Lagutskottets utlåtande Nr 29 (Utlåtande 1916:LU29 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 2 maj 1916 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av återremiss av lagutskottets utlåtande, nr 18,
i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj.t angående åtgärder till förebyggande av simulation
bland inskrivningsskyldiga och värnpliktiga.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Alexanderson*), Trana, Gezelius,
Starner, Knut Larsson, greve Spens, Dahl, Lars Olsson, Schotte, Lindqvist
i Stockholm*), Gustafsson i Örebro, Karlsson i Piäl, Borg, Westman*),
Zelahn*) och Lindqvist i Kosta.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I utlåtande nr 18 i anledning av till lagutskottet hänvisade likalydande
motioner, väckta av herrar Clason och Roos i första kammaren
nr 75, samt herrar Lindman, Hildebrand och Liibeck i andra kammaren^
nr 121, hemställde utskottet, Datt riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kuugl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida
icke i lagstiftningen böra införas stadganden om straff, ej mindre för
den som i uppsåt att undandraga sig värnplikt gör sig oduglig till
krigstjänst, än även för simulation av inskrivningsskyldig vid inskrivmngsförrättning
eller av krigsman under vapenövningstiden, samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill Kungl. Makt kan finna anledning
föreligga.D

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hava vid behandling
av detta utlåtande kamrarna återremitterat utlåtandet till utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 22 käft. (Nr 29.) 1

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

Av vad som förekommit vid ärendets behandling i kamrarna
framgår, att syftemålet med ärendets återförvisning vant att bereda
utskottet tillfälle rätta ett förbiseende, som vid utlåtandets avfattande
ägt rum.

I ovanberörda motioner hade yrkats, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj.t anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga
under övervägande, vilka åtgärder som böra vidtagas till förebyggande
av simulation bland inskrivningsskyldiga och värnpliktiga och för riksdagen
framlägga det förslag i ämnet, vartill utredningen kan föranleda».

Motionärer- Till stöd för den i motionerna gjorda hemställan hava motionä motivering.

Terna anfört:

»Under det senaste halvåret har den allmänna uppmärksamheten
riktats på behovet av lagstadganden till förebyggande av simulation
bland inskrivningsskyldiga och värnpliktiga.

Frågan härom upptogs vid 1915 års riksdag inom första kammaren
i motionen nr 61, däri hemställdes, att första kammaren ville
för sin del besluta, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande åtgärder till förebyggande av simulation bland inskrivningsskyldiga
och värnpliktiga. Kammarens tillfälliga utskott stannade
vid att avstyrka bifall till motionen, vars utredningsyrkande dock bifölls
med 85 röster mot 36. Genom andra kammarens avslag å motionen
förföll frågan vid denna riksdag.

Under riksdagsbehandlingen anbefallde Kungl. Maj:t efter hemställan
av andra kammarens andra tillfälliga utskott arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse att avgiva yttrande i frågan. Sjukvårdsstyrelsen anförde
följande:

''Enligt från arméns läkare inkomna rapporter och årsberättelser
förekomma försök till simulation mindre ofta» vid inskrivningsförrättningarna
än vid sjukvisitationerna under utbildningstiden.

Ehuru dylika försök att genom föregivna kroppsfel och sjukdomar
undandraga sig eller erhålla en tillfällig lindring i militärtjänsten endast
undantagsvis torde krönas med framgång, försvåra de dock i alla fall i
hög grad militärläkarnas arbete. Läkaren tvingas sålunda av militära
tjänstehänsyn att vid bedömandet av de sjukanmäldas åkommor utgå
från en mera kritisk ståndpunkt och mången gång skulle detta kunna
bidraga till att verkligt sjukas intressen undanskymmas och att de
måhända orättvist bedömas.

De försök till simulation, som undgå upptäckt, skada armén dels
därigenom, att de värnpliktiges antal eller utbildning minskas, dels

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

därigenom att det dåliga exemplet menligt inverkar på karaktären hos
de simnlerandes kamrater.

Simulation är således att anse såsom ett moraliskt lyte, som i hög
grad försvårar militärläkarnas mönstrings- och visitationsverksamhet
samt i avsevärd mån skadar armén även i vissa militära hänseenden.

Sjukvårdsstyrelsen finner alltså, att denna företeelse är av sådan
betydelse, att densamma kräver särskilda åtgärder för att kunna med
framgång bekämpas. Visserligen finnas redan nu föreskrifter i strafflagen
för krigsmakten (§ 143), varigenom avslöjade simulanter kunna
befordras till straff, men, såsom motionären även antytt, med tillämpning
av straffbestämmelserna drabbar man endast enstaka yttringar och följder
av simulation och närbesläktade företeelser, men ernår icke att hämma
själva källan till olägenheterna i fråga — de nu i det närmaste riskfria
möjligheterna att genom bedrägliga uppgifter ernå frikallelse från värnpliktens
fullgörande. Härtill kommer jämväl, att läkarna dels av humana
skäl, dels av formella orsaker, såsom de invecklade rättsliga procedurerna,
endast i undantagsfall vilja eller kunna bidraga till avslöjade simulanters
bestraffning.

På grund av vad ovan anförts, finner sig styrelsen böra förorda
den av motionären föreslagna utredningen såsom innebärande utsikter
till simulationens kraftigare bekämpande.’

