Lagutskottets utlåtande Nr 2 (Utlåtande 1917:LU2 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 14 februari 1917 kl. 3.30 e. m.

Utlåtande i anledning av verkställd granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Gezelius*, Alexanderson,
greve Spens, Dahl, Yalerius Olsson, Lars Olsson, Tisell*,
Klefbeck, Schotte, Lindqvist i Stockholm* Persson i Norrköping,
Gustafsson i Örebro, Rehn och Zelahn*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

. För den enligt 42 § 2 mom. riksdagsordningen lagutskottet åliggande
granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning hava båda kamrarna
till°utskottet hänvisat justitieombudsmannens vid innevarande riksdag
avgivna ämbetsberättelse utom vad angår däri gjord framställning angående
ändrad lydelse av 7 § i förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften.

För ifrågavarande ändamål har utskottet från justitieombudsmansexpeditionen
mottagit ej mindre de diarier, vilka under år 1916 förts i
nämnda expedition samt under justitieombudsmannens ämbetsresor, än
även expeditionens registratur för berörda tid, varjämte på särskild begäran
handlingarna rörande vissa av justitieombudsmannen handlagda ärenden
hållits utskottet till hända.

över den numera fullbordade granskningen av förenämnda handlingar
och ämbetsberättelse, vilken sistnämnda innehåller redogörelse jämväl
för fem av justitieombudsmannen under år 1917 till Konungen avlåtna
framställningar, får utskottet härmed avgiva utlåtande.

Justitieombudsmannen anmäler i ämbetsberättelsen, att han, med stöd

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 2 käft. (Nr 2.) 1

2 Lagutskottets utlåtande År 2.

av 25 § i sin instruktion, begagnat sig av semester från och med den 26
juni till och med den 10 augusti, under vilken tid hans av riksdagen utsedde
suppleant och efterträdare, häradshövdingen i Flundre, Vane och
Bjärke härads domsaga Tycho Colleen förvaltat justitieombudsmansämbetet.

I anseende till jäv för justitieombudsmannen hava dessutom under
annan tid två ärenden avgjorts av häradshövdingen Colleen.

Ambetsberättelsen innehåller till en början ett uttalande angående
justitieombudsmannens ämbetsbefogenhet, till vilket uttalande utskottet
nedan i viss del återkommer.

Härefter upptager ambetsberättelsen enligt vanlig ordning redogörelse
för sådana mot ämbets- eller tjänstemän anställda åtal, som under
den tid berättelsen avser blivit slutligen avgjorda eller åtminstone i någon
instans prövade.

Justitieombudsmannen redogör vidare i berättelsen för åtskilliga ärenden,
som föranlett annan åtgärd än åtal.

Därefter omförmälas av justitieombudsmannen nedannämnda dagar
till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelser, nämligen den 7 och 8 februari 1916
angående förening av tingslag i Södertörns domsaga; den 27 april 1916
angående delning av Villands och östra Göinge domsaga eller, alternativt,
förening av domsagans två tingslag; den 14 juni 1916 angående edgångstemat
i s. k. barnuppfostringsmål; den 22 juni 1916 angående skyldighet''
för allmänna åklagarna att meddela vederbörande domhavande, resp. rådhusrätt
direkt underrättelse om företagen häktning; den 10 augusti 1916
angående förtydligande av 3 § i kungl. kungörelsen den 15 februari 1916
om vissa inskränkningar i detaljhandeln med brännvin samt försäljningen
av vin och öl; den 5 oktober 1916 angående förening av tingslagen i Västra
Hälsinglands domsaga; den 7 december 1916 angående reglering av tingslagen
i Västerbottens västra domsaga; den 8 december 1916 angående
förening av tingslagen i Aspelands och Handbörds domsaga; den 18 december
1916 angående vissa bestämmelser rörande minderåriga kvinnliga
brottslingar; den 21 december 1916 angående förening av tingslag i Piteå
domsaga; den 2 januari 1917 angående förening av tingslagen i Vifolka,
Valkebo och Gullbergs domsaga; angående förbättrad lagstiftning rörande
församlingsfriheten; angående ändring av 20 § i gällande resereglemente;
angående förstärkning av kammarrättens arbetskrafter; och angående stadgande
av viss kompetens för ordförande i stadsstyrelse.

I fortsättningen redogör justitieombudsmannen för utgången av de
före år 1916 hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar, som under samma

Lagutskottets utlutande Nr 2.

ar slutligen avgjorts, nämligen rörande ändrade bestämmelser vid utfärdande
av exportförbud; bestämmelser angående offentliga föreställningar i
hypnotism; minskning av antalet ledamöter i häradsnämnderna i vissa
domsagor; preskription av ersättningsanspråk enligt lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete; ändring av
kungörelsen den 29 november 1907 om tomträttsböekers inrättande och
förande; ändring av 16 och 20 §§ i förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883; upphävande av adelsmäns rätt till särskilt
forum i vissa mål; ändring av 35 § i förordningen den 21 mars 1862 om
kommunalstyrelse på landet; förslag om förtydligande i vissa avseenden av
tryckfrihetsförordningen; förslag om ändring av 14 § konkurslagen; förslag
rörande lag om husrannsakan; förslag om revision av allmänna strafflagen
samt förening av tingslag i vissa domsagor.

I berättelsen ingår av justitieombudsmannen avgiven särskild framställning
till riksdagen om ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ i lagen den
14 september 1906 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad
in. m.; och kommer utskottet att häröver avgiva särskilt utlåtande.

Enligt vad i berättelsen omförmäles, hava justitieombudsmannens ämbetsresor
under år 1916 omfattat Jönköpings län i dess helhet samt delar
av Jämtlands, Västerbottens och Malmöhus län. Under dessa resor har
inspektion skett hos Konungens befallningshavande i Jönköpings län, samtliga
rådhusrätter, magistrater och häradshövdingar inom samma län, stadsstyrelserna
i Nässjö och Huskvarna, straftangelset i Jönköping, häradshövdingen
i Härjedalens domsaga, rådhusrätten i Umeå, häradshövdingen i
Västerbottens södra domsaga och kronohäktet i Umeå, rådhusrätterna och
magistraterna i Landskrona, Lund och Ystad, häradshövdingarna i Rönnebergs,
Onsjö och Harjagers domsaga samt Torna och Bara domsaga
ävensom kronohäktet i Ystad.

Dessutom har inspektion förrättats vid statens uppfostringsanstalt å
Bona och vid Svenska diakoniss-sällskapets skyddshem å Viebäck, vilket
sistnämnda av Kungl. Maj:t erkänts såsom allmän uppfostringsanstalt för
minderåriga kvinnliga förbrytare.

Under inspektionen har jämväl ägnats behörig uppmärksamhet åt
domstolarnas arkiv.

^avseende å vad under resorna förekommit hänvisar justitieombudsmannen
till de av honom förda diarier och protokoll, varjämte i berättelsen
särskilt redogöres för vissa därvid gjorda anmärkningar.

Över vissa under år 1916 handlagda ärenden meddelas i ämbetsberättelsen
följande översikt:

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

»Vid 1916 års början voro — frånsett ett ej ringa antal från år 1915

balanserade ärenden av annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål
eller eljest mot ämbete- eller tjänstemän anhängig gjorda ärenden fortfarande
under handläggning härstädes .......................................................................... 103

Under år 1916 hava anhängiggjorts ärenden mot ämbets-eller tjänstemän
:

genom inkomna klagomål ett antal av ................................................... 333

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes ett antal av ......... 310

Summa från år 1915 balanserade och under år 1916 inkomna
sådana ärenden....................................................................................................... 746

Av berörda 746 ärenden hava under år 1916:

1) såsom återkallade avskrivits................................................................ 10

2) till riksdagens militieombudsman eller till överinspektören för

sinnessjukvården i riket överlämnats............................................................... 6

3) på grund därav, att klaganden erhållit gottgörelse eller eljest

rättelse vunnits, avskrivits.................................................................................. 26

4) efter vederbörandes hörande, med eller utan erinran, eljest avskrivits
........................................................................................................................ 302

5) efter annorledes verkställd utredning eller utan åtgärd avskrivits 261

6) till åtal hänvisats ................................................................................ 15

7) föranlett framställning till Kungl. Maj:t........................................ 3

och äro vid 1916 års slut:

8) i avbidan på infordrad förklaring eller påminnelsers avgivande

vilande................................................................................................................... 66

9) i avbidan på domstols utslag eller annan myndighets beslut

vilande..................................................................................................................... 21

10) på prövning beroende ........................................................................ 36

Summa 746

Under år 1916 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 15
ärenden beslutits anställande av åtal mot ämbets- och tjänstemän, nämligen: på

grund av förd klagan .................................................................................... 13

av annan anledning.......................................................................................... 2

Summa 15»

Berättelsen upptager meddelande därom, att sedan början av senaste
lagtima riksmöte någon förklaring av lag, i den ordning 19 § regeringsformen
bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

Lagutskottets utlåtande AV i).

I bilagor, som vidfogats berättelsen, meddelas förteckningar dela över
de av 191(5 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma
skrivelser, dels över sådana i sistnämnda förteckning upptagna ärenden,
som vid utgången av år 19.1(5 ännu voro i sin helhet eller till någon del
på Kungl. Maj:ts prövning beroende, dels över ärenden, som hos Kungl.
Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från riksdagen före år 1916 men
vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden undergått under år
1916, dels ock över ärenden, som hos Kungl. Magt anhängiggjorts genom
skrivelser från justitieombudsmannen före år 1916, men vid samma år slut
ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende,
jämte kortfattade uppgifter om ärendenas behandling.

