Lagutskottets utlåtande Nr 29 (Utlåtande 1915:LU29 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

Nr 29

Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1915 kl. 4.80 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till lag om
ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 17 maj
1812 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser
om häradsting m. m.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, af Ekenstam, Trana,
Ständer, Gezelius, greve Lagerbjelke*, Alexanderson, Lars Olsson, greve
Spens, Pettersson i Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping,
Gustafsson i Örebro, Igel och Lindley i Söderhamn.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 85, har herr Palmstierna hemställt,

att riksdagen måtte för sin del antaga vid motionen fogade förslag
till lag om ändrad lydelse av 10 § i kungl. förordningen den 17 maj
1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting
samt till lag om ändrad lydelse av 5 § 1 mom. i kungl. förordningen
den 7 maj 1880 om nya växellagens införande,

samt att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida samt eventuellt
vilka åtgärder böra vidtagas för städers förläggande under landsrätt,
samt på vad sätt härvid de kommunala och administrativa uppgifter,
som åligga den nuvarande magistraten, lämpligen böra tillgodoses.

De av motionären framställda förslagen om ändring i ovannämnda
författningar äro så lydande:

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 26 käft. (Nr 29).

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

»Förslag till lag

om ändrad lydelse av 10 § i kungl. förordningen den 17 maj 1872 angående
lindring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting.

Härigenom förordnas, att 10 § i kungl. förordningen den 17 maj
1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting
skall erhålla följande ändrade lydelse.

§ 10.

Prövar Konungen att, med hänsyn till särskilda förhållanden, något
av de tingslag, som här förut blivit omförmälda, må undantagas från
tillämpningen av ovan meddelade stadganden, eller att i sådant tingslag
allmänna sammanträden må hållas till större antal och å andra dagar än
ovan sagts, gånge som särskilt förordna! varder.

På Konungen ankomme ock att förordna, att i tingslag, som nu år
sagt, skola hållas särskilda sammanträden för handläggning av vissa slagav
mål och ärenden, som av Konungen bestämmas, såsom polismål, växelmål
samt de i lagfarts-, intecknings- och tomträttsprotokollen upptagna
ärenden. Sådant sammanträde må hållas å annan ort än tingsstället, om
Konungen giver lov därtill. Rätten vare domför, ändå att ej mer än två
av nämnden äro i rätten närvarande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Förslag till lag

om ändrad lydelse av 5 § 1 mom. i kungl. förordningen den 7 maj 1880 om
nya växellagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 5 § 1 mom. i kungl. förordningen om
nya växellagens införande och vad i avsende därå iakttagas skall den
7 maj 1880 skall erhålla följande ändrade lydelse.

1. Växelmål äge käranden, efter eget val, instämma antingen till
domstolen i den ort, där svaranden bor eller anträffas, eller ock, om svaranden
bor eller anträffas på landet, till rådstuvurätten i närmaste stad därintill.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.»

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

Till stöd för de i motionen framställda yrkandena har motionären
anfört:

»Såsom eu av de viktigaste administrativa nyheterna inom stadslivets
område under senare år måste utan tvivel den raska ökningen av antalet
städer under landsrätt anses. Till de tvenne städer av denna typ, som
funnos vid tiden för kommunalförordningarnas utfärdande (Borgholm,
Haparanda), har under senare år kommit Tidaholm (1910), Arvika (1911),
Huskvarna (1911), Eslöv (1911), Hässleholm (1914), Nässjö (1914) samt
Djursholm (1914), varjämte även Trollhättan erhållit, men ännu ej trätt
i utövning av dylika stadsrättigheter. I kommunalt hänseende äro dessa
samhällen organiserade i full överensstämmelse med stadgandena i förordningen
om kommunalstyrelse i stad, varvid dock magistratens uppgifter
övertagits av en särskild stadsstyrelse, bestående av en av Konungens
befallningshavande förordnad ordförande samt tvenne av stadsfullmäktige
valda ledamöter. I administrativt och judiciellt hänseende äro däremot
de s. k. fögderistäderna att betrakta som landsbygd. Rättsskipningen
samt utsökningsväsen, kronouppbörd och övriga administrativa göromål
handhavas av samma myndigheter som i en landskommun.

Orsaken till att Kungl. Maj:t på senare år föredragit denna anordning
framför att bevilja vidkommande städer egen jurisdiktion, är uppenbarligen
att söka i den förestående processreformen. I utlåtande rörande
Trollhättans och Nässjö framställningar om egen jurisdiktion har processkommissionens
ledare, f. justitierådet Hellner, såsom sin åsikt uttalat,
att vid en blivande reform domstolarna i första instans böra organiseras
utan åtskillnad mellan stad och land. De nya domstolarna borde ej taga
någon befattning med de göromål, som för närvarande åligga städernas
magistrater dels såsom statens, dels såsom kommunens organ, och i allmänhet
betecknades en fullständig skilsmässa mellan förvaltning och rättsskipning
som en huvuduppgift för rättegångsreformen. Med hänsyn till
dessa grundprinciper för processväsendets omordnande, vilkas berättigande
för övrigt torde vara allmänt erkända, skulle det tydligen vara oriktigt
att skapa nya stadsdomstolar av samma typ som de äldre, då^ olägenheterna
i det nuvarande systemet härigenom endast skulle ökas, på samma
gång som den förestående avvecklingen av städernas domstolsväsen onödigtvis
komplicerades.

