Lagutskottets utlåtande Nr 29 (Utlåtande 1917:LU29 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1917 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om barn utom äktenskap in. in., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Petersson i Lidingö villastad,
Gezelius, Stärner, Rogberg, Alexanderson, greve Spens, Petrén, Permansson,
Fant, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping, Karlsson i Fjäl,
Pettersson i Södertälje, Zelahn, Lindley i Söderhamn och Lindqvist i
Kosta.

Genom en den 20 januari 1917 dagtecknad proposition, nr 33, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna
förslag till

1) lag om barn utom äktenskap;

2) lag om äktenskaplig börd;

3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § i lagen om äktenskaps
ingående och upplösning;

4) lag om adoption;

5) lag om införsel i avlöning, pension eller livränta;

6) lag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket;

7) lag om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen;

8) lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen;

9) lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juli 1899 om er sättning

av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av
ämbets- eller tjänsteman;

10) lag, innefattande tillägg till gällande stadganden om jäv, så ock
till 1 kap. 6 § rättegångsbalken;

11) lag om ändrad lydelse av 30, 31 och 35 §§ konkurslagen;

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 26 Käft. (Nr 29) 1

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

12) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning;

13) lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 30 juni 1913 om
allmän pensionsförsäkring;

14) lag om ändrad lydelse av 2, 7 och 35 §§ i lagen den 17 juni
1916 om försäkring för olycksfall i arbete; och

15) lag om ändrad lydelse av 2 § 17:o) i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

I samband med denna proposition, som hänvisats till lagutskottet,
har utskottet till behandling förehaft följande med anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 95 av herr Alexanderson,

nr 96 av herrar O. Bergqvist, Sam. Stadener, Ch. Meurling och P.
Valerius Olsson,

nr 97 av herrar Mauritz Hellberg och Jacob Larsson; samt

inom andra kammaren

nr 287 av herr Janson i Kungsör,

nr 330 av herrar Sven Persson, F. V. Thorsson, Bernln. Eriksson,
Viktor Larsson, A. J. Bärg, Värner Rydén, Erik Palmstierna, J. A. Ingvarson,
Herm. Bandqvist, Knut Tengdahl, och Carl Lindhagen,

nr 331 av herrar Jakob Pettersson, D. Persson i Tällberg, Axel
Schotte, W. Bäckströmr Linus Lundström, Erik Röing, O. Olsson i See,
Rob. Karlsson, Oscar Bogren, E. F. Hellberg i Lycksele, G. W. Sjöberg,
Emil Molin i Dombäcksmark, J. P. Igel, Ing. Bergman, Oscar Osberg,
Albert Mossberg, Gast. Eklund, Alfred Bolander, E. A. Nilsson, Swen
Jönssson, Johan Jönsson, Axel Modig, J. Byström och Carl Lindhagen.

Herrar G. H. von Koch, F. Holmquist, Alfred Stärner, Helge Bäckström,
Alfred Petrén, Elof Ljunggren, E. V. Gelin, Edv. Alkman och J.
Sandler hava instämt i motionens nr 97 syfte, varjämte herr Nils Eden
instämt i motionens nr 331 syfte.

Beträffande det närmare innehållet av de ifrågavarande lagförslagen
får utskottet, i den mån ej redogörelse därför här nedan lämnas, hänvisa
till den kungi propositionen jämte de därvid fogade utdrag av i statsrådet
och lagrådet förda protokoll.

I fråga om vad motionärerna hemställt samt vad de till stöd för sina
yrkanden anfört, tillåter utskottet sig hänvisa till motionerna, i den mån
desamma icke finnas införda här nedan i samband med behandlingen av de
delaF av lagförslagen, som ifrågavarande motioner för varje särskilt fall avse.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottets yttrande.

Förevarande förslag utgöra till huvudsakligaste delen ett resultat
av lagberedningens fortsatta arbete på revisionen av gifterinålsbalken och
vissa delar av ärvdabalken. Förslagen till lag om införsel i avlöning, pension
eller livränta och om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta
från riket falla väl utom nämnda lagstiftningsområde, men de äga dock
så till vida nära samband med detsamma, som de avse att trygga exekution
av familjerättsliga anspråk.

Förslagen sakna i väsentliga delar motsvarighet i gällande rätt. Helt
och hållet okänt är sålunda det föreslagna adoptionsinstitutet. Även de
föreslagna exekutiva bestämmelserna sakna varje förebild i nuvarande lagstiftning.
Och å de övriga områden, som förslagen beröra, finnas synnerligen
ofullständiga lagbestämmelser, varför även här en genomgripande
nydaning ägt rum. Att det förelegat starkt praktiskt behov av lagstiftning
i de ämnen, som i förslagen behandlas, lärer vara obestridligt. Därom
hava också talrika fram ställningar såväl inom som utom riksdagen burit
vittne.

De rättsförhållanden, som i förslagen upptagits till behandling, äro
av avsevärd betydelse såväl för de enskilda som för samhället i dess helhet.
Utskottet anser, att de uppgifter, som förelegat, i det hela blivit
lösta på ett sätt, som överensstämmer med nyare tids rättsuppfattning i
ämnet, och att förslagen böra läggas till grund för lagstiftning. En del
bestämmelser har emellertid utskottet icke funnit sig kunna tillstyrka i
oförändrat skick, utan föreslår beträffande dem vissa ändringar.

Förslaget till lag om adoption har tillkommit under samarbete med
danska och norska kommitterade, och de av dem avgivna förslagen överensstämma
i stort sett med det här föreliggande.

Förslaget till lag om barn utom äktenskap.

På det område, som behandlas i förevarande förslag, är lagstiftningen
synnerligen efterbliven och försummad. En fullständig omgestaltning,
motsvarande nutidens uppfattning om de utom äktenskap födda barnens
och deras mödrars rättsliga ställning, är därför ett trängande behov.
Och en sådan ny lagstiftning är av den största betydelse icke blott för
de enskilda, som därav närmast beröras, utan även för samhället i dess
helhet. Enligt den av statistiska centralbyrån avgivna redogörelsen be -

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

träffande barn utom äktenskap är deras antal synnerligen stort. Aren
1901—1910 utgjorde antalet levande födda barn utom äktenskap 174,039
eller 12,7 procent av sa-mtliga levande födda och 3,28 årligen på 1,000
av medelfolkmängden. År 1911, det sista som redogörelsen omfattar,
föddes 19,710 levande barn utom äktenskap, motsvarande 14,8 procent av
samtliga levande födda barn och 3,56 på 1,000 av medelfolkmängden.
Barnaföderskor med barn utom äktenskap voro sistnämnda år till antalet
20,074 eller 43,8 på 1,000 ej gifta kvinnor i åldern 20—45 år.

På sätt lagberedningen närmare utvecklat, uppväxer flertalet av dessa
barn ofta under förhållanden, som äro i hög grad ägnade att ofördelaktigt
inverka på såväl deras fysiska befinnande som deras andliga och moraliska
utveckling.

Den statistiska utredningen bekräftar också den sämre ställning,
barn utom äktenskap intaga i jämförelse med barn inom äktenskap. Sålunda
är bland de förra antalet dödsfödslar nära en halv gång större
samt dödligheten under barnets första levnadsår inemot dubbelt så stor
som bland de inom äktenskapet födda. I avsevärd omfattning falla barn
utom äktenskap fattigvården till last. Bland dem återfinnas också efter
uppväxtåldern i större proportion än deras antal skulle betinga brottslingar
och mindre samhällsnyttiga element. Lagberedningen framhåller, att den
hårda lott, som sålunda ofta är de oäkta barnens, till väsentlig del beror
på den omständigheten, att deras föräldrar icke ingått äktenskap med varandra
och på de faktiska förhållanden, som därmed sammanhänga, samt
att de olägenheter, som därmed följa för barnen, aldrig kunna av lagstiftaren
helt avlägsnas. Efter att hava omnämnt den mot barnen ogynnsamma
ståndpunkt, 1734 års lag intager, yttrar vidare lagberedningen i
fråga om lagstiftningens uppgift på detta område:

»Äktenskapsinstitutionen är för samhället av största vikt och betydelse.
Att samhället uppmuntrar äktenskapet men ställer sig avvisande
mot de så kallade fria könsförbindelserna är därför alldeles i sin ordning.
Men det torde icke överensstämma med en sund rättsuppfattning att i
detta syfte låta de utom äktenskap födda barnen utsättas för lidanden såsom
ett slags straff för föräldrarnas fel. Erfarenheten visar för övrigt, att
syftet icke på det sättet vinnes. De utom äktenskap födda barnens antal
har alltjämt ökats, och det är att antaga, att lagstiftningens ståndpunkt
därtill bidragit. Lagens njugghet vid utmätande av föräldrarnas förpliktelser
emot dessa barn uppmuntrar till lösa förbindelser i stället för att
avhålla därifrån. Däremot måste den omständigheten att dessa barns faktiska
läge är så dåligt innebära en kraftig Aaning för lagstiftaren att tillse,
i vad mån det må vara möjligt att genom lagstiftningen verka till för -

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

bättrande av deras ställning. Att därvid i främsta rummet uppställa såsom
mål att åvägabringa full likställighet mellan barn inom och utom
Äktenskap torde dock icke vara ändamålsenligt. De faktiska förhållandena
äro så olika, att i många hänseenden olika rättsregler krävas. Men olikheterna
böra icke göras större, än som med hänsyn till sådana omständigheter
kan finnas skäligt.»

Särskilt har det för den nya lagstiftningen varit angeläget att inskärpa
föräldrarnas förpliktelser mot barnen samt skapa garantier för att
dessa förpliktelser bliva fullgjorda.

För förslagets viktigaste bestämmelser må här i korthet redogöras.

Den i nu gällande rätt använda benämningen oäkta barn, som verkat
stötande och missvisande, har ersatts med uttrycket barn utom äktenskap.

I fråga om släktnamn skall barnet i regeln följa modern och bära
hennes namn, vilket även nu vanligen är förhållandet. Fadern kan emellertid,
om han så önskar, giva barnet sitt namn, och har modern, såsom ej
sällan inträffar, ingått äktenskap med annan än barnets fader, må moderns
make giva barnet sitt namn.

För närvarande äro föräldrarna allenast skyldiga att giva barnet
nödtorftigt uppehälle. De underhållsbidrag, som utdömas, äro också i
allmänhet knappt tilltagna och utgå vanligen ej längre än tills barnet fyllt
femton år. Härutinnan innefattar förslaget genomgripande förändringar.
Barnets underhåll och uppfostran skola avpassas efter föräldrarnas villkor,
efter deras ekonomiska och sociala förhållanden. Och dessa skola också
vara normgivande för underhållsskyldighetens fortvaro. Underhållsskyldigheten
får ej upphöra förr än barnet fyllt femton år och ej heller senare
än det fyllt aderton år, där ej barnets anlag och övriga omständigheter
föranleda, att barnet bör erhålla en fortsatt utbildning. Underhållsskyldigheten
skall vidare icke, som nu brukar ske, fördelas lika mellan föräldrarna,
utan efter deras förmåga att bära denna börda, vilket innebär en
väsentlig lättnad för modern.

En kännbar brist i den nuvarande lagstiftningen är, att modern icke
för egen del har anspråk på att av fadern få någon hjälp vid den för
henne och barnet synnerligen kritiska tiden omkring barnsbörden. Förslaget
ålägger fadern skyldighet att bidraga till moderns uppehälle under
sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten. Medför havandeskap,
amning eller annan vård om barnet avsevärt hinder i moderns förvärvsverksamhet,
eller ådrager hon sig sjukdom genom havandeskapet eller nedkomsten,
kan fadern förpliktas utgiva bidrag till hennes uppehälle under
längre tid, dock högst under fyra månader före och nio månader efter
nedkomsten.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

Oklarhet råder för närvarande i fråga om giltigheten och verkan av
mellan föräldrarna träffade avtal om underhåll till barnet. Då det ur flera
synpunkter är önskvärt, att underhållsskyldigheten i godo ordnas, tillåter
förslaget avtal härutinnan, men kräver för att det skall vara bindande, att
det ingås i viss form och godkännes i viss ordning. Innefattar avtal
åtagande att till barnets underhåll utgiva visst belopp en gång för alla,
skall beloppet överlämnas till barnavårdsnämnden, som äger bestämma om
dess användning.

Åtskilliga bestämmelser hava till syfte att underhållsbidrag må
komma modern och barnet till godo i rätt tid. Sålunda skall bidrag utgå
i förskott, vanligen för kalendermånad; talan om dess utfående kan anhängiggöras
före barnets födelse; det kan provisoriskt utdömas före rättens
slutliga utslag under förutsättning att sannolika skäl för bidragsskyldigheten
visas; å landet kan även domaren meddela sådant provisoriskt förordnande;
detta skall, liksom det slutliga utslaget, genast gä i verkställighet.
Skulle svarande, som sålunda fått utgiva underhållsbidrag, bliva genom
laga kraft ägande dom frikänd från bidragsskyldighet, är hans intresse
tillgodosett därigenom att han berättigats att av allmänna medel återfå

O o Cl

vad han utgivit.

Enligt gällande rätt ärver barn utom äktenskap moder och mödernefränder,
men icke fader och fädernefränder. Förslaget intager samma
ståndpunkt. Fadern och hans fränder skola dock icke, såsom nu är fallet,
ärva barnet. Som en konsekvens av de ofullkomnade äktenskapens avförande
från lagstiftningen skall barn, avlat i eller legitimerat genom trolovning,
ej vidare räknas såsom äkta, utan hänföras till här ifrågavarande
klass barn. Dock skall trolovningsbarn vara berättigat till arv efter fadern;
och denne skall jämväl äga arvsrätt efter barnet. Har barn utom
äktenskap ej rätt till arv efter fader, skall vid hans död vad som erfordras
för underhållsskyldighetens fullgörande utgå ur behållningen i boet; dock
att barnet icke härigenom må erhålla större del därav än det skulle hava
bekommit, om det varit barn av äktenskaplig börd.

En av förslagets betydelsefullaste nyheter äro dess stadganden om
barnavårdsman. Den nu rådande ordningen, som anförtror åt modern såsom
barnets naturliga representant att tillvarataga barnets rätt, har visat
sig synnerligen otillfredsställande. Särskilt gäller detta i fråga om barnets
rätt gent emot fadern. Modern saknar kraft och förmåga att ingripa mot
fadern och därvid företräda barnet. Enligt den statistiska utredningen
har också allenast i ett försvinnande fåtal fall faderskapet och underhållsskyldigheten
blivit i rättegång fastställda. För att de bestämmelser, som
förslaget innehåller, verkligen må bliva effektiva, har det funnits nödvändigt,

Lagutskottets utlåtande Nr 29. 7

att samhället ingriper till skydd och hjälp för barnen. Enligt förslaget
skall vål modern liksom för närvarande hava vårdnaden om barnet och
vara dess förmyndare. Och hon bör icke utan tungt vägande skäl skiljas
härifrån. Men för varje barn utom äktenskap skall förordnas eu särskild
person, man eller kvinna, att vara barnavårdsman. Det åligger denne att
bistå modern med råd och upplysningar samt tillse, att barnets rätt och
bästa behörigen tillvaratagas. Särskilt skall han sörja för att lämpliga åtgärder
ofördröjligen vidtagas för fastställande av faderskapet och tillförsäkrande
av underhåll åt barnet samt biträda med indrivande och tillhandahållande
av underhållsbidrag. lian skall även, där så erfordras, bevaka
barnets rätt emot modern. Barnavårdsmannen äger att självständigt föra
talan för barnet rörande faderskap och underhåll samt får anlita polismyndighet
för underhållsskyldigs efterforskande eller hörande och för verkställande
av delgivningar. Barnavårdsnämnden skall utse barnavårdsman
och öva tillsyn å hans verksamhet. Önskligt är, att barnavårdsman förordnas
redan före barnets födelse. Därför bör kvinna, som är havande
med barn utom äktenskap, någon tid före den väntade nedkomsten göra
anmälan om sitt tillstånd för ledamot av barnavårdsnämnden eller annan,
som av nämnden erhållit uppdrag att mottaga dylika anmälningar. Barnavårdsmannauppdraget
är avsett att vara en oavlönad kommunal förtroendepost.
Skulle svårigheter möta att utan ersättning erhålla lämpliga barnavårdsmän,
må kommun anställa avlönade sådana. Det är avsett, att en
särskild instruktion med närmare bestämmelser om barnavårdsinans verksamhet
skall utfärdas av Kungl. Maj:t.

Enligt mom. 7 i kungl. brevet den 17 oktober 1778 angående några
författningar till förekommande av barnamord har moder till barn utom
äktenskap rätt att, om hon så önskar, vara okänd. I skrivelse den 12 maj
1906 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, om och på vad
sätt sådan ändring av ifrågavarande moment jämte andra därmed i sammanhang
stående författningsbestämmelser kunde företagas, att moderns namn
bleve fortfarande skyddat mot offentliggörande, men till upplysning och
ledning i vissa uppgivna och bestämda fall på lämpligt sätt antecknat,
eller, där sådant funnes ej kunna lämpligen ske, upphäva samma moment
och bestämmelser. För att vederbörligen trygga barnets rätt och intressen
har det ansetts nödigt att följa det senare alternativet och upphäva ifrågavarande
brev.

Förslaget innehåller bestämmelser om faderskapets fastställande med
bindande verkan genom erkännande av fadern. Sådant erkännande skall
ske i viss form och vitsordas av modern.

Herrar
Hellbergs
och Jacob
Larssons
samt herr
Petterssons
Södertälje
m. fl.
motioner.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

Beträffande rättegången om faderskapet, därom för närvarande saknas
bestämmelser, giver förslaget uttryckliga regler. Dessa avse bland annat
att påskynda rättegången och underlätta bevisningen. Domstolen har tilllagts
rätt och plikt att sörja för fullständig utredning och bevisning.
Ersättning till personer, som av domstolen inkallats i målet, skall förskjutas
av statsmedel.

Enligt rättspraxis anses den, som visas hava haft samlag med modern
under konceptionstiden, såsom barnets fader och får fullgöra de med faderskapet
förenade förpliktelserna. Denna ståndpunkt lagfäster förslaget. Invändning
därom att modern stått i förhållande till annan man under konceptionstiden
saknar följaktligen betydelse. Kan dock visas någon omständighet,
som utesluter möjligheten därav att barnet avlats vid svarandens
samlag med modern, skall faderskapstalan ogillas.

En synnerligen viktig nyhet i fråga om faderskapsbevisningen innehåller
förslaget därutinnan, att fyllnadseden beretts plats vid sidan om
värjemålseden. Rätten skall sålunda äga förelägga antingen modern att
med ed bekräfta eller svaranden att med ed förneka, att samlag ägt rum.
Föreläggande av ed skall alltid avse viss bestämd tid.

Då så många barn som möjligt synas böra bliva delaktiga av den
förbättrade rättsställning, den föreslagna lagstiftningen avser att åvägabringa,
skall densamma i huvudsak vinna tillämpning även i fråga om
barn, som fötts före lagens trädande i kraft.

Enligt utskottets mening innefatta förslagets bestämmelser en högst
väsentlig förbättring av de utom äktenskap födda barnens och deras mödrars
villkor samt synas ägnade att, så vitt privaträttsliga bestämmelser
förmå, avhjälpa rådande missförhållanden å förevarande område.

Vissa av de i ämnet väckta motionerna intaga beträffande ett par
principiella spörsmål en från propositionen skiljaktig ståndpunkt. Sålunda
hemställa herrar Hellberg och Jacob Larsson samt herr Pettersson i Söder.
tälje m. fl. i sina ovan berörda motioner, att barn utom äktenskap måtte
‘tillerkännas rätt att erhålla faderns släktnamn och att ärva fadern och hans
fränder, vilka jämväl skulle äga arvsrätt efter barnet, samt att därav betingade
ändringar i propositionen måtte vidtagas.

Till stöd för denna hemställan anföres i herrar Hellbergs och Jacob
Larssons motion följande:

»Vad namnrätten beträffar, innehåller det kungliga förslaget, att
barnet i regel skall bära moderns släktnamn. Fadern — liksom moderns
make, om hon är gift — skulle emellertid kunna giva barnet sitt släktnamn,
men för sådan namnändring skulle erfordras samtycke av barnets
förmyndare samt av barnet självt, om det fyllt 18 år. Såsom skäl för

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

donna bestämmelse anför lagberedningen, att, då barnet i regel vistas hos
modern, skulle olikheten dem emellan i avseende å släktnamn ständigt
draga uppmärksamheten å barnets börd och kunna bereda barnet och
modern synnerliga obehag. Dessutom kunde det befaras, att om barnet
mot faderns vilja erhölle dennes släktnamn, detta förhållande skulle hos
fadern väcka ovilja mot barnet och därigenom mera skada än gagna detsamma.
En ovillkorlig bestämmelse därom, att barnet skall bära faderns
släktnamn, skulle slutligen i många fall innebära en orättvisa mot modern,
som måhända älskar och väl vårdar barnet, men på grund av bitterhet
mot fadern ingalunda vill, att barnet skall bära hans namn.

Mot det nu anförda resonemanget må framhållas, att uteslutandet
av de utomäktenskapliga barnen från den eljest gällande rätten att erhålla
faderns släktnamn är ägnat att på ett stötande sätt accentuera dessa barns
särställning, medan åter barnens rätt till faderns namn skulle på ett
omisskännligt sätt fastslå samhörigheten mellan far och barn. Det är just
denna samhörighet, som måste konstateras för att väcka den ofta slumrande
känslan av fadersansvar, och fadersansvaret åter utgör själva grunden,
varpå ifrågavarande lagstiftning måste bygga för att i tillämpningen
leda till en verklig förbättring av det nuvarande tillståndet. Mot uppställandet
av regeln att det utomäktenskapliga barnet skall bära moderns
namn kan även erinras, att detta i många fall kan bidraga att ytterligare
försämra moderns ofta svaga ställning, medan däremot fadern merendels
skulle hava lättare att bära de olägenheter, som för honom skulle vara förknippade
med barnets antagande av hans namn. Enligt vårt förmenande borde
därför huvudregeln bliva, att barn utom äktenskap erhåller faderns namn;
men på samma gång torde hänsyn böra tagas till den av lagberedningen
antydda möjligheten att vederbörande på goda grunder önska, att barnet
skall erhålla moderns namn, i det att undantag stadgas för det fall att
modern förordnar, att barnet skall erhålla hennes släktnamn.

Vad arvsrätten beträffar, står det kungliga förslaget i huvudsak på
den nu gällande rättens ståndpunkt. Den enda avvikelsen därifrån består
däri, att fader och fädernefränder uteslutits från rätt till arv efter barn,
fött utom äktenskap.

Såsom motiv för uteslutande av de utom äktenskap födda från arvsrätt
efter fader framhåller lagberedningen till en början två skäl. Först
erinras, att förhållandet mellan fadern och hans#utom äktenskapet födda
barn är vida mindre intimt än förhållandet mellan modern och barnet och
att de sedliga och faktiska förutsättningarna för en arvsrätt gestalta sig
väsentligt olika i ena och i andra fallet; i den mån arvsrätten må anses
grundad på den faktiska samhörigheten mellan arvlåtaren och arvingen samt
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 26 käft. (Nr 29.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

arvlåtarens p resumerade vilja saknas alltså enligt lagberedningens mening
anledning att giva barnet arvsrätt efter fadern. Och vidare åberopas hänsynen
till faderns legitima familj, om han har sådan.

''För medlemmarna av denna familj’, säger lagberedningen, ''vilka kanske
under många år delat ljuft och lett med fadern, skulle den omständigheten vara
ägnad medföra svårt lidande att efter faderns frånfälle ett hans barn utom äktenskapet,
som stode dem alldeles främmande, om vars tillvaro de i de flesta fall
varit okunniga och som kanske vore frukten av en under faderns äktenskap knuten
förbindelse, skulle med familjens medlemmar äga del i kvarlåtenskapen. Detta
låter icke heller väl förena sig med vår rätts grundsatser angående egendomsförhållanden
mellan makar.’

De sålunda anförda skälen kunna givetvis ej frånkännas betydelse.
Men nog vill det synas, som om de borde väga ganska lätt mot de hänsyn,
som lagberedningen själv anser tala för de utomäktenskapliga barnens
rätt till arv även efter fader. I sådant avseende anföres bl. a.:

Beredningen har redan framhållit, hurusom man vid den nu ifrågavarande
lagstiftningen bör sträva efter att kraftigt betona det nära samband, som blodsbandet
skapar mellan föräldrarna och barnet, och de förpliktelser att taga sig an
barnet detta samband ålägger föräldrarna. Föräldrarna såsom barnets upphov
böra hava skyldighet att bereda barnet nödiga förutsättningar för att det må
kunna slå sig fram i livets kamp. Fr sådan synpunkt är det av betydelse att
barnet icke blott får anspråk på uppfostran och underhåll under uppväxttiden
utan även bekommer andel i föräldrarnas kvarlåtenskap. Därigenom skulle, så
kraftigt som på lagstiftningens väg kan ske, föräldrarnas samband med och ansvar
för barnet fastslås. Detta måste så småningom påverka föräldrarnas ansvarskänsla,
vilket åter måste bliva till gagn även i praktiskt avseende, särskilt med
hänsyn till underhållsskyldighetens fullgörande. De utom äktenskap födda barnens
likställighet med barn i äktenskap skulle ock måhända i någon mån bidraga
till att höja deras ställning i socialt hänseende. Nu angivna synpunkter göra
sig gällande, ej mindre vad angår förhållandet till fadern än beträffande förhållandet
till modern; de fördelar, som ur dessa synpunkter skulle vinnas genom
tillerkännande av arvsrätt, komme ej att bliva fullt verksamma, med mindre
rättsställningen bleve densamma i förhållande till bägge föräldrarna.

Innehållet av 1734 års lags bestämmelser å förevarande område torde huvudsakligen
vara att anse såsom en yttring av den förut omförmälda ståndpunkt,
enligt vilken man för att i sedlighetens intresse motarbeta de utomäktenskapliga
könsförbindelserna sökte nedbringa de i sådan förbindelse födda barnens rättsliga
ställning. Det har redan framhållits, att detta innebär en orättvisa mot barnen,
som därigenom kunna sägås bliva straffade för det föräldrarna knutit en av lagen
ogillad förbindelse. Förut har också erinrats därom, att det syfte man önskat
vinna genom sådana bestämmelser, minskningen av de utomäktenskapliga förbindelserna
i stort sett knappast främjats därigenom. Yad beträffar de tillfälliga förbindelserna
har barnets utestängande från arvsrätt snarast verkat i motsatt riktning.
Den omständigheten att barn av en tillfällig förbindelse icke blir mannens arvinge
är i hög grad ägnad att understödja den uppfattning, som tyvärr i stor utsträck -

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

ning gör sig gällande och som innebär, att han anser sig tämligen ansvarslöst
kunna knyta sådana förbindelser. Och för kvinnan lär det i allmänhet medföra
eu sådan risk att inlåta sig i dylika förbindelser att, om hon överhuvud fäster
avseende vid de motiv, som böra avhålla henne därifrån, dessa motiv icke ofta
torde komma att motvägas av utsikten att ett eventuellt barn en gång i framtiden
skall komma att ärva fadern.’

I själva verket synes också lagberedningen hava tillmätt de ovan
åberopade skälen mot den mera fullständiga arvsrätten mindre vikt än ett
motiv av praktisk art: svårigheten att bevisa faderskapet. För att tillförlitlig
bevisning om faderskap skall kunna sägas föreligga, borde strängt
taget fordras utredning icke blott därom att den uppgivne fadern haft
samlag med modern under konceptionstiden, utan även därom att icke
någon annan man under den tiden haft samlag med henne. En sådan
bevisning är emellertid i regeln alldeles omöjlig för kvinnan att åstadkomma.
För att undgå svårigheterna härutinnan drives man till sist till
den ståndpunkten, att modern bör med ed få fria sig från misstanken att
hon haft umgänge med flera män. Men att på sådan bevisning grunda
arvsrätt för barnet finner lagberedningen vara synnerligen betänkligt.

I likhet med en reservant inom lagberedningen, hovrättsrådet Tiselius,
kunna vi ej finna, att de anförda vanskligheterna i fråga om bevisningen
böra verka avskräckande, när det gäller att söka åstadkomma rättvisa
på detta område. Det är sant, att om man tillerkänner det utom äktenskap
födda barnet arvsrätt efter fader, följer därmed nödvändigheten att
tillåta den uppgivna fadern att framställa och styrka invändning därom
att modern under konceptionstiden haft samlag även med en annan man.
Men utredningen om dessa intima förhållanden behöver, enligt vad erfarenheten
från andra länder giver vid handen, med en taktfull processledning
icke bliva sådan, att dess anstötlighet rimligen kan motivera ett
kringskärande av faderskapsbevisningen.

För övrigt anse vi, att det jämväl ur andra synpunkter är önskvärt,
att i mål av ifrågavarande art en grundligare och mera tillförlitlig
faderskapsutredning i regel kommer till stånd än den som nu ofta
presteras.

Såsom av den åberopade reservanten inom lagberedningen framhållits,
är det icke ägnat att öka aktningen för lagen eller känslan för faderskapets
ansvar, att en man kan av domstol förklaras för barnets fader,
ehuru kända omständigheter göra det långt mera sannolikt, att i själva
verket en annan är fader.

Vad här ovan anförts till stöd för den meningen, att barn utom
äktenskap böra erhålla arvsrätt efter fader synes oss åtminstone i huvudsakliga
delar kunna åberopas såsom skäl för deras arvsrätt även efter
fädernefränder. Då några olägenheter icke försports av den år 1905 in -

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

Herr Jansons
i
Kungsör
motion.

förda rätten till arv efter såväl mödernefränder som moder, synas oss
några avgörande betänkligheter nu icke böra möta mot att taga steget
fullt ut och göra de utomäktenskapliga barnen i fråga om arvsrätt alldeles
likställda med barn, födda inom äktenskapet.

Beträffande de övriga ändringar i förslaget, som föranledas av den
vidgade arvsrätten, ansluta vi oss till vad den förut nämnda reservanten
inom lagberedningen anfört och hemställt — utom i ett avseende. Vi
kunna ej biträda det under den nya 10 a § framställda förslaget att
underhållsskyldighet mot barn eller moder ej må åläggas flere än en man.
Väl må det medgivas, att det ligger något stötande däri, att flere än en
man ålägges underhållsskyldighet mot barnet på den grund att var och
en av dem kan vara fader till detsamma. Men ännu mera anstötligt skulle
det enligt vårt förmenande vara, om en domstol nödgades bland flere män,
av vilka var och en kunde vara fader till barnet, mer eller mindre godtyckligt
utvälja en och lägga hela underhållsskyldigheten på honom. Vi
hålla sålunda före, att de norska och danska lagarnas ståndpunkt härutinnan
är att föredraga och att följaktligen de män, som haft samlag med
barnets moder å sådan tid, att faderskap för var och en av dem är tänkbart,
böra solidariskt svara för barnets och moderns underhåll.»

Herr Pettersson i Södertälje m. fl. åberopar en härmed lika lydande
motivering.

