Lagutskottets utlåtande Nr 27 (Utlåtande 1916:LU27 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 3 april 1916 kl. 12,30 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition
med förslag till ny förordning om automobiltrafik
dels ock fyra i ämnet väckta motioner.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Petersson i Lidingö villastad, Alexanderson*),
Trana, Gezelius, K. Larsson, Rogberg, greve Spens, Lars Olsson,
Lindley i Stockholm*), Schotte, Lindqvist i Stockholm, Pettersson i Bjälbo,
Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjäl och Lindqvist
i Kosta.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 31 december 1915 dagtecknad proposition, nr 51,
vilken blivit hänvisad till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden,
velat inhämta riksdagens yttrande över följande, propositionen
bilagda förslag till

förordning1 om antomobiltrafik.

Med upphävande av nådiga förordningen om automobiltrafik den
21 september 1906 förordnas härmed som följer:

Om automobils beskaffenhet.

§ I Mom.

1. Automobil skall vara försedd med

a) styrinrättning, varigenom automobilen snabbt och säkert kan vika
undan och med lätthet vända;

Lagutskottets utlåtande Nr 27

b) två lätt åtkomliga, av varandra oberoende bromsar, av vilka åtminstone
den ena verkar direkt på hjulen eller med dem fast förbunden
skiva; skolande dessa bromsar var för sig antingen kunna fasthålla
båda hjulen på samma axel, så att de ej kunna rotei’a, eller eljest
vara så anordnade, att de kunna med liknande verkan, som nyss sagts,
stanna automobilen; varjämte ett av dessa bromssystem eller särskild
anordning skall äga förmåga att hindra automobilen att utan förarens
vilja gå baklänges;

c) signalhorn med dov ton;

d) anordning, varigenom motorn ögonblickligen kan stoppas eller
kopplas från drivhjulen;

e) inrättning, som hindrar automobilen att komma i gång av sig
själv;

f) om automobilens egen vikt är över 350 kilogram, anordning för
backning; och

g) om explosionsmotor användes, anordning för dämpande av ljudet
från avloppsgaserna (ljuddämpare).

Mom. 2. Samtliga handtag och andra anordningar för automobilens
igångsättning, manövrering och bromsning skola vara anbragta på ett till
förekommande av förväxling lämpat sätt och så att automobilföraren lätt
kan åtkomma dem, utan att han behöver flytta sig från sin plats eller
vända sin uppmärksamhet från vägen.

Å automobil får ej finnas något, som från förarens plats skymmer
utsikten över körbanan.

Mom. 3. Motorn samt de behållare och rör, som innesluta flytande
eller gasformigt bränsle, skola vara så beskaffade, att de ej kunna orsaka
eld eller olyckshändelse genom explosion.

Motorn får ej utsläppa rök, ånga eller illaluktande gas i sådan grad
eller på sådant sätt, att olägenhet därav uppkommer. Rör och behållare
skola vara på bästa möjliga sätt skyddade för yttre åverkan.

Mom. 4. Hjulringarna få ej vara kullriga, så framt de ej äro av
mjukt och elastiskt ämne, de få ej heller hava tvärlister, framskjutande
bulthuvuden eller andra ojämnheter; dock må å hjulringar av mjukt och
elastiskt ämne till skydd mot slirning anbringas så kallade glidskydd.

Vintertid må broddning av hjulringarna eller andra därmed jämförliga
åtgärder äga ram.

Hjulringar, som icke äro av mjukt och elastiskt ämne, skola hava
eu bredd av minst 8 centimeter, som, då beräknade belastningen på
hjulet överstiger 400 kilogram, ökas med en halv centimeter för varje

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

överskjutande fullt eller påbörjat femtiotal kilogram av hjulets belastning;
dock att större bredd än 25 centimeter ej i något fall erfordras.

Därest föreskrifter i fråga jämväl om bredden å lijulringar av mjukt
och elastiskt ämne skulle finnas erforderliga, komma särskilda bestämmelser
därom att av Konungen meddelas.

Om besiktningsmän.

§ 2.

För verkställande av besiktning och annan förrättning, som i denna
förordning avses, skola Konungens befällningshavande, var för sitt län,
förordna erforderligt antal besiktningsmän. Dylikt förordnande kan, när
skäl därtill förekommer, återkallas.

Besiktningsman skall vara fullt förtrogen med automobils konstruktion,
skötsel och manövrering ävensom äga fullständig kännedom om
gällande författningsföreskrifter rörande automobiltrafik.

Konungens befallningshavande läte en gång vid varje års början i
allmänna tidningarna samt i den stads tidning, där Konungens befallningshavande
har sitt säte, eller, om flera tidningar där utgivas, i den eller
dem av dessa, där kallelse till allmän rådstuga kungöres, införa uppgift
å de personer, som äro i länet antagna till besiktningsmän. För Stockholm
kungöres uppgift, varom här är fråga, i den tidning, vari överståthållarämbetets
kungörelser vanligen intagas.

Avgår under året besiktningsman från befattningen, eller varder ny
sådan antagen eller meddelat förordnande återkallat, skall det tillkännagivas
på enahanda sätt.

§ 3.

Mom. 1. Den, som i syfte att få automobil registrerad vill hos besiktningsman
anmäla densamma till besiktning, skall därvid uppgiva den
avsedda användningen av automobilen (personvagn, lastvagn o. s. v.),
dess tillverkare, typ (märke eller fabrikat) och fabriksnummer, automobilens
egen vikt, drivkraftens art, motorns cylindertal och cylinderdimensioner
samt antalet av fabrikanten uppgivna hästkrafter hos motorn
ävensom, i fråga om personvagn, det antal personer, som automobilen
är avsedd att kunna föra, samt, beträffande lastvagn, lastningsförmågan
och högsta hjultryck å såväl fram- som bakaxeln.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Avser besiktning automobil, som är registrerad, erfordras allenast
uppgift å automobilens registreringsnummer och igenkänningsmärke samt
uppgift å ägarens namn, yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift.

v Mom. 2. Vid besiktning skall undersökas, huruvida automobilen till
sin beskaffenhet överensstämmer med de i § 1 meddelade bestämmelser
samt jämväl i övrigt är lämplig för sitt ändamål.

över vad vid besiktningen iakttagits skall besiktningsman utfärda
besigtningsinstrument, som, då automobilen ännu ej är registrerad, tillika
skall innehålla beskrivning över automobilen.

Besiktningsin strum entet skall senast inom fyra dagar efter besiktningen
vara i två exemplar tillgängligt för anmälaren.

Mom. 3. Har registrerad automobil vid besiktning icke befunnits i föreskrivet
och lämpligt skick, skall besiktningsmannen därom göra anmälan
hos Konungens befallningshavande i det län, där automobilen är registrerad.

Mom. 4. Företages besiktning av automobil på grund av myndighets
förordnande, skall besiktningsinstrumentet ofördröjligen insändas till
nämnda myndighet.

Kan i sådant fall besiktning icke äga rum på grund därav, att
automobilen undanhålles besiktningsmannen, skall denne anmäla förhållandet
hos den myndighet, som meddelat förordnandet.

§ 4.

Infinner sig någon hos besiktningsman med begäran att få undergå
sådan prövning, som erfordras för att vinna tillstånd att föra automobil, skall
besiktningsmannen, där automobil finnes att tillgå, verkställa prövningen.

Befinnes sökanden vara fullt förtrogen med automobils konstruktion,
skötsel och manövrering ävensom äga nödig kännedom om gällande
författningsföreskrifter rörande automobiltrafik, skall besiktningsmannen
ofördröjligen meddela sökanden bevis om den undergångna prövningen.

Om registrering av automobil och om igenkänningsmärke.

§ 5.

Mom. 1. Automobil må ej i andra fall än de, som angivas i mom. t
2 av denna §, tagas i bruk, innan den, på sätt i § 6 stadgas, blivit
registrerad och igenkänningsmärke tilldelats densamma.

Mom. 2. Skall automobil, som undergått besiktning enligt § 3 och
därvid befunnits i föreskrivet och lämpligt skick, föras till ort inom det
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 20 Käft. (Nr 26—27.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

län, där den skall registreras, eller skall ännu icke registrerad autornobil,
före eller efter besiktning, provköras, skall baktill å automobilen
föras en jämväl på avstånd väl synlig skylt upptagande ordet »provvagn»
samt ägarens namn och bemvist. Beträffande skyltens utseende och
därå befintliga bokstävers storlek skall gälla vad i § 8 mom. 2 stadgas.

Provkörning må icke äga rum utan tillstånd för landet av Konungens
befallningshavande, för Stockholm av överståthållarämbetet, för
annan stad, där poliskammare finnes, av denna samt för övriga städer
av magistrat eller, där sådan ej finnes, av stadsstyrelse. Vederbörande
myndighet bestämmer därvid det område, där sådan körning må äga
rum, ävensom tid och villkor för körningen.

V id färd, varom här är fråga, skola, ehuru automobilen icke är
registrerad, iakttagas de i denna förordning meddelade bestämmelser om
körning med automobil.

§ 6.

Mom. 1. Hos Konungens befallningshavande skall föras automobilregister
för inskrivning av de uppgifter rörande automobiler, om vilka i
denna förordning förmäles eller vilkas intagande i registret eljest varder
föreskrivet.

Automobil skall vara registrerad hos Konungens befallningshavande
i det län, där ägaren är- mantalsskriven. Skall automobilen företrädesvis
användas utom det län, inom vilket ägaren är mantalsskriven, eller äro
ägarna flera och mantalsskrivna inom olika län, eller har ägaren sitt
hemvist utom riket, eller tillhör automobilen ägare, som icke mantalsskrives,
skall automobilen registreras hos Konungens befallningshavande
i det län, där den företrädesvis skall brukas.

Mom. 2. Anmälan till registret skall göras skriftligen och vara
åtföljd av stadgade avgifter för registreringen och dess kungörande.

Mom. 3. Ansökan om registrering av automobil, som icke förut
registrerats, göres av ägaren eller, om automobilen tillhör staten eller
kommun, av den myndighet eller person, som äger befogenhet att anställa
förare å automobilen, och skall innehålla uppgift å ägarens namn,
yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift. Vid ansökningen
% skall i två exemplar fogas vederbörligt besiktningsinstrument.

Mom. 4. Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som
finnas för varje fall meddelade, eller utvisar besiktningsinstrument, att
automobil icke uppfyller de i § 1 meddelade bestämmelser eller eljest
icke är lämplig för sitt ändamål, skall registrering vägras.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Mom. 5. Vägras registrering, skall Konungens bcfallningsliavande
ofördröjligen hålla sökanden tillhanda eller, om han uppgivit postadress,
till honom med allmänna posten översända skriftlig underrättelse om
beslutet med skälen därför.

Mom. 6. Beviljas registrering av automobil, skall Konungens befallningshavande
i registret införa:

a) dag för registreringen jämte nummer i registret;

b) den avsedda användningen av automobilen (personvagn, lastvagn
o. s. v.), typ (märke eller fabrikat), egen vikt, drivkraftens art samt antalet
hästkrafter hos motorn ävensom, i fråga om personvagn, det antal
personer, som automobilen är avsedd att kunna föra, samt, beträffande lastvagn,
lastningsförmågan och högsta hjultryck å såväl fram- som bakaxeln;

c) ägarens namn, yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift;
samt

d) det automobilen tilldelade igenkänningsmärke.

Bevis om registreringen och uppgift om igenkänningsmärket skola
tecknas å ena exemplaret av besiktningsinstrumentet, vilket därefter
tillhandahålles sökanden eller till honom översändes på sätt i mom. 5
här ovan föreskrives.

Mom. 7. Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning i registret
skett, eller varder sådan ändring eljest för Konungens befallningshavande
veterlig, skall den ändring anmärkas i registret. Meddelas jämlikt § 10
förbud för automobils användande eller upphäves sådant förbud, skall
anteckning jämväl därom ske i registret.

Göres anmälan därom, att automobil vid förnyad besiktning befunnits
i föreskrivet och lämpligt skick, skall detta likaledes antecknas i registret.

Mom. 8. Vad i automobilregistret antecknats skall genom Konungens
befallningshavandes försorg för rikets polismyndigheter kungöras
i den omfattning och på det sätt, som Konungen bestämmer.

Mom. 9. Närmare föreskrifter om automobilregistrets förande ävensom
om avgifter för registreringen och dess kungörande meddelas av Konungen.

§ 7.