För de vanligen hastigt växande städer, om vilka här är fråga,
medför emellertid denna organisation icke obetydliga ^olägenheter, särskilt
med avseende å rättsskipningen. Enligt förordningen den 17 maj 1872
angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting

Motionärens

motivering.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

skall i domsaga, som utgör ett tingslag — samtliga under de senare åren
tillkomna fögderistäder tillhöra dylika domsagor — hållas tio allmänna
tingssammanträden och som regel två slutsammanträden årligen. I jämförelse
med förhållandena i stad med egen jurisdiktion är rättsskipningen
sålunda i fögderistäderna betydligt långsammare. Olägenheterna härav
göra sig naturligtvis särskilt kännbara i fråga om lagfarts- och inteckningsärenden
samt ordningsmål, vilka av naturliga skäl äro vanligare i
stad än på landsbygden. Härtill kommer, att häradsrätten icke^är behörig
att handlägga växelmål, för vilka vederbörande parter måste söka närmaste
stadsdomstol. Slutligen måste allmänheten, där domhavandens kansli icke
är beläget i staden, underkasta sig åtskilligt mera besvär än i en stad
med rådstuvurätt.

Dessa olägenheter äro, såsom särskilt i Trollhättans och Nässjö
ansökningar framhållits, i större samhällen nog så kännbara och torde
vara den förnämsta orsaken till att bland de mindre städerna icke några
allmännare sympatier förspörjas för en övergång till den enklare och
billigare organisationstyp, som fögderistäderna representera. En dylik
utveckling skulle eljest vara att förorda såväl ur det allmännas som ur
städernas egen synpunkt.

Det är klart, att i sammanhang med processreformen de särskilda
stadsaomstolarnas avskaffande kan komma att ge upphov till en tämligen
invecklad avräkning mellan stadskommunerna och staten, liksom ock till
ersättningsanspråk från särskilda tjänsteinnehavares sida, och att reformens
genomförande därför skulle i hög grad underlättas, om städerna redan i
förväg, exempelvis vid vederbörande befattningshavares avgång, avsade sig
den egna j urisdiktionen och lades under landsrätt. En sådan förändring
är särskilt att förorda i fråga om de mindre städerna, vilkas invånarantal
icke skulle åstadkomma några större förändringar av angränsande tingslags
storlek med ty åtföljande förskjutningar inom den judiciella indelningen.
För städerna själva medför den egna jurisdiktionens upphävande
framför allt en icke oväsentlig besparing, då kostnaderna för upprätthållandet
av eget domstolsväsen i mindre stadssamhällen ofta innebär en
avsevärd belastning av deras ändock ofta nog så svaga ekonomi. ~ Jag
hänvisar i detta hänseende till den tablå, vilken såsom bilaga fogats till
denna motion.

Det synes mig uppenbart, att de olägenheter, som, på sätt ovan
sagts, äro förenade med rättsskipningen i fögderistäderna, ganska lätt
kunna undanröjas genom vissa mindre förändringar i 1872 års förut
anförda tingsförordning samt genom ändring av bestämmelserna om växel -

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

forum. I detta hänseende har nedan anförda förslag blivit uppgjort och
till närmare motivering av detsamma får jag anföra följande.

Vad angår olägenheterna för fögderistäderna därav, att växelmål
icke kunna instämmas till domstolen i orten, enär endast rådhusrätt för
dem är behörigt forum, synas 111ig alla parters intressen bäst tillgodoses
därigenom, att valfrihet för käranden införes, så att denne äger instämma
målet antingen till den rådhusrätt, som hittills varit behörig, eller ock
till häradsrätten i orten, om käranden finner detta med sin fördel förenligt.
I enlighet härmed är förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 §
1 mom. i kungl. förordningen den 7 maj 1880 om nya växellagens införande
in. m. avfattat. Denna bestämmelse bliver genom hänvisningen
1 15 § av checklagen den 24 mars 1898 tillämplig även i fråga om mål
angående återgångsfordran på grund av check.

Vad härefter angår tingsordningen, framhöll justitierådet Hellner i
sitt ovanberörda utlåtande, att det behov, som kunde förefinnas i Trollhättan
och Nässjö av att få lagfarter och inteckningar handlagda vid ett
större antal tillfällen, än som för närvarande är möjligt, kunde avhjälpas
genom anordnade av ett antal särskilda s. k. inskrivningsting. I detta
avseende erinrade herr Hellner därom, att vid underdånig föredragning
den 29 september 1911 av Trollhättans första begäran om egen jurisdiktion
dåvarande chefen för justitiedepartementet — statsrådet Albert Petersson
— angivit en ändrad anordning med tingssammanträdena såsom en
möjlig utväg, som vore att föredraga framför upprättande av en ny domstol.
Vidare erinrade herr Hellner om det av lagberedningen i dess förslag
till jordabalk II framlagda förslag till lag om inskrivningsting. Visserligen
avsåge detta lagförslag blott domsaga, bestående av mera än ett
tingslag, men något principiellt hinder mot utsträckande av en sådan
lags tillämplighet till alla domsagor, därest behov härav skulle förefinnas,
ansåg herr Hellner ej föreligga.

