Lagutskottets utlåtande Nr 28

Utlåtande 1914:LU28 - b

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

1

Nr 28.

Ankom till riksdagens kansli den 21 augusti 1914 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående lagstiftning, innefattande förbud mot
uppförande utöver viss höjd av hus, avsedda att uthyras
till bostäder.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Stärner, Gezelius, greve
Lagerbjelke, L. Olsson i Hot*), greve Spens, Hult*), Malmborg*), Fagerlin,
Pettersson i Södertälje, Schotte, Persson i Norrköping, Igel och Indebetou*).

*} Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 139, hava herrar Carl Lindhagen och Knut Tengdahl hemställt,
»att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte överväga behovet
och lämpligheten av en för hela landet gällande lag, som förbjuder
uppförandet av hus, avsedda till uthyrning eller därmed jämförlig upplåtelse
av bostäder åt andra till högre höjd än tre våningar, där ej
Konungen för skäliga undantagsfall därtill lämnar tillstånd.» °

Till stöd för denna hemställan hava motionärerna åberopat motiveringen
till en av herr Lindhagen vid första lagtima riksdagen under
innevarande år väckt motion, nr 189 i andra kammaren, innefattande
enahanda yrkande som nu förevarande motion. Den sålunda åberopade
motiveringen är av följande lydelse:

»Bland de samhälleliga företeelser, som främst tära på folkhälsan,
upptornar sig, vid sidan av fattigdomen och industrialismen, även storBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 9 saml. 28 höft. (Nr 28.) 1

2 Lagutskottets utlåtande Nr 28.

städernas fördärvliga inflytande. Det är klart, att i den mån människorna
i sitt dagliga liv komma bort från naturens läkande krafter
samt tvingas att lida ständig brist på ren luft, ljus och naturglädje,
måste kropp och sinne småningom taga skada. Den tidsföreteelse, som
alltmer hopar människor i städerna, blir i all synnerhet en stor samhällsolycka,
när dessa nya bosättningar få regleras ensamt av den privata
företagsamheten, som bygger på förvärvsbegäret. De stora hyreskasernernas
sammanträngda hopgyttringar äro gravställen för folkhälsan.
De bliva det fullständigt, när de anvisas såsom boningar åt fattigdomens
och industrialismens offer.

Visserligen ha de senaste tidernas erfarenheter visat, att i vissa
storstäder, däribland även Stockholm, dödlighetsprocenten nedgått högst
betydligt. Samtidigt minskas dock också nativitetsprocenten och för
denna kan slutmålet bliva nollpunkten, under det att dödlighetsprocenten
har en given gräns för sitt nedåtgående. Med de statistiska
siffrorna får man nu vara särdeles vaksam och undvika att såsom så
ofta sker draga ensidiga slutsatser av desamma. Givet är emellertid,
att den sjunkande dödligheten även i storstäder beror på de moderna
hygieniska anordningarna samt lättheten att erhålla vård och läkarehjälp.
Å andra sidan hållas därigenom sjukliga barn och vuxna personer
vid liv i storstäderna, under det att de skulle dukat under på landsbygden.
Eu annan anledning till att dödligheten exempelvis i Sveriges städer för
närvarande är ungefär densamma som på landsbygden till skillnad från
vad förr varit förhållandet anses också vara den omständigheten, att i
städerna samla sig de livskraftigaste åldrarna. Obestridligt är därför fortfarande
bland sakkunnige, att de större städerna med deras industrialism
och nuvarande byggnadssätt komma att alltjämt utgöra förbränningsugnar,
där släktena åtminstone i andra och tredje led brinna ut. Det är därför
icke sagt, att de levat förgäves. Genom förbränning skapas kraft, och
det kan icke förnekas, att initiativen, verksamhetsbegäret och den andliga
kulturen utgå från de centralpunkter, där människorna i större myckenhet
samla sig. Emellertid måste människomaterialet förnyas. Målet
är naturligtvis för övrigt att förena den andliga och kroppsliga kulturen
samt förekomma allt det lidande och degeneration, som i alla fall följer
med en sådan förbränning.

