Lagutskottets Utlåtande Nr 28 (Utlåtande 1910:LU28 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande Nr 28.

Nr 28.

Ankom till Riksdagens kansli den 10 mars 1910 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 7
köp. 1 § strafflagen.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 86, har herr Karl Starbäck anfört följande:

»Måhända kan det synas olämpligt att äfven denna riksdag framlämna
en motion angående de s. k. hädelseparagraferna, när frågan så
nyligen som 1909 af Riksdagen behandlats. Sedan dess har emellertid
inträffat, att högsta domstolen fastställt underrättens utslag, hvarigenom
professor Knut Wiksell dömts till två månaders fängelse för yttranden
i ett föredrag, som tack vare detta åtal blifvit så bekant, att det här ej
behöfver relateras; och vidare har inträffat, att, sedan Wiksell uttjänt
sitt straff, han, såsom icke kunnande anses vara »för medborgerlig dygd
väl känd» af tvenne rådsturätter ogillats såsom juryman; och slutligen
är det möjligt, att han, på grund af fängelsestraffet, för den tid han
suttit häktad går förlustig sin lön såsom professor. Dessa förhållanden
ha bestämt mig för att motionsvis föreslå en ändring i strafflagens
7 kap. 1 paragraf.

År 1889 ställdes V. E. Lennstrand under tilltal därför, att han
vid_ offentligen hållna föredrag genom att häda Gud och lasta Hans
heliga ord åstadkommit allmän förargelse. Sedan underrätt därom rannsakat,
tillkom det Göta hofrätt att i första hand pröfva åtalen. Då hofrätten
meddelade utslag den 20 januari 1890, anförde assessor Sundstedt
Bih. Ull Riksd. Prat. 1910. 7 Samt. 26 Käft. (Nr 28.) 1

Lagutskottets Utlåtande Nr 28.

bland annat följande: För att den enligt ifrågakomna lagrum tilltalade
skall kunna till ansvar fällas, fordras enligt lagrummets ordalydelse, att

lian___2) lastat eller gäckat Guds heliga ord eller sakramenten.

___. Här uppstår vidare den viktiga frågan: hvad menar lagen med

uttrycket »Guds heliga ord»? Att härmed icke kan förstås de af kyrkan
antagna trosläror, de så kallade dogmerna, finner man uppenbart af
lagens historik. I det af nya lagberedningen utarbetade lagförslaget
upptogs väl den bestämmelsen, att äfven gäckeri af kyrkans troslära
skulle vara belagdt med straff. Men då lagförslaget undergick grundlagsenlig
granskning'' i högsta domstolen, yttrade en dess ledamot, att
hvarje steg lagstiftningen rörande detta ämne toge i tillbakagående riktning
— och ett sådant steg vore den föreslagna bestämmelsen — pekade
tillbaka på de mörkaste punkterna i världshistorien, då de frommaste
män, de varmaste anhängare af kärlekens religion gjorde sig skyldiga
till eller gillade de grymmaste förföljelser mot olika tänkande! Af detta
och andra anförda skäl afstyrkte han därför lagförslaget i denna del.
På lagutskottets hemställan blef också denna bestämmelse af riksdagen
utesluten, och den återfinnes ej i den utfärdade lagen. Angreppet mot
en trosdogm kan därför ej enligt lag beläggas med straff, så vida ej
angreppet därjämte innefattar lastande eller gäckande af Guds heliga ord.
Då återstår emellertid att besvara det spörsmålet: är hvarje utsago,
hvarje berättelse i bibeln »Guds heliga ord» i den mening, lagen här
förutsätter?

Då jag noga fasthåller lagstiftarens klart uttalade syfte att genom
ifrågavarande lagbud skydda den religiösa känslan mot hädande, lastande
eller gäckande angrepp‘och att sålunda förebygga förargelse, måste jag besvara

sistnämnda fråga nekande.

Ty i bibeln, särdeles i gamla testamentets skrifter, förekomma eu
mängd berättelser och uttalanden, som icke kunna anses stå i närmare
samband med troslifvet, utan äro af den beskaffenhet, att obehöriga angrepp
mot desamma lämna den religiösa känslan oberörd. _ j

Jag finner därför, på dessa grunder, uttrycket ''''Guds heliga ord’
i 7 kap. 1 § strafflagen afse endast sadana uttalanden i bibeln, som för
det kristna troslifvet äro af väsentlig vikt.»

Bland andra yttranden, för hvilka Lennstrand tilltalats, var äfven
detta: »Gamla testamentets Gud är en syndare.»