Vid granskning av justitieombudsmannens ämbetsdiarium har utskottet
inhämtat, att ärendena 1914 nr 278, 1915 nr 169, 170, 251, 252, 314, 320,
337, 349, 365, 366, 369, 373, 396, 432, 460, 495, 504, 536, 537 och 552
samt 1916 nr 63, 82 och 251 blivit under den 30 eller 31 december 1916
i diariet avförda såsom då slutligen avgjorda, ehuru varken av diariet eller
av registraturet kunnat inhämtas, vad detta avgörande inneburit. Likaså angives
ärendet 1915 nr 511 såsom slutfört genom en däri avlåten framställning,
ehuru denna framställning icke återfinnes i registraturet. På förfrågan har
justitieombudsmannen uppgivit, att han under år 1916 fattat beslut i nämnda
ärenden, men till följd av hopat arbete vid årsskiftet ej hunnit expediera
besluten under samma år, ävensom att han avsett, att i diariet för innevarande
år skulle göras anteckning om beslutens expediering liksom även
att konceptexpeditionerna skulle fogas vid innevarande års registratur.
Då vid nu angivna förhållanden utskottet icke kunnat ingå i granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning, vad angår ovan angivna
ärenden, och desamma ej heller lära kunna, formellt taget, anses avgjorda,
innan justitieombudsmannens beslut föreligger slutligen avfattat, har utskottet
ansett sig böra fästa uppmärksamheten å angelägenheten av sådan
anteckning i äinbetsdiariet för år 1917, att därav otvetydigt framgår, att
granskningen av justitieombudsmannens åtgöranden i ifrågavarande ärenden
tillkommer lagutskottet vid nästkommande års riksdag.

1 sin år 1916 avgivna ämbetsberättelse hade justitieombudsmannen
i fråga om befogenheten för honom att utöva tillsyn över det sätt, varpå
ordförande i valnämnd och i pensionsnåmnd, pensionsstyrelsens ombud i
orterna ävensom rättens ombudsman i konkurs uppfyllde sina befattnings -

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

plikter förklarat sig anse justitieombudsmannen böra för framtiden förfara
i enlighet med då av justitieombudsmannen i ämnet uttalad uppfattning,
därest icke från lagutskottets eller riksdagens sida erinran bleve framställd
mot nämnda uttalande. T anledning härav anförde 1916 års lagutskott,
att, då det i förekommande fall torde tillkomma domstol att avgöra, huruvida
nämnda befattningshavares ställning vore av den art, att justitieombudsmannen
ägde mot dem ingripa, utskottet ville uttala, att utskottet ej
ansett sig böra taga ståndpunkt till det ifrågavarande tolkningsspörsmålet.
samt följaktligen icke funnit justitieombudsmannens ifrågavarande uttalande
föranleda vidare yttrande.

Med anledning av ett vid nyssnämnda utskottsutlåtande fogat särskilt
yttrande har justitieombudsmannen i nu föreliggande Embetsberättelse
(sid. 11—12) ansett sig böra, vad angår justitieombudsmannens tillsynsbefogenhet
gent emot ordförande i valnämnd på landet, ordförande i pensionsnämnd
och pensionsstyrelsens ombud, närmare klargöra sin uppfattning
i frågan.

Vad justitieombudsmannen därvid anfört, synes emellertid föranleda
den erinran, att ett ingripande från justitieombudsmannens sida givetvis
måste vara i första band beroende därav, att den, mot hvilken ingripandet
riktas, står under justitieombudsmannens inseende; att spörsmålet, huruvida
så är förhållandet med ovan angivna i viss mån kommunala befattningshavare,
icke lärer kunna bringas till avgörande, med mindre detsamma
— såsom även 1916 års lagutskott uttalade — dragés under domstols
prövning; samt att justitieombudsmannen med sitt uttalande i övrigt givetvis
icke kan hava åsyftat, att någon allmän åtskillnad skulle göras i sättet
för justitieombudsmannens förfarande mot olika kategorier befattningshavare,
som stå under hans tillsyn, något som uppenbarligen icke skulle äga
stöd i den för honom gällande instruktion.

Jämväl till ett uttalande i annat ämne av justitieombudsmannen i
hans Embetsberättelse (s. 232—233) anser sig utskottet böra foga en erinran.
Efter att i redogörelsen för ärenden, som icke föranlett åtal, hava
omnämnt, att under sistförflutna år i flere fall förekommit, att domstols
val av jurymän i tryckfrihetsmål av politisk anstrykning offentligt klandrats
såsom ej fullt opartiskt, i det att till jurymän utsetts kända partipolitiska
motståndare till de i åtalade skrifterna framförda meningar —
ett klander som justitieombudsmannen förklarar sig anse i två av honom
iakttagna fall hava ägt fog — uttalar justitieombudsmannen, att med hänsyn
till lagens ordalydelse domstol måste anses berättigad att till juryman
utse vilken medborgerligt välkänd person som helst, oavsett befarad par -

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

tiskhet, ehuru visserligen ett sådant förfarande icke kunde anses fullt
lämpligt och tilltalande för det allmänna rättsmedvetandet. Utskottet har
funnit sig böra fästa uppmärksamheten därå, att detta uttalande — sammanställt
med det förhållande att, såvitt av justitieombudsmannens yttrande
i ärendet i övrigt framgår, han icke tagit i vidare övervägande frågan om
en beivran i de av honom iakttagna fall vare sig genom åtal eller ens
framställning om rättelse — synes kunna föranleda det missförstånd
från dem det vederbör, att ett förfarande, sådant som det om förmälda,
enligt justitieombudsmannens mening under inga förhållanden vore att
hänföra till straffbart ämbetsfel, en mening som det visserligen icke kan
hava varit justitieombudsmannens avsikt att hä\*da.

Utskottet har icke kunnat undgå att uppmärksamma, hurusom justitieombudsmannen
i några fall, där hans ingripande påkallats i anledning
av domstols utslag, visserligen funnit någon åtgärd från hans sida icke
böra vidtagas, men dock underkastat samma utslag en ogillande kritik eller
meddelat, att han för sin del vore av annan mening än den, som i utslaget
kommit till uttryck. Den justitieombudsmannen enligt instruktionen
tillkommande allmänna tillsyn över lagars, författningars och instruktioners
efterlevnad av domare, ämbets- och tjänstemän samt hans
förpliktelse att mot dem ingripa, då han finner någon olaglighet vara
begången eller underlåtenhet att behörigen fullgöra ämbetsplikter föreligga,
lärer icke kunna givas den innebörd, att justitieombudsmannen, när
han vid undersökning av ett utslag icke finner fel, som föranleder hans
ingripande, äger därutöver inlåta sig i prövning, huruvida det i utslaget
behandlade rättsfallet blivit enligt hans mening rätteligen bedömt eller
icke, och i senare händelsen angiva, vad enligt hans mening utslaget
rätteligen bort innehålla. Härigenom tillskapas utan nödtvång en olöslig
konflikt mellan justitieombudsmannens och vederbörande domstols auktoritet,
som icke kan undgå att verka nedbrytande på förtroendet till rättsskipningen,
i all synnerhet då, såsom i ovan åsyftade fall är händelsen,
justitieombudsmannens uttalande riktar sig mot utslag meddelade av hovrätter
eller av högsta domstolen. Med hänsyn till nu berörda saks såväl
principiella betydelse som stora praktiska vikt har utskottet funnit nödigt
fästa uppmärksamheten å densamma.

Utskottet har funnit anmärkningsvärt, att justitieombudsmannen i ett
fall på grund av en till honom insänd klagoskrift med bifogade tidningsartiklar
inskridit mot en tjänsteman och meddelat, denne en tillrättavis -

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

ning utan att förut hava lämnat samme tjänsteman tillfälle att yttra sig
över tidningsartiklarnas innehåll.

I övrigt har granskningen av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning
icke givit anledning till erinran eller anmärkning, vilket utskottet härmed
för riksdagen •

anmäler.