Ett litet brottstycke ur livet brukar ofta bättre än långa utläggningar
klargöra vad en fråga gäller. I en motion för någon tid sedan
i huvudstadens kommunalrepresentation förordade C. Sundell inrättandet
av skogsskolor för huvudstadsbarn med klen hälsa. Motionären yttrade
därvid bland annat följande:

Lagutskottets utlåtande Nr 28. 3

Den verkan som skollovskolonien åstadkommer på de flesta av de barn, som
få medfölja en sådan koloni är så i ögonenfallande att den ej kan av någon förnekas.
Tyvärr varar denna verkan allt för kort tid framåt, beroende på att kolonierna
äro på landet endast den korta tiden av två månader. Redan i slutet av
höstterminen har verkan av sommarvistelsen försvunnit och barnen äro lika klena
som förut; undantag givas naturligtvis. Det blir sålunda icke så god valuta för de
penningar, som användas till skollovskolonierna, som önskligt vore. Skulle däremot
de klena barnen under någon längre tid kunna undandragas hemmens i hygieniskt
hänseende skadliga inflytande, skulle resultatet bliva ett helt annat. Att under längre
tid helt och hållet skilja barnen från hemmen och vårda dem vid anstalt skulle
bliva dyrt och skulle kanske stöta på motstånd från föräldrarnas sida. Däremot
skulle det stöta på mindre svårigheter att vidtaga en sådan anordning, att de klena
barnen hela dagen vistades borta från hemmen i frisk luft men tillbragte natten
hemma. Ett försök i denna riktning har gjorts i Charlottenburg i närheten av
Berlin. Där liar anordnats en skola för klena barn i en skogstrakt i närheten av
staden, så att barnen med spårvagn lätt kunna komma dit på morgonen och hem
på aftonen efter en hel dags vistelse i skogsluften. Det är sant, att klimatet där
ar något mildare än hos oss och att försöket ej utsträckts Ull de kallaste vintermånaderna,
men detta beror därpå att »skogsskolan» i Charlottenburg haft mycket
byggnader, s. k. Höckerska baracker, till sitt förfogande. Resultaten ha
blivit de allra bästa: 25 procent av barnen ha fullständigt botats, hos 62 procent
har väsentlig förbättring efter 6 månaders vistelse vid skogsskolan inträtt. Det är
särskilt blodfattiga, skrofulösa, hjärt- och lungsjuka (ej tuberkulösa) som medtagits.
Aven resultatet av undervisningen har blivit gott. Trots det att barnen ej undervisats
mer än 2—3 timmar om dagen ha de förvärvat sig samma kunskaper som
sina kamrater i den vanliga skolan med flera lästimmar. Skulle en sådan skola inrättas
hos oss, så är jag övertygad om att resultatet skall bliva lika gott som i
Charlottenburg, trots att vårt klimat är ogynnsammare. Jag är även övertygad
om, att en sådan skola med gott resultat kan hållas uppe året om.

Dylika exempel tala om åtskilligt lör oss, ifall vi ej fått ögonen
upp för det förut. De leda också tankarna till det ondas grundorsaker
och borde då, synes det, vädja även till våra samveten att vid sidan
av det nödtvungna arbetet att bringa hjälp för olyckor, som redan uppkommit
i följd av ett oriktigt system, samtidigt ägna vår handling åt
den ännu större uppgiften att förekomma dylika olyckors uppkomst.

I samma mån som industrialismen och storstäderna utbreda sio- i
vår tid, måste detta stora spörsmål om upprätthållande av släktets kraft
bil ett av tidens förnämsta problem. Detta strävande måste rikta sig
åt två håll.. A ena sidan gäller det att kvarhålla den jordbrukande
bondebefolkningen på landsbygden och skapa de mesta'' möjliga nya
jordbruksexistenser. Bondens yrke skänker nämligen samhället, såsom
blivit sagt, icke blott smör och ost, utan framför allt människor. Å
andra sidan måste bemödandena gå ut på att skapa ett naturenligare
levnadssätt för stads- och industribefolkningen.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 28.