Mom. 1. Övergår registrerad automobil till ny ägare, skall, där icke,
på sätt nedan stadgas, ny registrering av automobilen bör ske inom annat
län, den nye ägaren inom 14 dagar, sedan förvärvet skedde, därom göra
anmälan för registrering hos Konungens befallningshavande i det län, där
automobilen är registrerad; dock att, om äganderätten övergår genom arv
eller testamente, tiden för anmälan räknas, där boskifte erfordras, från

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

det detta hölls, men, i annat fall, vid arv, från det bouppteckningen efter
arvlåtaren avslutades, och vid testamente, från det testamentet blev
beståndande.

Har den nye ägaren icke sitt hemvist här i riket och har automobilen
förvärvats genom köp, byte eller gåva, åligger den anmälningsskyldighet,
som ovan sägs, förre ägaren.

Mom. 2. Har automobil förstörts eller kommer den av annan anledning
icke vidare att användas här i riket, skall ägaren inom 14 dagar,
från det automobilen, ägaren veterligen, upphörde att brukas, därom
göra anmälan för registrering hos Konungens befallningshavande i det
län, där automobilen är registrerad.

Mom. 3. Sker i andra fall än ovan i mom. 1 och 2 sagts ändring
i förhållande, varom registrering skett, skall anmälan därom, så fort ske
kan, göras hos Konungens befallningshavande i det län, där automobilen
är registrerad.

Mom. 4. Inträffar sådan förändring beträffande äganderätten till
automobil eller dess användningsområde eller eljest, att densamma enligt § 6
mom. 1 bör registreras i annat län, än där registrering förut skett, skall
ansökan om ny registrering göras hos Konungens befallningshavande i det
län, där registreringen bör ske, inom en månad, från det förändringen
inträdde; dock att denna tid i de fall, som omförmälas i mom. 1 här ovan,
skall räknas på sätt där är föreskrivet. Denna ansökan skall göras av
ägaren eller i fall, som angives i § 6 mom. 3, av den, som äger befogenhet att
anställa förare å automobilen, och innehålla uppgift om den förra registreringen
och det automobilen härvid tilldelade igenkänningsmärke; i övrigt
skall i fråga om sådan registrering i tillämpliga delar gälla vad i § 6 och
denna § är stadgat om registrering av automobil, som icke förut registrerats.

Mom. 5. Har hos Konungens befallningshavande registrerats automobil,
som förut är i annat län registrerad, har Konungens befallningshavande
att om registreringen göra anmälan hos Konungens befallningshavande
i det län, där den föregående registreringen skett.

§ 8.

Mom. 1. Inom respektive län tilldelas vid registreringen varje automobil
sitt särskilda ordningsnummer, vilket, jämte en länet betecknande
bokstav, utgör automobilens igenkänningsmärke.

Länen betecknas sålunda, att

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

A utmärker	Stockholms stad,
B	»	Stockholms län,
C	»	Uppsala	»
D	»	Södermanlands
E	5>	Östergötlands
F	»	Jönköpings	»
G	»	Kronobergs	))
H	))	Kalmar	»
1	))	Gottlands	))
K	»	Blekinge	»
L	»	Kristianstads	3)
M	))	Malmöhus	D
N	»	Hallands	»
0	))	Göteborgs och Bohus	»
P	»	Alvsborgs	))
R	y>	Skaraborgs	»
S	y>	Värmlands
T	y>	Örebro	»
U	»	Västmanlands	))
W	»	Kopparbergs	»
X	»	Gävleborgs	))
Y	»	V ästernorrlands	))
Z		Jämtlands	))
AC		V ästerbottens	))
BD	»	Norrbottens	» ,

Mom. 2. Igenkänningsmärke skall på ett i ögonen fallande sätt anbringas
såväl framtill som baktill å automobilen. Beträffande märkets utseende
gäller, att det skall anbringas på vit botten med tydliga, svarta,
minst 10 centimeter höga bokstäver och siffror med överallt minst 15
millimeters stapelbredd samt minst 15 millimeters avstånd mellan bokstav
och siffra och minst 10 millimeter såväl mellan varje siffras och bokstavs
jämnlöpande delar som mellan siffrorna inbördes; och skall sådan anordning
vidtagas, att såväl den, som befinner sig framom, som den, vilken befinner
sig bakom automobilen, kan utan svårighet läsa dess igenkänningsmärke.

Mom. 3. I vederbörlig ordning förvärvat igenkänningsmärke gäller
för trafik i hela riket.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Om efterbesiktuing ay automobil och om förbild mot automobil s användande.

§ 9.

Under tredje kalenderåret från det, då besiktning av automobil senast
ägt rum, skall ägaren hos besiktningsman uppvisa automobilen till förnyad
besiktning för utrönande, huruvida automobilen fortfarande är i
föreskrivet och lämpligt skick. Inom en månad, efter det besiktningen
ägt rum, bar ägaren att hos Konungens befallningshavande i det län,
där automobilen är registrerad, anmäla den verkställda efterbesiktningen
och därvid foga besiktningsmannens bevis därom.

§ io.

Mom. 1. Föreligger anledning antaga, att automobil till sin beskaffenhet
icke längre uppfyller bestämmelserna i § 1 eller att automobilen
icke längre är för sitt ändamål lämplig, äger Konungens befallningshavande
låta genom besiktningsman verkställa förnyad besiktning
av automobilen samt, om besiktningen därtill föranleder, meddela
förbud för automobilens användande.

Dylikt förbud må ock meddelas, om automobilen i sådant fall, som
nu nämnts, undanhålles besiktningsmannen, så ock då anmälan om efterbesiktning
icke inom föreskriven tid inkommit eller icke kunnat registreras.

Mom. 2. Förbud, varom i mom. 1 sägs, gäller för hela landet,
intill dess någon Konungens befallningshavande, efter det besiktningsman
intygat, att automobilen är i vederbörligt skick, förklarat hinder för
dess användande icke längre föreligga.

Mom. 3. Har Konungens befallningshavande meddelat förbud eller
förklarande, varom ovan sägs, beträffande automobil, som icke är där i länet
registrerad, skall Konungens befallningshavande om den vidtagna åtgärden
omedelbart göra anmälan hos Konungens befallningshavande i det län,
där automobilen är registrerad.

Om förare av automobil.

§ 11.

Automobil må allenast föras av den, som därtill innehar gällande
tillstånd (körkort).

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Dock må den, som utbildar sig till förare, äga företaga övningskörning
på den plats och under de närmare villkor, som bestämmas för
Stockholm av överståthållarämbetet, för annan stad, där poliskammare
finnes, av denna och för övriga städer av magistrat eller, där sådan
ej finnes, av stadsstyrelse samt för landet av Konungens befallningshavande.

§ 12-

Mom. 1. Den, som vill erhålla körkort, har att, med angivande av
fullständigt namn, ålder, yrke och hemvist, till Konungens befallningshavande
i det län, där han är mantalsskriven, insända dels prästbetyg,
utvisande att sökanden fyllt 18 år, dels ock bevis av besiktningsman,
att sökanden är fullt förtrogen med automobils konstruktion, skötsel
och manövrering samt äger nödig kännedom om gällande författningsföreskrifter
rörande automobiltrafik.

Har sökanden vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits och föreligga
ej skäl, på grund varav han måste anses olämplig att föra automobil,
skall körkort för honom utfärdas.

Körkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för färd i
hela landet.

Mom. 2. över utfärdade körkort skall Konungens befallningshavande
föra anteckning i särskild liggare eller kortregister; och skall därvid för
varje körkort antecknas nummer å körkortet och dag för dess utlämnande
samt innehavarens namn, ålder, yrke och hemvist.

Mom. 3. Befinnes förare, vilken ådömts straff för förseelse mot denna
förordning eller mot 11 kap. 15 § strafflagen, i vad sistnämnda lagrum
avser automobiltrafik, hava vid förseelsens begående förfarit med grov
vårdslöshet eller visat likgiltighet för andra människors liv eller egendom,
eller föreligga eljest sådana förhållanden, att förare måste anses
olämplig att vidare föra automobil, må Konungens befallningshavande,
som utfärdat körkortet, återkalla detsamma antingen för viss tid, minst
två månader och högst två år, eller ock för alltid.

Beslut, varigenom Konungens befallningshavande återkallat körkort,
skall antecknas i den liggare eller det kortregister, varom i mom. 2
förmäles, och genom Konungens befallningshavandes försorg för rikets
polismyndigheter kungöras på sätt Konungen förordnar. Det åligger
jämväl Konungens befallningshavande i övriga län att i särskild avdelning
av liggaren eller kortregistret göra anteckning om dylika beslut,
som för polismyndigheterna kungjorts. På enahanda sätt förfares med
avseende å beslut, varigenom, efter anförda besvär, återkallelse av körkort
upphävts eller ändrats.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Om körning med automobil.

§ 13-

Mom. 1. Körning med automobil vare, där ej nedan annorlunda
sägs, tillåten å allmän väg, vars bredd uppgår till minst 3,6 meter, samt
å gata och torgplats; ägande emellertid Konungens befallningsbavande
att, efter vederbörande vägstyrelses hörande, medgiva automobiltrafik,
där sådan utan olägenhet kan äga rum, jämväl å allmän väg av mindre
bredd än ovan sägs.

Mom. 2. För landet må Konungens befallningshavande, där körning
med automobil å viss allmän väg, varå sådan trafik enligt mom. 1
skulle vara tillåten, kan till följd av vägens för dylik trafik otjänliga
beskaffenhet eller annat förhållande medföra särskild fara eller olägenhet,
meddela förbud vare sig mot all automobiltrafik å vägen eller mot körning
därå med automobil av viss beskaffenhet.

I stad ävensom i köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan
för rikets städer tillämpas, må sådant förbud meddelas i den ordning,
som i nämnda stadga föreskrives.

Mom. 3. Därest för automobiltrafik upplåten väg av en eller annan
orsak tillfälligt avstänges för trafik, bör Konungens befallningshavande, där
så lämpligen kan ske, bereda möjlighet för automobiltrafikanter att framkomma
å annan väg, även om denna eljest är för sådan trafik förbjuden.

Mom. 4. Konungens befallningshavande äger, när sådant erfordras
för beredande av utfartsväg eller andra särskilda omständigheter föreligga,
meddela viss person tillstånd att med iakttagande av de försiktighetsmått,
som må föreskrivas, för viss resa eller under viss tid med automobil
befara viss allmän väg, varå automobiltrafik eljest icke må äga rum.

Inom område, där militära övningar skola företagas, må under tiden
för övningarna automobil, som därvid brukas, framföras jämväl å allmän
väg, som eljest icke är upplåten för automobiltrafik, därest anmälan härom
i god tid förut skett hos vederbörande Konungens befallningshavande.

Mom. 5. Automobil med större hjultryck vid full last än 2,500 kilogram
må ej framföras å allmän väg utan särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande
i det län, där vägen är belägen.

Mom. 6. I fråga om enskilda vägar och andra enskilda områden
ankommer det på ägaren eller hans rättsinnehavare att avgöra, huruvida
körning med automobil därstädes må äga rum, dock att i fråga om
automobiltrafik å enskild väg, som allmänneligen befares och som blivit
av ägaren eller hans rättsinnehavare upplåten till automobiltrafik, Konungens
befallningshavande äger enahanda befogenhet och skyldighet som
beträffande allmän väg.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

§ 14-

Mom. 1. Personautomobil eller lastautomobil, vars lastningsförmåga
icke överstiger 1,000 kilogram, må ej framföras med större hastighet än
att på en timme tillryggaläggas:

i stad, köping eller annat tätt bebyggt samhälle

vid dagsljus högst 20 kilometer,

vid mörker högst 15 kilometer,

vid dimma högst 10 kilometer;

annorstädes

vid dagsljus högst 30 kilometer, vilken hastighet må höjas till 40
kilometer, då föraren kan överskåda minst 250 meter av den närmaste
vägsträckan ävensom erforderliga delar av de vägar, som ansluta sig
till nämnda vägsträcka, samt annan trafikant än gående icke där skönjes
och ej heller eljest någon omständighet föreligger, som skulle kunna
betinga lägre hastighet,

vid mörker högst 15 kilometer,
vid dimma högst 10 kilometer.

Mom. 2. Lastautomobil, vars lastningsförmåga överstiger 1,000
kilogram, må ej framföras med större hastighet än att på en timme tillryggaläggas: i

stad, köping eller annat tätt bebyggt samhälle

vid dagsljus högst 15 kilometer,

vid mörker högst 10 kilometer,

vid dimma högst 6 kilometer;

annorstädes

vid dagsljus högst 20 kilometer,
vid mörker högst 15 kilometer,
vid dimma högst 10 kilometer.

