Lagutskottets Utlåtande Nr 29 (Utlåtande 1910:LU29 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande Nr 29.

Nr 29.

Ankom till Riksdagens kansli den 10 mars 1910 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående förbud mot nattarbete af män m. m.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 150, har herr Carl Lindhagen anfört följande:

»Vid 1909 års riksdag antogs ett motionsvis framburet förslag till
författning angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid
i vissa industriella företag, hvarefter lag i ämnet utgafs den 20 november
1909. Någon undersökning, hur lagen skulle verka hos oss på
olika arbetsområden, föregick ej beslutet i vidare mån, än att en räkning
verkställdes öfver antalet kvinnor, som skulle drabbats af lagen.

Ett förslag väcktes ock vid nämnda riksdag om utredning, i hvad
man och pa hvad sätt förbud för nattarbete af såväl kvinnor som män
•erfordras och må kunna åvägabringas, där det ej af tvingande omständigheter
nödvändiggöres, samt framläggande skyndsammast möjligt af
det lagförslag, hvartill denna utredning kunde gifva anledning. Detta
förslag förkastades i och med förenämnda beslut. Ett omedelbart därefter
framfördt yrkande inom Andra kammaren om eu dylik utredning
och lagförslag såvidt afsåge män, biel af kammaren efter votering
afslagen. ö

Det hai ° sitt ganska stora intresse, huru denna sak behandlades
samma år i våra båda grannländer Finland och Norge.

Enligt den till finska landtdagen år 1909 öfverlämnade propositionen
med förslag till förordning angående arbete i de industriella
yrkena var nattarbetet för kvinnor i allmänhet förbjudet utom då arbeBih.
till Riksd. Prot. 1910. 7 Samt. 27 Höft. (Nr 29). 1

Lagutskottets Utlåtande Nr 29.

tet ordnats i 8 timmars hvarandra regelbundet aflösande skiften. Härom
yttrade socialutskottet i sitt betänkande i anledning af propositionen,
att »enär likväl stora sanitära missförhållanden vore eu följd af längre
tids nattarbete för såväl kvinnor som män och då det dessutom i särskilda
industrigrenar, där arbetare af hvartdera könet äro sysselsatta,
blefve svårt att på tillfredsställande sätt ordna arbetet, om beträffande
arbetstiden för hvartdera könet olika skyddsbestämningar vore att
iakttaga, har utskottet velat utsträcka bestämningarne om inskränkning
af nattarbete äfven till fullvuxna män». Så enkel är själfva saken. Med
dessa korta rader är ämnet uttömdt och slutgiltigt bedömdt. Att författningens
förbud mot nattarbete borde omfatta såväl kvinnor som män,
voro därför så godt som alla inom landtdagen eniga om. Häremot gingo
meningarne i sär beträffande det närmare innehållet i ett sådant stadgande
och särskildt beträffande omfattningen af de undantag, som borde
medgifvas.

I Norge åter kom man icke längre än till frågan, huruvida förbud
för kvinnors nattarbete borde stadgas ensidigt eller ej. Något
förslag liksom i Sverige och Finland att söka lösa den på en gång
gemensamt för män och kvinnor framfördes icke, så vidt jag kunnat
finna. Efter ifriga och omfattande debatter blef förslaget slutligen förkastadt.
Minoriteten var dock nästan jämnstark. Det skilde i sista afgörandet
på en eller två röster.

Saken har två sidor och icke bara en. Man låter samhället
vara sådant det är och hänvisar fortfarande utan misskund den stora
massan kvinnor att liksom männen söka sin utkomst bäst de kunna på
arbetsmarknaden. Frågan är om man med bibehållande af ett sådant
tillstånd kan, utan att ytterligare på många håll skada kvinnornas utsikter
i denna mördande kamp, skydda dem på det sättet, att man på
samma gång, ej för vissa speciella yrken, utan generellt minskar deras
användbarhet till skillnad från männens. Denna fråga går lätt förbi
en man. För kvinnor framställer det sig som ett problem och för
dem, som finna sig omedelbart hotade i sin existens, såsom något
äfventyrligt. Officiell eftertanke i detta ämne kommer senare, nämligen
först, när ett kvinnornas uppvaknande äfven blir något af en maktfaktor
genom annalkandet af den kvinnliga rösträtten. Där denna tid är långt
borta, får man finna sig i den långsamma vägen. Men hvarför skulle
vi icke åtminstone försöka hvar i sin stad att kunna påskynda utvecklingen
i de rätta riktningarne?