I en skrift av professorn i nationalekonomi vid Berlins universitet
C. Ballod om stads- och lantbefolkningens livskraft kommer författaren
till det resultatet, att vid sidan av en del i ringare mån inverkande omständigheter
framstår såsom huvudorsaken till den större dödligheten i
storstäderna och rasens försvagande därstädes följande: brist på luft och
ljus, arbete i slutna, ofta mycket små lokaler. Han anmärker vidare,
att bland de moderna miljonstäderna har London den minsta dödligheten
säkerligen av den anledningen, att den är mest utbredd på ytan
och invånarna bo mera i enfamiljshus och därigenom lida mindie av
brist på luft och ljus. En bättre reglering av bostadsfrågan i städerna,
strängare byggnadsordningar o. s. v. är ett särdeles brännande behov,
om man besinnar, att befolkningsöverskottet överallt i Västeuropa nästan
uteslutande eller åtminstone företrädesvis söker sin utkomst i städerna.
På detta sätt måste, slutar författaren, ett lands totala befolkning bliva
allt mera försvaga, deras militära och slutligen även deras ekonomiska
arbetsförmåga bliva allt mindre, om icke alla möjliga medel tillgripas
att höja denna befolknings livshushållning och i städerna huvudsakligen
sörja för bättre och luftigare bostäder.

Ett utslag av dessa nödvändigheter är otvivelaktigt nutidens strävanden
för trädgårdsstäder. Genom företagsamhet av det allmänna och
enskilda sammanslutningar har man sökt även för framtiden betrygga,
att dessa städer bevaras i sitt för luft och ljus tillgängliga skick. Giundvalen
för detta bemödande är, att husen icke få uppföras utöver en viss
höjd. Därigenom bevaras syftet huvudsakligen och nedslås det eljest
oundvikliga jordockrets bemödanden att rubba en sådan ordning, höja
tomtpriserna samt skapa inkomster genom att samla människor i störa
hyreskaserner. På många, kanske de flesta ställen äio anlagda trädgårdsstäder,
som ej äro skyddade mot dylika omvälvningar, och mångenstädes
bygger man nya förstäder efter den gamla kasernmetoden.

I regeln brukas för trädgårdsstäder, anlagda genom det allmännas
försorg, föreskrivas, att boningsrum ej få inrymmas annat än i högst
två våningar utom vid större trafikleder, där högst tre våningar eller
två våningar och inredd vind äro medgivna. Detta borde bliva lag
överallt, där nya stadsdelar skola uppbyggas eller eljest byggnadsverksamhet
börjar äga rum för bostäders uthyrning till andra. En
normal och människovärdig bostad har i alla tider på landsbygden ansetts
böra begränsas till en eller högst två våningar, och en intelligent
anlagd stad bör i regel icke uppvisa boningshus till större höjd än
trenne våningar. Rätten för jordägare att med utnyttjandet av ett jordmonopol
uppföra hus till uthyrning av bostäder till ännu större höjd är

Lagutskottets utlåtande Nr 28. 5

en av de kraftigaste hävstängerna för tomtmarkens fördyrande och tillskapandet
av storstädernas onaturliga bostadsförhållanden. Det borde
därför gälla såsom en lag för hela landet, att ingen äger rättighet att
uppföra hus för uthyrning av bostäder till högre höjd än tre våningar,
därest ej för undantagsfall meddelas dispens. I England skulle kanske
en sådan lag vara obehövlig, därför att den nedärvda seden att bo i
mindre hus är så stark, att inget jord ocker kan bryta den. I vårt land
liksom i många andra länder saknas denna motståndskraft i vanorna.

Mången skall kanske säga, att förslaget är för radikalt. Förslaget
är emellertid bara en av de många saker, som borde göras. Det är
byggt på humanitära bevekelsegrunder och tillskyndar icke människorna
något lidande. Det skulle tvärtom gagna människorna samt giva ett
väldigt slag åt jordockret. Förslaget är således helt enkelt förnuftigt,
avsett som det är att införa någon moderation i tillvägagångssätten.
Därför riktår det sig också mot den radikalism, som strävar att radikalt
upprätthålla radikala missförhållanden.»

