Lagutskottets utlåtande Nr 27 (Utlåtande 1915:LU27 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 26 april 1915 kl. 11.30 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av §§10
och 21 i lasarettsstadgan den 18 oktober 1.901, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Söderbergh, Trana, Stärner *),
Gezelius *), greve Lagerbjelke *), greve Spens, Hult *), Dahl, Pettersson i Södertälje,
Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Svensson i Eskilstuna*),
Lindley i Söderhamn och Rehn.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 29 januari 1915 dagtecknad proposition, nr 24, som
hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden, begärt
riksdagens yttrande över följande:

Förslag

till

Kungörelse

angående ändrad lydelse av §§ 10 och 21 i lasarettsstadgan
den IS oktober 1901.

/ § 10-

Mom. 1. Vid varje lasarett skola finnas:

1. en direktion, utsedd på sätt i § 13 sägs;

2. en läkare, som utses i den ordning § 21 stadgar;

3. en syssloman, tillsatt i enlighet med § 34;

4. en av direktionen antagen prästman, som vid lasarettet biträder
i vad till hans ämbete börer;

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 24 käft. (Nr 27.)

2 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

5. nödig sjukvårdsbetj aning, som läkaren äger tillsätta och entlediga,
dock med skyldighet att vid nästkommande direktionssammanträde
därom göra anmälan, samt nödig ekonomibetjäning, vars antagande och
entledigande tillhör direktionen.

Mom. 2. Avlöning till tjänstemän och betjäning utgår enligt stat,
som efter förslag av direktionen bestämmes av landstinget.

Finner direktionen ändring i de fastställda avlöning sbeloppen nödig,
och kan ej lämpligen landstingets sammanträde avvaktas, äger direktionen
i ämnet fatta beslut, som länder till efterrättelse, intill dess frågan
blivit av landstinget prövad.

Vid fastställande av lönestat för lasarettsläkare äger landstinget befogenhet
att, jämte de allmänna villkor för avlöningens åtnjutande, som landstinget
kan finna lämpligt bestämma, tillika beträffande sådan läkares rätt
att utöva enskild läkarpraktik föreskriva, att läkare vid lasarett eller lasarettsav
delning med minst 50 sjuksängar icke må utom lasarettets område
utöva dylik praktik med undantag av:

1) konsultation på annan läkares kallelse,

2) mottagning för sjuka i läsår ettsläkarens egen bostad, samt

3) behandling av sjukdomsfall, då värd genom annan .läkare icke är
att tillgå eller där läsår ettsläkaren på grund av sin utbildning eller sin
verksamhet såsom lasarettsläkare får anses äga särskild sakkunskap.

Önskar landstinget i fråga om rätten att utöva enskild praktik föreskriva
enahanda villkor för läkare vid lasarett eller lasarettsavdelning med
mindre antal sjuksängar än nyss nämnts eller bestämma andra villkor än
ovan sagts, skall landstingets beslut därom för att bliva gällande underställas
Kungl. Maj ds prövning och godkännande.

Mom. 3. För dem av de i mom. 1 nämnda tjänstemän och betjäning,
som icke på grund av andra bestämmelser kunna komma i åtnjutande
av pension till skäligt belopp för sin tjänstgöring vid lasarettet och som
en längre tid med nit och trohet uppfyllt sina åligganden samt av ålder
eller sjukdom eller under tjänstgöring ådragen skada nödgas lämna
sin befattning, äger direktionen att hos landstinget föreslå det pensionsbelopp
för återstående livstid, vilket i mån av förtjänst och behov prövas
skäligt.

Mom. 4. För beredande av nödig vila åt läkare och sjukvårdsbetj
äning äger direktionen hos landstinget göra framställning om beviljande
åt dem av någon tids årlig semester.

§ 21.

Mom. 1. Lasarettsläkare utnämnes av Kungl. Maj:t efter förslag
av medicinalstyrelsen, och erfordras för behörighet till denna befattning

Lagutskottets utlåtande Nr 27. ii

att, vid ansökningstidens utgång, hava efter vunnen legitimation bestritt
läkar- eller underläkartjänst under minst ett år vid lasarett eller därmed
jämförlig sjukvårdsinrättning.

Mom. 2. Vid inträffande ledighet av lasarettsläkarbefattning skall
direktionen ofördröjligen till medicinalstyrelsen insända uppgift å de löneförmåner,
som komma att av befattningens nye innehavare åtnjutas, ävensom
ä samtliga de villkor för avlöningens åtnjutande, som jämlikt §10 må
hava föreskrivits.

Sedan dylik uppgift inkommit, skall medicinalstyrelsen genom kungörelse,
som bör införas i allmänna tidningarna tre gånger, tillkännagiva,
att till Kungl. Maj:t ställd ansökning till befattningen skall före
klockan tolv å trettionde dagen efter den, då kungörelsen första gången
varit offentliggjord, till medicinalstyrelsen ingivas; börande i kungörelsen
särskilt angivas dels löneförmånerna dels ock de för dessas åtnjutande
bestämda villkor.

Efter ansökningstidens utgång skall medicinalstyrelsen pröva de sökandes
behörighet och, med avseende fäst å deras ådagalagda skicklighet
och förtjänst, varvid särskilt bör tagas i betraktande förutgången
berömlig tjänstgöring å sjukhus, å förslag uppföra tre sökande, om så
många anmält sig och funnits behöriga.

Förslag och ansökningshandlingar skola därefter ofördröjligen översändas
till lasarettsdirektionen, som äger att till förmån för någon av
de sökande, som funnits behöriga, avgiva sitt förord, däröver klagan ej
må föras.

Sedan direktionen till medicinalstyrelsen inkommit med sitt förord,
skall styrelsen till Kungl. Maj:t insända samtliga tjänstens tillsättande
rörande handlingar jämte eget yttrande.

Mom. 3. Utnämnd lasarettsläkare är skyldig att inom en månad
efter utnämningsdagen tillträda sin tjänst samt att, sedan detta skett,
därom ofördröjligen göra anmälan hos såväl direktionens ordförande som
medicinalstyrelsen.