Inrättas dylika särskilda inskrivningsting, torde å dem lämpligen
kunna handläggas jämväl växelmål — sedan häradsrätt gjorts behörig
för dessa — samt mål angående polisförseelser. Ett närmare angivande
av vad som till polismål är att hänföra torde böra ankomma på Kungl.
Maj:t i analogi med vad som gäller i stad med särskild polisdomstol.
Slutligen synes det böra stå Kungl. Maj:t öppet att till sådant särskilt
sammanträde förlägga även andra mål och ärenden, som Kungl. Maj:t
kan finna härtill lämpa sig, exempelvis även andra småprotokollsärenden
än de ovan nämnda.

Lagberedningen föreslog, att å inskrivningsting rätten skall vara

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

domför, ändå att ej mera än tre av nämnden vore i rätten närvarande.
Likaväl som rådhusrätt är domför med borgmästare och två illitterata
rådmän, synes mig nämndemännens antal å sådant särskilt sammanträde,
varom nu är fråga, kunna sättas till två. Det är nämligen av vikt, att
domstolens lekmän icke betungas med tjänstgöring i vidsträcktare omfattning
än som är nödvändigt.

De nu förordade bestämmelserna hava införts i ett andra stycke av
10 §. De skulle särskilt kunna komma till användning i sådana fall, då
i domsaga finnes blott ett tingslag med tingsställe i en relativt betydande
stad, hörande under domsagan. Sålunda skulle exempelvis i Trollhättan
kunna jämte de tio allmänna sammanträdena anordnas lika många särskilda
sammanträden för ovannämnda brådskande mål och äienden. Hinder
borde icke möta att i fall av behov förlägga något eller några dylika
sammanträden även till tiden mellan vårtingets avslutande och hösttingets
börj an.

I likhet med lagberedningen föreslår jag vidare, att sammanträde
av ifrågavarande art må kunna hållas även å annan ort än tingsstället
enligt Kungl. Maj:ts bestämmande. Ett stadgande härom skulle särskilt
kunna få betydelse i sådana fall, då staden icke utgör tingsställe, såsom
förhållandet är t. ex. med Nässjö. Genom förläggandet av de särskilda
sammanträdena till staden i fråga skulle möjlighet för densamma öppnas
att erhålla flertalet av stadens mål och ärenden handlagda på platsen.

I den nuvarande avfattningen av 10 §, motsvarande första stycket
i förslaget, har blott gjorts den ändring, att bestämmelsen om ett maximiantal
tingssammanträden (tio om året) borttagits, varigenom möjlighet
öppnats för Kungl. Maj:t att i särskilda fall förordna om sammanträdens
hållande till större antal. Naturligtvis behöver man icke befara, att
Kungl. Maj:t skulle på något sätt missbruka den makt att ordna med
tingen, som sålunda gåvés honom. Eu bestämmelse i lagen rörande det
antal ting, som högst får hållas i någon domsaga, synes därför helt och
hållet överflödig. De normala fallen äro ju reglerade i 2 och 3 §§, från
vilka Kungl. Maj:t givetvis icke skulle avvika utan giltig orsak och med
tillbörligt hänsynstagande till vad som skäligen kan påläggas såväl domare
som nämnd i fråga om tjänstgöringsskyldighet.

Den sålunda föreslagna lagändringen kan tänkas utnyttjad på olika
sätt. Särskilt skulle den kunna komma till användning i sådana fall, då
en domsaga, som hittills bestått av två tingslag, sammansloges till ett,
med bibehållande av två tingsställen och med ting varannan gång på
vartdera tingsstället. Härvid skulle visserligen som regel vartdera tings -

Lagutskottets utlåtande Nr 2i>.

laget komma att behålla sina mål på sitt tingsställe, men i brådskande
fall och särskilt för lagfarts- och inteckningsärenden skulle möjlighet finnas
till eu skyndsammare handläggning. I dylika domsagor skulle nämnden
icke komma att på minsta sätt betungas genom de tätare tingen. Enligt
det sagda skulle lagändringen alltså särskilt komma sådana städer till
godo, som falla inom domsagor, bestående av flera tingslag men ägnade
att sammanslås till ett.

En åtgärd till förmån för fögderistäderna, vilken icke kräver lagändring,
består däruti, att Kungl. Maj:t tillser, att där sådan stad lämpar
sig till plats för domsagans kansli, kansliet ock bliver dit förlagt. I
detta avseende har man anledning uttala sin tillfredsställelse däröver, att
Kungl. Maj:t, i avbidan på att frågan om Trollhättans jurisdiktionsförhållanden
bleve definitivt ordnade, i fullmakten för den nyutnämnda
häradshövdingen i Flundre, Vane och Bjärke härads domsaga inryckt ett
förbehåll, att han skulle vara pliktig underkasta sig de bestämmelser, som
framdeles kunde varda meddelade om skyldighet för honom att bosätta
sig i 1 rollhättan eller att där vara för allmänheten att träffa å bestämda
tider. I brist på en lagstiftning om domsagas kansli torde detta vara
allt, som för närvarande i detta avseende står att vinna. Det vore önskvärt,
att förbehåll av angivet slag för framtiden städse bleve inryckt i de
för häradshövdingarna utfärdade fullmakterna.

Det bör i detta sammanhang betonas, att avsikten med de föreslagna
lagändringarna icke är att på minsta sätt prejudicera rättegångsreformen.
I vilken riktning denna än kommer att gå, är det ju uppenbart,
att åtgärder, som gå ut på att statsmakterna vid densammas genomförande
skola stå så obundna som möjligt av hänsyn till lokala intressen,
böra kunna accepteras av alla, oberoende av eventuella meningsskiftningar
rörande den framtida reformens gestaltning.