Gällande föreskrifter i ämnet innefattas:

dels i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914, §§ 59
och 129, dels i värnpliktslagen den 14 september 1914, § 16, mom. 1,
dels i Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående läkareundersökning av
dem, som söka fast anställning vid krigsmakten, samt av värnpliktiga
den 22 januari 1915, §§ 17, 18 och 20, dels slutligen i kungl. arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelses efter 1915 års riksdag utfärdade reglemente
till ledning vid läkareundersökning av dem, som söka fast anställning
vid krigsmakten, samt av värnpliktiga (besiktningsreglemente).

Önskvärdheten av en revision utav gällande lagstiftning i ämnet
har redan före 1915 års riksdag från officiellt håll framhållits. Sålunda
yttrade den av Kungl. Maj:t den 1 april 1901 tillsatta kommittén för
revision av strafflagen för krigsmakten m. m. i motiven till sitt betänkande
och förslag vid § 60 av förslaget till strafflag för krigsmakten (§ 59 i
nu gällande lag) följande:

''Ifrågavarande § gäller endast krigsman. Sådan gärning, som
där omtalas, synes emellertid böra medföra ansvar, även då den begås
av annan i uppsåt att göra sig oduglig till fullgörande av hans krigstjänstskyldighet,
varo sig denna lyder under nämnda lag eller ej. Ett

4 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

stadgande med dylik omfattning skulle dock tydligen falla utom den
utstakade ramen för den särskilda strafflagen för krigsmakten. Kommittén
har därför i detta sammanhang endast ansett sig böra framhålla
önskvärdheten därav att — i likhet med vad som är förhållandet i
åtskilliga främmande länder, däribland även Norge enligt dess nya
allmänna strafflag av den 22 maj 1902 (§ 134) — i allmänna strafflagen
införes ett stadgande i syfte, att envar, som på sätt i nu ifrågavarande
§ i strafflagen för krigsmakten sägs, i uppsåt att undandraga sig sin
värnplikt, gör sig oduglig till krigstjänst, därför underkastas lämpligt
ansvar, vilket emellertid skäligen torde böra sättas lägre, än vad som
enligt förevarande § gäller för krigsman, vilken på sådant sätt uppsåtligen
undandrager sig sin krigstjänstskyldighet.’

Vid behandlingen inom lagrådet den 7 februari 1914 av förslaget
till strafflag för krigsmakten m. m. yttrade lagrådet i anslutning till
kommitténs ovannämnda uttalande följande:

’Att vad sålunda av kommittén anförts är riktigt, lärer icke kunna
förnekas, om ock saken ej torde vara av synnerlig vikt. Men i detta
sammanhang har uppkommit en annan fråga, som synes äga större
praktisk betydelse. Erfarenheten har visat, att i mycket stor utsträckning
krigsmän söka komma från tjänstgöringsskyldighet genom att föregiva
en sjukdom eller fel-, som skulle omöjliggöra sådan. Understundom
antaga dylika företeelser rent av epidemisk karaktär. Olika meningar
torde råda därom, huruvida med gällande bestämmelser sådan simulation
skulle kunna straffas. Det synes för den skull lagrådet lämpligt att —
såsom t. ex. skett i den norska lagen — ett stadgande införes, som
omedelbart avser dessa fall. Högre straff än disciplinstraff lärer icke
böra bestämmas, och torde mål om simulation lämpligen alltid böra gå
till domstol.’

Såsom ovannämnda kommitté och lagrådet framhållit, innehåller
den norska rätten mera effektiva bestämmelser i ämnet än vår rätt.

§ 134, mom. 1, av ''Almindelig Borgerlig Straffelov av 22 Mai
1902’, är sålunda av följande lydelse:

’Den, som, i hensigt åt unddrage sig sin vaernepligt her i landet,
ved lemlaestelse eller paa anden maade gjpr sig ubrugbar til krigstjeneste,
eller som medvirker til, åt nogen i saadan hensigt gjpres ubrugbar
til krigstjeneste, straffes med fängsel indtil 1 aar.’

Och i § 36 av ''Militär Straffelov av den 22 Mai 1902’ heter det:

’Den, som i hensigt åt unddrage sig sin militaere tjeneste ved
lemlaestelse eller paa anden maade gjpr sig helt eller delvis ubrugbar

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

dertil, eller som medvirker til, åt EOgen anden i saadan k disigt gj0res
ubrugbar til krigstjeneste straffes med fängsel indtil 2 aar.

Paa samme maade straffes den, som ved åt foregive sygdom eller
legemsfeil s0ger åt unddrage sig fra milil aer tjeneste, eller som medvirker
hertil.’

Den tyska rätten innehåller ännu strängare bestämmelser i ämnet.
— I 143 § av ’Strafgesetzbuch fur Das Deutsche Reich vom 31. Mai
1870’, stadgas sålunda:

’Wer in der Absicht, sich der Er full un g der Webrpflicbt ganz
oder teilweise zu entziehen, auf Täuecbung berechnete Mittel anwendet,
wird mit Gefängnis bestraft; auch bann auf Verlust der brirgerlichen
Ebrenrechte erkannt werden.

Dieselbe Strafvorschrift findet auf den Teilnebmer Anwendung.»

En bestämmelse av liknande innehåll förefinnes i § 83 av ''MilitärStrafgesetzbuch
fiir Das Deutsche Reich vom 20. Juni 1872’, som är
så lydande:

’Wer in der Absicht, sich der Erfullung seiner gesetzlichen oder
von ihm iibernommenen Verpflichtung zum Dienste ganz oder teilweise
zu entziehen, ein auf Täuschung berecbnetes Mittel anwendet, wird mit
Freiheitstrafe bis zu funt Jahren bestraft ; zugleich kann auf Versetzung
in die zweite Klasse des Soldatenstandes erkannt werden.