Denna kungörelse träder genast i kraft.

1 samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
två i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen av greve
Posse m. fl. (I: 73) och av herr Nilson i Örebro m. fl. (II: 201).

Beträffande det närmare innehållet av Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag får utskottet, i den mån ej redogörelse därför här nedan lämnas,
hänvisa till propositionen och departementschefens däri intagna yttrande
till statsrådsprotokollet.

Motionärernas
motivering.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 27,

Greve Posse m. fl. och. herr Nilson i Örebro m. fl. hava i sina ovanberörda
likalydande motioner hemställt, »att riksdagen, med uthalande
att de i Kung!. Maj:ts proposition föreslagna ändringarna i lasarettsstadgan
böra tillkomma i den ordning § 57 i regeringsformen föreskriver, i övrigt
för sin del må uttala, att tillräckliga skäl icke synas vara anförda för
vidtagande av de föreslagna ändringarna.»

Till stöd för berörda hemställan hava motionärerna anfört:

»I en till riksdagen avlåten kungl. proposition nr 24 har Kungl.
Maj:t hemställt om riksdagens yttrande över den kungl. propositionen
åtföljande förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 10 och
21 i lasarettsstadgan den 18 oktober 1901.

Den kungl. propositionen avser icke att till riksdagen överlåta
beslutanderätt angående den ifrågasatta ändringen utan allenast att
lämna riksdagen tillfälle att yttra sig, varemot Kungl. Maj:t förbehölle
sig avgöranderätten.

Vad till en början själva sakfrågan angår, eller att Kungl. Maj:t
genom ifrågavarande tillägg och ändringar i lasarettsstadgan skulle,
under formen att vilja reglera landstingens befogenhet att vid fastställande
av lönestater föreskriva villkor för avlöningarnas åtnjutande,
avse att vinna på samma gång en utvidgning som en inskränkning av
vederbörande landstings rätt att uppställa villkor för lasarettsläkare
rörande deras tjänsteåligganden, kunna vi ej finna annat än att i
förstnämnda avseende, eller att en utvidgning av landstingens rättskulle
med bestämmelserna i fråga ernås, sådant icke äger något stöd.
Däremot finna vi uppenbart, att med de föreslagna stadgandena den rätt,
som nu bör anses tillkomma landstingen, skulle allvarligt kringskäras.

Nu gällande lasarettsstadga innehåller rörande landstingen och de
av dem utsedda lasarettsläkare bland annat följande stadganden:

»§ 10 mom. 2. Avlöning utgår enligt stat, som efter förslag av
direktionen bestämmes av landstinget.

§ 18. Med iakttagande av bestämmelserna i denna stadga och gällande
författningar i övrigt, äger direktionen utfärda och till efterlevnad
påbjuda de särskilda föreskrifter, som vid lasaretten må finnas nödiga
för betryggande av lasarettets ändamålsenliga skötsel och förvaltning.

§ 22. Läkaren får ej under dygnet avlägsna sig på längre tid än
som med lasarettets fördel och de sjukes behöriga vård är förenligt
och ställa sig noga till efterrättelse vad i § 28 därom är föreskrivet.

§ 29. Där poliklinisk verksamhet med direktionens medgivande
av läkaren utövas, äger direktionen bestämma om och i vad mån
läkaren skall lämna ersättning för användande av lasarettets lokaler,
instrument, bandager och övriga hjälpmedel samt för det av lasarettets
betjäning lämnade biträde.»

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Av en sammanställning av dessa stadganden synes det som om
något hinder oj förefunnes i nu gällande lasarettsstadga att för lasarettsläkaren
uppställa de föreskrifter, som landstinget funne för sin del
påkallade för lasarettsläkaretjänstens rätta skötande. Avlöningen till
läkare utgår enligt stat, som bestämmes av landstinget. För vanlig
uppfattning synes det självfallet, att när landstinget äger bestämma
löneförmånerna, det ock bör äga bestämma villkoren för dessa löneförmåners
åtnjutande. Vidare äger direktionen utfärda och till efterlevnad
påbjuda de särskilda föreskrifter, som vid lasaretten må finnas
nödiga för dess ändamålsenliga skötsel. Enda inskränkningen i denna
rätt är att direktionen därvid har att iakttaga bestämmelser i lasarettsstadgan
och gällande författningar i övrigt, Men eljest förekomma ej
några inskränkningar som kunna förhindra direktionen att för lasarettsläkaretjänstens
rätta skötsel lämna föreskrifter, som även innebära en
inskränkning av lasarettsläkarens verksamhet utom lasarettet. Så mycket
mera bör. väl landstinget, som utser direktionen, kunna stadga allmänna
sådana villkor. Vidare ankommer det särskilt på direktionen att medgiva
eller icke medgiva läkaren att hava poliklinisk verksamhet å lasarettet
samt att bestämma i vad mån ersättning härför skall lämnas.
Om direktionen äger denna bestämmanderätt, bör väl därav följa, att
direktionen också, då den kan bestämma att denna polikliniska verksamhet
får ske och att den får ske utan ersättning till lasarettet, på
samma gång kan fastslå betingelser för detta medgivande. Allt detta
synes utvisa, att nu gällande lasarettsstadga icke utgått ifrån att inskränkning
borde ifrågakomma i landstingets befogenhet att för åtnjutande
av de förmåner, som enligt den av landstinget uppgjorda stat
skulle tillfalla lasarett släkare, uppställa de villkor rörande läkarens arbete
i sin tjänst som landstinget tunne nödiga för tjänstens rätta skötsel.