Herr Janson i Kungsör anför i sin motion:

»Det förslag till ’Lag om barn utom äktenskap’, som genom Kungl.
Maj:ts proposition nr 33 nu framlagts för riksdagen, innebär betydande
framsteg, som bli ägnade att säkerställa sådana barns och deras mödrars
rättsliga förhållanden.

Enligt min mening förefinnes dock en stor brist däruti, att varken
lagberedningen eller Kungl. Maj:t vågat sig på att taga steget ut och föreslå,
att barn utom äktenskap skola hava rätt att ärva sin fader såväl som
sin moder.

Då nu, efter så långa och många förberedelser, en så viktig lag
skall antagas för att gälla en oberäkneligt lång tid framåt, anser jag det
skulle vara stor skada, om man ej på samma gång i detta avseende likställde
mannen med kvinnan i förhållande till sina barn.

Det borde vara uppenbart, att, då fadern har minst lika stor del i
barnets tillkomst som modern och fördenskull är lika mycket besläktad
med detsamma som hon, man ej kan tala om likhet inför lagen, om arvsrätten
endast skall utgå från den ene av föräldrarna och icke från den
andre. Likheten inför lagen kräver, synes mig, att den bör utgå från båda.

Blodsbandet är väl ändå den rättfärdiga grund, varpå denna lagstiftning
bör byggas, och som en enkel konsekvens därav följer, enligt

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

min mening, att barnet skall ha lika mycket ratt till båda sina föräldrars
kvarlåtenskap.

Alla invändningar häremot synas mig ägnade att taga ifrån den
svagare parten dess solklara rätt.

Rättskänslan kan ej vara tillfreds med mindre, än att fadern bör
ha minst lika stora skyldigheter mot sitt barn som modern, och då det i
lagförslaget är sörjt för att faderskapet, såvitt möjligt är, skall bli fastställt,
anser jag att, om barnet, utan eget förvållande, ärver sin faders
andliga och fysiska egenskaper, det även bör ha rätt till arvsrätt i hans
egendom.

Vid Lagberedningens förslag i detta ärende är fogat ett särskilt
yttrande av hovrättsrådet Tiselius, vari han klart och tydligt förfäktar den
mening, som funnit sitt uttryck i ovanstående. I detta hans yttrande har
regeringsrådet Palmgren i huvudsak instämt.

Med detsamma följer ett förslag till lagtext, innehållande den av mig
önskade ändringen jämte de konsekvenser en sådan ändring påkallar.

Detta förslag anser jag bort vara såväl Lagberedningens som Kungl.

Maj:ts förslag. Då så emellertid icke är fallet, dristar jag mig yrka avslag
å Kungl. Maj:ts förslag i de delar, det avviker från hovrättsrådet Tiselius’
förslag och yrkar bifall till det senare.

På grund av vad jag sålunda anfört anhåller jag härmed vördsamt,
att riksdagen behagade avslå Kungl. Maj:ts förslag till »Lag om
barn utom äktenskap» i de delar, det avviker från hovrättsrådet Tiselius’
förslag, samt

att i stället antaga det förslag till ''Lag om barn utom äktenskap’,
som medföljer Lagberedningens betänkande i detta ärende och är avgivet
i särskilt yttrande av hovrättsrådet Tiselius, dock

att 2 § må erhålla den lydelse, den erhållit i Kungl. Maj:ts förslag.»

Herr Persson i Norrköping m. fl. hemställer i sin motion, att barnet Herr Persmåtte
erhålla faderns släktnamn samt äga att taga arv efter honom. sons i NorrTill
stöd för rätten att erhålla faderns släktnamn anföres i motionen: °motion. ''
»I 1 § angående barnets namn fastställes att barnet skall erhålla moderns
släktnamn. Som skäl härför anföres i huvudsak, att barnet under
nuvarande förhållanden och även framdeles kommer att faktiskt och rättsligt
stå närmare modern än fadern. Vad man d^ck synes böra sträva till
är en förändring härutinnan. Lagstiftningen bör icke blott söka att utkräva
faderns underhållsplikt emot hans barn utan därjämte även stärka
samhörighetskänslan dem emellan, åtminstone icke uppresa några formella
skrankor häremot. Något hinder bör ej läggas i vägen för att barnet må erhålla
faderns släktnamn, varför i lagen bör stadgas att barnet erhåller fa -

Utskottet.

14 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

deras släktnamn, där ej på grund av särskilda skäl modem vill giva det
sitt släktnamn.»

Ifråga om rätten till arv åberopa motionärerna i huvudsak de skäl,
lagberedningen och reservanten i lagberedningen, hovrättsrådet Tiselius,
anfört till stöd för denna rätt.

Utskottet behjärtar väl de motiv, som ligga till grund för nu berörda
motioner, men finner sig av skäl, som här nedan angivas, icke kunna
tillstyrka bifall till desamma.

Till en början vill utskottet erinra, att de i motionerna framställda
kraven sakna grund i de faktiska förhållanden, under vilka ifrågavarande
barn i regel uppväxa. Såsom lagberedningen anför, är förhållandet
mellan fadern och hans utom äktenskapet födda barn vida mindre
intimt än förhållandet mellan modern och barnet. »Redan fysiologiskt
sett», yttrar lagberedningen, »är barnet knutet närmare till modern än till
fadern, och detsamma gäller om förhållandena, sådana de i livet gestalta
sig. Medan modern och barnet ofta leva samman med varandra, på samma
sätt som om barnet varit fött i äktenskap, står fadern i regeln främmande
för barnet. Det är i de flesta fall modern, som får vårda och uppfostra
barnet, och rätten därtill kan icke gärna tagas ifrån henne, med mindre
det visar sig nödvändigt med hänsyn till barnets intresse. Då föräldrarna
icke leva tillsammans, kommer fadern i regeln icke att befatta sig med
barnet på annat sätt, än att han lämnar underhållsbidrag till det. Faderns
ringa intresse karakteriseras bäst därav, att han i ett stort antal fall först
genom rättegång kan förmås lämna sådant bidrag.» De sedliga och faktiska
förutsättningarna för att tillerkänna barnet rätt till namn och arv
efter fadern saknas följaktligen. Och fadern å sin sida kan icke tilläggas
den rätt och plikt att uppfostra barnet och inverka på dess utveckling,
som synes böra vara en- förutsättning för barnets nämnda rättigheter.

Enligt utskottets mening skulle dessa rättigheter icke heller medföra
någon nämnvärd förbättring i barnens ställning. Vad särskilt namnrätten
angår, anser utskottet, lika med lagberedningen, att för det stora flertalet
fall, där barnet står under moderns vårdnad och kanske även vistas hos
henne, det är såväl för barnet som modern lyckligast och lämpligast, att
barnet bär samma namn som modern. Arvsrätten spelar rent ekonomiskt
sett en jämförelsevis obetydlig roll. Enligt vad den ovanberörda statistiska
utredningen giver vid handen, tillhöra nämligen fäderna till barn
utom äktenskap i allmänhet de mindre bemedlade klasserna, vadan i regel
föga eller intet torde finnas att ärva. Och även fäder, som hava goda
inkomster, efterlämna ofta ringa förmögenhet vid sitt frånfälle. De fördelar
på det sociala och etiska området, som skulle vinnas genom här

Lagutskottets utlåtande Nr 29. 15

ifrågavarande rättigheter, såsom höjande av barnens sociala ställning och
fädernas ansvarskänsla, torde helt visst i det praktiska livet bliva av ringa
betydelse. Barnens mindre lyckligt lottade ställning är framför allt att
finna i det förhållandet, att de sakna förmånen att få uppväxa i ett »remensamt
hem under föräldrars kärlek och vård. Ersättning härför kan, såsom
redan förut antytts, icke på lagstiftningens väg beredas barnen. Samliv
eller någon närmare förbindelse med fadern lärer sålunda rätten till namn
och arv icke medföra. Moderns företrädesrätt till vårdnaden om barnet
står för övrigt hindrande i vägen härför. Härtill kommer, att tvång på
ett område som detta ofta torde vara mera till skada än gagn. Och°där
fadern önskar träda i närmare förhållande till barnet, kan häri i enlighet
med det nu framlagda lagförslaget om adoption adoptera barnet och därigenom
bereda det samma ställning som sitt barn i äktenskap. Därjämte
står det jämlikt förevarande förslag fadern fritt att giva barnet sitt namn,
vilket väl torde kunna förväntas bliva fallet, om fadern har barnet hos
sig. Och genom testamente eller på annat sätt kan fadern tillförsäkra
barnet större eller mindre del av sin förmögenhet.

Enligt utskottets mening böra emellertid de i motionerna berörda
spörsmål icke betraktas uteslutande från barnens ståndpunkt. Och från
andra synpunkter tala viktiga betänkligheter mot bifall till de framställda
yrkandena.

Den likställighet mellan äktenskapet och de utomäktenskapliga förbindelserna,
som detta skulle innebära, är ägnad att verka försvagande
och upplösande på äktenskapet. Särskilt kan, såsom lagberedningen framhåller,
befaras, att de mera varaktiga utomäktenskapliga förbindelserna,
konkubinaten, komma att ökas. Denna farhåga är av ej ringa betydelse
med hänsyn därtill, att dessa redan nu äro ganska utbredda inom vissa
klasser av befolkningen.

Att i likhet motionärerna uteslutande bygga på blodsbandet såsom
arvsrättens grunda synes utskottet ej riktigt. \ anslutning till vad här
ovan yttrats håller utskottet före, att blodsbandet icke ensamt för sig förmår
att uppbära arvsrätten. Och efterlämnar fadern familj, äga enligt
utskottets uppfattning de, som levat i det gemensamma hemmet, änkan
och barnen, ett starkare anspråk att övertaga kvarlåtenskapen efter fadern
än hans utom äktenskapet födda barn, som i regeln ej vistats i hans hem.

På sätt lagberedningen anfört, medför arvsrätten lidande och olägenheter
för familjens medlemmar samt strider mot rådande rättsgrundsatser
om _ makars egendomsförhållanden. Skulle egendomen i boet till huvudsaklig
del införts av hustrun eller skapats genom hennes och de i äktenskapet
födda barnens arbete, skulle arvsrätten leda till uppenbar orättvisa

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

mot familjens medlemmar. Ej sällan torde de huvudsakliga tillgångarna
utgöras av lösören av jämförelsevis ringa penningvärde. Icke minst i
sådana fall torde delningen med utomstående kännas som ett obefogat
ingrepp och lätt kunna orsaka split och strid vid delningen.

Det mindre hänsynsfulla sätt, varpå det utom äktenskapet födda
barnet, som icke vuxit upp i faderns hem, i regeln torde komma att göra
gällande sin rätt till arv, skulle ytterligare bidraga att öka familjens
lidande och obehag. I allmänhet torde en sammanlevnad i oskift bo icke
kunna komma i fråga, utan hemmet upplösas till stor naekdel för änkan
och barnen i äktenskapet.

Utskottet vill påpeka, att förhållandena i regel ställa sig annorlunda
beträffande moderns barn utom äktenskap. Detta har vanligen medföljt
modern in i äktenskapet och står därför ej främmande för familjen.

Det största praktiska hindret mot namn- och arvsrättens genomförande
hänför sig till vanskligheterna med avseende å faderskapsbevisningen.
Förslagets regler härutinnan äro, såsom lagberedningen närmare
utvecklat, framgångna ur svårigheterna att vinna en tillförlitlig utredning.
De äro emellertid betingade därav, att rättsföljderna av faderskapet huvudsakligen
inskränka sig till underhållsskyldighet. Uppenbart är, att om
faderskapet skall grunda rätt till namn och arv och sålunda medföra rättsverkningar
även för faderns familj och släkt, andra och strängare krav på
bevisningen måste uppställas. Detta förutsättes också i motionerna. I
detta avseende yttrar lagberedningen:

»Det måhända viktigaste skälet mot att tillerkänna barn utom äktenskap
arvsrätt efter fadern är emellertid ovissheten om faderskapet. Vem
modern är, framgår omedelbart vid barnets födelse, men att få utrönt
vem som är fader kan ofta möta synnerliga svårigheter. Så länge faderskapet
huvudsakligen endast medför skyldighet för fadern att sörja för
barnets uppfostran och underhåll under uppväxttiden, kan man nöja sig
med en tämligen svag bevisning angående faderskapet. Detta är icke försvarligt,
om faderskapet jämväl skall grunda arvsrätt. Men bevisningen i
detta hänseende är synnerligen vansklig. Inom äktenskapet kan man nöja
sig med en presumtion, som innefattar antagande både att makarna under
äktenskapet haft könsumgänge med varandra och att barnet avlats vid
sådant umgänge, även om kvinnan möjligen haft umgänge med annan
man. Men detta är ej möjligt, när det gäller barn utom äktenskap.
Till en början måste det styrkas att den man, som påstås vara fader
till ett barn utom äktenskap, haft umgänge med kvinnan å den tid,
då barnet får anses vara avlat. Detta möter sådana svårigheter, att
i de allra flesta fall måste såsom det huvudsakliga bevismedlet tillgripas
parts ed. Redan häri ligger en viss svaghet, och den kommer

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

att än mer framträda om, såsom nödvändigt lär vara och beredningens
förslag även innehåller, det skall kunna tillåtas modern att med ed fylla
bevisningen, för att full visshet skall vara vunnen om faderskapet fordras
emellertid mera än utredning om att mannen haft umgänge med
kvinnan å konceptionstiden. Möjlighet förefinnes ju, att hon under denna
tid, so in är rätt lång, haft umgänge jämväl med annan man. Att
detta icke är ovanligt bekräftas av erfarenheten. Har kvinnan under konceptionstiden
plägat umgänge med flera män, kan det på den medicinska
vetenskapens nuvarande ståndpunkt icke avgöras, vilken av dessa är fadern.
för att säker bevisning om faderskap skall föreligga, borde sålunda strängt
taget fordras utredning icke blott därom att den uppgivne fadern haft
umgänge med modern under konceptionstiden utan även att icke någon
annan man under samma tid haft umgänge med henne. En sådan bevisning
är emellertid i regeln alldeles omöjlig för kvinnan eller barnets
representant att genomföra. Så vida man icke vill göra ett stadgande om
arvsrätt Aldeles illusorisk, får man då ordna saken så, att den påstådde
fadern får rättighet att göra invändning därom, att jämväl annan man
haft umgänge med henne under konceptionstiden, och söka bevisa detta.
Uppenbart är emellertid, att det ofta måste möta synnerligen stora svårigheter
för den uppgivne fadern att kunna åstadkomma bevisning i sådant
hänseende. Väl kan man föreskriva, att faderskap ej får fastställas, så
snart blott anledning finnes till antagande, att kvinnan under konceptionstiden
haft umgänge jämväl med annan man. Men även med en sådan
föreskrift kan det lätt hända, att bevisning misslyckas, ehuru i verkligheten
kvinnan haft förbindelse med flera män. Regeln kan å andra sidan
i många fall verka för hårt för modern och barnet; och av hänsyn härtill
nödgas man måhända låta modern med ed fria sig från misstanken om
umgänge med flera män. Att på en bevisning, som möter sådana vanskligheter,
grunda en rätt för barnet att jämte eller framför dem, som med
säkerhet kunna anses vara mannens närmaste, ärva honom, är synnerligen
betänkligt.»

Utskottet delar till fullo den betänklighet, lagberedningen sålunda
uttalat. Att nå den visshet eller åtminstone högre grad av sannolikhet
om faderskapet, som namn- och arvsrätt skulle nödvändiggöra, lärer enligt
utskottets mening i ett avsevärt antal fall knappast vara möjligt. Faktiskt
underlag för bedömande, huruvida modem stått i förhållande jämväl till
annan man under konceptionstiden, skulle ofta saknas. Den uppgivne
fadern vet ofta ej eller åtminstone ej med någon säkerhet, hur det° förhåller
sig i detta hänseende. Merendels torde han icke heller kunna därom
förebringa någon direkt bevisning. Den eller de män, som jämväl må

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 26 käft. (29.) 3

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

hava haft samlag med modern å konceptionstiden, äga undandraga sig att
härom lämna meddelande. Den uppgivne fadern måste tillåtas att förebringa
alla omständigheter av beskaffenhet att kunna föranleda tvivel om
faderskapet. Och några större krav på hans bevisning torde ej kunna
uppställas. Ej sällan torde denna komma att utgöras av mer eller mindre
tillförlitliga omdömen om moderns levnadsvandel i det förflutna. Att, såsom
vissa motionärers förslag innehålla, låta modern, när anledning föreligger
till antagande att hon haft förbindelse jämväl med annan, med
ed värja sig för misstanken härför, är enligt utskottets mening förbundet
med synnerlig risk. Det vill synas utskottet, som om nu ifrågasatta
faderskapsutredning ofta skulle ställa domstolarna inför uppgifter, vilka
de svårligen skulle kunna lösa.

Det synes utskottet böra vara en oeftergivlig fordran för att faderskapet
må kunna grunda de i motionerna avsedda rättsverkningarna att
domstolen * känner sig övertygad därom, att den uppgivne fadern även är
den verklige. Men det rådande bevissystemet med normerad partsed är ej
ägnat att skapa sådan övertygelse hos domstolen. Denna måste nämligen
behandla såsom sant vad parten med sin ed bekräftat eller förnekat, ehuru
den i själva verket ej tror på sanningen därav.

Vidare må framhållas, hurusom fakta, vilka ofta torde komma att
vara av ej ringa betydelse för domstolens avgörande, såsom parternas uppträdande
under rättegången och det intryck, deras personer göra å domstolen,
knappast låta sig fullständigt återgivas i dess protokoll. Ett överklagande
av underrättens dom skulle därför helt visst bliva äventyrligt och
icke leda till ett riktigt resultat.

Att rättegångarna skulle bliva väsentligt talrikare och vidlyftigare
samt ej sällan av anstötlig art, synes utskottet uppenbart. Och domstolen
skulle icke, såsom vissa av motionerna synas antyda, kunna avskära den
uppgivne fadern från att förebringa varjehanda omständigheter, som kunna
tyda på större eller mindre lättsinne hos modern. För mödrarna skulle
detta ofta innebära ett stort lidande. Att med ed värja sig för misstanken
att hava stått i förhållande till annan man, torde dessutom för modern
vara en föga tilltalande utväg.

Det torde vara att förutse, att domstolarna komme att visa synnerlig
försiktighet med att fastställa faderskapet. Särskilt torde, i betraktande av
vad här ovan anförts om den normerade partsedens bristande förmåga att
grunda övertygelse hos domstolen, hos denna finnas obenägenhet att låta
modern avlägga ed. Enligt utskottets förvissning skulle ett avsevärt
antal barn rättsligen komma att sakna fader. Och denna klass skulle,
såsom lagberedningen framhåller, bliva en verklig pariasklass bland de utom

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

äktenskap födda och socialt sett få en synnerligen dålig ställning. Den
strävan att utjämna den rättsliga skillnaden mellan de inom och utom
äktenskap födda barnen, som ligger till grund för motionerna, skulle
sålunda icke leda till målet, utan i stället skulle tillskapas tre klasser
barn, de i äktenskap födda, de utom äktenskap födda, vilkas fader är
känd, och de utom äktenskap födda, i fråga om vilka icke kunnat fastställas
vem som är fadern.

Det förtjänar att särskilt framhållas, hurusom synnerliga vanskligheter
skulle uppstå, därest utredning om faderskapet icke kunnat
åvägabringas. Enligt de utländska kontinentala lagstiftningarna, som tilllåta
invändning därom, att modern haft förbindelse med flera, befrias
svaranden från varje skyldighet mot modern och barnet, om denna invändning
blivit styrkt. Anser man sig ej böra följa denna utväg, uppstår frågan,
om svaranden bör ensam eller gemensamt med den eller dem, som
också haft samlag med modern under konceptionstiden, drabbas av underhållsbördan.
I denna fråga intaga motionerna skilda ståndpunkter. Enligt
herr Jansons i Kungsör motion kan underhållsskyldigheten åläggas blott
en man. Däremot skall enligt de av herrar Hellberg och Jacob Larsson
samt herr Pettersson i Södertälje in. fl. väckta motioner underhållsbördan
fördelas mellan moderns samtliga konkumbenter.

Utskottet vill även erinra, att i intet land i Europa, frånsett Norge,
finnes en arvsrätt för barn utom äktenskap efter fader av tillnärmelsevis
den omfattning, som motionerna innebära. Och vad Norge angår, har
dock stadgats en viktig inskränkning, i det att barn utom äktenskap uteslutits
från odels- och aasaedesrätten, vilken är av stor betydelse för
landsbygdens förhållanden.

Slutligen vill utskottet framhålla, att man på detta ömtåliga, i samhällslivet
djupt ingripande område synes böra framgå med försiktighet.
Utskottet är förvissat om, att arvsrätten strider mot uppfattningen och
tänkesättet hos en stor del av vårt lands befolkning, särskilt på landsbygden.
Förslaget innebär så väsentliga framsteg, att man väl synes böra
tills vidare låta sig nöja med detsamma och avvakta dess verkningar.

1 §•

Angående skälen till att utskottet med avstyrkande av väckta motioner
följt Kungl. Maj:ts förslag hänvisas till det ovan sagda.

Utskottet.

Herr Perssons
i Norrköping
m. fl,
motion.

Utskottet.

Herrar
Hellbergs
och Jacob
Larssons
samt herr
Petterssons
i Södertälje
m. fl. motioner.

20 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

3 §•

Enligt denna paragraf skall barnets uppehälle och uppfostran avpassas
efter båda föräldrarnas villkor. Herr Persson i Norrköping in. fl.
hemställer i sin förut berörda motion, att barnet må njuta uppfostran och
uppehälle med hänsyn till den bäst situerades av föräldrarna villkor.

Till stöd för detta yrkande hava motionärerna anfört:

»I vad gäller barnets uppehälle och uppfostran stadgas i förslagets
3 § att barnet skall njuta uppehälle och uppfostran efter ty med avseende
å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt. Genom denna bestämmelse
avses tydligen att i de fall då föräldrarna äro bättre situerade giva barnet
uppehälle och uppfostran utöver det alldeles nödtorftiga. Med den ordalydelse
omnämnda bestämmelse har kan emellertid befaras, att i sådana
fall, ■ där exempelvis modern är fattig, men fadern är bättre situerad, domstolarna
komma att stanna vid ett underhåll, som ej räcker till mera än
livets oundgängligaste nödtorft. Man bör emellertid tillse, att barnet, som
ju ej rår för aft det har en fattig moder, får så god uppfostran som möjligt
och därför torde böra sädgås, att barnet njute uppehälle och uppfostran
med hänsyn till den bäst situerades av föräldrarna villkor.»

Utskottet finner den i paragrafen angivna norm för underhållsskyldigheten
innefatta en billig; och ändamålsenlig lösning av denna viktiga
fråga. Av motionen synes också framgå, att motionärerna icke hava så
mycket att erinra mot själVa denna grundsats, som fastmera befara, att
densamma icke i lagtillämpningen skall lända till därmed avsett resultat.
Denna farhåga, som torde sammanhänga med hittills rådande uppfattning
om de utomäktenskapliga barnens ställning, synes emellertid utskottet
ogrundad. Hela lagförslaget bryter med det gamla rättstillståndet på
detta område och den nya lagstiftningens anda lärer helt visst även vinna
insteg hos domstolarna. Ett bifall till motionärernas yrkande skulle för
övrigt, såsom lagberedningen framhåller, kunna medföra ett sådant missförhållande
mellan moderns och barnets villkor, att det kunde möta svårigheter
att låta barnet vistas hos modern ävensom skapa anspråk hos barnet,
vilka kanske sedermera icke skulle kunna tillfredsställas.

Herrar Hellberg och Jacob Larsson samt herr Pettersson i Södertälje
m. fl. hemställa i sina ovanberörda motioner, att som lägsta åldersgräns
för barnets rätt till underhåll måtte sättas sexton år.

Till stöd härför anföres:

»Den lägsta åldersgräns, intill vilken barn utom äktenskap skall hava
rätt till underhåll från föräldrar, synes oss böra sättas till 16 år. Under
alla förhållanden bör den naturligen icke sättas lägre än den ålders -

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

gräns, intill vilken samhället har försörjningsplikt för omhändertaget barn.
1 detta sammanhang må erinras om att en höjning av åldersgränsen i
fattigvårdslagen från 15 till 16 år från flera hall påyrkats. Fara för att
man genom att sätta gränsen vid 16 år i stället för vid 15 år ålägger
föräldrarna för mycket torde ej föreligga, då man tager i betraktande dels
önskvärdheten av en anspråkslös yrkesutbildning, dels den i lagen öppnade
möjligheten att bestämma underhållsbidraget olika för olika delar av
barnets minderårighetstid och sålunda lägre för det sista året av densamma.
»

I anledning av förevarande motioner må till en början erinras, att
då i paragrafen upptagits ett stadgande om en normallatitud för underhållsskyldighetens
fortvara av femton—aderton år, därmed avsetts att låta
föräldrarnas villkor och andra föreliggande omständigheter öva inflytande
på åldersgränsens bestämmande i det särskilda fallet. Nu kunna otvivelaktigt,
såsom lagberedningen jämväl yttrar, inom den jordbrukande befolkningen
i .vårt land barn vid femton års ålder själva försörja sig. Och det
är, vad landsbygden angår, där tillfälle till fortsatt skolundervisning eller
yrkesutbildning i allmänhet ej står till buds, ofta även för barnen själva
lämpligast och bäst att de vid sistnämnda ålder, då nattvardsläsningen
vanligen försiggått, få lämna hemmet och taga enskild tjänst. Däremot
vill utskottet icke bestrida, att svårigheter kunna möta för barn att i städer
och industrisamhällen vid femton års ålder förskaffa sig fullständig bärgning.
Och här kan och bör barnen ofta beredas tillfälle till utbildning
i något yrke. Såsom redan antytts, är det förslagets mening, att i dessa
fall underhåll bör sättas att utgå till högre ålder, exempelvis sexton år.
Det förtjänar också att i detta sammanhang erinras, hurusom 33 § i förslaget
bereder möjlighet att förlänga underhållstiden utöver den från början
bestämda, där detta skulle befinnas erforderligt. Att stadga en minimiålder
av sexton år skulle enligt utskottets mening under inga förhållanden
kunna komma i fråga utan att tillfälle lämnades att sänka densamma. Och
vad angår den i motionerna angivna möjlighet att redan från början sätta
underhållsbidraget lägre för det sista året av underhållstiden, torde detta
ofta ej låta sig göra och i allt fall av skäl, som förut anförts, mera sällan
passa för landsbygdens förhållanden. Utskottet kan slutligen ej underlåta
att framhålla, att ett bifall till motionärernas förslag skulle försätta barn
utom äktenskap i bättre ställning än barn i äktenskap, vilka senare vid
femtonårsåldern ofta få lämna hemmet och själva förskaffa sig sitt uppehälle.

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

9 §•

Herrar I sina ovanberörda motioner hemställa herrar Hellberg och Jacob

fchlJacob Larsson samt herr Pettersson i Södertälje m. fl., att avtal om underhåll
Larssons alltid måtte godkännas av barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden.
Petterssons i Till stöd härför hava motionärerna anfört:

Södertälje »De bestämmelser om avtal rörande barns framtida underhåll, som

«• fi"n™otio'' av Kungl. Maj:t föreslagits, torde avse att göra avtal, som ej slutits i en
betryggande form och under samhällets kontroll ogiltigt, förvisso föreligger
^här ett alldeles särskilt behov av bestämmelser, enär få barn torde
vara så blottställda som de, vilkas föräldrar genom ett avtal, gällande
barnets hela minderårighetstid, frånsåga sig sitt ansvar för detsamma redan
snart efter dess födelse. Enligt vad som meddelats av Barnavårdsbyrån i
Stockholm angående dess erfarenheter på ifrågavarande område, kan man
emellertid befara, att de intresserade kontrahenterna — å ena sidan föräldrar,
vilka med all makt vilja befria sig från ett barn, och å andra
sidan fosterföräldrar, som i avtal om Vård i ett för allt äga en god inkomstkälla
— skola komma att uppbjuda all sin uppfinningsrikedom och
icke sky någon möda för att kringgå lagens bestämmelser härutinnan.
Det gäller att om möjligt förebygga sådana försök. \i vilja i detta hänseende
framhålla den möjlighet att på en omväg undgå kontroll över avtal,
som en moder enligt förslaget skulle äga genom att begära förmyndare
för sitt barn och därvid till innehavare av detta uppdrag föreslå
någon medlem av sin släkt eller annan, som rätten icke kan hava skäl
att förklara för uppdraget olämplig. Om en sådan framställning bifalles,
kunde modern och den sålunda utsedda förmyndaren först med fadern och
sedan med fosterföräldrar träffa avtal om barnets framtida underhåll utan
barnavårdsmans mellankomst. Väl skulle enligt det kungliga förslaget
avtalet med fadern icke kunna gälla barnets hela minderårighetstid utan
att godkännas av barnavårdsnämnden. Men redan ett avtal med fadern
angående en summa, avsedd att täcka 5 ä 10 års vård och underhåll, kan
innebära allvarliga vådor för barnet. Vi anse därför, att avtal även i det
fall att annan än barnets fader eller moder är förmyndare, bör underställas

■provning av barnavårdsman.

Av ovan anförda skäl anse vi även, att barnavårdsman icke bör frånträda
sin befattning i och med det att annan förmyndare än fader eller moder
utses, utan att han bör i dessa, såsom i andra fall, entledigas först sedan
barnavårdsnämnd funnit, att behov av barnavårdsman ej längre föreligger.»

Utskottet är med motionärerna ense därom, att lagförslaget bör på
föreslaget sätt ändras.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

12 §.

Angående skälen till att utskottet med avstyrkande av väckta mo- utskottet.
tioner följt Kungl. Maj:ts förslag hänvisas till vad ovan (sid. 14 ff.) anförts.

13 §.

Beträffande denna paragraf anför herr Bergqvist m. fl. i sin berörda Herr Bergmotion
följande: qvist» m. fl.

»I 13 § säges: ''Särskilt åligger det barnavårdsmannen sörja för, att motton åtgärder

ofördröjligen vidtagas för fastställande av faderskapet---’.

Motsvarande text i lagberedningens förslag hade en något avvikande lydelse:

''Särskilt åligger det barnavårdsmannen sörja för, att lämpliga åtgärder

ofördröjligen vidtagas för fastställande av barnets börd---För

den av Kungl. Maj:t vidtagna ändringen föreligger ingen motivering. Lagrådet
har icke förordat denna ändring. Chefen för''justitiedepartementet
har i vederbörande statsrådsprotokoll icke heller häröver utlåtit sig, såvida
icke motivet, till. ändringen skulle vara inneslutet uti det allmänna uttalandet,
att ''vissa jämkningar och förtydliganden av redaktionell art vidtagits
. Detta är dock föga troligt. Ändringen har, såsom det vill synas,
saklig innebörd. Lagberedningens fersing innebar tydligen, att barnavårdsmannen
skulle såsom sitt första åliggande betrakta fastställande av vilka
som äro barnets föräldrar, d. v. s. såväl vem som är barnets moder som
vem som är dess fader. Kungl. Maj:ts förslag inskränker barnavård smannens
åliggande till plikten att söka fastställa vem som är barnets fader.