Jämte det motionärerna åberopa den ovan återgivna motiveringen
erinra de, »att med förevarande fråga sammanhänger angelägenheten att
bostadslägenheter ej må, som nu i stor utsträckning får äga rum, anordnas
utan hänsyn till att solljuset får tillträde till lägenheterna», ävensom
att ett av särskilde kommitterade den 20 mars 1909 avgivet förslag
till ny byggnadsstadga för riket »väl i motiven medgiver ’att de
höga husen ur flera synpunkter icke äro att förorda’, men sedermera i
strid mot detta uttalande och motionens tankegång utan vidare fastslår,
att inom större stad och således även dess utvidgningar byggnad av
sten, järn eller andra därmed jämförliga ämnen må uppföras i fem
våningar och i medelstor stad i fyra våningar.»

Det spörsmål, som i förevarande motion beröres, faller inom området
^för den omfattande och viktiga frågan om åtgärder från det allmännas
sida för att bostadsförhållandena företrädesvis i städer och med
dem jämförliga samhällen må ordnas på ett för invånarna ur hygieniska
synpunkter möjligast tillfredsställande sätt. Åven om denna fråga,
vars vittgående sociala betydelse under de senaste årtiondena blivit allt
mera framträdande i sammanhang med stadssamhällenas snabba utveckling
och den ökade inflyttningen från landsbygden till städerna, på
gi''und av sin övervägande ekonomiska natur i vårt land huvudsakligen
är att betrakta såsom en angelägenhet, vilken det tillhör vederbörande
kommuner att själva ordna, är densamma likväl i åtskilliga hänseenden
av beskaffenhet att påkalla även de lagstiftande myndigheternas upp -

Utskottets

yttrande.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 28.

märksamhet. Sålunda är det uppenbarligen en uppgift för den allmänna
lagstiftningen att genom lämpliga föreskrifter söka förebygga
ett sådant byggnadssätt i stadssamhällena, varigenom invånarnas hälsa
kan äventyras. I vårt land hava ock sedan längre tid funnits föreskrifter,
genom vilka rätten för tomtägare i städer att efter eget skön
tillgodogöra sig fastighet för byggnadsändamål underkastats ganska
avsevärda inskränkningar. De lagbestämmelser, som sålunda meddelats,
hava visserligen, särskilt i äldre tid, huvudsakligen tillkommit i syfte
att förebygga eldfara samt att tillgodose anspråken på ordning och
prydlighet. I de byggnadsförordningar, som utfärdats under senare
tid, hava emellertid städse inrymts jämväl föreskrifter i syfte att förekomma
ett byggnadssätt, som icke i erforderlig mån tager hänsyn till
de hygieniska kraven, särskilt vad angår nödig tillgång av ljus och frisk
luft för bostädernas innehavare. I Sådant hänseende förekomma bestämmelser
om minimibredd för gator samt förbud mot uppförande av
hus över viss höjd eller med våningar utöver bestämt antal. Sålunda
föreskrives i 28 § av nu gällande byggnadsstadga för rikets städer den
8 maj 1874, att boningshus ej må byggas med flera än fem våningar,
däruti bottenvåningen skall inräknas, samt, om boningsrum eller rum
med eldstad finnes å vinden, jämväl denna. Därjämte har i 12 § i
samma stadga lämnats föreskrift därom, att vid uppgörande av stadsplan
skall tillses, att densamma kommer att motsvara sundhetens fordran
på ljus och frisk luft. Byggnadsstadgans bestämmelser gälla även för
köpingar och kunna genom särskilt förordnande göras tillämpliga jämväl
för andra platser med större sammanträngd befolkning. I de för
särskilda orter gällande byggnadsordningar kunna i ovan berörda hänseenden
fastställas föreskrifter, som innebära skärpning av byggnadsstadgans
allmänna bestämmelser, varemot Kungl. Maj:t å andra sidan
kan på ansökan medgiva dispens från byggnadsstadgans föreskrifter.