Om Lagligheten av de beslut, som hittills av några landsting fattats
i syfte att begränsa lasarettsläkarnes verksamhet utom läsarettstjänsten,
torde tvivel f. n. knappast kunna förefinnas, då dessa beslut ej kunnat
tråda i verksamhet utan godkännande av Konungens befallningshavande,
och Konungens befallningshavandes beslut oss veterligen icke blivit i
anledning av nagra anförda besvär ändrade. Sådana förhållandena f. n.
föreligga, finnes alltså ingen direkt anledning att anse annat, än att
det tillkommit landstingen att besluta så beskaffade begränsningar för
lasarettsläkarnes arbete utom lasarettet, som ägt rum, och varför redogöres
i den kungl. propositionen. Den i den kungl. propositionen framkomna.
tveksamhet i detta avseende tyckes därför ej hava något stöd i
vad hittills faktiskt förekommit, utan synes uteslutande härröra från
vad kung], medicinalstyrelsen, styrelsen för svenska lasarettsläkare -

6 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

föreningen och styrelsen för allmänna svenska läkareföreningen anfört.
De grunder, som av dessa framhållits för den uppfattning, att vissa
landsting överskridit sin befogenhet genom de uppställda villkoren,
synas icke hållbara. Den korporation, som bestämmer avlöningen för
en dess tjänsteman och äger bestämma denna avlöning högre eller
lägre, bör enligt vanliga begrepp även kunna stadga under vilka villkor
avlöningen skall få uppbäras.

Så länge alltså icke något som helst beslut av högste lagtolkande
myndighet, eller Kungl. Maj:t, föreligger av innebörd att landstingen
uti ifrågavarande hänseende genom av dem uppställda villkor överskridit
sin befogenhet, så måste befogenhet i förevarande hänseende vara förefintlig.

Vad Kungl. Maj:t föreslagit skulle enligt vår tanke verka uteslutande
som en inskränkning av denna befogenhet. Frågan blir då
om det kan vara behövligt att lagstifta om en sådan inskränkning. Hava
landstingen till men för den allmänna sjukvården inom respektive län
uppställt villkor för sina lasarettsläkare, som för den allmänna sjukvården
inom länet varit skadliga? Intill påvisas kan, att sa ägt rum,
måste en lagstiftning som medför dylik inskränkning anses opåkallad.
Kan man icke tvärtom med skäl anse, att landstingen äro de som bäst
känna till sjukvårdsförhållandena inom länet och vad som överensstämmer
med bästa sättet för deras ordnande? Vad som i fråga om
detta ordnande kan anses lämpligt för ett län, är alls icke lämpligt för
ett annat. Givetvis gälla exempelvis i ett län med relativt tät befolkning
och goda kommunikationer andra förhållanden än i ett län med
glesare befolkning och mindre goda kommunikationer. Landstinget bör
allra bäst kunna bedöma hithörande förhållanden. Där förhållandena
äro sådana, att för den allmänna sjukvården lasarettsläkaren bör lämnas
större frihet, lärer landstinget ej förmena honom sådan. Då landstinget
åter anser, att sjukvården i dess allmänhet bäst tillgodoses genom att
lasarettsläkare uteslutande ägnar sig åt sitt lasarett och för detta ändamål
vill tillse att läkaren blir så väl avlönad, att han ser sin sanna fördel
förenlig därmed, bör hinder därför ej läggas i vägen. Det har i de
Kungl. Maj:ts proposition bifogade utlåtandena framhållits, att den moderna
kirurgien ingår såsom ett mycket viktigt moment i lasarettsläkarens
bildning och verksamhet. Det torde darmed nära sammanhänga,
att såväl sjukdomens diagnostiserande som eventuella operationsingrepp
böra äga rum inom lasarettet, där de instrumentala och för
operation avsedda anordningarna jämte den erforderliga biträdande
personalen såsom sköterskor och underläkare äro på platsen. Det kan
näppeligen sättas i fråga, att viktigare operationer kunna äga rum i

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

hemmen, allra minst ute på landsbygden, där varken erforderliga instrument
eller behövlig vård är till finnandes, utan där kirurgens praktik
skulle bliva huvudsakligen inskränkt till att, efter ett besök hos den
sjuke, föreskriva dennes införande till lasarettet. På varje plats, va rest
eller i vars närhet ett lasarett förefinnes, torde det vara obestridligt
att operationer med ganska få undantag ske endast inom lasarettet.
Undantag förefinnas väl, huvudsakligen i mera ovanliga fall, särskilt
vid för lossningar. I sådana iall torde den rätt, som rent humanitärt
kräver lasarettsläkarens ingripande, utan att sådant behöver uttryckas i
en instruktion, rimligtvis komma att fortfarande som förut få försiggå.

.På samma gång vi anse oss kunna konstatera, att landstingen
i fråga om sjukvården inom de olika länen visat det största intresse och
offervillighet, kunna vi icke underlåta att uttala den farhåga, att om
landstingens fria bestämmanderätt på detta område skall klavbindas så
att landstingen bliva bundna av bestämmelser, som inskränka deras
frihet att uppställa de villkor, som de finna bäst och nyttigast, det nu
rådande intresset och offervilligheten skola minskas, till största skada
såväl för lasaretts- som den allmänna sjukvården.

Det framhålles i motiven till den kungl. propositionen, att lasarettsläkarnes
plikttrohet samt nit och intresse för sina göromål utgöra de
säkraste garantier för en god skötsel av lasaretten. Detta må innebära
en allmän sanning, men det bör också framhållas, att landstingen, då
de vilja föreskriva vissa villkor, icke torde vara i saknad av erfarenhet
därom, att denna plikttrohet, detta nit och intresse icke alltid förslå att
hindra läkaren att mer än som kan anses vara för en fullgod lasarettsyård
lämpligt ägna sig åt praktik och sysselsättning utom lasarettet,
Aven i övrigt. kunna de synpunkter som anförts i motiven till den
kungl. propositionen göras till föremål för erinringar.

, Det anföres sålunda (sid. 27 i den kungl. propositionen), som ett
stöd för behovet av den föreslagna författningsändringen: »att vissa
landsting anslutit sig. till den meningen, att landstingen lagligen äga
befogenhet att utan inskränkning bestämma om lasarettsläkarnes avlöning
och därmed förbundna villkor». Om lagligheten av att landstingen
bestämma om avlöningen lära delade meningar icke kunna råda,
men beträffande villkoren hava landstingen visserligen icke ansett sig
kunna utan inskränkningar bestämma därom. De hava icke i nåo-ot fall
ansett sig kunna tillämpa andra villkor än sådana som falla inom ramen
av gällande författningar.