Sedan assessor Sundstedt klargjort, att detta yttrande i det^ sammanhang
det förekommit ej kunde anses innebära ett lastande af Guds
heliga ord’, fortsätter han:

Lagutskottets Utlåtande Nr 28. 3

Men här invända många: Lennstrand är dock i denna punkt
brottslig åtminstone med hänsyn till den form, i hvilken han offentligen
uttalat sin sats. Hvad vill detta säga?

Har domaren---funnit, att uttrycket icke träffar de bibel ställen,

som af lagen äro genom straffskydd värnade mot obehöriga

angrepp, då föreligger ju----intet lastande af Guds heliga

ord, och under sådan förutsättning är vid målets pröfning formen icke

af någon egentlig vikt,-----Först sedan det af uttryckets

innehåll befunnits, att Gud och hans heliga ord (dessa båda begrepp fattade
i strafflagens mening) åsyftats, först då blir den form, i hvilken angriparen
klädt sin tanke, för domaren af hufvudsaklig och afgörande vikt.))

Äfven i den diskussion i Jönköpings juridiska förening, som föranleddes
af detta uppseendeväckande mål, häfdade assessor Sundstedt
sin här relaterade uppfattning med afseende på begreppet »Guds heliga
ord», och skall jag här nedan återkomma till detta hans inlägg. Tills
vidare vill jag endast understryka hans klart uttryckta, och som det
synes mig ovederläggliga mening, att då det gäller ett åtal enligt 7
kap. strafflagen 1 paragrafen domaren först har att afgöra hvad som
här menas med »Guds heliga ord», och om, sedan detta klargjorts det
åtalade yttrandet befinnes åsyfta »Guds heliga ord», först då gäller det
att granska yttrandets form.

Som förut nämnts har nyligen K. Wiksell blifvit dömd för det
han i hånfull form yttrat sig angående läran om Jesu öfvernaturliga
aflelse. I sitt försvar inför de olika instanserna sökte Wiksell hufvudsakligast
ådagalägga, att denna del af vår statskyrkas troslära icke
kunde anses vara en beståndsdel af det, som lagen betecknar med »Guds
heliga ord», och det synes mig som om hvarje fördomsfri läsare af
hans försvar måste säga sig, att han lyckats.

Till att börja med erkänner W. i sin svarsskrift inför rådhusrätten,
att lagen från början med »Guds heliga ord» afsett hela gamla
och nya testamentets kanoniska skrifter. Detta beroende på den gamla
föreställningen att bibelordet i sin helhet är inspirerad skrift. Om
denna förutsättning faller — och här är det vetenskapen, som har det
afgörande ordet, icke lagen — så måste hvarje tillämpning af ifrågavarande
lagrum bortfalla. Nu är förhållandet, att den gamla tron på
verbalinspirationen är alldeles öfvergifven äfven af ortodoxa teologer,
och hvad stora partier af såväl gamla som nya testamentet beträffar är
deras rent mänskliga karaktär så i ögonen fallande och numera så allmänt
erkänd, att det rent af skulle betraktas såsom tanklöshet eller
dålig smak att för dem vilja göra gällande ett gudomligt ursprung.

Lagutskottets Utlåtande Nr 28.

Såsom exempel på sådana delar af gamla testamentet nämner W.
bland andra berättelsen om kvinnans skapande af mannens refben, om
Noaks ark, om Jonas i bvalliskens buk, och från nya testamentet historien
om bespisandet af de femtusen och fyratusen männen, och om vattnets
förvandlande till vin.

Om således alla äro ense om, att icke allt som återfinnes i bibeln
är produkten af gudomlig inspiration, och således icke är att anse som
»Guds heliga ord», så gäller det tydligen att pröfva vid hvarje särskildt
fall det åtalade yttrandets beskaffenhet från denna synpunkt. Som vi
se har den åtalade professor W. kommit till samma resultat, som tjugo
år förut den dömande assessor Sundstedt,

Då väl mången alltjämt anser läran om Jesu obefläckade aflelse
som en af de centralaste delarna i svenska statskyrkans troslära eller
öfverhufvud i den kristna religionen, skall jag tillåta mig att kär
sammanställa den af Wiksell presterade bevisföringen, att denna lära
icke kan anses ha sin grund i »Guds heliga ord», dock endast för så
vidt han stöder denna på teologiska författare.

