Lagutskottets utlåtande Nr 27 (Utlåtande 1917:LU27 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 19 april 1917 kl. 4 e. m.

Utlutande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om förfogande över viss egendom under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, dels
Kungl. Maj:ts proposition angående tillämpning under
viss tid av lagstiftningen om förfogande över viss egendom
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden,
dels ock tre med föranledande av förstnämnda proposition
väckta motioner.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius, Stärner, Knut Larsson,
Rogberg, Alexanderson, greve Spens, Dahl, Klefbeck, Schotte, Persson
i Norrköping*, Gustafsson i Örebro, Borg, Zelahn, Lindley i Söderhamn
och Rehn.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 23 sistlidne februari dagtecknad proposition, nr 88,
som blivit till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till lag om förfogande
över viss egendom under utomordentliga, av kris; föranledda förhållanden.

Genom en den 14 innevarande månad dagtecknad proposition, nr
236, vilken jämväl hänvisats till lagutskottet, har därjämte Kungl. Maj:t,
under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen
att, under förutsättning att förstberörda lagförslag varder av riksdagen
antaget, lämna samtycke till att förordnande meddelas därom, att
2—15 §§ av nämnda lag skola äga tillämpning från och med den 1 maj
1917 till och med den 30 april 1918.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 24 höft. (Nr 27.)

Historik.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

I sammanhang med förstnämnda proposition har lagutskottet till behandling
förehaft tre särskilda i anledning av densamma inom andra kammaren
väckta, till utskottet överlämnade motioner, nämligen en, nr 348, av
herrar Lindman och E. A. Nilson i Örebro, en, nr 351, av herr Janson
i Kungsör samt en, nr 352, av herrar von Hofsten, Karl Magnusson i
Skövde och Emil Bengtsson.

Beträffande grunderna för ifrågavarande förslag får utskottet, i
den mån ej redogörelse därför lämnas här nedan, hänvisa till de kungl.
propositionerna jämte därvid fogade protokollsutdrag. För innehållet i ovannämnda
tre motioner skall vid de särskilda punkterna redogöras.

I det ämne, som förevarande lagförslag innehåller, hava under åren
1914, 1915 och 1916 antagits provisoriska författningar, gällande allenast
från ett år till annat. Det nu förevarande förslaget avser åter permanent
lag. 1914 och 1915 års lagar innehöllo bestämmelser såväl om rätt för
Kungl. Maj:t att åsätta maximipris å vissa varor som ock om befogenhet
att, för beredande av tillgång å dessa varor, expropriationsvis förfoga över
dem. År 1916 förelädes emellertid riksdagen två särskilda lagar i dessa
ämnen, av vilka den ena avhandlade uteslutande frågor om maximipris och
därmed sammanhängande ämnen, medan den andra omfattade den egentliga
kristidsexpropriationen, ehuru i väsentligt utvidgat skick. Vid behandlingen
av sistnämnda förslag i lagrådet och inom riksdagen framställdes åtskilliga
anmärkningar mot detsamma. Sålunda uttalades inom lagrådet tvivel
om lämpligheten vare sig av att fördela lagstiftningen om maximipris
och om expropriation av varor för den civila befolkningens behov
på skilda lagar, eller att å andra sidan sammanföra stadganden av sistnämnda
art med bestämmelser om förfogande för krigsbruk, vilka senare
syntes snarare böra ställas i samband med rekvisitionslagen. Vidare framhölls
önskvärdheten av att i rättssäkerhetens intresse de ändamål, för vilka
expropriation iinge äga rum, bleve närmare angivna, liksom ock att en
reglering i lag skedde av vissa svårlösta civilrättsliga spörsmål, som uppkomme
som följd av att egendom i den föreslagna ordningen avstodes eller
ställdes till förfogande för kronans bruk. Lagrådet ansåg därför, att vid
en kommande definitiv lagstiftning tillfälle kunde bliva att närmare överväga
dessa frågor och en omsorgsfullare teknisk genomarbetning äga rum.
Lagutskottet vid 1916 års riksdag yttrade, att förslaget i betraktande av
den föreslagna lagens provisoriska karaktär och med hänsyn till knappheten
av den tid, som stått lagutskottet till buds, icke från utskottets
sida i fråga om dess tekniska läggning och utformning blivit föremål för
den ingående granskning, som eljest varit önskvärd. Utskottet ville emel -

Lagutskottet» utlåtande Nr 27.

lertid framhålla vikten av att berörda frågor underkastades sorgfällig förnyad
prövning, innan en eventuell, för framtiden avsedd lagstiftning i ämnet
företoges. Vid förslagets behandling inom andra kammaren uttalades
slutligen bland annat, att en lag i ämnet med utsträckt giltighetstid
måste innefatta bestämmelser i ändamål att förekomma en tillämpning i
andra fall än de, som verkligen avsåges.

I den lagstiftning, vartill förslag blivit innevarande års riksdag förelagda,
har man bibehållit samma läggning hos förslagen som föregående
år, med den skillnad att lagen om expropriation, såsom ovan framhållits,
nu föreslås permanent, under det att det förslag, som berör frågan om
maximipris, proposition nr 62, varöver lagutskottet samtidigt avgiver särskilt
yttrande, avser förlängning av 1916 års lag i ämnet allenast för ett år.
Förslaget angående den egentliga expropriationen innefattar emellertid ock
åtskilliga nya bestämmelser, föranledda dels av nyssberörda, mot 1916 års
förslag framställda anmärkningar, dels ock av den erfarenhet, som tillämpningen
under det gångna året medfört.

Beträffande frågan om lagens giltighetstid hava såväl herr Janson
som herrar von Hofsten in. fl. i sina motioner hemställt, att lagen jämväl
denna gång måtte erhålla blott provisorisk karaktär. Till stöd härför anföres
huvudsakligen, att det vore klokare att vänta med antagande av en
definitiv lag i ämnet till dess fred återinträtt och en bearbetning av de
vunna erfarenheterna kunde företagas utan trycket av brådska och tvång.
Motionärerna yrka förty, att lagförslaget antages allenast för tiden t. o. m.
den 30 april 1918.

Ehuru utskottet icke ställer sig principiellt avvisande till tanken
på en permanent lagstiftning i ämnet, anser utskottet motionärernas berörda
synpunkter värda beaktande. Vid prövning av förslaget har utskottet
visserligen funnit de garantier, som däri upptagits mot att förfoganderätten
användes i andra fall än då verkligt behov föi’eligger, vara,
såvitt nu kan bedömas, tillräckligt betryggande för att medgiva en obegränsad
giltighetstid. Men även nu föreliggande förslag synes, såsom jämväl
inom lagrådet erinrats, lida av en viss ofullständighet i fråga om regleringen
av de rättsliga förhållanden, som med lagens tillämpning äga samband.
Inom utskottet har ock, såsom nedan under 11 § beröres, yppats
tvekan, huruvida den i rekvisitionslagen angivna ordningen för ersättningens
bestämmande är den, som i allo bäst lämpar sig för expropriationsärenden
av den vidgade omfattning, som förevarande lagstiftning numera avser.
Den granskning, som utskottet kunnat ägna åt förslaget, har även innevarande
riksdag med hänsyn till utskottets arbetsförhållanden måst bliva
knapphändigare än som varit önskvärt i fråga om en för framtiden avsedd

Motioner.