__ » idare säges (sid. 28) att om »landstingen funne lämpligt att beträffande.
förening av tjänster eller mottagande av stadigvarande uppdrag^
vilja, föreskriva motsvarande villkor, som för åtnjutande av löneförmåner
i statens tjänst i allmänhet äro stadgade, svnes anledning

8 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

icke föreligga att härutinnan inskränka landstingens fria beslutanderätt)).
Men vad är i realiteten skillnaden emellan, att en tjänsteman
förenar en tjänst med en annan och den att läkaren, vilkens verksamhet
avser sjukvård, får jämte sjukvården i den tjänst han innehar
förena sjukvård därutom, d. v. s. ägna sig åt enskild praktik?^ Det äi
i båda fallen fråga om de intressemotsättningar, som uppstå mellan
anspråket på att eu tjänsteman uteslutande ägnar sig åt sin tjänst, och
frestelsen att ägna sitt intresse i så hög grad åt annan verksamhet,
att detta dragés från tjänstens befogade krav på dess innehavare.

Vidare anföres i argumenteringssvfte: »Därtill kommer att lasa rettsläkaren

i många fall är med nödvändighet hänvisad till enskild
praktik för vinnande av tillräcklig inkomst för sitt uppehälle». Det är
svårt att förstå vad härmed avses i detta sammanhang. Det är just
sådana fall, där denna argumentering icke gäller, varom här är fråga,
d. v. s. sådana fall då landstingen, i gengäld mot att de beviljat lasarettsläkaren
så stora förmåner, att han för sin utkomst icke blir beroende
av enskild praktik, föreskrivit de inskränkningar i berörda hänseende,
som de funnit bäst tillgodose lasarettsvarden.

Å sid. 35 i den kungl. propositionen talas om läkarens ingripande
vid olycksfall och det heter: »Inträffar ett olycksfall, till vars bedömande
och behandling lasarettsläkaren är särskilt kompetent och äro,
såsom ofta torde vara fallet, omständigheterna sådana, att patienten ej
omedelbart kan intagas å lasarettet, måste det ju även vara i hög grad
olämpligt, att det skulle vara lasarettsläkaren förmenat att infinna sig
vid sjukplatsen». Vid olycksfall är första åtgärden i regel alltid den,
att den av olycksfall träffade med största möjliga skyndsamhet föres
till närmaste lasarett. Vederbörande lasarettsläkare föreskriver utan
tvivel detta vid erhållen kännedom om olycksfallet såsom allra första
åtgärd. Lasarettsstadgan säger också i § 28 mom. I: »Inkommer

olycks- eller sjukdomsfall, som kräver skyndsam behandling, skall han»
(läkaren) »ofördröjligen infinna sig å lasarettet». Huru går väl denna
bestämmelse i hop med tanken att lasarettsläkaren vid anmält olycksfall
skall kunna begiva sig måhända långt bort från sitt lasarett och
där vistas, då annat olycksfall, som kräver skyndsam behandling, fordrar
hans ofördröjligci närvaro å lasarettet? Den här i den kungl. propositionen
uttalade uppfattningen styrker, i vår tanke, ändå mer behovet
av att landstingen bibehållas vid den rätt, som lasarettsstadgan anvisar
i ovannämnda §.

Å nästföljande sida 36 säges vidare: »Av största betydelse måste

det därför vara för honom» (läkaren) »att efter avslutad utbildning^
någon mån få tillfälle till praktik även utom lasarettet». Det kan fra -

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

gas: I huru många fall tillträda lasarettsläkare vid ett större lasarett
sin tjänst omedelbart efter den akademiska utbildningstiden? Tvärtom
kräves i regel av lasarettsläkaren en långt större praktisk erfarenhet,
inhämtad ofta vid såväl större som mindre lasarett och enskild praktik
i sammanhang därmed, eller understundom under uteslutande egen enskild
praktik. Om den uttalade satsen skall hava någon innebörd, fordras
också utan all fråga för dess giltighet att den enskilda praktiken
är ganska omfattande.

\i hava med ovan anförda citat ur den kungl. propositionen velat
uppvisa att de för densamma anförda grunderna äro ganska svaga. En
än närmare granskning av densamma skulle otvivelaktigt ge vid hand,
att den innebär ett påtagligen ensidigt förfäktande av de synpunkter,
som framhållits av de medicinska vederbörande, som yttrat sig i frågan,
d. v. s. av den andra intresserade parten. Det hela utmynnar, såsom
nedan skall yttermera påvisas, uti att lasarettsläkaren skulle sättas i
det faktiska läge, att tämligen obegränsat kunna bestämma i vilken
omsättning han funne lämpligt ägna sig åt enskild praktik och detta utan
att landstingen skulle kunna meddela föreskrifter däremot. Det är en
sådan anordning vi med motionen avse att förebygga.

Rörande de särskilda punkterna i Kungl. Maj:ts förslag om ändring
i lasarettsstadgan fästa vi oss vid den däri efter sängantalet bestämda
gränsen emellan stora och mindre lasarett. Gränsen synes oss rätt
godtyckligt vald. Ett lasarett med 50 sängar kan otvivelaktigt i en
hel del fall lämna mindre sysselsättning för en läkare än ett lasarett
med något mindre antal. Varför skulle icke landstingen äga rätt att
för dessa något mindre lasarett bestämma liknande villkor för lasarettsläkaren
som i fråga om övriga lasarett, därest de besluta sådana löneförmåner
för lasarettsläkare, att rimligtvis därmed kunna förenas ifrågavarande
villkor?