I sitt arbete »Zum religionsgeschichtlicheu Verständniss des neuen
Testamente» yttrar teologie professorn i Berlin, Gunkel, följande (sid. 64):
»Den evangeliska traditionen om Jesus, som härstammar ur den äldsta
församlingens muntligt fortplantade berättelser, innehåller i allmänhet
godt historiskt stoff, men därjämte också naturligtvis mångahanda sagolika
framställningar, utsmyckningar, inträngda gammaltestamentliga drag
o. s. v. Men nu förekommer jämte detta historiska, delvis sagolika
material ett andra lager af berättelser, som enligt sin art äro af annan
härkomst. Detta har sin plats isynnerhet före och efter den egentliga
historiska traditionen, före Jesu uppträdande och efter hans död; det
är sådana berättelser, som egentligen utgöra guda- eller hjältesagor,
och som man efteråt har öfverfört på Jesus.»

»Det mest karakteristiska och tydliga exempel på dessa, ursprungligen
mytiska historier äro barndomsberättelserna; hufvudmotivet i båda
barndomsberättelserna är, att Jesus är född utan någon mans tillhjälp,
under hemlighetsfull inverkan af den gudomliga anden och af en jungfru.
Detta motiv är, såsom teologien sedan länge har visat, enligt sin art
mytologiskt; det är i grunden detsamma, som de kringliggande folken
berätta om sina heroer.» Sedan Gunkel på de mellanliggande sidorna
genomgått parallellställen ur andra äldre religioner, yttrar han till slut
(sid. 70): »Sålunda lämna oss dessa paralleller det slutgiltiga beviset för,
att Jesu barndomshistoria är en saga, hvarom vi visserligen sedan långt
förut voro öfvertvgade.»

Lagutskottets Utlåtande Nr 28. 5

I den bekanta samlingen »Religionshistoriska folkböcker», som
utgifves af en mängd framstående teologiska professorer i Tyskland,
och som jämväl finnes öfversatt på svenska på föranstaltande af Föreningen
för religionsstudier i Göteborg, yttrar W. Brusset, teologie
professor i Göttingen i sin bok med titeln »Jesus», sid. 7 följande:
»Vi kunna med stöd af källskrifterna öfverblicka blott en liten del af
Jesu lif, nämligen den korta perioden af hans offentliga verksamhet.
Hans lefnads början är höljd i mörker. Hvad Matteus och Lukas därom
berätta i de första kapitlen af sina evangelier tillhör sagan och legenden
. . . Dessutom — och detta är hufvudsaken — befinner sig i båda
framställningarnas medelpunkt berättelsen om Jesu underbara aflelse,
hvars innehåll förvisar den till legendens område.»

I samma samling har också teologie professor Wernle i Basel
gifvit en framställning af »Källorna till Jesu lits historia», där han på
sidan 58 sammanfattar sin undersökning på följande sätt: »Det viktigaste
är framför allt, att Matteus och Lukas befunnits vara härledda, sammansatta
verk, att de ej längre genom sig sjkifva utan blott på grund af
sina källor kunna hafva någon betydelse för frågan: Hvem var Jesus?
Däremot ökas värdet af Markus oerhördt. Följderna häraf äro tydliga.
Med förhistorierna till Matteus och Lukas kommer forskningen i Jesu
lif rakt ej att befatta sig; problemet om den underbara afleden intresserar
oss ej längre. Vår äldsta tradition om Jesus börjar med att
Jesus kommer från Nazaret till Jordan för att låta döpa sig af Johannes.»

I sin inlaga till Svea hofrätt anför W. följande citat ur professor
Harnachs äfven på svenska utgifna arbete »Kristendomens väsen» (sid. 18).
»I våra evangelier berättas, som bekant är, icke någon Jesu utvecklingshistoria;
de berätta endast om hans offentliga verksamhet.
Tvenne evangelier innehålla visserligen en förhistoria (födelsehistoria);
men denna kunna vi lämna åsido, ty äfven om hon innehölle trovärdigare
saker än som nu är fallet, vore hon dock i sjkifva verket för vårt
ändamål så godt som betydelselös. Evangelisterna sjkifva visa nämligen
aldrig tillbaka till henne och låta aldrig Jesus själf blicka tillbaka till
och göra någon häntydning på dessa händelser. Tvärtom, de berätta
att Jesu moder och syskon blefvo fullkomligt öfverraskade af hans
uppträdande och icke förmådde finna sig tillrätta däri. Äfven Paulus
tiger. Vi kunna därför vara vissa därom, att den äldsta traditionen
icke har känt till födelsehistorierna.

Vi veta ingenting om Jesu historia under de första trettio åren
af hans lif.»

6 Lagutskottets Utlåtande Nr 28.

Hvad våra svenska teologer beträffar, framhåller W. såsom betecknande,
att teologie doktor Samuel Fries i sitt stora arbete »Jesu lif»
helt och hållet utelämnat berättelsen om Jesu öfvernaturliga aflelse,
hvilket väl varit absolut otänkbart, om han icke varit öfvertygad om
dess bristande autenticitet. Vidare konstaterar han, att i en af teologie
professor E. Stave utgifven lärobok, »Kort framställning af Jesu lif
och verksamhet», allt tal om Jesu öfvernaturliga födelse aflägsnats,
och att han i stället uttryckligen säges ha haft en jordisk såväl far
som mor. Denna lärobok har antagits till bruk vid elementarläroverkens
femte klass.