Dieselbe Strafvorschrift findet auf den Teilnehmer Anwendung.’

Förste kammarmotionären utgick i sin ovannämnda motion från
den åsikten,att det antal värnpliktiga, som vid inskrivningsförrättningarna
frikallas från värnpliktens fullgörande, är relativt stort, samt från den
på en del båll bland allmänheten gängse uppfattningen, att många av
dessa frikallelser skulle hava meddelats utan att skäl därför förelegat
och berott på svek från de prövades sida.

I båda kamrarnas utskottsbetänkanden medgavs, att svekfulla försök
att undandraga sig värnpliktstjänsten förekommit, men dels ansåg
man, att dessa fall i och för sig vore fåtaliga, och dels hoppades man,
att de nya föreskrifterna rörande läkarebesiktningarna vid inskrivningarna
skulle ännu reducera antalet av dylika fall.

De nya bestämmelserna komma att medföra en minskning av antalet
frikallade dels på den grund, att ett större antal än hittills av de
med vissa kroppsfel behäftade värnpliktiga komma att inskrivas såsom
dugliga till viss vapentjänst och såsom icke vapenföra, och dels på den
grund, att uppskov med inskrivning säkerligen kommer att meddelas i
avsevärt större utsträckning än hittills. Svekfullt undandragande från

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

värnpliktstjänst kan däremot genom dessa föreskrifter icke med säkerhet
förebyggas, än mindre komma de givetvis att ha något inflytande
på försöken därtill.

Under debatten i andra kammaren vid behandlingen av omförmälda
motion hänvisades till bestämmelsen i § 17 av kungl. kungörelsen
den 22 januari 1915 angående undersökning av värnpliktiga, vilken är av
följande lydelse: ''Värnpliktig, som vid besiktning genom svekfulla försök
att undandraga sig krigstjänst eller på annat sätt så försvårar undersökningen,
att det icke med säkerhet kan avgöras, till vilken av de
i § 10 angivna grupper, han rätteligen kan hänföras, inskrives såsom
vapenför i all vapentjänst för att efter inställelsen till tjänstgöring närmare
undersökas’. Med denna bestämmelse träffas sålunda den, som
gör svårigheter vid undersökningen. Emellertid är det långt ifrån nödvändigt,
att ett svekfullt försök att undandraga sig värnplikten behöver
bestå i någon åtgärd vid undersökningstillfället, som försvårar utförandet
av undersökningen. Lyckas det bedrägliga försöket är vederbörande
utan vidare frikallad. Om han inskrives sedan han avslöjats, har
hans bedrägeriförsök ingen påföljd. Om han vid inskrivningsförrätt,-ningen föranlett nog så störa svårigheter, men, inskriven på grund av
sitt bråk, efter inställelsen till tjänstgöring utan vidare svårighet avslöjas,
torde hans svekfulla försök icke heller hava någon påföljd.

Såvitt oss är känt, hava stympningar i syfte att undgå värnpliktstjänst
icke förekommit. Emellertid torde de i pressen omnämnda tandutdragningar,
som i en trakt av vårt land skulle ha förekommit i syfte
att undandraga vederbörande värnpliktstjänst, tangera detta begrepp.

Då man med allt skäl riktar sig emot simulationen, bör man
emellertid icke överdriva förekomsten av densamma. Under debatten i
kamrarna anfördes exempel på att den allmänna rättskänslan känt sig
upprörd över att vissa, enligt allmän uppfattning fullt friska ynglingar
frikallats. Ofta hör man uttalas förtrytelsen över att skyttar med skyttemärken
och idrottsmän med idrottsmärken kunnat frikallas. Det är
uppenbart, att personer tillhörande båda dessa kategorier kunna vara
behäftade med sjukdomar eller kroppsfel, som göra dem till krigstjänst
odugliga, och att en yngling, som av sin omgivning bedömes såsom
fullt frisk, vid läkarundersökningen kan befinnas på grund av kroppsfel
oförmögen till krigstjänst. Om man sålunda måste räkna med att antalet
simulanter icke på långt när är så stort, som allmänheten är benägen
antaga, så torde det å andra sidan icke kunna förnekas, att
simulationsförsök förekomma och att de trots all noggrannhet och vaksamhet
från do undersökande läkarnas sida någon gång kunna lyckas.

Lagutslcottets utlåtande Nr 20. 7

Om simulationsfall hittills förekommit, så finnes det givetvis all anledning
antaga, att sådana efter den utsträckta värnpliktstjänstgöringen
skola bli allmännare. Härvid måste dock: framhållas, vilket även under
debatten i kamrarna påpekades, att synnerligen ofta hos den, som, vid
första påseende, till synes oberättigat, begär frikallelse, finnas kroppsfel,
som utgöra grund för hans begäran och som utan någon brottslig
avsikt överdrivas.

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse framhöll i sitt ovanintagna
utlåtande, att simulationsförsök förekomma och att de dels medföra
svårigheter för militärläkarkåren, dels innebära ett moraliskt lyte, som
skadar uppfattningen bland de värnpliktiga, även där de, såsom vanligen
torde vara fallet, avslöjas.