Emot särskilt punkt 3 i samma moment kan med skäl anmärkas,
att, därvarande bestämmelse är en verklig s. k. kautschuksparagraf. I
själva verket inrymmer stadgandet genom sitt svävande och tänjbara
innehåll en utomordentligt stor frihet för läkaren att bedöma omfattningen
av sin praktik utom lasarettet. Om en lasarettsläkare på ett område
är s. k. specialist, äger han, i den händelse annan erkänd specialist
icke finnes på platsen, inbegripa i sin praktik allt möjligt som kan beröra
hans specialitet, och han kan även, utan hinder därav att annan
specialist finnes på platsen, praktisera inom sitt specialområde. Ordalagen
»där lasarettsläkare på grund av sin utbildning eller sin verlcBihang
till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 24 käft. (Nr 27.) 2

10 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

samhet såsom lasarettsläkare får anses äga särskild sakkunskap» utesluter
uppenbarligen icke alls denna möjlighet. Tvärtom genom inskjutandet
av ordet »eller» framför meningen, är det alldeles tydligt,
att inom hela det område, där lasarettsläkare på grund av sin utbildning
etc. äger särskild sakkunskap, får han fritt praktisera. Det anförda
visar, huru svårt det blir att, om man ej såsom Skaraborgs läns
landsting, funnit lämpligt ganska snävt begränsa lasarettsläkarens praktik
utom lasarettet, undvika att lämna fältet ganska fritt för sådan praktik.

Vi hava i det föregående icke ingått på den viktiga principiella
frågan, huruvida det verkligen ingår i Kungl. Maj:ts administrativa
lagstiftningsrätt att utfärda bestämmelser av den art, varom här är
fråga, och om icke för dylika bestämmelsers utfärdande fordras Konungs
och riksdags gemensamma beslut jämlikt § 57 regeringsformen. — Vi
åberopa härutinnan den å sid. 26 i kuugl. propositionen relaterade
skrivelsen av Carl Persson i Stallerhult m. fl. Väl må vara sant, att
mindre ändringar må hava vidtagits av Kungl. Maj:t i en stadga av
ifrågavarande slag, men det gäller här en fråga av fundamental betydelse
för de villkor, varunder de skatter, som kommunerna besluta
ålägga sig, få användas och därmed ett ingripande i kommunernas
beskattningsrätt på det sätt, att dessa skattemedel emot kommunernas
vilja och beslut skulle få användas till avlöning åt tjänstemän, som icke
tiiiförbundes uteslutande ägna sig åt den kommunala tjänst, varför de
åtnjöte sin avlöning. I dylikt fall synes oss Kungl. Magt icke böra
äga att utan riksdagen besluta. Det har som stöd för Kungl. Maj:ts
administrativa lagstiftningsrätt i detta fall anmärkts i den kungl. propositionen,
att Kungl. Maj:t tillförsäkrat läkare på kommuners stat rätt
till tjänsteårsberäkning. Men i de fall då så skett har Kungl. Maj:t
för den förmån, som beviljats kommunen för dess läkare, krävt lämpligt
vederlag från kommunens sida. Härom är i förevarande fall ej fråga.
Det säges också, att i fråga om andra kommunala tjänstemän Kungl.
Maj:t äger föreskriva de villkor, som gälla tjänsten. Emellertid torde
det kunna påstås, att denna Kungl. Maj:ts befogenhet i allmänhet gäller
tjänstemän, som i själva verket äro att anse såsom statsfunktionärer,
såsom domare i rådhusrätter, stadsfiskaler m. fl., vilka på alldeles särskilda
historiska eller andra grunder avlönas av kommunerna. Icke
heller härutinnan förefinnes någon verklig likhet. Det synes därför
vara en otviverkligt riktig mening som Gävleborgs läns landsting uttalat,
och däri Konungens befallningshavande i samma län synes hava

Lagutskottets'' utlåtande Nr 27.

instämt, att de inskränkningar i kommunernas förfoganderätt över
kommunala medels användning, som skulle följa av stadgandena i fråga,
kunna anses vara av den omfattning och betydelse, att riksdagen bör
äga rätt att därom jämte Konungen besluta.»

Med det förslag till ändrad lydelse av 10 och 21 §§ i lasaretts- utskottets
stadgan, som i förevarande proposition förelagts riksdagen, avses att be- vttrandestämma
landstingens befogenhet att vid fastställandet av lönestater för
lasarettsläkare meddela föreskrifter för sådana läkares rätt att utöva enskild
läkarpraktik.

I sin nuvarande lydelse innehåller lasarettsstadgan inga bestämmelser
härom. Detta har föranlett, att olika uppfattningar framträtt beträffande
landstingens ifrågavarande rätt. Så har å ena sidan gjorts
gällande, att det icke kan tillkomma landsting att utan Kung!. Maj:ts
medgivande föreskriva särskilda villkor för avlöningens åtnjutande utöver
vad lasarettsstadgan i sådant avseende innehåller. A andra sidan
hävdas den uppfattningen, att landstingen lagligen äga befogenhet att
utan andra inskränkningar, än som i lagar och författningar finnas uttryckligen
angivna, bestämma om lasarettsläkares avlöning och därmed
förbundna villkor.

Föredragande departementschefen har ansett det vara i hög grad
otillfredsställande, att en författning sålunda på grund av frånvaron av
tydliga och uttömmande bestämmelser i visst avseende kan tolkas på så
olika sätt, som här är fallet. Han finner det förty lämpligt att, oavsett
vilken mening man än må hysa i själva sakfrågan, berörda brist i författningen
varder avhulpen. Utskottet biträder för sin del detta departementschefens
uttalande och anser redan på nu angiven grund önskvärt,
att i lasarettsstadgan intagas bestämmelser, som tydligt utmärka,
vilken befogenhet landstingen i förevarande avseende skola äga.