Stockholm den 12 februari 1917.

lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Särskilda yttranden:

a) av herrar Petersson i Lidingö villastad, greve Spens, Dahl, Tisell
och Gustafsson i Örebro, som yttrat:

Den erinran, som utskottets majoritet å sid. 6 och 7 i utskottets utlåtande
gjort i avseende å justitieombudsmannens uttalande å sid. 232 och
233 i hans ämbetsberättelse rörande utseende av ledamöter i jury i tryckfrihetsmål,
hava vi ansett oss icke böra biträda.

b) av herr Alexander son, som anfört:

Vad utskottet å sid. 5 — 6 i utlåtandet anfört och erinrat i anledning
av vissa uttalanden i den granskade ämbetsberättelsen, rörande tillsyn över
ordförandes i val- och pensionsnämnd m. fl. befattningshavares fullgörande
av deras uppdrag har jag ansett icke böra i utlåtandet inflyta.
Justitieombudsmannen har tydligen vidblivit den redan i föregående berättelse
hävdade uppfattningen, att tillsyn över befattningshavarne ifråga
får anses falla inom hans befogenhet. Fjolårets lagutskott avböjde att för
sin del uttala sig i frågan vare sig i ena eller andra riktningen, under
hänvisning till att det bleve vederbörande domstols sak att i förekommande
fall pröva densamma. Anledning för utskottet att frångå denna
ståndpunkt föreligger ju även enligt utskottets mening icke. Justitieombudsmannens
syfte med hans nu gjorda uttalande har tydligen ej heller

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

varit att begära något utskottets yttrande i frågan. Vid sådant förhållande
kan jag icke finna eu förnyad hänvisning till dennas egenskap av
domstolsfråga vara påkallad. 1 den form eu dylik hänvisning av utskottet
nu givits, framkallar den närmast intrycket av en uppmaning till justitieombudsmannen
att i syfte att skapa prejudikat rörande åtalsrätten draga
någon felande befattningshavare under åtal, något som dock icke kan ha
varit utskottets mening. Fastmera är ju justitieombudsmannen i sin instruktion
anvisad att spara åtalsåtgärd till allvarsammare fall, där erforderlig
rättelse ej annorledes kan vinnas. Någon erinran från utskottets sida
synes ej heller bort föranledas av vad justitieombudsmannen uttalat om
lämpligheten av särskild varsamhet i fråga om åtal mot de här ifrågavarande
befattningshavarna, på vilka anspråken beträffande förmåga att i
allo korrekt handhava lagtillämpning helt naturligt böra ställas lägre än i
fråga om medlemmar av de egentliga tjänstemannakårerna.

Icke heller har jag ansett mig böra deltaga i den anmärkning, utskottet
å sid. 7 framställt därom att justitieombudsmannen vid anteckning
till diariet, att hos honom påtalat domstolsbeslut icke föranledde åtgärd,
i vissa fall angivit, att han emellertid icke delade den uppfattning, som
i domstolsbeslutet kommit till uttryck ävensom meddelat skälen för denna
sin ståndpunkt. Frågan, huruvida dylika uttalanden böra göras, synes mig
ingalunda äga en principiell innebörd, sådan som utskottet tillägger densamma,
utan vara en lämplighetsfråga, som icke påkallat något utskottets
yttrande. Gällande instruktion § 15 giver justitieombudsmannen befogenhet
och plikt att, där han finner anledning föreligga, i sin ämbetsberättelse
göra anmärkning, om en enligt hans mening oriktig lagtillämpning är i
bruk, även utan att det förutsättes att han vidtager vidare åtgärd emot
densamma. Sedan etthundrafemtio år hava i vårt land de särskilda vota,
som i kollegiala domstolar avgivas, ej blott influtit i domstolens protokoll
och utgående expeditioner därav, utan ock deras offentliggörande varit i
grundlag medgivet, ett medgivande, som ju även tagits i bruk genom
prejudikatsamlingar, utgivna bl. a. av medlemmar av högsta domstolen.
Grundlag, instruktion och representanter för vår högsta rättsskipning visa
sig alltså vara ledda av den uppfattningen, att uppenbarandet av meningsskiljaktigheter,
även olösta sådana, inom rättsskipningen, mera är ägnat
att lända densamma till fromma än till men. Härmed är det visserligen
icke meningen att bestrida, att justitieombudsmannen intager till domstolarna
en mycket grannlaga ställning, som bör föranleda särskild omsikt
och varsamhet vid bedömandet, huruvida ett klargörande af hans ståndpunkt
till ett av domstol träffat avgörande är påkallat och vilken form
det bör erhålla.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 2 höft. (Nr 2).

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

c) av herr Lindhagen, som anfört:

1) Justitieombudsmannens befogenhet att öva tillsyn över vissa befattningshavare.

Då ifrågavarande befattningshavare utses av Konungens befallningshavande
och sålunda av en statsmyndighet, måste de enligt min uppfattning
anses stå under justitieombudsmannens tillsyn. Någon erinran kan därför
ej göras mot att justitieombudsmannen granskar deras förvaltning. Däremot
instämmer jag med utskottet, att någon annan eller lindrigare form för
utövande av denna granskning än tillsyn från justitieombudsmannens
sida principiellt icke torde hämta stöd från något för justitieombudsmannen
gällande stadgande.

2) Justitieombudsmannens rätt till granskning av domstolsutslag.

Utskottet har anmärkt, att justitieombudsmannen i några fall uttalat sig
ogillande om innehållet i en domstols utslag, ehuru han funnit någon åtgärd ej
böra vidtagas. Vad utskottet därutinnan anfört kan jag ej gilla. Författningarne
stadga, att justitieombudsmannen må väcka åtal mot domare eller
inskränka sig till en erinran och dessutom i allmänhet granska lagskipningens
tillstånd. För detta ändamål måste han hava befogenhet att skalfa
sig en egen åsikt i de speciella fallen och även uttala den. Fn särskild
uppfordran därtill har justitieombudsmannen, när klagomål från allmänheten
ingivas till honom, vilka han enligt lag är skyldig upptaga till bedömande.
Att därvid motsättningar i uppfattningarne mellan en domstol
och justitieombudsmannen kunna komma till synes, har grundlagen givetvis
förutsatt. Några större vådor därav ha hitintills ej inträffat och kunna
väl ej heller framdeles vara att befara. I varje fall kan utskottets önskemål,
som i själva verket innefattar en uppfordran till justitieombudsmannen
att inställa utövandet av en ämbetets författningsenliga förpliktelse,
icke tillgodoses annat än genom ändring i grundlagen. Lika litet synes
utskottets erinran vara lagligen grundad, då utskottet gör gällande, att
denna företrädesvis riktar sig endast mot justitiemannens kritik av beslut,
meddelade av hovrätter och högsta domstolen. Däremot ligger det i sakens
natur, att justitieombudsmannen lämpligen bör väl överväga sina ord och
icke onödigtvis inlåta sig på en uppenbarligen omtvistlig kritik av ett
domstolsbeslut, som ej föranleder honom till vare sig åtal eller direkt admonition.
Detta måste dock [bliva justitieombudsmannens ensak att be -

Lagutskottets ‘Utlåtande Nr 2.

döma, och utskottet lärer endast undantagsvis kunna vara i tillfälle att
med sakkunskap däröver avgiva något eget utlåtande.

3) Förräderimålet.

Den 18 och 19 mars 1916 höll det Socialdemokratiska ungdomsförbundet
en kongress, som avslutades med antagande av följande manifest:

Fred till varje pris!

Manifest till Sveriges arbetande folk.

I betraktande av att Sveriges indragande i kriget vore den största tänkbara förbrytelse
mot vårt folk och i all synnerhet mot dess ungdom, som skulle bli de första
offren för ett dylikt vanvett;

att Sverige icke hotas av någon fiende utifrån, utan att freden endast kan riskeras
inifrån genom de svenska maktägandes egen politik;

. att Sveriges folk till sin överväldigande majoritet vill freden,

uttala vi, representanter för de arbetande klasserna i stad och ‘på land, samlade
till kongress på initiativ av Socialdemokratiska ungdomsförbundet, att i svenska folkets,
i kulturens och mänsklighetens intresse freden måste med alla medel upprätthållas.

Yi stämpla envar, som gör sig medansvarig i den aktivistiska agitationen och
direkt eller indirekt medverkar i en politik, vilken skulle kunna störta Sverige i krig,
som förrädare mot land och folk.

Då emellertid erfarenheten lärt att de härskande klasserna och deras politiska
organ i yttersta hand icke rygga tillbaka för annat än den makt folket kan sätta bakom
sin fredsvilja och att den parlamentariska kampen är otillräcklig för detta syfte, uttalar
kongressen sig för nödvändigheten av att förberedelser vidtagas för organiserandet
av en utomparlamentarisk massaktion till mötande av alla krigsplaner.

Som ett första medel i denna riktning betraktar kongressen en omfattande storstrejk
i ett givet ögonblick, genom vilken den arbetareklassens samlade makt som ligger
i vägran att ställa arbetskraft till de härskandes förfogande kommer till användning.

En klokt förarbetad och organiserad storstrejk bör sträva att omfatta både de
arbetare som framskapa produktionens råmaterialier (gruvarbetare m. fl ), de som i livsmedels-,
beklädnads-, ammunitions- och övriga fabriker framskapa de för kriget nödvändiga
fabriksprodukterna och främst kommunikationsarbetarna. En sålunda igångsatt
strejk, respektive obstruktion, i vissa fall, torde kunna lägga avgörande hinder i
vägen för ett eventuellt från maktägande håll planerat fredsbrott. Och redan medvetandet
om ett överhängande strejkbot måste verka avkylande på varje sådant brottsligt
anslag.

Kongressen betonar emellertid att detta medel icke är det enda och ej heller ensamt
tillfyllest samt att det genom de motåtgärder som en sådan storstrejk möjligen
skulle möta från de härskande kan komma att drivas över i en kamp av betydligt
mera tillspetsad karaktär.

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

Skulle eu svensk regering, i uppenbar strid med den klara neutralitetspolitik
som praktiskt taget hela vart tolk omfattar och som även den nuvarande regeringen
i överensstämmelse med den hittills under ett sekel följda linjen för vår utrikespolitik
försäkrat sig vilja följa, kasta landet i ett folkmördande krig, då komrne självklart
alla förpliktelser mot en sådan styrelse att upphöra.

Kongressen vädjar även till dem i skilda partier, som icke äro principiella motståndare
till det militära försvaret över huvud, men som ärligt vilja freden att medverka
i denna aktion mot ett krig som under inga förhållanden kunde ens med skenet
av berättigande kallas ett försvarskrig.