Utskottet.

Motion.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

lag. Utskottet anser sig fördenskull icke kunna förorda förslagets antagande
för längre tid än ett år, vadan ovannämnda motioner i denna del
av utskottet tillstyrkas.

Därest utskottets hemställan härutinnan vinner bifall, bortfaller den
förutsättning, varunder propositionen nr 236 avgivits, och hemställer alltså
utskottet, att sistnämnda proposition icke måtte av riksdagen bifallas.

Vid granskning av de särskilda stadgandena i det i propositionen
nr 88 innefattade förslaget har utskottet föranlåtits till vissa, här nedan
angivna ändringsförslag eller anmärkningar.

1 §•

Under hänvisning till vad ovan anförts i fråga om lagens giltighetstid
föreslår utskottet, att 1 § erhåller en lydelse ungefärligen överensstämmande
med 1 § i nu gällande lag.

2 §•

Herrar Lindman och Nilson anföra i sin motion:

»I förslagets § 2 stadgas, att i Konungens förordnande om varas avstående
till kronan skall bestämmas tiden för avståendet. Såsom förhållandena
utvecklats, synes oss ett sådant stadgande, därest det efter ordalagen
tillämpades, böra bliva ganska hinderlig!. Erfarenheten visar, att
expropriation (»avstående») endast sällan behöver tillgripas. Den gängse
vägen för de mera omfattande förfogandena är denna: 1) allmänt beslag
av viss vara; 2) reglering av handeln med varan och förbrukningen av
densamma antingen genom uppköp under hand för statens räkning av de
beslagtagna partierna eller genom den enskilda handelns ställande under
statlig kontroll; och 3) expropriation i sådana undantagsfall, där innehavaren
vägrar att undero hand sälja till staten eller att underkasta sig statens
kontrollföreskrifter. Åt vederbörande statskommission uppdrages att i
varje särskilt fall avgöra, när i regler!ngsföreskrifterna angiven förutsättning
för expropriation är för handen och att då verkställa expropriationen.
Med detta förfarande, vilket synes vara det enda praktiskt framkomliga,
är emellertid näppeligen överensstämmande, att tiden för avståendet med
nödvändighet skall bestämmas av Konungen. Vi få därför föreslå, att
stadgandet därom må utgå och att det i stället stadgas, att bestämmandet
av tiden för avståendet skall ske i enahanda ordning, som i sista stycket
av § 2 sägs om bestämmandet av orten, där varan skall avlämnas.»

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Motionärerna torde med vad de sålunda andragit närmast åsyfta sådana
fall, där ett generellt förordnande om avstående av visst slags vara meddelats
villkorligt samt såsom villkor för skyldigheten att avstå varan uppställes
t. ex. att vederbörande icke ställer sig till efterrättelse vissa föreskrifter,
som må hava utfärdats i syfte att reglera priserna å nämnda vara.
Det skulle då, mena motionärerna, vara olägligt, om icke den myndighet,
som hade att tillse, huruvida nämnda villkor uppfyllts eller icke, också
vore den, som bestämde tiden för varans avstående. Det synes utskottet,
att en ändring i förslaget i överensstämmelse med vad sålunda föreslagits
skulle underlätta lagens tillämpning. I rättssäkerhetens intresse torde det
dock böra stadgas, att i Konungens förordnande alltid skall utsättas viss
tid, inom vilken avståendet senast skall äga rum. Meddelas sedermera ej
beslut om varans avstående inom nämnda tid, har förordnandet, där det
varit av ovannämnda villkorliga beskaffenhet, upphört att vara bindande
för den därav träffade. I enlighet med vad nu anförts har andra stycket
i 2 § uteslutits och ett tillägg gjorts till sista stycket, som i samband
härmed ock undergått någon jämkning.

Motionärerna yttra vidare:

»Det i detta sista stycke av § 2 intagna stadgandet om skyldighet
för innehavare av vara att ombesörja varans avlämnande å vederbörligen
anvisad ort inom länet är icke åtföljt av bestämmelse om straffpåföljd för
underlåtenhet att fullgöra åliggandet. I gällande för fogand erättsförfattningar
är motsvarande stadgande intaget i verkställighetsförordningens § 3,
varest föreskrives skyldighet för innehavaren att avlämna varan å bestämd
plats och tid, och är i samma förordnings § 18 stadgad straffpåföljd för
underlåtenhet att ställa sig i sådant avseende meddelad föreskrift till
efterrättelse. Därigenom att enligt det föreliggande förslaget bestämmelsen
om åliggandet intagits i själva lagen, har givetvis möjlighet att i en
blivande verkställighetsförordning stadga straffpåföljd för uraktlåtenhet att
fullgöra åliggandet utestängts. Det synes oss emellertid erforderligt, att
sådan påföljd finnes föreskriven. Vi hemställa för den skull, att i den
nya förfoganderättslagen intages stadgande om straffpåföljd för innehavare
av vara, som sedan det förordnats, att varan skall avstås, icke avlämnar
varan inom tid och på ort, som i vederbörlig ordning föreskrives.

Jämväl hålla vi före, att det icke heller bör saknas straffpåföljd för
varuinnehavares underlåtenhet att åtlyda föreskrift, som meddelats enligt
näst sista stycket av § 2 och varigenom honom ålagts att, innan varan
avstås eller därefter, låta den undergå nödig beredning.

Straffbestämmelserna i båda de av oss här avsedda hänseendena synas
lämpligen böra erhålla plats i 15 §.»

Utskottet.

Motion.

Utskottet.

Motion.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Vad angår av motionärerna sålunda åsyftade straffbestämmelser för
underlåtenhet att vidtaga vad på vederbörande ankommer till fullgörande
av vad honom åligger enligt denna § eller därå grundade, behörigen utfärdade
föreskrifter, synes visserligen ett dylikt straffstadgande, därest
fråga vore om normala förhållanden, knappast vara ur straffrättslig synpunkt
tillrådligt. Då emellertid utomordentliga förhållanden kräva extra
ordinära hjälpmedel, samt erfarenheten lärer häntyda på behovet av eu
dylik bestämmelse, har den av utskottet upptagits i lagen såsom framgår
av 15 § i utskottets förslag.

3 och 4 §§.