Vad angår omfattningen av dessa bestämmelser har departementschefen
till en början avböjt att vid den ifrågasatta författningsändringen
ingå på frågan om lasarettsläkares rätt att vid sidan av sin tjänst över
huvud taget innehava enskilt uppdrag. I detta avseende hade medicinalstyrelsen
föreslagit, att landsting skulle äga föreskriva, att lasarettsläkare
icke utan vederbörande lasarettsdirektions medgivande finge innehava
enskilt avlönat uppdrag. Departementschefen erinrar häremot, att i 25 §
av lasarettsstadgan redan finnes föreskrivet, att lasarettsläkare icke utan
särskilt efter lasarettsdirektionens hörande av medicinalstyrelsen meddelat
tillstånd får åtaga sig annan tjänstebefattning, och anför vidare,
att grunden till medicinalstyrelsens framställning varit angelägenheten

12 Lagutskottet* utlåtande Nr 27.

av att lasarettsläkarnas rätt att utöva enskild praktik icke till men för
den sjukvårdsbehövaude allmänheten kringskäres i vidare mån, än som
med hänsyn till lasarettsvården är nödvändigt. Departementschefen håller
också före, att statens intresse i den föreliggande frågan bör anses vara
därtill begränsat, och att fördenskull genom bestämmelser i lasarettsstadgan
endast bör regleras landstingens rätt att meddela särskilda föreskrifter
i avseende å lasarettsläkarnas enskilda praktik. Landstingens
befogenhet att i övrigt stadga allmänna villkor för avlöningens åtnjutande
bör däremot enligt departementschefens mening lämnas helt fri.

I fråga åter om lasarettsläkarnas rätt att utöva enskild praktik anför
departementschefen, att härutinnan stå stridiga intressen direkt emot varandra.
Från lasarettsvårdens synpunkt måste nämligen strängt tillses, att
lasarettsläkaren icke på grund av annan verksamhet försummar skötseln av
sitt lasarett. A andra sidan har allmänheten i viss mån berättigade anspråk
att vid förefallande behov få anlita lasarettsläkaren, vilken ofta på
sitt område är den ende specialisten på platsen eller i allt fall på grund
av sin utbildning och erfarenhet den mest kompetente att behandla vissa
sjukdomar. Därtill kommer, att lasarettsläkaren i många fall är med
nödvändighet hänvisad till enskild praktik för vinnande av tillräcklig inkomst
för sitt uppehälle. Vid meddelande av de bestämmelser, varom nu
är fråga, gäller det sålunda att undvika de båda ytterligheterna, förbjudandet
av all praktik utom lasarettet och tillåtandet av sådan praktik utan
någon inskränkning, och att finna en medelväg mellan dessa varandra
rakt motsatta ståndpunkter, så att rätt kommer att i vederbörlig mån
utskiftas åt båda hållen. Å ena sidan är därvid självfallet, att bestämmelserna
böra innefatta största möjliga garanti för, att lasarettsvården ej
på grund av läkarens enskilda praktik försummas, å andra sidan torde
man ej, utöver vad för vinnande av denna garanti är nödvändigt, böra
begränsa läkarens verksamhet utom lasarettet utan i förevarande hänseende
giva honom fria händer i den omfattning, lasarettstjänstens
tillbörliga tillgodoseende medgiver.

Det är de sålunda angivna synpunkterna, som varit grundläggande
för Kungl. Maj:ts i ärendet framlagda förslag.

Den i ämnet väckta motionen uppbäres av en annan åskådning.
Den utgår därifrån, att den korporation, som bestämmer avlöningen för
en sin tjänsteman och äger bestämma denna avlöning högre eller lägre,
enligt vanliga begrepp även bör kunna stadga, under vilka vilkor avlöningen
skall få uppbäras. Kungl. Maj:ts förslag skulle enligt motionärernas
tanke verka uteslutande som en inskränkning av denna befogenhet.
.Men en sådan inskränkning finna de icke vara av behovet

Lagutslcottets utlåtande Nr 27. 13

påkallad. De hålla före, att landstingen äro de, som bäst känna till
sjukvårdsförhållandena inom länet och vad som överensstämmer med
bästa sättet för deras ordnande. Därför bör åt landstingen överlämnas
att bedöma hithörande förhållanden. Där förhållandena äro sådana, att
för den allmänna sjukvården lasarettsläkaren bör lämnas större frihet,
lärer landstinget ej förmena honom sådan. Då landstinget åter anser, att
sjukvården i dess allmänhet bäst tillgodoses genom att lasarettsläkare
uteslutande ägnar sig åt sitt lasarett och för detta ändamål vill tillse,
att läkaren blir så väl avlönad, att han ser sin sanna fördel föi''enlig
därmed, bör hinder därför ej läggas i vägen. Den rätt, som hittills
ansetts tillkomma lasarettsläkaren att i undantagsfall rent humanitärt
ingripa, torde rimligtvis komma att fortfarande bestå, utan att sådant
behöver uttryckas i någon instruktion. Under sådana förhållanden anse
motionärerna tillräckliga skäl icke vara anförda för vidtagande av de
nu ifrågasatta ändringarna i lasarettsstadgan.

Utskottet har vid övervägande av de sålunda uttalade olika meningarna
funnit sig böra ansluta sig till den principiella ståndpunkt, som
företrädes av Kungl. Maj:ts proposition. Otvivelaktigt är det ett statsintresse
av betydande vikt, att för den hjälpbehövande allmänhetens
tillträde till den särskilda sakkunskap, som må kunna förefinnas hos
lasarettsläkarna, icke läggas andra eller större hinder än som må anses
oundgängligen nödiga av hänsyn till dessa läkares plikt att i första
rummet tillgodose den sjukvårdsinrättning, där de äro anställda. Åven
om det villigt må erkännas, att landstingen hittills i allmänhet visat förståelse
för allmänhetens befogade anspråk i nu ifrågavarande hänseende,
lärer det dock ej kunna förnekas, ått det ligger en viss fara i att den
uteslutande bestämmanderätten i detta ämne tillkommer eu lokal representation,
utan att sagda rätt är i någon män författningsmässigt begränsad
eller möjlighet lämnats öppen att i speciellt fall förekomma en mindre
välbetänkt anordning, som — må vara i bästa syfte — kan hava blivit
ifrågasatt. Det visar sig också av den redogörelse, som i den kungl.
propositionen lämnats angående de yttranden, som inkommit från en
mängd i ärendet hörda myndigheter och korporationer, att det ojämförligt
största antalet av dessa ej haft något att erinra däremot, att nu
ifrågavarande samhällsangelägenhet varder reglerad genom införande av
bestämmelser i lasarettsstadgan i det syfte, som angives i den kungl.
propositionen.