För undertecknade synes det otvivelaktigt, att en lucka i lagstiftningen
föreligger uti nu förevarande hänseende. Denna vår uppfattning
bestyrkes jämväl av krigslagstiftningskommitténs och lagrådets ovannämnda
uttalanden. Det synes kunna ifrågasättas huruvida icke de
norska bestämmelserna i ämnet, på sätt krigslagstiftningskommittén
och lagrådet antytt, lämpligen höra tjäna till förebild vid en blivande
revision av den svenska lagstiftningen på förevarande område.»

Nu gällande strafflag för krigsmakten av den 23 oktober 1914
innehåller i § 59 en bestämmelse, enligt vilken krigsman, som genom
stympning eller annorledes uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande
av sin krigstjänstskyldighet under längre eller kortare tid, straffas med
fängelse eller straffarbete i högst två år. Såsom motionärerna åberopat,
framhölls vid granskningen inom lagrådet av motsvarande bestämmelse
i det av 1901 års krigslagstiftningskommitté uppgjorda förslaget till
nämnda lag, att dylik gärning, på sätt jämväl kommittén anmärkt, syntes
böra föranleda ansvar, även då den beginges av annan än krigsman
i syfte att göra sig oduglig till krigstjänstskyldighet samt att förty
i allmänna strafflagen borde införas ett stadgande av innebörd, att envar,
som på ovan angivet sätt, i uppsåt att undandraga sig sin värnplikt
gjorde sig* oduglig till krigstjänst, därför underkastades lämpligt
ansvar. Med anledning härav framlade Kungl. Maj:t, i samband med
förslaget till ny strafflag för krigsmakten, för 1914 års senare riksdag
förslag till ändrad lydelse av 8 kapitlet 26 § strafflagen, vilket förslag
mod någon jämkning antogs av riksdagen och den 23 oktober

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

1914 upphöjdes till lag. 1 detta lagrum stadgas straff — fängelse eller
straffarbete i. högst sex månader — för den, som i uppsåt att undandraga.
sig sin värnplikt genom stympning eller annorledes gjort sig
oduglig till uppfyllande, under längre eller kortare tid, av den krigstjänstskyldighet,
som eljest skolat av honom fullgöras. I den mån motionärernas
hemställan kan anses hava avsett åtgärder mot förfarande,
som i nämnda lagrum omförmäles, torde densamma härmed vara av
utskottet besvarad.

Vad härefter angår den fråga, som motionärernas framställning
huvudsakligen torde avse, eller åtgärder mot simulation i egentlig menmg,
så; har även detta spörsmål tidigare varit föremål för riksdagens
behandling. Såsom motionärerna erinrat hemställdes vid 1915 års riksdag
i motion inom första kammaren, att kammaren för sin del ville besluta,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande
åtgärder till . förebyggande av simulation bland inskrivningsskyldiga
och värnpliktiga. Syftet med motionen angavs vara, att förhindra försök.
att vid inskrivningeförrättning eller efter inryckningen till vapenövning,
genom simulerande av kroppsfel eller sjukdom vinna frikallelse
från militärtjänst.

Det tillfälliga utskott, dit motionen hänvisats, yttrade i avgivet
utlåtande bland annat:

»Om ock exempel icke saknas, att värnpliktig genom simulation
söker undandraga sig ifrågavarande medborgerliga plikt, synes det dock
som om motionären företrädde en alltför pessimistisk uppfattning av
förhållandena. Det förefaller som om motionärens framställning vore
tillämplig, mera på tider, som varit, än på dem, som nu äro.

. Tidigare torde helt visst icke sällan förekommit, att värnpliktige
vid inskrivningarna sökte simulera kroppsfel eller sjukdom i syfte att
frikallas, från militärtjänst. Liksom vederbörande myndigheter väl då
voro .mindre stränga än i våra dagar, möjliggjorde då gällande, tillämpliga
författningar icke såsom nu ett effektivare förfaringssätt i
tall, då det kunde synas tvivelaktigt, huruvida simulation förelåg
eller ej. °

Numera inskrivas, såsom känt torde vara, alla de, som icke
uppenbarligen höra kasseras. I fall, där tveksamhet råder om den inskrivmngsskyldiges
tjäusteduglighet, kan antingen uppskov med inskrivningen
beviljas till det år, under vilket den värnpliktige fyller 24 år
— eL förfarande, som är tillämpligt, därest kassationsorsaken, såsom
vid lorsenad kroppsutveckling och dylikt, förmodas vara av övergående

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

natur — eller ock inskrives den värnpliktige för att sedermera efter
någon tids deltagande i vapenövningarna vid förnyad besiktning definitivt
frikallas eller förklaras tjänsteduglig. Enligt gällande bestämmelser
skall sådan besiktning hava ägt rum en månad efter rekrytskolans
början.

Det torde vara uppenbart, att under sådana förhållanden eventuella
simuleringsförsök måste hava mycket små utsikter att lyckas,
och frestelsen att på sådant sätt söka undandraga sig värnpliktstjänstgöringen
förefaller att vara skäligen ringa.

Utskottet kan sålunda icke till fullo dela den uppfattningen, att
de frikallade skulle kunna i nämnvärd omfattning genom oriktiga uppgifter
om sitt hälsotillstånd i förening med en ofta avsiktligt framkallad
opasslighet av övergående art lyckas dupera vederbörande läkare.
Däremot lär icke kunna förnekas, att denna uppfattning bland allmänheten
icke är sällsynt».