Därest de sålunda föreslagna förändringarna vinna riksdagens och
Kungl. Maj:ts bifall, synes icke endast för de redan bestående fögderistäderna
omedelbart stora fördelar kunna vinnas, utan även, såsom förut
anmärkts, övriga mindre städer i mån av vederbörande befattningshavares
avgång utan några olägenheter kunna läggas under landsrätt. Huruvida
och vilka särskilda åtgärder kunna vidtagas för att underlätta en utveckling
i denna riktning, torde böra ankomma på vidare utredning. De spörsmål,
som härvid kunna bliva föremål för prövning, äro emellertid ingalunda
av den art, att de stå i närmare samband med och behöva uppehålla
de ovan angivna författningsändringarna. Under alla förhållanden
lärer det vara av stort värde, att Kungl. Maj:t, på sätt här föreslagits,

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

erhåller friare händer att ordna rättsskipningen i nuvarande och blivande
fögderistäder i större överensstämmelse med där föreliggande behov.

Den vidare utredningen torde särskilt böra avse spörsmålet om en
praktisk och enhetlig ordning av den nuvarande magistratens kommunala
och administrativa uppgifter. Magistratens befattning med kommunalförvaltningen
inskränker sig i praxis numera huvudsakligen till en rent
formell prövning av stadsfullmäktiges beslut, och dess befogenheter i
detta hänseende hava i fögderistäderna oförändrade överlämnats åt den
särskilt tillsatta stadsstyrelsen. Av den behandling, som frågan om kommunalförvaltningens
omorganisation ägnats inom Svenska stadsförbundet,
framgår emellertid, att den statliga prövningen av stadskommunernas
beslut för närvarande icke kan anses tillfredsställande organiserad, och
det synes mig klart, att vissa av de erinringar, som framställts emot magistraten
såsom utövare av statens prövningsrätt, med ökad styrka drabba
den särskilda stadsstyrelsen, bland vars ledamöter icke den juridiska sakkunskapen
behöver vara företrädd.* A andra sidan torde särskilt i något
större städer med mera besvärliga förvaltningsuppgifter onekligen behov
förefinnas av eu juridiskt bildad stadstj än steman. Denna synpunkt har
med skärpa framhållits av Trollhättans kommun i dess ansökan om stadsrättigheter
med egen jurisdiktion. Av processkommissionens ledare invändes
emellertid i utlåtandet häröver, att intet hinder mötte för en
sådan tjänstemans anställande, utan att därför magistrat inrättades i staden.
Denna fråga bör emellertid regleras enhetligt samt med hänsyn till det
nyss angivna behovet av en förändrad ordning för den statliga prövningen
av de kommunala besluten. I samband härmed, men likaså oberoende
av förut föreslagna förändringar av 1872 års tingsförordning och
av förordningen om växellagens införande, torde jämväl böra utredas,
huru utsökningsväsen och kronouppbörd och övriga magistraten åliggande
administrativa bestyr lämpligen böra ordnas i städer under landsrätt.»

Vid motionen fanns fogad en bilaga, så lydande:

»De mindre städernas utgifter för magistrat och rådhusrätt år 1911

(Enligt statistiska centralbyråns berättelse angående kommunernas finanser).

Utgifter för
magistrat och
rådhusrätt.

Stad.

Folkmängd
1911.

Stad.

Utgifter för
Folkmängd magistrat och
rådhusrätt.

Umeå ............... 5,939

Skara ............... 5,719

Kronor.

4,933

4,817

1911.

Piteå.................. 2,560

Ulricehamn...... 2,324

Kronor.

5,500

2,440

* Se Svenska Stadsförbundets skriftserie 2 och 5 samt Protokoll vid Stadsförbundets
första ordinarie kongress i Göteborg 1911.

Lagutskottets utlåtande Nr 29. 9

Eksjö ...............	5,332	5,667	Hjo .................	. 2,293	3,100
Enköping.........	5,219	10,918	Simrishamn......	. 2,176	6,933
Alingsås............	. 5,152	4,500	Nora..................	. 2,105	5,613
Arboga ............	5,070	12,227	Askersund .....	. 2,076	3,114
Arvika...............	5,024	—	Söderköping ...	. 2,047	6,200
Köping ............	5,006	15,825	Laholm ............	1,952	5,637
Falköping.........	4,958	4,500	Marstrand.........	1,878	7,802
Mariestad.........	4,710	8,267	Torshälla.........	1,835	4,511
Tidaholm.........	4,608	—	Kungälv............	. 1,714	5,910
Falkenberg ......	4,521	7,000	Vaxholm .........	. 1,685	5,638
Filipstad .........	4,486	5,720	Skellefteå.........	. 1,524	5,992
Lysekil ............	4,365	10,819	Haparanda ......	. 1,442	—
Amål ...............	4,345	4,000	Mariefred.........	1,372	1,990
Ängelholm ......	4,145	6,438	Skänninge.........	1,327	3,568
Norrtälje .........	3,871	4,195	Gränna ............	1,202	2,928
Örnsköldsvik ...	3,826	6,417	Oljegrund.........	1.178	2,250
Ronneby .........	3,503	4,578	Kungsbacka......	1,150	3,660
Strängnäs.........	3,084	4,235	Borgholm.........	1,145	—
Sölvesborg ......	3,067	4,900	Säter..................	1,128	4,199
Strömstad.........	2,955	2,857	Trosa ...............	983	4,233
Lindesberg ......	2,858	4,537	Östhammar......	837	2,203
Motala...............	2,827	4,400	Sigtuna ............	659	3,132
Hedemora......... Vi mm erby ......	2,784 2,701	4,836 2,628	Skanör............... Falsterbo .........	6531 383}	2,831 »
Vadstena .........	2,591	4,700