Mom. 3. Föreligger anledning att för landet inskränka ovan angiven
största hastighet, äger Konungens befallningshavande meddela bestämmelse
härom.

I stad ävensom i köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan
för rikets städer tillämpas, må sådan bestämmelse meddelas i den
ordning, som i nämnda stadga föreskrives.

I enahanda ordning må, därest för någon stad större hastighet för
de i mom. 1 avsedda automobiler vid dagsljus eller mörker skulle finnas
lämplig, bestämmelse om sådan ökad hastighet meddelas, dock må större
hastighet i timmen än 30 kilometer vid dagsljus och 20 kilometer vid
mörker icke medgivas.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 saml. 20 käft. (Nr 26—27.)

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Mom. 4. Vad i denna § är stadgat avser icke automobil, som begagnas
såsom ambulansvagn eller vid eldfara för brandväsendets räkning
eller vid militär övning, varom anmälan enligt § 13 mom. 4 skett.

§ 15.

Konungens befallningshavande åligger att, var för sitt län, utfärda
kungörelse med uppgift — för landet samt område, som är att hänföra
till stad, men icke är i stadsplan intaget — å de allmänna vägar, som
få helt eller delvis befaras med automobil, ävensom angående förbud,
som må vara i särskilt fall meddelat mot vägs befarande med varje
eller visst slag av automobil, samt om stadgad inskränkning beträffande
vissa vägar av eljest medgiven hastighet för automobils framförande.

Likaledes åligger det Konungens befallningshavande, var för sitt
län, att i början av varje år i utfärdad kungörelse på överskådligt sätt
sammanfatta alla sådana inom länet gällande stadganden, som i första
stycket omförmälas.

Hos Konungens befallningshavande skola ock å en för allmänheten
tillgänglig karta, minst i skalan 1 : 200,000, därest sådan karta är
utgiven, vara utmärkta de för automobiltrafik tillåtna vägarna inom länet.

§ 16.

Mom. 1. A utom obilförare skall, innan körning börjar, förvissa sig
om, att alla apparater, särskilt styr-, broms- och andra säkerhetsanordningar,
äro i fullgott skick och verka säkert.

Mom. 2. Under färd skall å automobil föras vederbörligt igenkänningsmärke,
så beskaffat och anbragt som i denna förordning är
stadgat, vilket märke icke får under färden vara dolt, varjämte å lämplig,
lätt tillgänglig plats skylt med uppgift om ägarens namn och hemvist
skall finnas anbragt. Då mörker eller dimma råder, skall under färden
föras framtill minst en lykta med vitt sken, tillräckligt starkt att upplysa
vägen minst 50 meter framför automobilen, och baktill lykta med
vitt sken, som fullständigt belyser det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket.
Denna senare lykta skall även visa rött ljus bakåt.
Å lastautomobil skall härjämte vara anbragt skylt med uppgift om automobilens
egen vikt och lastningsförmåga samt högsta hjultryck å såväl
fram- som bakaxeln.

Mom. 3. Vid körning med automobil åligger det föraren att iakttaga
all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olyckshändelse
av omständigheterna betingas, ävensom att i övrigt uppträda
hänsynsfullt mot andra trafikanter och vid trafikleden boende.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Mom. 4. Förare åligger:

att, när så erfordras för att väcka vägfarandes eller gåendes uppmärksamhet,
i tid giva varningssignal,

att under färd i stad, köping eller annat tätt bebyggt samhälle icke
använda s. k. sirén och nattetid endast signalhorn med dov ton;

att vid möte och när körbanan ej kan fritt överskådas hålla till
vänster samt att hålla till höger, när annan trafikant förbiköres, dock
att förbikörning får verkställas allenast när körbanan i tillräcklig utsträckning
kan fritt överskådas;

att ingenstädes köra med större hastighet än att automobilen under
alla omständigheter kan stannas, innan kortare sträcka tillryggalagts än en
tredjedel av den framförvarande överskådliga och fria delen av körbanan;

att, när körbanan ej kan överskådas å gata minst 10 meter eller å
väg minst 20 meter framåt, eller där väg möter sålunda, att båda körbanorna
ej samtidigt kunna överskådas å varje punkt på 20 meters
avstånd från vägkorsningen, eller vid passerande av hållplats för spårvagn,
där person stiger av eller på, eller vid vändning från en gata
till en annan, eller då körbanan är så hal, att automobilen lätteligen
slirar, ej köra hastigare än att automobilen kan stannas ögonblickligen;

att vid bedömande av den överskådliga fria våglängden framför
automobilen även eljest taga hänsyn till angränsande gator och vägar;

att, då vid smutsigt väglag gående passeras, begränsa hastigheten,
så att den gående ej utsättes för onödigt smutsstänk;

att så behandla motorn, att rök, ånga eller illaluktande gas icke
utsläppes i sådan mängd, att olägenhet därav uppstår;

samt att, då explosionsmotor användes, icke giva gaserna fritt avlopp.
Mom. 5. Vidare åligger förare:

att vintertid, då vägarna äro besvärade av is eller snö, vid möte
med åkande å sådan plats, att förbikörande i följd av vägens beskaffenhet
icke kan äga rum, föra automobilen tillbaka till härför lämplig plats;

att, då automobil möter eller upphinner ridande eller körande eller
person, som leder djur, och den, som har hand om djuret, i tid på
otvetydigt sätt ger föraren varningstecken eller denne själv blir uppmärksam
på, att djuret visar rädsla, dels stanna automobilen för att
lämna den ridande eller åkande tillfälle att stiga av, dels ock, om så
begäres, avstänga motorn och vara behjälplig att föra djuret förbi automobilen
samt i övrigt möjliggöra all rimlig åtgärd till förekommande
av olycksfall;

att även eljest, då kreatur befinnes i omedelbar närhet av automobilen,
iakttaga den varsamhet, som till förekommande av olycksfall kan
anses erforderlig;

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

att vid sammanstötning eller annan olyckshändelse icke avlägsna
sig från platsen, innan namn och hemvist uppgivits och andra nödiga
upplysningar lämnats samt de åtgärder i övrigt vidtagits, vartill händelsen
skäligen må föranleda;

samt att, innan föraren lämnar automobilen, stanna motorn och vidtaga
sådan åtgärd, att automobilen ej kan komma i gång av sig själv.

Mom. 6. På anmodan eller tecken av polisman skall förare genast
stanna och beredvilligt lämna de upplysningar angående automobilen,
som polismannen äskar, ävensom tillåta denne att avläsa automobilens
namnskylt och hastighetsmätare, där sådan finnes anbragt å automobilen.

Mom. 7. Förare skall under färd medhava det för honom utfärdade
körkortet för att på tillsägelse av polisman uppvisas.

Särskilda föreskrifter om yrkesmässig automobiltrafik.

§ i?-

Tillhandahålles allmänheten automobil mot ersättning (yrkesmässig
automobiltrafik), gäller, utöver eller i stället för bestämmelserna om
annan automobiltrafik, vad i §§ 18—22 här nedan stadgas.

§ 18-

Mom. 1. För rättighet att utöva yrkesmässig automobiltrafik erfordras
särskilt trafiktillstånd av offentlig myndighet.

Mom. 2. Sådant tillstånd meddelas i fråga om automobiltrafik mellan
särskilda orter av Konungens befallningshavande i det eller de län,
där trafiken skall äga rum, och, då fråga är om uthyrande av automobil
allenast för färd inom viss stad med närmaste omnejd, för Stockholm
av överståthållarämbetet, för annan stad, där poliskammare finnes, av
denna samt för övriga städer av magistrat eller, där sådan ej finnes,
av stadsstyrelse.

Trafiktillstånd, som avser rättighet att i andra fall, än ovan är
sagt, åt allmänheten uthyra automobil, meddelas av Konungens befallningshavande
i det län, där sökanden är mantalsskriven.

Mom. 3. När helst anledning därtill förekommer, kan trafiktillstånd
återkallas av myndighet, som meddelat tillståndet.

§ 19-

Mom. 1. För prövning av ansökning om tillstånd till utövande
av yrkesmässig automobiltrafik må, om anledning därtill förekommer,

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

på sökandens bekostnad anställas undersökning, huruvida de för trafiken
avsedda gator, vägar och broar äro så beskaffade, att yrkesmässig trafik
utan fara eller särskild olägenhet kan där äga rum, ävensom beträffande
övriga förhållanden, som må befinnas inverka på frågan om lämpligheten
av sådan trafik.

Mom. 2. År fråga om upprättande av yrkesmässig trafik mellan
särskilda orter, skall Konungens befallningshavande i ärendet höra vederbörande
vägstyrelse.

§ 20.

Mom. 1. I yrkesmässig automobiltrafik må allenast användas
automobil, som är registrerad inom något av de län, där trafiken skall
äga rum, och som blivit för nämnda trafik godkänd av den eller de
myndigheter, som jämlikt § 18 hava att meddela trafiktillstånd.

Föreligger anledning därtill, må myndighet, hos vilken trafiktillstånd
sökts eller som meddelat sådant tillstånd, förordna, att besiktningsman
skall företaga särskild undersökning för utrönande av den uppgivna automobilens
lämplighet för den trafik, som är ifrågasatt eller vartill automobilen
användes.

Mom. 2. Automobil, som användes i yrkesmässig trafik, skall minst
en gång varje kalenderår undergå förnyad besiktning av besiktningsman,
varom innehavaren av trafiktillståndet har att inom årets utgång
insända bevis dels till den eller de myndigheter, som meddelat tillståndet,
dels ock till Konungens befallningshavande i det län, där automobilen
är registrerad. Åven eljest äger myndighet, som meddelat
trafiktillstånd, att, när helst anledning därtill förefinnes, låta genom besiktningsman
undersöka automobil, som godkänts för yrkesmässig trafik.

Mom. 3. Myndighet, som enligt § 18 har att meddela trafiktillstånd,
äger bestämma det högsta antal personer eller den största last, som vid
varje tillfälle må befordras med automobilen, ävensom meddela de övriga
föreskrifter, som ur trafiksäkerhetens synpunkt eller eljest må anses erforderliga.

Mom. 4. Godkännande av automobil för yrkesmässig trafik kan,
när helst anledning därtill föreligger, återkallas av myndighet, som meddelat
godkännandet

Trafiktillstånd medför skyldighet för tillståndshavaren att ställa sig
till efterrättelse den ta$a för befordran av personer eller gods, som kan
bliva fastställd, för stad i den ordning § 23 i ordningsstadgan för rikets
städer angiver samt för landet av Konungens befallningshavande.

§ 21.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

§ 22.

Ej må någon tjänstgöra såsom automobilforare i yrkesmässig trafik
utan att hava därtill erhållit särskilt tillstånd av den myndighet, som
meddelat trafiktillståndet, eller, därest sådant tillstånd lämnats av flera
myndigheter, av Konungens befallningshavande i det län, där trafiken
huvudsakligen äger rum.

Till sådan automobilforare må ej antagas annan än den, som innehar
gällande körkort och uppnått 21 års ålder, gjort sig känd för nykterhet
och ordentlighet samt med läkarbetyg styrkt sig äga normal syn- och
hörselförmåga och icke lida av lyte, som gör honom olämplig såsom förare.

Myndighet, som meddelat förartillstånd, varom i denna § förmäles,
må, när helst anledning därtill förekommer, återkalla tillståndet. Sker
återkallelse av tillstånd för någon, som innehar av annan -myndighet
utfärdat körkort, skall meddelande om återkallelsen med upplysning om
skälen därför lämnas sistnämnda myndighet.

Bevis om tillstånd, som i denna § avses, skall under trafik medföras
och på tillsägelse uppvisas för polisman.

§ 23.

Vad i §§ 18—22 är stadgat avser icke yrkesmässig automobiltrafik,
som bedrives för statens räkning.

Särskilda föreskrifter angående automobil, som för tillfälligt brukande i
riket från utlandet införts, och om tillstånd att föra
sådan automobil.

§ 24.

Mom. 1. Innehar någon, som icke har heihvist här i riket, bevis
av svensk konsul eller polismyndighet i det land, där han har hemvist,
eller av konsul, som företräder detta land här i riket, att automobil,
som av honom för tillfälligt brukande i riket från utlandet införts, till
sin beskaffenhet uppfyller de i det främmande landet gällande föreskrifter
för att där få användas i allmän trafik, vare besiktning av automobilen
ej av nöden, utan skall allenast nämnda bevis företes hos polismyndigheten
å den första ort i riket, varest automobilen är avsedd
att begagnas. Om beviset är behörigt, tecknar *polismyndigheten därå
meddelande av tillstånd att i riket bruka automobilen samt tilldelar automobilen
igenkänningsmärke.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Mom. 2. Företes icke bevis, som i nästföregående mom. sägs, skall
automobilen underkastas besiktning på sätt i § 3 föreskrives. Därest
automobilen enligt intyg av besiktningsman beiinnes uppfylla de i § 1
meddelade bestämmelser och jämväl i övrigt vara lämplig för sitt
ändamål, skall polismyndigheten tilldela densamma igenkänningsmärke,
varjämte å intyget skall tecknas bevis om meddelande av tillstånd att i
riket bruka automobilen.