Då 4 § i propositionen innefattar föreskrifter om ett specialfall av
den i 2 § omhandlade varuexpropriationen, synes först nämnda paragraf
lämpligen böra byta plats med 3 §, vilken reglerar vad som i nu gällande
lag benämnes beslag.

Här skall emellertid först behandlas 3 § i propositionen (den nya
4 §). Ifråga om denna § hava herrar Lindman och Nilson andragit följande:

»Framställningen av den förutsättning, varunder förbud må meddelas,
synes oss vara i viss mån missvisande. Det sägs, att, då fråga är om att
angående viss vara meddela förordnande om expropriation, Konungen må
»i avbidan på frågans slutliga prövning» stadga förbud. Praxis har emellertid
åt förbudsinstitutet givit en annan utveckling och innebörd. För
närvarande ligger en avsevärd del av de viktigare förnödenheterna inom
riket under beslag (förbud). Men ingalunda kan det med verkligt fog
göras gällande, att detta beslag vilar på varorna i avbidan på slutlig prövning
av fråga om expropriation. Vidkommande stora delar av varorna
är det alls icke avsett, att staten skall bliva ägare av dem. Beslaget avser
att möjliggöra för staten att alltjämt hava varornas distribution och
förbrukning under sin kontroll (beslaget häves automatiskt, i den mån
varan, efter det vederbörande myndighet meddelat tillstånd till varans avyttrande
eller användande, försäljes eller användes i den därför stadgade
ordning). Och även i sådana fall, där det är avsett, att varan skall uppköpas
av staten (exempelvis den brödsäd, som ej är förbehållen självhushållarna),
kan det näppeligen sägas, att fråga är om att meddela expropriationsförordnande.
Expropriation tillgripes så gott som aldrig. Den
beslagtagna varan uppköpes under hand.»

Motionärerna tillägga i slutet av sin motion:

»Ehuruväl vi vitsorda riktigheten av justitieministerns påpekande, att
den i gällande förfoganderättslagen använda beteckningen »beslag» icke med
hänsyn till ordalydelsen giver ett fullt riktigt uttryck åt den ifrågavarande

IMynt. skottets utlåtande Nr 27.

åtgärdens rättsverkningar, hålla vi dock före, att det icke år lämpligt att,
sedan nu den reella innebörden av begreppet »beslag» småningom inarbetats
i folkmedvetandet, ändra benämningen på åtgärden. Vi föreslå för
den skull, att benämningen »beslag» fortfarande bibehålies jämväl i den
nya lagen.»

Av de av motionärerna sålunda framställda önskemålen, vilka torde
vara av huvudsakligen redaktionell natur, synes det förra icke vara av beskaffenhet
att böra föranleda ändring i förslaget. Även med den nuvarande
avfattningen lärer det förfarande, motionärerna åsyfta, vara fullt överensstämmande.
Förslaget att bibehålla beteckningen »beslag» torde däremot
vara av praktiska skäl lämpligt. Det medför emellertid ändringar även i 6,
8, 9, 11, 15, 16 och 17 §§ av utskottets förslag ävensom i slutstadgandet.

Nyssbemälda motionärer anföra ytterligare:

»Beträffande beslagsinstitutet synes det oss vidare vara behövligt, att
beslag må kunna omfatta ej endast viss på en ort redan förefintlig vara
utan ock vara av enahanda slag efter hand som den tillverkas eller till
riket eller viss del av landet införes.

Huruvida en sådan form av beslag låter förena sig med den nuvarande
förfoganderättslagens lydelse, synes icke fullt säkert. Enligt vad
vi inhämtat från de statskommissioner, som på sin tid avgåvo förslag till
den nuvarande lagen, torde en sådan tillämpning hava avsetts att omfattas
av ordalydelsen i nämnda lags § 3. Där säges endast, att Konungen äger
beslagtaga vara av viss angiven beskaffenhet. Olika åsikter finnas emellertid
i frågan. I följd härav är det icke alldeles visst, huruvida en i prisreglerande
syfte företagen fortlöpande beslagsåtgärd beträffande varor kan
företagas. Ett behov av sådan åtgärd kan dock vara synnerligen trängande.
Det låter sig tänkas ett fortlöpande beslag å en eller annan viktig råvara,
som dagligen produceras och som utgör stoffet för vissa av våra oundgängligaste
förnödenheter. Bleve vid ett sådant beslag stadgat, att, i den
mån innehavaren sålde varan till köpare, som gentemot staten förbundit
sig att hålla vissa pris å den färdiga produkten, beslaget skulle vara hävt,
skulle därigenom kraftigt stävjas otillbörliga prisförhöjningar. Vidare kan
det under vissa omständigheter, exempelvis då en förbrukningsreglering
är begränsad till endast viss del av landet, vara synnerligen lämpligt, att
beslaget å den med regleringen avsedda varan ej endast omfattar de inom
denna del av landet vid beslagets läggande befintliga förråden av varan
utan ock utsträckes att omfatta varje annat parti av sådan vara, efter
hand som detsamma införes till nämnda trakt. Fall kunna till och med
tänkas, då beslaget bör läggas å ännu icke inom riket befintliga vara, efter
hand som den hit införes.

Utskottet.

Motion.

Utskottet.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

I fråga om den nya förfoganderättslagen får det anses säkert, att
ett beslag eller förbud av ovan antydd innebörd icke kan efter lagens
ikraftträdande meddelas. Då nämligen Kungl. Maj:t ansett sig böra i lagen
föreslå ett uttryckligt stadgande därom, att expropriation kan äga rum
av varor, som tillverkas efter det expropriationsbeslutet meddelats, torde
därav få ex analogia slutas, att motsvarande befogenhet icke finnes i fråga
om förbud. Härtill kommer, att justitieministern i sin motivering av lagförslaget
uttryckligen betonat riktigheten av denna uttydning. Han framhåller
nämligen, att då det finnes behövligt att förfoga även över varor,
som genom införsel, tillverkning eller annorledes bliva att tillgå, måste
för detta ändamål ett nytt förordnande meddelas.»