I nya lagberedningens 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning framhölls i fråga om olikheten mellan landsbygdens
och städernas domstolsväsende, att den vilade på principiellt
oriktig grund och uppenbarligen utginge från historiskt givna förutsättningar,
som numera ej ägde samma betydelse som förut. Rättsskipningens
ordnande och bekostande måste lika väl för stad som för landsbygd vara en
statens, ej eu kommunens angelägenhet. Åtskiljandet av stad och kringliggande
landsbygd i olika jurisdiktioner medförde ofta kännbara praktiska
olägenheter, vilka isynnerhet framträdde bjärt i de mindre städerna.
Doraargöromålen vore här stundom så få och så ringa, att domarens
både intresse och förmåga måste slappas i saknad av väckelse, övning
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 26 haft. (Nr 29). 2

Utskottets

yttrande.

Vya lagberedningen.

Justitieom bwismannen Berger.

10 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

och tillfälle att samla erfarenhet. Åtskiljandet av domarverksamhet och
förvaltningsgöromål vore i våra dagar ansett såsom ett önskemål, men
detta skiljande kunde under nuvarade förhållanden ske allenast i de större
städerna, där domarkallet helt och hållet krävde sin man.

Beredningen utvecklade närmare, hurusom den nuvarande ordningen
icke behörigen tillvaratoge vare sig arbetskrafter eller penningar, och hurusom
det icke kunde vara och icke heller visat sig vara gagneligt, att i landet
funnes två särskilda domarkårer, som tillsattes enligt olika grunder och
i viss mån av olika myndigheter. Beredningen hade fördenskull ur processuell
synpunkt uppställt såsom ett huvudsakligt önskemål vid revisionen
av vår domstolsförfattning, att stad och landsbygd snarast möjligt bleve
i judiciellt avseende likställda, så att domstolsväsendets ordnande och bekostande
jämväl i stad bleve statens angelägenhet, och den judiciella indelningen
ej lade hinder i vägen för landsbygd och stad att förenas till
gemensam jurisdiktion, där så funnes ändamålsenligt.

Emellertid uppreste sig, enligt beredningen, åtskilliga hinder, väsentligen
fallande utom området för processlagstiftningen, mot en lagstiftningsåtgärd,
varigenom påbjödes en omedelbar övergång till ett nytt
system, däri land och stad ovillkorligen och i ett slag skulle sammanslutas
till gemensamma jurisdiktioner. Lagstiftningen borde tills vidare
inskränka sig till att endast öppna vägen för en frivillig anslutning från
städernas sida och i möjligaste måtto uppmuntra därtill genom att göra
den förmånlig för båda parterna. Förhållandena vore på olika ställen så
väsentligt olika, att prövningen av åtgärdens lämplighet bleve säkrare,
när den inskränktes till enstaka fall.

Det av nya lagberedningen sålunda uttalade önskemålet angående
de mindre städernas frivilliga avstående från egen jurisdiktion har icke
efterföljts av en utveckling i angivna riktning, ett förhållande, som antagligen
har sin grund däri, att lagstiftningsåtgärder icke vidtagits i syfte
att göra en dylik övergång för städerna förmånlig och acceptabel. Tvärtom
hava efter betänkandets avgivande tillkommit ännu två städer med egen
jurisdiktion, nämligen Örnsköldsvik (1894) och Lysekil (1903).

Då Nässjö stationssamhälle i en under 1899 gjord ansökan hemställde,
att Kungl. Maj:t måtte bevilja samhället stadsprivilegier, och i
sammanhang därmed begärde egen jurisdiktion, blev uppmärksamheten
fäst på sistnämnda frågas betydelse för en blivande rättegångsreform
genom en skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 september 1901 av riksdagens
justitieombudsman Ossian Berger, som härvid yttrade bl. a. följande:

LaguUlcottets utlåtande Nr 29.

»Då de mindre städerna alltså fortfarande synas betrakta den egna jurisdiktionen
såsom en förmån, från vilken de ej vilja avstå, men berörda särskilda
jurisdiktion, betraktad från hela samhällets synpunkt, måste betecknas såsom en
föråldrad form för rättsskipningen, torde man kunna ifrågasätta, om icke staten
själv ju förr desto hellre borde vidtaga erforderliga åtgärder för de mindre städernas
förening i judiciellt hänseende med kringliggande landsbygd, där sådant
utan olägenhet skulle kunua verkställas. Men om av en eller annan anledning
hinder anses möta att redan nu genom dylika åtgärders vidtagande åtminstone i
någon mån förbereda den blivande rättegångsreformen, synes dock all anledning
förefinnas att icke genom inrättande av nya domstolar i jämförelsevis obetydliga
samhällen direkt motverka samma reform.»

Justitieombudsmannen hemställde därför om avslag på samhällets
ansökning, i vad den avsåge egen jurisdiktion. Genom Kungl. Maj:ts
beslut den 27 maj 1904 blev härefter ansökningen i sin helhet avslagen.