Mom. 3. Polismyndigheten skall i särskild längd låta införa namnet
såväl å den person, vilken uppgives vara ägare av automobilen, som,
därest ägaren icke till riket medföljer, å den person, som förfogar över
automobilen, ävensom dessas yrke och hemvist eller däremot svarande
uppgift, dagen för meddelandet av tillståndet att här i riket bruka automobilen
samt det igenkänningsmärke, som tilldelats automobilen.

Mom. 4. Igenkänningsmärke, varom i denna § förmärs, skall bestå
av, utom särskilt ordningsnummer, benämningen, vare sig i dess
helhet eller i lämplig förkortning, å den ort, där den polismyndighet,
som tilldelar automobilen märket, har sitt säte.

Om märkets utseende och anbringande gäller vad ovan i § 8 mom.
2 är stadgat; dock skola dels å märket förekommande bokstäver och
siffror anbringas med röd färg, dels vad i nämnda § är föreskrivet om
bokstävers höjd och stapelbredd samt avståndet mellan varje bokstavs
jämnlöpande delar tillämpas allenast å ordningsnumret samt begynnelsebokstaven
till det å märket anbragta namnet.

Konungens befallningshavande skall övervaka, att märken, varom i
denna § sägs, ävensom exemplar av denna förordning, översatt till
främmande språk, finnas tillgängliga hos polismyndighet, varest sådana
kunna antagas bliva erforderliga.

Mom. 5. Tillstånd att föra sådan automobil, som här ovan sägs,
skall av polismyndighet meddelas person, som med bevis av myndighet,
som i mom. 1 omförmäles, styrkt, att han i det främmande landet äger
rätt att föra automobil. Föreligga särskilda omständigheter, på grund
varav personen måste anses olämplig att föra automobil, skall dock
tillstånd vägras. Till förare, som icke redan innehar exemplar av denna
förordning, skall sådant av polismyndigheten överlämnas.

Det åligger polismyndigheten att över sålunda meddelade tillstånd
föra anteckningar, upptagande förarens namn, yrke och hemvist.

Mom. 6. Om enligt denna § meddelade tillstånd att bruka eller
föra automobil skall polismyndigheten ofördröjligen insända uppgift till
chefen för civildepartementet.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Mom. 7. Bevis om tillstånd, varom i denna § förmäles, skall under
trafik medföras och på tillsägelse uppvisas för polisman.

§ 25.

Tillstånd, varom i § 24 förmäles, att här i riket bruka eller föra
automobil, gäller för en tid av två månader; dock kan giltighetstiden
av Konungens befallningshavande utsträckas med ytterligare en månad.

När skälig anledning därtill föreligger, kan tillstånd, varom här är
fråga, återkallas av en var Konungens befallningshavande, i vars län
automobilen brukats.

§ 26.

Den, som från utlandet färdats i automobil till riket, må, utan hinder
därav att automobilen icke är försedd med igenkänningsmärke, fortsätta
färden till närmaste ort i riket, där polismyndighet finnes.

§ 27.

Med avseende å trafik med automobil, vars ägare är undersåte i
sådan främmande stat, som anslutit sig till internationell konvention rörande
automobiltrafik, skall, i stället för vad här ovan i §§ 24—26 är
föreskrivet, gälla vad Konungen i sådant avseende särskilt stadgat.

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

§ 28.

Mom. 1. Förare, som brukar automobil,

a) vilken ej registrerats och erhållit igenkänningsmärke, där sådant
bort ske, eller

b) mot vars användande förbud, enligt § 10, föraren veterligen, meddelats,
eller

c) som icke överensstämmer med de i § 1 meddelade bestämmelser,
där ej brukandet allenast avsåg framförande av automobil, som skadats
under färd, till närmast belägna plats för skadans avhjälpande, samt
uppenbar fara ej var därmed förenad,

böte från och med 10 till och med 500 kronor.

Lagutskottets utlåtande Kr 27. 25

Mom 2. Har förseelse, som i mom. 1 sägs, skett med ägarens
vetskap, vare jämväl lian förfallen till böter, som i mom. 1 stadgats.

Brukades automobilen av någon, som enligt 6 eller 7 § i lagen
angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik är till utgivande
av ersättning för skada förpliktad, skall, i ägarens ställe, sådan
brukare vara förfallen till ansvar, varom ovan sägs.

§ 29.

Förer någon automobil utan att vara därtill berättigad, straffes med
böter från och med 50 till och med 1,000 kronor.

Till enahanda ansvar gör sig en var förfallen, vilken såsom förare
anställer och brukar den, som icke äger rätt att föra automobil.

§ so.

Framföres automobil å väg, gata eller plats, varest automobilen
icke må framföras,

eller köres automobil med större hastighet än som i varje fall är
medgiven,

eller överträdes föreskrift i § 16 mom. 1, 2, 3 eller 4, straffes
föraren med böter från och med 10 till och med 500 kronor.

Har förseelse mot § 16 mom. 2 skett i syfte att förhindra automobilens
igenkännande eller föreligga eljest synnerligen försvårande omständigheter,
må böterna höjas intill 1,000 kronor eller till fängelse i
högst tre månader dömas.

§ 31.

Förare, som bryter mot föreskrift i § 16 mom. 5, straffes med böter
från och med 25 till och med 1,000 kronor.

Har förare därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller uppenbar likgiltighet
för andra människors liv eller egendom eller äro omständigheterna
eljest synnerligen försvårande, må till fängelse i högst tre månader
dömas.

§ 32.

Ej må straff enligt § 30 eller 31 tillämpas, där förseelsen enligt
allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 20 höft. (Kr 26—27.)

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

§ 33.

Med böter från och med 10 till och med 200 kronor straffes den,
som åsidosätter föreskrift i § 9, § 16 mom. 6 eller 7 eller § 24 mom. 7.

Lag samma vare om den, som brukar automobil, varom i § 24
förmäles, utan att tillstånd till automobilens användande bär i riket erhållits
eller å tid, då sådant tillstånd icke längre är gällande. Konungens
befallningshavande äger i fall, varom nyss nämnts, förordna, att
automobilen skall tillsvidare omhändertagas av polismyndighet.

§ 34.

Alom. 1. Underlåter någon, som enligt § 6 eller 7 har att göra
anmälan till automobilregister, sådan anmälan inom den härför i varje
fall stadgade tid, böte den anmälningspliktige från och med 10 till och
med 200 kronor.

Al om. 2. Var, som i anmälan till autom obilregistret mot bättre
vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med böter från och med 25
till och med 500 kronor, där ej förseelsen enligt allmänna strafflagen
bör beläggas med strängare straff.

§ 35.

Alom. 1. Utövar någon yrkesmässig automobiltrafik utan att vara
därtill berättigad, böte från och med 10 till och med 500 kronor.

År på grund av särskild bestämmelse för viss • ort obehörigt utövande
av drosktrafik eller liknande rörelse belagt med ansvar, må ej
sådan bestämmelse i förevarande fall tillämpas.

Alom. 2. Brukas i yrkesmässig trafik automobil, som ej är för
sådan trafik godkänd, böte föraren från och med 10 till och med 500
kronor.

Skedde brukandet med vetskap av trafiktillståndets innehavare, vare
jämväl denne förfallen till ansvar, som nyss sagts.

Alom. 3. Underlåter innehavare av tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik
att iakttaga i § 20 mom. 2 meddelad föreskrift, böte från
och med 10 till och med 200 kronor.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

§ 36.

De för automobilägare stadgade ansvarsbestämmelser skola äga tilllämpning,
i händelse automobilen tillhör någon, som står under förmyndare
eller annan laga målsman, å denne samt, där automobilen äges av
oskift dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund
eller av stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem,
som äga företräda boet, samfundet eller inrättningen. I fråga om automobil,
som tillhör staten eller kommunen, skola nämnda ansvarsbestämmelser
gälla förarens närmaste förman. Har denne till förekommande
av förseelse mot förordningen gjort vad på honom ankommit och äger
i följd av överordnads åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, varde
den överordnade drabbad av ansvar, som här avses.

Enahanda grunder skola tillämpas jämväl i fråga om ansvar, som
enligt § 35 skall ådömas innehavare av tillstånd till utövande av yrkesmässig
automobiltrafik.

§ 37.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse
enligt denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder
därtill lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och
han därav undfått del fällas till det straff, som för sådan förseelse är
stadgat; dock att fängelsestraff ej må överstiga tre månader.

§ 38.

Förseelse mot denna förordning skall, där ej allenast enskild målsägandes
rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå
att angivelse därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där särskild
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej
linnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen skett.

§ 39.

Finner polismyndighet anledning förekomma till återkallelse av
körkort eller tillstånd, varom i denna förordning förmäles, skall polismyndigheten
därom göra framställning hos den myndighet, som har att
meddela sådan återkallelse.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

§ 40.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

Om motorcykel.

§ 41.

För motorcykel, vars vikt överstiger 150 kilogram, gäller vad om
annan automobil är stadgat. A motorcykel av mindre vikt äro allenast
föreskrifterna i § 42 tillämpliga.

§ 42.

Motorcykel må framföras å varje allmän väg, gata eller torgplats
ävensom å enskilt område, då ägaren eller hans rättsinnehavare därtill
lämnat tillstånd, dock att för motorcykel med tillkopplad så kallad bivagn
(för-, sido- eller släpvagn) skall, då bredden av hela fordonet,
styrstången oräknad, överstiger 1,40 meter, gälla vad i § 13 stadgas.
Sådant förbud, varom i mom. 2 av nämnda § sägs, kan i fråga om
varje motorcykel meddelas.

I övrigt skola följande i denna förordning givna bestämmelser tilllämpas,
nämligen:

1) § 1 med undantag av mom. 1 punkterna b), c), f) och g); dock
att vidkommande punkt d) anordning för motorns frånkopplande från
drivhjulen ej erfordras;

2) §§ 5, 6 och 7 i tillämpliga delar;

3) § 14 samt

4) i tillämpliga delar § 16 mom. 1, 3, 4, 5 och 6 samt §§ 28,
30—34, 36—38, 40 och 44.

För motorcykel gäller dessutom, att den skall vara försedd med
signalhorn med gäll ton samt minst en, snabbt och säkert verkande
broms.

Vid registrering av motorcykel skall Konungens befallningshavande
tilldela motorcykel igenkänningsmärke. Beträffande sådant igenkänningsmärke
skall gälla, att dess bokstäver och siffror skola vara minst 8 centimeter
höga med överallt 7 millimeters stapelbredd samt hava minst 9
millimeters avstånd mellan bokstav och siffra och minst 7 millimeter
såväl mellan varje siffras och bokstavs jämnlöpande delar som mellan

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

siffrorna inbördes; skolande i övrigt i avseende å sådant märke bestämmelserna
i § 8 i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Vid ansökning om registrering av motorcykel skola uppgivas motorcykelns
typ och av fabrikanten uppgivna antalet hästkrafter hos motorn.
I registret skall, i stället för de i § 6 mom. 6 b) angivna uppgifter,
allenast införas motorcykelns typ och antalet hästkrafter hos motorn.

Vid mörker skola dels framtill å motorcykeln föras tänd lykta med
vitt, starkt lysande sken, dels sådana anordningar vidtagas, att minst
ett å cykeln anbragt igenkänningsmärke fullständigt belyses.

Å motorcykel tillämpas i övrigt de föreskrifter, som rörande velociped
äro eller varda för olika orter meddelade och icke strida mot här
givna, för motorcykel gällande stadganden.

Övriga föreskrifter.

§ 43.

Mom. 1. För förrättning, som enligt denna förordning ankommer
på besiktningsman, är denne berättigad till ersättning enligt följande taxa:

för besiktning av automobil........................... 15 kronor;

för prövning enligt § 4 ................................ 10 »

Uppvisas på en gång två eller flera, en och samma ägare tillhöriga
automobiler till besiktning, skall ersättning utgå, om besiktningen avser
två automobiler, med 12 kronor 50 öre för varje automobil och, om
den avser flera än två, med 10 kronor för varje automobil.