I Tyskland, där kvinnornas frigörelse såsom medborgare längst
dröjer och den kvinnliga rösträtten därför också är något föga be -

Lagutskottets Utlåtande Nr 29.

kant, har det naturligtvis gått af sig själft att genomföra förbud ''mot
kvinnors nattarbete, utan att några särdeles kätterska stämmor höjts och
utan att någon önskan att samtidigt inskränka på mannens nattarbete
kommit till målmedvetet uttryck. I Norge åter stod förra året kvinnornas
politiska makt vid inkörsporten. Där blef därför debatten synnerligen
liflig och det vägde tämligen jämnt mellan ståndpunkterna. I Finland
slutligen, där den kvinnliga rösträtten redan tagit säte i församlingen,
föreligger ingen strid och inga svårigheter i detta ämne. Det framstår
som en solklar sak, om hvilken alla äro eniga, att i den generella
skyddslagstiftningen är ordningen numera icke: barn, unga personer,
kvinnor och sist män, utan: barn, unga personer och vuxna personer.

Det lifliga intresse, som i Sverige länge utvecklats från kvinnor i
alla läger för kvinnornas rätt, måste själffallet skapa intresse hos dem
för att nattarbetsfrågan måtte snarast möjligt afgöras på eu gång för
man och kvinna och ej ensidigt bara för kvinnor. Men den kvinnliga
rösträtten är ännu här icke någon så hotande verklighet, att den kan
göra tillräckligt intryck på föreställningssättet, när det gäller. Därför
är det särdeles förklarligt, att »den maskulina renaissancen», såsom den
under debatten kallade sig, skulle vinna en Pyrrusseger. Det är också
ganska klargörande, att de ifrigaste anhängarne till motståndet mot
hvarje försök till en samtidig lösning funno hvarandra från vidt skilda
läger under det uti debatten likaledes höjda fälttecknet: anhängare af
kvinnorösträtten »utan entusiasm». Ett förbund således mellan »Herodes
och Pilatus» äfven annorstädes än man under öfverläggningen trodde
sig kunna konstatera. De, livilka jämväl inom det socialdemokratiska
lägret, med liflig öfvertygelse icke blott vägrade att intressera sig fölen
samtidig lösning och se ett stort framsteg däri utan ock hade de
våldsammaste uttrycken af förkastelse öfver en sådan »feministisk»
tanke, tillhörde just den sidan, där man på sin tid minst sympatiserat
med den kvinnliga rösträtten. Det var just där, som man på ett håll
ännu så sent som 1906 offentligen betviflade kvinnornas mogenhet att
ännu erhålla rösträtt och förde an det bistra motståndet, som det året
sattes af riksdagsfraktionen emot frågans uppförande på dagordningen,
och på ett annat håll år 1904 skref med anledning af den
då upprepade och af trettio ledamöter inom Andra kammaren biträdda
motionen om rösträtt för kvinnor en artikel, som från början utgjorde
en variation på dess slutord så lydande: »Riksdagen bör icke göras till
eu varieté. En motion om kvinnans rösträtt i denna stund är en
löjlighet. Motionen är skrifven under kjolen eller åtminstone i köket.»

Har icke den svenska riksdagen varit med om värre varieténummer,

Lagutskottets Utlåtande Nr 29.

så kan hon skatta sig lycklig. Jag undrar, hur det var med nattföreställningen
den 19—20 april 1909 inom den manliga rösträttens Andra
kammare.

Emellertid gäller det nu att omedelbart återupptaga frågan om
männens nattarbete, hvilken ju äfven många af dem, som förordat en
partiell lösning af saken, ansett böra komma i nästa rummet. Därmed
fullföljes också det önskemål, hvarför 1906 års fackföreningskongress
uttalade sig, nämligen inskränkning i nattarbetet i allmänhet för båda
könen.

Bästa beviset på, hur litet man förra året förstod de synpunkter,,
som särskildt kvinnor i stor utsträckning häfdade, var framförandet af den
gammalmodiga föreställningen att här framträder särskildt ett teoretiskt
kraf på likhet för likhetens egen skull, hvilket dock icke alls är förhållandet.
Med en sådan uppfattning ledde man in sig själf på en sådan
underlig argumentation i denna fråga, som att, liksom likställighet mellan
man och kvinna i fråga om lastbarhet var förkastlig, så kunde icke heller
godtagas »likställighet i allmänhet i degeneration», hvilket komme att
betyda öfvervägande degeneration för kvinnokönet. »Det är med denna
som med lastbarheten», yttrade herr Thyrén, »att samhället kanhända
något så när kan smälta, balansera den ena hälften lastbarhet, men
vidgar det sig från hälften till det hela, då blir det för mycket och då
går samhället under.»