Ingen av de städer, som etter denna tid tillkommit, har erhållit
egen jurisdiktion. I flertalet ansökningar om stadsrättigheter har direkt
utsagts, att för närvarande icke förelåge något trängande behov av
särskild stadsdomstol. 1 vissa fall har man framhållit olägenheterna av
att lyda under landsrätt, men ryggat tillbaka för de med upprättande
av magistrat och rådstuvurätt förenade kostnaderna. Av de samhällen,
som sålunda under de senare åren erhållit stadsrättigheter och vilka alla
i motionen uppräknas, hava endast Trollhättan och Nässjö framställt begäran
om egen jurisdiktion, men hava båda de ifrågavarande ansökningarna
i denna del av Kungl. Maj:t avslagits. Kungl. Maj:ts sistnämnda
beslut rörande Nässjö meddelades den 31 oktober 1913, sedan utlåtande
i ärendet den 9 i samma månad avgivits av f. d. justitierådet J. Hellner
såsom förordnad att verkställa en förberedande utredning angående en
rättegångsreform. I detta utlåtande, som jämväl avsåg en förnyad framställning
från Trollhättan i samma syfte, yttrade herr Hellner bl. a. följande:

»Å det förberedande stadium, på vilket utredningen angående en rättegångs-jr. d. jmtitiereform
för närvarande befinner sig, är det visserligen icke möjligt att med full rådet Hellner.
bestämdhet giva en bild av den organisation av domstolarna i första instans,
som kan komma att föreslås. Så mycket torde dock vara säkert, att i överensstämmelse
med en för visso enhällig mening bland dem, som sysslat med hithörande
frågor, rådhusrätterna i de smärre städerna enligt ett blivande reformförslag
måste komma att försvinna. Jag kan i fråga om dessa domstolars olämplighet
hänvisa till nya lagberedningens principbetänkande I sid. 9 ff. samt justitieombudsmannens
i ett tidigare ärende angående beviljande av stadsrättigheter
åt Nässjö avgivna yttrande av den 16 september 1901 (ämbetsberättelse 1902
sid. 114). Enligt den tanke, jag för närvarande hyser, böra i första instans utan
åtskillnad mellan stad och land anordnas dels allmänna domstolar med allenast
en rättskunnig ledamot, närmast motsvarande våra nuvarande häradsrätter, dels

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

kollegiala domstolar, i allmänhet blott en i varje län, för mål av mera speciell
karaktär eller invecklad beskaffenhet. Med de lörvaltningsgöromål, som för närvarande
åligga städernas magistrater dels såsom kommunala och dels såsom
statsorgan, skulle givetvis de nya domstolarna ej hava att taga någon befattning,
utan finge dessa uppgifter övertagas av andra myndigheter. Med en sådan
domstolsorganisation kunde ju endast ett fåtal av Sveriges städer komma att
bibehållas såsom egna domskretsar utan sammanslagning med kringliggande landsbygd.
Vad särskilt Trollhättan och Nässjö beträffar, kan det icke antagas, att
de även med en jämförelsevis stark ökning av folkmängden skulle vid den tid,
då rättegångsreformen kan beräknas vara genomförd, hava nått sådan utveckling,
att de lämpligen borde utgöra egna domskretsar. Medgåves nu egen jurisdiktion
åt Trollhättan och Nässjö, skulle följden alltså bliva den, att vardera staden vid
reformens genomförande måste antingen återförenas med den domsaga, vartill
vederbörande samhälle nu hör, eller ock sammanslås med annan angränsande
domsaga.

Vid genomförande av eu domstolsorganisation av den art, som ovan antytts,
måste övergången från de nuvarande huvudsakligen av städerna själva
bekostade rådhusrätterna till rena stadsdomstolar, ordnade efter enhetliga principer
för land och stad, komma att utgöra ett av de mest svårlösta problemen.
Visserligen torde städerna icke, såsom det på visst håll synes hava ifrågasatts,
kunna åberopa något slags privilegium såsom stöd för en rätt att, emot en
i behörig ordning siiftad lag, bibehålla en domstolstyp av annan organisation,
än den statsmakterna funnit vara den lämpliga. Men dels kommer den
ekonomiska uppgörelsen mellan städerna och staten vid rådhusrätternas indragning
att erbjuda svårigheter, dels kan det näppeligen undgås, att ett stort antal av de nuvarande
domstolsledamöterna i städerna i den mån icke andra lämpliga domartjänster
kunna erbjudas dem eller de fortfarande komma att finna användning i förvaltningsgöromål,
måste uppföras å indragningsstat. Vid nu berörda förhållanden
är det tydligt, att det med hänsyn till rättegångsreformen ej kan vara önskvärt,
att till de fall, då svårigheter av angiven art kunna förutses, läggas nya, därigenom
att nya rådhusrätter inrättas. Därest Eders Kungl. Maj:t i strid mot den
praxis, som de senare åren gjort sig gällande vid beviljande av stadsrättigheter,
nu skulle slå in på en annan väg och bifalla de gjorda framställningarna om
egen jurisdiktion, skulle detta otvivelaktigt hava till följd, att en hel rad av
samhällen i liknande situation som de nu ifrågavarande skulle framställa enahanda
anspråk, vilka det då kanske bleve svårt att avvisa. Antalet städer under
landsrätt, köpingar, municipalsamhällen och andra tätt bebyggda orter, vilka på
grund av sin folkmängd skulle kunna med ungefär samma rätt som Nässjö municipalsamhäl
e komma med dylika anspråk, är ingalunda litet; enligt 1910 års
folkräkning finns det ett 40 tal dylika orter i riket. Vid bedömandet av de svårigheter,
som skulle uppstå för rättegångsreformen genom inrättandet av ett större
antal nya rådhusrätter, får man även räkna med, att i den mån det vid borttagandet
av den särskilda jurisdiktionen i de smärre städerna ej blir möjligt att
förlägga domstolen i orten till vederbörande stad, rådhusrättens indragande kan
komma att te sig såsom en försämring i fråga om rättsskipningens tillgänglighet.
Ju flera de städer bliva, vilka på detta sätt måste berövas en domstol som förut
funnits på platsen, desto större är faran, att det mot en rationell rättegångsre -