Vår lösen är: Fred till varje pris!

Härefter väckte stadsfiskal Valentin ansvar si alun mot redaktör Z.
Höglund, fil. dr. E. Hedén och redaktör L. J. Oljelund vid Stockholms
rådhusrätt på grund av deras förhållande med avseende å nämnda
kongress. Det yrkades, att de måtte fällas till ansvar i följande hänseenden,
nämligen dels Höglund jämlikt 8 kapitlet 8 § strafflagen för stämpling
till landsförräderi, som omförmäles i 8 kapitlet 6 § 2 momentet
strafflagen, samt för stämpling till landsförräderi, som avses i samma paragraf
3 momentet, därvid å Höglund borde tillämpas det i 8 kapitlet 2
§ strafflagen stadgade straff för anstiftare, samt Hedén och Oljelund ‘för
delaktighet i berörda två stämplingsbrott, dels Höglund och Oljelund
jämlikt 8 kapitlet 8 § strafflagen för uppmaning eller försök att annorledes
förleda till landsförräderi, som avses i 6 § 2 momentet nämnda kapitel,
och till landsförräderi, som omnämnes i samma paragraf 3 momentet,
dels ock Hedén för uppmaning eller försök att annorledes förleda till
landsförräderi i sistomförmälda hänseende. Därjämte yrkade Valentin, att,
därest hans talan om ansvar å Höglund och Oljelund för uppmaning eller
försök att annorledes förleda till landsförräderi enligt 8 kapitlet 6 § 2 momentet
strafflagen ej kunde bifallas, Höglund och Oljelund måtte fällas
till ansvar jämlikt 10 kapitlet 14 § samma lag för uppmaning eller försök
att annorledes förleda krigsfolk till trolöshet. Slutligen yrkade Valentin
ansvar å Höglund, Hedén och Oljelund jämlikt sistomförmälda lagrum,
för det de vid ifrågavarande kongress uppmanat eller annorledes sekt att
förleda till annat brott än ovan nämts ävensom till ohörsamhet i övrigt
mot lag och laga myndighet.

Rådhusrätten (herrar Johansson, Nordlöf och Öberg) förklarade vid
första rättegångstillfället de tilltalade för häktade. Besvär anfördes i hovrätten,
som ogillade besvären (herrar Wästfelt, von Oelreich och Grönvall),
varemot två ledamöter (Wistrand och Afzelius) ansågo Höglund såsom
riksdagsman böra sättas på fri fot.

Rådhusrätten (Nordlöf, Hernblom och Meyer) yttrade i slutligt utslag
den 3 maj 1916:

Lagutskottets utlåtande Nr 2. 13

Av handlingarna i målet hade rådstu vurätten inhämtat: att Socialdemokratiska
Ungdomsförbundets centralstyrelse genom sitt verkställande utskott, i vilket Höglund
vore ordförande, i februari månad 1916 till de socialdemokratiska ungdomsklubbarna
i landet, vilka klubbar lydde under ungdomsförbundet, utfärdat ett hemligt cirkulär,
enligt vilket förutom nämnda klubbar alla socialdemokratiska arbetareorganisationer
(arbetarekommuner, fackföreningar och verdandiloger) skulle äga rätt att mot eu avgift
av fem kronor per ombud och femton kronor per resa bliva representerade å eu
extra förbundskongress, som skulle hällas i Stockholm den 18 och eventuellt den 19
mars 1916 och vars syfte i cirkuläret uppgivits vara att behandla och för sin deltaga
ställning till frågan om arbetareklassens ställning vid eventuellt krigsutbrott och därmed
sammanhängande spörsmål; att den sålunda utlysta kongressen hållits å Folkets
hus vid Barnbusgatan i Stockholm ovannämnda båda dagar och att därvid tillstädesvarit
omkring tvähundrafyrtio valda ombud för omförmälda organisationer, ävensom
efter särskilda inbjudningar åtskilliga personer, bland dem Oljelund såsom representant
för ungsocialistiska partiet och Heden; att Höglund å kongressen, varå hållits
åtskilliga anföranden, i det hälsningstal, varmed han öppnat kongressen, angivit, att
densamma samlats för att överlägga om de medel, som Sveriges arbetare måste använda,
om landet hotades att bliva indraget i världskriget samt att, då det visat sig
att den parlamentariska kampen icke kunnat hindra kriget, det jämsides med denna
krävdes, att arbetarna tillgrepe den direkta aktionen och utomparlamentariska kampmedel,
vilken aktion måste komma från de djupa leden för att få den starka kraft,
som behövdes för att hindra krigets herrar att triumfera; att Höglund senare haft ett
anförande av innehåll, bland annat, att eu storstrejk vore nödvändig såsom kampmedel,
att, om storstrejken komme på ett tidigt stadium, kriget därigenom kunde förhindras,
och att densamma, om den inträffade efter det krigsmobilisering börjat, kuride
leda till öppen revolt; att Oljelund å kongressen haft ett anförande, däri han framhållit,
att eu effektiv stor- eller generalstrejk kunde vara ett verksamt medel mot
kriget, att en storstrejk måste kombineras med en mobiliseringsvägran, därvid hela
proletariatet, om det kallades att civilt eller militärt deltaga i krigets värv, måste
resa sig mot kriget, samt att själva mobiliseringen skulle betraktas som aktionssignal;
att Hedén uti ett av honom hållet anförande å kongressen lämnat en utredning om
möjligheterna att förekomma ett krig genom att anordna storstrejk, med vilken han
dock uppgivit sig avse endast sådan strejk, som skulle drabba fabriker för tillverkning
av ammunition, uniformspersedlar och dylikt, att Hedén i anslutning till denna utredning
uttalat den åsikten, att det ej vore omöjligt att med en storstrejk förhindra krig
och att de åtgärder, som myndigheterna skulle vidtaga för att förhindra en storstrejk,
icke skulle vara tillräckliga därför; att å sista kongressdagen antagits ett utav ett
redaktionsutskott, vari Höglund varit medlem, uppsatt, till Sveriges arbetande folk
riktat manifest, börjande med orden: »Fred till varje pris» och slutade med »Vår
lö''eu är: fred till varje pris.» och i vilket manifest det vidare hette, bland annat, att
freden måste med alla medel upprätthållas; att då erfarenheten lärt, att de härskande
klasserna och deras politiska organ i yttersta hand icke ryggade tillbaka för annat
än den makt, folket kunde sätta bakom sin fredsvilja, och att den parlamentariska
kampen vore otillräcklig för detta syfte, kongressen uttalade sig för nödvändigheten
av, att förberedelser vidtoges för organiserandet av en utomparlamentarisk massaktion
till mötande av alla krigsplaner; att kongressen som ett första medel i denna riktning
betraktade en omfattande storstrejk i ett givet ögonblick, genom vilken den arbetarklassens
samlade makt, som läge i vägran att ställa arbetskraft till de härskan -

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

des förfogande, komine till användning; att en klokt förarbetad och organiserad storstrejlc
borde sträva att omfatta både de arbetare, som framskapa produktionens råmaterialier,
och dem, vilka i livsmedels-, beklädnads-, ammunitions- och övriga fabriker
framskapa de för kriget nödvändiga fabriksprodukterna, samt främst kommunikationsarbetarna;
att kongressen emellertid betonade, att nämnda medel icke vore det enda
och ej heller ensamt tillfyllest, samt att det genom de motåtgärder, som en sådan
storstrejk möjligen skulle möta från de härskande, kunde komma att drivas över i eu
kamp av betydligt mera tillspetsad karaktär, och att, om en svensk regering i uppenbar
strid med en klar neutralitetspolitik skulle kasta landet in i ett folkmördande
krig, alla förpliktelser mot eu sådan styrelse självfallet komme att upphöra. Vid
övervägande av vad sålunda blivit utrett och för övrigt i målet förekommit funne
radstuvurätten Höglund, Hedén och Oljelund icke mot sitt nekande lagligen övertygade
att hava gjort sig skyldiga till stämpling till förräderi, men enär med hänsyn ej
mindre till de förhållanden, under vilka kongressen ifråga tillkommit och de omständigheter,
varunder Höglund, Hedén och Oljelund hållit sina ifrågavarande anföranden,
än även till innehållet i det manifest, som kongressen antagit i anslutning till omförmälda
jämte övriga talares anföranden, måste anses vara utrett, att envar av Höglund,
Hedén och Oljelund med sitt anförande, även om detta ej inneburit direkt uppmaning
till brottsligt förfarande, likväl åsyftat att söka förleda dem, för vilka anförandet
vant avsett, att inför ett förestående krigsutbrott anordna storstrejk för att därigenom
förhindra användandet av rikets stridskrafter för avsedda ändamål, ty och som” såväl
på grund av de vid tiden för hållandet av kongressen rådande utrikesförhållanden
och de därav här i landet föranledda militära och administrativa åtgärder som ock med
hänsyn därtill att kongressen i betraktande av dess omfattning och sammansättning
maste anses hänförlig till sådan menighet, som i 8 kapitlet 8 § strafflagen omförmäldes,
Höglund, Hedén och Oljelund genom vad de sålunda latit komma sig till last
måste anses hava gjort sig skyldiga till försök att förleda till sådant brott som avsåges
i 6 § 3 momentet samma kapitel; alltså prövade radstuvurätten rättvist på det
sätt bifalla Valentins i målet förda talan, att Höglund, Hedén och Oljelund dömdes
jämlikt 8 kapitlet 8 § strafflagen, jämförd med 3 § och 6 § 3 momentet samma lag,
för försök att förleda till landsförräderi att hållas till straffarbete, Höglund tre år,
Oljelund ett år sex månader och Hedén ett år, varjämte Höglund, Hedén och Oljelund
jämlikt 30 § i sagda kapitel dömdes förlustiga medborgerligt förtroende, intill dess ett
är förflutit från det de efter utståndet straff blivit frigivna.