Häri ligger så vidt jag förstår åtminstone ett förtäckt erkännande,
att det är kvinnan, som hitintills mest upprätthållit släktets hälsa, hvilket
kanske är riktigt. Det är väl då på tiden, att man någon gång tar itu
med den manliga hälftens lastbarhet och öfriga degenerationssträfvanden.
Denna hälft får verkligen hädanefter vara så god och »lika» nitiskt
äfven för egen del söka bidraga till släktets hälsa.

Sannolikt vill dock ingen, när det nu gäller mannens nattarbete,
gå till verket utan en föregående undersökning af våra egna förhållanden
och hur det kommer att ställa sig i de speciella fallen för arbetarne
och näringslifvet. En utredning är ju en stående fordran i alla ämnen,
innan man vill närmare inlåta sig på dem. Det ansågs till och med
oundgängligt att verkställa en undersökning om den kvinnliga rösträtten,
hvilken undersökning för öfrigt aldrig tycks taga något slut.
Det enda fallet, då sakkunskap om våra egna förhållanden ansågs
umbärlig, var då det gällde det kvinnliga nattarbetet.

En undersökning i förevarande ämne bör ock söka belysa de
skadliga verkningarna af nattarbete äfven för män. Detta spörjsmål
har hitintills mycket litet intresserat socialpolitici. Det skadar ej, att

Lagutskottets Utlåtande Nr 29.

man äfven officiellt kommer till samma resultat som den alldagliga
erfarenheten nämligen att omfattande nattarbete är i stort sedtTlika
skadligt för båda könen.

.1 sammanhang med undersökningen gifves också ett tillfälle att utan
särskilda omgångar erhålla en inblick, hur den förra året antagna lagen
om det kvinnliga nattarbetet kommer att verka för de redan anställda
kvinnorna . och i hvad mån sannolikhet föreligger, att i skilda industrigrenai
kvinnoi härefter skola fa nöja sig med sämre platser inom
samma industri eller pa andra hall. Undersökningen bör därför utsträckas
äfven till detta.

Anses frågan om reglering af männens nattarbete i olikhet med
i Finland icke böra slutligen afgöras utan internationell öfverenskommelse,
synes det särdeles lämpligt att från svenskt håll tages initiativ därtill!

Ehuru lagen om förbud mot kvinnligt nattarbete ej ännu trädt i
kraft, börjar redan framträda ett och annat symtom äfven på dess
ofördelaktiga verkningar. Åtminstone påstås detta från kvinnliga typografers
sida. Kvinnliga typografer, som blifvit arbetslösa efter storstrejken,
få här och hvar vid efterfrågan efter arbete det svaret, att man hädanefter
med hänsyn till lagen måste gifva manliga arbetssökande företräde.
Eu sådan uppfattning lärer nyligen uttalats äfven af boktryckareföreningens
styrelse. Denna styrelse afgaf härom år 1909 till lagutskottet
en skrifvelse så lydande:

»Med anledning af den af herr Th. Furst vid 1909 års riksdag väckta motionen
nr 64 angående begränsning af kvinnors nattarbete, anhåller Allmänna Svenska Boktryckarföreningen
att ännu en gång få fästa uppmärksamheten på den olika beskaffenheten
af arbetet och arbetsförhållandena inom det yrke, som af föreningen
lepresenteras, och arbetet inom andra yrken, där kvinnlig arbetskraft användes.

Inom den öfriga industrien användes kvinnlig arbetskraft i allmänhet för att
tillverka, viss vaxa, ett visst industriellt alster, som i de flesta fall skall framställas
till så billigt pris. som möjligt och därför icke tillåter användandet af dyrbar arbetskraft.
En naturlig följd häraf är äfven.m att lönen till de kvinnliga arbetarna så
mycket som möjligt måste nedpressas. _ Öfveransträngning kan ju härigenom lätt
uppstå, då lång arbetstid och ofta öfvertidsarbete tillgripas å ena sidan för att med
små lokalkostnader o. d. framställa så mycket vara som möjligt och å andra sidan
till följd af önskemål från arbetarnes sida att genom ökad arbetstid erhålla ökad aflöning.