Utskottet övergår härefter till det sakliga innehållet i Kungl. Maj:ts
proposition. Enligt densamma skall till en början läkare vid lasarett
eller lasarettsavdelning med mindre än 50 sjuksängar äga att, utan

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

andra begränsningar än lasarettsstadgan för närvarande innehåller, utöva
enskild praktik. Vad angår läkare vid större lasarett eller lasarettsavdelning
skall landstinget äga föreskriva, att läkaren icke må utom
lasarettets område utöva enskild praktik med undantag av 1) konsultation på
annan läkares kallelse, 2) mottagning för sjuka i lasarettsläkarens egen
bostad, samt 3) behandling av sjukdomsfall, då vård genom annan läkare
icke är att tillgå, eller där lasarettsläkaren på grund av sin utbildning
eller sin verksamhet såsom lasarettsläkare får anses äga särskild sakkunskap.
I varje fall skall det emellertid stå landstinget öppet att ifråga
om lasaréttsläkares rätt till enskild praktik meddela andra bestämmelser
än förut sagts, men beslut härom varder ej gällande med mindre det
underställts Kungl. Maj:ts prövning och vunnit godkännande.

I sin motivering till de sålunda föreslagna bestämmelserna har
departementschefen erinrat om, att i lasarettsstadgan redan nu förefinnas
åtskilliga stadganden, som indirekt i viss mån begränsa lasarettsläkarens
rätt till enskild praktik.

»Redan dessa bestämmelser — fortsätter departementschefen —
torde, om de strängt tillämpas, innebära en rätt så kraftig garanti mot
försummelse från läsarettsläkarnas sida beträffande lasarettens skötsel.
Den meningen har också förfäktats, att bestämmelserna i fråga borde
anses fullt tillräckliga för ändamålet och att några nya bestämmelser
i ämnet följaktligen icke skulle behövas. I viss mån är jag
också benägen att giva dem, som hysa denna mening, rätt, nämligen
i fråga om de mindre lasaretten. Det torde nämligen vara ovedersägligt,
att läkarna vid dessa äro upptagna av sin tjänst endast en del och understundom
allenast en mindre del av dagen och att det därför är fullständigt
obehövligt att stadga inskränkningar i deras rätt till privatpraktik. Direktionerna
vid ett flertal sådana lasarett ävensom åtskilliga av de myndigheter,
som yttrat sig i ämnet, hava också uttryckligen framhållit detta. På denna
punkt synes knappastråda mer än en mening. Det vore givetvis ändamålslöst
att genom meddelandet av nya föreskrifter föranleda läkarna vid dessa lasarett
att gå sysslolösa under tid, då tjänsten ej tager deras krafter i anspråk;
har allmänheten i orten behov att anlita sådan läkare, synes det icke finnas
någon rimlig anledning att söka förhindra detta. Därtill kommer, att
avlöningen vid dessa mindre lasarett icke är högre tilltagen, än att läkarna
där för sitt uppehälle äro hänvisade till enskild praktik såsom en väsentlig
inkomstkälla. Rätten till dylik praktik kan rimligen icke frånkännas
dessa läkare, utan att deras avlöning i motsvarande grad höjes, så att
den bliver ungefär lika stor som för läkarna vid de större lasaretten —
en lösning av frågan, som emellertid utan vidare får anses utesluten.

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

I vissa fall har också vid upprättandet av provinsial- och extra provinsialläkardistriktsindelning
tagits i beräkning, att läkare å dylikt mindre
lasarett skulle helt kunna tillgodose läkarbehovet inom lasarettets omnejd.»

Med anledning härav har det icke ansetts nödigt att i Kungl.
Maj:ts förslag upptaga några normerande bestämmelser ifråga om mindre
lasarett, det vill säga lasarett med mindre än 50 sjuksängar.

Emot den sålunda uppdragna gränsen mellan större och mindre
lasarett hava motionärerna anfört, att densamma vore rätt godtyckligt
vald.

Utskottet har ej funnit anledning frångå Kungl. Maj:ts förslag i nu
ifrågavarande del. Att särskilt svårighet möter att på ett allmängiltigt
sätt uppdraga gränsen mellan större och mindre lasarett skall icke förnekas,
men utskottet iinner de av departementschefen anförda skälen
för den föreslagna gränsbestämningen (pag. 31 och 32 i prop.) vara
övertygande, och ansluter sig alltså jämväl i denna del till förslaget.

I fråga om de normerande bestämmelser förslaget innehåller beträffande
läkarna vid de större lasaretten hava motionärerna anmärkt, att
punkt 3, som stadgar rätt för lasarettsläkare att tillhandagå vid sjukdomsfall,
där han på grund av sin utbildning eller sin verksamhet såsom
lasarettsläkare får anses äga särskild sakkunskap, med hänsyn till sitt
svävande och tänjbara innehåll inrymde en utomordentligt stor frihet för
läkaren att bedöma omfattningen av sin praktik utom lasarettet. Motionärerna
anse därför att, om man ej finner lämpligt att ganska snäft begränsa
lasarettsläkarens praktik utom lasarettet, det lärer bliva svårt att
undvika att lämna fältet ganska fritt för sådan praktik.

Departementschefens yttrande angående nu ifrågavarande del av förslaget
återfinnes å pag. 34 och 35 av den kungl. propositionen. På de
skäl, som där anföras, anser sig utskottet böra i huvudsak biträda förslaget
i denna del. För att emellertid ytterligare framhäva arten av
den särskilda sakkunskap, som i förslaget avses, har utskottet ansett, att
framför ordet »utbildning» bör insättas ordet »speciella», så att alltså
lasarettsläkares befogenhet att på grund av nu ifrågavarande stadgande
tillhandagå vid ett visst sjukdomsfall är beroende därav, att han ifråga
om detsamma äger särskild sakkunskap på grund av vare sig speciell
utbildning eller sin verksamhet såsom lasarettsläkare.