I hovrätten söktes ändring, av Valentin med påstående, att hans talan
måtte i dess helhet bifallas, och av de tilltalade under yrkande att befrias
från ansvar.

Hovrätten (herrar Wistrand och Afzelius) vttrade i utslao- den 26
juni 1916:

Hovrätten finner Valentins besvär icke föranleda ändring i rådstuvurättens utslag.
Vidkommande åter de tilltalades besvär funne hovrätten väl Höglund, Hedén och
Oljelund icke genom vad dem i målet förts till last hava gjort sig förfallna till ansvar
enligt 8 kapitlet strafflagen; men enär Höglund, Hedén och Oljelund genom de av
dem vid omförtnälda kongress kallna, i rådstuvurättens utslag anmärkta anföranden
och Höglund särskilt därigenom, att han å kongressen föredragit det av honom i
samråd med andra personer författade »Manifest till Sveriges arbetande folk» uppma -

Lagutskottets utlutande Nr 2.

nät eller annorledes sökt förleda till anordnande av en storstrejk kort innan eller vid
ett krigsutbrott, vilket betecknats såsom möjligen eller sannolikt förestående, samt
med hänsyn till innehållet av ifrågavarande uttalanden och vad i sammanhang därmed
förekommit desamma måste anses hava innefattat uppmaning till straffbar ohörsamhet
mot laga myndighets bud, såsom till de värnpliktige att icke efterkomma
inkallelse till krigstjänstgöring ävensom till den vid kommunikationsväsendet anställda
personal att nedlägga arbetet, och Höglunds yttranden jämväl uppmaning till uppror,
ty och som en dylik verkan av berörda uttalanden måste anses hava varit av Höglund,
Hedén och Oljelund åsyftad eller i allt fall av dem insedd, alltså och då kongressen
— i betraktande såväl därav, att vid densamma närvarit ett betydande antal
personer såsom ombud för sammanslutningar med talrika medlemmar i ändamål att i
enlighet med kallelsen till kongressen »behandla och för sin del taga ställning till
frågan om arbetareklassens ställning vid ett eventuellt krigsutbrott och därmed sammanhängande
spörsmål», som ock därav att, ehuru tillträde till kongressen lämnats allenast
sålunda kallade eller eljest inbjudna personer, redogörelse för kongressens förhandlingar
och å densamma fattade beslut omedelbart bragts till allmän kännedom genom
en av kongressen utsedd kommitté — varit att hänföra till sådan menighet, som avsäges
i 10 kapitlet 14 § strafflagen, samt vid bedömande av den brottslighet som
alltså läge Höglund, Hedén och Oljelund till last, med hänsyn till de i följd av rådande
krig mellan främmande makter uppkomna förhållanden omständigheterna vore
att anse såsom synnerligen försvårande, prövar hovrätten lagligt på det sätt ändra
rådstuvurättens utslag i ansvarsfrågan, att Höglund, Hedén och Oljelund jämlikt 10
kapitlet 14 § 1 och 2 momenten strafflagen dömdes att för vad dem läge till last
undergå straffarbete, Höglund två år sex månader, Oljelund ett år tre månader och
Hedén nio månader.

Herrar Wästfelt och von Oelreich godkände rådhusrättens utslag och
hr Grön vall sänkte straffet.

Målet fullföljdes å ömse sidor till Högsta domstolen, av justitiekanslersämbetet
under förklarande, att justitiekanslersämbetet läte bero vid hovrättens*
ogillande av åtalet, i vad detsamma avsett ansvar för stämpling
till landsförräderi och för delaktighet i dylik stämpling, men yrkade bifall
till den i övrigt i målet förda ansvar stalan.

Högsta domstolen yttrade i utslag den 6 september 1916 (hrr K. G.
Carlson, Skarstedt, Améen, Svedelius, Almén och Molin): u,

Vad först angår Hedén, så enär i målet icke kan anses utrett, att Hedén vid
ifrågakomna kongress haft yttranden av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar,
prövar Kungl. Maj:t lagligt att, med upphävande av hovrättens utslag i ansvarsfrågan,
såvitt Hedén angår, ogilla den mot honom härutinnan förda talan.

Beträffande härefter åtalet mot Oljelund och Höglund finner Kungl. Maj:t justitiekanslersäm
betets besvär icke föranleda ändring i hovrättens utslag; och enär Oljelund
genom det av bouom vid omförmälda kongress hållna, i rådstuvurättens utslag
anmärkta anförandet sökt förleda åtminstone till sådan straffbar ohörsamhet mot laga
myndighet, som består i värnpliktigas underlåtenhet att efterkomma inkallelse till
krigstjänstgöring,

samt Höglund, vilken å kongressen föredragit det av honom i samråd med

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

andra personer författade »Manifest till Sveriges arbetande folk», härigenom måste
anses hava sökt förleda till enahanda brott ävensom eljest till ohörsamhet mot lag
eller laga myndighet;

alltså och då med hänsyn särskilt därtill, att vid kongressen närvarit, förutom
ombud för de under socialdemokratiska ungdomsförbundet lydande ungdomsklubbarna
i landet samt åtskilliga inbjudna personer, jämväl ombud för arbetarekommuner, fackföreningar
och verdandiloger, Oljelunds och Höglunds ifrågakonma anföranden måste
anses vara hållna inför sådan menighet eller folksamling, som avses i 10 kapitlet 14
§ strafflagen, .

finner Kungl. Maj:t väl, lika med hovrätten, Oljelund och Höglund vara förvunna
till ansvar jämlikt sagda lagrum,

. men prövar, i anledning av Oljelunds och Höglunds besvär, rättvist på det sätt
ändra det slut, vartill Hovrätten kommit beträffande åtalat mot dem, att Kungl.
Maj:t bestämmer det straff, vartill de för berörda brottslighet gjort sig förfallna, för
Oljelund till fängelse i åtta månader och för Höglund till fängelse i ett år; skolande
Oljelund, som genom Kungl. Majrts utslag den 29 juni 1916 dömts, jämlikt 10 kapitlet
14 § 2 momentet och 7 kapitlet 4 § strafflagen, att hållas i fängelse tre månader,
jämlikt 4 kapitlet 9 § strafflagen, i en bot umgälla sina ifrågavarande förbrytelser
med fängelse i elva månader.

De Oljelund och Höglund således ådömda straffen skola anses vara därigenom,
att de hållits häktade i förevarande mål, för en var av dem verkställda till en tid av
fyra månader.

Justitierådet K. G. Carlson var sålunda skiljaktig, att han frikände
Höglund. *

Med anledning av denna rättegång inkomma till justitieombudsmannen
följande framställningar:

Till riksdagens justitieombudsman.

Genom utslag den 3 maj 1916 har Stockholms rådhusrätt dömt ledamoten av
riksdagens andra kammare Z. Höglund, redaktören 1. Oljelund och fil. dr Erik Hedén
till resp. 3 års, 11/i års och 1 års straffarbete samt förklarat envar av dem förlu>tig
medborgerligt förtroende, intill dess ett år förflutit efter verkställt straff. Utslaget
grundas därpå, att de sålunda dömda skulle ha sökt förleda till landsförräderi genom
vissa av dem hållna anföranden å den bekanta, av Socialdemokratiska uugdomsförbundet
utlysta kongressen, vilka anföranden, enligt domstolens uppfattning, åsyftat att
söka förleda dem, för vilka dessa yttranden voro avsedda, att inför ett förestående
krigsutbrott anordna storstrejk för att därigenom förhindra användandet av rikets
stridskrafter för avsedda ändamål.

Yi undertecknade vilja inför Eder öppet uttala, att den avkunnade domen, som
stämplar dessa personer såsom landsförrädare, är för vår rättskänsla i hög grad stötande,
och vi uttala härmed den förhoppning, att Ni, delande vår uppfattning, ville
inskrida för vidtagande av de åtgärder, vilka på grund av vad i målet förekommit
kunna anses vara påkallade i rättssäkerhetens intresse.

G. Borelius. C. W. Oseen.

Docent. Lund. Professor, Uppsala.

Hjalmar Brauting. Jakob Petteisson.

Redaktör, Riksdagsman, Stockholm. Borgmästare, Riksdagsman, Södertälje.

Lagutskottets utlåtande Nr 2

Carl Ekman.

Redaktör, Riksdagsman, Stockholm

Åltur Engberg.

Fil. känd., Stockholm.

Torsten FogelqvistRektor,
Brunnsvik, Sörvik.

Otto von Friesen.

Professor, Uppsala.

Mauritz Hellberg.

Redaktör, Riksdagsman, Stockholm.

Anders Karitz.

Docent, Lund.

Harald Kylin.

Docent, Uppsala.

V. Leche.

Professor, Stockholm.

Carl Lindhagen.

Borgmästare, Riksdagsman, Stockholm.

Gustav Möller.

Redaktör, Stockholm.

Albert Nilsson.