Boktryckareyrket åter har till en af sina förnämsta uppgifter att på bästa
°9r snabbaste sätt göra för allmänheten tillgängliga i tryck sådana saker, som
offentligt eller enskildt skola diskuteras. Då t. ex. Sveriges riksdag eller då landets
regering efter vidlyftiga utredningar kommit till den punkt, att ett samladt arbete
skall befordras till trycket, så får för denna procedur icke användas mer än den
tid, som för ändamålet är absolut nödvändig. Att det då ofta nog kan hända, att

Lagutskottets Utlåtande Nr 29.

en natt eller ett par måste tillgripas, för att arbetet skall med största möjliga
skyndsamhet kunna afslutas, ligger i sakens natur.

Få torde val de personer vara, som icke vid olika tillfällen blifvit nödsakade
att uppoffra större eller mindre del af sin hvilotid för afslutandet af ett förelagdt
arbete, och säkert torde vara att högst få taga skada af ett sådant. arbete, blott
det icke allt för ofta upprepas och under förutsättande, att tillräcklig hvila efter
ett sådant öfvertidsarbete kan beredas.

Enligt föreliggande handlingar skulle arbete för kvinnor förbjudas under minst
It timmar i följd om dygnet, i Indika 11 timmar alltid skulle inbegripas tiden
mellan klockan 10 e. m. och 5 f. in.

Visserligen har man ansett, att undantag skulle kunna göras för s. k. säsongarbete,
bland annat inom boktryckareyrket, men icke ens inom detta yrke skulle
nattarbete få förekomma mera än högst 60 gånger om året och aldrig mellan
klockan 10 e. in. och 5 f. in.

Den, som äger någon kännedom om det sätt och den intensitet, med hvilken
arbetet numera bedrifves särskild! inom regeringen och riksdagen med dess utskott
och inom våra kommittéer, skall inse, att den kvinnliga arbetskraften med de föreslagna
nya bestämmelserna måste försvinna från de nu ifrågavarande yrkena, då i
annat fall oöfverstigliga hinder komma att ställa sig för arbetets bedrifvande efter
tidens fordringar. Mången torde anse, att detta är af mindre betydelse, men då
man vet, att boktryckare- och bokbinderiyrkena äro de yrken, där den kvinnliga
arbetskraften bäst betalas, och där det blifvit bäst ordnadt för de kvinnliga arbetare,
så måste man på det lifligaste beklaga, om en sådan ytterlighetsåtgärd måste vidtagas.

Det torde till sist böra framhållas, att yrkets idkare redan långt innan nu
föreliggande förslag till lag framkommit, insett, att åtgärder böra vidtagas för att
skydda alla yrkets arbetare för allt för stor öfveransträngning, och det gäller således
numera icke själfva saken utan endast den form, under hvilken ändamålet
skall vinnas. Vi tro, att den form, som af yrkets idkare i detta fall arbetsgivare
och arbetstagare gemensamt valts, är • för ändamålets vinnande fullt tillfredsställande,
då återigen den föreslagna lagen kommer att vålla stora bekymmer inom många
arbetarefamiljer i Sverige.

Det framhålles, att, enligt eu af kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik
lämnad redogörelse, det visar sig, att den storm, som af arbetsgivare och arbetstagare
inom boktryckare- och bokbinderiyrkena uppblåsts, varit en storm i ett
vattenglas: det vore endast ett litet fåtal arbetare, som af bestämmelserna träffades,
och just därför vore tiden lämplig att vidtaga den föreslagna åtgärden. Vi vilja
med anledning häraf framhålla, att, vid allämnandet af de statistiska uppgifterna,
det endast varit möjligt att angifva de perioder i stort sedt, då öfvertidsarbete förekommer,
men icke de speciella tillfällen då åtgärden varit nödvändig.

Vi tro, att då nu den moderna kvinnorörelsens representanter och den moderna
fackföreningsrörelsens målsmän förenat sig i en framställning till förmån för det
bestående, så kan man också vara öfvertygad om att icke sådana förhållanden äro
rådande, att de i någon mån motivera stadganden sådana, som nu föreligga till
Riksdagens afgörande.