Evad besiktning kommit till stånd eller till följd av automobilägarens
förvållande ej kunnat verkställas, äger besiktningsmannen, om
han är boende på mer än 2 kilometers avstånd från förrättningsstället,
åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt fjärde klassen i
gällande resereglemente.

I ersättningen ingår gottgörelse för utfärdande av besiktningsinstrument
eller annat intyg ävensom för deras översändande i föreskrivna
fall till vederbörande myndighet.

Mom. 2. Ersättning för besiktning gäldas av automobilens ägare;
dock att, där besiktning, som av myndighet jämlikt § 10 anbefallts,
icke föranleder någon inskränkning i rätten att begagna automobilen,
kostnaden härför skall av allmänna medel gäldas. Kan ersättning för
besiktning, som av myndighet anbefallts, icke av ägaren utbekommas,
gäldas den av staten.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Mom. 3. Ersättning för prövning enligt § 4 gäldas av den, som
påkallat prövningen.

§ 44.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av
Konungens befallningshavande eller annan myndighet, varom i § 5
lörmäles, må besvär anföras inom tid, som för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock gäller
beslutet utan hinder av besvär till efterrättelse, intill dess annorlunda
kan bliva vederbörligen förordnat.

§ 45.

Denna förordning äger icke tillämpning å staten tillhöriga, för
speciella militära ändamål konstruerade automobiler.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1917 och äger
tillämpning jämväl å automobil eller motorcykel, som då är i bruk.

Körare, som på grund av äldre författning äger föra automobil,
är därtill fortfarande berättigad intill den 1 maj 1917. För vinnande
av körkort, varom i denna förordning stadgas, har förare att före den
1 mars 1917 anmäla sig hos Konungens befallningshavande i det
län, där han är mantalsskriven, varvid, förutom uppgift om fullständigt
namn, ålder, yrke och hemvist, allenast behöver företes det bevis om
undergången prövning inför besiktningsman, på grund varav föraren
förut varit berättigad att föra automobil. Förare, som enligt nu gällande
författning erhållit tillstånd att tjänstgöra såsom automobilförare i yrkesmässig
automobiltrafik, må fortfarande i denna egenskap tjänstgöra, så
länge detta tillstånd gäller eller intill dess den tid tilländalupit, inom
vilken myndighet, som enligt § 22 av denna förordning har att meddela
tillstånd för förare att tjänstgöra i sådan automobiltrafik, förelagt honom
att förvärva tillstånd härtill i enlighet med nyssnämnda §.»

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
fyra med anledning av propositionen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen:

inom första kammaren:
nr 97 av herr Alkman och

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

nr 98 av herr Ernst Lindblad samt

inom andra kammaren:

nr 232 av lierr Magnusson i Tumhult, med instämmande av fem
andra kammarens ledamöter och

nr 233 av herr Åkerlund, i vilken motion tre av kammarens ledamöter
instämt.

Herr Alkman har i sin motion anfört:

»Det förslag till ny förordning om automobiltrafik, varöver riksdagens
yttrande nu infordrats, innehåller, beträffande taxa vid yrkesmässig
automobiltrafik, i sak samma stadgande som nu gällande förordning.
Tillstånd till sådan trafik skall fortfarande medföra skyldighet
för tillståndshavaren att ställa sig till efterrättelse den taxa för befordran
av personer och gods, som kan bliva fastställd, för stad i den
ordning § 23 i ordningsstadgan för rikets städer angiver samt för
landet av Konungens befallningshavande (§21 i det nya förslaget).
Därigenom är alltså möjlighet beredd för ett sådant ordnande av automobiltrafiken
även på landsbygden, att allmänheten till beräknelig och
av offentlig myndighet skälig befunnen kostnad kan begagna sig av
detta bekväma, tidsbesparande och för vårt land med dess stora avstånd
mellan orterna synnerligen lämpliga fortskaffningsmedel. Åtminstone
i ett par län, Jämtlands och Stockholms, har också enligt
vad jag inhämtat, Konungens befallningshavande till allmänhetens gagn
utnyttjat den möjlighet, som 1906 års automobilförordning öppnat till
taxemässigt ordnande av automobiltrafik på landsbygden. I större delen
av våra län är däremot förhyrandet av automobil för resa på landet
fortfarande överlämnat till fri överenskommelse mellan den resande
och även den automobilägare som bedriver yrkesmässig automobiltrafik.

I sammanhang med den revision av nu gällande automobilförordning,
till vilken förslag nu föreligger, synes det emellertid vara både
angeläget och lämpligt att frågan om automobiltaxor för landsbygden
blir på ett mera tillfredsställande sätt löst. Till följd av den starka
indragning av skjutsanstalter, vilken under de senare åren förekommit
i de flesta län och vilken helt visst kommer att ytterligare fortgå,
lärer det såväl för offentliga förrättningsmän som för enskilda personer,
vilka för resor behöva anlita landsvägsnätet, bli allt svårare att utan
oskäliga kostnader eller besvärliga omvägar komma fram i önskad
riktning, ett förhållande som på senare år torde hava medfört störa
olägenheter bl. a. vid tillämpningen av det kungl. resereglemente!.
Don mest rationella utvägen för lösandet av de svårigheter som så -

Herr Alkmans
motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

lunda uppkommit och vilka med tiden torde bli alltmera kännbara,
synes vara en sådan ändring av automobilförordningen, att varje tillstånd
till bedrivande av yrkesmässig automobiltrafik skulle innefatta
skyldighet för tillståndshavaren att med tillgänglig materiel skjutsa
inom det län tillståndet avser och efter den taxa eller de taxor som
Konungens befallningshavande för länet fastställt, i sammanhang varmed
skyldighet skulle föreskrivas för Konungens befallningshavande
att fastställa sådana taxor, senast då tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik
inom länet för första gången meddelas. Denna utväg är
säkerligen lämpligare än införandet av en utav Kungl. Maj:t utfärdad,
för hela riket gällande enhetlig taxa. Förhållandena inom olika orter
eller landsdelar kunna, med avseende å automobiltrafiken, vara så växlande,
att en för hela riket gällande, enhetlig taxa sannolikt skulle
visa sig vara ytterst svårtillämplig. Av samma anledning torde till
och med möjlighet böra beredas Konungens befallningshavande att, då
så prövas lämpligt, uppdela länet i särskilda taxedistrikt.

Det nu sagda avser företrädesvis ordnandet av automobiltrafiken
på landsbygden med hänsyn till personbefordran. Vad godsbefordran
beträffar, torde ännu ej tillräckliga skäl föreligga till föreskrivandet av
obligatoriska taxor.

I anledning av nu gjorda påpekanden, med vilka jag ej velat avvisa
andra möjliga anordningar till frågans lösande, tillåter jag mig
hemställa,

att riksdagen vid sitt yttrande över ovanberörda
proposition nr 51 måtte uttala, att, vid yrkesmässig
automobiltrafik, av vederbörande myndigheter utfärdade
taxor för befordran av personer eller gods skola
gälla, samt att förhållandet härvid syntes lämpligast
böra så ordnas, att det skulle åligga vederbörande
länsstyrelser att, var för sitt län, fastställa taxor för
befordran av personer, under det däremot för befordran
av gods skulle ankomma på länsstyrelserna
att efter behov fastställa taxeföreskrifter.»

I sin ovanberörda motion anför herr Ernst Lindblad:

»Erfarenheten å landsbygden giver tydligt vid handen, att våra äldre
bygdevägar med 3,6 meters bredd ej äro lämpliga som automobilvägar
såväl för automobiltrafikanternas egen del, som för mötande ovana
hästar: man strävar nämligen att hålla vägen tämligen kullrig, och då
trafiken å dessa vägar i regel är mindre stark, bildas lätt gräskanter,

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

som vid regn, dagg eller frost medföra fara för att automobilen slirar.
Också torde väl numera allmänt iakttagas vid byggande av ny väg, att
den göres minst 4 meter bred, ja, det bänder ej så sällan, att en väg,
som ortsinnevånarne föreslagit till 4 meters bredd, av Kungl. Maj:ts
befallningshavande bestämmes att byggas 4,5 å 5 meter just med avseende
på automobiltrafikens allt talrikare förekomst.

Av detta synes nogsamt framgå, att man erkänner 3,6-metersvägen
vara för smal. Den nya automobilförordningen (§ 13) skulle emellertid
göra alla våra bygdevägar — som ju lagligen skola hålla 3,6 meters
bredd — öppna för automobiltrafik. Endast där Kungl. Maj:ts befallningshavande
»till följd av vägens för dylik trafik otjänliga beskaffenhet
eller annat förhållande, som medför särskild fara eller olägenhet», meddelat
förbud, skulle eljest alla våra allmänna vägar vara tillåtna automobilvägar.
Den som känner vårt vägväsen, vet emellertid till fullo,
att en stor mängd bygdevägar ej överallt håller den lagliga bredden och
att vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande på grund av trafikens
obetydlighet i enlighet med väglagens § 2 medgivit, att därvid finge
bero, och har vägdelning på sådana grunder blivit genomförd.

Vid tillämpning av automobilförordningens bestämmelser skulle det
nu ej längre låta sig göra att hålla sådana undantag gällande, utan
Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle helt visst tvingas att göra väglagens
allmänna stadgande om vägbredden effektivt. Vad detta kommer
att medföra för betydande kostnader, att dels utlägga alla vägar till
normal bredd, dels hålla dem vid makt genom gräskanternas noggranna
avlägsnande, det anar man knappast nu. Man kunde väl tycka att arbetet
med vägarnes breddning skulle åligga vägkassan, men denna uppfattning
är ej juristernas. Så har Kungl. Maj:ts befallningshavande i
Stockholms län med prejudikat från regeringsrätten nyligen dömt enskilda
väghållare att verkställa och bekosta landsvägens utläggande till
6 meter och bygdevägarnes till 3,6 meter och torde i fortsättningen ålägga
ännu flere, kanske mången gång till ruinerande kostnader och trots att
väghållarne mottagit sina väglotter i befintligt skick på god tro och
alldeles sakna rätt att disponera den för vägens breddning erforderliga
marken. Vägdistriktet i fråga är Stockholms läns västra fögderis östra;
man har låtit fackman undersöka, vad den ådömda utläggningen av
landsvägen skulle kosta, men blott medhunnit att beräkna 7* av sistnämnda
arbetet. Denna tredjedel går till 39,550 kronor, bygdevägarne
äro ej beräknade; för eu enda gård, taxeringsvärderad till 40,000 kronor,
skulle kostnaden stiga till 7,700 kronor. Vägdistriktet har 25 kilometer
landsväg och 6G kilometer bygdeväg.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 20 käft. (Nr 26—27.)

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Ett kvarblivande vid den gamla antomobilförordningens bestämmelser
i fråga om vägbredden synes därför hava allt skäl för sig; allmänheten
känner då väl till, vad som är gällande lag, Kungl. Maj:ts befallningshavande
bestämmer liksom hittills, vilka bygdevägar som kunna
vara tillrådliga att öppnas för allmän automobiltrafik, liksom Kungl.
Maj:ts befallningshavande är berättigad att allt fortfarande giva särskilt
tillstånd för viss tid eller viss resa med iakttagande av särskilda försiktighetsmått.
Den med förhållandena obekante kunde möjligen föreställa
sig, att skillnaden i uttrycken Dminst 3,6 m.» eller Döverstigande 3,6 m.)>
vore temligen obetydlig, då någon »hårfin)) uppmätning ej kan ifrågakomma
beträffande vägar. Genom det nya uttrycket skulle väl meningen
vara den, att faktiskt alla våra bygdevägar i likhet med landsvägarne
bleve upplåtna för allmän automobiltrafik, under det att för närvarande
en stor del av dem äro alldeles stängda och blott genom partiella eller
tillfälliga upplåtelser af Kungl. Maj:ts befallningshavande få befaras av
viss person. Skulle sedermera för någon ytterst smal eller eljest olämplig
väg Kungl. Maj:ts befallningshavande stadga förbud, så bleve detta
så undantagsmässigt, att allmänheten knappt vårdade sig med att hålla
reda därpå. Då automobilisten ertappades på dylik otillåten väg, skulle
han givetvis framföra som ursäkt, att han ej visste, att den vägen vore
förbjuden. Nu åter känna laglydiga personer sig skyldiga att noga hålla
reda på vilka vägar som äro tillåtna, och att fortsätta därmed har sig
synnerligen lätt. Jag tvivlar ingalunda på, att vi en gång kunna komma
därhän, att så gott som alla våra allmänna vägar bli öppnade för automobiltrafik,
men vi hava ej hunnit dit ännu. Hästarne äro ej ännu allmänt
vanda, och utläggningen af vägarne till nödig bredd kan ej heller
få gå brådstörtat.