Utskottet förklarade sig dock icke vilja förneka, att simulationsförsöken
någon gång kunnat lyckas, men ansåg sig utskottet likväl
icke kunna förorda några som helst straffbestämmelser, tillämpliga å
simulanter i denna deras egenskap, i synnerhet enär, såsom torde vara
känt, mången vid inskrivningsförrättningarna i god tro föregåve sig lida
av sjukdom, som, om den vore för handen, vore kassationsorsak. Utskottet
hemställde fördenskull, att motionen icke måtte bifallas.

Första kammaren beslöt emellertid att, med avslag å utskottets
hemställan, bifalla motionen.

Sedan frågan med anledning härav kommit under andra kammarens
behandling, yttrade det kammarens tillfälliga utskott, till vilket
motionen remitterats, i sitt utlåtande bland annat: Utskottet ville ej
förneka, att det i enstaka fall lyckats inskrivningsskyldiga att genom
simulation vinna befrielse från värnpliktens fullgörande. Dock torde
ingen kunna påstå, än mindre visa, att detta förekommit i någon större
skala; och kunde det för övrigt icke gärna tänkas, att personer med
normalt hälsotillstånd annat än i undantagsfall skulle kunna genom
falska uppgifter till undersökningsläkaren förskaffa sig frikallelse. Utskottet
medgåve, att frikallelse tidigare meddelats i fall, där så icke
bort ske. Sålunda hade ofta hänt, att personer, som av en eller annan
möjiigen övergående anledning såsom tillfällig sjukdom eller försenad
kroppsutveckling vid inskrivningsförrättning befunnits till tjänstgöring
oförmögna eller olämpliga, frikallats från krigstjänst, då i stället bort
meddelas uppskov till nästföljande års inskrivningsförrättning. Denna
oegentlighet, vartill grunden torde hava varit att söka däri, att 1901
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 22 käft. (Nr 29.) 2

10 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

års värnpliktslags stadgande om uppskov för sådana fall närmast avfattats
såsom en undantagsbestämmelse, hade emellertid undanröjts genom nya
värnpliktslagens föreskrift, att beträffande sådana personer uppskov till
nästföljande inskrivningsförrättning ovillkorligen skulle meddelas. Aven
torde vissa bestämmelser i kungl. kungörelsen den 22 januari 1915
angående läkareundersökning av dem, som söka fast anställning vid
krigsmakten, samt av värnpliktiga komma att nedbringa antalet från
militärtjänst frikallade. Vad anginge sådana fall, då redan inskrivna,
vapenföra eller icke vapenföra, söka genom simulation bliva frikallade,
torde vederbörande militärläkare hava möjlighet att å lägerplatsen
genom noggranna observationer utröna, i vad mån föregivna sjukdomsfall
äro verkliga eller endast simulerade. Utskottet hemställde därför,
att andra kammaren ej måtte biträda första kammarens beslut.

Denna framställning bifölls av kammaren, vadan frågan således
för nämnda riksdag förfallit.

Såsom jämväl under frågans tidigare behandling framhållits, saknas
ingalunda fall av försök att vid inskrivningsförrättning, således
innan äunu någon militärtjänstgöring börjat, genom föregivande av
kroppsfel eller sjukdom vinna befrielse från värnpliktens fullgörande
och torde även hava förekommit, att sådana försök lyckats. Ett dylikt
försök är för närvarande stralfritt, och den enda påföljden av upptäckt
är, att han varder inskriven såsom tjänsteduglig. Försöket innefattar
emellertid ett svikligt förfarande i uppsåt att undandraga sig en lagstadgad
förpliktelse mot det allmänna och bör redan ur denna synpunkt
icke lämnas onäpst. Men det har även i åtskilliga hänseenden menliga
verkningar, som ingalunda böra tålas utan att samhället pa lämpligt
sätt reagerar däremot. Förekomsten av simulanter måste i avsevärd
grad försvåra och fördröja arbetet vid inskrivningsförrättningarna; i den
allmänna meningen kommer simulation att framstå såsom en ursäktlig
eller åtminstone icke i alltför hög grad förkastlig gärning; frestelsen
att försöka på dylikt sätt vinna befrielse från värnplikten ökas i samma
mån som det blir känt, att detta förut lyckats; misstankar uppstå och
spridas om att simulation förekommit vid frikallelser, som skett på fullt
giltiga grunder.

Det har sagts, att kriminalisering av simulation vid inskrivningsförrättning
skulle vara mindre av nöden, sedan genom kungl. kungörelsen
den 22 januari 1915 angående undersökning av värnpliktiga blivit
stadgat, att värnpliktig, som vid besiktning genom svekfulla försök att
undandraga sig krigstjänst eller på annat sätt så försvårar undersök -