Med stöd af hvad vi sålunda anfört våga vi hemställa om en modifiering af
bestämmelserna i lagens 3 § i sådan riktning, att den kvinnliga arbetskraften må
kunna bibehållas inom boktryckerier och bokbinderier.»

Lagutskottets Utlåtande Nr 29. 7

Från motståndare till ett bemödande att få en samtidig reglering
af nattarbetet för män och kvinnor liar städse framhållits att, enligt
hvad de föreställde sig, någon menlig inverkan för kvinnorna af den
förra året antagna lagen ej kunde tänkas annat än möjligen i någon
mån inom typografyrket. Svenska typografförbundets styrelse yttrade
i en skrifvelse, åberopad år 1908, att yrket vore lämpligt för kvinnor,
men att resultatet af lagen enligt styrelsens förmenande helt säkert
blir, att yrket kommer att stängas för kvinnor. Inom detta yrke äro
äfven kvinnorna organiserade och åtnjuta samma tariffenliga förmåner
som männen. Det synes därför vara rimligt att, såsom de kvinnliga
typograferna fortfarande yrka, typografyrket undantages från lagen.
Skulle detta ej kunna bifallas, krafvel- rättvisan, att åtminstone de kvinnor,
som redan ägnat sig åt denna lefnadsbana få ostörda där fortfarande
söka sitt uppehälle.

På grund af hvad sålunda anförts hemställes: att Riksdagen vilie

l:o) anhålla att Kung!. Maj:t, efter allsidig undersökning af nattarbetet
inom industriella och angränsande arbetsområden, måtte — eventuellt
efter inledda internationella förhandlingar — taga i öfvervägande,
i hvad mån och på hvad sätt förbud för nattarbete äfven af män må
kunna åvägabringas inom dylika arbetsområden, där detsamma ej af
tvingande omständigheter nödvändiggöres, samt för Riksdagen framlägga
det lagförslag i ämnet, hvartill utredningen kan gifva anledning;

2:o) för sin del besluta, att lagen den 20 november 1909 angående
förbud mot kvinnors användande till arbete i vissa industriella företag
ej skall äga tillämplighet på typografyrket eller, om detta ej kan bifallas,
åtminstone ej på de kvinnliga typografer, som nämnda dag eller därförinnan
haft anställning i yrket.»

Genom lag den 20 november 1909 angående förbud mot kvinnors
användande till arbete nattetid i vissa industriella företag har stadgats,
att om kvinna sysselsättes uti företag, som afser idkande af bergverks-,
bruks- eller fabriksrörelse, handtverk eller därmed jämförlig handtering
eller annan dylik industriell verksamhet och som drifves i den omfattning,
att däri under någon tid af nästföregående eller löpande år sysselsatts
flera än tio arbetare, må hon icke till arbete i företaget användas
i vidare utsträckning, än att hon må komma i åtnjutande af oafbruten

Utskottets
yttrande.

Lagutskottets Utlåtande Nr 29.

ledighet från arbetet under minst elfva timmar hvarje dygn. I denna
ledighet skall tiden mellan klockan tio på aftonen och klockan fem på
morgonen ingå. Lagen var som bekant ett resultat af långvariga internationella
förhandlingar, som ledde till en internationell öfverenskommelse
i ämnet i Bern år 1906, därvid principerna för den ifrågavarande
lagstiftningen fastslogos. Såsom skäl för den nämnda lagstiftningen
framhölls hufvudsakligen kvinnans i jämförelse med mannen svagare
kroppskonstitution och mindre motståndskraft mot de skador, det ifrågavarande
arbetet medförde. Faran af dylik skada för de inom de industriella
yrkena arbetande kvinnorna vore desto större, som dessa mindre
än de manliga arbetarna kunde påräkna tillfyllestgörande hvila om
dagen. Arbete, hvarom vore fråga, nedsatte i allmänhet kvinnans duglighet
att fylla sin modersuppgift och inverkade menligt på hennes
förmåga att ägna hemmet nödig tillsyn samt skadade sålunda hela
släktets hälsa.