Det torde icke kunna göras gällande, att barnavårdsmannens åliggande
att taga reda på vem som är barnets moder redan blivit utsagt
genom samma paragrafs strax förut gjorda uttalande, att barnavårdsmannen
skall ''tillse att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratagas’. Ty i så
fall kunde dessa ord jämväl hava ansetts tillfyllest utsäga barnavårdsmannens
åliggande att taga reda på vem som är barnets fader. Detta åliggande
har dock befunnits böra uttryckligen nämnas. Men då dylikt omnämnande
icke skett angående något barnavårdsmannens åliggande att
taga reda på barnets moder, så torde den närmaste slutföljden vara, att
icke någon plikt, kanske icke ens någon befogenhet för barnavårdsmannen
finnes att söka fastställa, vem som är barnets moder.

Det torde icke heller kunna göras gällande, att modern till barn,
som födes utom äktenskap, städse kommer att vara känd, därest allenast
kungl. brevet av den 17 oktober 1778 blir upphävt, såsom i förslagets 35 §
föreslås. Någon ovillkorlig plikt för henne att själv enligt förslagets 14 §
anmäla sig hos barnavårdsnämnd finnes icke. Det står henne°fritt att

UtsJcoltet.

Herr Bergqvists
m. J
motion.

24 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

underlåta sådan anmälan. Det kan med stor säkerhet antagas, att hon
ingenting anmäler, så länge hon är övertygad om, att barnets fader skall
ekonomiskt bistå henne och barnet. Intet hindrar henne dessutom att
framföda barnet under omständigheter, som, trots upphävandet av
nyssnämnda kungl. brev, låta henne förbliva okänd eller endast med verklig
svårighet identifierad. Hon kan begiva sig till främmande ort, där
framföda^ barnet samt vägra att uppgiva sitt namn eller uppgiva falskt
namn ävensom oriktig kyrkobokföringsort för att därpa försvinna med eller
utan barnet. Det är möjligt, att denna utväg kan komma att anlitas företrädesvis
av mödrar, söm äro stadda i gynnsamma ekonomiska villkor,
eller för vilka kostnaderna bestridas av barnafäder i dylika villkor. Det
är därför icke uteslutet, att lagen i dess föreliggande form kunde komma
att utnyttjas som en klasslag. Om verklig effekt skall givas åt upphävandet
av kungl. brevet av den 17 oktober 1778, sa bör därför 13 § i förslaget
till lag om barn utom äktenskapet aterföras till den innebörd, denna para
graf hade i lagberedningens förslag.»

Enligt vad utskottet erfarit, har den i motionen berörda, av lvungl.
Maj:t vidtagna ändringen i paragrafen icke åsyftat någon ändring i sak,
utan närmast föranletts av önskan att erhålla full motsvarighet i uttryckssättet
uti paragrafens båda stycken. Då vid förslagets genomförande allenast
mera sällan torde föreligga behov att vidtaga särskilda åtgärder för
att fastställa vem som är moder till barn utom äktenskap, har det dessutom
synts mindre nödigt att i paragrafen uttryckligen framhålla barnavårdsmannens
skyldighet i nämnda hänseende. Utskottet finner emellertid
detta lämpligen böra äga rum; och har paragrafen därför återförts till
den lydelse, den hade enligt lagberedningens ursprungliga förslag.

14 §.

I fråga om denna paragraf anför herr Bergqvist in. fl. i sin nyss ■

nämnda motion följande: .

»I 14 § säges: ’Barnavårdsnämnden i den församling, där kvinnan

är kyrkobokförd, ----har att,---nämnden erhållit kännedom

att barn utom äktenskap blivit fött, till barnavårdsman för barnet förordna
därtill lämplig man eller kvinna’. Lagberedningen har i sina motiv till
denna paragraf anfört: ''för att bereda nämnden sådan kännedom, torde
höra stadgas skyldighet för kyrkobokförare att om barnets födelse underrätta
vederbörande barnavårdsnämnd. Sådant, stadgande kan i administrativ
väo- meddelas’. Att dylikt stadgande meddelas har synts oss vara för effektiviteten
av nyssanförda paragraf uti föreliggande lagförslag så nödvändigt,

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

att vi velat bringa detsamma i erinran, i förhoppning att riksdagen därom
gör å lämpligt sätt uttalande.»

Utskottet vill med anledning härav framhålla vikten av, att det i Utskottet.
motionen omnämnda stadgande varder meddelat.

Enligt förevarande paragraf skall barnavårdsnämnden i moderns
kyrkobokföringsort utse barnavårdsman och utöva tillsyn å hans verksamhet.

Herrar Hellberg och Jacob Larsson samt herr Pettersson i Söder-^Urns^och''
tälje in. fl. hemställa i sina ovan berörda motioner, att skyldigheten att Jacob Larsutse
barnavårdsman måtte läggas på moderns vistelsekommun och icke Spetterspå
hennes kyrkoskrivningskommun. sonsiSöder Motiveringen

till detta yrkande har följande lydelse: Motioner.''

»Beträffande barnavårdsinans tillsättande har lagberedningen föreslagit,
att barnavårdsnämnden i moderns kyrkobokföringsort skall nämna
sådan och att för sådant ändamål barnavårdsnämnden i barnets födelsekoininun
snarast möjligt skall underrätta den förra nämnden om födelsen.

Denna anordning kan emellertid, såsom av Barnavårdsbyrån i Stockholm
framhållits i dess över lagförslaget avgivna yttrande, befaras medföra en
ej oväsentlig tidsutdräkt. I landsorten sammanträda barnavårdsnämnderna
endast ett fåtal gånger om året, och även om extra sammanträde utlyses,
när anmälan om ett barns födelse inom främmande kommun ingår, kunna
de långa avstånden och andra omständigheter lätt vålla ett kortare eller
längre uppskov. Vid utseendet av barnavårdsman stannar så nämnden i
valet mellan att utnämna en i hemorten bosatt person, som i de flesta
fall näppeligen kan bliva i tillfälle att avresa till den plats, där moder
och barn befinna sig, utan som sålunda blir hänvisad att söka fullgöra
sitt uppdrag genom skrivelser i ärendet, en utan tvivel föga effektiv utväg,
eller ock att giva uppdraget åt någon i födelsekommun bosatt person.
Det senare valet förutsätter emellertid — då personalkännedom icke
här kan påräknas — att förslag på lämplig person från denna kommuns
barnavårdsnämnd föreligger. Att begära och erhålla sådant förslag torde
ofta komma att medföra nytt uppskov. Då uppdraget sannolikt icke lika
beredvilligt mottages, när det icke är att betrakta såsom ett uppdrag i
den egna kommunens tjänst, förutsättes vidare att ersättning åt barnavårdsmannen
i de flesta fall utgår. Härtill kommer, att någon egentlig möjlighet
att övervaka, huru barnavårdsmannen fullgör sitt uppdrag, icke
förefinnes för nämnden i kyrkobokföringsorten.

Sedan barnavårdsman en gång blivit utsedd, skall enligt beredningens
förslag ansvaret för och ledningen av åtgärderna i saken åligga den
kommuns barnavårdsnämnd, som sålunda tagit befattning med densamma,
intill dess denna nämnd genom beslut enligt 16- § 2 stycket med hänsyn
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 26 käft. {Nr 29.) 4

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

till barnets eller moderns vistelseort finner skäligt överflytta ansvaret och
ledningen på annan nämnd. Denna anordning, vilken väl ansetts betingad
av nödvändigheten att förebygga det barnavårdsmannaskapet med dess
skyldigheter och rättsliga befogenheter samtidigt skulle kunna komma att
utövas av tvenne personer inom olika kommuner, kan emellertid, även den,
befaras medföra vissa olägenheter. Barnavårdsbyrån i Stockholm har i detta
avseende anmärkt följande:

''Barnavårdsnämnds verksamhetskrets i övrigt gäller alla de barn, som inom
kommunen vistas. I lagen om sedligt försummade och vanartade barn av år 1902
har man låtit sig angeläget vara att så ordna saken, att hemortsrätt, kyrkoskrivning
etc. icke skall inverka, utan att nämnden skall vara behörig ingripa, så
snart ett vanartat eller sedligt försummat barn vistas inom kommunen. Därest,
påsom ofta påyrkats, och såsom lagberedningen också förutsätter, nya arbetsområden
komma att läggas till barnavårdsnämndens hittillsvarande, så att den offentliga
barnavården så att säga centraliseras i dess hand, kommer den nu antydda
regeln rörande verksamhetsområdet utan tvivel att även i fortsättningen tillämpas.
Det uppstår då eu väsentlig skillnad mellan barnavårdsnämndens uppdrag för så
vitt det gäller vanartade och i sedligt avseende försummade barn, fosterbarn m. fl.
å den ena sidan och barn utom äktenskap å den andra. I fråga om de förra
skulle nämnden äga rätt och skyldighet att vid behov inskrida, så snart de vistades
inom kommunen; i fråga om de senare skulle nämnden äga denna rätt och skyldighet
först sedan beslut enligt 16 § 2 stycket från en annan nämnd kommit
densamma tillhanda, även om åtgärd vore av behovet högeligen påkallad. Då
vidare ett barn samtidigt kan vara å ena sidan sedligt försummat eller fosterbarn
och å den andra barn utom äktenskap, blir följden, att en kommuns barnavårdsnämnd,
vistelsekommunens, Ange till laga skyldighet att övervaka detsamma och
vidtaga åtgärder i fråga om detsamma i dess förra egenskap, under det att en
annan kommuns barnavårdsnämnd, den, varest modern var kyrkoskriven vid barnets
födelse, ägde förordna barnavårdsman och leda och övervaka dennes åtgöranden.
En sådan klyvning av uppdraget kan naturligen icke vara önskvärd.

Ett mycket stort antal ogifta kvinnor, bosatta i landsorten eller smärre
städer, lämna, när de finna sig vara i grossess, sin hemort och begiva sig till
Stockholm eller någon annan större stad. På dessa städers offentliga eller enskilda
förlossningsanstalter födas deras barn och mödrarna återvända efter förlossningen
i regel icke till sina hemorter utan utackordera barnen och söka utkomst annorstädes.
I den övergivna belägenhet, vari dessa kvinnor ofta befinna sig, skulle
en barnavårdsman, tillsatt före barnets födelse, vara av den största nytta. Även
vad deras barn beträffar blir effektiviteten av det skydd, som barnavårdsmannainstitutionen
är avsedd att skänka, i hög grad beroende av, huruvida kännedom
om fallets detaljer kan inhämtas före födelsen och åtgärderna till barnets bästa
igångsättas strax efter densamma. Men klart torde vara att kvinnorna avhållas
från att anmäla den väntade födelsen, om de veta att barnavårdsmannen skall
tillsättas i hemorten, som de lämnat just för att hålla sin belägenhet dold.’

Med hänsyn till vad nu anförts anse vi, att det skulle vara lämpligt
att lägga skyldigheten att utse barnavårdsman på moderns vistelsekommun
och icke på hennes kyrkoskrivningskommun.»

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

Förslagets regler i förevarande hänseende äro givna i redans och Utskottet.
ordningens intresse. Moderns kyrkobokföringsort är rätt inskrivningsort
för barnets födelse och där finnas även alla upplysningar angående hennes
person. I kyrkobokföringsorten har modern också i allmänhet hemortsrätt
i ''fattigvårdshänseende. Det är ett från kyrkligt håll länge närt
önskemål, att en persons kyrkoskrivningsort måtte sammanfalla med hans
faktiska vistelseort. Genom en enkel åtgärd — begäran om utflyttningsbetyg
från hemorten och dess inlämnande å vistelseorten — låter sig detta
också förverkligas. Tydligt är, att ett bifall till motionärernas yrkande icke
är agnat befrämja nu nämnda önskemål.

Att den i förslaget stadgade ordning stundom kan vålla något uppskov
med utseende av barnavårdsman, kan ej förnekas. Något längre
dröjsmål synes dock ej behöva ifrågakomma. Beaktas bör för övrigt, att
barnavårdsnämnden, som utsett barnavårdsman, jämlikt 16 § i förslaget
kan överflytta tillsynen över barnavårdsinannens verksamhet å barnavårdsnämnden
i den ort, där modern eller barnet vistas.

Det är visserligen, såsom i motionerna angives, ej ovanligt, att
ogifta kvinnor under havandeskapet flytta från hemorten och ej sällan
uppsöka de större städerna för att där föda sina barn. Men denna flyttning
är ofta av mycket övergående natur. Mödrarna lämna snart den ort,
där barnet blivit fött, och åtgärden att utse barnavårdsman å denna ort
torde då knappast lända till något större gagn. Skulle mödrarna, såsom
ej sällan händer, återvända till hemorten, är det naturligtvis lämpligast,
att barnavårdsman där blir utsedd. Det torde ej heller böra förbises, att
barnafadern vanligen befinner sig å moderns kyrkobokföringsort.

I motionerna har uttalats farhåga för att de ogifta kvinnorna skulle
avhållas från att anmäla den väntade födelsen, om de veta, att barnavårdsman
skall tillsättas i hemorten, som de lämnat just för att hålla sin belägenhet
dold. Denna farhåga torde dock ej böra tillmätas någon större
betydelse. Utseende av barnavårdsman före barnets födelse är beroende av
initiativ från kvinnans sida. Hon kan ju låta bokföra sig å den nya vistelseorten,
vars nämnd då kommer att utse barnavårdsman. Detta torde
kunna för henne framhållas av den, till vilken hon vänder sig för att göra
anmälan om den väntade nedkornsten.

Utskottet medgiver, att det stundom kan vara förenat med vissa fördelar,
att barnavårdsman utses å moderns vistelseort, men finner övervägande
skäl tala för den ståndpunkt, förslaget intager.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

Herrar Hellbergs
och
Jacob Larssons
samt
herr Petterssons
i Södertälje
m. fl.
motioner.

I nyssberörda båda motioner har jämväl föreslagits, att till andra
stycket i förevarande paragraf måtte fogas ett tillägg av följande lydelse:
»Där sådant prövas lämpligt, må till barnavårdsman förordnas för uppgiften
avsedd förening eller stiftelse.»

Till stöd för detta förslag anföres:

»Då det icke lärer kunna förväntas att man, särdeles i början av lagens
tillämpning, utan svårighet skall kunna erhålla tillräckligt antal personer,
som äro villiga och skickade att åtaga sig alla med barnavårdsmannaskapet
förenade förpliktelser — en del av dessa förpliktelser komma nämligen
sannolikt att verka avskräckande särdeles på kvinnorna, vilka man dock
med rätta anser önskvärt att få med i arbetet — torde, såsom av Barnavård
sbyrån i Stockholm ifrågasatts, möjlighet böra beredas barnavårdsnämnd
att, där den så finner lämpligt, överlämna barnavårdsmannauppdraget
för visst barn åt förening eller institution i stället för åt enskild
person. En motsvarighet härtill finnes i lag om behandling av alkoholister
av den 30 juni 1913, enligt vilken uppdraget att vara nykterhetsnämndens
ombud kan överlämnas icke blott till nämndens egna ledamöter eller
andra enskilda personer, utan ock till föreningar eller stiftelser. En dylik
motsvarighet finnes också i utlandet dels i vissa former av det s. k.
yrkesförmynderskapet, dels i övervakareuppdraget vid en del barndomstolar;
uppdraget att övervaka en till brott förvunnen gosse eller flicka överlämnas
nämligen ej sällan till en barnavårdsförening i stället för till enskild person.
Även torde i detta sammanhang böra nämnas den stora insats, som den
halv-officiella föreningen »Society for prevention of Cruelty to Children»
kunnat göra i det engelska barnavårdsarbetet, tack vare den omständigheten,
att densamma tagits i anspråk från de offentliga myndigheternas sida.

För den händelse att i lag om barn utom äktenskap öppnades möjlighet
för barnavårdsnämnd att överlämna barnavårdsmannauppdraget i
lämpliga fall till en del institutioner, vilkas avlönade eller frivilliga krafter
redan äro tränade i arbete av hithörande art, skulle dessa tvivelsutan även
i vårt land kunna göra en betydande insats. De olika uppgifter, som innefattas
i barnavårdsmannaskapet, skulle då, där det befunnes till båtnad
för saken, kunna av institutionen anförtros åt olika i dess tjänst stående
personer, exempelvis förhandlingarna med barnafäder och processerna åt
en tjänsteman samt ordnandet av och tillsynen över barnens vård åt frivilliga
kvinnliga krafter. Dock skulle givetvis institutionen som sådan i
likhet med övriga barnavårdsmän ansvara inför barnavårdsnämnden för uppdragets
fullgörande i dess helhet och äga att utöva det under dess kontroll.

Bland de institutioner, som skulle kunna ifrågakomma till utövande
av barnavårdsmannaskap, torde barnavårdsbyråerna böra nämnas. De

Lagutskottets titlåtande Nr 29. 29

torde nämligen kunna sägas arbeta i det här föreliggande lagförslagets
anda och på vägar, som i mycket överensstämma med de i förslaget angivna.
Under sistförflutna arbetsår ha sålunda till Barnavårdsbyrån i
Stockholm 425 ogifta mödrar anmält sig för erhållande av råd och hjälp
för sina. barn. I ett icke ringa antal fall har byrån kunnat förmå fäderna
att avgiva skriftligt erkännande av sitt faderskap och förbindelse att inbetala
visst månatligt belopp till barnets vård. Dessutom har ett stort
antal fäder, sedan uppgörelse genom byråns försorg kommit till stånd,
direkt till modern eller annan betalt sitt uppfostringsbidrag. I de fall,
då rättegång blivit nödvändig, har densamma ombesörjts av byråns jurist,
eller ock har fallet hänvisats till Stockholms stads rättshjälpskontor. Ett
belopp av ej mindre än cirka 15,000 kr. har endast under sagda år inbetalats
till byrån från barnafäder för barns vård och underhåll, under
det att cirka 7,000 kr. influtit från mödrar. Av betydelse är här också
byråns förmedling av mödrars och barns intagande på s. k. småbarnshem,
dess verksamhet för förmyndares förordnande, dess anskaffande av goda
fosterhem och dess övervakning av från Stiftelsen Småbarnshem utskrivna
barn och till byrån anmälda barn, som av en eller annan orsak icke falla
under fosterbarnsinspektionens kontroll.»

Utskottet behjärtar väl de motiv, som ligga till grund för ifrågavarande
hemställan, men hyser tvekan om ändamålsenligheten av den föreslagna
anordningen och om några egentliga fördelar därmed skulle stå att
vinna. De uppdrag, som enligt vad i motionerna anföres, överlämnats åt
föreningar eller stiftelser, innefatta, frånsett det s. k. yrkesförmynderskapet
i utländsk rätt, mera sociala uppgifter. Och vad angår yrkesförmynderskapet,
lärer detta, så vitt utskottet inhämtat, icke kunna anförtros åt
förening. Barnavårdsmannen tillkommer emellertid icke blott mera sociala
utan även viktiga privaträttsliga uppgifter. Han skall sålunda vid domstol
och exekutiva myndigheter föra talan om underhåll, godkänna avtal m. m.
Härutinnan närmar sig barnavårdsmannens ställning en förmyndares. Och
sistnämnda åligganden synas lämpligen böra tillkomma en enskild person.
Vid deras utövande av en förening eller stiftelse skulle helt visst även
kunna uppstå svårigheter och omgång, detta bland annat med hänsyn till
den oklarhet, som råder beträffande rättskapaciteten för sådan förening
eller stiftelse. Det torde ej heller böra förbises, att det personliga intresset
och ansvaret vid här förevarande uppdrag är av den största betydelse.
Barnavårdsmannaskaps överlämnande åt en dylik institution är dessutom
agnat att medföra större offentlighet än stundom kan vara önskligt. Enligt
utskottets mening lärer det syfte, som i motionerna avses, kunna på
tillfredsställande sätt tillgodoses därigenom, att till barnavårdsmän utses

Utskottet.

30 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

styrelseledamöter i föreningen eller stiftelsen samt att dessa bemyndiga
andra i föreningens eller stiftelsens tjänst stående personer att fullgöra
viss eller vissa av de med barnavårdsmannaskapet förenade uppgifterna.

15 §.

I denna paragraf har den ändring vidtagits, att i första punkten
orden »så ock när annan än modern eller fadern förordnats till förmyndare
för barnet» uteslutits. Denna ändring sammanhänger nära med den jämkning,
utskottet ansett böra vidtagas i 9 §, och får utskottet hänvisa till
vad ovan under nämnda paragraf anförts.

27 §.

Utskottet har intet att erinra mot att fyllnadsed kommer till användning
i förevarande mål; detta synes välbetänkt och av behovet påkallat.
''inom utskottet har emellertid yppats farhåga för att denna edsform
skulle komma att allt för lätt tillgripas. I anslutning till gällande praxis
i fråga om värjemålsed i barnuppfostringsmål fordrar nämligen förslaget
för edsföreläggande, detta må avse fyllnadsed eller värjemålsed, icke så
stort mått av bevisning som i andra mål. Med hänsyn härtill skulle
kunna ifrågasättas att något skärpa fordringarna på bevisning för föreläggande
av ed över huvud eller att tillerkänna företräde åt värjemålseden
framför fyllnadseden. Det torde dock möta svårigheter att i lag angiva
lämpliga direktiv, som kunna tjäna praxis till verklig ledning i dessa
avseenden. Emellertid är förslagets mening, såsom motiven innehålla, att
eden skall anförtros den, vars uppgifter med hänsyn till samtliga i målet
förekommande omständigheter bäst förtjäna tilltro. För att undvika missförstånd
och mana till eftertanke vid föreläggande av ed har det synts
angeläget, att denna förslagets mening kommer till uttryck även i lagtexten.
Utskottet har därför till paragrafen föreslagit ett tillägg av sådan
innebörd.

32 §.

Enligt denna paragraf äger den, som obehörigen fått vidkännas underhållsbidrag,
rätt att av allmänna medel återfå vad han fått utbetala.
Detta synes utskottet väl motiverat. I sista stycket av paragrafen stadgas
emellertid, att den, som mottagit underhållsbidraget, icke skall vara pliktig
att till statsverket återgälda vad av allmänna medel utgivits. Stadgandet

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

har fått denna avfattning i anledning av erinran från lagrådets sida. Lagberedningens
ursprungliga förslag öppnade möjlighet för Konungens befallningshavande
att förordna om återsökande av statens utlägg. °

.Enligt utskottets mening förtjänar denna ståndpunkt företräde. Staten
bör allenast tråda hjälpande emellan, men äga rätt kräva sitt åter, där
detta lämpligen kan äga rum. Ehuru väl statens återvirmingsrätt för de
fall, varom här år fråga, icke torde vara av någon vidare betydelse, synes
den dock höra. från principiell synpunkt upprätthållas. Någon gång kan
också återbetalning utan obillighet äga rum. De olägenheter, som, på sätt
lagrådet framhållit, äro förenade med återvinningsrättens bevarande och
bevakande, torde lämpligen kunna avhjälpas genom att stadga en kort preskriptionstid
för sådan talans anställande. Enligt vad lagrådet erinrat,
torde även böra meddelas en föreskrift om överklagande av Konungens
befallningshavandes förordnande om återvinning.

I enlighet med den uppfattning, utskottet nu uttalat, hava vidtagits
ändringar i paragrafen.

Herr Persson i Norrköping m. fl. har i sin ovan berörda motion Herr Pershemställt,
att riksdagen måtte besluta »att i skrivelse till Kungl. Maj:t an-^ny NorrJ
hålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda och för nästa riksdag förelägga ^motion.
förslag om förskott, utan fattigvårds karaktär, från det allmänna för underhåll
åt utom äktenskapet födda barn samt inom äktenskapet födda barn,
där föräldrarna leva skilda eller hustrun övergivits».

dill stöd för denna hemställan anföra motionärerna:

»De föreliggande lagförslagen avse att skapa tryggare åtgärder för
barns underhåll, ävensom för underhåll åt ensam moder vid tiden för
nedkomsten. Någon garanti för att detta underhåll skall kunna uttagas
av fader i alla fall finnes emellertid ej, och i många fall torde, ändock
att förevarande lagar kornme till stånd, moder och barn få vara utan
underhall samt därmed utsatta för nöd och lidande. Det är därför nödvändigt
att samhället träder hjälpande till i dessa fall. Så sker i andra
ländei, exempelvis i Danmark, dår det allmänna lämnar förskott till barns
underhall, utan att detta har fattigvårds karaktär. Lagförslag därom borde
bär förelagts samtidigt med de nu föreliggande lagförslagen. Då så emellertid
icke skett, bör riksdagen kräva, att ett sådant förslag skyndsamt förelägues.»

Utskottet finner ifrågavarande spörsmål förtjäna övervägande. Enligt Utskottet.
vad utskottet inhämtat, är fragan redan föremål för behandling av fattio--vårdslagstiftningskommittén. Vid sådant förhållande och då^utskotteA
saknad, av utredning i frågan icke heller anser sig kunna göra något uttalande
i den riktning motionärerna förordat, synes det ej vara lämpligt, att
riksdagen för sin del nu vidtager någon åtgärd i ärendet.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

Förslaget till lag om äktenskaplig börd.

Utskottet. Detta förslag innehåller regler om, vilka barn skola anses hava äkten skaplig

börd. Då, såsom i det föregående omförmälts, trolovningsbarn
icke Fängre skola räknas såsom äkta, innefattas de icke i förslagets bestämmelser.
I 1 § uttalas den i förhållandets natur liggande grundsatsen,
att mannen skall anses såsom fader till det barn, som av hustrun födes.
För närvarande gäller, att en var, vars rätt kan vara beroende på ett
barns börd, äger att, när helst denna rätt ifrågakommer, gorå gällande
invändning därom att barnet ej har äktenskaplig börd. I makarnas och
barnets intresse stadgar förslaget en väsentlig begränsning i nämnda hänseende.
Därjämte hava i förslaget upptagits av behovet påkallade bestämmelser
om rättegången och bevisningen i mål av ifrågavarande beskaffenhet.
nerv Berg- Beträffande detta förslag anföres i motionen av herr Bergqvist in. fl.

qvista m. fl. fQljan(Je;

»I 1 § säges: ''Barn som födes under äktenskap eller å sådan tid

efter dess upplösning, att det kan vara avlat dessförinnan, har äktenskaplig
börd, där ej, i den ordning nedan sägs, barnet förklaras icke hava sådan
börd.’ Och i 2 § säges: ''Vill mannen vinna förklarande att barnet icke

har äktenskaplig börd, instämme sin talan inom sex månader från det han
fick kunskap om barnets födelse.’ Det gives emellertid fall, uti vilka det
måste vara för den offentliga moralen stötande och för vederbörande ämbetsman
motbjudande att följa den regel, som 1 § uppställer. Gift kvinna
kan sammanbo med annan man än sin make. Den senare kan vara åratal
igenom å främmande ort. I det illegitima samlivet födas barn. Varje
medlem av samhället vet, att dessa barn icke äro födda inom äktenskapet.
Modern och fadern erkänna det själva och begära att bliva såsom föräldrar
antecknade. Men detta måste enligt föreliggande lagförslag vägras. Fn
uppenbart osann anteckning om faderskapet måste göras.

Än beklagligare situation kan uppstå. Kvinna, som sammanlever
med man utom äktenskapet, kan ingå gifte med annan person än denne
man enbart för att överflytta å sagda person faderskapet till barn, som i
sammanlevnaden födas. Härigenom kunna skenäktenskap av den mest förargelseväckande
art uppstå.

Lagberedningen yttrar i sina motiv angående denna paragraf bl. a.
även: ''Beredningen vill i detta sammanhang framhålla, att bestridande av
barns äktenskapliga börd kan ske även på grunder, som icke beröras av
här ifrågavarande stadgande. Sålunda kan göras gällande, att äktenskapet
är att anse såsom en nullitet — — — —. För sådana fall sakna de här

lagutskottet!! utlåtande Nr 29.

föreslagna reglera^ tillämplighet och allmänna rättsgrundsatser böra komma
till användning.’ Det förefaller oss som om lagberedningen härmed
endast velat erinra därom att det äktenskap, mot vilket, med hänsyn till formen
och villkoren för dess ingående, sådana anmärkningar kunna göras,
att det är att anse såsom icke avslutat, ingalunda åt barnen förvärvat
äktenskaplig börd. Däremot torde i lagberedningens här återgivna uttalande
icke ligga någon antydan om huru förfaras bör för att i fall, som
av oss blivit ovan närmare antydda, tillgodose vad offentlig moral och
sanningsenlig registerföring ovedersägligen kräva.

Det är utan tvivel synnerligen svårt att anvisa på vad sätt lagen
bör i detta hänseende avfattas. Vi förmena icke heller att vi skulle kunna
föreslå någon tillfredsställande avfattning. Det är också möjligt, att man
i detta hänseende icke kan komma utöver önskningarnas område, men det
har synts tillbörligt .att härmedels för riksdagen påpeka ett allvarligt missförhållande,
uti vilket rättelse bör såvitt möjligt sökas.»

Att det ej sällan är mer eller mindre uppenbart, att mannen ej kan
vara fader till ett av hustrun under äktenskapet fött barn, skall ingalunda
bestridas. I regel lärer dock mannen icke underlåta att förneka
faderskapet. Och enligt förslaget skall detta ske inom viss kort tid efter
kännedom om barnets födelse. Genom den i 5 § inrymda befogenhet åt
god man, som på anmälan av barnavårdsnämnden förordnas att å barnets
vägnar föra talan om dess börd, vinnes ytterligare garanti för att sådan
talan. anställes. Att därutöver tillerkänna talerätt åt det offentliga vid
notoriska fall synes med hänsyn till de av lagberedningen åberopade skäl
för. talerättens begränsning ej gärna böra ifrågakomma. Det lärer för
övrigt vara förbundet med stora vanskligheter att bedöma, när notorietet
är för handen. Och att annorledes än genom utredning inför domstol
på ett betryggande sätt fastställa barnets härstamning torde ej heller låta
göra. Enligt utskottets tanke synes det icke behöva kännas särskilt
stötande eller motbj Lidande att i kyrkobok göra anteckning om vad som
enligt den civila lagstiftningen skall anses gälla. Det förtjänar också
tilläggas, att registerförare kan anmäla mera notoriska fall till barnavårdsnämnden,
som härvid i allmänhet lärer finna barnets bästa kräva, att dess
börd varder fastställd i enlighet med det verkliga förhållandet.

Förslaget till lag om adoption.

Adoptionsinstitutet är okänt för vår gällande rätt. Bestämmelser
saknas, som rättsligt reglera det inbördes förhållandet mellan fosterföräldrar
och fosterbarn, vilket upptagits såsom eget barn. Denna kännbara
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 26 Käft. (Nr 29.) 5

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

brist i lagstiftningen föranledde riksdagen att i skrivelse den 5 mars 1908
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och i vad mån rätt
till adoption borde medgivas samt för riksdagen framlägga det förslag till
lag, vartill denna utredning kunde giva anledning.