Det synes mig som om genom dessa af professor Wiksell anförda
yttranden af olika teologer med full tydlighet framgår, att kompetenta
''domare på detta område bestämdt sagt ifrån, att läran om Jesu öfvernaturliga
aflelse icke har sin grund i »Guds heliga ord».

Hvad som menas med »Guds heliga ord» i strafflagen synes mig
för en samvetsgrann domare öfverhufvud taget omöjligt att afgöra,
så vida han ej vill hålla på verbalinspirationen. Men bör och kan eu
domare göra detta, då, som professor V iksell mycket riktigt anmärkt,
äfven våra ortodoxa teologer öfvergifvit tron på densamma? Att så
verkligen är förhållandet därpå torde följande citat vara ett tillräckligt
bevis. I en skrift »Den heliga skrifts auktoritet» yttrar biskop Billing
på sid. 5: »Det gamla, mekaniska och ohistoriska inspirationsbegreppet,
hvilket ingen teolog nu lär vilja fasthålla och hvilket det är en förmån
att hafva blifvit frigjord ifrån, är icke en församlingens trosbekännelse
utan ett försök att med förståndet fatta och redogöra för innebörden i
bekännelsen: Skriften är Guds ord.»

I den förut omnämnda diskussion, som i Jönköpings juridiska
förening hölls efter det Lennstrandska målet, anför assessor Sundstedt
några meningar ur ett föredrag vid den fjärde allmänna svensk-lutherska
prästkonferensen. Föredraget var att döma af de gjorda citaten riktadt
mot teorien om verbalinspirationen och föredragaren framhåller, att »de
heliga författarna hafva talat efter sin tids åskådningssätt både i historiskt,
naturhistoriskt och moraliskt afseende». Föredraget synes hafva
mottagits med allmänt bifall, säger herr S. och fortsätter:

»Påståendet, att bibeln i sin helhet är Guds ord, är i och för sig en
dogm och enligt — — — nu gällande lag är dogmen icke genom straffskydd
värnad mot sårande angrepp. Som därjämte kyrkans egna representanter
synas erkänna, att i bibeln finnas tel och att följaktligen densamma
icke kan i sin helhet vara Guds ord, så vore det en uppenbar
orimlighet och orättfärdighet att vilja tvinga domare till ett dylikt an -

Lagutskottets Utlåtande Nr 28. 7

tagande». Det torde vara vanskligt att förneka riktigheten af ett dylikt
påstående.

\''i få sålunda öfvergifva verbalinspirationen såsom bestämmande
och söka annat svar på frågan: Hvad menas i strafflagen med »Guds
heliga ord»?

I biskop Billings ofvannämnda broschyr framställer han på sid. 6
följande fråga: »I hvilken mening tro vi på den Heliga skrift såsom
Guds ord?», och svaret ges så: »Därför att Jesus Kristus kommit i världen,
där talat, lefvat, lidit, dött och uppstått — därför kunna vi ej tvifla
på, att en Guds uppenbarelse gifvits åt människorna. — — — I den
heliga historien är Jesus Kristus den allt sammanhållande och behärskande
medelpunkten. För denna heliga historia är den Heliga Skriften den
af oss gifna urkunden.»

Såsom framgått af de från olika framstående teologer hämtade,
härofvan anförda, yttranden är åtminstone med afseende på Jesu födelse
flera teologiska vetenskapsmän på det klara med, att läran om densamma
är en mytisk hednisk inblandning.

Emellertid har forskningen på senare år alltmer börjat sysselsätta
sig med, huruvida Jesus verkligen historiskt existerat. En svensk
vetenskapsman, som sysslat med dessa frågar, har lämnat mig en
sammanställning af en del religionshistoriska arbeten af framstående
vetenskapsmän, som förneka Jesu historiska existens, och han nämner
äfven en tysk teolog och präst, (A. Kolthoff: »Was ^vissen wir von
Jesus», 1904. En annan teolog, professor Köhler i Halle yttrar: »Vi
äga inte ett enda autentiskt ord af Jesus»), som hyllar samma åsikt.