I anledning av vad motionärerna sålunda yttrat, vill utskottet anföra
följande: 4 § i propositionen innehåller ett stadgande, enligt vilket
Konungen äger förordna om expropriation av varor, som tillverkas även
efter det expropriationsbeslutet meddelats. Det synes utskottet givet, att
ett dylikt stadgande skulle underlätta lagens användning ifråga om sådana
varor, som äro föremål för en fortgående produktion. I saknad därav
synes man, om behov av en expropriation utav sådana varor föreligger,
vara hänvisad till att antingen nöja sig med vad som nås genom ett engångsförfogande
eller ock vara underkastad omgången med upprepade beslut
om avstående. Samma skäl som tala för det sålunda i 4 § föreslagna
stadgandet, synas leda till att motionärernas nu ifrågavarande önskemål
bör vinna beaktande, så att även beslag skall kunna meddelas å varor,
som vid beslagets ikraftträdande ännu icke finnas för handen utan först
senare bliva tillgängliga. Dock synes man icke böra i likhet med vad
motionärerna hemställt låta det löpande beslaget omfatta även varor, som
efter beslagets meddelande införas till riket. En eljest nyttig import torde
på detta sätt kunna hämmas. Ej heller synes behövligt att taga hänsyn
till vara, som inom landet förflyttas till ort, för vilken beslaget är gällande.
Med sistnämnda begränsning anser utskottet sig böra tillstyrka även
nu ifrågavarande, av motionärerna gjorda hemställan. Emellertid synes det
föreslagna stadgandet lättast kunna inneslutas i den nya 4 § på det sätt
att från denna en hänvisning sker till den nya 3 § (4 § i propositionen).
I överensstämmelse härmed har den nya 4 § omformulerats.

Utöver vad som ovan anförts om det i den nya 3 § föreslagna
stadgandet om »löpande» expropriation vill utskottet här allenast framhålla,
hurusom det synts utskottet önskvärt att vidtaga en jämkning av ordalydelsen,
bland annat i syfte att den föreslagna grundsatsen kommer att
gälla även sådan produktion, som icke är att betrakta såsom »tillverkning»
i detta ords egentliga bemärkelse.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Det må här anmärkas, att där i 6, 9, 10, 13, 15 och 18 §§ samt
slutstadgandet i propositionen hänvisning skett till 2 §, utskottet ansett
hänvisning böra i motsvarande §§ av dess förslag eller 6, 9, 10, 13, 15
och 17 §§ göras även till den n)Ta 3 §.

5 §.

1 5 § har gjorts en väsentlig omredigering åsyftande att tydligare
än av den nuvarande avfattningen framgår möjliggöra ett sådant förordnande,
genom vilket innehavare av fastighet, byggnad eller anläggning
ålägges produktionstvång även i andra fall, än då han kan sägas »med densamma»
utföra arbete, såsom t. ex. ett förpliktande för ägare av skogsfastighet
att avverka skog, för ägare av jordbruk att så, plöja och skörda etc.
Vid tillämpning av förevarande lag över huvud måste uppenbarligen hänsyn
tagas till de menliga verkningar, medelbara eller omedelbara, som ett
ingripande kan medföra för den därav drabbades ekonomiska ställning och
möjligheterna för honom att fortsätta den av honom bedrivna verksamheten.
Och i fråga om förevarande § måste man utgå från att all möjlig hänsyn
kommer att tagas därtill, att större ingrepp icke sker i den enskildes
rätt än som av föreliggande behov oundgängligen föranledes, och att särskilt
den växande skogen tages i anspråk med synnerlig varsamhet. Men
utskottet har dock, med avseende på sistnämnda fall och då anledning synes
föreligga att på grund av förfoganderättslagen skogsavverkning redan
under innevarande år kan ifrågakomma i avsevärd utsträckning, ansett
lämpligt, att i lagen intages en särskild erinran i detta hänseende.

6 §•

I denna § har, förutom vad ovan anmärkts, gjorts ett tillägg, föranlett
av det i nya 4 § införda stadgandet om fortlöpande beslag.

7 §•

Herrar von Hofsten m. fl. anföra i sin motion i fråga om 7 § huvudsakligen,
att bestämmelsen, att Konungen eller den därtill av Konungen förordnas skulle
äga att på särskild framställning pröva, huru mycket viss varuinnehavare Ange
behålla eller använda av varan, icke syntes innebära tillräcklig trygghet för en
objektiv prövning. Aven om man möjligen kunde medgiva, att prövningsrätten
lämnades till Kungl. Maj:t, ehuru den största tryggheten vunnes,om frågan
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 24 käft. (AV 27.) 2

Motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

Motion.

Utskottet.

finge avgöras genom domstol, torde ligga i öppen dag, att prövningsrättens
överlåtande till annan, t. ex. en folkhushållningskommission, vore synnerligen
farlig. I regel bleve det nämligen just den myndighet, vilken tillsatts
för regleringens och expx-opriationens verkställande, som här skulle
bliva så att säga domare i egen sak. Det lämpligaste syntes motionärerna
vara antingen att Konungen allena hade prövningsrätt i berörda avseende
under vanligt konstitutionellt ansvar, eller att, såsom hittills, frågan finge
förbliva domstolsfråga. Härom borde då införas ett klart och uttryckligt
stadgande. I anledning av vad sålunda anförts hemställa motionärerna, att
ifrågavarande § antingen ersättes av ett stadgande i den riktning, att av domstols
prövning skall bero, huru mycket i varje särskilt fall skall anses vara
oundgängligt behövligt enligt §§ 2, 3 och 5, eller åtminstone på det sätt
ändras, att, om underordnad myndighet erhåller prövningsrätt, besvär över
dess beslut skola av regeringsrätten prövas, eller att prövningsrätt tillkommer
Konungen allena.

Enligt utskottets uppfattning kunna de av motionärerna framhållna
betänkligheterna mot det föreslagna stadgandet icke vinna beaktande.
Den i det kungliga förslaget upptagna anordningen torde nämligen vara
nödig för att befordra ett snabbt avgörande av hithörande frågor. Utskottet
hemställer alltså om avslag å motionen i denna del.

Herrar von Hofsten m. fl. andraga ytterligare i sin motion i huvudsak
följande: En tillämpning av förfoganderättslagen i fråga om vissa slags
varor kunde ofta hava till följd, att innehavaren av sådan vara bleve ur
stånd att fullgöra avtal om leverans därav, som han tidigare kunde hava
ingått, eller ock att priset på andra liknande varor stegrades i sådan grad,
att ett levererande av av vara av sistnämnda slag på grund av förut uppgjort
kontrakt bleve om ej omöjliggjort, så dock synnerligen förlustbringande.
Bestämmelser om huru förfaras bör i dylika fall saknades i förslaget.
Ävenledes saknades föreskrifter i syfte att förekomma missbruk i
de fall, då man medelst hot om lagens tillämpning sökte tvinga varuinnehavarna
till försäljning till visst fåtal godkända köpare, genom vilket
förfaringssätt de förra kunde nödgas frångå redan inarbetad kundkrets.
Under hänvisning till vad motionärerna sålunda anfört yrka de, att lagförslaget
fullständigas med särskilda föreskrifter såväl angående villkoren
för förfogandelagens användning vid reglering av förhållanden, som i lagen
avses, genom privaträttsligt bindande avtal, som ock angående verkan av
förfogandebesluts meddelande å dessförinnan slutna avtal, vilkas fullgörande
påverkas av förfogandebeslutet.