Föreliggande förslag bereder möjlighet för den, som det önskar, att
upptaga annan som barn med den verkan att mellan den upptagande,
adoptanten, och den upptagne, adoptivbarnet, grundas ett rättsförhållande
av väsentligen samma innebörd som förhållandet mellan naturliga föräldrar
och barn. Adoptanten skall sålunda erhålla vårdnaden om och förmynderskapet
för barnet; barnet skall bära adoptantens namn; adoptanten skall
uppfostra barnet efter sina villkor; barnet äger rätt till arv och laglott
efter adoptanten, dock skall bröstarvinge icke i följd av adoptivbarns arvsrätt
lida intrång i sin laglott. Och barnet å sin sida har skyldighet att
underhålla adoptanten på samma sätt som sina naturliga föräldrar. Huvudsakligen
i ändamål att förekomma ekonomiska beräkningar hos adoptanten
skall denne i regel vara utesluten från arvsrätt efter barnet. I
likhet med vad som gäller i de modärna lagstiftningarna grundar adoptionen
icke något familjerättsligt förhållande vare sig mellan adoptivbarnet
och adoptantens släkt eller mellan adoptanten och barnets släkt. Ej heller
rubbas genom adoptionen rättsförhållandet mellan adoptivbarnet och dess
släkt i annan mån än som följer av förhållandet mellan adoptanten och
adoptivbarnet. Adoptivbarnet äger alltså rätt till arv efter sina naturliga
släktingar liksom dessa äga rätt till arv efter barnet.

Det synnerligen viktiga familjerättsliga förhållande, som adoptionen
sålunda skapar, bör icke komma till stånd utan att grundade skäl finnas
för en sådan rättsändring. I sådant syfte stadgas i förslaget, att vid varje
fall av adoption skall företagas en noggrann lämplighetsprövning inför
domstol, som skall meddela sitt tillstånd till adoptionen.

I förslaget upptagas vissa allmänna förutsättningar för att adoption
må äga rum. ^Minimiåldern för adoptanten är satt till tjugufem år. Åtskilliga
bestämmelser hava till syfte att skapa största möjliga likhet med det naturliga
föräldra- och barnförhållandet. Sålunda skola i regel makar adoptera
gemensamt och andra än makar må ej gemensamt antaga adoptivbarn.
För adoption av den, som på grund av sin ålder är omyndig, fordras
samtycke av föräldrar eller annan å deras vägnar. Utskottet vill särskilt
erinra, att adoption av eget. barn utom äktenskap är medgiven, vilket är
av särskild betydelse, då vår lag icke känner annan legitimation än genom
efterföljande äktenskap. Härigenom öppnas möjlighet för fadern till sådant
barn att träda i närmare förbindelse med barnet och bereda detsamma
den bättre ställning och de förmåner, adoptionen medför.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

önskligt är, att det genom adoptionen skapade rättsförhållandet blir
för framtiden beståndande. Särskilda omständigheter kunna dock göra en
upplösning därav påkallad. Förslaget bereder möjlighet till adoptivförhållandets
hävande dels genom överenskommelse mellan parterna, dels ock i
vissa fall på yrkande från endera partens sida.

Utskottet finner förslaget icke föranleda andra anmärkningar än
nedan sägs.

3 §•

Denna paragraf giver uttryck för den grundsatsen, att då adoptivbarn
upptages i en familj, det bör erhålla ställning såsom makarnas gemensamma
barn och båda makarna följaktligen deltaga i adoptionen. Denna
princip är enligt utskottets mening väl grundad. Emellertid synes utöver
de i paragrafen angivna undantag härifrån böra göras ytterligare ett sådant.
Det bör ej vara mannen förmenat att ensam adoptera sitt utom
äktenskapet födda barn och därigenom bereda detsamma den väsentligt
bättre ställning, som adoptionen medför. Väl torde i regeln hustrun vilja
deltaga i adoptionen, men fall kunna dock förekomma, där hon ej önskar,
att hennes egendom skall övergå till barnet. Utskottet har därför, i likhet
med vad två ledamöter i lagrådet hemställt, i paragrafen infört en
bestämmelse om rätt för ena maken att med den andres samtycke adoptera
eget barn utom äktenskap.

5 §•

Utskottet föreslår, att åldersgränsen i förevarande paragraf höjes
från tolv till femton år. Vid tolv års ålder torde barnet i allmänhet icke
nått en sådan utveckling, att det bör kunna hindra en adoption, som kan
lända till dess fördel. Det torde ock vara förenat med svårigheter att erhålla
tillförlitliga uttryck för den känsla och uppfattning, ett tolvårigt barn
verkligen hyser beträffande en ifrågasatt adoption. Utskottet vill emellertid
framhålla, vad även inom lagrådet påpekats, att domstolen bör söka
inhämta upplysning jämväl om ett yngre barns ställning till adoptionsfrågan
och fästa vederbörlig hänsyn vid de upplysningar, som härutinnan
lämnas.

6 §• f

Utskottet har intet att erinra mot de i paragrafen upptagna bestämmelser
om föräldrars eller förmyndares samtycke till adoption av barn,
som på grund av sin ålder är omyndigt. Utan vidare stadgande lärer vara
klart, att om moder till barn utom äktenskap är okänd, hennes samtycke

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

till adoptionen ej är erforderligt. För sådant fall måste för barnet förordnas
förmyndare, vars samtycke till adoptionen skall inhämtas. Utskottet
har också erfarit, att detta varit lagberedningens mening.

12 §.

Utskottet. Enligt förslaget utgör adoptivförhållande icke hinder för adoptant

och adoptivbarn att ingå äktenskap med varandra, men skall genom äktenskapets
ingående adoptivförhållandet anses hävt. På sätt lagberedningens
motiv giva vid handen, har det ansetts medföra onödig omgång att stadga
ett sådant äktenskapsförbud, då kontrahenterna ändock skulle kunna nå
sitt mål genom adoptivförhållandets hävande. Utskottet är ense med lagberedningen
därom, att efter upplösning av adoptivförhållandet hinder ej
bör möta för ingående av äktenskap. Emellertid synes det utskottet vara
för känslan sårande och med god ordning mindre överensstämmande,
att ett adoptivförhållande utan vidare kan övergå i äktenskap. Detta
gäller i synnerhet, om adoptivbarnet ännu ej nått myndig ålder och
hävande genom överenskommelse följaktligen icke kan äga rum. Det torde
ock vara av vikt att på lagstiftningens väg inskärpa, att könskärleken icke
bör få vinna insteg i adoptivförhållandet. Med hänsyn härtill har utskottet
föreslagit, att till 2 kap. (om hinder mot äktenskap) av lagen om äktenskaps
ingående och upplösning fogas en ny paragraf, innefattande förbud
för adoptant och adoptivbarn att ingå äktenskap med varandra, och har
detta ändringsförslag sammanförts med det i propositionen intagna förslaget
till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § av nyssnämnda lag. I samband
med den sålunda vidtagna ändringen har uteslutits senare ledet i
andra stycket av förevarande paragraf, varjämte även 24 § i förslaget såsom
obehövlig synts böra utgå. Utan uttryckligt stadgande lärer vara
uppenbart, att därest trots förbudet äktenskap kommit till stånd mellan
adoptant och adoptivbarn, adoptivförhållandet skall anses hävt.

17 §.

Herr Alex- Beträffande förevarande paragraf hemställer herr Alexanderson i sin

atmotionS ovanberörda motion, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring i det framlagda
kungl. förslag*# till lag om adoption, att däri stadgas, att ur dödsbo
efter den, som i egenskap av adoptivbarn tagit arv eller i testamente efter
adoptant bekommit egendom och som själv ej efterlämnat bröstarvinge,
skall, sedan den dödes gäld är betald, men innan arv efter honom tages,
till adoptantens bröstarvingar och, där makar gemensamt adopterat, till

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

deri efterlevande av dem i vederlag utgå egendom till värde motsvarande
vad den avlidne i arv eller testamente efter adoptanten bekommit».

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört:

»Behovet av en lyckligt anlagd adoptionslagstiftning har hos oss sedan
länge gjort sig starkt gällande. Såsom lagberedningen i motiven till 8 § av
det i kungl. propositionen nr 33 framlagda förslaget till lag om adoption
erinrar, är härvid det för våra förhållanden viktigaste önskemålet, att den, som
önskar såsom sitt eget upptaga barn vid späd ålder till fostran, må redan från
början kunna- få förhållandet mellan sig och barnet rättsligt så ordnat, att behörig
trygghet vinnes. I detta avseende är det som bekant nu illa beställt,
något som veterligen ock i månget fall verkat avhållande på dem, som eljest
gärna skulle berett ett eller flere barn ett lyckligt hem och god fostran.

Det är vid sådant förhållande dubbelt angeläget, att den blivande
adoptionslagen icke innehåller bestämmelser, som onödigtvis föranleda tvekan
eller avhållsamhet från att begagna de fördelar adoptionsinstitutet
erbjuder. Det synes emellertid icke osannolikt att så kan bliva verkan av
de arvsregler, det framlagda förslaget innehåller, därest desamma utan
jämkning antagas.

Enligt förslaget tager adoptivbarn arv efter adoptanten lika med
barn i äktenskap, dock utan att inkräkta på bröstarvinges laglott (14 §).
Denna arvsrätt, som övergår på adoptivbarnets bröstarvingar, är ock förenad
med rätt till laglott (15 §). Adoptanten tager däremot ej arv efter
adoptivbarnet utom i det fall att detta ej efterlämnar någon släkting alls,
huru avlägsen som helst. Adoptivsyskon emellan ingen arvsrätt. Systemet
är alltså: Arvsrätt och laglottsrätt för adoptivbarnet efter adoptanten; arvsrätt
för adoptanten åter praktiskt sett utesluten. Såsom grund härför
åberopas av lagberedningen farhågan för att ekonomiska beräkningar skulle
kunna vid adoptionen spela in på adoptantens sida. Och även om man
vill tillägga denna farhåga tämligen ringa praktisk vikt, så synes likvisst
grundsatsen, att adoptionen icke skall kunna bereda adoptanten och genom
honom hans släkt ekonomiska fördelar i arvsväg, förtjäna att upprätthållas.

Men den torde kunna upprätthållas utan att man skall vara nödsakad
att taga vissa till synes rätt så betänkliga konsekvenser, som följa av
förslagets arvsregler.

Det vanligaste fallet av adoption torde bliva det, att barnlösa makar
gemensamt adoptera ett spätt fosterbarn. Dör nu efter skedd adoption
ena maken, tager adoptivbarnet arv; dör kanske snart därpå adoptivbarnet,
går detta arv, hälften av de adopterande makarnas bo, till barnets
släkt, kanske till ganska avlägsen släkting. En sådan sakernas utveckling
kan adoptanten ej ens genom testamente förebygga annat än delvis. Lag -

38 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

lottsrätten lägger hinder härför. Har — för att taga ett praktiskt viktigt
exempel — den avlidne maken i testamente förordnat, att den efterlevande
skall sitta i orubbat bo, kan detta bliva omintetgjort. På helt andra
förutsättningar är onekligen de naturliga egna barnens arvs- och laglottsrätt
uppbyggd. — Det inträffar vidare som bekant ej sällan, att makar,
som upptagit fosterbarn, sedermera få ett eller flera egna barn. Aven för
detta fall framstår det som en till adoption föga uppmuntrande utsikt, att
en del av boet skall frångå familjens kvarlevande medlemmar och tillfalla
helt utomstående med rätt för dessa att påkalla skifte.

Dessa allt annat än tilltalande konsekvenser hava icke heller kunnat
undgå att ådraga sig uppmärksamhet. Sålunda blevo de föremål för överläggning
vid Sveriges advokatsamfunds årsmöte år 1914 och framkallade
hos talrika deltagare i diskussionen betänkligheter samt yrkande om ändring.
Det är ej heller ovanligt att höra praktiserande jurister, vilkas råd
vid ordnande av adoptionsfrågor kan förväntas ofta bliva inhämtat, uttrycka
den uppfattning, att man i regel måste ställa sig avrådande från
steget att adoptera, om förslagets arvsregler i sitt nuvarande skick upphöjas
till lag.

Fråga blir då huru ifrågavarande olägenheter bäst kunna undanröjas.
Vid advokatsamfundets nyssnämnda årsmöte samlade man sig kring
den tanken, att adoptivbarns laglottsrätt borde bortfalla. Detta synes dock
vara att kasta ut barnet med badvattnet. Det är tvivelsutan en riktig
tanke, att åtgärden att genom adoption införliva ett fosterbarn med en ny
familj ock bör medföra åt barnet en tryggad och med de egna barnens
närmast jämförlig ställning inom denna njm familj, även i arvshänseende.
Å andra sidan har laglottsrättens borttagande ingen verkan i åsyftad riktning
i andra fall, än då adoptanten verkligen upprättat testamente, som
utesluter adoptivbarnet från arvsrätt eller som förbinder den med vissa
villkor.

Däremot vill det synas, att inga avgörande betänkligheter kunna
anföras mot en bestämmelse, som föreskriver, att i den mån adoptivbarn
på grund av lag eller testamente tagit arv efter adoptant, skall ur adoptivbarnets
eget dödsbo utgå motsvarande värde till den ännu kvarlevande
av två adopterande makar och till adoptantens bröstarvingar, om sådana
vid adoptivbarnets frånfälle finnas. Ett dylikt stadgande medgiver vidmakthållande
av de grundsatser, varpå det kungl. förslaget i arvsfrågan
är uppbyggt, och innebär blott en mindre modifikation däri, vilken emellertid
enligt mitt förmenande är både rättvis och ägnad att medverka till
förtroendefullt anlitande av adoptionsinstitutet. Konsekvensen kunde måhända
synas fordra att stadgandet utsträcktes att gälla även det fall, att adoptiv -

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

barns bröstarvingar enligt 14 § 2 stycket bekommit arv efter adoptanten.

För detta fall gälla dock ej med nämnvärd styrka de ovan anförda synpunkterna.
Det kungl. förslaget bar ej heller för sin del tagit motsvarande
konsekvens i det undantagsfall, där enligt 17 § adoptant tager arv efter
adoptivbarn.»

Utskottet är med motionären ense därom, att en ändring i förslaget Utskottet.
i det syfte, som i motionen angives, bör komma till stånd. Därigenom
torde de olägenheter, som, på sätt i motionen påvisats, äro förenade med
förslagets bestämmelser i arvsrättsligt hänseende, bliva avhjälpta. Det av
motionären använda uttrycket »vederlag» synes dock passa mindre väl för
det fall, varom här är fråga. Därav skulle också, bland annat, följa, att
adoptivbarnet icke ägde att genom testamente förfoga över vad barnet
erhållit i arv eller testamente efter adoptanten. Fn sådan befogenhet
synes dock böra tillkomma adoptivbarnet och är av särskild betydelse
för det fall, att barnet ingått äktenskap och efterlämnar make. Det har
synts utskottet lämpligen böra föreskrivas att, där barnet är adopterat av
makar och en av dem lever efter, denne samt eljest adoptantens bröstarvingar
skola äga företrädesrätt att ärva barnet till så stor del av kvarlåtenskapen,
som i värde motsvarar vad barnet bekommit efter adoptanten.

18 §.

Jämkningen i förevarande paragraf är betingad av den i närmast Utskottet.
föregående paragraf vidtagna ändringen.

21 §.

I sin ovanberörda motion hemställer herr Bergqvist m. fl.: Herr Berg katt

adoptivförhållandets hävande genom åtgärder från adoptantens ^motion.^
sida tillstädjes, endast därest adoptivbarnet för ett brottsligt eller lastbart
liv».

Till stöd för denna hemställan anföres:

»I 21 § säges: ''Har adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten
eller hans närmaste, eller för adoptivbarnet ett lastbart eller brottsligt liv,
varde adoptivförhållandet hävt, då ansökan därom göres av adoptanten
eller, om han är sinnessjuk eller sinnesslö, av hans förmyndare.’

Lagberedningen yttrar i sina motiv: ''Bäst överensstämmande med
adoptionens ändamål vore, om det därigenom uppkomna rättsförhållandet
ovillkorligen bleve för framtiden bestående, liksom fallet är med det na -

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

turliga familjeförhållandet, för vilket adoptionen skall bereda en ersättning.
Erfarenheten visar dock, att parternas eller enderas intresse emellanåt
kan på goda grunder kräva att förhållandet upphör. Enligt såväl
tysk som schweizisk lag kan också adoptivförhållande upphävas; möjlighet
därtill är däremot icke beredd enligt den franska lagen. Tyska lagen
känner dock endast upphävande efter överenskommelse mellan parterna,
medan den schweiziska lagen i vissa fall medger hävande på yrkande från
ena partens sida. Förslaget står på samma principiella ståndpunkt som
den schweiziska lagen.’

Det länge förefintliga behovet av laga ordning för adoption har enligt
vår mening icke inriktat förväntningarna mot en lag, som åt adoptivförhållandet
giver den tillfällighetsprägel, som synes vidlåda det föreliggande
förslaget. Där man önskat sig lagstiftning om adoption, har man
därmed åsyftat upprättande av ett adoptivförhållande, vilket i fasthet och
varaktighet kunde mäta sig med det familjeförhållande, som blodsbandet
skapar mellan föräldrar och barn, och från vilket varje tanke på upphävande
är uteslutet. Adoptionen är nämligen icke enbart eu akt av välgörenhet,
bestående däri att man giver ett behövande eller ensamtstående
barn kost och kläder, utan till denna välgörenhet tillkommer en ytterligare
akt, då man giver barnet namn och arvsföljd; man insätter det i
en situation, soin närmar sig till eller uppnår bröstarvinges ställning i
familjen och hemmet.

Så mycket vi beklaga att förslaget till lag om adoption erhållit sin
nuvarande avfattning i fråga om möjligheten att upphäva adoptivförhållandet,
så inse vi emellertid, att det vore fåfängt att nu föreslå det fullständiga
borttagandet ur förslaget av denna möjlighet. Vi begränsa därför
vår framställning till försöket att i 21 § erhålla rättelse. Denna
paragraf ställer i utsikt för adoptivföräldrarna eller adoptanten att kunna
häva adoptivförhållandet, därest adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten
eller hans närmaste eller för ett lastbart eller brottsligt liv. Det
första av dessa alternativ synes oss kunna utnyttjas på ett för adoptivbarnet
särdeles äventyrligt sätt. Av detsamma kan göras ett hot, som
stundligen svävar över adoptivbarnets huvud. Adoptivföräldrar äga säkerligen
icke större pedagogisk hänsyn och urskillning än andra människor.
Och vetskapen om denna lagbestämmelse skulle kunna i mindre nogräknade
uppfostrares händer utgöra ett allt för närliggande tillhygge. Det
torde dessutom icke vara uteslutet, att, även då adoptivbarnet hunnit en
mera mogen ålder, adoptivföräldrar genom hot om adoptivförhållandets
hävande med åtföljande arvlöshet kunna utöva tvång över adoptivbarnet
i för detta särdeles viktiga avgöranden och situationer. Man kan häremot

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

invända att för hävande av adoptivförhållandet domstols utslå" kräves.
Men enbart möjligheten, att dylik rättegång kan anställas, torde i månget
fall vara användbar som förhatligt påtryckningsmedel. Det synes oss
därför vara alldeles nog, om 21 § innehåller att adoptivförhållandet må
kunna hävas i det fall att adoptivbarnet för ett lastbart eller brottsligt
liv.»

Utskottet delar lagberedningens uppfattning, att det genom adoptionen
skapade förhållandet icke bör vara alldeles orubbligt utan kunna upplösas,
när särskilda omständigheter därtill föranleda. De i lagförslaget angivna
förutsättningar, under vilka adoptivförhållandet må hävas, äro också enligt
utskottets mening väl grundade. Motionärernas uppfattning, att härigenom
åt adoptivförhållandet förlänats en tillfällighetsprägel, synes utskottet ej
vara riktig. Den i förevarande paragraf öppnade möjlighet för adoptanten
att få adoptivförhållandet hävt är enligt utskottets tanke icke för vidsträckt.
Under det i paragrafens första led använda uttryckssättet »grovt förgått
sig», som även förekommer såväl i 20 § av förslaget som inom andra lagstiftningsområden,
falla uppenbarligen allenast svåra kränkningar. Och
anledning att förmoda det domstolarna åt detta uttryck skulle giva en
särskilt vidsträckt tolkning, torde ej heller förefinnas. De i motionen uttalade
farhågor att adoptanten med stöd av omförmälda ordalag skulle kunna öva
hot eller tvång mot barnet synas därför sakna fog. Det förtjänar även
att tilläggas, att de i paragrafen angivna förutsättningar för adoptivförhållandets
hävande motsvara de grunder, som exempelvis enligt de tyska
och schweiziska lagarna berättiga föräldrar att göra sina egna barn arvlösa.

24 §.

I fråga om anledningen till att denna paragraf uteslutits hänvisas
till det här ovan under 12 § anförda. I samband härmed har paragrafföljden
ändrats beträffande den återstående delen av förslaget.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § i lagen om äktenskaps ingående
och upplösning.

Av skäl, som angivas under 12 § i förslaget till lag om adoption,
har till 2 kap. av lagen om äktenskaps ingående och upplösning fogats
en ny § 12. Det sålunda upprättade förslaget har sammanförts med här
förevarande lagförslag.

o O

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 26 käft. (AV 29.)

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

Förslaget till lag om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Enligt gällande utsökningslag får avlöning icke utmätas, förr än
gäldenären är berättigad att lyfta densamma. På grund härav bliva lönemedel
mera sällan tillgängliga för exekution. Då bidragspliktiga personer
ofta sakna andra tillgångar, är därav en följd, att underhållsbidrag vanligen
icke kunna i exekutiv väg uttagas. Förslaget söker råda bot på
detta missförhållande. Emellertid har en tillfredsställande lösning icke
kunnat vinnas allenast genom ett medgivande att för underhållsbidrag må
tagas i mät den underhållsskyldiges ännu ej förfallna avlöning. Utmätning
kan allenast äga rum för förfallen fordran. Då emellertid underhållsbidrag
förfalla periodiskt med små belopp, skulle detta medföra ständigt upprepade
utmätningsförrättningar med åtföljande kostnader och besvär. Förslaget
skapar därför en anordning, enligt vilken ett underhållsbidraget
motsvarande belopp skall av arbetsgivaren innehållas å den underhållsskyldiges
avlöning, allt efter som den förfaller, och sedermera tillhandahållas0
den underhållsberättigade. Utskottet finner förslaget vara av behovet
påkallat samt ej giva anledning till annan erinran än nedan sägs.

12 §.

Enligt förevarande paragraf skall icke blott den underhållsberättigade
utan även den underhållsskyldige vara befriad från kostnad för utmätningsmans
åtgärder i ärende angående införsel. Utskottet har intet att
erinra mot att det allmänna sålunda åtager sig att bära denna kostnad.
Emellertid kommer införselinstitutet att vålla avsevärt ökat arbete för utmätningsmannen
och underordnade krono- och stadsbetjänte. Varje införselärende
kräver icke allenast omsorgsfull prövning utan även talrika
expeditioner och noggranna dagboksanteckningar. Krono- och stadsbetjänte
torde i ej ringa grad bliva betungade med delgivningar. Billigheten synes
därför kräva, att detta arbete icke utan ersättning ålägges ifrågavarande
befattningshavare, som i regel äro svagt avlönade. Detta torde även vara
av vikt för att lagens tillämpning icke må bliva lidande. Utskottet anser
sig därför böra i detta sammanhang framhålla önskvärdheten därav, att
utmätningsmännen och deras underordnade i en eller annan form beredas
o-otto-örelse för det väsentligt ökade arbete och besvär, införseln för dem
kommer att medföra.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

14 §.

I denna paragraf har en redaktionell ändring vidtagits.

20 §.

Utskottet håller före, att skadestånd av. den i paragrafen angivna
art icke bör omgärdas med förevarande exekutionsprivilegium. Rättsligt
sett är sådant skadestånd, såsom lagrådet också framhåller, av annan beskaffenhet
än den rätt till underhållsbidrag, varom i övrigt i förslaget är
fråga. Det torde knappast heller vara med rättvisa och billighet överensstämmande,
att ifrågavarande skadestånd i exekutivt hänseende tillerkännes
en företrädesrätt av denna innebörd framför övriga borgenärers anspråk.
Särskilt stötande för rättskänslan verkar det, att detta skadestånd, men däremot
ej skadestånd i följd av brottslig gärning, vilket måste anses vara av
mer ömmande beskaffenhet, kan uttagas genom införsel. Med hänsyn till
vad nu anförts föreslår utskottet, att förevarande paragraf måtte utgå.

Förslaget till lag om förbud för vissa underliållsskyldiga att avflytta från

riket.

Enligt utskottets mening föreligger otvivelaktigt behov av lagstiftningens
ingripande i det avseende, som behandlas i förevarande förslag.
Genom avflyttning från riket kan den underhållsskyldige helt och hållet
undandraga sig fullgörandet av sin underhållsplikt. De väsentligt skärpta
bestämmelser i fråga om underhållsskyldigheten, som vissa av de förut
behandlade förslagen innebära, lära dessutom medföra ökad benägenhet att
genom utvandring "söka befria sig från underhållsbördan. Det synes utskottet
ej heller obilligt, att den underhållsskyldige får tåla den inskränkning
i den personliga friheten, som ett avflyttningsförbud medför. Däremot
föreligga onekligen, såsom lagberedningen framhåller, stora svårigheter att
göra ett avflyttningsförbud effektivt. Utskottet är också ense med beredningen,
då den yttrar: »Och ju större effektivitet man söker vinna, dess

mera kunna befogade intressen trädas för nära eller åtgärder bliva erforderliga,
som icke stå i rimligt förhållande till det avsedda syftet.» De
föreslagna bestämmelserna finner utskottet innefatta en efter förhållandena
lämplig lösning. Några mera vittgående åtgärder, som skulle drabba alla
utflyttande personer, synas knappast allenast för det ändamål, varom här
är fråga, böra tillgripas. Utskottet vill erinra, att våra grannländers lagstiftningar
innehålla liknande bestämmelser som de här föreslagna. Enligt

Utskottet.

44 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

vad utskottet erfarit, hava dessa, åtminstone vad Norge beträffar, visat sig
verksamma.

Då, på sätt lagberedningen anfört, förslaget skulle vinna i effektivitet,
om överenskommelser komine till stånd med grannländerna i syfte
att förhindra olovlig utvandring över desamma, vill utskottet i detta sammanhang
uttala önskvärdheten därav att sådana överenskommelser må
bliva träffade.

3 §.

I fråga om denna paragraf anför herr Bergqvist m. fl. i sin förut
omnämnda motion följande:

»I 3 § säges: ’Är fara för handen att underhållsskyldig avflyttar
från riket utan att hava fullgjort honom åliggande skyldighet att ställa
säkerhet, äge utmätningsman på begäran av den underhållsberättigade eller
fattigvårdsstyrelse meddela förbud för den underhåll sskyldige att avflytta.’

Om de vägar, på vilka den underhållsberättigade och fattigvårdsstyrelsen
kunna erhålla den nödiga kännedomen om den underhållspliktiges
tillärnade avflyttning, säger lagberedningen i sina motiv: ’Ett så pass
viktigt steg, som en flyttning utrikes innebär, plägar i allmänhet föregås
av förberedelser av ett eller annat slag, vilka icke gärna undgå omgivningens
uppmärksamhet. Den underhållsberättigade eller fattigvårdsstyrelsen
torde därför ofta vara i tillfälle att i nu nämnda ordning bevaka
sin rätt’.

De förberedelser, som träffas före en utflyttning, t. o. m. då det
gäller utflyttning till utrikes ort, äro på månget båll av så enkel art, att
de, även då ingen anledning finnes att hemlighålla dem, försiggå utan att
väcka någons, allraminst fattigvårdsstyrelsens uppmärksamhet. Stundom
torde med fog kunna påstås, att inga förberedelser alls träffas. Man anträder
resan såsom man går och står.

Emellertid gives det dock en förberedelse, som icke gärna försummas:
den avflyttande förser sig med nödigt flyttningsbetyg eller därmed jämförligt
legitimationspapper å pastorsexpeditionen. Det synes då vara av
nöden att stadga att den, som i civilregister är antecknad såsom fader till
barn utom äktenskap och som å pastorsexpeditionen begär avflyttning ur
riket, skall förete intyg, att förbud häremot icke kommer att begäras av
den underhållsberättigade eller av fattigvård sstyrelsen. I samband härmed
torde böra föreskrivas, att pastorsämbetena sig emellan meddela angående
faderskap för barn utom äktenskapet, då sådant faderskap, erkänt eller
eljest fastställt, antecknats i födelsebok för fader, som tillhör annan kyrkobokföringsort.
»

Jjagutskotteta utlåtande Nr 29.

Enligt förslaget ankommer det på den underhallsberättigadc och ve- Utskottet.
derbörande fattigvårdsstyrelse att taga initiativet till förhindrande av den underhållsskyldiges
avflyttning. Att de sålunda intresserade stundom icke erhålla
kännedom om en ifrågasatt avflyttning och därför äro ur stånd att vidtaga
åtgärder däremot, skall icke bestridas. Den i motionen anvisade utvägen
torde emellertid icke heller leda till målet. Sålunda har, som bekant, i
stor omfattning försiggått olovlig utvandring av värnpliktiga, oaktat de
enligt gällande föreskrift icke äga utfå flyttningsbetyg. Dock kunna givetvis
bestämmelser av den i motionen angivna art vara av vikt. Med
hänsyn till det allmänna avflyttningsförbudet i 1 § av förslaget torde ej
heller möta hinder att utfärda dylika bestämmelser, vilka synas böra upptagas
i kyrkobokföringsförordningen. För övrigt lära vid den revision av
lagstiftningen rörande emigration över huvud, som för närvarande pågår,
åtgärder i motionens syfte komma under övervägande.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 0 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.

I sin förut berörda motion hemställer herr Bergqvist in. fl., att Herr Bergvigselförrättare
måtte tillförbindas att icke avfordra kontrahenterna före- qvi^otiTn.
teende av avtal om deras barns uppfostran i viss troslära samt att sista punkten
i fjärde stycket måtte uteslutas.

Motiveringen lyder:

»I detta förslag, det första stycket, läses: ’Har emellan makarna
träffats avtal om deras barns uppfostran i evangeliskt-lutherska läran eller
främmande troslära, som en av makarne bekänner; vare sådant avtal gällande,
så framt det blivit före äktenskapets ingående skriftligen upprättat
och för vigselförrättaren uppvisat.’

■ Det är en känd sak, att det finnes vigselförrättare, som begagna sig
av detta stadgande så, att de såsom villkor för meddelande av vigsel anfordra
kontrahenterna ett dylikt avtal av visst innehåll, som av vigselförrättaren
föreskrives kontrahenterna. Lagen har emellertid uppenbarligen
avsett att göra avslutandet kontrahenterna emellan av sådant avtal till en
fullt frivillig handling, om vars företagande eller underlåtande samt om
vars innehåll dessa äga att själva överlägga och överenskomma. Lagen
vill icke ens, att det tryck, som ett redan avslutat äktenskap stundom
kunde tänkas medföra, skall förefinnas. Det måste därför anses uppenbarligen
stridande mot lagens mening, att dess stadgande av vissa vigselförrättare
användes till utövande av sådant tvång på kontrahenterna, som
avser att avfordra dem nu nämnt avtal samt att föreskriva för detta avtal

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

visst konfessionellt innehåll. Det torde därför böra uttryckligen förbjudas
att avfordra kontrahenten sådant avtal eller begära dess företeende för
vigselförrättaren.