Det är här icke platsen att närmare ingå på en redogörelse härför;
för mitt ändamål är det nog att konstatera, att den religionshistoriska
forskningen sysselsätter sig med detta problem, något som i och för
sig klart bevisar, att Jesu lefnadshistoria är inhöljd i dunkel; det blir
under sådana omständigheter omöjligt att i vetenskaplig mening konstatera
hvad Jesus verkligen sagt eller hvad han gjort och det torde
då också vara svårt för en domare att äfven med stöd af biskop Billings
nyss citerade skrift afgöra hvad som i strafflagen skall menas med
»Guds heliga ord».

Vid debatten förra året i Andra kammaren stannade också hufvudtalaren
mot det då väckta förslaget om de s. k. hädelseparagrafernas
borttagande, professor Thyrén, inför denna svårighet. Han yttrade
härom: »Jag anser vidare, att uttrycket »Guds heliga ord, som förekommer i
7: i strafflagen, likaledes ger anledning till betänkligheter. Det är oss
alla väl veterlig!, att alla religioner och således äfven den kristna reli -

8 Lagutskottets Utlåtande Nr 28.

gionen utvecklas, så att hvad som eu tid stått i medelpunkten kommer
under utvecklingens lopp att flyttas till periferien. Därför kan man
icke heller säga, att alla verser som stå i bibeln, böra erhålla ifrågavarande
skydd, utan skyddet bör gälla trosbekännelsen sådan den lefver
och verkar inom samhället, hvarmed jag innefattar allt sådant, som har
verklig central betydelse för religiöst troende människor.»

Andra kammarens beslut blef ju också en skrifvelse till Kungl.
Maj:t, som skulle gå ut på att bestämmelserna om religionsbrott skulle
borttagas och ersättas med straffbestämmelser för offentligt hånande af
trosbekännelse, hvars utöfning är här i riket tillåten.

Då af en talare, herr Kjellberg, uppmärksamheten fästes på, »att
ordet trosbekännelse, såsom innefattande det centrala i de olika religionerna,
knappast torde vara ett adeqvat uttryck för hvad man vill ha
fram», preciserade herr Thyrén i ett senare anförande sin mening härom
på följande sätt: »Hvad ordet trosbekännelse beträffar, tror jag icke,
att man behöfver hysa den ringaste farhåga för att definitionen däraf
skulle hämtas ur eu paragraf i kyrkolagen, utan med all säkerhet
kommer ordet trosbekännelse att tolkas så, som det redan tolkas i de
strafflagar, där denna bestämmelse finnes, nämligen så, att det afser
det centrala i religionen. Hvad sedan beträffar skillnaden mellan det
som är centralt och hvad som är periferiskt, skulle jag anse mig skyldig
att yttra mig däröfver, om detta vore ett kyrkomöte i stället för eu
riksdag, men jag antar, att herrarna icke vänta något försök till en
dylik utredning. Det måste naturligtvis bli domarens sak att efter
bästa förstånd afgöra, om det centrala i religionen är angripet eller
icke.»

Då i vårt land fri religionsutöfning väl ej är tillåten för andra
än dem, hvilkas trosbekännelse stöder sig på bibeln eller med andra
ord på »Guds heliga ord», såsom de tolka detta, blir det väl sålunda,
hur en lagparagraf i enlighet med Andra kammarens beslut i fjor än
skulle formuleras, dock till sist domarens plikt att afgöra hvad som
menas med detta. Att denna hans skyldighet, i händelse en sådan lagändring
komme till stånd, ej skulle underlättas därigenom, att de skiftande
religionernas bekännare ha lika skiftande uppfattning om såväl
hvad som är »Guds heliga ord» som om det centrala i religionen, är
alldeles påtagligt. Och hur skulle han ställa sig, efter eu sådan Jagändring
till det Wiksellska målet? Det är alldeles visst, att många
alltjämt anse läran om Jesu öfvernaturliga aflelse som en af de mest
centrala i alla kristna bekännelser, och det är ingalunda uteslutet, att
domaren delar denna mening; men å andra sidan har den vetenskapliga
forskningen visat, att denna lära är grundad på ett falsarium.

Lagutskottets Utlåtande Nr 28.

Skall då, trots detta vetenskapens domslut, domaren likväl
räkna denna lära till »Guds heliga ord» eller till de centrala delarna;
det synes väl dock vara alltför orimligt. Och äfven om man skulle
vilja häfda det påståendet, att den vetenskapliga forskningen kan ha
misstagit sig, så är det väl omöjligen öfverensstämmande med vår tids
åskådning och måste därför för ett vaket rättsmedvetande vara i högsta
grad upprörande, om eu person dömes, det må vara till böter eller
fängelse för ett hånfullt yttrande om hvad en domare anser som centralt
i en trosbekännelse, men hvilket enligt vetenskapens nuvarande
ståndpunkt är byggdt på ett förfalskadt ställe i bibeln.

