågo till grund för organisationen af
domstolsväsendet på landsbygden i vårt land, åstadkomma större snabbhet
i rättsskipningen därstädes.

I enlighet härmed meddelades, efter mönstret af äldre lagberedningens
förslag till rättegångsbalk, de af motionären omnämnda allmänna föreskrifter
angående tiden för tings hållande, som innefattas i 1, 2 och 3
§§ af berörda förordning. I hvad sålunda stadgats kan jämlikt. 10^§ af
förordningen undantag göras efter Konungens förordnande. Likaså ankommer
det enligt förordningens 11 § pa Konungen att bestämma, i hvad
mån sådan anordning af tingen, som med författningen öfverensstämmer,
skall äga tillämpning jämväl i domsagor, beträffande hvilka denna eljest
icke skall gälla. Angående kungörande af tiden för tingssammanträdens
början och afslutande af ting i domsagor, som i berörda förordning afses,
gäller kungl. förordningen den 21 mars 1884.

Genom nämnda 1872 års förordning ville man så långt möjligt
medelst generellt gällande bestämmelser af allmän lags natur påsett stadigvarande
sätt reglera de förhållanden, som där omförrnälas. Så ansågs
böra ske äfven i fråga om tiderna för tings och tingssammanträdens
hållande, hvilka man ej ansåg böra i regel bero af för det särskilda fallet
i administrativ väg eller annorledes meddelade föreskrifter. Vid träffandet
af bestämmelser härutinnan lär man hafva haft för ögonen saväl domarens
och nämndens som den inom domsagan eller tingslaget varande allmänhetens
intressen, sådana de vid tiden för tillkomsten af berörda förordning
framträdde. Däremot lära den tidens lagstiftare hafva saknat anledning
att taga särskild hänsyn till förhållanden utom den domsaga, hvarom i
hvarje fall var fråga.

Emellertid har det efter tillkomsten af berörda förordning blifvit allt
vanligare, äfven vid underrätterna på landsbygden, att vid utförandet af
rättegångar parterna begagna sig af rättsbildade advokater, som oftast ej
hafva eller kunna hafva sin verksamhet begränsad till endast en häradsrätt.
På sätt motionären utvecklat, kan under sådana förhållanden den

Lagutskottets utlåtande Nr SO. 9

enligt nämnda förordning rådande samtidigheten i de olika häradsrätternas
sammanträden ofta blifva till olägenhet såväl för advokater som för
parter.

Det kan därför numera betraktas såsom ett allmänt intresse, att, i
den man det utan kollision med andra mera eller lika berättigade intressen
kan ske, åtgärder vidtagas för undanröjande af sagda olägenheter. Det
synes utskottet, som om i sådant hänseende motionen innefattade förslag, som
utan. större svårighet borde kunna genomföras utan brytande med de
principer angående ordningen för häradsrätternas arbetssätt, som vunnit
uttryck i den gällande lagstiftningen.

Utskottet har funnit en särskild anledning att förorda motionärens förslag
i den omständigheten, att — på sätt framhölls af lagutskottet nästlidet år i
anledning af en da väckt, motion med syfte bland annat att bereda möjlighet
för närliggande domsagor samt tingslag tillhörande olika domsagor
att hafva gemensam tingshusbyggnad — förverkligande af detta från de tingshusbyggnadsskyldiges
synpunkt understundom helt visst ganska viktiga
önskemål merendels omöjliggöres af de för tingssammanträdenas hållande
för närvarande bestämda tider. Grenom en lagändring i den riktning, som
nu påyrkats, skulle jämväl hindret härför kunna undanröjas.

Huru och i hvilken omfattning motionärens förslag närmare bör utföras,
anser sig utskottet icke böra angifva, utan lär det bero på den
undersökning, hvartill Kungl. Maj:t, i händelse Riksdagen biträder
nämnda förslag, kan finna anledning. Dock vill utskottet erinra, att vid
den ändring i de för närvarande gällande tiderna för tingssammanträdenas
hållande, som kan vara erforderlig, möjlighet torde med hänsyn till förhållandena
i vissa domsagor böra beredas för jämkning af de i 7 § af
1872 ars berörda förordning bestämda tider, inom hvilka särskilda sammanträden
för afslutande af ting, som där afses, skola hållas.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och på hvad
sätt ändring ma kunna ske i kungl. förordningen den
17 maj 1872 angående ändring i vissa fall af gällande
bestämmelser om häradsting, i syfte att samtidiga tingssammanträden
inom domsagor i samma län eller eljest
närbelägna domsagor i möjligaste mån undvikes, äfvenBih.
till Riksd. prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 28 Haft. 2

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

som för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen
kan gifva anledning.

Stockholm den 3 april 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Herrar Lindhagen och Pettersson i Södertälje hafva begärt få här antecknadt,
att de ej deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

CEHTRAI.TBYCKL3BIKT/ STOCKHOLM 1011.