I samma lagförslag, det fjärde stycket, läses: ''Häves adoptivförhållandet,
må, där barnet uppfostrats i främmande troslära, dess uppfostran
fortgå i den lära, ändå att barnet, om adoptionen ej mellankommit, skolat
uppfostras i annan.’

Lagberedningen bar icke lämnat någon närmare motivering till avfattningen
av denna föreskrift.

Den första betänkligheten mot denna bestämmelse är, att den förefaller
öppna möjlighet att genom adoption bedriva proselytmakeri. Befinnes
det, att adoptanten icke kan eller vill fullgöra sina plikter som adoptivfader
eller adoptivmoder, eller befinnes det vara av väsentligt intresse för
adoptivbarnet att adoptivförhållandet häves, eller träffas överenskommelse
om adoptivförhållandets hävande, så kan jämväl, enligt 20 § m. fl. av
lagen om adoption, detta förhållande hävas. Adoptionen upphör. Men
då är religionsfrågan redan genom adoptionen avgjord, ty barnets uppfostran
skall fortgå i den främmande lära, som vid adoptionen bestämdes.

Därtill kommer, att förslaget icke'' synes skipa full likställighet, då det
föreskriver, att barnet skall fortfarande uppfostras i den lära, som vid
adoptionen bestämdes, om detta är en främmande lära, men icke giver
motsvarande bestämmelse för det fall, att den lära, som vid adoptionen
bestämdes, är svenska kyrkans lära.

Men framför allt får icke förbises, att, om barnets föräldrar återtaga
barnet under egen vård eller detta överlämnas åt nya adoptivföräldrar, det
måste vara obilligt och hårt, att barnets föräldrar i första rummet och
därnäst i sin mån även de eventuella nya fosterföräldrarna skola tvingas
uppfostra barnet i annan religion än sin egen. De torde i allmänhet icke
ens vara i stånd att göra detta.

Det må slutligen påpekas, att det nu påtalade stadgandet synes
föga samstämma med innehållet av 25 § i förslaget till lag om adoption,
däri säges: ''Häves adoptivförhållandet, upphöre all verkan av adoptionen.
’»

Vad angår motionärernas hemställan beträffande det i paragrafen
innehållna stadgande angående avtal mellan makar om deras barns religiösa
uppfostran vill utskottet erinra, att detta stadgande icke undergått
någon ändring i anledning av förevarande proposition. Den helt fristående
fråga, som motionen i denna del berör, synes utskottet icke i detta sammanhang
böra komma under bedömande.

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

Motionen i övrigt torde bero på missuppfattning om förslagets innebörd.
Förslaget tillerkänner i princip adoptanten samma rätt att bestämma
över adoptivbarnets religiösa uppfostran, som i allmänhet tillkommer föräldrar.
För att undvika det ombyte av religionsbekännelse, som med tillämpning
av denna grundsats skulle äga rum, därest föräldrarna tillhöra
annat trossamfund än adoptanten, hava föräldrarna medgivits rätt att vid
adoptionen träffa avtal om barnets uppfostran i den troslära, vari det enligt
de allmänna reglerna i förevarande paragraf kunnat uppfostras, om
adoptionen ej mellankommit. Om emellertid adoptionen för barnet medfört
övergång till annan troslära, skulle enligt den grundsats, som uttalats
i 25 § av förslaget till lag om adoption, barnet vid adoptionens hävande
återgå till den troslära, vari det förut varit uppfostrat. Detta skulle emellertid
stundom vara mindre lämpligt, i synnerhet om barnet till följd av
adoptionen åtnjutit någon tids uppfostran i annan religion. Därför har
i sista punkten av fjärde stycket lämnats médgivande att utan hinder av
hävandet barnets uppfostran må fortsättas i den främmande lära, vari det
uppfostrats under det adoptivförhållandet bestod. Någon skyldighet härutinnan
föreligger ic^:e, vilket också kommit till uttryck genom användningen
av ordet »må». Det beror på föräldrarna eller, där barnet ånyo
adopterats, på adoptanten att härutinnan träffa avgörande. Att barnet
efter adoptionen kan uppfostras i den evangeliskt-lutherska läran har ej
behövt särskilt utsägas; detta följer utan vidare av allmänna regler, jämförda
med förevarande paragraf, vilken allenast innehåller bestämmelser
om de fall, då det är medgivet föräldrar eller målsmän att uppfostra
barn i främmande religion.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § 17:o) i lagen den 26 maj 1909

om Knngl. Maj:ts regeringsrätt.

Med hänsyn till att ytterligare förslag till ändring i förevarande lag
kunna bliva förelagda innevarande års riksdag finner utskottet lämpligt,
uppskjuta behandlingen av förevarande förslag.

Vad angår övriga i propositionen innefattade lagförslag eller förslagen
till lag om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen, lag om
ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen, lag om ändrad lydelse
av 5 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa
fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman, lag, innefattande
tillägg till gällande stadganden om jäv, så ock till 1 kap." 6 § rättegångsbalken,
lag om ändrad lydelse av 30, 31 och 35 §§ konkurslagen,

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
och lag om ändrad lydelse av 2, 7 och 35 §§ i lagen den
17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete har utskottet icke funnit
dessa förslag föranleda någon erinran från utskottets sida.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet, med anmälan
att utskottet framdeles kommer att avgiva utlåtande över förslaget till lag
om ändrad lydelse av 2 § 17:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungi.
Maj:ts regeringsrätt, hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande -

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om barn utom äktenskap.

Härigenom förordnas som följer:

Om barnets namn.

1 §<

Barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn. År modern
gift, eller är hon frånskild hustru, erhåller barnet det släktnamn, som tillkom
henne såsom ogift.

Fadern, så ock, där modern är gift, hennes make må giva barnet
sitt släktnamn. Till sådan ändring av namn erfordras samtycke av barnets
förmyndare, om det är omyndigt, och av barnet själv, om det fyllt aderton
år.

Om vårdnad och förmynderskap.

2 §•

Modern have vårdnaden om barnet och vare dess förmyndare.

Äro föräldrarna ense att fadern skall träda i moderns ställe, varde,
på anmälan, fadern av rätten förordnad till förmyndare, om han är lämplig.

Lag utskottets utlutande iVr JU.

(Kanal. Maj:ts försina.) (Utskottets försina.)

Finnes modern ej vara lämplig förese barnet, eller dör hon, förordnc
rätten fadern eller annan till förmyndare för barnet.

År ej förmyndare förordnad, ägc modern, ändå att hon på grund av
sin ålder är omyndig, för barnet föra talan, som i 21 eller 34 § sägs, så
ock efter vad i 9 eller 11 § föreskrives sluta avtal om underhåll.

Fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet, må ej betagas
tillfälle till umgänge med det, med mindre särskilda omständigheter därtill
föranleda. Nöjes fadern eller modern ej åt vad härutinnan bestämmes
av den, som har vårdnaden, skilje rätten dem emellan.

Om underhållsskyldighet.

3 §.

Barnet njnte av föräldrarna uppehälle och uppfostran, efter t}- med
avseende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt.

Den rätt till underhåll, som nu är sagd, upphöre ej förr än barnet
fyllt femton år; ej heller senare än det fyllt aderton år, där ej barnets
anlag och omständigheterna i övrigt föranleda, att barnet bör erhålla fortsatt
utbilda ing.

4 §■

1 kostnaden för barnets underhåll tage en var av föräldrarna del
efter sin förmåga.

Fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet, skall betala
underhållsbidrag.

5 §•

Fadern vare skyldig att, efter ty med hänsyn till hans och moderns
villkor må anses skäligt, bidraga till hennes underhåll under sex veckor
före och sex veckor efter nedkomsten. Vid beräknande av detta underhållsbidrag
skall hänsyn tagas jämväl till de särskilda kostnader, som
orsakas av förlossningen. Medför havandeskap eller amning eller annan
vård om barnet avsevärt hinder i moderns förvärvsverksamhet, eller ådrager
hon sig sjukdom genom havandeskapet eller nedkomsten, må fadern kunna
förpliktas att bidraga till hennes underhåll under längre tid än nu sagts,
dock högst under fyra månader före och nio månader efter nedkomsten.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 26 höft. (Nr 29.) 7

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

6 §•

År barnet, sedan dess rätt till underhåll enligt 3 § upphört, i följd
av sjukdom eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, vare
föräldrarna i mån av förmåga skyldiga att giva barnet skäligt underhåll.

Enahanda underhållsskyldighet åligge barnet emot fader eller moder,
som av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig.

§•

Underhållsbidrag må bestämmas till olika belopp för särskilda delar
av underhållstiden.

Betalning av underhållsbidrag skall, där ej på grund av särskilda
omständigheter annorlunda bestämmes, erläggas i förskott för kalendermånad.
Förskottsbetalning utöver vad nu stadgats eller särskilt blivit bestämt
medför ej befrielse att gälda underhållsbidrag för den tid, sådan betalning
avser.

9 §. 9 §.

Avtal om underhållsbidrag till
fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet
enligt 3 eller 5 §
skall slutas genom skriftlig, av två
personer bevittnad handling och godkännas
av barnavårdsmannen eller,
om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden;
dock vare sådant godkännande
ej erforderligt i fråga om
underhållsbidrag enligt 3 §, där avtalet
slutits av annan förmyndare
för barnet än modern eller fadern.
Innefattar avtalet åtagande att till
barnets underhåll utgiva visst belopp
en gång för alla, erfordras i
varje fall godkännande av barnavårdsnämnden.
Avtal, som nu är

Avtal om underhållsbidrag till
fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet
enligt 3 eller 5 §
skall slutas genom skriftlig, av två
personer bevittnad handling och godkännas
av barnavårdsmannen eller,
om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden.
Innefattar avtalet åtagande
att till barnets underhåll utgiva
visst belopp en gång för alla,
erfordras i varje fall godkännande
av barnavårdsnämnden. Avtal, som
nu är sagt, må slutas jämväl före
barnets födelse.

Har avtal, som avses i första
stycket, träffats i annan ordning än
där sägs, eller har avtal träffats an -

Lagutskottets utlåtande Nr 21).

(Kung/. M(tj:ts förslag.)

sagt, må slutas juni vill före barnets
födelse.

Har avtal, som avses i första
stycket, träffats i annan ordning än
där sägs, eller har avtal träffats angående''
fullgörande för framtiden av

o o

underhållsskyldighet, varom i (i §
sägs, vare det ej hinder för den
underhållsberättigade att utfå det
underhåll, som enligt lag tillkommer
honom.

(U t skottets förslag.)

gående fullgörande för framtiden av
underhållsskyldighet, varom i (> §
sägs, vare det ej hinder för den
underhållsberättigade att utfå det
underhåll, som enligt lag tillkommer
honom.

10 §.

Belopp, som underhållsskyldig genom avtal, varom i 9 § första stycket
sägs, åtagit sig att till barnets underhåll utgiva eu gång för alla, skall
betalas till barnavårdsnämnden; och skall därför genom nämndens försorg
hos riksförsäkringsanstalten eller svenskt försäkringsbolag åt barnet inköpas
en livränta, lämpad efter de för underhållsskyldigheten stadgade grunder,
där ej enligt avtalet hinder möter för sådant inköp eller nämnden eljest
finner, att beloppet må på annat lämpligt sätt användas för barnets underhåll.

11 §•

Dör fadern, och har barnet ej, efter vad i 12 § sägs, arvsrätt efter
honom, skall det belopp, som erfordras till fullgörande för framtiden av
hans underhållsskyldighet emot barnet och modern, före arvs- och testainentslotter
utgå av behållningen i boet; dock att barnet icke härigenom
må erhålla större del därav än det skulle hava bekommit, om det varit
av äktenskaplig börd.

Angående avtal om vad sålunda skall tillkomma barnet galle vad i
9 § är stadgat för det fall att fadern åtager sig att till barnets underhåll
utgiva visst belopp eu gång för alla; och vare i fråga om avtal angående
vad som skall tillkomma modern lag, som i 9 § sägs.

Med belopp, som tillfaller barnet, skall förfaras på sätt i 10 § är
föreskrivet.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. 3Iaj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Om arvsrätt.

12 §.

Barnet tage arv efter moder och mödernefränder och ärves av dem,
såsom vore barnet av äktenskaplig börd.

Efter fader och fädernefrände!'' have barnet ej arvsrätt; ej heller vare
de berättigade till arv efter barnet. År barnet avlat i trolovning, eller
hava föräldrarna efter dess avlelse ingått trolovning med varandra, äge
dock sådant trolovningsbarn arvsrätt efter fadern och fadern efter barnet;
och skall, ändå att vid trolovningen föräldrarna voro så besläktade eller
besvågrade, att äktenskap dem emellan måste återgå, eller endera var gift
med annan, arvsrätt, som nu sagts, äga rum, där föräldrarna eller en av
dem var i god tro.

Om barnavårdsman.

18 §.

För varje barn utom äktenskap
skall, efter vad nedan sägs, förordnas
en barnavårdsman, som har att
bistå modern med råd och upplysningar
samt tillse, att barnets rätt
och bästa behörigen tillvaratagas.
Särskilt åligger det barnavårdsmannen
sörja för, att åtgärder ofördröjligen
vidtagas för fastställande av
faderskapet och, när anledning därtill
gives, av barnets egenskap av trolovningsbarn,
samt tillförsäkrande av
underhåll åt barnet, biträda med indrivande
och tillhandahållande av
underhållsbidrag samt, när skäl därtill
är, göra anmälan om förordnande
av förmyndare för barnet.

Barnavårdsinannen äge att själv
eller genom ombud föra talan för

13 §•

För varje barn utom äktenskap
skall, efter vad nedan sägs, förordnas
en barnavårdsman, som har att
bistå modern med råd och upplysningar
samt tillse, att barnets rätt
och bästa behörigen tillvaratagas.
Särskilt åligger det barnavårdsmannen
sörja för, att åtgärder ofördröjligen
vidtagas för fastställande av
barnets börd. samt tillförsäkrande av
underhåll åt barnet, biträda med indrivande
och tillhandahållande av
underhållsbidrag samt, när skäl därtill
är, göra anmälan om förordnande
av förmyndare för barnet.

Barnavårdsmannen äge att själv
eller genom ombud föra talan för
barnet rörande faderskap, underhåll
och förmynderskap ävensom barnets

Lagutskottet* utlåtande. AV 20.

.JO

(Kanal. Maj:ts färsing.)

barnet rörande faderskap, underhåll
och förmynderskap ävensom barnets
förklarande för trolovningsbam samt
vare berättigad att anlita polismyndigheten
för underhållsskyldigs efterforskande
eller hörande och för verkställande
av delgivningar.

(Utskottets förslag.)

förklarande för trolovningsbam samt
vare berättigad att anlita polismyndigheten
för underhållsskyldigs efterforskande
eller hörande och för verkställande
av delgivningar.

14 §.

Kvinna, som är havande med barn utom äktenskap, bör senast tre
månader före den väntade nedkoinsten anmäla sitt tillstånd för ledamot
av barnavårdsnämnden i den församling, där hon vistas, eller annan, som
av nämnden* erhållit uppdrag att mottaga dylika anmälningar; och kar
den, till vilken anmälningen gjorts, att genast underrätta nämnden därom.
År kvinnan kyrkobokförd i annan församling, har nämnden att om anmälningen
genast underrätta barnavårdsnämnden därstädes. Det åligger
kvinnans föräldrar, husbondfolk och andra i liknande ställning att erinra
henne om angelägenheten därav att anmälan, som nu sagts, bliver gjord.

Barnavårdsnämnden i den församling, där kvinnan är kyrkobokförd,
eller, om hon ej är i riket kyrkobokförd, där hon vistas, har att, när anmälan,
som i första stycket sägs, inkommit eller nämnden erhållit kännedom
att barn utom äktenskap blivit fött, till barnavårdsman för barnet
förordna därtill lämplig man eller kvinna.

15 §.

I ppdraget att vara batnavårdsman
upphöre, når barnet fyllt aderton
år, sä ock när annan än modern
eller fadern förordnats till förmyndare
för barnet. Visar sig i annat
fall, att behov av barnavårdsman ej
längre finnes, må barnavårdsnämnden
entlediga barnavårdsmannen utan att
förordna ny sådan.

15 §•

Uppdraget att vara barnavårdsman
upphöre, när barnet fyllt aderton
år. Visar sig i annat fall, att
behov av barnavårdsman ej längre
linnes, må barnavårdsnämnden entlediga
barnavårdsmannen utan att
förordna riv* sådan.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(.Kungl. Mcij.is förslag.)

(I’t skottets förslag.)

16 §.

Barnavårdsnämnden har att utöva tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet
samt må, när anledning därtill förefinnes, entlediga honom och
förordna ny barnavårdsman.

Finner barnavårdsnämnden med hänsyn till moderns eller barnets
vistelseort tillsynen böra överflyttas å annan barnavårdsnämnd, ineddele
beslut därom och give det ofördröjligen tillkänna för såväl den andra
barnavårdsnämnden som barnavårdsmannen.

17 §.

I den ordning, som gäller i fråga om beviljande av medel för barnavårdsnämnds
verksamhet, må beslutas anställande genom barnavårdsnämnden
av erforderligt antal personer att, efter nämndens för varje särskilt
fall meddelade uppdrag, tjänstgöra såsom barnavårdsman så ock anvisas
medel för ersättning åt barnavårdsman.

18 §•

Närmare föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen
därå meddelas av Konungen.

19 §.

Över barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i denna lag, ma
klagan föras genom besvär hos Konungens befallningshavande sist å trettionde
dagen från det klaganden erhöll del av beslutet.

I Konungens befallningshavandes beslut må ändring sökas hos Konungen
i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för ekonomimål
i allmänhet är stadgad.

Barnavårdsnämndens eller Konungens befallningshavandes beslut
lände, utan hinder av klagan, till efterrättelse intill dess annorlunda kan
varda förordnat.

Om fastställande av faderskap och underhållsskyldighet.

20 §.

Har någon inför den präst, som för kyrkoböckerna i församling där
barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro inför kronofogde,

Lagutskottets utlåtande Nr 20. 55

(KungI, Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

länsman eller notarius publicus, eller genom avtal, som i 9 § första stycket
sägs, erkänt sig vara fader till barnet, och har erkännandet på enahanda
sätt vitsordats av modern, vare det erkännande gällande, där ej visas att
lian ej är barnets lader. Är modern död, eller är hon sinnessjuk, sinnesslö
eller å okänd ort, skall erkännandet för att bliva gällande i nu stadgad
ordning godkännas av barnets förmyndare eller av barnet själv, om
det är myndigt.

Erkännes, på sätt nu är sagt, att föräldrarna vid barnets avlelse voro
trolovade med varandra eller att de efter avlelsen ingått trolovning med
varandra, vare ock det erkännande gällande, där det ej visas vara oriktigt.

. Erkännande må göras jämväl före barnets födelse.

21 §.

Talan om faderskap och om skyldighet för fadern att giva underhåll
åt barnet eller modern så ock om barnets förklarande för trolovningsbarn
skall anhängiggöras genom stämning å mannen till rätten i den ort,
där han bör svara i tvistemål, som röra hans person. Vill käranden hellre
stämma till rätten i den ort, där lägersmålet skett, vare ock det tillåtet.

Talan må väckas redan före barnets födelse, men må icke före födelsen
slutligen prövas.

22 §.

Äger svaranden ej känt hemvist inom riket, och har upplysning ej
kunnat vinnas, var han uppehåller sig, må stämningen delgivas på sätt ''i
11 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken sägs, ändå att fall ej är för
handen, som där avses.

Har svaranden gjort anmälan i enlighet med bestämmelserna i tredje
och fjärde styckena av sagda paragraf, äge dock vad nu är sagt ej tilllämpning.

23 §.

Rätten må, där part det begär, förordna att målet skall handläggas
inom stängda dörrar.

24 §.

Varder målet enligt 12 kap. 3 § rättegångsbalken företaget till avgörande,
ändå att svaranden uteblivit, skall vad för sådant fall är stadgat
om återvinning ej äga tillämpning.

56 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kung1. Maj:ts förslag.) (■Utskottets förslag.)

Rätten skall tillse, att en var, som äger att för barnet tura talan,
erhåller tillfälle att yttra sig i målet, samt sörja för fullständig utredning,
särskilt beträffande den tid, då uppgivet samlag ägt rum, och de omständigheter,
som kunna vara av betydelse för bedömande, huruvida barnet
kan vara avlat vid det samlag; och äger rätten för utrednings vinnande
införskaffa erforderlig bevisning. Ej vare rätten bunden av parts erkännande.
Ed må ej bjudas.

Har rätten förordnat, att part skall personligen inställa sig, och
kommer han ej, varde, där så finnes lämpligt, till rätten hämtad.

Erfordras upplysning angående omständighet, vars bedömande förutsätter
medicinsk sakkunskap, infordre rätten yttrande av sakkunnig.

Varder någon enligt rättens förordnande inkallad såsom vittne eller
för att upplysningsvis höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel
för inställelsen och sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla
vad i avseende å brottmål är stadgat.

26 §.

Varder utrett, att svaranden haft samlag med modern å tid, då barnet
kan hava avlats, skall han anses såsom fader, där ej uppenbart är, att
barnet ej avlats vid det samlag.

I beslut om edgång utsätte rätten
viss tid, som eden skall avse.

Vad i rättegångsbalken sägs om
värjemålsed skall i tillämpliga delar
lända till efterrättelse i fråga om ed,
som förelägges modern.

27 §.

Förekommer anledning därtill att
svaranden haft samlag med modern
å tid, då barnet kan hava avlats, äge
rätten förelägga antingen modern att
med ed bekräfta eller svaranden att
med ed förneka, att sådant samlag
ägt rum. Föreläggandet skall givas
den, åt vilken med hänsyn till samtliga
omständigheter i målet eden
finnes kunna med största trygghet anförtros.

I beslut om edgång utsätte rätten
viss tid, som eden skall avse.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

:>7

(Kanyl. AJaj:ts förslå;).) (Utskottets förslåy.)

Vad i rättegångsbalken sägs om
värjemålsed skall i tillämpliga delar
lända till efterrättelse i fråga om ed,
som förelägges modern.

28 §.

Kan utslag ej omedelbart givas, men är tvist allenast om beloppet
av underhållsbidrag, eller föreligga sannolika skäl till antagande att svaranden
är bidragsskyldig, äge rätten på yrkande av käranden förordna,
att svaranden skall utgiva skäligt bidrag för tiden till dess rätten meddelar
slutliad utslag;.

Sådant förordnande kan när som helst av rätten återkallas.

29 §•

År å landet stämning uttagen, men har målet ännu ej förevarit vid
rätten, äge på ansökan av käranden, där denne förebringar sannolika skäl
till antagande att svaranden är bidragsskyldig, domaren förordna, att
svaranden skall utgiva skäligt bidrag för tiden till dess rätten meddelar
slutligt utslag.

O O

Innan förordnande meddelas, skall tillfälle beredas svaranden att
yttra sig över ansökningen.

Har förordnande meddelats, tage rätten vid första rättegångstillfället
i målet under omprövning, huruvida förordnandet skall äga beståndDet
kan jämväl därefter när som helst av rätten återkallas.

30 §.

Förordnande, som i 28 eller 29 § sägs, gånge i verkställighet lika
som laga kraft ägande dom. Slutligt utslag, varigenom rätten ådömt
svaranden bidragsskyldighet, gånge på enahanda sätt i verkställighet, där
ej rätten annorlunda förordnat.

31 §.

Klagan över rättens slutliga utslag föres genom besvär.

År part missnöjd med rättens förordnande, varom i 28 § förmäles,
.eller beslut, varigenom förordnande enligt 29 § förklarats skola äga beBihang
till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 26 käft. (Nr 29.) 8

58 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kimgl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

stånd, skall särskild klagan däröver föras. Har domaren meddelat förordnande
enligt 29 §, må klagan föras hos hovrätten; och varde tiden för
besvärs anförande räknad från det klaganden erhöll del av beslutet. Över
hovrättens beslut i fråga, som i detta stycke avses, må klagan oj föras.

Har svaranden, efter det han på
o-rund av förordnande, som i 28
eller 29 § sägs, eller slutligt utslag,
som ej vunnit laga kraft, betalat
underhållsbidrag, genom laga kraft
ägande dom funnits icke vara underhållsskyldig,
må han dock ej av
den, som mottagit underhållsbidraget,
söka åter vad han utgivit men äge
av allmänna medel återbekomma
guldna bidragsbelopp jämte ränta
efter sex för hundra om året från
betalningsdagen.

Ansökan härom skall, för att
komma under prövning, inom ett
år från det domen vunnit laga kraft
ingivas till Konungens befallningskavande
i det län, där målet avgjordes
av underrätt. I Konungens
befallningshavandes beslut må ändring
sökas hos Konungen i vederbörande
statsdepartement i den ordning, som
för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Den, som mottagit underhållsbidraget,
vare ej pliktig att till statsverket
återgälda vad av allmänna
medel till svaranden utgivits.

32 §.

Har svaranden, efter det han på
grund av förordnande, som i 28 eller
29 § sägs, eller slutligt utslag, som
ej vunnit laga kraft, betalat underhållsbidrag,
genom laga kraft ägande
dom funnits icke vara underhållsskyldig,
må han dock ej av den,
som mottagit underhållsbidraget,
söka åter vad han utgivit men äge
av allmänna medel återbekomma
guldna bidragsbelopp jämte ränta
efter sex för hundra om året från
betalningsdagen.

Ansökan härom skall, för att
komma under prövning, inom ett år
från det domen vunnit laga kraft
ingivas till Konungens befallningshavande
i det län, där målet avgjordes
av underrätt.

Vad av allmänna medel utgivits
skall stanna ä statsverket, där ej
Konungens be fållning shav ande pa
grund av särskilda omständigheter
finner skäligt förordna, att staten
skall söka sitt åter av den, som mottagit
underhållsbidraget. Talan om
återbekommande av vad sålunda utgivits
må ej anhängiggöras senare än
ett år frän det utbetalningen ägde
rum.

I Konungens befallningshavandes,

Lagutskottets utlåtande AV 29.

(Kanyl. Maj:ts förslag.) ( Utskottets förslag.)

beslut i fråga, sota avses i denna
paragraf, vid ändring sökas hos
.Konungen i vederbörande statsdepartement
i den ordning, som för eko noviimdl
i allmänhet är stadgad.

33 §.

Har, efter det underhållsbidrag blivit genom avtal eller dom fastställt,
väsentlig ändring inträtt i de förhållanden, som därvid voro avgörande,
må talan om skälig jämkning i vad sålunda fastställts efter stämning
föras vid domstol. År underhållsbidrag till barn enligt 3 § fastställt
att utgå till dess barnet nått viss ålder, vare det ej hinder att göra
gällande rätt för barnet att utfå underhållsbidrag för tid, som därefter
infaller, ändå att fall ej är för handen, som nyss är sagt.

Talan, som avses i första stycket, må ej föras i fråga om avtal, varigenom
underhållsskyldig åtagit sig att till barnets underhåll enligt 3 §
utgiva visst belopp en gång för alla.

34 §.

År den, som uppgives vara fader till barnet, död, må efter stämning
å hans arvingar vid den domstol, som har att upptaga tvist om arv
efter honom, föras talan om barnets och moderns rätt; och skall i fråga
om sådan talan vad ovan stadgats om talan mot mannen i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

övergångsbestämmelser.

35 §•

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Genom denna lag upphävas:

8 kap. 7 och 8 §§ ärvdabalken;

lagen den 17 mars 1905 om oäkta barns arvsrätt efter moder och
modern efränder;

(JO Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kung}. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

kungl. brevet den IT oktober 1778 angående några författningar
till förekommande av barnamord;

så ock vad i övrigt tinnes i lag eller särskild författning stridande
mot denna lags bestämmelser.

36 §.

Denna lag skall, med nedan nämnda undantag, i tillämpliga delar
lända till efterrättelse jämväl beträffande

1. barn, som fötts innan lagen om äktenskaplig börd trätt i kraft
och som på grund av dessförinnan gällande lag är att anse såsom oäkta;
och

2. barn, som fötts innan lagen om äktenskaplig börd trätt i kraft
och som på grund av dessförinnan gällande lag är att anse såsom äkta,
ehuru föräldrarna ej blivit med varandra förenade i fullkomnat äktenskap,
så ock barn, som födes efter det lagen om äktenskaplig börd trätt i kraft
och som på grund av övergångsbestämmelsen till samma lag äger äktenskaplig
börd, ändå att det eljest skulle anses såsom barn utom äktenskap.

Skyldighet att utgiva underhållsbidrag för tid före denna lags trädande
i kraft skall bedömas efter äldre lag.

För barn, som fötts innan lagen trätt i kraft, skall barnavårdsman
icke förordnas, med mindre framställning därom göres av barnets moder
eller barnavårdsnämnden av särskild anledning finner skäligt meddela sådant
förordnande.

I fråga om barn, som i 1. avses, gälle angående bevakning av dess
rätt till arv efter moder och mödernefränder vad i sådant hänseende finnes
stadgat i lagen den 17 mars 1905 om oäkta barns arvsrätt efter moder
och mödernefränder.

Den nya lagens bestämmelser om barnets namn och om arvsrätt
skola ej äga tillämpning angående barn, som i 2. avses.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Ma;j:ts förslag.)

( Utskottets förslag.)

Lag

om äktenskaplig börd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Barn, som födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning,
att det kan vara avlat dessförinnan, har äktenskaplig börd, där ej,
i den ordning nedan sågs, barnet förklaras icke hava sådan börd.

2 §•

\ ill mannen vinna förklarande att barnet icke har äktenskaplig börd,
instärnme sin talan inom sex månader från det han fick kunskap om bar*
nets födelse. Har barnet ej särskild förmyndare, söke mannen hos rätten
förordnande av god man att bevaka dess rätt. År å landet ej rättegångsdag,
äge domaren förordna god man att bevaka barnets rätt, intill dess
på anmälan av domaren god man av rätten förordnats.

År mannen sinnessjuk eller sinnesslö, föres talan av förmyndaren.

3 §•

År mannen död, och har han ej försuttit tid till talan enligt 2 §,
må en var, som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv efter
honom, föra sådan talan genom stämning inom sex månader, sedan han
erhållit kännedom om barnets födelse och om mannens död.

4 §•

Har mannen efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt, äge talan,
som nu är sagd, ej ruin.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kung!, Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

‘5 §•

Barnet äge efter stämning å mannen eller, där han är död, å dem
som jämte eller näst efter barnet äro hans arvingar, föra talan om sin
börd. Är barnet omyndigt på grund av sin ålder eller lider det av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet, föres talan av förmyndaren, om särskild
sådan är förordnad, och eljest av god man, som rätten på anmälan av
barnavårdsnämnden förordnar att bevaka barnets rätt.

6 §•

Rätten har att sörja för fullständig utredning och äger för sådant
ändamål införskaffa erforderlig bevisning. Modern värde i målet hord, där
det kan ske. Ej vare rätten bunden av parts erkännande. Ed må ej bjudas.

Rätten må, där part det begår, förordna, att målet skall handläggas

inom stängda dörrar.