Ehuru icke alldeles nödvändigt för att motivera det yrkande jag
i denna motion framställer, kan jag ej underlåta att erinra om, att,'' då
lagförslaget vid majriksdagen 1887 slutbehandlades, ifrågavarande paragraf
i den kungliga propositionen hade följande lydelse: »Hvar som
genom att häda Gud, eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten
eller svenska kyrkans eller främmande, till offentlig relionsöfning berättigad
församlings troslära eller gudstjänst åstadkommer förargelse,
straffas med böter eller fängelse i högst 1 år.»

Lagutskottet yttrade i sitt utlåtande bland annat: »Hvad då först
angår de delar af föreliggande förslag, som angå religionsbrotten, så
finner man vid en jämförelse med nu gällande bestämmelser i detta
ämne, att förslaget innefattar ändringar såväl i afseende å brottens
karaktär som ock i afseende å straffen. I förstnämnda afseende har
utskottet funnit an märknings värdt, att genom det föreslagna stadgandet
i 1 § af 7 kap. gäckeri med svenska kyrkans eller främmande, till
offentlig religionsöfning berättigad församlings troslära blifvit belagdt
med straff. Genom ett sådant stadgande skulle religionsbrottens antal
ökas med en art af brott, som hittills icke varit af vår lagstiftning
känd. Utskottet finner för sin del eu sådan åtgärd icke vara tillrådlig.»
Härefter åberopar utskottet för sin åsikt ett yttrande af justitierådet
Abergsson, som finnes infördt i den af mig m. fl. förra riksdagen väckta
motion, nr 160, till hvilken jag tillåter mig hänvisa. Lagutskottet yttrar
vidare: »Härtill kan läggas, att, i den mån ett särskildt straffskydd för
svenska kyrkans lära kan anses behöfligt, ett sådant innefattas uti stadgandet
om straff för gäckeri med Guds heliga ord och sakramenten.

Vid sådant förhållande anser utskottet det stadgande i 1 §, som
med straff belägger gäckeri med svenska kyrkans eller främmande församlings
troslära, böra ur förslaget utgå.»

Lagutskottets hemställan antogs af Riksdagen; och den antagna
lagen utfärdades af Kungi. Maj:t. Som man finner innehåller den
ändring, för hvilken 1909 års Andra kammare uttalade sig, precis detBih.
till Likså. Prof. 1910. 7 Sami. 26 Höft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande Nr 28.

samma, som lagutskott och Riksdag för 23 år sedan, i anslutning till
justitierådet Åbergssons yttrande, ansågo innebära en tillbakagång.

En sammanfattning af hvad jag här ofvan anfört torde gifva vid
handen,

att enligt den ifrågavarande paragrafens nuvarande lydelse det är
nödvändigt, att den tilltalade, för att kunna dömas, lastat eller gäckat
Guds heliga ord;

att det sålunda åligger domaren, att för hvarje särskildt fall afgöra
om det åtalade yttrandet åsyftat Guds heliga ord, eller, med andra ord,
afgöra hvad som enligt strafflagen menas härmed;

att af lagens historik framgår, att Guds heliga ord ej är att likställa
med svenska kyrkans troslära;

att det, dels till följd häraf, dels på den grund, att verbalinspirationen
är en teori, som numera af kyrkan öfvergifvits, och att det
sålunda vore orimligt och orättfärdigt att af en domare fordra densammas
tillämpning vid straffs ådömande, blir för domaren synnerligen
vanskligt ja omöjligt att afgöra, hvad som skall förstås med Guds
heliga ord;

att detta desto mera är fallet, som enligt den vetenskapliga forskningens
nuvarande ståndpunkt de källor, på hvilka de mest centrala
lärorna i de olika kristna bekännelserna stödja sig, äro synnerligen
tvifvel aktiga;

och att, äfven om eu ändring af ifrågavarande paragraf i riktning
af Andra kammarens beslut vid 1909 års Riksdag skulle blifva lag,
alldeles bortsedt från att en sådan ändring enligt 1887 års lagutskott
skulle beteckna en tillbakagång, de här angifna svårigheterna skulle
kvarstå oförändrade.