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

ningen, att det icke kan med säkerhet avgöras, till vilken grupp han
rätteligen bör hänföras, inskrives såsom vapenför i all krigstjänst för
att efter inställelsen till tjänstgöring närmare undersökas. Men även
om härigenom åtskilligt vinnes i syfte att förebygga simulation, kan
det dock icke anses tillräckligt. Lyckas simulanten att vid inskrivningsförrättningen
föra förrättningsmännen bakom ljuset, så har det svikliga
förfarandet ingen påföljd för honom, utan han har definitivt vunnit sitt
mål. Varder han åter inskriven och, sedan han inkallats till tjänstgöring,
efter någon tids undersökning avslöjad, så har en dyrbar övningstid
helt eller delvis för honom gått förlorad och staten fått vidkännas
kostnader utan den motsvarande fördel, som hans normala tjänstgöring
skulle inneburit. Ur en annan synpunkt kan även erinras, att
en alltför utsträckt användning av den i ovan åberopade kungörelse
Btadgade inskrivning för vidare undersökning icke är utan betänklighet.
Mönstringspliktiga, som verkligen äro till krigstjänst odugliga, och därför
hava befogade anspråk på att utan vidare frikallas, kunna komma
att betungas med inställelse vid värnpliktsövning för vidare och slutlig
undersökning. Det kan inträffa, att åtskilliga av dessa senare tillskyndas
kostnader, besvär och obehag, som kunnat besparas dem, om
vid inskrivningsförrättning förrättningsmännens tid och uppmärksamhet
icke måst i mera avsevärd grad ägnas åt simulanter. Ur alla dessa
synpunkter måste ett lämpligt straff för simulation vid inskrivningsförrättning
i syfte att undgå inskrivning vara väl motiverat.

Vad därefter angår simulation under utbildningstiden, i syfte
att tillfälligt vinna befrielse från tjänstgöring, så lärer sådan ofta förekomma.
I de i arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses årsberättelser
refererade årsrapporterna från de olika truppförbandens läkare framhålles
från många truppförband år efter år, att vid de under vapenövningarna
dagligen förekommande sjukvisitationerna ett stort antal
värnpliktiga, stundom bortåt 25 procent av det inneliggande manskapet,
pläga anmäla sjukdom i tydligt syfte att åtminstone undgå
några timmars eller någon dags tjänstgöring; att i allmänhet det övervägande
flertalet utan tvekan kan utmärkas som simulanter; att de
subjektiva obehagen av befintliga sjukdomssymptom pläga överdrivas,
ofta på det mest påfallande sätt; samt att tilloppet vid sjukvisitationerna
särskilt ökas, då någon mera ansträngande övning förestår. Berättelserna
omtala jämväl en del fall, där värnpliktiga, som vid inryckningen
uppgivit sig lida av en eller annan sjukdom, vilken dock, oaktat
noggrann undersökning och ofta långvarig sjukbehandling, icke

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

kunnat konstateras, slutligen blivit, stundom genom efterforskningar i
hemorten, avslöjade som simulaker.

Nu berörda spörsmål uppmärksammades i det utlåtande, som
lagrådet avgav den 7 februari 1914 över det då föreliggande förslaget
till strafflag för krigsmakten. Erfarenheten hade visat — heter det i
sagda utlåtande — att i mycket stor utsträckning krigsmän söka komma
från tjänstgöringsskyldighet genom att föregiva sjukdom eller fel,
som skulle omöjliggöra sådan. Understundom antoge dylika företeelser
en rent av epidemisk karaktär. Olika meningar torde råda därom,
huruvida med gällande lagbestämmelser sådan simulation skulle kunna
bestraffas. Det syntes fördenskull lagrådet lämpligt att — såsom t. ex.
skett i den norska lagen — ett stadgande infördes, som omedelbart
avsåge detta fall. Och tilläde lagrådet, att högre straff än disciplinstraff
icke syntes böra bestämmas och att mål om simulation lämpligen alltid
borde gå till domstol.

Frågan huruvida enligt den nya strafflagen för krigsmakten simulation
under tjänstgöringstid kan bestraffas, torde kunna bliva föremål för
olika meningar. I det förslag till denna strafflag, som förelädes 1914
års riksdag, fanns i § 116 upptagen eu bestämmelse, som otvivelaktigt
skulle kunnat i dylikt fall tillämpas och som stadgade straff för
den, som i angelägenhet, som rörde tjänsten, genom osann uppgift eller
annorledes sökte vilseleda överordnad eller annan, som vore behörig
att infordra eller mottaga meddelande i sådan angelägenhet. Men denna
bestämmelse blef av riksdagen utesluten. Vid sådant förhållande lärer
spörsmålet om simulationens straffbarhet bliva beroende av uppfattningen
om innebörden av 129 § i gällande lag. Denna paragraf stadgar straff
för krigsman, som uppsåtligen, på annat sätt än annorstädes i lagen
sägs, begår förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel
eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning av allmän
eller enskild rätt eller säkerhet eller uppsåtligen i avsikt, som
sagd är, underlåter sin ämbets- eller tjänsteplikt; och den frågan kan
uppkastas, huruvida vid fall av simulation en »förbrytelse» i ämbete
eller tjänst föreligger. Det torde ej vara uteslutet, att nämnda lagrum
skulle komma att i regel anses tillämpligt å simulation och straff
för sagda åtgörande alltså utmätas enligt samma lagrum. Vid tilllämpning
av förut gällande strafflag för krigsmakten har nämligen
straff för simulation blivit av krigshovrätten ådömt enligt 143 § nämnda
lag, vilken paragraf i fråga om brottsbeskrivningen överensstämmer med
förutnämnda 129 § i nya lagen. Men kommer 129 § i nya lagen att
tillämpas vid fall av simulation, så torde straffet bliva strängare än som