I fråga om vilka vägar böra upplåtas för automobiltrafik hava sakkunnige
icke föreslagit någon principiell förändring i nuvarande föreskrifter.
De erinra blott, att Kungl. automobilklubben hos Kungl. Maj :t
hemställt, att alla allmänna vägar, oavsett deras bredd, skulle upplåtas.
I propositionen anföres vidare (sid. 44):

»Den nämnda skrivelsen från automobilklubben har varit utställd till
yttrande av samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande. Av dessa hava
16 avstyrkt förslaget, under framhållande huvudsakligast av vägarnas ringa
bredd och otjänliga beskaffenhet i övrigt samt den ökade fara, som en
dylik eftergift skulle medföra; 5 hava förklarat sig ej hava något att erinra
mot ''och 4 hava tillstyrkt automobilklubbens hemställan.))

och (sid. 46):

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

»I de över sakkunnigas betänkande avgivna yttrandena hava länsstyrelserna,
i fråga om vilka vägar böra upplåtas för automobiltrafik,
väsentligen intagit samma ståndpunkt, som, på sätt ovan anförts,
kommit till uttryck i de yttranden, vilka avgivits över automobilklubbens
förutnämnda framställning.

Bland annat har i dessa yttranden framhållits, att särskilda svårigheter
för ett ändamålsenligt ordnande av frågan om vilka vägar
borde vara tillgängliga för automobiltrafik förelåge i den omständigheten,
att ofta samma väg ej överallt hade samma bredd.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt utlåtande anmärkt, att
betydande vägsträckor, som byggts med bredden 3,6 meter under åtnjutande
av statsanslag, vore ojämförligt mycket bättre och mer lämpade
för automobiltrafik än flertalet andra något bredare vägar, som icke
utförts under statskontroll. I följd härav vore det lämpligast föreskriva,
att vägar, vilkas bredd uppgår till minst 3,6 meter, i regel skola vara
tillgängliga för automobiltrafik.»

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens konklusion torde ej vara riktig,
utan fastmera de 16 länsstyrelsernas, som motiverar varför bygdevägs
öppnande för automobiltrafik i regel förutsätter noggrann undersökning
och prövning av Ivungl. Maj:ts befallningshavande.

Att nu på samma gång väsentligt öka körhastigheten, som antalet
av de smalare vägar, vilka få med automobil befaras, kan ingalunda
vara tillrådligt. Statsrådets motivering härför verkar icke övertygande.
Chaufförernas skicklighet torde varit långt mindre att anmärka på, än
beträffande maximalhastigheternas behöriga iakttagande och hänsynstagandet
i allmänhet. Att vänta sig någon generell förbättring härutinnan,
torde vara fullkomligt sangvinisk^

Man tröstar sig med, att ansvarigheten för skada blir utsträckt.
Ja, huru går det med ett dylikt fall, som torde blifva rätt vanligt?
På en 3,6 meters väg — som ju bleve tillåten, oaktat intet samtidigt stadgas
om automobilens maximibredd — stannar chauffören sin automobil
för en mötande skjuts och har eu eller två åkande, som intyga att
automobilen stod absolut stilla; den mötande, vars häst är ovan och
rädd, kommer ej förbi, utan i sista ögonblicket gör hästen ett kast,
vägen är för smal och olyckan sker. Vem får betala kalaset? Vem
borde betala det? Det allmänna synes det mig, då lagstiftaren inför
sådana bestämmelser.

De automobilolyckor, jag har personlig kännedom om, ha samtliga
ägt rum, utan att chauffören i något fall varit vållande och där han
jämväl enligt nya lagen skulle gått fri från skadestånd. Såsom väg -

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

styrelsens ordförande har jag haft förfrågningar av en hästägare, som
sålunda drabbats av skada och som i sin fattigdom fått hava enda åkvagnen
oreparerad ett helt år utan möjlighet att utfå någon ersättning.
Hade då jämväl hästen — en yngre, värdefull sådan — blivit skadad
eller oduglig, huru står man till svars att ej tänka på och behjärta
dvlika sannolika möjligheter? Den urgamla vägfriden trädes här på ett
betänkligt sätt för nära.

Som det nu är, vet man åtminstore, att vissa vägar äro fria från
automobilkörning och kan på dem känna sig väsentligt tryggare. Sedan
skall man nödgas befara automobilmöten var som helst, och för att ej
bli överkörda, tvingas måhända även våra arbetsåkdon, mjölk- och
kvarnskjutsar o. dyl. att i mörker vara försedda med lyktor. Lantbruket,
som just med fördel använder yngre personer som körsvenner, får
sedan se sig om efter erfarnare, äldre sådana, om sådana stå att få: dyrare
bli de alltid. — Då automobilförordningen icke giver några bestämmelser
om automobils storlek och bredd mellan hjulen (axelbredd), så kunna
ju faktiskt rena omöjligheter föreligga att komma förbi. Saknaden av
dylika bestämmelser gör, att automobiler av alla möjliga typer förekomma,
i st. f. att fabrikanterna borde kunna förmås att tillverka sådana
för de smalare vägarne lämpliga, om också ej fullt så komfortabla.
Åven färgen kan spela en viss roll och borde den grå färgen helst användas.

På grund av den hittills vunna erfarenheten tillåter jag mig därför
att föreslå de gamla bestämmelsernas bibehållande i det väsentliga ifråga
om de vägbredder, som fordras för automobilvägar.

Det har vidare visat sig, att icke så sällan s. k. långdistanstävlingar
anordnas, och synas desamma blivit förlagda till en mycket
otjänlig årstid, kanske just i själva källossningen. Vilken skada därigenom
åsamkats de väghållningsskyldige, behöver jag ej framhålla. Om
överhuvud sådana tävlingar skola tillstädjas — behövliga för annat än
sport äro de för visso icke! — så synes dock uttryckligt böra stadgas,
att de ej få företagas utan tillstånd av Kungl. Maj:t, och att dylikt
tillstånd lämnas villkorligt, så att tävlingarna inställas eller uppskjutas,
om olämpliga vägförhållanden skulle råda — exempelvis å minst Yio
av den tillämnade tävlingsbanan. Som en god regel borde jämväl iakttagas,
att där automobil användes för militära övningar, sådana särskilda
automobilövningar ej borde företagas, då liknande vägförhållanden,
som nyss framhållits, äro rådande.

Med stöd av det anförda tillåter jag mig föreslå,

Lagutskottets utlåtande Nr 27. 37

att riksdagen behagade besluta att hos Kungl.
Maj:t i skrivelse anhålla om ändring och tillägg till
Kungl. Maj:ts förslag till ny automobilförordning.

§ 13.

Mom. 1. Körning med automobil vare, där ej
nedan annorlunda sägs, tillåten å allmän väg, vars
bredd överstiger 3,6 meter samt — — — ovan sägs.

Mom. 2—6: lika.

Mom. 7. Där tävlan mellan olika automobiler
skall särskilt anordnas — s. k. distanstävling — må
sådan icke äga rum utan föregående tillstånd av Knngl.
Magt, och må dylikt tillstånd blott lämnas villkorligt,
så att tävlingen inställes eller uppskjutes, om den
tillämnade tävlingsbanan till minst 1 do av sin längd
befinnes vara av säd an beskaffenhet, att verklig skada
å vägbanan kan befaras.))

I sin ovan omförmälda motion anför herr Magnusson i Tumhult: Hen

»Det förslag till ny förordning om automobiltrafik, varöver riksdagens
yttrande nu infordrats, innehåller såsom grundläggande bestämmelse
ifråga om å vilka vägar automobiltrafik må äga rum, att körning
med automobil vare tillåten å allmän väg, vars bredd uppgår till minst

3,6 meter. Från denna regel kan Konungens befallningshavande efter
vederbörande vägstyrelses hörande göra undantag antingen genom att
förbjuda automobiltrafik å väg, som ehuru av minst 3,6 meters bredd
dock är för dylik trafik otjänlig, eller genom att tillåta sådan å allmän
väg av mindre bredd än ovan angivna.

Större delen av våra allmänna vägar, som hava eu bredd av 3,6
meter, äro av den beskaffenhet att, ifall annan trafik än medelst automobil
skall kunna försiggå, automobiltrafik ej bör vara där tillåten. De
vägar, jag här åsyftar, äro mestadels anlagda för länge sedan på respektive
kommuners egen bekostnad samt i allmänhet synnerligen krokiga
och backiga.

Det må vara sant att automobilerna utgöra ett viktigt led i landets
kommunikationsväsende och att således hinder ej bör resas för automobiltrafikens
utveckling, men för det praktiska arbetet är tfafiken
med djur såsom dragare långt Ariktigare, och där vägarne äro av den
beskaffenhet, att bådadera ej kunna obehindrat fortgå, bör enligt min
mening automobiltrafiken. vika, vilket också befolkningens berättigade

Magnus motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

krav på skydd till liv och gods synes fordra. På den rena landsbygden
är det under vanliga förhållanden endast en till antalet liten
del av betolkningen, som har gagn av automobiler, enär allmänheten ej
har råd att begagna detta utmärkta men dyra fortskaffningsmedel. Det
är allenast vid läkarnes sjukresor samt för transport av sjuka automobilerna
tjäna allmänheten, och i dessa fall lärer väl ej någon vilja bestrida,
att körning med automobil bör vara tillåten i större omfattning
än eljest. Flerstädes är det emellertid huvudsakligast lustresande, som
färdas fram i automobil, och att befolkningen i dessa orter med oblida
ögon se på detta moderna fortskaffningsmedel är mindre att förvåna sig
över. Man må komma ihåg att på en smal väg, där automobiltrafik
råder, även de enklaste körslor måste utföras av en fullvuxen karl, under
det att halvvuxna gossar eljest kunna förrätta dylikt arbete, och betydelsen
härav förstår envar, som känner huru landsbygden lider brist
på arbetskraft. Det betänkligaste är emellertid de många olyckor, som
årligen äga rum iföljd av att hästar blivit skrämda av automobiler.

Det bästa medlet att råda bot för faran av automobiltrafik å landsbygden
vore onekligen att göra de allmänna vägarne jämna, breda och
raka, men detta är en sak som i vårt vidsträckta land kostar oerhört
med pengar; och då man vet, att det kan dröja 20 år ifrån den tid, då
de väghållningsskyldige beslutat en vägförbättring och till dess statsbidrag
kan erhållas för anläggningens utförande, synes det icke tillrådligt
att redan nu ordna automobiltrafiken, som om våra bygdevägar vore
lämpliga för dylik trafik.

Nu kan ju häremot invändas, att det tillkommer Konungens befallningshavande
att meddela förbud mot körning med automobil å allmän
väg, som för dylik trafik är otjänlig. Att detta stadgande är av stor
betydelse vill jag ingalunda bestrida, men onekligen torde allmänheten
vara bättre tryggad mot olämplig automobiltrafik, ifall körning med
automobil å väg med ej över 3,6 meters bredd finge ske endast där
Konungens befallningshavande efter vägstyrelsens hörande lämnade särskilt
tillstånd.

Den nu gällande förordningen föreskriver också, att körning med
automobil i regel är tillåten endast å allmän väg, vars bredd överstiger

3,6 meter, och såväl de tillkallade sakkunniga som flertalet Konungens
befallningshavande hava ansett, att någon ändring på sätt i Kung!.
Maj:ts* nådiga proposition nr 51 i detta avseende föreslagits ej bör
ifrågakomma.

I anledning av nu gjorda påpekande tillåter jag mig hemställa,

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

att riksdagen vid sitt yttrande över ovanberörda
proposition måtte uttala att i § 13 mom. 1 orden
minst 3,6 meter böra ändras till överstiger 3,6 meter.»

Slutligen har herr Åkerlund i sin förut omnämnda motion anfört: Herr kker »Uti

Kung!. Maj:ts proposition nr 51 med »förslag till ny förordning lunds motlon
om automobiltrafik» har bland annat föreslagits, att alla allmänna vägar,
hållande minst 3,6 meters bredd, i regel skola upplåtas för automobiltrafik
och att det skall bero på vederbörande Konungens befallningshavande,
huruvida även än smalare vägar skola bliva tillgängliga därför.

Så långt min erfarenhet sträcker sig, hava Konungens befallningshavande
härtilldags ingalunda visat sig njugga i fråga om tillstånd för
automobilister att befara även för idkandet av deras trafik ganska olämpliga
vägar, och allt hittills har det säkerligen städse varit bredden å
vägarna, som därvid fått vara avgörande, utan att något avseende fästs
vid vägarnas tillstånd i övrigt.