Byggnadsstadgan för rikets städer är för närvarande und^: omarbetning.
Kungl. Maj:t lät nämligen den 5 juli 1907 tillsätta en kommitté
med uppdrag att verkställa revision av nämnda stadga, och har
denna kommitté den 20 mars 1909 avgivit förslag till ny byggnadsstadga
för riket. Enligt detta förslag (§ 48) skulle byggnad av sten,
järn eller andra därmed jämförliga ämnen få inom större stad eller
större ort på landet uppföras i fem våningar och till en höjd av tjugutvå
meter, i medelstor stad i fyra våningar och till en höjd av aderton
meter, i mindre stad eller större ort på landet i tre våningar och till
en höjd av fjorton meter samt i liten stad eller mindre ort i två våningar
och till en höjd av tio meter. Genom bestämmelser i de för

7

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

särskilda orter gällande byggnadsordningarna skulle förslagets föreskrifter
kunna ytterligare skärpas.

Av vad sålunda anförts framgår, att förbud mot uppförande av
hus i stad över viss höjd i viss omfattning finnes stadgat redan i nu
gällande lagstiftning, ävensom att i det av ovannämnda kommitté utarbetade
förslaget till ny byggnadsstadga en för vissa fall ej oväsentlig
utsträckning av dett;\ förbud blivit ifrågasatt.

I förevarande motion har nu föreslagits, att riksdagen skulle uttala
sig för införande av ett för hela landet gällande förbud mot uppförande
av hus, avsedda till uthyrning eller därmed jämförlig upplåtelse av bostäder
åt andra, till större höjd än tre våningar.

Beträffande den egentliga landsbygden torde något behov av inskränkande
lagbestämmelser i den riktning, motionärerna yrka, icke hava
gjort sig gällande. Vad åter angår städer och tätare bebyggda orter
synes med förslaget väsentligen avses att främja uppkomsten och utvecklingen
av s. k. trädgårdsstäder av det slag, varigenom en framsynt
bostadspolitik flerstädes i utlandets stora industrisamhällen och jämväl
på sina håll i vårt land kunnat bereda goda och sunda bostäder åt en
betydande del av den mindre bemedlade befolkningen.

Ehuruväl ett dylikt bebyggande otvivelaktigt äger stora fördelar,
där förhållandena medgiva dess användning, kan det enligt utskottets
uppfattning icke lämpligen ifrågasättas att genom en lagbestämmelse
påbjuda dess allmänna och omedelbara genomförande i vårt land. Förutom
att lagstiftningen därigenom skulle ingripa på ett område, där
bestämmanderätten huvudsakligen torde böra förbehållas kommunerna,
ligger det för öppen dag, att en dylik lagstiftningsåtgärd måste medföra
konsekvenser, företrädesvis av ekonomisk art, vilka det icke är möjligt
att nu ens tillnärmelsevis överblicka. Anledning till något riksdagens
uttalande i motionens syfte i denna del synes för övrigt så mycket
mindre föreligga, som det lärer vara att förvänta, att det i motionen
berörda spörsmålet utan någon riksdagens åtgärd kommer under omprövning
i sammanhang med pågående utredning av en fråga, vilken med
förevarande ämne äger nära gemenskap. Enligt vad utskottet erfarit,
hava nämligen de av chefen för civildepartementet tillkallade sakkunniga
för utredning rörande de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden
förehaft en granskning ur bostadspolitisk synpunkt av såväl gällande byggnadsstadga
som det föreliggande förslaget till reviderade bestämmelser i
detta hänseende. Vid sådant förhållande och då utskottet har anledning
antaga, att de sakkunniga vid denna granskning komma att ägna behörig
uppmärksamhet jämväl åt de i motionen framförda synpunkterna, finner ut -

8 Lagutskottets utlåtande Nr 28-

skottet skäl icke föreligga för riksdagen att hos Kungl. Maj:t begära
särskild utredning av den art, som i motionen avses.