Docent, Lund.

Adolf Noreen.

Professor, Uppsala.

Olof Olsson.

Läroverksadjunkt, Riksdagsman, Göteborg.

Yärner Rydén.

Folkskollärare, Riksdagsman, Malmö.
Johan Sandler.

Rektor, Riksdagsman, Hola, Prästmon.
Rickard Sandler.

Fil. lic., Riksdagsman, Brunnsvik, Sörvik.

Torgny Segerstedt.
Professor, Stockholm.

Rutger Sernander.

Professor, Uppsala.

Emil Sommarin.

Docent, Lund.

Fredrik Ström.
Riksdagsman, Stockholm.

Frey Svenson.

Överläkare, Professor, Uppsala.

F. V. Thorsson,

Bankofullmäktig, Riksdagsman, Ystad.

Osten Undén.

Docent, Lund.

Ernst Wigforss.

Docent, Lund.

Carl Wiman.

Professor, Uppsala.

Hjälmar Öbrvall.

Professor, Uppsala.

Till riksdagens justitieombudsman:

Frågan om värnandet av yttrande- och tryckfriheten, församlings- och demonstrationsfribeten,
de enskilda medborgarnas personliga frihet och deras representanters
okränkbarhet jämte andra medborgerliga rättigheter gent emot övergrepp från ämbetsmannamakten
bar på senare tiden på grund av timade händelser blivit en allt
mer aktuell angelägenhet.

Yi tillåta oss härvid till en början främst erinra om den s. k. förräderiprocessen.
Denna har djupt upprört rättskänslan hos vida lager av svenska medborgare.

När det rådhusrättens utslag föll, varigenom som landsförrädare brännmärktes
personer, vilkas »brott» bestod i att de velat avvärja vårt lands indragande i världskrigets
omätliga olycka, inlämnade ett antal personer till Eder eu skrivelse med begäran
om Edert ingripande i rättssäkerhetens intresse. Hundratusenden män och
kvinnor ha på möten, uppgående till över 400, i petitioner och andra opinionsyttringar
uttalat sig i samma riktning. Särskilt vilja vi härmed erinra om det under söndagen
i Stockholm anordnade medborgarmötet, bevistat av 18,000 personer, däribland deputationer
och ombud till ett antal av 453, representerande 452 organisationer med ett
medlemsantal av 98,000, å 164 platser. I raedborgarmötets syfte hava dessutom tills i
dag ett 100-tal organisationer telegrafiskt instämt.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 2 käft. (Nr 2).

Lagutskottets utlåtande Nr 2

Förenämnda åtal har nu blivit i högsta instans avgjort. Det slut, vartill de särskilda
domstolarna och vissa skiljaktiga medlemmar kommit, är för Eder känt och behöver
fördenskull ej av oss här återgivas. Vår uppgift är endast att för Eder framlägga
några allmänna synpunkter.

Till en början har då såsom bekant den allmänna meningen särskilt upprörts
över att i detta fall de tilltalade kunnat av domstol sakfällas för ingenting mindre
än landsförräderi. Att det allmänna rättsmedvetandet icke kan uppbära ett sådant
domslut ligger i öppen dag. Hovrättens majoritet och än mer högsta domstolen ha
nu för sin del genom de fällda utslagen betecknat en sådan lagtolkning såsom
oriktig.

Såsom bekant säger rättegångsbalken: »Fäller domare orätt dom av uppenbar
vårdslöshet eller oförstånd miste ämbetet alldeles eller till viss tid eller böte med penningar
till treskiftes allt efter omständigheterna och fylle all skada». Offentligt har
även ifrågasatts om icke i ett sådant fall som detta bör utkrävas något ämbetsansvar
i rättssäkerhetens intresse. Man må besinna vad t. o. in. en underdomstol här har i
sin hand att råda över. Genom tillämpningen av förräderiparagrafen blev domstolen i
tillfälle att ådöma förlust av medborgerligt förtroende. Genom detta sedermera fullständigt
undanröjda utslag berövades en av de tilltalade sitt förtroendeuppdrag som
stadsfullmäktig och riskerade därjämte att förlora sitt uppdrag som riksdagsman på
samma gång valmännen berövades sin utsedde representant — en synnerligen äventyrlig
sak i en underdomstols hand särskilt i politiskt upprörda tider.

Genom domstolarnas utslag hotas den gamla svenska församlingsfriheten i en av
sina viktigaste grundvalar. Hitintills har det ansetts som en självfallen sak att till
s. k. slutna sammanträden någon polismakt icke haft tillträde och att deltagarna där
kunnat fritt överlägga om sina angelägenheter. Det är ett livsvillkor för vårt konstitutionella
liv, att denna grundsats för framtiden med kraft upprättbålles. Varje angrepp
mot densamma riktar, såsom blivit sagt av en rättslärd »eu mördande spets mot något
av det allra väsentligaste i den svenska friheten».

Ostridigt är, att i förevarande fall sammankomsten haft den slutna karaktär, som
enligt bruk här i landet utgör kriteriet för en sådan sammankomst. Även polismyndigheterna
ha delat denna uppfattning, då de böjt sig för meddelande från kongressen
om dess slutna karaktär och avstått från tillträde till densamma. För att trots detta
kunna göra just denna sammankomst till s. k. menighet, ha underdomstolarna nödgats tillgripa
vissa egendomliga konstruktioner. Högsta domstolens utslag synes åter ej vilja
helt underkänna den förenämnda gamla rättsgrundsatsen, men genom utslaget och dess
oklara motivering äventyras densamma minst lika mycket.

Det må i detta sammanhang erinras, att år 1908, då eu kronofogde inträngde på
en enskild socialistisk konferens i Skåne, dåvarande justitieombudsmannen åtalade förfarandet,
vilket kronofogdens förfärande också ogillades av vederbörande domstolar.
Då domstolarna nu ansett sig kunna i rättskipningsväg upphäva eller åtminstone allvarligt
äventyra förenämnda rättsgrundsats, så finna vi det i allra högsta grad nödigt
och nyttigt, att justitieombudsmannen i vad på honom ankommer ingriper för att för
framtiden säkerställa detta hotade värn för medborgerlig frihet. Då enligt slutlig tolkning
av gällande lag Höglund och Oljelund likaväl kunnat ådömas långvariga fängelsestraff,
vilket djupt upprört stora lager av vårt folk, synes med nödvändighet en lagändring
påkallad.

Ytterligare en annan viktig angelägenhet har genom denna process tilldragit sig
uppmärksamhet, nämligen den svenska lageDS och lagtillämpningens bristfällighet be -

Lagutskottets utlåtande Nr 2. U

träffande häktningsinstitutionem Mer än eu gång har denna brist blivit påtalad även
i riksdagen. Häktuingsrätten måste tillämpas med största varsamhet. Det bör vara
myndigheternas främsta plikt att undvika häktande annat än i ytterst nödvändiga fall.
Rättstillämpningen går kan man säga i motsatt riktning. I detta fall maste man fråga
sig, vilka nödvändigheter påkallat de tilltalades hållande i häkte under hela den langa
rannsakningen. Särskilt ägnat att väcka uppmärksamhet och innefattande ett betänkligt
ingrepp i folkrepresentationens rättigheter synes oss vara häktningsförfarandet mot
riksdagsman Höglund. Så vitt vi kunna första är denna senare häktningsåtgärd oförenlig
°med lagens föreskrift och mening och i all synnerhet hans försätta hållande i
häkte efter hovrättens utslag. .c .....

Även vad sålunda förekommit påkallar, enligt vår uppfattning, justitieombudsmannens
särskilda uppmärksamhet.

Slutligen ger vad i denua process förekommit vid handen, att en betryggande
lagstiftning erfordras rörande rätten till husraunsakau ävensom förbättrade föreskrifter
rörande oskyldigt häktades rätt till ersättning och upprättelse för sitt lidande.

Vad nu anförts utgör som sagt allenast en exemplifiering av de krav, varmed
vi inlett denna framställning. Många andra sådana exempel erbjuda de senaste tidernas
händelser. Mötes- och demonstrationsrätten inskränkes genom varjehanda förbud
eller godtyckligt uppställda villkor. I allmänhet maste dessutom framballas behovet
av eu tryggad rättsskipning i politiska processer. Det kan icke vara riktigt att, under
det lagen stadgar jäv för domare, däri icke ingar den obestridliga av erfarenheten alltjämt
vitsordade jävaktighet, som ligger i politiskt motstandareskap till den tilltalade.
Särskilt uppseendeväckande är också vissa rådhusrättens ensidiga val av jurymän i politiska
tryckfrihetsprocesser. Åklagaremaktens humanisering är eu sak som länge stått
på dagordningen och ingalunda minskats i aktualitet genom senare tiders tilldragelser.

Detta och mycket annat talar enligt vår uppfattning för att, justitieombudsmannen
på sätt påkallas i den petition, som härmed till Eder överlämnas och som innehaller
cirka 28,000 namnunderskrifter, nu med särskilt allvar ingriper för skyddandet av
svenska folkets fri- och rättigheter.

Stockholm och Jönköping den 12 september 1916.

Ernst Söderberg.

K. J. Ossiannilsson. Fredrik Ström.

Gustav Wahl. Thure Widlund.

(Petitionens ingress:)

Till riksdagens justitieombudsman!