Enligt utskottets mening är det svårligen möjligt att meddela sådana

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

generella bestämmelser, som tillgodose de av motionärerna framställda,
önskemålen. Förhållandena förete nämligen en sådan mångfald växlingar,
att dylika föreskrifter knappast torde giva tillräcklig ledning i det speciella
fallet. Redan av detta skal anser utskottet motionen icke heller i denna
del böra vinna beaktande.

11 §•

I 11 § första stycket hänvisas till rekvisitionslagens stadgande!) i
fråga om sättet för bestämmande av ersättning, som avses i förfoganderättslagen.
Denna hänvisning torde i fråga om varuexpropriationen innebära
bl. a., att ersättningen skall bestämmas med hänsyn till det värde å
varan, som, enligt taxa eller eljest, var gällande vid den tid, då varan
avstods. Från denna huvudregel har i sista stycket av 11 § gjorts ett
undantag för det fall, att ett beslut om avstående av vara föregåtts av
beslag å densamma. Har så varit händelsen, skall ersättningen utgå med
det värde varan hade vid den tid, då beslaget blev gällande. Det synes
emellertid icke finnas någon anledning till olika behandling av dessa båda
fall. Jämväl då avstående ej föregåtts av beslag, kan detsamma inträffa
avsevärt senare än förordnande givits. Det synes sålunda icke lämpligt,
att t. ex. ersättningen för en vara, som tagits i beslag den 1 juni 1917
och beträffande vilken den 1 juli s. å. förordnas att den skall avstås den
15 juli, bestämmes efter värdet den 1 juni, medan om i stället genast den
1 juni förordnats, att varan skolat avstås och därefter tidpunkten för avståendet
utsatts till den 15 juli, ersättningen skolat utgå med värdet sistnämnda
dag. Lämpligast synes vara att som regel stadga, att ersättningen
skall bestämmas med hänsyn till värdet, då förordnandet meddelades.
Undantag måste dock göras i fråga om vara, som vid tiden för förordnandet
ännu icke var tillverkad eller beredd. Här bör tidpunkten för
varans framställande i avsett skick vara avgörande. På grund av vad nu
anförts hava andra och tredje styckena i 11 § omarbetats.

Hänvisningen till rekvisitionslagens bestämmelser rörande fastställande
av ersättning föranleder, sådan densamma i den nu föreslagna lagen avfattats,
utskottet till ytterligare en erinran. De spörsmål, som på grund
av denna hänvisning skola handläggas av i rekvisitionslagen omförmälda
värderingsnämnder, synas stundom kunna bliva av ganska invecklad natur.
Det lärer med fog kunna ifrågasättas, huruvida nämndernas sammansättning
är sådan, att de äro lämpade för dylika uppdrag. Utan att nu
göra något bestämt uttalande i denna sak, har utskottet velat fästa uppmärksamheten
därå.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

13 §•

I denna paragrafs lydelse bär gjorts den jämkningen, att beslut, som
där oinnäinnes, skall kunna meddelas även efter det att det ursprungliga
förordnandet i ämnet givits.

15 §.

Utöver den ovan under 2 § omnämnda utvidgningen av straffbestämmelserna
har bland de brottsliga handlingar, för vilka straff i paragrafen
stadgas, upptagits även undanstickande av vara.

Denna § utgår.

16 §.

Slutstadgandet.

Här har i anledning därav att lagen erhåller blott provisorisk giltighet,
företagits en omredigering, varjämte inryckts bestämmelser, motsvarande
dem, som återfinnas i förslagets 16 §.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med tillkännagivande att Kungl.
Maj:ts proposition nr 88 icke kunnat i oförändrat
skick av riksdagen bifallas, måtte i anledning av nämnda
proposition och de i ämnet väckta motionerna för sin
del antaga följande

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bestämmelserna i 2—lo §§ av
denna lag skola äga tillämpning allenast
när vid krig eller krigsfara, vari
riket befinner sig, eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden blivit därom särskilt
förordnat. Sådant förordnande meddelas
av Konungen med riksdagens
samtycke, att gälla för viss tid eller
tillsvidare. Mellan riksdagar äge ock
Konungen giva dylikt förordnande,
sedan, om ej riksdagen ändå skall
sammanträda inom trettio dagar,
riksdagsinkallelse utfärdats; dock må
sålunda meddelat förordnande ej gälla
längre än till dess trettio dagar förflutit
från det riksdagen sammanträtt.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden,
äge Konungen, på sätt i
denna lag stadgas, påfordra, att egendom
avstås eller eljest tages i anspråk
för ändamål, varom nedan
sägs.

2 §.

Finnes erforderligt,

. antingen för tillgodoseende inom riket eller någon del därav eller å
särskild ort av befolkningens behov av livsmedel, foder för kreatur, vara,
som är avsedd att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft,
beklädnadsvara eller annan för befolkningen viktig förnödenhet,

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag)

eller för beredande av tillgång till vara, som är behövlig för krigsbruk
eller annat statens ändamål, för kommun eller allmän inrättning eller
eljest för något särskilt ändamål av betydelse för det allmänna, ^

att vara, som nu är nämnd eller som kan användas för åstadkommande,
beredande, iståndsättande, tillhandahållande eller transport av dylik

vara, ställes till kronans förfogande,

vare innehavaren av sådan vara pliktig att, om Konungen så förordnar,
till kronan mot ersättning avstå varan, i den mån denna uppenbarligen
ej är oundgängligt behövlig för innehavaren eller den som av
honom njuter kost eller stat.

I förordnande, som nu är nämnt,
skall bestämmas tiden för varans
avstående till kronan.

Är vara, som på grund av meddelat förordnande skall avstås till kronan,
ej i så berett skick som erfordras för varans användande till det därmed
avsedda ändamålet, vare innehavaren, enligt vad Konungen förordnar,
pliktig att innan varan avstås eller därefter låta den undergå nödig beredning,
i den mån denna enligt gängse förfarande med varan och ortens
sed skulle hava verkställts av innehavaren, om varan ej tagits i anspråk

för kronans räkning.

Det åligger varans innehavare att,
om den finnes å ort, där den ej
lämpligen kan tagas i besittning för
kronans räkning, ombesörja varans
avlämnande å lämplig ort inom länet,
som bestämmes av Konungen
eller den Konungen därtill bemyndigat.
För varans förflyttning njute
innehavaren ersättning av kronan.

Varan skall avstås till kronan
inom tid, som i förordnandet av Konungen
bestämmes. Närmare föreskrifter
om tid för avståendet samt
om tid och ort inom länet för varans
avlämnande meddelas av Konungen
eller den Konungen därtill bemyndigat;
och vare innehavare av varan
pliktig att, där så finnes nödigt, mot
ersättning av kronan ombesörja varans
forsling till orten för avlämnandet.