7 §•

Käromålet må ej bifallas, med mindre det visas, att barnet icke kan
vara avlat av mannen; dock må, ändå att sådan bevisning ej förebragts,
talan, som föres av mannen själv, bifallas, om utredningen giver vid handen
att barnet är avlat före äktenskapet eller under det makarna enligt
domstols beslut levat åtskilda, samt det ej göres sannolikt att makarna haft
samlag med varandra å tid, då barnet kan vara avlat.

8 §•

Ingå, efter det barn blivit utom äktenskap fött, dess föräldrar äktenskap
med varandra, erhåller barnet äktenskaplig börd.

Angående fastställande av faderskapet galle vad i lag om barn utom
äktenskap är stadgat.

Lagutskottets utlåtande ATv 21).

(Katigt. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag)

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Genom denna lag upphävas:

8 kap. 6 § ärvdabalken; och

8 § 1. i lagen den 12 november 1915 om vad iakttagas skall i avseende
å införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

År barn, som födes efter det denna lag trätt i kraft, avlat dessförinnan,
och skulle barnet på grund av omständighet, som inträffat före lagens
ikraftträdande, enligt äldre lag varit att anse såsom äkta, äge det äktenskaplig
börd, ändå att det enligt den nya lagen skulle anses såsom barn
utom äktenskap.

Man eller kvinna, som fyllt tjugufem år, må, efter tv nedan sägs,
med rättens tillstånd antaga adoptivbarn.

Till adoptivbarn kan antagas jämväl adoptantens barn utom äktenskap.

Omyndig förklarad må ej antaga adoptivbarn, med mindre han vill
adoptera eget barn utom äktenskap eller adoptera gemensamt med myndig
make samt förmyndaren samtycker till adoptionen."

ledes än gemensamt. Dock må ena än gemensamt. Dock må ena maken
maken ensam antaga adoptivbarn, ensam antaga adoptivbarn, där den

Lag

om adoption.

Med ändring av vad lag eller författning innehåller häremot stridande
förordnas som följer:

2 §.

3 §•

Makar må ej adoptera annor -

3 §•

Makar må ej adoptera annorledes

t>4

Laautskottets utlåtande Nr 20.

(Kanyl. Maj:ts förslag.)

där deri andre vistas å okänd ort
eller är sinnessjuk eller sinnesslö,
sä ock eljest med den andres samtycke
adoptera dennes barn i äktenskap
eller adoptivbarn.

(.Utskottets förslag.)

andre vistas å okänd ort eller är
sinnessjuk eller sinnesslö, ävensom
eljest med den andres samtycke
adoptera dennes barn i äktenskap
eller adoptivbarn eller och eget barn
utom äktenskap.

4 §•

Andra än makar må ej gemensamt antaga adoptivbarn.

Ej heller må adoptivbarn i adoptantens livstid ånyo adopteras av
annan än dennes make.

5 §. 5 §•

Utan eget samtycke må den, som Utan eget samtycke må den, som

fyllt tolv år, ej adopteras. fyllt femton år, ej adopteras.

6 §•

Den, som är omyndig på grund av sin ålder, må ej adopteras utan
föräldrarnas samtycke. År den ene av föräldrarna död eller äi endera
sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, vare den andres samtycke tillfyllest.
År sådant fall för handen beträffande båda föräldrarna, skall
förmyndarens samtycke inhämtas.

'' År föräldrarnas äktenskap upplöst, erfordras samtycke allenast av den
av föräldrarna, som har vårdnaden om barnet. Samma lag vare med avseende
å barn utom äktenskap.

7 §.

Omyndig förklarad må ej adopteras utan förmyndarens samtycke.

Sökes tillstånd att antaga adoptivbarn, pröve rätten, huruvida adoptionen
lämpligen må äga rum. Ej må tillstånd givas, med mindre adoptionen
finnes lända till gagn för barnet samt sökanden uppfostrat barnet

Lagutskottets utlåtande Nr 29. 65

(Kungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)

eller vill uppfostra det eller eljest särskild anledning är till adoptionen.
Har sökanden bröstarvinge, skall tillstånd vägras, där ej synnerliga skäl
till adoptionen äro.

9 §•

Rätten äge infordra yttrande från barnavårdsnämnd samt jämväl i
övrigt införskaffa erforderlig utredning. Fadd- eller moder, vars samtycke
till adoptionen enligt 6 § andra stycket ej erfordras, varde ändock i
ärendet hörd, där det kan ske. Finnes särskild förmyndare, vars samtycke
ej erfordras, skall ock han höras.

10 §.

Rätten har att söka inhämta upplysning, huruvida å någondera
sidan vederlag är givet eller utfäst. Tillkommer sökanden vederlag, äge
rätten, där så prövas skäligt, förelägga honom vidtaga de åtgärder rätten
aktar nödiga till betryggande av att vederlaget helt eller delvis användes
till barnets bästa. Efterkommes ei sådant föreläggande, vare ansökningen
förfallen.

11 §•

Adoptivbarn erhåller adoptantens släktnamn, där ej rätten tillåter
att barnet behåller sitt namn eller bär båda tillhopa.

12 §.

Adoptant have den vårdnad om
adoptivbarnet och makt över det,
som tillkommer föräldrar, och vare
barnets förmyndare. Dör han, vare
den förmyndare, som han med två
vittnen eller skriftligen nämnt därtill;
och tage han rättens bevis därå.
Har adoptanten ej nämnt någon, förordne
rätten förmyndare.

Bihang till riksdagens protokoll 1917.

12 §.

9 samt. 26 käft. (Nr 29.)

66 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

Vad i 2 kap. 2 § av lagen om
äktenskaps ingående och upplösning
sägs om föräldrars samtycke till
barns äktenskap skall i fråga om
adoptivbarn i stället tillämpas å
adoptanten, och vare äktenskap mellan
adoptant och adoptivbarn ej tillåtet
utan samtycke av särskild förmyndare
eller giftoman, efter ty i samma lagrum
är stadgat.

Är någon adopterad av makar,
eller har ena maken adopterat den
andres barn, vare i de avseenden,
om vilka nu är sagt, så ansett, som
vore barnet deras gemensamma.
Mannen vare i tv fall förmyndare
och efter hans död hustrun. Aro
bägge döda och hava ej nämnt förmyndare,
varde sådan av rätten förordna^.

(Utskottets förslag.)

Vad i 2 kap. 2 § av lagen om
äktenskaps ingående och upplösning
sägs om föråldras samtycke till barns
äktenskap skall i fråga om adoptivbarn
i stället tillämpas å adoptanten.

Är någon adopterad av makar,
eller har ena maken adopterat den
andres barn, vare i de avseenden,
om vilka nu är sagt, så ansett, som
vore barnet deras gemensamma. Mannen
vare i ty fall förmyndare och
efter hans död hustrun. Äro bägge
döda och hava ej nämnt förmyndare,
varde sådan av rätten förordnad.

13 §.

Adoptant och adoptivbarn have samma plikt att underhålla varandra
som föräldrar och barn i äktenskap. Barnets föräldrar vare ej skyldiga
att bidraga till dess underhåll, där ej adoptanten blir ur stånd att
fullgöra sin underhållsskyldighet.

14 §•

Adoptivbarn äge lika med barn i äktenskap taga arv'' efter adoptanten;
dock att bröstarvinge ej skall i följd av adoptivbarns arvsrätt lida
intrång i sin laglott.

Är adoptivbarn dött, tage dess bröstarvinge den del av arvet, som
skolat tillkomma adoptivbarnet.

15 §.

Ej må adoptant genom testamente bortgiva eller annorledes förordna
om mera än hälften av vad enligt 14 § tillkommer adoptivbarn eller dess

1 jagutskottets utlåtande Nr £9.

<>7

(Kungl. Ma.j:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

bröstarvinge. Dock skall vad i lag är stadgat om giltigheten av testamente,,
varigenom bröstarvinges laglott belastas, äga motsvarande tillämpning i
fråga om testamente, däri till beredande av understöd åt barn eller adoptivbarn
förordnas om mera än nyss är sagt; njute ock adoptivbarn samma rätt
till understöd av egendom, vilken av adoptant är i testamente bortgiven,
som enligt lag tillkommer testamentsgivarens barn.

16 §.

Vad i lag är stadgat om skyldighet för den, som i gåva erhållit
fast egendom, att bidraga till understöd åt givarens barn galle ock med
avseende å dennes adoptivbarn.

17 .§.

Finnes efter adoptivbarn ej arvsberättigad
släkting, tage adoptanten
arvet. Var barnet adopterat av makar,
njute de hälften var; är en av
dem död, tage den andre hela arvet.

18 §.

I andra hänseenden än i 12 och
13 §§ sägs skall adoptionen ej hava
någon verkan på adoptivbarnets och
dess släktingars inbördes rättigheter
och skyldigheter.

17 §.

Hav adoptivbarn på grund av arv
eller testamente erhållit egendom efter
adoptant och dör barnet utan att
efterlämna bröstarvinge, äge, där
barnet är adopterat av makar och. en
av dem lever efter, denne samt eljest
adoptantens bröstarvingar rätt att före
arv sb er ätlig ade släktingar taga arv
efter barnet till sä stor del av kvarlätenskapen,
som i värde motsvarar
vad barnet bekommit efter adoptanten.

Finnes efter adoptivbarn ej arvsberättigad
släkting, tage adoptanten
arvet. Var barnet adopterat av makar,
njute de hälften var; är en av
dem död, tage den andre hela arvet.

18 §..

1 andra hänseenden än i 12, 13
och 17 §§ sägs skall adoptionen ej
hava någon verkan på adoptivbarnets
och dess släktingars inbördes rättigheter
och skyldigheter.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

19 §.

AdoptivförhåIlande värde efter ansökan hävt av rätten, när adoptanten
och adoptivbarnet äro ense därom. Den, som är omyndig förklarad,
skall hava förmyndarens samtycke till överenskommelsen. År adoptivbarnet
på grund av sin ålder omyndigt, må hävande enligt denna paragraf ej
äga rum.

20 §.

Efter ansökan av adoptivbarnet varde adoptivförhållandet hävt, om
adoptanten grovt förgått sig mot barnet eller i märklig mån försummar sina
plikter mot det eller för ett lastbart eller brottsligt liv samt förty barnets
bästa påkallar att förhållandet upphör, så ock om dess upphörande eljest
är av väsentlig betydelse för barnet.

År barnet omyndigt på grund av sin ålder, eller lider det av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet, föres talan av dess fader eller moder, särskilt
förordnad förmyndare eller barnavårdsnämnd.

21 §.

Har adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste,
eller för adoptivbarnet ett lastbart eller brottsligt liv, varde adoptivförhållandet
hävt, då ansökan därom göres av adoptanten eller, om han är
sinnessjuk eller sinnesslö, av hans förmyndare.

22 §.

Hava makar adoptivbarn, må adoptivförhållandet ej hävas annat än
beträffande bägge makarna. Överenskommelse om förhållandets hävande
äge förty ej giltighet, med mindre bägge makarna deltaga däri; ej heller må
hävande enligt 21 § ske på ansökan av ena maken, där ej synnerliga skäl
därtill äro. I fall, som avses i 20 och 21 §§, må hävande äga rum, ändå
att den omständighet, som åberopas till grund för hävandet, gäller blott
ena maken.

23 §.

År ansökan gjord om adopt.ivförhållandes hävande jämlikt 20 eller
21 §, Minne rätten alla dem tillfälle att yttra sig, vilkas samtycke eller hörande,
efter ty ovan är sagt, vore för adoption erforderligt, så ock, där
adoptanten är omyndig förklarad, hans förmyndare. År adoptivbarnet

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

<>9

(Kungi. Majds förslag.) {Utskott t ds förslag.)

omyndigt, och är ej annan än adoptanten förmyndare, förordne rätten crod
man att i ärendet bevaka barnets rätt. Vistas den, mot vilken ansölftiingen
är riktad, å okänd ort, värde oek god man av rätten förordnad att bevaka
hans rätt.

24 §.

Ingå adoptant och adoptivbarn
äktenskap med varandra, skall adoptiv
förhällandet anses hävt.

25 §.

Häves adoptivförhållande, upphöre
all verkan av adoptionen.
Adoptivbarnet förlorar det genom
adoptionen förvärvade namnet, med
mindre rätten tillåter att det behålles.

26 §.

Laga domstol i mål, som i denna
lag avses, vare den rätt, därunder
adoptanten har sitt hemvist. Har
han ej hemvist inom riket, höre
målet till rätten i den ort, där han
uppehåller sig, eller, om han är utrikes,
till Stockholms rådstuvurätt.

27 §.

Ej må utländsk undersåte här i
riket adoptera eller adopteras, med
mindre adoptionen blir gällande i
iden stat han tillhör.

Svensk undersåte må ej i främmande
stat adoptera eller adopteras,
där ej Konungen med avseende å
viss stat eller för bestämt fall medgivit.
att det må ske.

24 §.

Häves adoptivförhållande, upphör
all verkan av adoptionen. Adoptivbarnet
förlorar det genom adoptionen
förvärvade namnet, med mindre
rätten tillåter att det behålles.

25 §.

26 §.

Ej må utländsk undersåte här i
riket adoptera eller adopteras, med
mindre adoptionen blir gällande i
den stat han tillhör.

Svensk undersåte må ej i främmande
stat adoptera eller adopteras,
där ej Konungen med avseende å
viss stat eller för bestämt fall medgivit,
att det må ske.

Lagutskottets utlåtande AV 29.

(Kung!, Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

, . 2* i.

Adoptivförhållande må ej, där
adoptanten är utländsk undersåte,
här i riket hävas, med mindre hävandet
varder gällande i den stat
han tillhör.

Är adoptanten svensk undersåte,
må adoptivförhållandet ej utrikes hävas
med verkan här i riket, där ej
Konungen med avseende å viss stat
eller för bestämt fall medgivit det.

27 §.

Adoptivförhållandh må ej, där
adoptanten är utländsk undersåte,
här i riket hävas, med mindre hävandet
varder gällande i den stat
han tillhör.

År adoptanten svensk undersåte,
må adoptivförhållande ej utrikes hävas,
med verkan här i riket, där ej
Konungen med avseende å viss stat
eller för bestämt fall medgivit det.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Beträffande barn, som fötts innan lagen om äktenskaplig börd tratt
i kraft och som på grund av dessförinnan gällande lag är att anse såsom
äkta, ehuru föräldrarna ej blivit med varandra förenade i fullkomnat äktenskap,
samt barn, som födes efter det sagda lag trätt i kraft och som på
grund av övergångsbestämmelsen till densamma äger äktenskaplig börd,
ändå att det eljest skulle anses såsom barn utom äktenskap, skall vid
tillämpning av förevarande lag iakttagas, att barnet ej må adopteras av
fadern eller modern; att make till fadern eller modern må ensam adoptera
barnet; samt att samtycke till barnets adoption erfordras allenast av den
av föräldrarna, som har vårdnaden om barnet.

Lag

om ändrad lydelse av l kap. 3 § i
lagen om äktenskaps ingående och
upplösning.

Lag

om ändrad lydelse av I kap. 3 §
samt om tillägg till 2 kap. i lagen
om äktenskaps ingående och upplösning.

Härigenom förordnas, att 1 kap.
3 § i lagen om äktenskaps ingående

Lagutskottets utlåtande Nr 21).

(KungI. Maj:ts förslug.) (Utskottets förslag.)

och upplösning skall hava följande
ändrade lydelse:

Har kvinnan under trolovningstiden
blivit rådd med barn av mannen;
brytes likväl trolovningen, och
bär mannen huvudsakligen skulden
därtill, give han henne skäligt skadestånd.
»Sådant skadestånd må sättas
att utgå på eu gång eller å särskilda
tider.

År trolovad eljest huvudsakligen
vållande till att trolovningen brytes,
njute den andre ersättning allenast
för förlust till följd »av åtgärd, som
han vidtagit för det tillämnade äktenskapet.

Denna lag skall träda i kraft den
1 januari 1918.

och upplösning skall hava följande
ändrade lydelse samt att till 2 kap.
i samma, lag skall fogas en ny § 12
av nedanstående lydelse:

1 KAP.

3 §•

Har kvinnan under trolovningstiden
blivit rådd med barn av mannen;
brytes likväl trolovningen, och
bär mannen huvudsakligen skulden
därtill, give han henne skäligt skadestånd.
Sådant skadestånd må sättas
att utgå pa en gång eller å särskilda
tider.

År trolovad eljest huvudsakligen
vållande till att trolovningen brytes,
njute den andre ersättning allenast
för förlust till följd av åtgärd, som
han vidtagit för det tillämnade äktenskapet.

2 K AP.

12 §.

Mellan a,dopfunt och adoptivbarn
md ej äktenskap ingås, sä länge
adoptiv förhållandet består.

Denna lag skall träda i kraft den
1 januari 1918.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är någon enligt rättens eller domarens beslut eller skriftligt, av två
personer bevittnat avtal pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
utgiva underhållsbidrag till barn, adoptivbarn, föräldrar,
adoptivföräldrar eller den, med vilken han är eller varit gift eller utom
äktenskap avlat barn, och underlåter han att betala förfallet belopp, äge
den till underhåll berättigade erhålla införsel i den underhållsskyldige
tillkommande avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning till gäldande
av så väl förfallet belopp som bidraget i övrigt, i den mån det förfaller
till betalning.

2 §•

Vill underhållsberättigad erhålla införsel, ingive till utmätningsmannen
dom eller annan handling, genom vilken bidraget blivit bestämt, med uppgift
å den underhållsskyldiges hemvist och anställning.

3 §■

Utmätningsmannen läte skriftlig underrättelse om ansökningen bevisligen
tillställas den underhållsskyldige med föreläggande för honom att,
där han har något att invända mot ansökningen eller att andraga beträffande
de bestämmelser, som vid beviljande av införsel böra meddelas, inom viss
kort tid muntligen eller skriftligen avgiva yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

4 §•

Det åligge utmätningsmannen att hos arbetsgivare eller myndighet
söka inhämta upplysning angående de omständigheter, vilka kunna vara av
betydelse vid prövning av ansökningen. Arbetsgivare vare skyldig att på
anfordran lämna utmätningsmannen uppgift angående den underhållsskyldiges
anställning och avlöningsförhållanden.

. Upplyses, att den underhållsskyldige tagit anställning å annan ort, och
är i följd därav utmätningsmannen ej vidare behörig, översände handlingarna
jämte underrättelse om vad för övrigt i ärendet förekommit till
behörig utmätningsman; och åligge det denne att ägna ärendet fortsatt
handläggning.

u §•

Inföisel må ej beviljas, där den underhållsskyldige betalar förfallet
belopp och tillika antingen ställer av utmätningsmannen godkänd pant
eller borgen för underhållsskyldighetens fullgörande under tid, som utmätningsmannen
finner skälig, dock minst ett år, eller visar sannolika skäl
att han skall fullgöra sin underhållsskyldighet.

Borgen må ej godkännas, med mindre den ingåtts såsom för egen skuld
och, där borgesmännen äro flera, de borgat en för alla och alla för en.
Med pant eller borgen skall förfaras såsom i 48 § utsökningslagen sägs.

6 §•

Varder införsel beviljad, förordne utmätningsmannen, huru stort belopp
av avlöningen skall, i den mån densamma förfaller, innehållas till
gäldande av underhållsbidraget.

Införsel må ej beviljas till gäldande av bidragsbelopp, som förfallit
till betalning tidigare än ett år, innan beslutet meddelas. Ej heller må
bestämmelse givas, enligt vilken avlöning skulle komma att innehållas
för annat bidragsbelopp än sådant, som är förfallet, då innehållandet skall
äga rum, eller som näst därefter förfaller.

Det belopp, som skall innehållas, må ej sättas så högt, att den underhållsskyldige
kommer att sakna medel till underhåll för sig själv eller för
make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, som icke av honom åtnjuta
underhållsbidrag.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 26 höft. (Nr 29.)

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kung!. Majds förslag.) (Utskottets förslag.)

Beviljas införsel till gäldande av bidrag åt flera underhållsberättigade,
och förslår ej därtill det belopp, som må innehållas, värde detta belopp
fördelat mellan de underhållsberättigade i förhållande till bidragens storlek.

7 §•

Yppas, efter det förordnande om införsel givits, anledning till jämkning
i de därvid meddelade bestämmelser, äge utmätningsmannen utan hinder
av det förra beslutet förordna om sådan jämkning.

8 §•

Hava förfallna bidragsbelopp guldits, och ställer den underhållsskyldige
pant eller borgen, som i 5 § sägs, eller visar sannolika skäl att han
skall fullgöra sin underhållsskyldighet, varde beslutet om införsel av utmätningsmannen
upphävt.

Sedan underhållsskyldigheten upphört, äge beslut om införsel ej vidare
tillämpning, ändå att den underhållsskyldige häftar för oguldet underhållsbidrag.

9 §.

Är förordnande om införsel meddelat, och varder upplyst, att den
underhållsskyldige lämnat den anställning förordnandet avser och blivit anställd
hos annan arbetsgivare, skall utmätningsmannen inhämta upplysningar
såsom i 4 § sägs samt, där hinder ej möter, meddela beslut om
införsel i den underhållsskyldiges avlöning för den nya anställningen.

Har den underhållsskyldige tagit anställning å annan ort, och är i
följd därav utmätningsman, som förut haft befattning med ärendet, ej vidare
behörig, översände handlingarna jämte underrättelse om vad för övrigt i
ärendet förekommit till behörig utmätningsman; och meddele denne beslut
i ärendet.

10 §.

När införsel beviljats eller beslut om införsel jämkats eller upphävts,
läte utmätningsmannen skriftlig underrättelse därom bevisligen tillställas
arbetsgivaren. Underrättelse varde ock av utmätningsmannen med
posten avsänd till den underhållsberättigade och den underhållsskyldige.

Lagutskottets utlåtande Nr 2''J.

(KungI. Maj ds förslag.)

(Utskottets förslag.)

11 §•

Det åligge arbetsgivaren, där utmätningsmannen så föreskrivit, att å
bestämd tid, dock högst eu gång i månaden, till utmätningsmannen med
posten översända innehållet belopp. År sådan föreskrift ej meddelad, läte
utmätningsmannen hos arbetsgivaren lyfta vad som innehållits. Till utmätningsmannen
influtna medel, som ej hos honom lyftas av den underhållsberättigade,
skola till denne med posten översändas; dock må ej något
belopp tillhandahållas deu underhållsberättigade, förr än bidrag, som därmed
skall gäldas, är förfallet.

12 §.

1 ärende angående införsel skall utmätningsman skyndsamt vidtaga
de åtgärder, som åligga honom.

Den underhållsberättigade eller den underhållsskyldige vare ej pliktig
att gälda någon kostnad för sådan åtgärd.

13 §.

Vad i utsökningslagen är stadgat om klagan i fråga om utmätningsmans
förfarande gälle i tillämpliga delar beträffande införsel.

Över mål, som avses i denna lag, skall föras dagbok i enlighet med
de föreskrifter Konungen meddelar.

14 §•

Har arbetsgivare i uppenbar strid
mot beslut om införsel till arbetare
utbetalat avlöning, äge utmätningsmannen
hos arbetsgivaren omedelbart
genom utmätning uttaga det
belopp, som skolat innehållas.

14 §.

Har arbetsgivare i uppenbar strid
mot beslut om införsel utbetalat avlöning,
äge utmätningsmannen hos
arbetsgivaren omedelbart genom utmätning
uttaga det belopp, som skolat
innehållas.

15 §.

Underlåter arbetsgivare att på anfordran lämna uppgift, som i 4 §
sägs, eller lämnar han oriktig uppgift, eller fullgör han ej föreskrift om
översändande av innehållet belopp, varom i 11 § förmäles, straffes med
böter.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna
strafflagen.

16 §.

Belopp, som enligt denna lag innehållits till gäldande av underhållsbidrag,
må ej utmätas för annan den underhållsskyldiges gäld.

17 §.

Utan hinder av underhållsskyldigs konkurs må införsel i hans avlöning
beviljas eller meddelat beslut om införsel äga tillämpning.

18 §.

År underhållsskyldig anställd i tjänst eller annat arbete hos staten
eller kommun, skall vad om arbetsgivare i denna lag är sagt tillämpas
beträffande den, som har att utbetala avlöningen.

19 §.

Vad i denna lag är stadgat om införsel i avlöning skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om införsel i underhållsskyldig tillkommande
pension eller livränta, ändock att sådan pension eller livränta enligt lag
eller Konungens förordnande är undantagen från utmätning för gäld.

20 §.

Av någon enligt domstols beslut
eller skriftligt, av två personer bevittnat
avtal pliktig att till följd av
trolovnings brytande, äktenskaps återgång
eller äktenskapsskillnad, utgiva
till utgående ä särskilda tider satt
skadestånd till den, med vilken han
varit trolovad eller gift, skall beträffande
sådant skadestånd, vad i denna
lag är stadgat om införsel i avlöning,

/lagutskottet» utlåtande Nr 2!).

(Kung!. Maj ds förslag.) (Utskottets förslug.)

pension, eller livränta för underhållsbidrag
äga motsvarande tillämpning.

Vad i 17 § är stadgat skall dock
ej gälla i fråga om införsel för
skadestånd.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Lag

om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den, som enligt rättens eller domarens beslut eller skriftligt, av två
personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
utgiva underhållsbidrag till barn eller adoptivbarn under
femton ar, må ej avflytta från riket, med mindre han hos överexekutor i
den ort, där han har sitt hemvist, ställt av överexekutor godkänd pant
eller borgen för underhållsskyldighetens fullgörande, till dess barnet fyllt
femton år. J

Borgen må ej godkännas, med mindre den ingåtts såsom för egen
skuld och, där borgesmännen äro flera, de borgat en för alla och alla
för en.

Det åligge överexekutor att, där den underhållsberättigades hemvist
är känt, till denne med posten avsända underrättelse därom att säkerhet
blivit ställd.

2 §.

Finnes anledning antaga, att underhållsskyldigs avflyttning icke skall
lända den underhållsberåttigade till men, eller förekomma ömmande om -

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ständigheter, må överexekutor på ansökan befria den underhållsskyldige
från att ställa pant eller borgen.

Innan befrielse, som nu är sagd, meddelas, give överexekutor den
underhållsberättigade samt, där så linnes erforderligt, fångvårdsstyrelse
tillfälle att yttra sig i ärendet.

3 §•

Är fara för handen, att underhållsskyldig avflyttar från riket utan
att hava fullgjort honom åliggande skyldighet att ställa säkerhet, äge
utmätningsman på begäran av den underhållsberättigade eller fångvårdsstyrelse
meddela förbud för den underhållsskyldige att avflytta.

Av utmätningsmannen meddelat avflyttningsförbud skall av honom
genast underställas överexekutors prövning, men gånge ändock i verkställighet,
där ej överexekutor annorlunda förordnar.

Varder ansökan om avflyttningsförbud ej av utmätningsmannen bifallen,
må hans beslut hos överexekutor överklagas, efter vad i utsökningslagen
är stadgat om klagan över utmätningsmans förfarande.

4 §•

Ej må avflyttningsförbud av överexekutor fastställas eller i anledning
av klagan sådant förbud av överexekutor meddelas, med mindre den underhållsskyldige
lämnats tillfälle att yttra sig; dock äge i anledning av
klagan överexekutor i avbidan på den underhållsskyldiges hörande meddela
förbud att gälla tillsvidare och intill dess ärendet av överexekutor slutligen
prövats.-

5 §•

Visar den, för vilken avflyttningsförbud meddelats, att de omständigheter,
som föranlett förbudet, ej vidare äro för handen, skall förbudet av
överexekutor upphävas.

6 §.

Angående fullföljd av talan i mål, däri överexekutor meddelat beslut,
galle vad i utsökningslagen är stadgat beträffande klagan i mål om klander
av utmätningsmans förfarande.

Lagutskottets utlåtande Nr 29. 79

(Kung!. Ma/j:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

7 §.

Över mål, som avses i denna, lag, skall föras dagbok i enlighet med
de föreskrifter Konungen meddelar.

8 §•

Avflyttningsförbud skall genom försorg av den myndighet, som
meddelat förbudet, kungöras för rikets polismyndigheter; och åligge det
polismyndighet att, där den underhållsskyldige söker avflytta från riket,
hindra hans resa.

Varder av utmätningsmannen meddelat avflyttningsförbud ej av överexekutor
fastställt, eller varder meddelat förbud enligt 5 § av överexekutor
upphävt, eller visar hos överexekutor den, för vilken avflyttningsförbud
meddelats, att han blivit i anledning av klagan därifrån befriad, skall sådant
genom överexekutors försorg kungöras för polismyndigheterna.

Närmare bestämmelser om kungörande, varom nu är sayt, rivas av
Konungen.

9 §•

Har underhållsskyldig avflyttat från riket utan att hava fullgjort
honom åliggande skyldighet att ställa säkerhet, eller är fara för handen
att han avflyttar utan att fullgöra sådan skyldighet, äge överexekutor på
yrkande av den underhållsberättigade förplikta den underhållsskyldige att
hos överexekutor genast nedsätta kapitalvärdet av den del av underhållsbidraget,
som vid betalningstiden icke är förfallen. Kapitalvärdet skall
beräknas efter en räntefot av fyra för hundra om året.

Beträffande ifrågavarande mål galle i tillämpliga delar vad om lagsökning
för gäld är stadgat.

Vad den underhållsskyldige ålagts nedsätta late överexekutor ofördröjligen
uttaga. Influtna medel skola av överexekutor göras räntebärande
genom insättning i bank samt, i den mån bidraget förfaller, tillhandahållas
den berättigade. Dör denne, eller upphör eljest underhållsskyldigheten,
äge den underhållspliktige återfå vad som återstår.

År underhållsskyldighet fastställd genom beslut, som meddelats av
domaren eller under rättegång eller genom slutligt utslag, som ej vunnit
laga kraft, må utmätt egendom säljas allenast i den män det erfordras

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

för gäldande av förfallet bidrag. Varder talan om underhållsskyldigheten
slutligen ogillad, skall vad av egendomen finnes i behåll återställas.

10 §.

Utvandraragent eller annan, som med vetskap därom att underhållsskyldig
ej fullgjort honom åliggande skyldighet att ställa säkerhet,
befordrar honom till främmande land, svare själv för fullgörande av
hans underhållsskyldighet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Lag

om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 9 §, 3 kap. 2, 7 och 11 §§, 6 kap.
4 §, 14 kap. 35, 36, 37 och 45 §§, 15 kap. 21 §, 16 kap. 12 §, 18 kap. 6
och 12 §§ samt 22 kap. 20 § strafflagen skola hava följande ändrade
lydelse:

2 kap.

9 §•

Ej må i mät för böter tagas den sakfälldes enda fasta egendom,
varav han sin nödiga bärgning haver; ej nödig bostad; ej till jordbruket
nödiga lösören eller vad den sakfällde eljest till sin närings bedrivande
behöver; ej nödiga gång- och sängkläder för den sakfällde, hans hustru
och oförsörjda barn eller adoptivbarn; ej heller av det förråd, som i huset
finnes, vad till hans och hans husfolks underhåll i en månads tid erfordras.

Lagutskottets utlutande Nr 21). XI

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3 kap.