Vi undertecknade svenska medborgare och medborgarinnor, som för vår del pa
det djupaste upprörts över de domar, vilka kunnat fållas över redaktörerna Höglund,
Oljelund och Hedén, med anledning av arbetarefredskongressen sistlidne mars månad,
få vördsamt påkalla Edert inskridande till förbättrande av rättsväsendet och därigenom
också till hävdaude av rättssäkerheten i landet. Vi tillåta oss även påkalla Eder uppmärksamhet
på de ingrepp mot församlingsfriheten och den enskilda överläggningsfn -

20 Lagutskottets utlåtande Nr 2.

heten, som i samband med denna fredskongress ägt rum ävensom på det tillvägagångssätt
med husundersökningar m. m. som förekommit uti denna sak.

Även tillåta vi oss fästa Eder uppmärksamhet på de talrika tryckfrihetsåtal som
på sista tiden förekommit i vårt land gentemot tidningar och skrifter med utpräglad
fredssträvan, under det att samtidigt tryckalster, syftande till att driva oss ut i knget
och åstadkomma osämja med främmande makter, i vidsträckt mån tillåtas fritt ärfva
sitt spel.

Särskilt tillåta vi oss hemställa till Eder att taga under omprövning vad som
kan åtgöras för att få till stånd en särskild lagstiftning rörande politiska processer
och vilka stadganden som kunna tänkas behövliga för att politiska sympatier eller antipatier
må vid dessa måls handläggning i görligaste mån utestängas.

Det allmännaste rättsmedvetandet hos vida lager av vårt folk är i dessa dagar
på det djupaste oroat av vad som på skilda områden inom administrationen och rättsväsendet
inträffat, och vi vädja nu till Eder, riksdagens justitieombudsman, i vilken
svenska folket författningsenligt bör hava ett värn för sina lagliga fri- och rättigheter,
att vidtaga de åtgärder, som på Eder kan ankomma.

Över dessa framställningar har justitieombudsmannen enligt sitt diarium
för 1916 meddelat följande beslut:

»Genom överrätternas därutinnan sammanstämmande utslag är fastslaget,
att rådhusrättens i målet meddelade utslag, varigenom straff jämlikt
8 kap. strafflagen ådömts svarandena för försök att förleda till landsförräderi,
är felaktigt. Väl måste det i och för sig på det allvarligaste
beklagas att en underrätt begår felaktigheter, varigenom den allmänna
tilltron till lagarnas helgd och rättsväsendets auktoritet löper fara att
rubbas, och sådan felaktighet är givetvis desto betänkligare ju svårare
brott det gäller och ju svårare straff som sålunda felaktigt utdömes, men
å andra sidan ligger det otvivelaktigt i sakens natur och lärer aldrig
kunna undvikas, att i juridiskt tveksamma fall domstolar i olika instanser
vid . prövning av föreliggande rättsfrågor kunna komma till sinsemellan
skiljaktiga resultat och på olika sätt avgöra berörda frågor.

Vid prövning av frågan, huruvida den av rådhusrätten begångna felaktigheten
kan anses innefatta ämbetsfel av beskaffenhet att föranleda
ansvar, har jag frånsett felaktighet i annat hänseende — funnit synnerligen
anmärkningsvärt att, ehuru för sakfällande enligt de av rådhusrätten
åberopade §§ i 8 kap. fordras, att förrädlig avsikt hos gärningsmannen
skall föreligga, rådhusrätten likväl i sina domskäl alldeles förbigått
frågan, huruvida dylik avsikt hos svarandena kunde anses föreligga
eller ej. Emellertid synas mig hänsyn rättvisligen böra tagas till följande
omständigheter nämligen: att inga som helst prejudikat finnas rörande
tillämpningen av ifrågakomna §§ i 8 kap. och att följaktligen någon rättspraxis
uti ifrågavarande hänseende ej funnits att följa; att enär efter en

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

lags tillkomst nya förhållanden ofta uppstå, vilka lagstiftaren ej förutsett
eller ens kunnat förutse, den bristfällighet, som på den grund kommer
att vidlåda lagen, ej sällan avhjälpes på det sätt, att lagens tillämplighet
i rättspraxis — och detta ofta med fullt fog, då annan utväg ej står till
buds, för undvikande av ett ur materiell rättssynpunkt alltför otillfredsställande
resultat — utvidgas att gälla jämväl sålunda uppståndna förhållanden;
att i förevarande fall det måste anses hava varit tveksamt, huru
den föreliggande rättsfrågan rätteligen borde bedömas, vilket bäst belyses
därav, att av de sammanlagt 14 domare, som i olika instanser dömt i
målet, icke mindre än 7 olika meningar uttalats;samt att rådhusrättens av
överrätterna underkända mening omfattats, av förutom 2 ordinarie ledamöter
av hovrätten, tillika tjänstför rättan de justitiekanslern.

Vid nu angivna förhållanden får enligt min mening saken anses hava
varit av så tvivelaktig beskaffenhet, att skälig anledning icke föreligger
till anställande av åtal för ämbetsfel mot de rådhusrättens ledamöter, som
deltagit i målets avgörande och som — därom är jag förvissad — därvid
dömt efter bästa förstånd och samvete; det synes mig nämligen alldeles
uteslutet, att ledamöter av underrätt skulle kunna fällas till ansvar för
oförstånd eller oskicklighet i ämbetet, för det de omfattat en mening,
vartill sedermera en av rättsväsendets främsta auktoriteter i riket, justitiekanslersämbetet,
ock anslutit sig. Och anställande av ett ffskaliskt åtal,
som jag med visshet förutser få en friande utgång, anser jag icke förenligt
med min ämbetsplikt.

Vad åfer angår hovrättens utslag, som beträffande Höglund och Oljelund
allenast ifråga om straffmätningen skiljer sig från Kungl. Maj:ts
utslag, har jag vidkommande åtalet mot Hedén — vilken av hovrätten
ådömts straff jämlikt 10 kap. 14 § strafflagen, men av Kungl. Maj:t friats
från allt ansvar — visserligen funnit särskilt anmärkningsvärt, att hovrätten
ansett Hedéns åtalade anföranden å kongressen hava innefattat uppmaning
till de värnpliktiga att icke efterkomma inkallelse till krigstjänstgöring
och till den vid kommunikationsväsendet anställda personal att
nedlägga arbetet, ehuru, såvitt jag av handlingarna inhämtat, utredningen
i målet ingalunda givit vid handen, att Hedens ifrågavarande uttalanden
innefattat dylika uppmaningar; men enär det i viss mån varit en bevisningsfråga,
huruvida Hedén borde sakfällas eller ej, samt det ligger i
sakens natur, att vid prövning av tvivelaktiga bevisningsfrågor olika meningar
inom domstolarna kunna göra sig gällande, vartill kommer, att
efter meddelandet av hovrättens utslag ytterligare utredning, som gått i
friande riktning, i denna del av målet i någon mån förebragts hos Kungl.
Maj:t, finner jag icke heller i denna del någon åtgärd böra ifrågakomma.

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

Beträffande de i sammanhang med detta ärende uttalade önskemålen
om förbättrad lagstiftning rörande församlingsfriheten och om förtydligande
i lagen av begreppet menighet och folksamling hänvisas till den framställning
i dessa ämnen, som inflyter i min ämbetsberättelse till 1917
års riksdag».

Vid bedömandet av justitieombudsmannens åtgörande i detta rättegångsmål
kan man enligt min uppfattning ej undgå att göra följande betraktelser.

Det förmenta brottet har icke framgått ur ett klandervärt sinnelag.
Världskriget pålägger oss förpliktelser att var i sin stad därppa dess våldsamhet
och hålla olyckorna borta från de egna dörrarna. Åtminstone är
denna ståndpunkt lika trofast mot fäderneslandet som den motsatta åsikten,
att det är lyckligast för Sverige att gå med i kriget.

En utbredd uppfattning fanns därför i landet, att den krigsaktivistiska
rörelsen måste bekämpas. På grund av regeringens envälde över
utrikespolitiken och den sekretess, som bredes över densamma, hölls
svenska folket i ovetskap om vad som försiggick. Däraf följde oro och
misstänksamhet. Dessa bekymmer minskades icke av regeringschefens vid
ett och annat tillfälle framförda tillkännagivanden, vid vilka jämte försäkran
om regeringens neutralitetsvilja merendels fogades en ganska understruken
antydan, att denna neutralitet dock ej fick upprätthållas »till
varje pris».

Av detta följde än mer en känsla av ovisshet, var man egentligen
hade regeringschefen och vart det till sist skulle bära hän under hans
ledning. Man kunde ej heller undgå att märka, hurusom regeringens tonfall
mot krigsaktivismen var ett annat än mot fredsaktivismen, vilket särskilt
tog sig uttryck i undseende för den krigsaktivistiska pressen och
upprepade åtal mot fredsaktivistiska tidningar. Det gällde sålunda, menade
mången, att vara på sin vakt mot en regering, vars döpelse stått i
militarismens tecken och i sina gärningar helt naturligt icke heller kunde
alldeles svika fadderskapets förväntningar.

Under sådana förhållanden kom uppenbarligen den ifrågavarande kongressen
till stånd för att enligt sin uttalade mening förbereda ett värn för
svenska folket mot oförutsedda kupper och liknande äventyrligheter. Dess
lösen »fred till varje pris» formulerades förmodligen som ett svar på statsministerns
lösen: neutralitet icke till varje pris.