3 §■

(Jfr nedan 4 §.) / den omfattning och för den

tid Konungen bestämmer, må jämväl
förordnas, att vara, som, efter
det förordnandet meddelats, tillverkas

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kung!. Maj:ts förslag.)

3 §•

År fråga om att angående viss
vara meddela förordnande, som i
2 § första stycket sägs, må Konungen
i avbidan på frågans slutliga
prövning förbjuda innehavare av
sådan vara att förfoga över den annorledes
än till bruk av honom och
den som av honom njuter kost eller
stat.

Har ej inom trettio dagar från
det sådant förbud blev gällande innehavaren
förpliktats avstå varan till
kronan, och ingiver han till Konungens
befallningshavande en till Konungen
ställd ansökning om förbudets
hävande, skall förbudet upphöra
att gälla, där ej sådant förpliktande
sker inom lika tid från utgången av
nyssnämnda trettio dagar eller från
det ansökningen därefter ingavs.

4 §.

I fråga om den, som idkar tillverkning
av vara, må, i den omfattning
och för den tid Konungen

(Utskottets förslag.)

eller eljest framvinnes, skall avstås
till kronan; och äge å sådant förordnande
vad i 2 § stadgas motsvarande
tillärnpn ing.

4 §.

Uppkommer fråga om att angående
viss vara meddela förordnande,
som i 2 § första stycket eller
3 § sägs, må Konungen i avbidan
på frågans slutliga prövning förordna
om beslag å varan. Har sådant
förordnande meddelats, må innehavare
av sådan vara eller, om beslaget
avser vara, som någon därefter
tillverkar eller framvinner, denne icke
utan medgivande av Konungen eller
den Konungen därtill bemyndigat
förfoga över varan annorledes än till
eget bruk eller till bruk för den som
av honom njuter kost eller stat.

Har ej inom trettio dagar från
det sådant beslag blev gällande innehavaren
förpliktats avstå varan till
kronan, och ingiver han till Konungens
befallningshavande en till Konungen
ställd ansökning om beslagets
hävande, skall beslaget upphöra
att gälla, där ej sådant förpliktande
sker inom lika tid från utgången av
nyssnämnda trettio dagar eller från
det ansökningen därefter ingavs.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Éungl. Maj:ts förslag.)

bestämmer, förordnande eldigt 2 §
om varans avstående till kronan gälla
även vara av samma slag, vilken
kommer att av honom tillverkas.

5 §.

Prövas för åstadkommande, beredande,
iståndsättande eller tillhandahållande
av vara, som i 2 § avses,
eller av annan lös egendom, som erfordras
för transport av sådan vara,
nödigt att fast egendom, byggnad
eller annan anläggning ställes till
kronans förfogande, eller finnes för
transport av sådan vara eller av arbetare
och annan driftspersonal för
verksamhet, som nyss nämnts, nödigt
att järnväg, fartyg eller annat transportmedel
tages i anspråk för kronans
räkning utan att avstås till
kronan, vare innehavaren av dylik
egendom pliktig att, i den mån Konungen
så förordnar, mot ersättning
ej mindre till kronan upplåta egendomen
med tillhörande inredning
eller utrustning eller därmed utföra
arbete för kronans räkning än även
tåla eller vidtaga erforderlig ändring
eller förflyttning av inredning eller
Prustning, som nu är nämnd. Vad
sålunda är stadgat gälle ock om
byggnad, som erfordras till bostad
åt driftspersonal, samt om mark eller
byggnad för upplag.

Har innehavare av egendom förpliktats
att för åstadkommande av
vara, som i 2 § sägs, med egendo -

(Utskottets förslag.)

5 §•

Där det för tillgodoseende av sådant
behov av vara, som i 2 § avses,
prövas nödigt att kronan förfogar
över fastighet, byggnad eller annan
anläggning eller järnväg, fartyg eller
annat transportmedel utan att samma
egendom avstås till kronan, vare
ägare eller innehavare av egendomen
pliktig att, i den mån Konungen sä
förordnar, till kronan mot ersättning
ej mindre upplåta egendomen med
tillhörande inredning eller utrustning
än även tåla eller vidtaga erforderlig
ändring eller förflyttning av inredning
eller utrustning, som nu är
nämnd. Vad sålunda är stadgat
gälle ock om byggnad, som erfordras
till bostad åt driftspersonal, samt
om mark eller byggnad för upplag.

Erfordras för ändamål, som nu
är sagt,

att från fastighet tillhandahålles

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj.-ts förslag.) (Utskottats förslug.)

men utföra arbete för kronans räkning,
vare han dock ej pliktig att
av sådan genom arbetet åstadkommen
vara avstå mera än som uppenbarligen
ej är oundgängligt behövligt
för honom eller den som av
honom njuter kost eller stat.

6 §■

Förordnande eller förbud, varom
i 2, 3 eller 5 § förmäles, må avse

Bihang till riksdagens protokoll 11)17.

vara, som där frambringas eller finnes
tillgänglig,

eller att vid fabrik eller annan
anläggning tillverkas, beredes eller
istdndsättes viss vara,

eller att med järnväg, fartyg eller
annat transportmedel verkställes forsling
av viss vara eller av arbetare
eller driftspersonal, som för varas
framställning eller tillhandahållande
erfordras,

utan att kronan i övrigt förfogar
över egendomen,

vare ägare eller innehavare av
sådan egendom pliktig att, efter ty
Konungen därom förordnar, mot ersättning
vidtaga de åtgärder, som för
varans frambringande, beredande,
tillverkning, iståndsättande eller tillhandahållande
erfordras, eller verkställa
forsling, som nyss är sagd. Av
vara, som å fastighet frambringas,
äge dock innehavaren av fastigheten
att tillgodogöra sig vad som uppenbarligen
är oundgängligen behövligt
för honom eller den som av honom
njuter kost eller stat.

Tages genom förfogande, som i
denna § avses, i anspråk växande
skog, bär ej utan tvingande skäl
avverkning av kronan bedrivas eller
innehavaren åläggas i större omfattning
än som med god skogshushållning
är förenligt.

6 §•

Förordnande eller beslag, varom
i 2, 3,4 eller 5 § förmäles, m§ avse
9 mml. 24 käft. (Nr 27.) o

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kung!. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

alla eller blott vissa innehavare av
egendom av angivet slag. Sådant

o no

förordnande eller förbud vare mot
innehavaren gällande när han därav
fått del.

7 §•

Konungen eller den därtill av
Konungen förordnats äge på särskild
framställning pröva, huru mycket
innehavare av vara, i fall som i 2, 8
eller 5 § sägs, må enligt där givna
eller av Konungen meddelade bestämmelser
behålla eller använda av
varan.

alla eller blott vissa innehavare av
egendom av angivet slag. Sådant
förordnande eller beslag vare mot
innehavaren gällande när han därav
fått del; dock att beslag, som avser
vara, vilken någon efter beslagets
delgivande tillverkar eller framöfver,
skall gälla från det varan tillverkats
eller framvunnits.

