Lagutskottets utlåtande Nr 2 (Utlåtande 1914:LU2 - b Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 12 juni 1914 kl. 12 midd.

Utlåtande i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§
rättegångsbalken''samt lag om ändrad lydelse av 11 § i
lagen om handräckning för fordrans utfående den 26
april 1907.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh*,
Trana, Stärner*, Gezelius*, greve Lagerbjelke, Alexanderson, Knut
Larsson, Pettersson i Bjälbo*, Schotte, Persson i Norrköping, Olsson i See,
Svensson i Salang och Igel.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 14 maj 1914 dagtecknad proposition, nr 65, vilken
blivit till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t, under åberopande av
vid propositionen fogade utdrag av i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

l:o) Lag

om ändrad lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken
skola erhålla följande ändrade lydelse:

12 KAP.

3 §•

Nu kommer käranden till första ting, eller i staden å föresatt dag
till den rätt, dit saken instämd är, men svaranden ej, och låter ej laga

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sa mt. 2 käft. (Nr 2.) 1

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

förfall framte: visar käranden, att svaranden stämning i laga tid fått;
döme då rätten i saken, efter ty, som sanning däri utletas kan. Kräver
käranden fordran i penningar och är det ej skadestånd; är grunden för
fordringen och tiden för dess tillkomst tydligt och fullständigt angiven i
stämningen eller i räkning, som jämte stämningen delgivits svaranden,
varde, ändå att bevisning ej blivit förebragt, till betalning dömt, såvitt
ej uppenbart finnes, att kärandens anspråk icke är lagligen grundat.

Kommer svaranden sedan, innan tid till laga vad ute är, och begärer
vädja, bave där lov till, och rätten, dit vädjat är, döme i huvudsaken.
Kommer han ej inom den tid, som sagt är, gälle vad i 4 § sägs;
och skola där givna föreskrifter till parternas efterrättelse i domen införas.

4 §•

Yar, som således dom vunnit, kungöre den, sedan tid till vad förbi
är, sin vederpart, och äge denne att hos den rätt, dit saken förr var
instämd, söka återvinning; stämme dock därom inom tre månader från
det han av domen erhöll del, eller have sin talan förlorat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915.

2: o) Lag

om ändrad lydelse av 11 § i lagen om handräckning för fordrans utfående

den 26 april 1907.

Härigenom förordnas, att 11 § i lagen om handräckning för fordrans
utfående den 26 april 1907 skall erhålla följande ändrade lydelse:

11 §•

Har, efter det gäldenären gjort jäv mot ansökningen, borgenären
instämt sin talan till domstol, pröve domstolen efter omständigheterna
om och till vad belopp käranden må tilläggas ersättning för hans kostnad
i handräckningsärendet.

Har gäldenären gjort jäv i fråga om handräckningskostnaden allena,
eller vill ej borgenären åtnöjas med den ersättning, som i sådant avseende
blivit av överexekutor bestämd, äge borgenären medelst stämning
draga frågan under domstols prövning.

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915, men äger ej tilllämpning
i fråga om kostnad i kandräckningsärende, vari borgenärens
ansökan före den dag till överexekutor inkommit.

På sätt föredragande departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 6 mars 1914 framhållit, kommer med en strängt lagtrogen
rättstillämpning det s. k. tredskoförfarandet enligt nu gällande
rätt praktiskt icke till användning annat än i det fall, att käranden till
stöd för sin talan kan åberopa ett av svaranden utgivet skriftligt fordringsbevis.
Såsom departementschefen jämväl erinrat, har emellertid
även en friare praxis utbildats, i det att vid åtskilliga underrätter tredskodom
utan bevisning meddelas i sådana enklare kravmål, där kravet
specificerats i stämningen eller densamma bifogad räkning. Då det uppenbarligen
måste anses i hög grad önskvärt att med avseende å dessa vid
domstolarna talrikt förekommande mål erhålla en enhetlig rättstillämpning
och det sedan lång tid varit utan meningsskiljaktighet erkänt, att
betydande praktiska fördelar skulle vinnas genom allmänt införande av
ett verksamt tredskoförfarande, har frågan om lämpliga åtgärder för
detta önskemåls förverkligande tid efter annan varit föremål för såväl
Kungl. Maj:ts som riksdagens beaktande. Sedan riksdagen i skrivelse
den 27 februari 1900 begärt utarbetande och framläggande av förslag
till ändring av 12 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att det s. k. kontumacialförfarandet
måtte mera allmänt än då ägde rum vinna tillämpning
i sådana skuldfordringsmål, i hvilka skriftligt fordringsbevis ej åberopades,
lät Kungl. Maj:t år 1904 utarbeta ett förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken. Detta förslag blev
emellertid av högsta domstolens samtliga i granskning av detsamma deltagande
ledamöter avstyrkt. I enlighet med en av majoriteten i högsta
domstolen samtidigt uttalad mening, att man för tillfredsställande av det
ifrågavarande behovet borde söka tillskapa ett särskilt förfarande utom
den allmänna civilprocessens ram, lämpligen förlagt icke till domstol utan
till överexekutor, genom vilket borgenärer utan omgång och besvär
kunde komma till sin rätt i fråga om ostridiga fordringsanspråk, övergavs
den tilltänkta reformen inom tredskoförfarandet och utarbetades och
antogs i stället den nu gällande lagen om handräckning för fordrans
utfående den 26 april 1907. Under de år, denna lag ägt giltighet, har

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

emellertid erfarenheten givit vid handen, att lagen icke i alla avseenden
medfört åsyftad verkan och att det genom densamma införda handräckningsförfarandet
icke kunnat ersätta ett tredskoförfarande vid domstol i
den omfattning, som tidigare varit ifrågasatt. På grund härav anhöll
riksdagen i skrivelse den 28 maj 1912, att Kungl. Maj:t måtte ägna
frågan förnyad prövning i syfte att, jämte det handräckningsförfarandet
enligt 1907 års lag bibehölles, utväg måtte öppnas för ett på nyssnämnda
sätt anordnat tredskoförfarande.

Uti nu förevarande proposition har Kungl. Maj:t förelagt riksdagen
förslag till lagändring i överensstämmelse med den uppfattning, som av
riksdagen uttalats i dess sistberörda skrivelse. Enligt förslaget skall
nämligen i händelse av svarandens uteblivande vid första rättegångstillfället
tredskodom kunna meddelas i mål angående penningfordran,
som icke avser skadestånd, även om bevisning ej förebringas, såframt
grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst tydligt och fullständigt
angivits i stämningen eller i räkning, som jämte stämningen delgivits
svaranden, samt fordringsanspråket ej heller finnes uppenbarligen
sakna laga grund.

Beträffande de skäl, som, utöver vad av det ovan anförda framgår,
ligga till grund för propositionen, får utskottet hänvisa till vid densamma
fogade utdrag av statsrådsprotokollet.

Utskottet har vid granskning av de i propositionen innefattade lagförslagen,
som jämväl av lagrådet lämnats utan erinran, icke funnit anledning
till anmärkning och får alltså hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 12 juni 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1914