Den lagstiftning, som sålunda tillkom, är att anse såsom ett led
i de åtgärder från staternas sida, som i mån af industriens utveckling
ansetts nödvändiga till skydd mot de inom densamma arbetandes öfveransträngning
och till undanröjande af de med arbetet förenade faror,
en lagstiftning, som i alla kulturländer i stor omfattning kommit till
stånd. Vid fråga om en lagstiftning af dylik natur, har emellertid
alltid framhållits nödvändigheten att framgå med försiktighet. Frånsedt
alla de omständigheter inom ett land, hvilka röna inverkan af en
dylik lagstiftning, måste härvid äfven tagas hänsyn till förhållandet
utåt länderna emellan. I den täflingskamp, som på det industriella området
i våra dagar utkämpas, måste det nämligen vara af vikt för det
ena landet att ej genom en för snäft affattad lagstiftning för sig begränsa
eller iipphäfva möjligheten att frambringa sina produkter till
samma låga pris som de konkurrerande länderna.

För att visa, i hvilken utsträckning ordinarie nattarbete inom
industrien för närvarande förekommer i vårt land, har utskottet ansett
lämpligt att här återgifva nedanstående uppgifter, som från kommerskollgii
afdelning för arbetsstatistik tillställts utskottet, och hvilka beträffande
där afsedda yrkesgrupper äro det preliminära resultatet af den
härstädes pågående undersökningen angående arbetstidens längd inom
vissa yrken.

Lagutskottets Utlåtande Nr 29.

Ordinarie nattarbete (kl. 10 e. m.—5 f. m.)

Skiftarbetare.

Arbetare^
j ™ed i Summa

Yrkesgrupp.

12 tim.

J 8 tim. skift.

Andra

skift-

| annat ,,

Summa (ordinarie na
skift- | natt- arbetare.

skift.

(på 2 lag. |på 3 lag.

former.

arbetare.! arbete. 1

Malmförädlingsindustri.................	098	7 114	1 122	1 664	10 598	11	10 609
j Närings- och njutningsämnesindustri	6 674	30	21	312	7 043	2 256	9 299
Trämasse- och pappersindustri ......	7 282	298	463	62	8 105	25	8130
] Trävaruindustri ..........................	5 088	379	177	262	5 906	454	6 360
Mineralindustri ........................	1 182	84	625	280	2171	285	2 456 :
\| Skogsbruk ................................	75	40	—	200	315	1865	2180
Grufdrift ...................................	009	22	1069	154	1854	103	1957 :
Metallindustri .........................	439	473	107	204	1223	241	1464
Beklädnadsindustri ..................	—		—	7	7	1 121	1 128 ''
Belysning, vattenledning m. m.......	178	0	430	150	764	22	786
Byggnadsindustri ........................	38	—	—	287	325	421	746
Kemisk-teknisk industri ...............	250	43	226	31	550	41	591
Maskin- och skeppsbyggnadsindustri	299	4	3	—	306	57	363
Grafisk industri........................	—	—	—	320	320	18	338
Textilindustri ..............................	13	—	—	6	19	23	42
Läder-, hår- och gummivaruindustri	10	—	—	—	10	27	37
Annan brytnings- och upptagnings-
industri.......................	—	—	—	—	—	27	27
Summa	22 835	8 499	4 243	3 939	39 516	6 997	46 513
Beträffande icke skiftarbetare har	undersökningen utvisat, att flera
hafva en jämförelsevis kort nattarbetstid, uppgående till endast	V. å 2

timmar. Många arbetare, särskild! arbetarne vid råsockerbruk, sågverk
och tegelbruk, hafva nattarbete — då på skift — blott under en del
af året.

Af en annan inom kommerskollegii nämnda afdelning verkställd
undersökning angående kollektivaftalet i Sverige framgår, att 1,232
dylika aftal, . omfattande 9,178 arbetsgivare och 189,619 arbetare vid
ingången af år 1908, innehöllo stadganden angående det särskilda slag
af öfvertidsarbete, som i aftalen rubricerats såsom nattarbete. Tilläggsarfvode
för nattarbete utgick i regel med 50 °/0 utöfver den eljest betingade
ersättningen.

Bih. till Piksd. Prof. 1910. 7 Sami. 27 Höft.