2 §•

Förmår någon, på sätt i 1 § sagt är, till brottslig gärning den, som
ej fyllt femton år, eller göra det föräldrar med sina barn, adoptivföräldrar
med adoptivbarn, fosterföräldrar med fosterbarn, förmyndare med myndling,
husbondefolk med tjänstehjon, eller förman med den, som under hans
lydnad står; varde det, vid straffets bestämmande för anstiftaren, såsom
försvårande omständighet ansett.

7 §•

Underlåta föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar eller andra uppfostrare,
eller förmyndare att från utförandet av brott, varom de vetskap
äga, hindra den, som under deras vård och lydnad står, när det utan angivelse
till åtal ske kan; varde straffade efter 4 §, dock högst med fängelse
i sex månader, där det ej skett för egen vinning.

n §•!

Make, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den som
med den brottslige i första svågerlag lika nära förenad är, adoptivfader,
adoptivmoder, adoptivbarn eller fosterbarn skall ej till straff fällas efter
10 §; ej heller efter 9 § för den brottsliges döljande, eller för befordrande
av hans flykt.

6 kap.

4 §•

Komma make, barn eller adoptivbarn efter den, som dödad blivit, att
genom hans frånfälle sakna nödigt underhåll; då skall dem, efter ty, med
avseende å såväl den brottsliges tillgångar som andra omständigheter, skäligt
prövas, tilläggas såsom skadestånd vad för dem tarvas till dess de
sig eljest försörja kunna; och må det skadestånd, efter omständigheterna,
sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 26 Käft. (Nr 29.)

82 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

14 kap.

35 §.

Undandrager sig den, som genom olovlig beblandelse avlat barn,
att giva kvinnan nödig hjälp i anledning av havandeskapet eller barnets
födelse, och begår kvinnan under inflytande av den övergivna eller nödställda
belägenhet, vari hon i följd härav befinner sig, brott, varigenom
fostret eller barnet dödas eller dess liv utsattes för fara; dörnes mannen
till böter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande;
må till straffarbete i högst två år dömas.

36 §.

Begår någon mord eller dråp å skyldeman i rätt uppstigande led
eller å sin maka, eller ock å. styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar,
fosterföräldrar, förmyndare, husbonde eller annan, under vars lydnad man
står; varde den omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.

Gör någon uppsåtligen annan misshandel å skyldeman i rätt uppstigande
led; ° då må straffet ej sättas lägre än två månaders straffarbete;
äro omständigheterna försvårande; må straffarbetet förhöjas till
sådant arbete på livstid, om högsta strafftiden är i allmänhet bestämd till
tio år, och, i annat fall, till två år utöver den i allmänhet bestämda
högsta strafftiden. Sker sådan misshandel å annan av de personer, som
i första stycket äro nämnda; varde den omständighet såsom synnerligen
försvårande ansedd, och må ej till lindrigare straff än fängelse dömas.

37 §.

Förbryter man sig, såsom i 15 § sägs, mot någon av de personer,
som i 36 § äro nämnda; varde, där ingen skada sker, ändock straffad med
fängelse i högst ett år.

45 §.

Misshandel, som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka,
styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde
eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas
av allmän åklagare, där ej målsägande brottet till sadant åtal angiver, eller

Lagutskottets utlutande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

det blivit förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort,
som i 11 kap. 9 eller 15 § omförmäles.

Vållande, varom i 17 § sägs, må ej åtalas av annan än målsägande.

15 kap.

21 §.

Fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder, som tvingar son
eller dotter till giftermål, straffes med fängelse i högst sex månader eller
straffarbete i högst två år. Tvingar någon eljest annan till giftermål; dömes
till straffarbete i högst sex år.

Brott, som nu är sagt, må ej till bestraffning åtalas, där ej på grund
av tvånget blivit dömt till återgång av äktenskapet.

16 kap.

12 §.

Förgriper man sig med ärekränkning emot någon av de personer,
som i 14 kap. 36 § nämnda äro; varde den omständighet såsom försvårande
ansedd.

18 kap.

6 §•

Öva religions- eller skollärare, uppfostrare eller läromästare otukt
med ungdom, som de till undervisning eller uppfostran hava, eller göra
det adoptivföräldrar med adoptivbarn, fosterföräldrar med fosterbarn, eller
förmyndare med myndling; varde dömda till straffarbete från och med
sex månader till och med fyra år eller fängelse.

övar styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman
eller vaktbetjänt vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus,
barnhus eller annan sådan inrättning, otukt med kvinnsperson, som där
intagen är; dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst
sex månader.

84 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Majds förslag.) (Utskottets förslag.)

12 §.

Föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller
andra, som genom koppleri till otukt förleda barn eller dem, som under
deras lydnad eller uppsikt ställda äro, skola dömas till straffarbete från
och med två till och med sex år; varde ock dömda medborgerligt förtroende
förlustiga.

22 kap.

20 §.

Draga äkta makar något lönligen undan varandra; barn undan föräldrar,
adoptivföräldrar eller fosterföräldrar; stärbhusdelägare eller andra,
som i samfällt bo eller bolag äro, undan varandra; värde straffade med
böter till högst dubbla värdet av det undandragna. Är brottet med synnerligen
försvårande omständigheter förenat; må till fängelse i högst ett år
dömas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Lag

om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 65 och 67 §§ utsökningslagen skola hava
följande ändrade lydelse:

65 §.

Från utmätning skola undantagas dels nödiga gång-, och sängkläder
för gäldenären, hans hustru och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock,
till ett värde av högst etthundrafemtio kronor, nödiga arbetsredskap eller
andra nödiga lösören. Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall
av det förråd, som i huset finnes, undantagas vad till underhåll för en månad
tarvas. Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, varför
pantsättningen skett.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)

67 §.

Gäldenär innestående avlöning för allmän eller enskild tjänst, eller
innestående pension å rikets stat må icke utmätas, förr än gäldenären är berättigad
att avlöningen eller pensionen lyfta.

År i lag eller författning särskilt stadgat, att viss egendom ej må
utmätas, eller är av Konungen för viss pensions- eller livränteanstalt förordnat,
att därifrån utgående pension eller livränta ej må tagas i mät;
lände det till efterrättelse.

Om införsel i avlöning, pension eller livränta är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Lag

om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna
medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman.

Härigenom förordnas, att 5 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning
av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbetseller
tjänsteman, skall hava följande ändrade lydelse:

Vad förut i denna lag är stadgat skall äga tillämpning jämväl där
ämbets- eller tjänsteman, varom i 1 § sägs, tillgriper eller förskingrar

vad han fått om händer enligt lagen om införsel i avlöning, pension
eller livränta,

gods, penningar eller annat, som vid handräckning enligt lagen om
avbetalningsköp av honom tagits om händer,

vad han fått om händer enligt särskilda stadganden om utmätning
för kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera,

influtna bötesandelar, vilka ej tillkomma kronan, eller
vad för fullföljd av talan blivit nedsatt och å tjänstens vägnar av
honom tagits om händer;

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

så ock där kronofogde tillgriper och förskingrar andra medel, som
i fögderiets specialräkning skola redovisas eller eljest av honom å tjänstens
vägnar emottagits.

I fall, som i denna paragraf sagda äro, skall dock ersättning av
allmänna medel ej utgå för vad ledamot i magistrat eller stadsfogde tillgriper
och förskingrar av stadens medel.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Lag,

innefattande tillägg till gällande stadganden om jäv, så ock till I kap. 6 §

rättegångsbalken.

Härigenom förordnas som följer:

1 fråga om jäv mot domare, fullmäktig, vittne eller annan, så ock
i det avseende, varom förmäles i 1 kap. 6 § rättegångsbalken, skall adoptivförhållande
anses lika med skyldskap mellan föräldrar och barn.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Lag

om ändrad lydelse av 30, 31 och 35 §§ konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 30, 31 och 35 §§ konkurslagen skola hava
följande ändrade lydelse:

30 §.

Gäldenär skall, där lian sig ej annorledes försörja kan, av konkursboet
njuta nödigt underhåll för sig, hustru och oförsörjda barn eller
adoptivbarn under två månader från den dag, offentlig stämning given
är. Kan ej inom nämnda tid bouppteckningen med ed fästas och boet
till gode män överlämnas; njute gäldenären, till dess sådant skett, underhåll
som sagt är. Gäldenären varde ock tilldelat vad som erfordras för
resa och uppehälle, då han, efter kallelse, har att inställa sig vid rätten
till förhör, eller annorstädes till avgivande av upplysningar rörande konkursboet,
dock ej mer, om han vistas utom rättens domsaga, än som
tarvades, om han därinom, å ort där han sist vistades, sig uppehölle. I
övrigt äge han från konkursboet utbekomma och behålla dels nödiga gångoch
sängkläder för sig, hustru och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels
ock, till ett värde av högst etthundrafemtio kronor, nödiga arbetsredskap
eller andra nödiga lösören.

Kommer tvist upp i anledning av vad nu stadgat är; pröve rätten
vad gäldenären bestås må med avseende såväl å hans behov och boets
ställning, som å hans omsorg att rätt för sig göra och beredvillighet att
gode männen tillhandagå.

31 §.

Avträdes ämbete- eller tjänstemans egendom till konkurs; varde det
hans närmaste förman ofördröjligen av rätten eller domaren kungjort; och
ankomme på den myndighet, under vilken gäldenären i och för tjänsten
lyder, att pröva huruvida han förr, än fyra månader efter inställelsedagen
förflutit, må i utövningen av tjänsten åter inträda.

Av gäldenärens lön värde, efter avdrag av det, som utgår till den,
tjänsten i hans ställe förestår, gäldenären så mycket tillagt, som till hans
eget, hans hustrus och oförsörjda barns eller adoptivbarns underhåll tarvas:
vad övrigt är, gånge till konkursboet.

88 Lagutskottets utlåtande AV 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

35 §.

Till konkursbo räknas all egendom, som gäldenären tillhörde den
tid, då han sin konkursansökning till rätten eller domaren ingav, eller, i
anledning av borgenärs ansökning om konkurs, offentlig stämning utfärdades,
så ock vad honom under konkursen tillfaller av sådan beskaffenhet,
att det för gäld kan i mät tagas, ävensom vad enligt 36 § till boet återvinnas
kan. Ej må dock av vad gäldenären under konkursen genom eget
arbete förvärvar, boet tillkomma mera än den behållning, som återstår,
sedan avdrag skett för all kostnad till förlag jämte gäldehärens, hans
hustrus och oförsörjda barns eller adoptivbarns nödiga underhåll. Om
gäldenärens lön för ämbete eller tjänst är i 31 § stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Lag

om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober 1873 angående
främmande trosbekännare och deras religionsövning.

Härigenom förordnas, att 6 § i förordningen den 31 oktober 1873
angående främmande trosbekännare och deras religionsövning skall hava
följande ändrade lydelse:

Barn av äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar av
samma främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras. Aro föräldrarna
vid barnets födelse medlemmar av skilda främmande trossamfund; äge
fadern bestämma, i vilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras.
Tillhör endera sådant trossamfund och den andra svenska kyrkan; då skall
barnet i evangeliskt lutherska läran uppfostras. Har emellan makarna
träffats avtal om deras barns uppfostran i evangeliskt lutherska läran eller
främmande troslära, som en av makarna bekänner; vare sådant avtal gäl -

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

lande, så framt det blivit före äktenskapets ingående skriftligen upprättat
och för vigselförrättaren uppvisat.

Då bägge föräldrarna eller, när endera död är, den efterlevande eller,
där de leva åtskilda, den av dem, som har barnet i sin vård, övergår från
svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från ett sådant till annat,
må, dår bägge övergå, fadern och, i övriga fall, den efterlevande eller den
av makarna, som har barnet i sin vård, bestämma, i vilketdera samfundets
lära barnet skall uppfostras.

Barn av föräldrar, som ej ingått äktenskap med varandra, må, där
modern tillhör fräfrnnande trossamfund, i hennes troslära uppfostras, övergår
modern från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från
ett sådant till annat, må hon bestämma, i vilketdera samfundets lära barnet
skall uppfostras. Varder fadern förordnad till förmyndare för barnet, skall
vad nu är sagt om modern tillämpas beträdande fadern.

Hava vid adoption barnets föräldrar med adoptanten, eller, där barn
adopterats av makar, med dessa avtalat, att barnet skall uppfostras i evangeliskt
lutherska läran eller i främmande troslära, däri barnet enligt ovan
givna regler må uppfostras; vare det avtal gällande, så framt det blivit
skriftligen upprättat och till rätten ingivet, innan dess tillstånd till adoptionen
meddelades. Finnes ej sådant avtal, skall, med motsvarande tillämpning
av vad ovan är stadgat, barnet uppfostras som vore det adoptantens
eller, där barn är adopterat av makar eller ena makens barn adopterats av
den andre, makarnas gemensamma barn. Häves adoptivförhållandet, må,
där barnet uppfostrats i främmande troslära, dess uppfostran fortgå i den
lära, ändå att barnet, om adoptionen ej inellankommit, skolat uppfostras
i annan.

Barn, som fyllt femton år eller blivit inom svenska kyrkan konfirmerat,
må ej på grund av föreskrifterna i andra, tredje eller fjärde stycket
anses från svenska kyrkan skilt, utan galle om sådant barn vad i 3 §
stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

. Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 26 käft. (Nr 29.)

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas, att 17 § i lagen den 30 jupi 19lo om allmän
pensionsförsäkring skall hava följande ändrade lydelse:

Den envar avgiftspliktig åliggande pensionsavgift av tre kronor erlägges
av gift man för hustru, där hon ej vunnit boskillnad, och är fader
ansvarig för erläggandet av sådan pensionsavgift för barn eller adoptivbarn
under aderton år, som är hos honom mantalsskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Lag

om ändrad lydelse av 2, 7 och 35 §§ i lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 2, 7 och 35 §§ i lagen den 17 juni 1916
om försäkring för olycksfall i arbete skola hava följande ändrade lydelse:

I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes
till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att
anse såsom självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av
yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås
envar, för vilkens räkning sådan arbetare användes till arbete, utan

Lagutskottet« utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

!itt mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare
åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den, som utför arbetet i
sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, ej heller arbetsgivares
barn eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande
till honom, ej heller den, vilkens avlöning hos arbetsgivaren, för
år räknat, överstiger femtusen kronor, ej heller minderårig, som icke fyllt
tolv år, ej heller den, som av tillfällig anledning användes till arbete av
någon, som eljest ej använder arbetare.

7 §.

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
dock ej med mindre än sextio kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en
livränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt
belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;

till varje den avlidnes minderåriga barn, evad det fötts inom eller
utom äktenskapet, eller adoptivbarn, som adopterats före olycksfallet, en
livränta från dödsfallet, till dess barnet uppnått femton års ålder, å ett
årligt belopp, motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten, samt

till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder
eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda
gemensamt, därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete
huvudsakligen beroende och annan till livränta berättigad ej finnes, en
livränta å ett årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av arbetsförtjänsten;

dock att, där livräntor till efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt
överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, de
skola, i förhållande till vad på envar livräntetagare belöper, nedsättas till
detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar, samt att
livränta till änkling ej utgår, där han väsentligen åsidosatt den honom
gentemot hustrun åliggande försörjningsplikt eller väsentligen åsidosätter
sin försörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn. Skall av skäl,
som nu sagts, livränta till änkling ej utgå, må försäkringsrådet besluta,
att livräntan i stället skall utgå till den avlidnas minderåriga barn eller
adoptivbarn.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj.is förslag.) (Utskottets förslug.)

Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio
år ingår nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre
fjärdedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjenst.

35 §.

Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra
dels annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i arbete, dels i
anstalten försäkrad arbetare för olycksfall i arbete i fråga om den i 6 §
omförmälda tid, under vilken sjukpenning från försäkringsinrättningen ej
utgår, dels ock dylik arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring
må ock av bolag, som i 4 § avses, meddelas för delägares arbetare.

Har försäkring, som ovan sägs, ägt rum, skall vad i denna lag
finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Avtal om annan försäkring eller försäkring till högre ersättningsbelopp
än i denna lag stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten
eller bolag, som i 4 § avses, dock att utan hinder härav riksförsäkringsanstalten
må, enligt vad därom särskilt är stadgat, sluta avtal om livränta
åt barn utom äktenskap samt meddela olycksfallsförsäkring för fiskare.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

B) att herr Perssons i Norrköping in. fl. motion,
i vad den avser hemställan om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag om förskott från
det allmänna för underhåll åt vissa barn, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

C) att de i anledning av förevarande proposition
i övrigt väckta motionerna, därest de icke kunna anses
besvarade genom vad utskottet ovan hemställt, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 april 1917.

På lagutskottets vägnar:

cö C

ALBERT PETERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

Reservationer:

dels vid punkt A) av utskottets hemställan:

l:o) Lag om barn atom äktenskap.

av herr Pettersson i Södertälje, som anfört:

Utskottsmajoritetens mening att det föreliggande lagförslaget i stort
sett löst de uppgifter, som förelegat, på ett sådant sätt, att det kan läggas
till grund för lagstiftning i dessa ämnen, kan jag för min del icke biträda
i fråga om vissa viktiga delar av förslaget. Särskilt synes det mig, att
bestämmelserna rörande de utomäktenskapliga barnens rätt till namn och
arv icke överensstämma med vår tids rättsuppfattning. De vittnesbörd
om denna ^rättsuppfattning, soin vid bortåt ett tjugutal riksdagar avgivits
särskilt från folkets djupa led, kunna snarare åberopas som stöd för den
meningen att de utomäktenskapliga barnen nu böra, så vitt detta är möjligt,
rättsligen likställas med de inom äktenskap födda barnen.

Vad särskilt arvsrätten beträffar, torde man kunna utgå ifrån att
dess egentliga grund enligt 1734 års ärvdabalk är den naturliga släktskapen
eller blodsbandet. Åtminstone är detta, så vitt jag kunnat finna,
rättsdoktrinens ståndpunkt (se Nordling, Winroth, Chydenius). Vid sådant
förhållande framstår det såsom en stötande undantagslagstiftning, att en
mans allra närmaste släktingar, hans barn, skola vara uteslutna från rätten
att taga arv efter honom, medan däremot sådan rätt tillerkännes bryllingar
och ännu fjärmare anförvanter. Det är visserligen sant, att vad som motivet
ar arvsrätten icke är blodsbandet i och för sig, utan den samhörighet,
som blodsbandet representerar. Men den samhörighet, som må finnas
mellan eu man och hans släktingar i 7:de eller 8:de led, om vilkas tillvaro
han kanske saknar kännedom, synes icke vara av tillnärmelsevis
samma betydelse som den, vilken enligt naturens lagar existerar mellan
en ,man och de barn, som han satt i livet. Fadern bär ansvar ej blott
för barnens tillkomst, utan även i ej ringa mån för deras andliga och
kroppsliga anlag och för dessas utveckling. Detta ansvar, som inga fördomar
kunna utplåna, grundlägger en samhörighet, som även bör komma
till uttryck i lagstiftningen.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

Då lagen nu utesluter de utom;! k tenskapliga barnen från rätten till
arv och namn efter fadern, gör den sig ej blott skyldig till ett förbiseende
av den åberopade samhörigheten mellan far och barn. Den påsätter där
jämte de senare, till straff för föräldrarnas felsteg, en vanärande stämpel
o-enom att beröva dem rättigheter,..som eljest tillkomma alla medborgare,
både oförvitliga och brottslingar. Även om arvsrätten i flertalet fall icke
har så mycket att betyda i ekonomiskt avseende, bidrar dock saknaden
därav, liksom saknaden av rätten till faderns namn, att avskilja de oäkta
såsom en särskild klass av mindrevärdiga medborgare.

Det är sant, att de skäl, som nu anförts, i första hand tala för medgivande
åt de utomäktenskapliga barnen av arvsrätt efter fader. Men delvis
synas de även kunna åberopas för arvsrättens utsträckande att gälla
fädernefränder, till vilka ju i främsta rummet höra syskon. Särskilt gäller
detta i fråga om önskvärdheten att befria de utomäktenskapliga barnen
från den vanärande klass-stämpel, som uteslutandet från arvsrätt innebär.

De huvudsakliga motiv, utskottet anför för uteslutande av de utomäktenskapliga
barnen från arvsrätt, äro tre, nämligen 1) fruktan för att
medgivande av arvsrätt åt sådana barn skulle verka försvagande och upplösande
på äktenskapet, 2) de svårigheter och lidanden, som därigenom
skulle kunna beredas mannens legitima familj samt 3) vanskligheterna med
avseende på faderskäpsbevisningen.

Vidkommande först den åberopade hänsynen till äktenskapets helgd,
så har redan i lagberedningens motiv påvisats, att införandet av arvsrätt
efter fader snarare kan väntas motverka än gynna ingåendet av tillfälliga
lösa förbindelser. Lagberedningen antager sålunda rent av, att under den
tid, som gått, lagens njugghet mot de oäkta barnen bidragit att öka antalet
av dessa barn. Vad åter konkubinaten beträffar, så är det väl, för
männens vidkommande, icke rimligt, att antaga, att barnens lagliga rätt
till arv skulle för männen utgöra ett till konkubinat lockande motiv, då
de ju i allt fall enligt den nya lagen om adoption, som nu föreligger till
antagande, skulle äga bekväm möjlighet att själva bereda barnen sådan
rätt. Vad åter kvinnorna angår, så skulle väl för dem sällan eller aldrig
hänsyn till eventuella barns uteslutande från arvsrätt efter fadern komma
att vara av någon synnerlig betydelse vid sidan av alla andra återhållande
motiv, som i detta avseende naturligt nog förefinnas. . Däremot är det att
förvänta, att såväl äktenskapets helgd som all verklig folksedlighet över
huvud taget skola främjas, om på detta som på andra områden en var far
själv till lull o bära de naturliga följderna av sina handlingar. .

Jag övergår härefter till frågan om faderns legitima familjs intressen.
Såsom inom lagberedningen erinrats av dess reservant, revisionssekretera -

Lagutskottets utlåtande Nr 26''.

ren Tiselius, får i detta avseende icke förbises, att vad som skulle kännas
kränkande för faderns hustru och barn i äktenskapet i de flesta fall långt
mindre vore den ekonomiska förlust, som det utomäktenskapliga barnets
arvsrätt innebure för dem, än själva det faktum att han har barn utom
äktenskapet. Men även enligt utskottets förslag bör faderskapet alltid inom
kort tid från barnets födelse rättsligen fastställas. Har detta skett, äga
modern och barnet obetingad möjlighet att göra faderskapsförhållandet
gällande. Redan detta bör vara tillräcklig anledning för fadern att före
ingåendet av äktenskap underrätta sin trolovade om barnets tillvaro. Har
barnet arvsrätt efter fadern, måste det för honom framstå som eu ofrånkomlig
plikt att icke för sin trolovade dölja dess tillvaro; och torde genom
stadganden angående kyrkobokföringen böra beredas möjlighet för
vardera parten att före vigseln förvissa sig, huruvida den andrå har barn
utom äktenskap. Den öppenhet dem emellan, som kan väntas bliva regel,
måste i hög grad befordra verklig familjelycka och vara det bästa skyddet
mot skandaliserings- och utpressningsförsök.

För övrigt torde det intrång, som arvsrätt efter fader för utomäktenskapliga
barn skulle medföra för faderns hustru och äkta barn, strängt
taget ej vara större än det, som för vederbörande uppstår, om en person,
som har barn i ett föregående äktenskap, efter dess upplösning ingår ett
nytt och däri avlar barn. I det ena som i det andra fallet kan dessutom
hustrun genom äktenskapsförord skydda sin egendom från att tillfalla
andra än dem hon själv önskar.

Aven må framhållas, att hustrun och de inom äktenskap födda barnen
icke kunna tillerkännas rätt att kräva, att ett oskyldigt barn av hänsyn
till deras intressen ställes i ett socialt undantagsläge, som innebär en
fara för dess utveckling.

Återstår slutligen invändningen om vanskligheterna med faderskapsbevisningen.
Dessa vanskligheter äro obestridliga. Men absolut visshet
om faderskapet kan icke heller erhållas beträffande barn inom äktenskapet,
än mindre beträffande s. k. trolovningsbarn, som dock enligt förslaget
skulle få arvsrätt. Den äkta eller trolovade mannen presumeras vara
fader till det av hans hustru eller trolovade födda barnet. Och på samma
sätt torde det även vara tillåtligt att i fråga om faderskapet för barn,
fött utom äktenskap eller trolovning, uppställa en presumtion, om blott
de fakta, på vilka antagandet om faderskap grundas, äro sådana, att detsamma
göres i tillräckligt hög grad sannolikt. För modern är barnafadern
i regel känd, och merendels torde även i faderns och moderns omgivning
finnas en trängre krets, inom vilken det icke råder något tvivel angående
barnets härstamning. Särskilt må erinras, att det i allmänhet icke finnes

96 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

anledning till tvivel angående faderskapet i de fall, då fadern erkänner
faderskapet.

Även frånsett frågan om arvsrätt, tala starka skäl för åstadkommande
av en i möjligaste mån fullständig faderskapsutredning. Jag tilllåter
mig i det avseende ånyo citera några rader av den förutnämnde reservanten
inom lagberedningen:

»Om också domstol bör kunna ålägga den uppgivne fadern ekonomiska
förpliktelser på grund av den möjlighet till faderskap, som styrkt
samlag med modern under konceptionstiden innebär, oberoende därav att
även annan man under denna tid haft samlag med henne, är det näppeligen
berättigat, att domstolen skall på sådan grund fastställa, att han är
barnets fader. Det är icke ägnat att öka aktningen för lagen eller känslan
för faderskapets ansvar, att en man kan av domsfol förklaras för barnets
fader, ehuru kända omständigheter göra det långt mera sannolikt,
att en annan är fadern.»

Men den tankegång, reservanten inom lagberedningen sålunda utvecklat,
synes han icke själv hava fullföljt i dess konsekvenser, då han
föreslår, att för det fall att flere män haft umgänge med modern under
konceptionstiden, likväl endast en av dessa skall ådömas skyldighet att
underhålla barnet. Så vitt jag kan se, skulle den förebråelse om godtycklighet,
som med rätta riktas mot den nuvarande, av utskottet bibehållna
ordningen på detta område, i viss mån även träffa det av lagberedningens
reservant sålunda framställda förslaget. Vill man verkligen åstadkomma
en fullständig faderskapsutredning och vill man grunda underhållsplikten
på resultatet av densamma, synes det ej vara följdriktigt att av flere notoriska
konkumbenter slumpvis uttaga en och lägga hela underhållsplikten
på honom. Riktigare torde vara, att då flere konkumbenter finnas, ingen
av dem förklaras såsom fader eller ens »möjlig fader», men alla åläggas
att betala bidrag till barnet — vilken skyldighet de på grund av sitt förhållande
måste anses närmare att ikläda sig än andra skattskyldiga. Beträffande
underhållsbördans fördelning i dylikt fall kunna ju flera möjligheter
tänkas. Minst obilligt torde vara att låta konkumbenterna svara
därför i första hand pro rata parte, men subsidiärt solidariskt, allt i förhållande
till deras ekonomiska villkor.

Det inedgives, att i allt fall den nu skisserade anordningen, som har
sin motsvarighet till fullo i dansk och delvis i norsk lagstiftning, i vissa
avseenden framstår såsom mindre tilltalande. Men detta beror givetvis i
främsta rummet på beskaffenheten av de förhållanden, som det här gäller
att stifta lag för. För övrigt får man väl hoppas, att ifrågavarande be -

Lagutskottets utlåtande Nr 29. 97

stämmelser, om de bliva lag, ej synnerligen ofta skola behöva komma till
tillämpning.

Beträffande den speciella motiveringen till de här nedan i övrigt
framställda ändringsförslagen tillåter jag mig för korthetens skull åberopa
revisionssekreteraren Tiselius’ vid lagberedningens betänkande fogade reservation.

Utskottet har till stöd för sitt avstyrkande av förslagen om arvsrätt
för barn utom äktenskap även helt kort och gott anfört, att »i intet land
i Europa, frånsett Norge, finnes en arvsrätt för barn utom äktenskap efter
fader av tillnärmelsevis den omfattning, som motionerna innebära». I anledning
av detta uttalande, som lätt kan missförstås och därigenom bliva
missvisande, tillåter jag mig här nedan giva en framställning av den lagstiftning
och de lagstiftningsansatser, som särskilt på de senare åren förekommit
i syfte att bereda de utomäktenskapliga barnen arvsrätt efter fader
och fädernefränder.

I Frankrike hade redan enligt code civilt v år 1804 utomäktenskapligt barn
en med hänsyn till äkta barn och andra släktingar begränsad arvsrätt efter fader,
dock endast för det fall att barnet blivit av honom frivilligt erkänt. Talan om
faderskap knnde endast anställas i händelse av enlevering, varmed i praxis likställdes
våldtäkt. Men enligt en lag av år 1912 kan numera faderskap av domstol
fastställas och därmed barnet bliva arvsberättigat i följande fall:

1) om den uppgivne fadern gjort sig skyldig till våldtäkt mot modern
eller med våld enleverat henne under den tid, då barnet avlats;

2) om ban förfört modern genom användande av svikliga medel, missbruk
av sin myndighet eller löfte om äktenskap eller trolovning samt skriftliga bevis
finnas, som göra detta förhållande sannolikt, så att vittnesförhör jämlikt särskilda
bestämmelser härom kan anställas;

3) om mannen genom brev eller annorledes skriftligen uttalat sig på sådant
sätt, som utgör ett otvetydigt erkännande av faderskapet;

4) om mannen med modern levat i notoriskt konkubinat vid tiden för konceptionen;
samt

5) om mannen såsom fader bekostat eller bidragit till barnets underhåll
och uppfostran.

I Spanien gäller enligt Codigo civil i dess år 1889 fastslagna lydelse, att
utomäktenskapliga barn, som av fadern erkänts eller som av domstol fått sin
härstamning fastslagen, erhålla faderns familjenamn samt rätt till lagbestämd
arvslott efter honom. En man kan av domstol förklaras för fader till ett sådant
barn

a) om han våldtagit eller enleverat modern,

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 26 höft. (Nr 29.)

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

b) om faderskapet otvetydigt framgår av ett skriftligt bevis,

c) om barnet av den föregivne fadern faktiskt behandlats som ett äkta

barn.

I Portugal åtnjuta enligt lag av 1910 utomäktenskapliga barn, som av
fadern erkänts eller vilkas härstamning fastslagits av domstol, rätt till faderns
namn samt rätt till arv efter honom. Domstol kan meddela ett sådant förklarande: a)

om det föreligger en skriven handling av mannen, vari han uttryckligen
medger faderskapet;

b) om barnet faktiskt av honom behandlats som hans barn;

c) om mannen under konceptionstiden våldtagit eller enleverat modern;

d) om han förfört modern medelst missbruk av sin ämbetsmyndighet eller
honom visat förtroende eller genom äktenskapslöfte; eller

e) om det är notoriskt, att mannen.och modern under konceptionstiden levat
tillsammans i konkubinat.

Enligt Schweiz’ civillag av år 1907 åtnjuta utomäktenskapliga barn arvsrätt
efter fader och fädernefrände!-, dock så, att därest äkta barn leva efter arvlåtaren,
det utomäktenskapliga barnet får halv lott mot dessa. Förutsättningarna
för denna arvsrätt äro: att fadern erkänt barnet eller att detta av domstol förklarats
vara hans barn »mit Standesfolge». Sådant förklarande kan meddelas:

1) om mannen lovat barnets mor äktenskap,

2) om han vid samlaget gjort sig skyldig till förbrytelse mot henne samt

3) om han missbrukat sin myndighet över henne.