7 §•

Konungen eller den därtill av
Konungen förordnats äge på särskild
framställning pröva, huru mycket
innehavare av vara, i fall som i 2, 3,
4 eller 5 § sägs, må enligt där givna
eller av Konungen meddelade bestämmelser
behålla eller använda av
varan.

Ej må sådan prövning avse lagligheten av åtgärd, som varuinnehavaren
dessförinnan vidtagit.

Har beslut härom meddelats av annan än Konungen, må innehavaren
sist å tjugonde dagen från det han erhållit del av beslutet däröver
anföra besvär hos Konungen; dock lände beslutet utan hinder av anförda
besvär till efterrättelse, om ej Konungen annorlunda förordnar.

8 §•

Innehavare av vara, som skall
avstås till kronan eller är ställd under
förbud, vare pliktig upplägga, förvara
och vårda den; och varde nödig
kostnad härför honom av kronan
gottgjord.

8 §•

Innehavare av vara, som skall
avstås till kronan eller är ställd under
beslag, vare pliktig upplägga, förvara
och vårda den; och varde nödig
kostnad härför honom av kronan
gottgjord.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

9 §•

Skall vara jämlikt 2 § avstås till
kronan, och möter ej'' genom innehavarens
förvållande hinder att varan
tages i besittning för kronans
räkning, stånde kronan faran för att
varan av våda förstöres, försämras
eller minskas.

Häves förbud, som enligt 3 §
meddelats, eller upphör det eljest att
gälla utan att varan avstås till kronan,
och har varan lidit skada till
följd av förbudet, gälde kronan ersättning
för skadan.

(Utskottets förslag.)

9 §•

Skall vara jämlikt 2 eller 3 §
avstås till kronan, och möter ej genom
innehavarens förvållande hinder
att varan tages i besittning för kronans
räkning, stånde kronan faran
för att varan av våda förstöres, försämras
eller minskas.

Häves beslag, som enligt 4 §
meddelats, eller upphör det eljest
att gälla utan att varan avstås till
kronan, och har varan lidit skada
till följd av beslaget, gälde kronan
ersättning för skadan.

10 §.

År tid inne, då vara jämlikt 2 §
skall avstås till kronan, vare, ändå
att ersättningen för varan ej erlagts
eller bestämts, kronan ägare av varan.

10 §.

År tid inne, då vara jämlikt 2

eller 3 § skall avstås tili kronan,
vare, ändå att ersättningen för varan
ej erlagts eller bestämts, kronan
ägare av varan.

Vad sålunda är stadgat galle även, då vara, som åstadkommits genom
arbete vartill någon enligt 5 § förpliktats, för kronans räkning tagits i
besittning enligt vad Konungen bestämmer.

11 §•

Anspråk på ersättning av kronan, som av denna lag föranledas, skola
med iakttagande av vad i andra och tredje styckena av denna § sägs prövas
enligt de grunder, om vilka förmäles i gällande lag angående skyldighet
för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens
behov; och skall angående sätt och tid för ersättningens bestämmande
och erläggande gälla vad i samma lag stadgas om likvid för fullgjord
rekvisition.

Har vara jämlikt 2 § tredje stycket Förordnar Konungen om avstå undergått

beredning efter den be- ende av vara, varde den innehavaren
stämda tiden för varans avstående enligt 2 § tillkommande ersättning

Lagutskottet» utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

till kronan, skall ersättning utgå med
hänsyn till varans värde, när beredningen
skett.

Förordnar Konungen om avstående
av vara, som är ställd under
förbud, varde den innehavaren enligt
2 § tillkommande ersättning för varan
så bestämd, som om varan skolat
avstås vid den tid då förbudet blev
gällande.

för varan bestämd till det värde,
som gällde vid tiden för förordnandets
meddelande, eller, om varans avstående
föregåtts av beslag, till det,
värde, som gällde, dä förordnande
om beslaget gavs; för vara, som i
3 § avses, bestämmes ersättningen
efter det värde, som gällde vid tiden
för tillverkningen eller framvinnandet.

Har vara jämlikt förordnande,
som i 2 § andra stycket sägs, undergått
beredning, skall ersättningen
utgå med hänsyn till det värde, som
gällde, när beredningen fullbordats.

§•

Har vara, som borgenär hade såsom pant eller eljest under panträtt
i handom, avståtts till kronan, eller har borgenär, som, då vara avstods,
hade panträtt i varan utan att hava den under panträtt i handom eller
ägde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla varan kvar, hos den, som
det tillkommer att gälda ersättningen för varan, innan sådant skett framställt
yrkande att undfå betalning ur ersättningen, varde denna överlämnad
till överexekutor i den ort, där varan avstods; och äge beträffande
överexekutors förfarande med ersättningen bestämmelserna om fördelning
hos utmätningsman av köpeskilling för utmätningsvis såld lös
egendom motsvarande tillämpning.

13 §.

I förordnande, varom i 2 § första
stycket eller 5 § stadgas, äge Konungen,
i den mån så prövas nödigt,
föreskriva, att egendom skall
avstås eller upplåtas eller arbete utföras
icke åt kronan utan åt annan,

13 §.

Meddelas förordnande, varom i
2 § första stycket, 3 § eller 5 §
stadgas, äge Konungen, i den mån
så prövas nödigt, föreskriva, att egendom
skall avstås eller upplåtas eller
arbete utföras icke åt kronan utan

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

som i förordnandet bestämmes; och
skall, då sådan föreskrift meddelats,
vad ovan i denna lag stadgas om
kronan i tillämpliga delar gälla beträffande
den, som sålunda sättes i
kronans ställe. Fullgöres ej inom
stadgad tid honom åliggande skyldighet
att gälda ersättning, som enligt
denna lag skall utgå, vare kronan
pliktig att, på ansökning av den till
ersättningen berättigade, densamma
gälda.

åt åmun, som i förordnandet bestämmes;
och skall, då sådan föreskrift
meddelats, vad ovan i denna
lag stadgas om kronan i tillämpliga
delar gälla beträffande den, som sålunda
sättes i kronans ställe. Fullgöres
ej inom stadgad tid honom
åliggande skyldighet att gälda ersättning,
som enligt denna lag skall
utgå, vare kronan pliktig att, på
ansökning av den till ersättningen
berättigade, densamma gälda.

14 §.

Det åligger en var att, vid förfrågan av Konungens befallningshavande
eller, enligt dess uppdrag av kronobetjänt, lämna upplysning,
huruvida och i vilken myckenhet han innehar i 2 § nämnd vara.