10 Lagutskottets Utlåtande Nr 29-

Enligt lagen angående minderårigas användande till arbete i
industriellt yrke är nattarbete för minderåriga tillåtet vid arbete i grufvor,
masugnar, hyttor, stång] ärnsverk, manufakturverk och andra industriella
inrättningar, där arbetet förutsätter så kallad ständig eld, äfvensom sågverk
och därmed förenade brädgårdar. Enligt det af särskilda kommitterade
den 9 december 1909 afgifna förslaget till lag om arbetarskydd
får minderårig, som fyllt femton år, användas till nattarbete, där
hans arbetstid är begränsad till högst åtta timmar . om dygnet och
arbetet icke oftare än hvar tredje vecka infaller å tid mellan kl. 11
e. m. och kl. 5 f. m. Beträffande industriell verksamhet, som bedrifves
i fabriksmässig omfattning och hvari förekommer arbete, som af tekniska
skäl måste oafbrutet fortgå såväl natt som dag, eller hvari tidtals förekommer
hopadt arbete, må enligt förslaget Konungen, i den mån sådant
finnes af behofvet påkalladt, kunna för minderårig af mankön, hvilken
fyllt femton år, meddela ytterligare eftergift från nämnda förbud.

Äfven om det är sant, att öfverdrifvet nattarbete likasom all annan
öfveransträngning är för individen skadligt, och äfven om nattarbete
i allmänhet till en viss grad inverkar mera kroppsligt och andligt försvagande
än arbete under dagen, måste ihågkommas, att det, såsom af
ofvanstående torde framgå, här är fråga om förhållanden, livilka i
större eller mindre mån äro på det närmaste förbundna med det nutida
samhället. Med den rastlösa verksamhet och den stora materiella
utveckling, som utmärker det moderna samfundslifvet, skulle det
enligt utskottets uppfattning icke vara tillrådligt att så binda denna
utveckling efter på förhand gifna banor som skulle ske genom en
lagstiftning af den ingripande art, som nu ifrågasättes. Den materiella
utvecklingens olika lagar och det verkliga lifvets mångskiftande kraf
äro i detta afseende så strängt bjudande, att en lagstiftning knappast
skulle kunna därefter afpassas eller med framgång uppehållas. Med
hvad utskottet nu anfört har utskottet ingalunda velat underkänna
betydelsen och behofvet för den enskilde samhällsarbetaren af den
nödiga begränsning i arbetstidens längd, som förhållandena betinga.
Detta så mycket mindre som arbetsintensiteten och arbetslusten för den
tid, då arbete skall förrättas, däraf är i väsentlig grad beroende.. En
dylik begränsning lär dock i allmänhet i tillfredsställande grad vinnas
genom en sådan arbetsfördelning och sådana andra åtgärder, att faran för
den enskilde i det hänseende, hvarom nu närmast är fråga, undanröjes.
Nattarbetet inom industrien aflönas, såsom äfven ofvan framhållits, nästan
undantagslöst högre än arbete under dagen. Förbud mot nattarbete

Lagutskottets Utlåtande Nr 29.

skulle därför medföra eu afsevärd minskning i vissa arbetares aflöning
och därmed en försämring i deras ställning i öfrig!.

O O o

Att hänsyn till det jämförelsevis ringa fåtal kvinnor, som komma
att falla under lagen angående förbud mot kvinnors användande till
arbete nattetid i vissa industriella företag, eller något mer eller mindre
abstrakt kraf på likställighet mellan man och kvinna på arbetsmarknaden
i allmänhet skulle kunna ensamt utgöra tillräcklig anledning till en lagstiftning
af nu af motionären påyrkad art, synes utskottet icke kunna
på allvar ifrågasättas.

Hvad angår det under 2:6) i det i motionärens ifrågavarande framställning
gjorda yrkande, att lagen angående kvinnors användande till
arbete nattetid i vissa industriella företag ej skulle få tillämpning på
typografyrket eller åtminstone ej på de kvinnliga typografer, som, då
lagen utfärdades eller därförinnan, haft anställning i yrhet, vill utskottet
endast erinra därom, att berörda lag träder i kraft den 1 januari 1911,
att sistnämnda tid bestämts, för att tillfälle skulle beredas till anpassning
efter de af lagen skapade nya förhållandena, samt att det icke
synes utskottet lämpligt att ändra en af statsmakterna antagen lag, innan
densamma ens trädt i kraft och innan verkningarna af densamma kunna
hafva visat sig.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

1) att det under l:o) i herr Lindhagens ifrågavarande
motion gjorda yrkande icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda, samt

2) att det under 2:o) i nämnda motion gjorda
yrkande icke heller måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 8 mars 1910.

På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande Nr 29.