Enligt äldre dansk lagstiftning får utomäktenskapligt barn arvsrätt efter
fader, om fadern inför domstol muntligen eller skrifi ligen erkänt barnet såsom
sitt. Leva efter fadern jämväl i äktenskap födda barn, far det utomäktenskapliga
barnet endast halv lott mot dessa; eljest far det full arvslott.

År 1907 antog det danska folktinget utan votering en lag, enligt vilken
barn utom äktenskap skulle erhålla faderns namn samt full arvsrätt efter honom
under följande villkor:

1) att modern icke förut utom äktenskap avlat barn med någon annan;

2) att fadern icke genom barnets avlande begått äktenskapsbrott;

3) att fadern icke efterlämnat äkta barn, som äro äldre än vederbörande
utomäktenskapliga barn; samt

4) att faderskapet bevisats

a) antingen därigenom att inför notarius publicus eller domstol eller forligskommission
fadern erkänt sig vara fader samt modern förklarat, att ingen annan
än han kan vara det, utan att anledning förekommer att antaga, att denna förklaring
är oriktig, eller

b) därigenom att modern inför rätten avlagt ed om faderskapet, utan
att sedan anledning förekommit att antaga, att hennes sålunda avgivna uppgift
varit oriktig.

Den del av det utav folketinget antagna lagförslaget, som avsåg arvsrätten,
avslogs emellertid av landstinget.

I Finland antog lantdagen år 1913 ett lagförslag, enligt vilket utom äktenskapet
fött barn skulle erhålla faderns namn samt rätt till arv efter fader och
fädernefränder lika med äkta barn, under förutsättning

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

- a) att fadern låtit i kyrkoboken eller motsvarande register anteckna barnet
såsom sitt eller ock inför notarius pubiieus, kronolänsman eller kommunalnämndsordförande
erkänt faderskapet eller

b) att den man, som uppgives vara fader, lägrat modern å tid, då
barnet sannolikt avlats, samt omständigheter ej förekomma, som göra det tvivelartigt,
att han är fader till barnet.

Detta lantdagens beslut blev icke av kejsaren sanktionerat.

Norge bär 1915 antagit en lagstiftning, som väsentligen likställer de utomaktenskapliga
barnen med barn i äktenskap. Utomäktenskapliga barn ha sålunda
enligt norsk rätt till såväl rätt till faderns namn som rätt till arv efter fader och
iädernetränder, dock med undantag för odels- och aasaetesrätten, ett institut, vartill
motsvarighet hos oss saknas.

För fullständighetens skull må slutligen även nämnas, att i Japan ett
utomaktenskapligt barn kan av fadern genom rättegång tilltvinga sig dennes erkännande,
varmed följer rätt till faderns familjenamn ävensom med hänsyn till
arv i huvudsak samma rättigheter som äkta barn, ävensom att i några av Nordamerikas
förenta stater utomäktenskapliga barn åtnjuta arvsrätt efter fadern.

. ... Förestående översikt torde utvisa, att i vår tid bland flera av de
civiliserade folken en stark rörelse gjort sig gällande i syfte att skärpa
åderns ansvar mot de barn, varom här är fråga, samt att utvidga barnens
rätt till namn och arv efter fadern. Särskilt är det av intresse för oss
att konstatera denna rörelse inom våra närmaste grannländer Nor^e, Danmark
och Finland. Att det lyckats förhindra en genomgripande lagstiftning
i Danmark 1908 och i Finland 1913 torde ej betyda så mycket. Den
stärka folkmening, som stod bakom det danska folketingets beslut 1907,
är nog snart åter låta höra av sig, och i längden torde landstinget ej
kunna motsätta sig densamma. Vad Finland beträffar utgör tsardömet
där ej längre att hinder för reformerna.

På grund av vad nu samt i den av mig m. fl. inom andra kammaren
avgivna motionen nr 331 anförts får jag föreslå,

att nedan omförmälda paragrafer i det med k.
propositionen nr 33 framlagda förslaget till lag om barn
utom äktenskap skola erhålla följande lydelse:

1 §•

Barn utom äktenskap erhåller faderns släktnamn,
där ej modern giver det sitt släktnamn. Är modern gift,

100

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

eller är hon frånskild hustru, erhåller barnet i sådant
fall det släktnamn, som tillkom modern såsom ogift.

11 §■

Varder ej fastställt, vem som är fader till barnet,
men är någon övertygad om att hava käft samlag
med modern ä tid, då barnet han liava avlats, vare lian
underhållsskyldig mot barnet och modern på sätt om
fader är stadgat, där ej uppenbart är, att barnet icke
avlats vid det samlag. ''

Varda flera än en man övertygade om att hava
haft samlag med modern å tid, dä barnet kan hava
avlats, pröve rätten huru stort bidrag var och en av
dem jäv dikt 4 och 5 §§ skall giva till barnets och moderns
underhåll. Uppstår brist hos någon av de bidragspliktiga,
fälle den de övriga till last i den mån beloppet
icke står i oskäligt förhållande till deras villkor.

12 §.

Dör den, som är underhållsskyldig enligt 11 §,
skall det belopp, som erfordras till fullgörande för framtiden
av hans underhållsskyldighet emot barnet och modern,
före arvs- och testamentslotter utgå av behållningen
i boet; dock att barnet icke härigenom må erhålla
större del därav än det skulle hava bekommit, om
det varit hans barn i äktenskap.

Angående avtal om vad sålunda skall tillkomma
barnet galle vad i 9 § är stadgat för det fall att fadern
åtager sig att till barnets underhåll utgiva visst belopp
en gång för alla; och vare i fråga om avtal angående
vad som skall tillkomma modern lag, som i 9 § sägs.

Med belopp, som tillfaller barnet, skall förfaras
på sätt i 10 § är föreskrivet.

13 §.

Barnet ta ge arv efter moder och mödernefränder
samt efter fader och fädernefränder och ärves av dem,
såsom vore barnet av äktenskaplig börd.

101

Lagutskottets utlåtande Nr 21).

14 §.

För varje barn utom äktenskap skall, efter vad
nedan sägs, förordnas en barnavärdsinan, som har att
bistå modern med råd och upplysningar samt tillse,
att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratagas. Särskilt
åligger det barnavårdsmannen sörja för, att lämpliga
åtgärder ofördröjligen vidtagas för fastställande av
barnets börd och tillförsäkrande av underhåll åt barnet,
biträda med indrivande och tillhandahållande av
underhållsbidrag samt, när skäl därtill är, göra anmälan
om förordnande av förmyndare för barnet.

Barnavårdsmannen äge att själv eller genom ombud
föra talan för barnet rörande faderskap, underhåll
och förmynderskap samt vare berättigad att anlita polismyndigheten
för underhållsskyldigs efterforskande eller
hörande och för verkställande av delgivningar.

15 §.

Lika med 14 § i utskottets förslag.

16 §.

Lika med 15 § i utskottets förslag.

17 §.

Lika med 16 § i utskottets förslag.

18 §.

Lika med 17 § i utskottets förslag.

19 §.

Lika med 18 § i utskottets förslag.

20 §.

Lika med 19 § i utskottets förslag.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

21 §.

Har någon inför den präst, som för kyrkoböckerna
i församling där barnet är kyrkobokfört, eller i
tillkallat vittnes närvaro inför kronofogde, länsman eller
notarius publicus, eller genom avtal, som i 9 § första
stycket sägs, erkänt sig vara fader till barnet, och har
erkännandet på enahanda sätt såväl vitsordats av modern,
som godkänts av barnavärdsmannen eller av barnets
förmyndare, om annan än fadern eller modern
förordnats därtill, eller av barnet självt, sedan det blivit
myndigt, vare det erkännande gällande, där ej visas
att den, som gjort erkännandet, icke är barnets fader.
Var modern, då erkännandet gjordes, död, eller var
hon sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, äge erkännandet
jämväl utan hennes vitsord sådan verkan, som
nu sagts.

Erkännande må göras jämväl före barnets födelse.

22 §.

Talan om faderskap och om skyldighet att giva
underhåll åt barnet eller modern skall anbängiggöras
genom stämning å mannen till rätten i den ort, där
han bör svara i tvistemål, som röra hans person. Vill
käranden hellre stämma till rätten i den ort, där lägermålet
skett, vare ock det tillåtet.

Talan må väckas''redan före barnets födelse, men
må icke före födelsen slutligen prövas.

23 §.

Lika med 22 § i utskottets förslag.

24 §.

Lika med 23 § i utskottets förslag.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

103

§ 25.

Lika med 24 § i utskottets förslag.
26 §.

Lika med 25 § i utskottets förslag.

27 §.

Förekommer anledning därtill att modern å tid,
då barnet kan hava avlats, haft samlag med annan än
svaranden, må, ändå att svaranden ä sådan tid haft
samlag med henne, hans faderskap ej anses styrkt, där
ej modern går ed, som i 28 § andra stycket sägs, eller
uppenbart är, att barnet ieke avlats vid det samlag, som
hon må hava haft med den andre.

28 §.

Förekommer anledning därtill, att svaranden haft
samlag med modern å tid, då barnet kan hava avlats,
äge rätten förelägga antingen modern att med ed bekräfta
eller svaranden att med ed förneka, att sådant
samlag ägt rum.

Rätten äge ock, då det till styrkande av faderskapet
prövas erforderligt, förelägga modern att med
ed förneka, att hon ä tid, då barnet kan hava avlats,
haft samlag med annan än svaranden. Denna ed må ej
föreläggas, dä synnerliga skäl äro till antagande att
modern haft sådant samlag eller eden eljest finnes icke
kunna med trygghet anförtros henne.

I beslut om edgång utsatte rätten viss tid, som
eden skall avse.

\ ad i rättegångsbalken sägs om värjemålsed skall
i tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga om
ed, som förelägges modern.

104 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

29 §.

Lika med 28 § i utskottets förslag.

30 §.

Lika med 29 § i utskottets förslag.

31 §.

Förordnande, som i 29 eller 30 § sägs, gånge i
verkställighet lika som laga kraft ägande dom. Slutligt
utslag, varigenom rätten ådömt svaranden bidragsskyldighet,
gånge på enahanda sätt i verkställighet, där ej
rätten annorlunda förordnat.

32 §.

Klagan över rättens slutliga utslag föres genom
besvär.

Är part missnöjd med rättens förordnande, varom
i 29 § förmäles, eller beslut, varigenom förordnande
enligt 30 § förklarats skola äga bestånd, skall särskild
klagan däröver föras. Har domaren meddelat förordnande
enligt 30 §, må klagan föras hos hovrätten; och
varde tiden för besvärs anförande räknad från det klaganden
erhöll del av beslutet. Över hovrättens beslut
i fråga, som i detta stycke avses, må klagan ej föras.

33 §.

Har svaranden, efter det han på grund av förordnande,
som i 29 eller 30 § sägs, eller slutligt utslag,
som ej vunnit laga kraft, betalat underhållsbidrag,
genom laga kraft ägande dom funnits icke vara underhållsskyldig,
må han dock ej av den, som mottagit
underhållsbidraget, söka åter vad han utgivit men äge
av allmänna medel återbekomma guldna bidragsbelopp
jämte ränta efter sex för hundra om året från betalningsdagen.

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

105

Ansökan härom skall, för att komina under prövning,
inom ett år från det domen vunnit laga kraft ingivas
till Konungens befallningshavande i det län, där
målet avgjordes av underrätt.

Vad av allmänna medel utgivits skall stanna å
statsverket, där ej Konungens befallningshavande på
grund av särskilda omständigheter finner skäligt förordna,
att staten skall söka sitt åter av den, som mottagit
underhållsbidraget. Talan om återbekommande av
vad sålunda utgivits må ej anhängiggöras senare än ett
år från det utbetalningen ägde rum.

I Konungens befallningshavandes beslut i fråga,
som avses i denna paragraf, må ändring sökas hos Konungen
i vederbörande statsdepartement i den ordning,
som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

34 §.

Lika med 33 § i utskottets förslag.

35 §.

År den, som uppgives vara barnets fader eller
underhällsskyldig enligt 11 §, död, må efter stämning
å hans arvingar vid den domstol, som har att upptaga
tvist om arv efter honom, föras talan om barnets och
moderns rätt; och skall i fråga om sådan talan vad ovan
stadgats om talan mot mannen i tillämpliga delar lända
till efterrättelse.

36 §.

Talan om fastställande av faderskap eller om rätt
till arv på grund av faderskap, som icke förut är fastställt,
skall vid äventyr av sådan talans förlust anhängiggöras
inom två år från barnets födelse. Har hinder mött
för talans anställande inom tid, som nu sagts, må dock,
där den uppgivne fadern ej är död, talan anhängiggöras
inom ett är efter det hindret upphörde.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 26 käft. (Nr 29).

106

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

37 §.

Lika med 35 § i utskottets förslag.

38 §.

Vad i denna lag är stadgat skall, med nedan
nämnda undantag, äga tillämpning jämväl beträffande
barn, som fötts före lagens trädande i kraft.

Skyldighet att utgiva underhållsbidrag för tid före
lagens trädande i kraft skall bedömas efter äldre lag.

För barn, som fötts innan denna lag trätt i kraft,
skall barnavårdsman icke förordnas, med mindre framställning
därom göres av barnets moder eller barnavårdsnämnden
av särskild anledning finner skäligt meddela
sådant förordnande.

Är barnet fött före lagens trädande i kraft, galle
angående bevakning av dess rätt till arv efter moder
och mödernefränder vad i sådant hänseende finnes stadgat
i lagen den 17 mars 1905 om oäkta barns arvsrätt
efter moder och mödernefränder.

Barn, som fötts före den 1 januari 1919, skall ej
mot faderns bestridande äga antaga hans namn, ej heller
ärva fad yr eller fäderne fr änder eller ärvas av dem med
mindre det enligt lag, som gällde före ikraftträdandet av
lagen om äktenskaplig börd, skulle varit att anse såsom
äkta. Dör fallera, och har barnet ej arvsrätt efter honom,
skall vad i 12 § är stadgat äga motsvarande tilllämpning.
Varder i mål om faderskap till barn, som i
detta stycke avses, utrett, att svaranden haft samlag med
modern å tid, dä barnet kan härå avlats, skall han anses
såsom fader, där ej uppenbart är, att barnet icke
avlats vid det samlag. Vad i 36 § är stadgat äge ej
tillämpning.

Bestämmelserna i denna lag, med undantag av 1,
13, 21 och 36 §§, skola i tillämpliga delar lända till
efterrättelse beträffande barn, som fötts innan lagen om
äktenskaplig börd trätt i kraft och som på grund av
äldre lag är att anse såsom äkta, ehuru föräldrarna ej
blivit med varandra förenade i fullkomnat äktenskap, så
ock beträffande barn, som födes efter det lagen om

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

107

äktenskaplig börd trätt, i kraft och som på grund av
övergångsbestämmelsen till samma lag äger äktenskaplig
börd, ändå att det eljest skulle anses såsom barn utom
äktenskap; och galle därvid vad i andra och tredje
styckena av denna paragraf tinnes stadgat.

av herr Karlsson i Fjäl, som instämt uti vad herr Pettersson i Södertälje
här ovan anfört;

av herrar Stärner och Petrén, vilka instämt i herr Petterssons i Södertälje
förslag till lydelse av § 1, samt i de i dennes reservation med
12, 13, 14, 21, 22, 27, 28, 31, 32, 33, 35, 36 och 38 betecknade
paragraferna ävensom uti av honom i övrigt föreslagen ändring i paragrafernas
nummerföljd

samt dessutom yrkat, att nedan nämnda paragraf måtte erhålla
följande lydelse:

»11 § (utskottets 10 §).

Varder ej fastställt, vem som är fader till barnet,
men är någon övertygad om att hava haft samlag med
modern å tid, då barnet kan hava avlats, vare han underhållsskyldig
mot barnet och modern på sätt om fader
är stadgat, där ej uppenbart är, att barnet icke avlats
vid det samlag.

Ej må underhållsskyldighet mot barnet eller modern
åläggas mera än en man»;

av herrar Persson i Norrköping, Lindley i Söderhamn och Lindqvist
i Kosta, som instämt i herr Petterssons i Södertälje förslag till lydelse av
paragraferna 1, 12, 14, 21, 22, 27, 28, 31, 32, 33, 35 och 36, ävensom
till av honom föreslagen ändrad nummerföljd av övriga paragrafer, samt
därjämte yrkat, att nedan nämnda paragrafer måtte erhålla följande lydelse:

11 §.

Ej må underhållsskyldighet mot barnet eller modern
åläggas mera än en man.

108

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

13 §.

Barnet tage arv efter moder och mödernefränder
samt efter fader och ärves av dem, såsom vore barnet
av äktenskaplig börd.

Efter fädernefränder have'' barnet ej arvsrätt; ej
heller vare de berättigade till arv efter barnet.

38 §.

Vad i denna lag är stadgat skall, med nedan
nämnda undantag, äga tillämpning jämväl beträffande
barn, som fötts före lagens trädande i kraft.

Skyldighet att utgiva underhållsbidrag för tid före
lagens trädande i kraft skall bedömas efter äldre lag.

År barnet fött före lagens trädande i kraft, galle
angående bevakning av dess rätt till arv efter moder och
mödernefränder vad i sådant hänseende finnes stadgat i
lagen den 17 mars 1905 om oäkta barns arvsrätt efter
moder och mödernefränder.

Barn, som fötts före den 1 januari 1919, skall ej
mot faderns bestridande äga antaga hans namn, ej heller
ärva fader eller ärvas av honom, med mindre det enligt
lag, som gällde före ikraftträdandet av lagen om äktenskaplig
börd, skulle varit att anse såsom äkta. Dör
fadern, och har barnet ej arvsrätt efter honom, skall
vad i 11 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Varder i mål om faderskap till barn, som i detta stycke
avses, utrett, att svaranden haft samlag med modern å
tid, då barnet kan hava avlats, skall han anses såsom
fader, där ej uppenbart är, att barnet icke avlats vid
det samlag. Vad i 34 a § är stadgat äge ej tillämpning.

Bestämmelserna i denna lag, med undantag av 1,
13, 27 och 36 §§, skola i tillämpliga delar lända till
efterrättelse beträffande barn, som fötts innan lagen om

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

109

äktenskaplig bord trätt i kraft och som på grund av
äldre lag är att anse såsom äkta, ehuru föräldrarna ej
blivit med varandra förenade i fullkomnat äktenskap,
så ock beträffande barn, som födes efter det lagen om
äktenskaplig börd trätt i kraft och som på grund av
övergångsbestämmelsen till samma lag äger äktenskaplig
börd, ändå att det eljest skulle anses såsom barn utom
äktenskap; och galle därvid vad i andra och tredje
styckena av denna paragraf finnes stadgat.

Vid 1 §.

av herrar Gezelius, Högberg, greve Spens, Hermansson och Fant,
som anfört:

Beträffande denna paragraf har en av lagrådets ledamöter avgivit
följande yttrande:

»Från regeln, att barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn,
stadgas i förslaget det undantag, att om modern är gift eller frånskild hustru,
barnet erhåller det släktnamn, som tillkom henne såsom ogift. Såsom anledning
till detta undantag, som förekommer jämväl i de tyska och schweiziska
lagarna i ämnet, åberopar lagberedningen skälig hänsyn för mannen och
hans släkt. I olikhet med nämnda lagar anser däremot lagberedningen,
att liknande undantag icke bör stadgas för det fall, att modern såsom
änka bär sin avlidne mans namn, utan att i sådant fall barnet skall bära
det namn, modern genom äktenskapet förvärvat. Lagberedningen erkänner,
att detta kan synas obilligt mot mannens släkt, men anser, att barnets
och moderns intresse av att hava samma släktnamn förtjänar större
hänsyn, och påpekar, att i förordningen den 5 december 1901 angående
antagande av släktnamn änka icke, såsom frånskild hustru, förutsättes
skola äga att återtaga det namn, hon hade före äktenskapets ingående. De
sålunda anförda skälen synas mig icke vara av beskaffenhet att höra föranleda,
att, i strid mot vad hänsynen till den avlidne mannens släkt och jämväl
pieteten gent emot den avlidne bjuda, barnet i regel skall få bära
dennes släktnamn. Moderns intresse torde i denna fråga icke böra tillerkännas
någon betydelse. Däremot bör barnets intresse av att hava samma
släktnamn som modern så vitt möjligt tillgodoses. Detta torde i flera fall
kunna ske genom ändring av bestämmelserna rörande antagande av släktnamn.
Därest änkan icke med sin avlidne man har barn, vilka hon har i
sin vård, kan sålunda änkan beredas tillfälle att återtaga det släktnamn,

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

som tillkom henne såsom ogift. Har hon sådana barn, kommer det utom
äktenskapet födda barnets intresse uti ifrågavarande hänseende stundom
att sammanfalla med de äkta barnens intresse, att alla barnen hava
samma släktnamn, och detta förhållande torde då i regel kunna utgöra
tillräcklig anledning för att det utom äktenskapet födda barnet skall få antaga
det släktnamn, som modern och halvsyskonen bära.

På grund härav hemställes, att andra punkten i första stycket av
1 § så ändras, att jämväl i det fall, att modern är änka, barnet skall erhålla
det släktnamn, som tillkom henne såsom ogift.»

I anslutning till det sålunda gjorda uttalandet föreslå vi,
att nu förevarande paragraf måtte erhålla följande lydelse:

»Barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn.
Är modern gift, eller är hon änka eller frånskild hustru,
erhåller barnet det släktnamn, som tillkom henne såsom
ogift.

Fadern, så ock, där modern är gift, hennes make
må giva barnet sitt släktnamn. Till sådan ändring av
namn erfordras samtycke av barnets förmyndare, om
det är omyndigt, och av barnet själv, om det fyllt
aderton år.»

Vid 3 §,

av herr Pettersson i Södertälje, vilken ansett att paragrafen bort erhålla
följande lydelse:

»Barnet njute av föräldrarna uppehälle och uppfostran, efter ty med
avseende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt.

Den rätt till underhåll, som nu är sagd, upphöre ej förr än barnet
fyllt sexton år; ej heller senare än det fyllt aderton år, där ej barnets
anlag och omständigheterna i övrigt föranleda, att barnet bör erhålla fortsatt
utbildning.»

samt av herrar Stärner, Alexanderson, Petrén, Persson i Norrköping,
Karlsson i Fjäl, Lindley i Söderhamn och Lindqvist i Kosta, som förklarat
sig instämma med herr Pettersson i Södertälje i ovanstående reservation.

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

Vid 9 §.

av herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius, Rogberg, greve
Spens, Permansson, Pant, och Pettersson i Bjälbo, som ansett,

att 9 § bort av utskottet tillstyrkas i enlighet med den lydelse den
har i Kungl. Muj:ts förslag.

Vid 12 §.

av herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius, Rogberg, greve
Spens, Permansson, Funt och Pettersson i Bjälbo, som anfört:

Enligt förslaget åligger det barnavårdsmannen att, där anledning
är att antaga, att barnet är trolovningsbarn, sörja för att detta förhållande
varder fastställt. I ändamål ej mindre att vinna ökad garanti för att
detta åliggande fullgöres än även för att förekomma obehöriga anspråk
samt förebygga de skadliga följder, som, särskilt om fadern bildat familj,
skulle uppstå, därest barnet i en avlägsen framtid, måhända först efter
faderns död, skulle förklaras för trolovningsbarn och förty äga taga arv
efter honom, hava vi ansett, att en viss preskriptionstid bör stadgas för
anställande av här avsedda talan. Vi föreslå därför, att i förslaget införes
en ny paragraf med nr 35, så lydande:

»Talan om barnets förklarande för trolovningsbarn
skall vid äventyr av sådan talans förlust anhängiggöras
inom två år från barnets födelse. Har hinder mött för
talans anställande inom tid, som nu sagts, må dock,
där den uppgivne fadern ej är död, talan anhängiggöras
inom ett år efter det hindret upphörde.»

Vid bifall härtill skulle förslagets återstående paragrafer
erhålla nummerbeteckningarna 36 och 37.

Vid 15 §.

av herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius, Rogberg, greve Spens,
Permansson, Funt och Pettersson i Bjälbo, vilka erinrat," att", därest den av
dem vid 9 § gjorda hemställan vinner bifall, förevarande paragraf bör antagas
i dess lydelse enligt Kungl. Maj:ts förslag.

112

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

2:o) Lag om adoption.

Vid 5 §.

av herrar Alexanderson och Pettersson i Södertälje, som yrkat, att
paragrafen måtte godkännas i dess lydelse enligt Kungl. Maj:ts förslag.

Vid 15 §.

av herrar Petersson i Lidingö villastad, Högberg, greve Spens, Permansson
och Pant, som ansett att paragrafen bort tillstyrkas i följande
lydelse:

»Ej må adoptant genom testamente bortgiva eller
annorledes förordna om mera av vad enligt 14 § tillkommer
adoptivbarn än att barnet erhåller medel till
nöjaktig efter adoptantens villkor och barnets anlag lämpad
uppfostran och utbildning. Dock skall vad i lag
är stadgat om giltigheten av testamente, varigenom bröstarvinges
laglott belastas, äga motsvarande tillämpning
i fråga om testamente, däri till beredande av understöd
''åt barn eller adoptivbarn förordnas om mera än
nyss är sagt; njute ock adoptivbarn samma rätt till
understöd av egendom, vilken av adoptant är i testamente
bortgiven, som enligt lag tillkommer testamentsgivarens
barn.»

3:o) Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Vid *20 §.

av herr Alexanderson, som anfört:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 maj 1915 anhöll riksdagen »att
Kungl. Maj:t ville, i samband med behandlingen av frågan om reglering av
de utom äktenskapet födda barnens rättsliga ställning, låta verkställa utredning,
på vilket sått genom lagstiftningens försorg en förbättrad rättsställning
måtte kunna i olika hänseenden beredas sådana barns mödrar, särskilt i de
fall, då hävdandet skett under trolovning eller under äktenskapslöfte.» Av de
skrivelsebeslutet föregående debatterna framgår, att man häivid i första
rummet hade i sikte angelägenheten av att genom kraftigare exekutivt
skydd, exempelvis införsel, säkerställa utfåendet av det skadestånd, som
trolovad moder jämlikt den nya äktenskapslagen kan tillerkännas. . Från
vissa håll erinrades emellertid å andra sidan, att gift kvinna, som i sammanhang
med att äktenskapet återgått eller genom äktenskapsskillnad upp -

Lagutskottets utlåtande Nr 29. 11<J

lösts, tillerkänts skadestånd, givetvis icke borde ställas sämre än den ogifta
modern.

I enlighet med det sålunda av riksdagen framhållna önskemålet,
vars befogenhet jämväl av departementschefen under riksdagsdebatten erkändes,
har förevarande stadgande blivit av lagberedningen föreslaget.

Utskottet har emellertid av en från lagrådets sida framställd anmärkning,
att tillräckliga skäl syntes saknas att exekutivt privilegiera förevarande
slag av skadestånd framför ersättning för skada genom brottslig
gärning, låtit förmå sig att med underkännande av 1915 års riksdags,
lagberedningens och Kungl. Maj:ts ståndpunkt hemställa om stadgandets utmönstring.
Jag har icke kunnat övertygas om att tillräckliga skäl för
denna växling i ståndpunkt blivit förebragta. Det är här likaväl som i
fråga om understöd sfordran enligt 1 § fråga om ett fordringsanspråk av
familjerättslig art. Det periodiskt utfallande skadestånd, varom allena
fråga är, står i själva verket ock, särskilt till sitt praktiska värde för
den skadeståndsberättigade, synnerligen nära den nyssnämnda understödsrätten.
Jag har alltså ansett, att Kungl. Maj:ts förslag bort i denna punkt
vinna bifall;

samt av herrar Ständer, Petrén, Karlsson i Fjäl och Pettersson i Södertälje,
som instämt i vad herr Alexanderson här ovan anfört.

dels vid punkt B) av utskottets hemställan:

av herrar Persson i Norrköping, Lindley i Söderhamn och Lindqvist
i Kosta, som anfört:

Såsom i motionen framhållits, lämnar den förevarande lagen ingen
garanti för i lagen avsedda barns underhåll, vadan föreslagits, att riksdagen
borde kräva skyndsamma åtgärder för avhjälpande av denna brist. Utskottet
förklarar ifrågavarande spörsmål förtjäna övervägande, men stannar
vid att meddela, att frågan är föremål för behandling av fattigvårdskommittén
samt att utskottet är i saknad av utredning, varför skrivelseförslag
avstyrkes. Enligt vad vi försport, är det knappast troligt, att förslag i
ämnet kommer före från fattigvårdskommittén före nästa år. Vi skulle
helst önska, att barnunderhällsfrågan i hela sin vidd bleve av samhället
skyndsamt ordnad, sålunda ej blott underhållsfrågan för de ogifta, frånskilda
och övergivna mödrarnas barn utan för alla nödlidande barn. Men
enär frågan i hela sin vidd antagligen kräver rätt lång tid för sin utredning
och lösning, under det att frågan om förskott åt de i skrivelseförslaget
omnämnda barnen är relativt lätt ordnad samt skyndsamt kan och bör
lösas, föreslå vi, att riksdagen måtte besluta,

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 26 Käft. {Nr 29.)

114

Lagutskottets utlåtande Nr 29

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla det täcktes
Kungl. Maj:t låta utreda och för nästa riksdag förelägga
förslag om förskott, utan fattigvårds karaktär,
från det allmänna för underhåll åt utom äktenskapet
födda barn samt inom äktenskapet födda barn, där föräldrarna
leva skilda eller hustrun övergivits.

av herrar Stärner och Petrén, som instämt i herr Perssons i Norrköping
m. fl. yrkande;

av herr Pettersson i Södertälje, som anfört:

I likhet med motionärerna anser jag det vara av vikt, att föreskrifter
meddelas om snabbt och effektivt inskridande från samhällets sida för
att förskottsvis bistå ensamma mödrar och deras barn i fall, då något
underhållsbidrag ej omedelbart kan erhållas från vederbörande underhållspliktiga
män. Då emellertid upplysning erhållits, att denna fråga för
närvarande är föremål för utredning inom fattigvårdslagstiftningskommittén
och då det låter tänka sig, att det förslag, som från kommittén kan förväntas,
är ägnat att på ett tillfredsställande sätt lösa ifrågavarande spörsmål,
vare sig förskottet i ett eller annat avseende erhåller karaktären av
fattigvård eller ej, anser jag det ej vara lämpligt att, innan fullständig
utredning förebragts, genom ett riksdagsbeslut meddela kommittén instruktion
beträffande förslagets avfattning härutinnan.

Jag får således föreslå:

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda och för
nästa riksdag förelägga förslag om förskott av allmänna
medel för underhåll åt utom äktenskap födda barn, så
ock åt barn, födda inom äktenskap, för det fall att föräldrarna
leva skilda eller hustrun av mannen övergivits.

av herr Karlsson i Fjäl, som förenat sig med herr Pettersson i Södertälje
i ovanstående reservation.

Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

IT ISIS