Det må därför tillåtas mig att påpeka, att vid en hel del vägdelnisigar
— ja, troligen vid de flesta — betydande hänsyn tagits till den
omständigheten, att ansenliga sträckor av bygdevägarna befunnits fullt
motsvara ortsbefolkningens behov utan att erfordra närmelsevis så kostsamt
underhåll som viktigare mera befarna vägar, varför ock av dessa
mindre anlitade vägar vida längre sträckor tilldelats för underhåll än
av de vägar, vilka beräknats kräva drygare sådant och att dessa enklare
vägar därför ofta alls icke befinna sig i sådant tillstånd eller äro så
beskaffade till grunden, att de kunna befaras med så synnerligen vägslitande
fordon, som automobiler ostridigt äro, utan att, med undantag
möjligen för mycket torra årstider, bliva så gott som ofarbara.

Om nu alla de i Kungl. Maj:ts proposition till öppnande för automobiltrafik
föreslagna vägarna av minst 3,6 meters bredd och säkerligen
i stor utsträckning sådana av än mindre bredd efter den nya förordningens
genomförande komma att upplåtas, utan att avseende fästes
vid de underhållskostnader, dessa vägar vid vägdelningen beräknats
kräva för bygdetrafiken, skulle därav mången gång, ja, säkerligen mycket
ofta följa, att en stor del väghållningsskyldige finge sig ålagt ett
synnerligen betungande vägunderhåll utöver vad som avsetts vid vägdelningen.

Att Konungens befallningshavande, efter det stadgande utfärdats om
upplåtelse i regeln och utan vidare för automobiltrafik av alla allmänna
vägar, som i bredd hålla minst 3,6 meter, skola förmå emotstå de ytterligare
krav, som från automobilisthåll komma att framställas, är knappast

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

tänkbart, för så vitt ej vägstyrelserna och vägstämmorna tillerkännas
något inflytande vid avgörandet kos Konungens befallningshavande, och
håller jag därför före, att väg, som ej håller över 3,6 meters bredd, icke
bör upplåtas för automobiltrafik utan att dessa nämnde i saken närmast
intresserade förut satts i tillfälle att uttala sig.

En given följd av det vidgade upplåtandet av landets allmänna vägar
för automobiltrafik skulle tvivelsutan bliva den, att Konungens befallningshavande
skulle finna sig nödsakade att anbefalla åtgärder ej allenast
för de mindre vägarnas utläggning till större bredd, utan även för ett
vida fördyrat underhåll utöver vad som i många fall avsågs vid vägdelningarna.

Rättvisa och billighet synas mig därför kräva, att automobiltrafik å
här omhandlade, för lindrigare underhåll indelade allmänna vägar ej bör
tillåtas utan föregången ny vägdelning eller åtminstone ej förr än de
underhållsskyldige på ett eller annat sätt tillförsäkrats skadeslöshet för
genom det nya trafikmedlet förorsakat försvårat vägunderhåll.

Det bör ej förbises, att ett allmännare förstorande av bredden å
landets allmänna vägar skulle komma att förorsaka högst betydliga
kostnader och att arbetet därmed ingalunda bör åläggas de väghållningsskyldige
eller vägdistrikten, därest de befintliga vägarna till fullo motsvara
befolkningens samfärdselsbehov, samt att automobiltrafiken säkerligen
ännu länge — med få undantag — kommer att förbliva förbehållen
ett fåtal. Härtill kommer, att, innan ett allmännare ökande av
bredden på våra vägar kan företagas, förvärvandet av därtill erforderlig
mark bör kunna ske utan så vidlyftiga omgångar, som nu erfordras
därför.

Man synes hos oss vara alltför benägen att inrätta sig efter kontinentala
mönster och att frånse inom landet rådande förhållanden.

För att automobiltrafik skall vara berättigad och ej göra en betydande
del av landsbygdens vägar så gott som otrafikabla för ortsbefolkningen
erfordras tvivelsutan, att vägarna hålla en vida större bredd än

3,6 meter, därest de såsom nu skola utan inskränkning få befaras med
de nu allmänt förekommande automobilerna, av vilka en god del för
persontrafik avsedda hålla ända till 1,81 meters bredd mellan stänkskärmarnas
ytterkanter, och lastautomobilerna äro ofta ännu bredare, och
detta så mycket hellre som dessa tunga fordon ingalunda vid möten
med andra vägfarande kunna hålla undan ända ut till vägkanterna titan
risk att rasera dessa och komma i dikena. Det synes därför av behovet
påkallat, att föreskrift utfärdas om den bredd såväl i fråga om spårvidd
som i övrigt de automobiler få hålla, som framföras ej allenast å vägar
av endast 3,6 meters bredd, utan även å bredare vägar.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Vad som här i landet bereder än ytterligare svårigheter och sällan
förekommer på kontinenten är, att så gott som alla vägar av gammal
typ och även de mest välbygda ofta lida skada av käle och vid källossningen
mången gång äro ganska svårtrafikabla för vanliga vägfarande
samt göras nära nog ofarbara efter att några gånger under denna
årstid hava befarits med automobiler.

Ett rent oskick är, att automobiltävlingar få företagas under tiden
för pågående källossning, då vägarne befinna sig i det ömtåligaste
skick.

Det synes därför föga välbetänkt att, såsom i den ifrågavarande förordningen
föreslagits, automobiltrafik utan någon annan inskränkning än
den i § 13 mom. 2 omnämnda skall få idkas med fordon konstruerade
för kontinentens i allmänhet breda vägar och att därvid varken våra
egna vägförhållanden beaktats, ej heller någon tanke ägnats däråt, att
vi bär i Sverige, med en ytvidd nära nog lika stor som Tysklands men
med en folkmängd av blott V12 av detta lands, säkerligen aldrig skola
mäkta förskaffa oss ens när mai se vis så goda vägar som vare sig Tyskland,
Frankrike eller Österrike.

Den invändningen, att mindre automobiler ej föras i marknaden,
bör förvisso ej godtagas, ty det bör väl ändock vara fullt riktigt, att
varje land inrättar sig efter sina förhållanden. Hade ej en till överdrift
härskande lust för fortåkning med automobil i så hög grad fått göra
sig gällande bland mängden av dem, vilka haft eller ansett sig hava
råd att skaffa sig dessa åkdon, samt stadgande funnits om viss maximibredd
å dem, både med all säkerhet fabrikerna för länge sedan rättat
sina tillverkningar därefter.

Det lär väl knappast kunna anses erforderligt att för en »komfortabel))
åkning å våra landsvägar använda de åkdon, som nu så ofta
förekomma med plats för tre vuxna personer å samma säte. Ett stadgande
därom, att Konungens befallningshavande, innan allmän väg upplåtes
för automobiltrafik, skall, efter vägstyrelsernas och vägstämmornas
hörande, pröva och bestämma den maximibredd å smalare vägar framförda
automobiler må äga, synes därför nödigt, för så vitt den Konungens
befallningshavande tillagda rätten i § 13 mom. 2 att förbjuda körning
»med automobil av viss beskaffenhet» skall bliva till åsyftat gagn,
ty det blir förvisso ändock kinkigt nog även här för Konungens befallningshavande
att emotstå de talrika krav, som med säkerhet kunna förväntas
om rätt att å alla allmänna vägar få använda de allra rymligaste
och bekvämaste automobiler, som finnas att tillgå. Och nog synes
det både billigt och rättvist samt synnerligen gagneligt för de svåra

Bihang till riksdagens protokoll 1916. .9 samt. 20 käft. (Nr 26—27.) 6

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

uppgifter, Konungens befallningshavande få sig ålagda genom den nya
förordningen, därest samtliga lokala vägmyndigheter tillerkändes något
inflytande vid dessa ärendens behandling.

Det av tillkallade »sakkunnige» föreslagna anbringandet av s. k.
vägvisare, som angåve, vilka vägar ej äro upplåtna för automobiltrafik,
har i Kungl. Maj ds proposition strukits. Förslaget var dock förvisso
välbetänkt, och de kostnader för dess genomförande, statsrådet anfört
som motiv för stadgandets borttagande, kan jag ej tillmäta någon betydelse,
enär ju ändock vägvisare pläga finnas vid skiljevägar och anbringandet
av de få ord, som erfordras för att upplysa vägfarande, huruvida
automobiltrafik är tillåten eller ej, säkerligen ej kan förorsaka nämnvärda
utgifter.

Slutligen är det synnerligt svårt att förstå, varför endast, då »vägarna
äro besvärade av is», det skall åligga föraren att föra automobilen
tillbaka till lämplig plats för möten, då ju stora svårigheter för
möten kunna uppstå även under andra årstider och det väl ej är meningen,
att det fortfarande skall tillgå som hittills ej sällan skett, nämligen
så, att landsskjutsen drives från den väg, den åkande till äventyrs
själv underhåller, för att lämna plats åt luståkande främlingar.

På grund av vad här ovan anförts, får jag vördsamt föreslå:

att riksdagen i anledning av förevarande kungl.
proposition för sin del ville besluta:

att inga andra allmänna vägar än sådana som
enligt nu gällande lag eller de vilka hålla över 3,6
meters bredd å körbanan skola vara upplåtna för
automobiltrafik, utan att tillstånd därtill lämnats av
Konungens befallningshavande;

att, då ansökan inkommer om upplåtande av andra
allmänna vägar än de nyssnämnda för automobiltrafik,
eller deras öppnande för sådan trafik annars ifrågasättes,
det skall åligga Konungens befallningshavande
att, innan ärendet företages till avgörande, inhämta
förutom vägstyrelsernas jämväl vägstämmornas yttrande
däröver;

att det skall åligga Konungens befallningshavande
att vid prövning om upplåtelse av allmänna vägar ej
hållande utöver 3,6 meters bredd för automobiltrafik
taga hänsyn ej allenast till vägarnas bredd, utan även
till frågan, huruvida försvårat underhåll utöver det vid

Lagutskottets utlåtande Nr 27. 43

vägdelningen beräknade därigenom skulle komma att
beredas väghållningsskyldige;

att de av »sakkunniga» förordade vägtavlorna för
utmärkande av, vilka vägar äro förDjudna för automobiltrafik,
skola anbringas å vägvisarne vid skiljevägarna;

att mom. 5 i § 16 första stycket må erhålla följande
lydelse:

att vid möte med åkande å sådan plats, att förbikörande
i följd av vägens beskaffenhet ej kan ske, föra
automobilen tillbaka till härför lämplig plats; och

att riksdagen anhåller det Kungl. Maj:t täcktes
låta utreda, huruvida ej giltiga skäl föreligga för bestämmande
av en viss maximibredd å de automobiler,
vilka få framföras å landets allmänna vägar, att träda
i tillämpning efter utgången av viss tid samt på vad
sätt väghållningsskyldige, vilka fått sig särskilt långa
vägsträckor tilldelade på grund av beräknade särskilt
lindriga underhållskostnader, må, intill dess ny vägdelning
företages, hållas skadeslösa för fördyrat underhåll
i följ d av dessa vägars upplåtande för automobiltrafik.»

Efter fullbordad granskning av det föreliggande författningsförslaget
jämte de av motionärerna framställda ändringsförslag får utskottet anföra
följande:

I § 6 mom. 6 bestämmes, att, där sökt registrering av automobil
beviljas, ena exemplaret av besiktningsinstrumentet, försett med bevis
om registreringen och uppgift om igenkänningsmärket, skall av Kungl.
Maj:ts befallningshavande hållas sökanden tillhanda eller till honom översändas
på sätt i mom. 5 av samma § föreskrives. Kungl. Maj:ts befallningshavande
skall, heter det i sistnämnda moment, där registrering vägrats
hålla sökanden tillhanda eller, om han uppgivit postadress, till honom
med allmänna posten översända skriftlig underrättelse om beslutet. Då
emellertid nämnda bevis å ena exemplaret av besiktningsinstrumentet
skall stämpelbeläggas, lärer detta bevis, till skillnad från den i mom. 5
omförmälda underrättelse, icke kunna i tjänsteförsändelse tillställas sökanden*.
Ilar emellertid sökanden framställt begäran om bevisets översändande
mot vanligt postförskott, torde en dylikt begäran allmänt komma
att tillmötesgås.

Utskottets

yttrande.

6 § 6 mom.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

och 12 Förslaget använder ordet »landet» i två olika bemärkelser. 1 all °i

mom. mänhet avses härmed landsbygden i motsats mot städerna men i § 10

mom. 2 och § 12 mom. 1 nyttjas samma ord i betydelsen »riket». En

omredigering synes därför här böra företagas.