Lagutskottets utlåtande Nr 20. 13

form skall kunna resas en på obehöriga lokala synpunkter grundad opposition,
som kan äventyra densammas konsekventa genomförande.»

I fortsättningen upptog herr Hellner till granskning frågan, huruvida
för Trollhättan och Nässjö olägenheterna av att stanna under landsrätt
kunde vara så stora, att de anförda skälen mot inrättande av nya
rådhusrätter borde få vika. Herr Hellner besvarade frågan nekande, men
framhöll beträffande inskrivningsväsendet, att om i Trollhättan och Nässjö
verkligen skulle råda ett trängande behov av att få lagfarter och inteckningar
handlagda vid ett större antal tillfällen om året, än som för närvarande
äger rum, detta behov kunde avhjälpas genom anordnande av ett
antal särskilda inskrivningsting. I detta avseende erinrade herr Hellner
därom, att vid underdånig föredragning den 29 september 1911 av Trollhättans
förra begäran om egen jurisdiktion en ändrad anordning med
tingssammanträdena av dåvarande chefen för justitiedepartementet angivits
såsom en möjlig utväg, som vore att föredraga framför upprättande av
en ny domstol. Vidare erinrades om det av lagberedningen i dess förslag
till jordabalk II framlagda förslaget till lag om inskrivningsting.
Visserligen avsåg, yttrade herr Hellner, detta lagförslag blott domsaga,
bestående av mera än ett tingslag, men något principiellt hinder mot utsträckning
av en sådan lags tillämplighet till alla domsagor torde ej
föreligga, därest ett verkligt behov därav skulle förefinnas.

Slutligen anförde herr Hellner beträffande frågans administrativa
sida följande:

»Såsom olägenheter i administrativt hänseende av stads kvarstannande under
landsrätt framhållas i ansökningshandlingarna rörande Trollhättan dels saknaden
av en juridiskt bildad person att anlita i samhällets förvaltningsangelägenheter
dels ock bristen på tillfredsställande ledning av polisväsendet. Vad dessa
klagomål angår, är det ju lätt att förstå, att de framhållna bristerna kunna visa
sig kännbara, särskilt i ett samhälle av den storlek, Trollhättan redan uppnått.
Men det bör framhållas, att intet hinder möter, att särskilda tjänstemän för dessa
uppgifters fyllande anställas, utan att de därför behöva vara medlemmar av
magistrat. Sådant kan helt visst ske för ringare kostnad, än som erfordras för
inrättande av en magistrat och rådhusrätt.

Jag vill ytterligare blott framhålla, att enligt min mening en huvuduppgift
för en blivande rättegångsreform är att åvägabringa fullständig skilsmässa
medan förvaltning och rättsskipning i städerna, Under sådana förhållanden
torde det vara riktigast, att nyvordna städer redan nu söka ordna den kommunala
förvaltningen efter sådana principer, som måste bliva avgörande, när framdeles
stadsdomstolarnas befattning med de kommunala angelägenheterna upphör.
För den förvaltningsreform, som måste komma till stånd samtidigt med rättegångsreformen,
böra de erfarenheter, som i dessa städer gjorts av där försökta
anordningar, kunna bliva av stort gagn.»

Motionen.

Utskottet.

14 Lagutskottets utlåtande Nr 39.

Herr Palrastiernas motion innebår delvis ett upptagande av de
anvisningar, som herr Hellner i sitt nu citerade utlåtande lämnat.

Motionären ansluter sig till de synpunkter, som föranlett, att Kungl.
Maj:t på senare år icke beviljat nyvordna städer egen jurisdiktion. Han
framhåller emellertid de icke obetydliga olägenheter med avseende å
rättsskipningen, som denna organisation medför, och föreslår till deras
undanröjande vissa mindre förändringar i 1872 års tingsförordning ävensom
i bestämmelserna om växelforum. Genom dylika förbättringar i avseende
å rättsskipningen i städer under landsrätt skulle enligt motionärens
tanke också vinnas, att de mindre s. k. magistratsstädernas ur
såväl det allmännas som deras egen synpunkt önskvärda övergång till
den enklare och billigare organisationstyp, som städerna under landsrätt
representera, bleve befordrad.

Enligt vad som bragts till utskottets kännedom, har svenska stadsförbundets
representantförsamling vid möte i Stockholm den 9 mars 1915
utan meningsskiljaktighet uttalat sin anslutning till motionen.