På grund häraf och då de förut omnämnda omständigheter, som
inträffat efter 1909 års riksdag och föranledt denna motion, äfvenledes
torde kunnat medföra en annan uppfattning hos Riksdagen i denna
fråga, får jag härmed hemställa, att Riksdagen måtte för sin del besluta,
att 7 kap. 1 paragrafen strafflagen erhåller följande lydelse: ^

Hvar som genom att häda Gud eller genom att lasta eller gäcka
sakramenten åstadkommer allmän förargelse, straffas med fängelse i
högst ett år eller böter.»

utskottets Då genom lagen den 28 oktober 1887, såsom förutsättning för

yttrande, straffbarhet i de i 1 och 2 §§ af 7 kap. strafflagen afsedda fall stadgades,

Lagutskottets Utlåtande Nr 28-

att allmän förargelse skulle hafva åstadkommits, framhölls såsom stöd
härför, att hvad som i dessa fall från statens synpunkt egentligen vore
straffbart vore den fara för kränkning af andras religiösa känslor eller
den förargelse för andra, som brotten medförde. Om hädelse eller
gäckeri af heliga ting skedde under omständigheter, som uteslöte möjligheten
af dylik fara, borde gärningen, hur tadelvärd och förkastlig
den eljest månde vara, likväl ej drabbas af straff.

Föremål för hädelse, gäckande eller lastande skall enligt ifrågavarande
lagrum vara Gud, Guds heliga ord, sakramenten eller gudstjänsten.
Motionären anser nu, att Guds heliga ord ej längre borde
behållas i nyss omnämnda sammanhang, utan ur lagrummet — 7 kap.
1 § strafflagen — utgå, och anför till stöd därför hufvudsakligen, att
detta begrepp vore alltför obestämdt och svårt att fixera, samt att på
denna grund lagtillämpningen i fall, där den straffbara handlingen
skulle afse lastande eller gäckande af Guds heliga ord, stötte på stora
svårigheter.

Då, på sätt utskottet redan framhållit, här afsedda brott hufvudsakligen
karakteriseras därigenom, att de kränka andras religiösa tro,
blir straffbarheten i väsentlig mån beroende af, hur djupt denna tro,
objektivt bedömdt, såras. Huruvida handlingen skett genom lastande
af Gud eller af öfriga för den kränkte måhända ej mindre hufvudsakliga
religiösa begrepp eller yttringar af religionen, blir vid dessa brott
ett sekundärt moment. Fasthåller man denna i vår lag med rätta uttryckta
uppfattning af hithörande förbrytelser, synes det mindre egentligt,
att man, på sätt motionären påyrkar, skulle tillmäta Guds heliga ord
en för det religiösa lifvet till den grad underordnad betydelse vid sidan
af därmed koordinerade religiösa begrepp eller yttringar af religionen,
att sagda uttryck borde utplånas ur lagtexten, medan de öfriga där omförmälda
kvarstode, därmed så mycket mer framhäfda. Och än anmärkningsvärdare
blir motionärens yrkande, då man tager i betraktande, att för
en icke formalistisk uppfattning de här af lagstiftaren använda begreppen
stå i ett intimt inbördes sammanhang — ett sammanhang hvarvid begreppet
Guds heliga ord intager ett i väsentliga delar grundläggande rum, grundläggande
äfven för begreppen Gud och sakramenten. Gäckeri af Gud
eller sakramenten blir därför, specifikt religiöst sedt eller icke, ett
gäckeri väsentligen, emedan det är ett gäckeri af Guds heliga ord.

Med hvad utskottet nu anfört har utskottet velat hänvisa därpå,
att det icke synes lämpligt, att behålla straffskyddet mot ett offentligt
kränkande af annans religiösa tro om Gud, men upphäfva skyddet för
hvad som gifver denna tro dess egentliga innehåll och dess praktiska

12 Lagutskottets Utlåtande Nr 28.

värde för den troende. Af det anförda torde vidare vara klart, att det slags
svårigheter vid lagtillämpningen i ifrågavarande afseende, som motionären
framhållit, ingalunda vore undanröjda genom den af honom påyrkade
lagändringen. Ty om enligt gällande lag fältet för domarens pröfning
i förevarande fall såtillvida skulle kunna anses för vidsträckt, att enligt
densamma mer, än som må anses oundgängligen nödvändigt, medtagits
i lagstiftningen för att i det ifrågavarande afseendet bereda erforderligt
religiöst skydd — i vissa främmande länders strafflagar lämnas icke
skydd i afseende å Guds heliga ord utan i stället i afseende å trosbekännelsen
— skulle, såvidt. utskottet kan förstå, minst samma svårighet
uppstå genom en sådan begränsning af detta skydd, som motionären
påyrkar. En dylik svårighet skulle visa sig i fråga om gäckeri af alla
de" — på den heliga skrift grundade — begrepp, som dels närmare
bestämma och förklara Gudsbegreppet i den kristna religionen, t. es.
dogmen om treenigheten och hvad därmed sammanhänger, om uppståndelsen
m. m., dels ock gifva sakramenten deras innehåll och religiösa
värde, utan hvithet desamma blott vore en tom form.