Lagutskottets utlåtande Nr 29. IS

kan anses skäligt. Straffsatsen i nämnda § är nämligen för manskap
straffarbete i högst två år eller fängelse eller, där brottet skedde av
förhastande och ingen eller ringa skada därav kom, disciplinstraff.
Såsom normalt straff för simulation skulle man då hava att för vanliga
fall räkna med urbota straff, under det att — såsom ovan nämnts — lagrådet
ansett straffet böra stanna vid disciplinstraff.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden synes det vara önskvärt,
att i strafflagen för krigsmakten bleve inryckt ett stadgande, som direkt
inriktades mot simulation av krigsmän. Redan det, att därigenom bleve
klart och oemotsägligt fastslaget, att simulation är en straffbar handling,
skulle säkerligen hos de värnpliktiga verka eu riktigare uppfattning om
gärningens verkliga innebörd och en större betänksamhet att inlåta sig
på densamma. En minskning av simulation sförsöken skulle i avsevärd
grad från militärläkaren avlyfta den misstänksamhet mot förekommande
sjukanmälningar, som nu ej sällan förefinnes. Hans tid skulle icke i
den omfattning, som nu ofta är fallet, tagas i anspråk för undersökning
av föregivna sjukdomsfall utan kunna till bättre fromma ägnas åt de
verkligt sjuka. För den militära utbildningen och disciplin är det
givetvis av största vikt, att tjänstgöringen, så långt möjligt är, fullgöres
i avsedd omfattning.

Då utskottet på dessa grunder förordar införande i strafflagen för
krigsmakten av ett stadgande, som direkt riktar sig mot försök av krigsmän
att genom föregivande av sjukdom eller kroppsfel undandraga sig
tjänstgöring, vill utskottet emellertid tillika uttala, dels att den oriktiga
uppgiften givetvis måste hava blivit lämnad mot bättre vetande för att
kunna till ansvar föranleda, dels att ansvaret torde böra stanna vid
disciplinstraff, dels ock att simulationsbrott städse böra hänskjutas till
domstols avgörande.

På grund av vad sålunda blivit anfört får utskottet i anledning
av motionerna hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,
huruvida icke i lagstiftningen böra införas stadganden
om straff för simulation av inskrivningsskyldig
vid inskrivningsförrättning eller av krigsman under
vapenövningstiden, samt för riksdagen framlägga det

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

förslag, vartill Kungl. Maj:t kan finna anledning föreligga.

Stockholm den 2 maj 1916.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservation

av herrar Schotte, Lindqvist i Stockholm, Karlsson i Fjät, Borg och
Lindqvist i Kosta, som anfört:

Förevarande motioner avse huvudsakligen att vinna strafflagsbestämmelser
mot s. k. simulation bland inskrivningsskyldige och värnpliktige.
De hänföra sig närmast till två skilda fall, simulation för att
undgå värnplikt och simulation vid sjuk visitation av värnpliktiga.

Beträffande frågan om kriminalisering av simulation vid inskrivningsförrättning
avses, att bestämmelser härom skola inflyta i allmänna strafflagen.
Det må vara sannolikt, att ett och annat försök att genom simulering
av visst lyte eller genom uppgivande av viss åkomma vilseleda läkaren
vid inskrivningsförrättning förekommit; och dessa försök äro tydligtvis
i hög grad klandervärda. Men efter vad vid utskottsbehandlingen framgått
torde man kunna påstå, att dylika försök hava mycket små utsikter
att lyckas. Vederbörande militärläkare hava många sätt att komma
dylik simulation på spåren, och åberopade kungörelsen av den 22 januari
1915 är också en icke ringa garanti för, att simulation icke skall
lyckas. Utskottets erinringar mot de anordningar, den nämnda kungörelsen
anbefaller samt utskottets uttalande om, att ett strafflagshot i
stället borde tillgripas, äro ingalunda obestridliga. De torde närmast
vara ett uttryck för utskottsmajoritetens allmänna förkärlek för och
tilltro till strafflagsparagrafer. Huru som helst — enligt vår mening
bör nu förevarande spörsmål icke upptagas fristående för sig utan
ägnas skälig uppmärksamhet i samband med den pågående revisionen
av allmänna strafflagen. Några vådor av att vi hittills ej haft den
nu berörda simulationen kriminaliserad eller några fall, som skulle
göra detta spörsmåls upptagande nu aktuellt eller dess snara lösning,

Lagutskottds utlåtande Kr 29.

utan samband med andra strafflagsspörsmål på liknande områden, behövligt,
hava i alla händelser icke påvisats. I nu förevarande delar av
motionerna hava vi således icke kunnat finna fog för, att riksdagen nu
beslutar avlåtande av en särskild skrivelse till Kungl. Maj:t.

Återstår då det andra slaget av simulation eller simulation vid
sjukvisitationer under utbildningstiden i syfte att tillfälligt vinna befrielse
från tjänstgöring. Med avseende härå har i utskottet upplysts,
att militärläkarekåren på nu förevarande område emellanåt är försatt
i en svår och ofta obehaglig situation. Vid förestående särskilt ansträngande
fältövningar eller sträng köld vore sjukanmälningarna ofta
mycket talrika. En benägenhet fanns därvid hos många värnpliktiga att
förstora sjukdomssymptomen och att åberopa smärre skador för sjukskrivning.
Detta frekventerande av sjukvisitationerna skulle vara särskilt
utbrett i vissa trakter, framför allt i städer och fabrikssamhällen.
För militärläkarne vore det en stor betydelse att kunna få bukt med
det nämnda oskicket, som på oskäligt sätt betungade och försvårade
läkarens verksamhet och ofta hindrade honom att ägna sig åt de allvarligare
fallen. Det enda verksamma botemedlet mot dylika försök
att slippa ifrån tjänstgöring vore, enligt vad som uttalats av den militärläkare,
som i ärendet biträtt utskottet, att straff i disciplinväg kunde,
på anmälan av militärläkaren, omedelbart ådömas och verkställas.