Vad angår den under punkterna 1 och 2 i förslaget lasarettsläkare
tillagda befogenhet till läkareverksamhet utom lasarettet bär anmärkning
icke förekommit, liksom ej heller utskottet har något att däremot erinra.

Med den ytterligare begränsning utskottet, enligt vad nyss är sagt,
givit åt förslaget anser utskottet fara för att lasarettsvården skulle bliva

IG Lagutskottets utlåtande Nr 27.

lidande till följd av läsår ettsläkarens enskilda praktik icke föreligga.
Det må för övrigt ihågkommas, att samtliga nu ifrågavarande bestämmelser
endast hava till ändamål att normera den verksamhet, lasarettsläkaren
må utöva vid sidan av sin huvuduppgift. Att lasarettstjänsten
i första hand skall tillgodoses står utan vidare klart. Såsom departementschefen
erinrat innehåller i alla händelser läsarettsstadgan redan nu
åtskilliga stadganden, som innebära en garanti emot försummelser från
lasarettsläkarnas sida i fråga om lasarettens skötsel; och har han härutinnan
hänvisat till bestämmelserna, att lasarettsläkaren skall hava sin
bostad inom lasarettet eller i dess grannskap, att han ej under dygnet får
avlägsna sig från lasarettet på längre tid, än som med lasarettets fördel
ock de sjukas behöriga vård är förenligt, att han minst en gång varje
dag på tid, som av direktionen efter läkarens förslag bestämmes, skall
infinna sig å lasarettet för intagning och utskrivning samt tillsyn och
behandling av sjuka, att han härförutom bör besöka lasarettet så ofta
omständigheterna det fordra, samt att han, där olycks- eller sjukdomsfall
inkommer, som kräver skyndsam behandling, ofördröjligen skall infinna
sig å lasarettet.

Vad angår den form, under vilken nu ifrågavarande bestämmelser
böra komma till stånd, har utskottet ansett, att desamma böra av
riksdagen för dess del antagas såsom kommunal lag. Detta gäller dock
allenast de materiella bestämmelser, som återfinnas i de föreslagna nya
tredje och fjärde styckena av 10 § 2 mom. lasarettsstadgan. Däremot
äro de ändringar, som föreslås dels i det nuvarande andra stycket av
nämnda moment dels i 21 § allenast sådana, som böra föranledas av de
nya stadgandena angående lasarettsläkares rätt till enskild praktik, och
torde i följd härav böra överlämnas till Kung!. Maj:ts bestämmande i
administrativ ordning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition måtte med avslag å greve Posses
m. fl. och herr Nilsons in. fl. i ämnet väckta motioner
för sin del

A) antaga följande

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Förslag

till

Lag

angående tillägg till 10 § 2 mom. i lasarcttsstadgan den 18 oktober 1901.

Härigenom förordnas, att till 10 § 2 mom. i läsår ettsstadgan den 18
oktober 1901 skall fogas ett så lydande tillägg:

Vid fastställande av lönestat för lasur ettsläkare äger landstinget befogenhet
att, jämte de allmänna villkor för avlöningens åtnjutande, som landstinget
kan finna lämpligt bestämma, tillika beträffande sådan läkares rätt
att utöva enskild läkarpraktik föreskriva, att läkare vid lasarett eller låsarettsavdelning
med minst 50 sjuksängar icke må utom lasarettets område
utöva dylik praktik med undantag av:

1) konsultation på annan läkares kallelse,

2) mottagning för sjuka i lasarettsläkarens egen bostad, samt

3) behandling av sjukdomsfall, då vård genom annan läkare icke är att
tillgå eller där lasurettsläkaren på grund av sin speciella utbildning eller
sin verksamhet såsom läsår ettsläkare får anses äga särskild sakkunskap.

önskar landstinget i fråga om rätten att utöva enskild praktik föreskriva
enahanda villkor för läkare vid lasarett eller lasarettsavdelning med
mindre antal sjuksängar än nyss nämnts eller bestämma andra villkor än
ovan sagts, skall landstingets beslut därom för att bliva gällande underställas
Kungl. Maj:ts prövning och godkännande.

Denna lag träder genast i kraft.

B) förklara, att riksdagen i övrigt icke funnit
något att erinra mot ifrågavarande av Kungl. Maj:t
framlagda förslag.

Stockholm den 23 april 1915.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. .9 sand. 24 höft. (Nr 27.)

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Reservationer:

av herr Petersson i Lidingö villastad, som anfört:

I fråga om den form, under vilken nu ifrågavarande bestämmelser
böra komma till stånd, är jag av annan mening än utskottets flertal.
Lasarettsstadgan är utfärdad såsom administrativ 1''örordning och den nu
ifrågasatta ändringen däri synes mig böra på enahanda sätt åstadkommas.
I den kungl. propositionen hävdas denna uppfattning och de skäl, som
därför anföras å pag. 37 i samma proposition, synas mig bärande.
Vad angår det sakliga innehållet i det föreliggande förslaget biträder
jag utskottets uttalande. Jag har alltså ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande
proposition avgiva det yttrande, att riksdagen icke
funnit anledning att emot det framlagda förslaget till
ändring i lasarettsstadgan framställa annan erinran, än
att det i 10 § 2 mom. tredje stycket under 3 förekommande
uttrycket »på grund av sin utbildning» bör
för vinnande av större tydlighet utbytas mot uttrycket
»på grund av sin speciella utbildning».

av herrar Trana, greve Spens och Pettersson i Bjälbo, som instämt
uti vad herr Petersson i Lidingö villastad sålunda anfört; samt

av herrar Hult, Gustafsson i Örebro, Svensson i Eskilstuna, Lindley
i Söderhamn och Rehn.

Stockliolm, K. L. Beckmans Boktr., 1915.