Utskottet delar för sin del motionärens uppfattning om önskvärdheten
av att en snabbare och lättare tillgänglig rättsskipning beredes
sådana städer under landsrätt, som därav äro i behov, och finner jämväl
lika med motionären en utredning böra komma till stånd om vad som kan
åtgöras till befordrande av de mindre städernas successiva avstående från
egen jurisdiktion. De för förstnämnda ändamål nödiga lagändringarna
böra givetvis, såsom också skett i motionärens lagutkast, så avfattas, att
den åsyftade snabbare rättsskipningen i underrätten icke uteslutande förbehålles
de domsagor, med vilka städer äro på angivet sätt förenade, utan
kan införas överallt i landet, där efter särskild prövning behov härav
anses föreligga.

Utskottet finner sig emellertid icke böra tillstyrka riksdagen att
nu för sin del antaga lagförslag i ämnet. Under överläggningarna inom
utskottet hava åtskilliga spörsmål framkommit, vilka kräva närmare övervägande
och vidare gående undersökningar, än som lämpligen kunnat av
utskottet verkställas. Så är frågan huruvida vid de ifrågasatta särskilda
sammanträdena böra till handläggning upptagas utom inskrivningsärenden
jämväl vissa slag av andra ärenden samt tilläventyrs vissa mål
av mindre betydenhet såsom polismål in. fl. otvivelaktigt ganska ömtålig;
besvaras den jakande, återstår att avgöra, vilka mål böra till sådan handläggning
hänvisas, en fråga, som svårligen lärer böra lösas genom att,
på sätt motionären föreslagit, utan vidare överlämna bestämmandet härav

lö

Lagutskottet* utlåtande Nr 29.

till Kungl. Maj:t. Med denna fråga sammanhänger ock spörsmålet om
det antal nämndemän, som böra vara i rätten tillstädes för att rätten
skall vara domför, samt ordnandet på lämpligt sätt av nämndemännens
tjänstgöringsskyldighet vid dessa sammanträden. Vidare torde eu blivande
lag i ämnet böra medgiva, att ifrågavarande sammanträden må kunna
hållas jämväl under tiden mellan vårtingets avslutande och hösttingets
början, likasom det även torde vara erforderligt, att i lagen bestämmes, om
och i vilken omfattning lagen den 27 juni 1896 angående allmänt tingssammanträdes
likställighet i vissa fall med häradsting skall vara tillämplig
å ifrågavarande särskilda sammanträden, ävensom huru tid och ort för
desamma skola kungöras.

Vid dessa förhållanden har utskottet ansett lämpligt, att riksdagen
nu inskränker sig till att hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av
lagförslag i ämnet.

I följd av det sammanförande av judiciella och administrativa uppgifter,
som för närvarande äger rum hos magistrat och rådstuvurätt, måste
givetvis, såsom motionären ock framhållit, eu utredning, som går ut på
att för de mindre städerna anvisa en lämplig och för dem fördelaktig utväg
att avstå från egen jurisdiktion, även omfatta frågan, huru härvid
magistraternas kommunala och administrativa uppgifter lämpligen böra
tillgodoses. Då förvaltningen tydligen bör ordnas efter enhetliga principer
i alla städer utan magistrat, skulle den nämnda utredningen uppenbarligen
även hava avseende å förhållandena i städer, som redan lyda
under landsrätt, således över huvud i alla nuvarande och blivande städer
utan egen jurisdiktion.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet föreslå,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande,
dels huruvida genom ändrade bestämmelser i
fråga om tingssammanträdens hållande och därmed
sammanhängande åtgärder rättsskipningen å landet må
kunna göras snabbare och lättare tillgänglig för de
rättssökande med särskild hänsyn till orter med mera
sammanträngd befolkning, dels vilka åtgärder som böra
vidtagas för att åt mindre städer, som vilja avstå från
egen jurisdiktion, bereda ett lämpligt ordnande av

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

deras rättsskipning i sammanhang med angränsande
landsbygds, dels ock på vad sätt i städer under landsrätt
de kommunala och administrativa uppgifter, som
eljest åligga magistrat, lämpligen böra tillgodoses,
samt till riksdagen inkomma med de förslag, vartill
berörda övervägande må finnas föranleda.

Stockholm den 29 april 1915.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservationer:

dels av herr af Ekenstam, som anfört:

»Frågan om så genomgående förändringar i bestämmelserna om
tingssammanträdens hållande som här blivit föreslagna är av sådan räckvidd,
att den, enligt min uppfattning, icke kan lösas utan ett genomförande
av en ny* rättegångsordning. Lika litet kan jag finna tänkbart,
att för städer utan egen jurisdiktion kan åvägabringas en snabbare och
lättare tillgänglig rättsskipning än den nuvarande utan att därtill syftande
åtgärder företagas i samband med ovanberörda förändringar i fråga om
tingssammanträden. Sådana förändringar kommer den sittande processlagskommissionen
oavsett alla skrivelser tvivelsutan att föreslå. Men då
det icke kan vara lämpligt att på något sätt binda denna kommission,
som har att i hela dess vidd upptaga frågorna om rättsskipning och
rättegångsordning, hemställer jag,

att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda».

dels ock av herr Trana, som yttrat:

»Då de nu ifrågasatta lagändringarna utgöra förberedande åtgärder
för genomförande av den reform av gällande rättegångsordning, som nu
står på dagordningen, och stå i så intimt sammanhang med denna, att
det uppenbarligen i första hand torde tillkomma den tillsatta processkommissionen
att om och i den mån den anser lämpligt föreslå dylika
åtgärder, anser jag att utskottet bort hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda».

STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET 1915.