13 § 4 mom. I anslutning till § 13 mom. 4, däri Kungl. Maj:ts befallningshavande

tillerkännes befogenhet att, när så erfordras för beredande av utfartsväg
eller andra särskilda omständigheter föreligga, meddela viss person
tillstånd att för viss resa eller under viss tid med automobil befara
viss allmän väg, därå automobiltrafik eljest icke må äga rum, har,
såsom i den kungl. propositionen omnämnes, ifrågasatts behovet av

särskild bestämmelse om rätt för läkare, veterinärer och sjuka att, då
så erfordras, med automobil befara varje väg. Ehuru, på sätt före dragande

departementschefen anmärkt, sådan automobiltrafik å eljest
förbjuden väg icke lärer vara av beskaffenhet att föranleda ansvarspåföljd,
torde likväl av praktiska hänsyn lämpligen böra i förordningen
uttryckligen uttalas, att läkare och veterinärer vid sjukbesök ävensom sjuka
vid deras forslande till läkare eller sjukvårdsanstalt äga med automobil
befara även sådan allmäp väg, dära automobiltrafik eljest ej är medgiven,
och torde ett dylikt uttalande böra givas sådan avfattning, att detsamma
kommer att avse även andra, med de nämnda jämförliga fall, av nödläge.

14 § 3 mom. Enligt § 14 mom. 3 sista stycket må, därest för någon stad större

hastighet för de i mom. 1 avsedda automobiler vid dagsljus eller mörker
skulle finnas lämplig, bestämmelse om sådan ökad hastighet meddelas
i den ordning, som i ordningsstadgan för rikets städer föreskrives;
dock att ej i något fall må medgivas större hastighet i timmen än
30 kilometer vid dagsljus och 20 kilometer vid mörker. Det synes utskottet
kunna ifrågasättas, huruvida den sålunda givna föreskriften
om viss maximihastighet kan anses vara av behovet påkallad. Det
gäller här uteslutande trafik inom vederbörande stadssamhälle, och det
torde utan fara kunna anförtros åt de lokala myndigheterna att utan
dylik inskränkning bestämma över körhastigheten. Under alla omständigheter
synes den för den mörka delen av dygnet föreskrivna
hastighetsgränsen, 20 kilometer i timmen, vara alltför snävt tillmätt.
Nattetid, då gatutrafiken är jämförelsevis obetydlig, torde snarare, särskilt
i de större städerna, där gatorna hållas väl upplysta, utan risk
kunna medgivas till och med större körhastighet än om (lagen. Utskottet

håller alltså före, att sista delen av detta stycke: »dock må--—

icke medgivas» bör kunna ur förordningen utgå.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

I detta sammanhang anser sig utskottet böra uttala önskvärdheten
av att, om och i den mån tillförlitliga hastighetsmätare kunna finnas i
handeln tillgängliga, föreskrift lämnas därom, att automobil skall vara
försedd med dylik mätare.

Enligt det till grund för nu gällande förordning om automobiltrafik
liggande förslag, som medgav automobiltrafik å varje allmän väg,
där ej för viss väg Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelat förbud
mot automobiltrafik, skulle, då dylikt förbud meddelats, detta tillkännagivas
medelst uppsättande å lämpligt ställe vid vägen av anslagstavlor
i olika färg efter förbudets omfattning. Efter förslagets granskning i
riksdagen blevo emellertid, på riksdagens hemställan, andra bestämmelser
meddelade angående allmän vägs öppnande för automobiltrafik,
bestämmelser genom vilka allmänna vägar i avsevärd omfattning undantogos
från dylik trafik. I sammanhang härmed och av kostnadshänsyn
fick bestämmelsen om vägtavlor bortfalla samt ersattes med föreskrift
om kungörelser till ledning för automobiltrafiken.

Det andra kammarens utskott, som behandlade den motion, vilken
föranledde riksdagens skrivelse den 25 maj 1909 med begäran om
revision av gällande författningsföreskrifter om automobiltrafik, framhöll
såsom önskvärt, att ej mindre de vägar, där automobiltrafik vore
fullständigt förbjuden, än även de vägar eller vägsträckor, där hastigheten
vore en annan än den normala, utmärktes genom anslagstavlor
eller andra tecken. De sakkunniga, som inom civildepartementet biträtt
vid utarbetandet av nu föreliggande förslag, hava förordat uppsättande
vid de olika vägarna av särskilda anslagstavlor av viss närmare
angiven beskaffenhet, vilka tavlor genom sin olika färg skulle
angiva, att automobiltrafik å vägen överhuvud ej vore tillåten eller att
automobil finge å vägen framföras allenast med viss minskad hastighet
eller att vägen endast finge befaras med automobil av viss beskaffenhet.
De föreskrivna inskränkningarna i automobiltrafiken skulle även
angivas genom å tavlorna uppsatta anslag, och avsågs, att kostnaden
för tavlornas uppsättande och underhåll skulle utgå av allmänna medel.
Kungl. Maj:t har emellertid ej följt de sakkunnigas förslag i denna
del. Anordningen vore näppeligen praktisk och skulle orsaka det allmänna
icke ringa kostnad; nödig kännedom om de förhållanden, som
genom anslagstavlorna skulle bringas till allmänhetens kännedom, syntes
kunna beredas allmänheten genom praktisk och enhetlig anordning av
Kungl. Majrts befallningshavandes kungörelser i ämnet och genom de
tillåtna automobilvägarnas utmärkande på en för allmänheten hos Kungl.
Maj:ts befallningshavande tillgänglig karta.

15 §.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet vill ingalunda underskatta värdet av de bestämmelser,
som i nu angivet syfte av Kungl. Maj:t föreslagits. Då emellertid
enligt förslaget allmän vägs upplåtande för automobiltrafik torde bliva
regel, synes det utskottet, särskilt med hänsyn till den föreslagna
skärpningen av ansvarsbestämmelserna, angeläget, att åtminstone i
sådana fall, där allmän väg helt undantagits från automobiltrafik, detta
så effektivt som möjligt bringas till automobiltrafikanternas kännedom.
I detta hänseende torde en anordning, sådan som den herr Åkerlund
föreslagit, vara värd beaktande. Om kravet på vägtavlor inskränkes
till sådana fall, då automobiltrafik å vägen är helt förbjuden, och det
härom erforderliga tillkännagivandet i lämplig form uppsättes å de
vägvisare, som enligt 29 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet skola finnas vid vägskäl, torde anordningen ur kostnadssynpunkt
knappast kunna verka avskräckande; och synes det kunna
ifrågasättas, huruvida icke dylikt tillkännagivande lämpligen kan liksom
vägvisaren i övrigt bekostas av vederbörande vägkassa.

Vad angår vägsträcka, för vilken viss inskränkning i automobiltrafiken
såsom angående hastighet eller viss beskaffenhet av automobilen
gäller, skulle det däremot ankomma på vederbörande trafikant
att själv skaffa sig nödig upplysning.

ig § 5 mom. Enligt § 16 mom. 5 första punkten åligger det automobilförare att
vintertid, då vägarna äro besvärade av is eller snö, vid möte med
åkande å sådan plats, att förbikörande i följd av vägens beskaffenhet
icke kan äga rum, föra automobilen tillbaka till härför lämplig plats.
Vissa av de i ärendet hörda myndigheter hava förordat ett åläggande
härutinnan gällande för varje årstid, ett förslag som jämväl upptagits
i den av herr Åkerlund väckta motionen. Å andra sidan har inom utskottet
ifrågasatts, huruvida ens under de omständigheter, Kungl. Maj:t
föreslagit, skyldighet att backa automobilen alltid borde föreligga; då
marken är snötäckt, torde det ofta vara förenat med vida mindre svårighet
för den, som med släde möter automobil, att köra av vägen än
för automobilen att backa till sådan plats, där släden kan passera. Då
enligt utskottets mening såväl den ena som den andra synpunkten
torde vara i viss mån berättigad, har utskottet ansett sig böra förorda
sådan omredigering av förevarande punkt, att skyldighet att föra automobilen
tillbaka till för förbikörande lämplig plats göres beroende
därav, att icke för automobilen förefinnes avsevärt större svårighet
att backa än för den körande att genom lämplig åtgärd komma förbi.

Lagutskottets utlåtande Nr 27. 47

I andra punkten av samma moment torde den ändring böra vidtagas,
att förare, vilken under förhållanden, som däri omförmälas, stannat
automobilen, skall vara pliktig avstänga motorn ej allenast, såsom
i förslaget upptages, om så begäres, utan jämväl då sådan åtgärd eljest
visar sig behövlig, ändå att särskild begäran ej blivit framställd.

I anslutning till stadgandet i förslagets 21 § bar herr Alkman i
sin motion förordat införande i den blivande förordningen av en bestämmelse
av innebörd, dels att tillstånd till bedrivande av yrkesmässig
automobiltrafik alltid skulle medföra skyldighet för tillståndshavaren att
med tillgänglig materiel skjutsa inom det län, tillståndet avsåge, och
efter taxa, som Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställt, dels ock att
Kungl. Maj:ts befallningshavande, då tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik
inom länet första gången meddelades, skulle vara pliktig fastställa
taxa för persontrafiken.

Utskottet vill med anledning härav framhålla önskvärdheten av att
jämväl beträffande landsbygden vederbörligen fastställda taxor för yrkesmässigt
bedriven automobiltrafik komma till stånd, där sådant
med hänsyn till de förhållanden, varunder trafiken bedrives, kan anses
vara av behovet påkallat.

Enligt nu gällande bestämmelser är besiktningsman berättigad att
för efterbesiktning av automobil uppbära ersättning med 10 kronor.
Av besiktningsmännen i Stockholm har emellertid, enligt vad propositionen
giver vid handen, framhållits, att denna ersättning, i betraktande
av den ytterst omfattande och tidsödande undersökning, som för
efterbesiktningen krävdes, vore alltför ringa och att gottgörelsen för
efterbesiktning ej skäligen borde utgå med lägre belopp än 15 kronor.
I enlighet härmed har i förslagets 43 § stadgats, att besiktningsman
för besiktning av automobil — således jämväl efterbesiktning — är
berättigad till ersättning, om besiktningen avser allenast en automobil,
med 15 kronor och där på en gång uppvisas två eller flera, en och
samme ägare tillhöriga automobiler, med resp. 12 kronor 50 öre och
10 kronor för varje automobil.

Då förslaget i trafiksäkerhetens intresse väsentligen skärpt föreskrifterna
om efterbesiktning av automobil — för närvarande finnes
intet annat stadgande om efterbesiktning än att automobiler i yrkesmässig
trafik vart tredje år skola undergå sådan besiktning, varemot
enligt förslaget efterbesiktning skall äga rum vart tredje år för automobiler
i enskild trafik och varje år för automobiler, som användas i

21 §.

43 §.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

yrkesmässig trafik — skulle dessa enligt utskottets förmenande verka
alltför betungande för automobilägaren, därest avgiften för efterbesiktning
komme att utgå med av Kungl. Maj:t föreslaget belopp. Utskottet
vill därför ifrågasätta, huruvida avgiften för efterbesiktning bör utgå
med högre belopp än 10 kronor för besiktning av en automobil, med
lämplig jämkning, när flera automobiler besiktigas för samme ägares
räkning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

l:o) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anmäla, att vid granskning av nu ifrågavarande
förslag riksdagen ej funnit skäl att mot detsamma
göra andra erinringar än utskottet i förevarande
utlåtande upptagit, samt

2:o) att de i anledning av propositionen väckta
motionerna, därest de icke kunna anses besvarade
genom vad utskottet ovan hemställt, ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 april 1916.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservation:

av herrar Gezelius, Högberg, Lars Olsson, Pettersson i Bjälbo, Gustafsson
i Örebro, Karlsson i Fjäl och Lindqvist i Kosta, vilka i avseende å bestämmelserna
i 13 § 1 mom. om bredden å väg, varå körning med automobil
skulle vara tillåten, velat hemställa, att riksdagen måtte göra den
erinran, att här inrymda bestämmelser borde innehålla, att körning med
automobil skulle, där ej av stadgandena i paragrafen annorlunda framginge,
vara tillåten å allmän väg, vars bredd överstege 3,6 meter, samt
å gata och torgplats; dock med rätt för Konungens befallningshavande
att, efter vederbörande vägstyrelses hörande, medgiva automobiltrafik,
där sådan utan olägenhet kunde äga rum, jämväl å allmän väg av mindre
bredd än eljest i samma moment sagts.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1916.