Men äfven om man i högre grad, än härofvan förutsatts, skulle
kunna teoretiskt eller praktiskt särskilja Guds ord från hvad i öfrigt
afses i förevarande stadganden i strafflagen, förblir dock Guds ord af
afgörande betydelse för den kristna tron; och utskottet kan icke finna,
att det ändamål, straffbestämmelserna i fråga afse att tjäna, skulle vara
tillfredsställande tillgodosedt efter den af motionären föreslagna lagändringen.
Detta ändamål krafvel'' nämligen enligt utskottets uppfattning
konsekvent, att religionsfriheten skyddas och att den religiösa
tron respekteras.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande Nr 28.

Reservationer:

Herr Widén har anfört följande:

»Till det utlåtande, som 1909 års lagutskott afgaf i anledning af
då väckta motioner om upphäfvande af 7 kap. 1 och 2 §§ strafflagen,
fogade undertecknad m. fl. en reservation med följande yrkande:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande
och framläggande för Riksdagen af förslag till sådan ändringaf
strafflagen, att de i 7 kap. 1 och 2 §§ förekommande bestämmelserna
om reiigionsbrott måtte borttagas och ersättas med straffbestämmelser
för kränkande ingrepp mot annans religiösa frihet.

Och motiverade jag detta yrkande sålunda:

Redan vid antagandet af nu gällande straffbestämmelser för reiigionsbrott.
framhölls, äfven från verkligt religiöst intresseradt håll, att
desamma icke motsvara den ställning, statens straffande myndighet bör
intaga till det religiösa lifvet och den religiösa friheten. Det synes
mig också, vid erfarenhetens vittnesbörd, obestridligt, att det förhållandet,
att ifrågavarande slags gärningar karakteriseras och bestraffas såsom
reiigionsbrott — principiellt oriktigt, som det äfven synes mig vara —
med den däraf följande strafftillämpningen icke kan undgå att genom
reaktionen häremot x ganska stor omfattning- framkalla veitknmgar på
den religiösa uppfattningen och det religiösa lifvet i samhället alldeles
motsatta dem, som varit afsedda; straffbestämmelserna blifva för detta
Rf, i stort sedt, till skada i stället för gagn.

En ändring härutinnan synes mig alltså nödig.

Men da en straffvärd kränkning af andra samhällsmedlemmars
religiösa . frihet kan äga rum äfven på annat sätt, än genom störande
ingrepp i deras gudstjänst, anser jag, att de ifrågavarande bestämmelserna
i strafflagen icke kunna utan vidare borttagas. Utan, i likhet
med hvad som är fallet inom en del främmande lagstiftningar, synas
mig desamma böra ersättas med bestämmelser, som, i anslutning till de
i strafflagens 11 kap. nu förekommande stadgandena om religionsfridsbrott,
bereda en persons religiösa frihet det skydd för mot densamma
riktad kränkning genom hån eller smädelse, som samhället måste anses
pliktigt att lämna.

I sammanhang härmed och såsom en följd häraf synes straffmaximum
böra nedsättas.’

Bill. till Likså. Prof.. 1910. 7 Samt. 26 Raft.

Lagutskottets Utlåtande Nr 28.

Den väg, som i denna reservation anvisats för lösning af förevarande
lagstiftningsfråga, synes mig fortfarande vara den råtta..

Då emellertid den nu väckta motionen, som liar en vida inskränktare
omfattning än fjolårets, enligt min mening icke afhjalper de
olägenheter, som, enligt hvad ofvan sägs, följa af den nu gällande lagstiftningen,
och ett sådant yrkande, som i ofvanstående reservation innehålles,
icke synes mig kunna göras på grund af förevarande motion, har jag,
som icke för min del kunnat godkänna utskottets motivering, på grund
af här angifna skäl instämt i det slut, hvartill utskottet kommit.»

Herrar Lindhagen och Åkerman hafva anfört:

»Vi anse att frågan om religionsbrotten icke lämpligen bör ens
provisoriskt lösas såsom motionären nu ifrågasatt, utan i den ordning i
reservationen till 1909 års lagutskotts utlåtande i ämnet ifrågasattes,
och få därföre med anledning af motionen hemställa:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utarbetande och framläggande för Riksdagen
af förslag till sådan ändring i strafflagen att
de i 7 kap. förekommande bestämmelserna om religionsbrott
måtte borttagas och ersättas med straffbestämmelser
för kränkande ingrepp mot annans
religiösa frihet.»

Herr Pettersson från Södertälje har begärt få här antecknadt, att
han icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

STOCKHOLM, ISA AC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1910.