Med hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,

att förevarande motion icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 augusti 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservation

av herr Lindhagen, som anfört:

»Utskottet anför tre skäl för sitt avstyrkande av motionen. För
det första anser utskottet, att lagstiftningen därigenom skulle ingripa
på ett område, där bestämmanderätten huvudsakligen torde böra förbehållas
kommunerna. Häremot måste till en början erinras, att kommunerna
icke äga befogenhet att stifta civillagar, vadan denna frågas
avgörande redan av den anledningen icke kan förbehållas dem. Att
överlämna en så viktig angelägenhet till de olika kommunernas slumpvisa
avgörande skulle dessutom endast leda till fragans försummande
mångenstädes samt brist på plan och enhetlighet över huvud taget. Slutligen
och framför allt måste gent emot detta utskottets överraskande
påstående framhållas, att man såvitt jag förstår verkligen kunde begära
att vi nu åtminstone hunnit så pass långt som till ett erkännande, att
städernas och i all synnerhet de större städernas jord- och bostadsfråga
är en statsangelägenhet av första rang.

Utskottet invänder vidare, att den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden
måste medföra konsekvenser företrädesvis av ekonomisk art, vilka det
icke är möjligt att nu ens tillnärmelsevis överblicka. Det förefaller mig
riktigare, att, såsom i motionen skett, begynna med vad man redan nu
kan överskåda nämligen det angivna missförhållandet och den andel
däri, som spekulationen och byggnadssättet äger. Konsekvenserna av
detta ondas avlägsnande kunna väl ej bliva annat än huvudsakligen goda

9

Lagutskottets utlutande Nr 28.

och de ekonomiska intressen, som alltid åberopas såsom hinder för människornas
frigörelse, böra väl kunna på ett förnuftigt sätt avvecklas och
betvingas. Vad som emellertid i detta avseende tilläventyrs ännu ej
kan överblickas, vill motionen just bereda oss ett tillfälle att få eu
inblick uti genom dess förord för ett övervägande av behovet och lämpligheten
av den ifrågasatta åtgärden, under det utskottet synes avvisa
förvärvandet av en sådan insikt.

Slutligen föreställer sig utskottet att det i motionen berörda spörsmålet
utan någon riksdagens åtgärd kommer under omprövning av
statens bostadskommitté. Då utskottet självt redan ställt sig avvisande
mot saken lärer denna hänvisning knappast kunna tolkas såsom någon
förhoppning hos utskottet, att motionens synpunkter där skola vinna
något huvudsakligt beaktande. Såsom jag inom utskottet sökt närmare
visa giva för övrigt åtminstone mina erfarenheter ej någon synnerlig
förhoppning om att kommitterade skulle i detta avseende överskrida
palliativernas område. En erinran även till kommittén om detta viktiga
ämne kan i varje fall ej vara annat än på sin plats.

Det verkliga skälet för utskottets avstyrkande och riksdagens
blivande beslut i överensstämmelse därmed är naturligtvis, att avgörandet
väsentligen är lagt i händerna på personer som själva icke hava så
stark känning av missförhållandet eller tid till eftertanke däröver, att
de därav obetvingligt föranledas att uppresa sig emot detsamma. Samma
företeelse således som i alla andra frågor, där ett strävande att upprycka
det onda med i''oten oavlåtligt utebliver. Det återstår snart knappast
annat än den dystra förhoppningen, att det lidande, som världskriget
skall tillfoga människorna, må till sist tvinga dem att försöka gå mera
till botten med sina frågor. Men även detta är endast en halv förhoppning.
Det kan också inträffa, att överklassen i sin nuvarande gestaltning
kommer att bestå och fortfarande tager ledningen i fortsatta strävanden
att, såsom i förevarande motion yttras, radikalt upprätthålla
radikala missförhållanden.

Med åberopande av motionens motivering tillstyrkes:

att ifrågavarande motion måtte av riksdagen
bifallas.»

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 28 höft. (Nr 28.) 2

i