Vägrar någon vid sådan förfrågan att lämna den begärda upplysningen
eller söker han vilseleda om sitt innehav av varan, äge Konungens
befallningshavande låta verkställa undersökning av salubod^ magasin,
kontor eller annan lägenhet, varöver han förfogar, samt taga del a vakans
handelsböcker och andra dylika handlingar.

Vad vid sådan undersökning inhämtas må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det med undersökningen avsedda
ändamål.

15 §.

Den, som med vetskap därom,
att förordnande enligt 2 eller 5 §
eller förbud enligt 3 § meddelats,
olovligt förfogar över, skadar eller
förstör vara eller annan egendom,
som förordnandet eller förbudet avser,
eller försummar att fullgöra
honom enligt 8 § åliggande skyldighet
att taga hand om sådan’ vara,

15 §.

Den, som med vetskap därom,
att förordnande enligt 2, 3 eller 5 §
eller beslag enligt 4 § meddelats,
olovligt förfogar över, undansticker,
skadar eller förstör vara eller annan
egendom, som förordnandet eller beslaget
avser eller eljest åsidosätter vad
på honom ankommer till fullgörande
av förordnande enligt 2, 3 eller 5 §

Lagutskottets Utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

värde dömd till böter från och med
etthundra till och med tiotusen kronor
eller till fängelse. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande,
må dömas till straffarbete i högst
två år. Lag samma vare, om någon
vid förfrågan av Konungens befallningshavande
eller enligt dess uppdrag
av kronobetjänt vägrar att
lämna upplysning, varom i 14 §
förinäles, eller vid sådan förfrågan
eller vid undersökning, som i samma
§ avses, söker vilseleda om sitt
innehav av någon i 2 § nämnd vara.

eller av eljest enligt denna lag behörigen
meddelade föreskrifter eller
och att fullgöra honom enligt 8 §
åliggande skyldighet att taga hand
om sådan vara, varde dömd till böter
från och med etthundra till och med
tiotusen kronor eller till fängelse.
Aro omständigheterna synnerligen
försvårande, må dömas till straffarbete
i högst två år. Lag samma
vare, om någon vid förfrågan av
Konungens befallningshavande eller
enligt dess uppdrag av kronobetjänt
vägrar att lämna upplysning, varom
i 14 § förmäles, eller vid sådan förfrågan
eller vid undersökning, som
i samma § avses, söker vilseleda om
sitt innehav av någon i 2 § nämnd

Saknas tillgång till böternas

vara.

Adömda böter skola tillfalla kronan,
fulla gäldande, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

16 §.

Har vid tid, då tillämpning av
bestämmelserna i 2—15 §§ upphör,
förordnande om varas avstående till
kronan ännu ej blivit mot innehavaren
gällande, vare förordnandet
utan verkan. Förbud enligt 3 § eller
förordnande enligt 5 § galle ej längre
än till nyss angivna tid. I fråga
om ersättning, vartill någon enligt
ovan meddelade bestämmelser vid
nämnda tid är berättigad, så ock
beträffande ansvar för dessförinnan
begången förseelse, som i 15 § avses,
skall vad ovan i denna lag stadgas
fortfarande äga tillämpning.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

17 §.

Genom denna lag görcs ej inskränkning
i den rätt till rekvisition,
som enligt gällande författningar tillkommer
militär myndighet.

18 §.

Konungen äge meddela bestämmelser
om delgivning, genom kungörelse
eller annorledes, och om
verkställighet av förordnande eller
förbud, varom i 2, 3 eller 5 § är
stadgat, samt om användande för
det avsedda behovet av vad enligt
denna lag tagits i anspråk, så ock i
övrigt giva de närmare föreskrifter,
som må erfordras för tillämpning
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1
maj 1917.

Hava Konungen och riksdagen
beslutit tillämpning av lagens 2—15
§§ från och med sagda dag, äge
Konungen dessförinnan utfärda förordnande
eller förbud med avseende
å vara eller annan egendom, beträffande
vilken motsvarande beslut enligt
äldre lag länder till efterrättelse
till och med den 30 april 1917, att
oberoende av delgivning äga giltighet
från och med den 1 maj 1917.
I fråga om sålunda meddelat förbud
skall den i 3 § först stadgade
tid av trettio dagar räknas från tiden

(Utskottets förslag.)

16 §.

Genom denna lag göres ej inskränkning
i den rätt till rekvisition,
som enligt gällande författningar tillkommer
militär myndighet.

n §•

Konungen äge meddela bestämmelser
om delgivning, genom kungörelse
eller annorledes, och om
verkställighet av förordnande eller
beslag, varom i 2, 3, 4 eller 5 § är
stadgat, samt om användande för
det avsedda behovet av vad enligt
denna lag tagits i anspråk, så ock i
övrigt giva de närmare föreskrifter,
som må erfordras för tillämpning
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den‘ 1
maj 1917 och gäller till och med den
30 april 1,918. Konungen äge före
den 1 maj 1917 utfärda förordnande
eller beslag med avseende å vara
eller annan egendom, beträffande
vilken motsvarande beslut enligt äldre
lag länder till efterrättelse till och
med den 30 april 1917, att oberoende
av delgivning äga giltighet från
och med den 1 maj 1917. I fråga
om sålunda meddelat beslag skall
den i 4 § andra stycket först stadgade
tid av trettio dagar räknas från
tiden för det första beslaget eller,
där beslaget avser vara, som efter

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Muj:ts förslag.)

för varans beslagtagande; och skall
jämväl i det avseende, varom förmärs
i 11 § tredje stycket, hänsyn
tagas till sistnämnda tid.

(Utskottets förslag.)

beslagets meddelande av någon tillverkas
eller framvinnes, från tillverkningen
eller framvinnandet; och
skola i det avseende, varom förmärs
i 11 §, där givna föreskrifter äga
motsvarande tillämpning. Har den 30
april 1918 förordnande om varas avstående
till kronan ännu ej blivit mot
innehavaren gällande, vare förordnandet
utan verkan. Beslag enligt
4 § eller förordnande enligt 5 §
gälle ej längre än till sist angivna
tid. 1 fråga om ersättning, vartill
någon enligt de i lagen meddelade
bestämmelser vid sistnämnda tid är
berättigad, så ock beträffande ansvar
för dessförinnan begången förseelse,
som i 15 § avses, skall vad i denna
lag stadgas fortfarande äga tillämpning.

B) att Kungl. Maj:ts proposition nr 236 icke
måtte av riksdagen bifallas; samt

C) att motionerna nr 348, 351 och 352 i andra
kammaren, i den mån de icke kunna anses besvarade
genom vad utskottet under moment A) hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 april 1917.

På lagutskottets vägnar:
ALBERT PETERSSON.

Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

171801