Då emellertid utskottet uttalat, att fråga om straff för nu förevarande
simulation alltid bör hänskjutas till domstol, torde effekten av
en uttrycklig kriminalisering av dylik simulation icke böra överskattas.
Det är uppenbarligen allenast det mera summariska förfarandet gent
emot simulanterna, som man har tilltro till på militärläkarehåll. överhuvud
måste det vara ganska vanskligt bedöma, om verklig simulation
föreligger eller ej. Om en viss konstaterad åkomma bör föranleda
sjukskrivning eller anses icke hindra deltagande i övningarna, bedömes
säkerligen emellanåt olika av olika läkare. Den värnpliktige känner sig
ofta oviss, om vissa smärtförnimmelser eller dylikt kunna vara till men
för honom vid en särskilt ansträngande övning. Fn sjukanmälan sker
också emellanåt i följd av att vederbörande — ganska förklarligt för
resten — ofta har en benägenhet att inför sig själv överdriva en yttre
eller inre skada, som han kan ha ådragit sig, och obehaget, kanske
faran, därav under en viss tjänstgöring. Men att betrakta dylikt såsom
straffbar simulation är ingalunda alltid befogat. Gränserna äro här
ofta så flytande, att största varsamhet är av nöden. Fj heller hava
militärläkarnas undersökningar alltid varit förrättade med sådan omsorg,
att man kan ge dem ett obetingat vitsord. Dagspressen har lämnat

16 Lagutskottets utlåtande Nr 2$.

ganska upprörande exempel på bristfälliga läkarundersökningar och
följderna därav.

Med det nu anförda hava vi emellertid icke velat bestrida, att fall
förekommit, där värnpliktiga söka med förkastliga medel eller direkt
osanna uppgifter vinna befrielse från en förestående mer ansträngande
tjänstgöring, t. ex. en fälttjänst övning, och att de många sjukanmälningarna
äro till besvär, obehag och hinder för militärläkarna. Siffrorna på dylika
sjukanmälningar äro här och var så höga, att de visa, att man
flerstädes bland de värnpliktige uppenbarligen ej har eu rätt uppfattning
av dessa anmälningar, att man ådagalägger en klandervärd klemighet
och ibland rent av vidtager förkastliga försök att slippa undan sina
tjänstgöringsplikter. Men dessa yttringar bekämpas enligt vår mening
icke uteslutande eller främst genom att tillskapa ett nytt direkt straffhot.
Verksammare medel äro säkerligen att överhuvud söka ingjuta
hos de värnpliktige eu god anda och ett riktigt känt ansvar för deras
skyldigheter, att förehålla vederbörande det oriktiga i att göra sjukanmälningar
utan trängande behov och det nödvändiga i att träna sig
för strapatser, o. s. v. Vidare tilläventyrs också genom andra åtgärder
från militärbefälets sida, så att tjänstens intressen kombineras med den
värnpliktiges egna.

Att nu berörda åtgärder visat sig verksamma för minskande av
sjukanmälningarna torde också framgå av, att autalet dylika anmälningar
vid en del regementen är ganska litet, medan det på andra springer
upp till mycket höga siffror — något som måste innebära, att man
redan nu sitter inne med möjligheter, blott de lämpligt utnyttjas, att
bringa ned sjukanmälningarna till normala proportioner.

Det är av utskottet framhållet, att möjligheter torde förefinnas
att redan nu kunna bestraffa simulation av nu förevarande slag, men
att straffet då skulle bli alltför högt. Vi våga icke uttala någon bestämdare
mening härom, men det kan ifrågasättas, huruvida det i allt
fall icke är lämpligare att kunna med ett straff, låt vara väl strängt,
drabba någon synnerlig grov art av simulation än att genom nya lagbestämmelser
få infört ett särskilt, om ock lindrigare, straff för all s.
k. simulation, ett straff, som ofta torde komma att påfordras, men som
också kan ofrivilligt missbrukas och föranleda högst beklagliga följder.

I allt fall skall det vara mycket starka skäl, som kunna föranleda
riksdagen att nu uttala sig för ändring i en lag, som först med detta
år trätt i tillämpning. Åtminstone har man på det håll, därifrån utskottsmajoritetens
beslut dikterats, hittills alltid hyst motvilja mot att
ändra lagar, som nyligen tillkommit. Näppeligen har det någonsin före -

Lagutskottets utlåtande Nr 29. 17

kommit, att ändring av riksdagen begärts i en lag, som ej varit i tillämpning
3 månader. Men i fråga om krigslagstiftningen synes den
nyssberörda motviljan mot ändringar icke alls förefinnas hos den annars
så betänksamma utskottsmajoriteten — och det kan vara gott att konstatera
detta.

. .Då slutligen andra kammaren vid fjolårets riksdag, med den stora
majoriteten av 132 röster mot 56, avsiog en motion i liknande syfte
som de nu föreliggande, har så mycket mindre skäl synts oss förefinnas
för att nu intaga en annan ståndpunkt, som inga som helst nyinträdda
förhållanden, som kunnat föranleda härtill, hava påvisats.

Vi påyrka därför,

att förevarande motioner, I nr 75 och II nr 121
måtte varda av riksdagen avslagna.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 saml. 22 käft. (Nr 29.)