Man kan hava olika meningar, om kongressen verkligen var behövlig.
Men man kan förstå, att den fredsaktivistiska ungdomen med sin trängtan
till handling, liksom all ungdom, ansåg en fara föreligga som det

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

var bättre att möta beredd än avvakta oförberedd. Det var också från
denna ungdom, som uppmärksamheten först med allvar riktades på den
krigsaktivistiska rörelsen. Det visade sig att ute i landet denna uppfattning
hade stora sympatier.

De tilltalade hava handlat i (jod tro under förvissning, att kongressen
och dess förhandlingar icke på något sätt trädde någon lag för nära utan
kunde lita till hägnet av den svenska yttrandefriheten. Vid internationella
social''demokratiska kongresser har opåtalt enahanda fråga, som den vid ifrågavarande
tillfälle behandlade, varit föremål för överläggningar med vida
våldsammare uttalande än de som här åtalats. Aven vid svenska kongresser
och möten har under tidernas lopp ämnet kunnat fritt diskuteras.

En nyhet är även, att en sådan kongress skall kunna räknas till »menighet
eller annan folksamling». Polisen själv avstod från att fordra tillo-ånsr
till förhandlingarna, när den fick underrättelse om dess karaktär av

O O O 7

sluten sammankomst.

Ett uttryck för kongressbestyrelsens uppfattning, att den, efter alla
föregående prejudikat att döma, var i sin goda rätt, innefattade det oförbehållsamma
publicerandet av förhandlingarna vid kongressen.

De tilltalade hava icke handlat i förrädiskt uppsåt, enligt den betydelse
strafflagen kan anses lägga i ordet förrädiskt. Strafflagen betonar i
8 kap. oavlåtligt att det för sin tillämpning kräver förrädlig avsikt och av
de fall, då en definition på förräderi särskilt utsättes, finner man att uppsåtet
skall bestå i en bestämd avsikt att på något sätt förråda landet till
en främmande makt. Såsom varje av politisk lidelse oförvillad människa
känner och förstår voro kongressdeltagarna besjälade av uppsåt att gagna
sitt land efter deras övertygelse, och detta bestyrkes även av hela situationen
och kongressens uttalanden. Att under sådana förhållanden fälla dem
till ansvar för förrädliga avsikter i ovannämnda mening är, såvitt jag förstår,
en mycket betänklig och för medborgerlig rätt äventyrlig otillbörlighet.

För att kunna komma till sådant resultat har också rådhushusrätten
nödgats leda si£ fram från den ena konstruktionen till den andra. Enligt
vanligt förstånd måste ett domfällande, i all synnerhet efter så stränga
straffbud, vara grundat på ett klart, ovedersägligt faktum och ett uppenbart
uppsåt. Men rådhusrätten kan ej komma till sitt resultat utan att på
grund av uppräknade omständigheter — som såvitt jag förstår snarare
måste ur en mänsklig straffj ustice synpunkt anses såsom förmildrande —
finna att det »måste anses» att de tilltalade äro djupt sjunkna landsförrädare.

Vad nu sagts om skulden till förräderi gäller i viss mån också om

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

ansvaret för att yttrandena »måste anses» ha fällts inför folkförsamling
och de trots ovannämnda förmildrande omständigheter stränga straff, som
även till sist ådömdes Höglund och Oljelund. Man får nästan det intrycket,
att själva starten var så kraftig, att det icke ansågs gå för sig att
komma till ett friande eller åtminstone till rimliga straffskalor för alla de
tilltalade. Det förefaller som om i politiska brottmål icke gällde regeln
att i tveksamma fall bör hellre frias än fällas, utan tvärt om. Särskilt
betänkligt för den svenska församlingsfriheten är högsta domstolens uttalande
i fråga om skillnaden mellan slutna sammankomster och offentliga
möten. Vid tillfället hölls ett slutet möte av ombud för olika organisationer.
Men domstolen anser de församlade varit en »folkförsamling», därför
att, förutom ombud för ungdomsklubbarne, jämväl närvarit ombud för
arbetarekommuner, fackföreningar och Verdandilogen. Något oförklarligare
kan knappast tänkas. Församlingsrätten blir på detta sätt prisgiven till
domstolarnes godtycke. Man nästan får den känslan, att en psykologisk
konfusion här föreligger med den på höjderna icke ovanliga uppfattningen,
att varhelst en samling mindre bemedlade äro tillsammans så är det en
» folkförsamling».

Slutligen är såsom i en av klagoskrifterna anmärkts besluten i häktningsfrågan
omtvistliga och delvis oförklarliga.

Det finnes gränser även för vad en domstol kan få döma under hägnet
av omtvistliga, skiljaktiga meningar. Denna gräns synes enligt en
utbredd rättsuppfattning i landet här vara uppenbarligen överskriden. Åtminstone
gäller detta i fråga om domfällandet för landsförräderi. Visserligen
föreligger en viss förmildrande omständighet för domstolen däruti,
att den dömt under en tid av uppjagad politisk stämning och en ofantlig
hets från vissa tidningar och politiska kretsar för att på ett enkelt
sätt bliva kvitt politiska motståndare. Men anspråket på domstolen att
kunna hålla sig utanför dylika stämningar måste upprätthållas, även om
det går över hövan. Ett dylikt spel i det politiska livet om enskildas
frihet och välfärd bör icke, såvitt jag förstår, få oanmärkt äga rum.

Mot justitieombudsmannens beslut i detta ämne har jag sålunda den
erinran att göra, att han enligt min uppfattning icke tillräckligt beaktat
detta ärendes vikt och äventyrliga innebörd. Anmärkningsvärt synes
mig ock vara att justitieombudsmannen, vilken skall såsom en folkets tribun
slå vakt särskilt om de medborgerliga rättigheterna, såsom ett huvudsakligt
stöd för sin underlåtenhet att ingripa åberopat auktoriteter och
till på köpet representanten för landets åklagareväsende, vilket enligt vår
samhällsordning inrättats för att göra gällande »allt vad lag» förmår

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

utan hänsyn till rättvisa och humanitet. Snarare borde i detta fall åtal
anställts även mot åklagaremakten för att den i sina yrkanden gått utöver
all rimlighet. Därtill kommer det nedslående beviset på ämbetets
konstitutionella vanmakt, då ombudsmannen enligt gängse uppfattning
förklarar ett fiskaliskt åtal, som han med visshet förutser få en friande
utgång, icke vara förenligt med hans ämbetsplikt. Så alldeles viss kan väl
dock utgången av ett sådant åtal i detta fall icke få antagas vara. Men
även om ett sådant åtal var hopplöst, bör även ett dylikt missförhållande
läggas på domstolarne i deras dömande över sina egna och icke få breda
sig över ombudsmannens ämbete.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen ville i anledning av justitieombudsmannens ämbetsberättelse
göra det uttalandet, att i det s. k. förräderimålet åtal bort av ombudsmannen
anställas för de domfällanden, enligt vilka de tilltalade ansetts
skyldiga till ansvar för förräderibrott.

4). Förbättrad lagstiftning om församlingsfriheten.

Framställningarna till justitieombudsmannen i förräderimålet och andra
förut under hans prövning dragna ärenden hava föranlett ombudsmannen
att, jämlikt 17 § i hans instruktion, den 2 januari 1917 ingå till Kung!.
Maj:t med en framställning, däri framhålles behovet av lagändring i vissa
avseenden rörande församlingsfriheten.

Det kan ifrågasättas om icke en sådan visserligen med praxis överensstämmande
framställning bort lämnas även till riksdagen. Ombudsmannen
åligger nämligen att i sin berättelse till riksdagen »utreda lagskipningens
tillstånd i riket, anmärka brister i lagar och författningar
samt avgiva förslag till dess förbättring». Den åberopade 17 § i instruktionen
avser närmast konungens ekonomiska lagstiftningsmakt.

Beträffande innehållet i framställningen har lagutskottet sålunda blivit
förhindrat att till riksdagen inkomma med förslag till lagändring eller
framställning i ämnet till Konungen. Emellertid nödgas jag i alla fall
göra ett par erinringar. Ombudsmannens uppfattning att det åtminstone
i första hand icke vore erforderligt att församlingsrätt eller församlingsfrihet
inskrives i grundlagen, synes mig innefatta ett underskattande av
grundlagens stolta uppgift och de ifrågavarande rättigheternas konstitutiva
betydelse. Likaså har ombudsmannen enligt min uppfattning bort
kraftigt framhålla vikten för folkfriheten att den inskränkning och fara
för församlingsrätten, som innefattas i högsta domstolens utslag i förBihang
till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 2 höft. (Nr 2.) 4

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

räderimålet, undanröjes. I stället har ombudsmannen inskränkt sig till
att i korthet erinra, att angelägenheten, att den härigenom uppkomna
osäkerheten om rätta tillämpningen av 10 kap. 14 § strafflagen undanröjes,
vilket måste vara, säger han, ett önskemål såväl för föreningar och
sammanslutningar som ock för vederbörande myndigheter att få bragt ur
världen.

d) av herrar Klefbeck, Lindqvist i Stockholm och Persson i Norrköping,
som instämt dels med herr Alexanderson och dels i huvudsak med herr
Lindhagen i fråga om hans yttrande under punkt 3 i reservationen.

e) av herr Lars Olsson, som instämt med herr Alexanderson beträffande
andra delen av hans särskilda yttrande.

f) av herrar Schotte och Rehn, som instämt med herr Alexanderson.

Stockholm 1917, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.