Reservationer,

Beträffande utskottets hemställan under l:o):

Herr Lindqvist, med hvilken herrar Er sson, Jansson i Edsbäcken
och Pettersson i Södertälje i hufvudsak instämt, har anfört följande:

»Med den rastlösa verksamhet och den materiella utveckling, som
på sätt lagutskottet yttrat utmärker det moderna samfundslifvet, följa
också stora sociala missförhållanden. Dit hör bland annat den fara för
folkhälsan, som framkallats genom industrialismens fortgående inkräktning
på hvilotimmarne.

I den skyddslagstiftning, med hvilken samhällena söka värna sig
mot allt detta onda, intager därför också spörsmålet om en s. k. normal
arbetsdag ett bemärkt rum. Hvilka olika meningar man än må hafva
om lämpligheten eller möjligheten att genomföra en sådan normalarbetsdag
inom industrien och angränsande arbetsområden, böra dock alla
kunna vara eniga därom, att såsom en första och minimal fordran i
denna del af kampen för folkhälsan måste uppställas dels ett upprätthållande
af det i folkmedvetande ingående krafvet på en hvilodag i
veckan och dels respekt i möjligaste mån för den naturlag, som bjuder
att arbetet skall äga rum om dagen och icke om natten.

I en vid denna Riksdag väckt motion, som tillstyrkts af lagutskottet,
har en undersökning begärts i det förra afseende!, nämligen om söndagsarbetet
i industri, handel och angränsande arbetsområden. Den nu förevarande
motionen afser en undersökning om nattarbetet samt har, då
en lagstiftning redan kommit till stånd rörande kvinnors användning till
arbete nattetid i vissa industriella företag, närmast hänfört sig till
männens nattarbete.

Mot en närmare undersökning i detta viktiga ämne har utskottet
påtagligen icke kunnat anföra några bärande skäl. Utskottet synes
hufvudsakligen förmena, att industriellt nattarbete åt män i det nutida
samhället är ett oundvikligt öde, som det är farligt att ens röra vid.
Något skäl, hvarför man ej skulle inlåta sig på åtminstone en undersökning
eller hvarför nattarbetet nödvändigt skulle bibehållas, äfven
där det ej är behöflig!, anför utskottet icke alls.

Hvad angår utskottets hänvisning till att på privat initiativ en
begränsning i arbetstiden kunde vinnas genom arbetsfördelning och
andra lämpliga åtgärder, så träffar detta ej det onda i roten och kan i

Lagutskottets Utlåtande Nr 29. 13

hvarje fall ej leda till några effektiva eller på alla vederbörliga fall
tillämpade anordningar.

Särdeles oriktig och farlig är utskottets hänvisning på, att nattarbetet
rent af är en god sak genom den högre aflöning, som detsamma
i många fall betingar. Den högre betalning, som arbetareorganisationerna
lyckats genomdrifva för öfvertidsarbete och särskildt det slag af sådant
arbete, hvilket rubriceras såsom nattarbete, är endast ett uttryck för
deras sträfvande att inskränka nattarbetet så mycket som möjligt. I
detta sträfvande behöfva de ett ytterligare stöd i lagstiftningen.

På grund af hvad sålunda anförts och under erinran, att landsorganisationens
kongress år 1906 uttalat sig för ett lagstadgadt förbud
för nattarbete för de arbetaregrupper och industrigrenar, där detsamma
ej af tvingande omständigheter nödvändiggöres, hemställes:

att Riksdagen ville anhålla att Kung! Magt,
efter. allsidig undersökning af nattarbetet inom industriella
och angränsande arbetsområden, måtte —
eventuellt efter inledda internationella förhandlingar —
taga i öfvervägande, i hvad mån och på hvad sätt
förbud för nattarbete äfven af män må kunna åvägabringas
inom dylika arbetsområden, där samma arbete
ej af tvingande omständigheter nödvändiggöres, äfvensom,
i den mån utredningen därtill föranleder, för Riksdagen
framlägga lagförslag i ämnet.»

Beträffande utskottets hemställan under 2:o):

Herrar Lindhagen, Pettersson från Södertälje och Jansson i Edsbäcken
hafva hemställt,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att lagen
den 20 november 1909 angående förbud mot kvinnors
användande till arbete i vissa industriella företag ej
skall äga tillämpning på de kvinnliga typografer, som
nämnda dag eller därförinnan haft anställning i typografyrket.

Herr Lindhagen har begärt få antecknadt, att han ej deltagit i
behandlingen af det under l:o) omförmälda ärendet.

Bih. till Riksd. Prof. 1910. 7 Sami. 27 Raft.